Tiggarnas ekonomi utmanar våra sociala strukturer
”Jag har haft en visstidsanställning och det såg ut att jag blir fastanställd. Förra veckan tog vi bostadslån. Idag fick jag veta att det inte blir någonting: kontoret stängs, verksamheten dras tillbaka till Sverige. Vad finns det för utväg för oss? Vi har fyra barn. Vad har jag för socialskydd? Då ser jag romen där: sablar också, varifrån kommer hans fina sportskor?!”
Arkitekten och företagaren Anders Adlercreutz har just fått uppgiften att hitta på en historia bakom en person som närmar sig en romsk tiggare på gatan och ser ledsen ut. Hans bordssällskap, minoritetsombudsmannen Eva Biaudet, påminns direkt om en tidigare diskussion om flyktingfrågor som hon varit med om.
”Några damer tyckte ’de’ hade så fina barnvagnar. De trodde att invandrare får andra socialbidrag än finländare, fast de får exakt det samma”, berättar Biaudet om en flyktingdiskussion tidigare i riksdagen.
”Jag for med damerna till Östra Helsingfors för att träffa en socialarbetare. De trodde ju inte på mig, tant blomsterhatt”, småler Biaudet. När sällskapet gick ut från socialarbetaren två timmar senare kunde damerna fortfarande inte tro det de hört. ”Det visar, hur svårt det är att bryta de här föreställningarna”, menar Biaudet.
Adlercreutz förstår själv sin uppdiktade rollfigur mot den bakgrunden att tiggarnas fattigdom är helt enkelt ett främmande fenomen som de flesta nuvarande generationerna aldrig sett i vårt välfärdssamhälle. ”Vi tänker att nu får vi in något som inte hör vårt samhälle till. ’Vi här’ har kunnat titta på ’dom där’ utanför, som vi bara sett på resor till exotiska länder. Det känns som att nu plötsligt krackelerar det, samtidigt som mycket annat”, beskriver han.
Biaudet håller med. ”Man kan inte ens föreställa sig att det kan vara så svårt att någon faktiskt måste leva på gatan. Vi träffar inte heller finländare som har det så svårt. I stället har vi en stark illusion om att vi tar hand om varandra. Vi tänker nästan att det är eget fel om man faller igenom”, säger hon.
”Vi tittar på tiggarna som på ett tv-program”, sammanfattar Adlercreutz.
”Det är en vårdag, solen lyser. Jag promenerar till jobbet efter att ha stängt dörren och lämnat min stora familj. Jag har varit ute med mina söta mopsar och min man har hjälpt mig med utmaningarna i mitt liv. Jag är lycklig över att jag har sådant stöd, jag riktigt osar av kärlek.”
”Då ser jag en ung gravid kvinna sitta på trottoaren där jag går. Hon har inte ens valt en plats i solen fast det är kallt. Hon visar en lapp där det står att ’mina barn har inte mat’. Det känns som om mitt hjärta skulle brista. Jag kan känna mig in i hennes situation och jag har en känsla av att jag vill ta med mig henne, bort därifrån.”
När det blir Biaudets tur att leva sig in i en rollfigur som närmar sig en tiggare med hjärtat fullt av kärlek åker hennes tankar rakt in i den enorma ekonomiska diskrepansen med djupt moraliska undertoner, som råder mellan vanliga finska medborgare och de kringresande tiggarna.
”Det känns hemskt att gå förbi en romsk tiggare. Varje gång blir ens hjärta hårdare. Det är hemskt att tvinga sig att bli van vid sådant, fast man vet att tiggeriet är organiserat”, säger hon.
Genom sitt arbete har hon fått insikt i hur unga mammor och andra människogrupper som väcker medlidande i de förbipasserande utnyttjas. Mamman hon beskriver kommer inte nödvändigtvis att få någonting av pengarna som hon lyckas samla. Ju mer medkänsla hon väcker desto mer lukrativ är hon för den stora business som Biaudet har sett också i andra städer i Europa.
”Vi har inget sätt att hjälpa dem att inte råka illa ut. Det finns sådana värvare som helt enkelt ser vem som är i en sådan misär att den är färdig att göra vad som helst. Prostitution, stölder… Man vet om fall där det är uppenbart att tiggarna inte har handlat ensamma. De har rest runtom i Finland och gjort många hundra stölder”, berättar hon.
”Är man utanför systemet måste man köra en alternativ linje”, sammanfattar Adlercreutz logiken i den företagsamhet som tar oönskade former. Hans poäng är att problemen stannar utanför vårt räckhåll så länge vi stänger välfärdsstatens strukturer för tiggarna. ”De papperslösa behöver sjukvård och skola. Annars får vi inte in dem i samhället”, menar han.
Biaudet är fullständigt enig: ”Det vi kan sträva till att påverka i den kommande riksdagen är att ambitionsnivån i den bordlagda lagen om papperslösa höjs. Därtill ska lagen genomföras så, att vi inte skapar nya system för de papperslösa utan inkluderar dem i våra nuvarande system.”
