Svenska dagen. Den firades för första gången 1908, för mer än 100 år sedan. Då var det en stor folkfest på Senatstorget i Helsingfors, med runt 100000 deltagare. Här är vi ju lite färre, men vi skall inte låta det störa oss. Totalt sett är vi ju faktiskt inte färre, vi finlandssvenskar. Tvärtom, vårt antal växer hela tiden. Antalet tvåspråkiga växer också. Det är helt enkelt lite coolt att vara finlandssvensk, och det skall vi vara glada över. För vi är en glad minoritet.
Men vad betyder det att vara en minoritet?
Jag studerade arkitektur i Barcelona i mitten av 90-talet. Den katalanska självkänslan hade just blossat upp som en följd av de olympiska spelen i Barcelona 1992, och katalanskan höll på att ta över som lingua franca i Katalonien. Det var en tid av stor nationell stolthet, och känslor som varit fördämda under Franco blossade upp överallt. Det var en primärt positiv självkänsla, som ändå av vissa spansktalande upplevdes som negativ. Barcelona var en tvåspråkig stad, men spanskan var helt klart på tillbakagång. Katalanerna samlades kring sitt språk. De kände en enorm stolthet för det, och för sina traditioner.
När jag i år besökte Barcelona hörde man inte mera spanska på gatorna, katalanskan hade tagit över helt och hållet. Fotbollslaget FC Barcelona är idag det stora och vackra medan Espanyol, de spansktalandes lag, håller till på en relativt liten stadion i förorterna.
Men varför berättar jag nu detta? Vad har ett fotbollslag i Barcelona att göra med Svenska dagen och Finland? Jo, utanför Espanyols stadion såg jag en stor skylt med texten ”Meravillosa minoria”. Den ”underbara minoriteten”. Espanyol hade beslutat att vända sin litenhet till en styrka. Så här står det på fotbollsklubbens hemsida:
”Till alla er som känner er obekväma i majoritet.
Till alla er som anser att den som accepterar den enda vedertagna tanken inte tänker.
Till alla er som undrar vad som finns på andra sidan.
Till alla er som tycker att den enda sanningen är för enkel.
Till alla er som frågar, till alla nyfikna, till alla rastlösa.
Kanske ni inte vet hur viktiga ni är. Ni kanske känner er obekväma, konstiga, irriterande, bullriga.
Men ni är de som förändrar världen.
Får den att stanna upp, reflektera, lyssna på en annan röst.
Ni kommer aldrig att bli en majoritet.
Men lyckligtvis för världen, kommer ni aldrig att upphöra att existera.”
(CITATET SLUT)
Det här är stora, pompösa ord, men jag tror att många av oss känner igen oss i dem. För det finns något mycket positivt i att vara mindre, färre, en minoritet. Man känner automatiskt en samhörighet med andra i samma situation. Det är säkert bekant för er också, att då man t.ex. i butikskön hör någon tala svenska, vänder man sig om, två blickar möts och leenden byts ut. Det finns en koppling som den gemensamma bakgrunden och språktillhörigheten leder till, en koppling som gör det lättare för oss att fungera tillsammans över yrkesmässiga, åldersmässiga eller sociala gränser. För vi finlandssvenskar är sannerligen ingen homogen grupp. Vi sträcker oss över ett brett socialt, geografiskt och, om inte språkligt så dialektalt, spektrum. Men språket binder oss samman.
Det är ingen tillfällighet att vi i Svenskfinland enligt statistiken lever längre, och generellt sett lyckligare än den genomsnittliga befolkningen. Det är kanske för att en känsla av gemenskap ger lycka. Om man automatiskt känner ett band till en medmänniska är det lättare att knyta kontakt, att kommunicera, att arbeta tillsammans.
Men identitet är mycket mer än språk. Och vi finlandssvenskar är inte bara det, finlandssvenskar.
Den första svenska dagen, 1908, var situationen en annan. För många finländare var språkfrågan en fråga på liv och död. Rent bokstavligt. Det var en fråga om oss och dem. Idag är situationen lyckligtvis annorlunda
Språket är som sagt inte vår enda identitet. På samma sätt är vi kanske hundägare, landsvägscyklister, chokladälskare eller t.ex. trumpetister. Var och en av oss har många identiteter. Och en identitet ryms in i en annan.
En kolossal del av vår identitet är förknippad med Finland, och inte bara det svenska, utan naturligtvis även det finska. För det är en självklarhet att vi känner samma glädje som majoritetsbefolkningen för ett mål i sudden death i en landskamp i ishockey, eller att vi känner stolthet som jag gjorde för Sofi Oksanen när hon talade på bokmässan i Frankfurt om det finska språket.
Vi skall inte definiera finlandssvenskheten för snävt, liksom vi inte skall definiera finskheten heller. Inom ett land skall det rymmas flera identiteter. Som finländare skall man kunna var finskspråkig, finlandssvensk, rom, same eller somalier. Och man skall kunna ha flera identiteter samtidigt. För Finland vinner inte på att göra sig så litet som möjligt, utan det skall vara stort. Och omfamnande. En nationalitet är inte en exercis i spetskompetens.
De minoriteteter som finns kan dela med sig – det som vi uppskattar i finlandssvenskheten borde vara hela landets egendom. För den är det. Vår historia är skriven på två språk, liksom vårt land byggdes på två språk. Det finlandssvenska är en del av hela Finlands kulturarv, och vår tvåspråkighet är något vi alla kan vara stolta över, och kan ta till oss, oberoende av modersmål.
Jag blir lite glad inombords när jag ser hur väl romerna lyckats bevara sin kultur, och hur stolta de är över den. Det är något för oss att ta vara på det också. Eller hur väl många unga somalier har lyckats integreras i det finska samhället utan att ge avkall på sin religion eller sina seder. Det här är saker som hör till finländskheten, för den förändras hela tiden. Liksom finlandssvenskheten av idag inte mera bara är Axel Lille och Runeberg, utan snarare Roman Eremenko och Redrama
Den här diskussionen om identitet handlar egentligen om öppenhet. Vi skall dels vara öppna för andra som vill ta del av finlandssvenskheten, på samma sätt som finländskheten borde vara öppen för inverkan utifrån. Inflytande är inte det samma som underkuvelse. Finlandsvenskheten, liksom finländskheten, är starkare ån så.
En av, som jag ser det, de största kvaliteterna inom finlandssvenskheten är liberalismen, öppenheten. Den skall vi värna om. Vi skall våga vara föregångare. De som ses som motståndare till förändring får sällan anhängare. Vi skall själva aktivt driva diskussionen, och vara öppna för andras inlägg i den.
I Finland finns det mycket att var glad för. Visst, ekonomin är krasslig, men den kommer att repa sig. Det gör den alltid. På finlandssvenskt håll kan vi också vara stolta över en hel del. Någon kan vara glad över att vi har ett livligt kulturliv. Vi har 3000 teaterstolar att besätta i huvudstadsregionen många kvällar. Och år efter år får Finland pris i världsmästerskapet i snapsvisor. Vi kan vara glada för att Kjell Westö nyss kammade hem Nordiska rådets litteraturpris. Eller, liksom min mellersta son, för att FF Jaro trots alla odds år efter år håller sig kvar i Tipsligan. Själv är det första jag tittar på morgonen hur Leo Komarov, denna gudabenådat vansinniga finlandssvensk, klarat sig i Toronto Maple Leafs. I Kyrkslätt kan vi vara stolta över t.ex. det, att Finlands duktigaste 12-åriga sångare Catarina Korkman bor bakom hörnet.
Ja vi har faktiskt mycket att var glada över, och vi skall sprida denna glädje. Den finlandssvenska naturkraften skall sprida sig ut i omvärlden, och vi skall även bjuda in omvärlden till oss. En minoritet kan inte definiera sig ensam. Den lever med, och är beroende av majoriteten. Man kunde säga att vi behöver varandra. Och vi skall våga behöva varandra. Det mår vi alla bättre av.
