Jag läste för att jag såg vuxna läsa

/0 Kommentarer/i , , , /av
(Ledare i Hem och Skola)
Vårt äldsta barn Axel, som redan är 19 år, påminner oss emellanåt om hur oskäligt hårdnackade och osmidiga vi i tiderna var med honom när det gällde mediekonsumtion.

Och visst fick det räcka. Den lilla sjöjungfrun tittade han och hans syster snällt på tills bandet slets ut och körde fast inne i bandspelaren. Möjligen avhjälpt av den smörgås som en gång också klämts in i samma apparat.

12 år senare måste vi medge att tiderna förändrats, och att vi inte på något sätt kan säga att vi har varit speciellt konsekventa med de syskonen som följde efter Axel. För varje barn har vi tänjt lite på reglerna, gett lite efter. Det som först känts som ett hot, ett irritationsmoment, har plötsligt blivit vardag. Vårt yngsta barn, Arik, tittar inte speciellt mycket på tv, men sitter nog sin beskärda del framför både dator och ipad. Har vi gett upp? Är spelet förlorat?

Kanske konsekvens är överskattat. Vi har fem barn, och alla har förhållit sig på olika sätt till digitala medier och apparater. Några har konsumerat, några primärt producerat. Och situationen har förändrats från år till år. En tid brukade barnen samlas framför datorn för att tillsammans göra stop-motion-filmer med legofigurer. Och då vill man ju inte att de skall sluta. Då får de sitta där hur länge de vill. Men emellanåt kan man inte undgå att bli frustrerad, som en mossig förälder ser det, då det aktiva producerandet övergår i en passiv konsumtionen av gapiga youtubers alster.

Och barnen skiljer sig också från varandra. Vår dotter är i allra högsta grad en producent. Om hon sätter sig framför datorn är det inte för att bara ta emot, utan i allra högsta grad för att ge.  För att göra filmer, för att göra musik.

Är det kanske så, att vi i vår tro på att förhållandet mellan dator och barn är en enkelspårig gata inte ser interaktionen, det att barn ofta producerar, och än oftare lär sig när det sitter framför en ruta? Frågan är väl egentligen bara denna – vem styr, paddan eller barnet? Så länge det finns alternativ, så länge man kan koppla ner och av och göra något annat, är kanske mängden och sättet ändå en sekundär sak, någonting som kan vara individuellt och olika?

Alternativ, ja – om vi vill att det skall finnas alternativ måste vi också visa det själva. I min barndom minns jag hur jag mycket ofta såg mina föräldrar sitta i en stol och läsa. Det såg trevligt ut, och jag tyckte om synen. Följaktligen läste jag också mycket som barn, för att det fanns en förebild, ett exempel.

Här måste jag medge att jag själv sköter mig mycket sämre. Visst, jag läser – men ryckigt, och kanske okoncentrerat. Ofta handlar det inte om böcker, utan om mitt arbete. Och allt oftare läser jag från en läsplatta. Om mina barn inte har en bild av att vuxna människor läser böcker, en bild av att det är något roligt, får jag kanske skylla mig själv. För exemplet har betydelse.

Och så tror jag det är bra att också medvetet dyka ner i barnens värld.

Kanske det är tid att ladda ner Pokémon Go på telefonen som nästa, och ta färjan ut till Sveaborg med honom. Jag har hört att Charizard synts där ute – och jag kan ju ta med en bok att läsa på båten.

Vi måste få bukt med mögelskolorna

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

Huvudvärk och kittlande ögon. Rinnande näsor och illamående. Seg hosta och återkommande feber.

Alltför många av skoleleverna i vår kommun lider av dessa symptom. Gymnastiksalen i Masaby skola konstaterades vara omöjlig att reparera. Det har redan länge diskuterats om problemen i Kantviks daghem. Nu kan Gesterby skolcentrum läggas till listan på problemskolor.

I Winellska skolan finns skolklasser där en femtedel av eleverna kontinuerligt är sjuka. Små, återkommande reparationer görs hela tiden i fastigheten. Ibland uppstår mer skador under reparationerna, som när taket reparerades för ett år sedan. Höstens studentskrivningar hölls i en kall gymnastiksal som ännu var under renovering, med fanerskivor som golv.

Vad beror detta på? Det finns många orsaker. Dels är det fråga om problematiska byggnadslösningar. Winellska skolan byggdes i slutet av 1960-talet, Gesterby skola i början på 1970-talet. Vi vet att en del av de lösningar som då tillämpades var direkt skadliga. Men det är också frågan om annat – om felaktig fastighetsskötsel och felaktigt underhåll. Det är frågan om oklar ansvarsfördelning, om att ingen har ett helhetsansvar om fastigheten dagliga underhåll. Det kan vara frågan om att man endast göra små, kosmetiska reparationer när det uppstår problem, i stället för att verkligen utreda problemens ursprung. Det kan också vara frågan om en så liten faktor som att luftkonditioneringen minskas under veckoslutet. Denna praxis håller man som tur nog på att frångå.

Senast nu måste vi vakna och inse att vi har problem. Vi måste begrunda hur vi bygger, hur vi underhåller våra byggnader och hur vi använder dem.

När vi som kommun fattar beslut om anskaffningar borde vi våga satsa på kvalitet, eftersom upphandlingslagen ger oss en möjlighet till det. Men det kräver vilja och kunskap. Det billigaste byggprojektet är sällan det mest förmånliga alternativet – detta kunde konstateras senast då Winellska skolans tak reparerades. Den billigaste planeraren producerar sällan de mest effektiva utrymmena, vilket framgick då Smedsede daghem planerades. Vi måste våga vara den kommun som ser längre än nästa års budget då vi bygger utrymmen för våra barn och våra anställda.

Masaby skolas gymnastiksal är nästan färdig. Situationen i Kantvik kommer att underlättas i och med en kommande reparation. Gesterby skolcentrums situation kommer att utredas grundligt inom en snar framtid. De problem som hittas under utredningen måste tas på allvar och åtgärdas – grundligt. Våra barn tillbringar en stor del av sin dag i skol- och daghemsbyggnader. De får inte ha hälsovådliga brister. Och innan vi börjar bygga nya, måste de nuvarande byggnaderna vara i skick.

Finland på annan linje än Sverige i gasledningsfrågan

/0 Kommentarer/i , , , /av

(Insändare i Hufvudstadsbladet 13.10.2016 med Elina Lepomäki, Saml.)

 

Den första Nord Stream-ledningen mellan Ryssland och Tyskland blev klar 2011. Den planerade Nord Stream 2-ledningen planeras löpa parallellt med den gamla, och skall fördubbla den totala kapaciteten. Sedan 2011 har världen emellertid förändrats. Kriget i Ukraina, annekteringen av Krim och den ökade militära aktiviteten i Östersjöområdet har lett till att Europas säkerhetspolitiska omgivning i dag är annorlunda än den var då beslutet om Nord Stream 1 fattades.

Nord Stream-företagets huvudägare är ryska Gazprom. Många andra europeiska länder anser att byggande av den nya gasledningen försvagar EU:s enhetliga Rysslandspolitik, Ukrainas och andra östeuropeiska länders ställning samt den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet.

I mitten av september lämnade Nord Stream 2-företaget en projektansökan till Sveriges regering. Sverige är det första av fem länder som gör en tillståndsbedömning av projektet. Nästa år väntas företaget lämna in en ansökan också till Finland, Ryssland, Danmark och Tyskland. I Tyskland understöder regeringen byggandet av gasledningen av energi- och finanspolitiska intressen.

Statsminister Juha Sipilä (C) yttrade sig om Finland ståndpunkt gällande Nord Stream 2-projektet senast i slutet av september i ett svar på ett skriftligt spörsmål. Enligt Sipilä förväntas byggandet av de nya gasledningarna bredvid de befintliga Nord Stream I-ledningarna ”enligt nuvarande bedömningar” inte påverka Finlands säkerhetspolitiska ställning. Några säkerhetshot förväntas inte heller förknippas med byggningsskedet, eftersom projektet är under ”effektiv myndighetstillsyn”. Finland betraktar Nord Stream 2 som ett ekonomiskt projekt.

Finlands inställning skiljer sig märkbart från Sveriges. I Sverige har regeringen och det största oppositionspartiet Moderaterna har tagit ställning mot Nord Stream 2-projektet. Sveriges försvarsminister har pratat om att göra en säkerhetspolitisk utvärdering av frågan. Utrikesminister Margot Wallström har nyligen sagt att Sverige aktivt tänker motsätta sig Nord Stream 2 inom EU. Sverige har också utnämnt ett specialsändebud i frågan och stöds i sin förhållning av de baltiska länderna.

Finland är i likhet med Sverige medlem i EU:s energiunion, vars syfte är att minska på beroendet av vissa bränslen, energileverantörer och tillförselvägar. Startskottet för energiunionen var kriget i Ukraina eftersom flera medlemsländer ansågs vara för beroende av några få energiformer, i praktiken rysk gas. Det är uppenbart att Nord Stream 2-projektet är emot energiunionens målsättningar. Projektet ökar beroendet av en energikälla och en leverantör, Gazprom.

Det skulle bli billigare att öka kapaciteten i de befintliga ledningarna som går genom Östeuropa än att bygga nya. För tillfället används endast lite över hälften av kapaciteten i Nord Stream I-ledningen. Dessa fakta understryker Nord Stream 2-projektets politiska motiv, vilket också vi borde inse. Vi borde i vår egen utvärdering också begrunda projektets säkerhetspolitiska dimensioner ur Finlands – och Europas – synvinkel.

Det är oroväckande om Finland tar en annan ställning än grannländerna i Nord Stream-frågan. Finlands och Sveriges allt tätare samarbete har uppskattats i båda länderna; senast i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse i början av september. Om vi skall gå vidare i vårt säkerhetspolitiska samarbete är det skäl att också koordinera vår utrikespolitik.

Kaasuputkeen tarvitaan naapurien yhteinen kanta / kolumn i HS 8.10.2016

/0 Kommentarer/i , , /av

(Kolumn i Helsingin Sanomat med Elina Lepomäki 8.20.2016)

Suomen ja Ruotsin erilaiset ulkopoliittiset linjaukset Nord Stream 2 – hankkeessa vaikeuttavat yhtenäisen turvallisuuspolitiikan rakentamista.

Nord Stream 2 -hankkeen tavoitteena on rakentaa kaksi kaasuputkea Laukaansuusta, venäjäksi Ust-Lugasta, Saksan Greifswaldiin.

Nord Streamin ensimmäisen vaiheen putket valmistuivat tämän vuosikymmenen alussa. Sen jälkeen Euroopan turvallisuuspoliittinen ympäristö on muuttunut olennaisesti Ukrainan sodan, Krimin anastuksen sekä Itämeren alueen lisääntyneen sotilaallisen aktiivisuuden vuoksi.

Nord Stream -yhtiön pääomistaja on venäläinen Gazprom. Monet Euroopan maat katsovat uusien kaasuputkien rakentamisen heikentävän EU:n yhteistä Venäjä-politiikkaa, Ukrainan ja muun Itä-Euroopan asemaa sekä turvallisuuspoliittista tilannetta Itämerellä.

Nord Streamin kakkosvaihetta rakentava yhtiö jätti syyskuun puolivälissä Ruotsin elinkeinoministeriölle projektihakemuksen. Ruotsi on ensimmäinen viidestä maasta, joka tekee projektista lupa-arvion. Ensi vuonna yhtiö jättänee lupa-anomuksen myös Suomelle, Venäjälle, Tanskalle ja Saksalle. Saksassa hallitus kannattaa kaasuputkea: asiaan liittyy energiataloudellinen intressi.

Pääministeri Juha Sipilä (kesk) totesi syyskuun lopussa kirjalliseen kysymykseen antamassaan vastauksessa, että uusien putkien rakentaminen Nord Stream 1 -putkien rinnalle ei “tämän hetkisen arvion mukaan” vaikuta Suomen turvallisuuspoliittiseen asemaan”. Myöskään rakentamisvaiheeseen ei pääministerin mukaan odoteta kohdistuvan turvallisuusuhkia, koska hanke on “tehokkaassa virkamiesvalvonnassa”. Suomi näkee Nord Stream 2:n kaupallisena hankkeena.

Suomen kanta eroaa selvästi Ruotsin kannasta. Ruotsin sosiaalidemokraattinen hallitus ja pääoppositiopuolue maltillinen kokoomus ovat kääntyneet Nord Stream 2 -hanketta vastaan.

Ruotsin puolustusvoimat ja puolustusministeri Peter Hultqvist ovat puhuneet turvallisuuspoliittisen arvion tekemisestä lupa-arvion yhteydessä. Ulkoministeri Margot Wallström kertoi hiljattain valtiopäivillä Ruotsin pyrkivän toimimaan EU:ssa aktiivisesti sen puolesta, ettei toista Nord Stream -putkistoa rakenneta. Ruotsi on nimittänyt asiaa varten erikoislähettilään. Vaikutustyölle Ruotsi on saanut tukea Baltiasta.

Ruotsissa kaasuputkihanke on herättänyt pitkään kriittistä keskustelua, sillä sen rakentaminen edellyttäisi muun muassa Gotlannissa Sliten sataman vuokraamista Nord Stream -yhtiön käyttöön.

Suomessa uusien kaasuputkien rakennusvaiheen logistiikkakeskukset sijaitsevat Kotkassa ja Hangossa. Rakennustöiden valmistelu on jo aloitettu, vaikkei Nord Stream 2:n lupaprosessia ole vielä käynnistetty.

Uusien putkien rakentaminen edellyttää Suomessa ympäristövaikutusten arviointimenettelyä, valtioneuvoston lupaa talousvyöhykkeen käyttöön sekä vesilain mukaista rakentamislupaa. Kaasuputket kulkevat Suomen ja Ruotsin talousvyöhykkeellä mutteivät niiden aluevesillä. Rantavaltion oikeudet ja velvollisuudet ovat talousvyöhykkeellä rajoitetummat kuin aluevesillä.

Suomi ja Ruotsi ovat mukana EU:n energiaunionissa. Sen tarkoitus on vähentää riippuvuutta yksittäisistä polttoaineista, energiantoimittajista ja toimitusreiteistä. Energiaunioni käynnistettiin Ukrainan sodan vuoksi. Monien jäsenmaiden katsottiin olevan liian riippuvaisia muutamasta energiamuodosta, ennen kaikkea venäläisestä kaasusta.

On ilmeistä, ettei Nord Stream 2 -hanke toimi energiaunionin tavoitteiden puolesta. Se lisää riippuvuutta yhdestä energialähteestä ja yhdestä toimittajasta, Gazpromista.

Nykyisten yhteyksien kapasiteetin nostaminen tulisi halvemmaksi kuin uusien putkien rakentaminen. Nytkin Nord Stream 1:n kapasiteetista on käytössä vain hieman yli puolet. Tästä voi tehdä johtopäätöksen, että Nord Stream 2:lla on poliittiset tarkoitusperät. Suomessa tulisi pohtia hankkeen turvallisuuspoliittisia ulottuvuuksia koko Euroopassa.

On huolestuttavaa, jos Suomi ottaa asiassa eri kannan kuin naapurimaat.

Suomen ja Ruotsin tiivistyvää yhteistyötä turvallisuuspolitiikan saralla on kiitelty molemmissa maissa – viimeksi Ruotsin ulko- ja turvallisuuspoliittisessa selvityksessä syyskuun alussa. Ilman yhtenäistä ulkopolitiikkaa Suomen ja Ruotsin välille on vaikea kuvitella yhtenäistä turvallisuuspolitiikkaa.

Utbyte berikar

/0 Kommentarer/i , , , /av

(Ledare i tidningen Hem & Skola 3/16)

 

Vårt nästäldsta barn, vår dotter Ilon, åkte iväg på ett utbyteselevsår till Costa Rica i slutet av augusti. Ett år ute i det okända för att pröva sina vingar, och kanske få några nya som växer ut.

Men hennes rum här hemma hos oss förblev inte tomt länge – i början av augusti fick vi en ny familjemedlem. Santiago, från Popayan på den colombianska högplatån, kom till oss för ett år som utbyteselev. I ett år skall han bo hos oss, bli en del av vår familj, och gå i svenskspråkigt gymnasium i Grankulla. Skolan började genast, och han blev otroligt väl emottagen.

Allt tyder på att han kommer att ha ett fint år – han är full av iver och tar emot de nya utmaningarna med öppna armar. För visst handlar det också om utmaningar – att som 17-åring bo i en främmande kultur hos främmande människor, i ett land där vädret är underligt och folk talar ett förbryllande språk – nej flera förbryllande språk – är inte lätt. Det fick jag själv erfara när jag i slutet av 80-talet tillbringade ett år ute på en ö i Atlanten, på Azorerna.

Varför vill då en colombian som Santiago komma till Finland? Det här är en fråga som vi allt som oftast ställer utlänningar som bland många andra länder valt Finland som sitt mål. När vi ställde Santiago, eller Santtu som han redan döpts till, den här frågan kom svaret genast. Han var frustrerad över korruptionen och bekymren i sitt eget land. Han ville bidra till att göra det bättre, till att få det att fungera bättre. Men för att kunna dra sitt strå till stacken behövde han lite vägkost. Och Finland verkade ha en fungerande modell. En hög utbildningsnivå, ett fungerande skolsystem och obefintlig korruption. Han ville veta hur det här går ihop.

Det är bra att emellanåt påminna sig om hur bra vi har det. Hur bra vår skola fungerar. Under hösten har diskussionen om den nya läroplanen gått het, och många är oroliga för att vi kastar bort det vi har, att det här inte är rätt väg. Själv är jag inte orolig. Jag tror att det är bra att vi ökar samverkan mellan hem och skola. Att eleverna får fokusera på större helheter, och att vi hellre än att fixera oss vid specifik kunskap, ser på lärandet som en process. En process som man kan lära sig, och som bär långt in i framtiden.

Santiago har redan på några få dagar blivit imponerad av hur väl individen beaktas i vår skola. Det är också en styrka.

Utbyte då – är det för alla? Alla kan inte åka utomlands för ett år för att lära sig nytt. Det passar inte alla, och det kostar en hel del. Men utbyte på nära håll ger också mycket. Även om vårt land är litet skiljer sig olika delar mycket från varandra. Och även om Svenskfinland är ännu mindre, har vi också våra egna särdrag. Särdrag som vi kan lära oss av, och som vi kan dela med oss av.

Skolelever i Svenskfinland kan åka iväg på utbyte. Inom ramen för programmet Skolkontakt, som finansieras av Kulturfonden, kan en klass åka på utbyte till en annan skola. En klass från Korsholm kan komma till Kyrkslätt, eller en från Helsingfors till exempelvis Mariehamn. Det här är en möjlighet att dels knyta kontakter som kan vara för livet, men också att lära sig något nytt av varandra. De kan vara ett alternativ till en traditionell lägerskola. Kontakta oss på Hem och Skola så berättar vi mera.

 

Energipaletten skall vara bred

/0 Kommentarer/i , , /av

(Insändare HBL 8.10.2016)

Både Jarl Ahlbeck och Sten von Troil diskuterar vidare kring energifrågan (HBL 3.10). Det är välkommet.

I vindkraftskritiken tas ofta produktionens otillförlitlighet upp. Det är helt korrekt. Men det är endast ett problem om man utgår ifrån att vi skall förlita oss på en enda energiform. Och det tror ingen – energipaletten är och ska vara diversifierad. Ytterligare är det värt att konstatera att professor Christian Breyer vid Villmanstrands tekniska universitet i sin forskning har visat att till exempel solenergi och vindenergi kompletterar varandra väl vad effekten beträffar.

Både Ahlbäck och von Troil tvivlar på att lagring av energi kommer att bli en reell möjlighet. Med tanke på hur snabbt tekniken har utvecklats är jag själv inte beredd att döma ut lagringen som en del av det pussel som ser till att utbud matchar efterfrågan på elmarknaden. Om det sedan i praktiken är vatten, batterier, power-to-gas – eller en helt annan lösning – återstår att se. Antagligen kommer vi även här att ha flera lösningar i framtiden när nya tekniska framsteg görs.

”Vi var sent ute, och lät våra egna aktörer gå under innan hemmamarknaden hann komma i gång ordentligt.”

Det är helt korrekt, som Ahlbäck skriver, att nya vindkraftverk inte leder till speciellt många inhemska arbetstillfällen. Men det kan vi skylla oss själva för. Vi var sent ute, och lät våra egna aktörer gå under innan hemmamarknaden hann komma i gång ordentligt. Vi skall inte – och får inte – göra samma misstag när det gäller smarta elnät, solenergi, energilagring eller någon av de andra möjligheterna som väntar bakom hörnet.

Det nuvarande stödsystemet har tjänat ut – men behovet av förnybar energi består

/0 Kommentarer/i , , /av

(Insändare i HBL 25.9.2016)

Sedan år 2011 har Finland understött produktionen av vindkraft med hjälp av ett tariffsystem med inmatningspris. I högts tolv års tid får vindkraftverket ett rörligt stöd – inmatningspriset – som följer marknadspriset på el. Poängen med inmatningstariffsystemet var från första början att få igång vindkraftsproduktionen, och i slutet av år 2015 hade vi uppnått en vindkraftskapacitet på 1005 MW och en årlig produktion på över 2,3 TWh.

Det råder en rätt stor enighet om att inmatningstariffsystemet har gjort sitt och att vi behöver en ny mekanism. Idag har det en snedvridande verkan och tar t.ex. inte i beaktande den teknologiska utveckling som skett. Men systemet förde också gott med sig. Det beklagliga är kanske snarare att det inte infördes tidigare, så att våra inhemska aktörer som hann gå i konkurs eller köpas upp skulle ha haft en hemmamarknad och kanske hade klarat sig.

Just nu håller regeringen på med att utforma energi- och klimatstrategin och där måste de ta ställning till om och hur förnybar energi ska stödas. Framtidens system borde byggas upp kring ett auktionsförfarande, vilket skulle leda till att priset reagerar på de faktiska produktionskostnaderna. Av denna åsikt är också vindkraftsbranschen (Kauppalehti 29.82016). Tillvägagångssättet baserar sig på en simpel mekanism, som samtidigt ger den lägsta möjliga nivån på produktionskostnaden: staten meddelar att man vill ha förnybar energi enligt vissa produktionskrav, och sedan berättar producenterna till vilket pris de kan producera energin. De bästa buden vinner auktionen.

Vi vet redan idag att produktionskostnaderna för förnybar energi sjunker hela tiden. Fortum uppskattar att solenergi om fyra år kommer att kosta 52 €/ MWh på Stockholms höjd, och trenden är sjunkande. För att vårt energisystem i en större utsträckning ska kunna basera sig på förnybara energiformer krävs dock att vi hittar på sätt för att lagra energin, annars hålls inte paketet ihop. Vad den biten gäller är jag hoppfull, och tror att vi kommer att göra stora framsteg under de kommande åren.

Energidiskussionen ses ofta som en kamp mellan olika lösningar. Men det är inte fråga om antingen eller. Faktum är, att vi behöver flera lösningar. Och kommer att ha flera lösningar. Det som styr oss är långt det målsättningar vi förbundit oss till genom Paris-avtalet – och ekonomin.

Så länge vi väntar på kostnadseffektiva lösningar för energilagring är realiteten dock den att vi också behöver kärnkraft för att tillfredställa vårt energibehov. Samtidigt är det klart att det knappast är en kostnadseffektiv energiform i det långa loppet, priset stiger hela tiden. Både kraftverk Akkuyu i Turkiet som byggs av Rosatom och Hinkley Point i Storbritannien kommer att producera el med ett garantipris som ligger kring 100€/MWh. Olkiluoto 3 har visat sig vara ett synnerligen dyrt projekt, och allt tyder på att Fennovoimas garantipris på 50€/MWh är alltför optimistiskt. Oberoende om vad man tycker om kärnkraft – eller förnybar el – är det viktigt att vi aktivt utvecklar och utökar andelen förnybar energiproduktion i vår energipalett.

EU måste visa klimatledarskap / Insändare i HBL 28.7.2016

/0 Kommentarer/i , , , /av

Det slutliga värdet av ett avtal avgörs av hur framgångsrik implementeringen är.

Det internationellt bindande klimatavtalet som förhandlades fram i Paris i december 2015 är det ambitiösaste klimatavtal det globala samhället hittills skådat. Men det är bara ett avtal – det viktiga är nu att det ratificeras så snabbt som möjligt. Ett avtal leder ingen vart om det inte verkställs. Parisavtalet har undertecknats av 178 parter, men hittills har endast 19 länder ratificerat det, av vilka Norge är det första europeiska landet. Frankrike ratificerade avtalet som första EU-land i mitten av juni.

EU har varit en global ledare inom klimatpolitiken i nästan tre decennier. Genom långsiktigt tänkande och ambitiösa målsättningar har unionen föregått med gott exempel för resten av världen. Att unionen har en framträdande roll inom klimat- och energipolitiken är mycket viktigt med tanke på vårt globala ansvar, men också med tanke på vårt internationella inflytande och vår trovärdighet. I en tid som denna, då populism och känsloladdade åsikter banar väg för ökad nationalism och inåtvändhet, är det viktigare än någonsin att EU:s medlemsländer visar en enad front inom klimatpolitiken. Bara på så sätt kan vi desarmera de minor som klimatskepticismen och en fokusering på kortsiktig egen nytta planterar i det internationella samarbetet.

EU:s klimatledarskap ställs nu på prov: vill EU även i framtiden se sig som en trovärdig klimatpolitisk vägledare i den internationella gemenskapen? Då borde unionen ta en ännu proaktivare och framförallt synligare roll. Medlemsländerna bör sporras att påbörja de nationella ratificeringsprocesserna för att unionen via dem som helhet skall kunna ratificera Parisavtalet så snabbt som möjligt.

Om EU:s interna ratificeringsprocess drar ut på tiden och Parisavtalet hinner träda i kraft innan EU som part har hunnit ratificera det löper unionen en risk att bli utan rösträtt i de första beslutsfattande mötena. Då mister unionen, och därmed medlemsländerna, betydelsefull makt i implementeringsprocessen. Vill EU förbli en ledare inom den internationella klimatpolitiken – vilket ju med fördel ligger i varje medlemslands intresse – är det av yttersta vikt att unionen inte låter den politiska drivkraft som uppstod i Paris i december ebba ut utan visar fortsatt intern vilja att bekämpa klimatförändringen.

Vi har inte råd att vänta med att ratificera Parisavtalet – räkningen för klimatförändringen stiger för var dag vi sitter sysslolösa. Ju tidigare avtalet träder i kraft, desto tidigare kan även arbetet påbörjas – och desto större är sannolikheten för att vi tillsammans skall lyckas bromsa temperaturförhöjningen och motverka de katastrofala följderna.

 

Är Finland redo för blockpolitik?

/0 Kommentarer/i /av

När Juha Sipiläs regering inledde sitt arbete fanns inte nordiskt samarbete på dess agenda. Ingen minister hade heller nordiska frågor som sitt ansvarsområde. Hela saken hade på ett märkligt sätt ”glömts”, vilket visar att dess värde inte ville erkännas. Redan under valet hade minister Carl Haglund kritiserats för att ha samarbetat för tätt med de andra nordiska försvarsministrarna – i det ljuset var det här kanske en naturlig utveckling.

Under det senaste året har situationen förändrats. Nu lovordas nordiskt samarbete redan vitt och brett, bland annat inom försvaret. Denna utvecklingsinriktning är bra och naturlig. Det finns samarbetsmöjligheter också inom många andra områden.

De nordiska länderna borde alltså aktivt ta lärdom av varandra; det är meningslöst att uppfinna hjulet på nytt, när alternativet är att ta efter goda beprövade metoder och vidareutveckla dem. Det är också skäl för oss att inse, att det idag går bättre för de övriga nordiska länderna. Vi måste förstå varför detta sker.

Vid sekelskiftet var Finlands ekonomiska tillväxt snabb och ”management by perkele” tycktes vara en fungerande ledarskapsmetod. Medan ekonomin växte verkade vår modell fungera, medan Sverige föreföll långsamt och styvt t.ex. då landet lämnade sig utanför euro-området.

Konjunktursvängningen förändrande allt. I Sverige lyckades man förnya arbetsmarknaden medan vi fortfarande plöjde på i samma gamla spår. Resultatet kan vi se idag: från år 2008 framåt har Sveriges ekonomi sett en kraftig tillväxt medan Finland fortfarande stampar på stället. Nu när vi äntligen försöker förnya oss blir det ändå bara halvmesyrer: konkurrenskraftsavtalet är välkommet, men det tar inte modigt itu med strukturer, utan nöjer sig med att justera nuvarande praxis.

I Sverige är situationen helt annorlunda. Fredrik Reinfeldts regering gjorde stora strukturella förändringar, vars frukter har kunnat skördas under hela det förra årtiondet. Man lyckades driva igenom reformerna eftersom de hade folkets stöd bakom sig. Regeringsprogrammet skrevs av en koalition, det vill säga Alliansen (Moderatorerna, Centerpartiet, Folkpartiet – idag Liberalerna – och Kristdemokraterna) i stor utsträckning redan innan valet, och valet avgjordes på basen av det. Hos oss skrivs regeringsprogrammet däremot under några hektiska veckor efter valet – så gjordes också förra året. Programmet ligger inte i linje med regeringspartiernas valprogram, utan står ställvis till och med i uppenbar strid med de givna löftena. Som en följd av detta har det varit svårt att få folkets stöd för regeringens åtgärder. Situationen har dessutom förvärrats av de påtagliga spänningarna som uppkommit inom regeringen till en del som en följd av de stora förlusterna i väljarunderstöd – då den drivna politiken inte motsvarar de vallöften som gjorts vacklar förtroendet för politiken.

Demokrati fungerar, om riksdagsledamöterna har mod att genomföra också svåra beslut. Beslutsfattandet blir lättare om besluten kan förankras i de linjedragningar som gjorts inför valet. I Sverige är situationen i stor utsträckning just denna. Vore Finland mogen för en blockpolitik enligt svensk modell?

Spetsprojekten är planekonomi

/0 Kommentarer/i , /av

Hur man än försöker vara konsekvent och agera enligt sunt förnuft så går det ibland fel. Det här är ingen nyhet inom politiken – och också mänskligt. Förnuft och politiska målsättningar går inte alltid hand i hand, hur mycket man än skulle hoppas på det.

Sote-reformen hotar bli en enda stor soppa. Man försöker med hjälp av samma struktur skapa ett fungerande och effektivt system och samtidigt cementera statsministerpartiets lokala inflytande och valorganisation. Den ena målsättningen håller på att förverkligas – tyvärr på bekostnad av den andra.

Samma logiska kullerbytta går att finna i diskussionen om statens om ägarstyrningspolitiken. Samtidigt som regeringen helt riktigt talar för en utvidgad marknadsekonomi, förbereder den en försäljning av statens ofta vinstbringande – och i många fall också strategiska – egendom för att finansiera spetsprojekten och täcka utgifter i budgeten.

Spetsprojekten då? I en marknadsekonomi har man traditionellt tänkt,  att staten skapar förutsättningarna och marknaden tar hand om resten. Företagen och konsumenterna väljer vinnarna, inte staten. Andra metoder har man givetvis också experimenterat med, senast under det förra århundradet på andra sidan gränsen, men resultaten har inte varit smickrande.

Spetsprojekten kan liknas vid planekonomin. När staten skär i forskningens finansiering och säljer sin egendom för att använda pengarna till spetsprojekt valda av staten, inte marknaden – då kör regeringen över marknadsekonomins mekanismer och spelar ett spel där insatserna är höga och resultatet mycket osäkert.

Ifall regeringen behöver ideologisk – och logisk – sparringshjälp står vi till förfogande.