Landskapsplanens depåmarkering kör projektet in i en återvändsgränd

En förutsättning för utvecklandet av huvudstadsregionens närtrafik är att vi bygger två stora järnvägsdepåer för underhåll – eller flera mindre. Den nuvarande depån i Ilmala räcker inte för att täcka tågtrafikens växande behov.

I förslaget till landskapsplan som behandlas i Nylands landskapsfullmäktige 9.6.2020 har planbeteckningen placerats vid gränsen mellan Mankby och Bobäck. Marken i detta område består av leråker och omgivningen utgör ett kulturlandskap som formats under hundratals år. Om depån placeras här kommer den att bli en mycket synlig anläggning som starkt definierar området.

Platsen är strukturellt problematisk och landskapsmässigt katastrofal. Enbart pålningskostnaderna räknas i tiotals miljoner euro. Det faktum att landskapsplanens planbetäckning gjorts i ett så omstritt område främjar inte projektet, utan kör in det i en återvändsgränd.

Det är också ifrågasatt att planbetäckningen gjordes innan utredningen för depåalternativen blev färdig. Så här blev planbetäckningen möjligen en faktor som styrde utredningen, även om marschordningen borde vara den motsatta.

Kommunerna har planeringsmonopol och jag har svårt att tro att Esbo eller Kyrkslätt skulle ge sig in i att planera depån på ett så här problematiskt område. För Kyrkslätts del skulle depån starkt definiera det jämt växande bostadsområdet i Mankby. På Esbos sida ligger det förslagna nära Glasdalens växande bostadsområde.

Jag tror inte heller att det i huvudstadsregionen inte skulle finnas ett område där depån kunde placeras med märkbart mindre miljökonsekvenser och mindre kostnader. Förslaget för depåns placering tar inte heller i beaktande kollektivtrafikens kommande utvecklingsutsikter.

För att vi skulle kunna göra en verklig bedömning – inklusive en grundlig miljökonsekvensbedömning – borde vi ha flera alternativ för placeringen av depån. Sådana alternativ som tittar långt in i framtiden och inte bara några år framåt. Utgående från dessa alternativ borde sedan en offentlig debatt föras om alternativen innan de under de sista metrarna av planeringsprocessen markeras ut på planekartorna.

Redan länge har en av egenheterna i det finska byggandets varit att nya bostadsområden planeras på åkrar. Det har känts lätt, till och med behändigt. Det är en alltför lätt lösning. En lösning för ett lat sinne. En åker är inte bara ett tomt utrymme. Den är inte impediment. Varje åker har en lång historia. Åkern är en del av ekosystemet och kolets kretslopp. Den är en väsentlig del av vårt landskap. Ur ett bredare perspektiv är varje åker en del av vår självförsörjning. Så också i detta fall.

Kyrkslätts kommun har – av förståeliga skäl – konstaterat att förslaget att placera depån i Bobäck inte kan godkännas. Via deT skulle kommunen få bära depåområdets negativa konsekvenser samtidigt som fördelarna skulle bli få. Ur ett landskaps- och tekniskt perspektiv skulle en depå i Mankby vara lika problematisk. Depån är viktig för hela huvudstadsregionens närtrafik, men dess placering enligt landskapsplanen är inte en bra lösning.

Jag hoppas att landskapsfullmäktige förstår detta då beslutet fattas. Den omstridda planbetäckningen vid gränsen mellan Mankby och Bobäck främjar inte projektet, utan kör det in i en återvändsgränd. Planebeteckningen bör därför strykas.

1 reply

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Vastaa