Mögelskolornas tid är förbi

Jag vill inte se en enda mögelskola till! I fortsättningen måste vi kunna försäkra oss om att de kvalitetsnormer som styr byggandet faktiskt efterföljs. Vi måste se till stt byggnaderna underhålls yrkeskunnigt och vi måste kräva att byggfirmorna bär sitt ansvar. Vi måste förstå, att gamla och nya byggnader är olika. Energibestämmelserna måste korrigeras så, att vi bygger byggnader som går att reparera och som inte är känsliga för fel. Här är ett recept som kan hjälpa oss att skapa sunda och säkra byggnader.

Som arkitekt har jag specialiserat mig på träbyggande och allt byggande ligger mitt hjärta nära. Som riksdagsman har jag chockerats av den mängd människor som utsatts för mögel som en följd av dåligt byggande och undermåligt underhåll. Därför har jag varit med och grundat riksdagens inneluftsgrupp, som har som sin uppgift att ta itu med inneluftsproblem lagstadgningsvägen.

Ett nationellt problem

Mögelproblemet är ett nationellt problem. Jag har kunnat följa det på nära håll i min hemkommun Kyrkslätt, där många skolor, bland dem Gesterby skolcentrum, kämpar med inneluftsproblem.
Det är fråga om både slarv och nonchalans. Var och en som vet något om byggande borde kunna undvika frestelsen att bara skjuta upp redan synliga problem. Och när de kommer i dagen, försvinner de inte av att täckas över med silikonmassa. Om problemet existerar redan i dag blir det etter värre för oss att tampas med i morgon.
Moderna byggnader är mera komplicerade än gamla och innehåller mångskiktade konstruktioner. När ett av dessa skikt brister skapas en kedjereaktion. I enkla massiva konstruktioner är sådana kedjereaktioner inte möjliga. Nu har vi situationer där somliga konstruktioner fungerar i laboratorieförhållanden, men inte i det verkliga livet. Riskerna är uppenbara och leder till problem över hela Finland.
Det är också viktigt att inse att en gammal och en ny byggnad inte är en och samma sak. Gamla byggnader skall inte behöva uppfylla samma villlkor, vare sig det gäller energieffektivitet eller ventilation. Ett fel jag ofta ser som förkortar livslängden på en gammal fungerande byggnad är att den förses med modern maskinell ventilation med värmeåtervinning – även om det görs med goda avsikter.


Byggfirmorna har ansvar

Det är helt berättigat att efterlysa hög yrkesetik hos byggfirmorna. En yrkeskunnig byggare bör kunna identifiera de risker som hänger samman med olika typer av lösningar. Om detta inte kan garanteras bör man allvarligt överväga att införa krav på tillstånd för att få idka byggverksamhet. Så gör vi idag inom många andra yrkesområden.
Det är svårt att komma med krav på ansvar 10 eller 20 år efter ett avslutat byggprojekt. Med andra ord bör man satsa på övervakning och kvalitetskontroll under bygget. Någon kan tänkas påstå att övervakningskonstnaderna är för stora. Själv vågar jag påstå att kostnader som härrör sig från dålig kvalitet blir högre.

Byggnader kräver underhåll

Att höja kvaliteten på byggandet är ett klart och tydligt mål. Ett annat mål är att lära sig att underhålla allt mer komplicerade byggnader. Det är ett arbete som inte kan göras av vem som helst, det kräver yrkeskunnande. Genom kontroller med bestämda intervaller kan man undvika att problemen hopar sig. Om konditionstestet har gjorts och mögelhunden har gett daghemmet klara papper, kan en smiley på dörren berätta för barnens föräldrar att här har barnen det bra.
Så visst känner vi till medicinerna, men det är få patienter som svalt dem utan att krångla. Det gäller inte bara upplysningarbete utan också mod att stifta lagar som gör det möjligt att greppa problemen. Lagarna bör vara noggrannt formulerade och entydiga. I beredingsarbetet bör både byggsektorn och dess kunder höras. Morot är bättre än käpp. Det skall vara lönsammare att bygga med hög kvalitet än att bygga kortsiktigt. Vid köp av bygg- och planeringstjänster skall man våga bedöma förhållandet mellan pris och kvalitet. Trots allt hyser jag optimism och tror att erfarenheterna har berett jordmånen för ett förnyande.
Som arkitekt känner jag ett speciellt ansvar för sunt byggande och har förbundit mig att jobba för att lösa inneluftsproblemen och för högre kvalitet på vårt byggande också under följande riksdagsperiod.

Totalrenovera energibeviset

När man mäter fel saker kan man inte få rätt svar. Energibeviset för byggnader skall mäta en byggnads energieffektivitet och den vägen styra vårt byggande i en mer resurseffektiv riktning. I energibeviset framkommer det teoretiskt uträknade E-talet, som anger hur energieffektiv byggnaden är. Vad har vi då fått? Om man får tro Helens statistik över […]

Adlercreutz i klimatdebatten: Utsläppshandeln måste utvidgas för att skapa förutsägbarhet för investeringar

För att kunna skapa förutsägbarhet för investeringar behöver vi ha en utsläppshandel som är långsiktig och som bygger på EU:s andel av den absoluta globala utsläppskvoten.

– Vi har aningar om hur utsläppshandeln kommer att se ut fram till 2030, men efter det är mycket öppet. Det gör det svårt för industrin att planera investeringar på sikt. Finland bör under sitt EU-ordförandeskap aktivt driva på att utsläppshandeln utvecklas vidare. Den måste utvidgas så att den även gäller trafik, uppvärmning och nedkylning och den skall basera sig på en verklig utsläppskvot, sade riksdagsledamot Anders Adlercreutz i onsdagens klimatdebatt i riksdagen.

Den globala uppvärmningen får inte överstiga 1,5 grader. För tillfället beräknas det betyda att den resterande kvoten nettoutsläpp är ca 500 Gt.

– För att vi skall nå våra mål borde utsläppshandeln byggas upp på basen av denna absoluta summa. Då kunde vi både skapa en marknad som är förutsägbar för våra företag och nå våra klimatmål.

– En del av inkomsterna från utsläppshandeln kunde kanaliseras till dem som upprätthåller kolsänkorna.

SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot Anders Adlercreutz talade i onsdagens aktualitetsdebatt i riksdagen om bekämpning av klimatförändringen och om den globala vågen av utdöende arter.

Adlercreutz: Vi behöver EU för att lösa klimatförändringen

På onsdagen diskuteras klimatförändringen och den globala vågen av utdöende arter i riksdagen. SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot Anders Adlercreutz anser att Finland ska kunna se klimatförändringen som en positiv utmaning och betonar vikten av gemensamma insatser på EU-nivå.

– Klimatförändringen väntar inte. Här är samarbetet på EU-nivå mycket viktigt och Finland ska vara en drivande kraft för att bidra till att bekämpa klimatförändringen både på nationell och på global nivå. Samtidigt som Brexit ser ut att förverkligas och vissa populistiska röster vill lyfta fram EU som ett problem är det skäl att minnas att vi behöver EU för att klara av klimatutmaningen, säger Adlercreutz.

SFP kommer inom kort ut med sitt klimatprogram.

– Vår synpunkt i de centrala frågorna är klar: Finlands ska var klimatneutralt år 2035, kolkraften ska fasas ut på 2020-talet och övriga fossila bränslen ur energiproduktionen på 2030-talet. För Finland ska det här ses som en positiv utmaning: genom att vara ambitiösa skapar vi en hemmamarknad för vår cleantech-industri samtidigt som vi stöder våra exportsträvanden.

– Ungdomarna som organiserade förra fredagens klimatstrejk gjorde en beundransvärd insats. Det är bra att klimatfrågorna fortsättningsvis är högt på agendan i Finland och jag hoppas att vårens riksdagsval blir ett klimatval.

Adlercreutz och Henriksson: Klimatdokumentet visar att allt fler partier tar klimatförändringen på allvar

– Det är viktigt att vi har kunnat enas om ett gemensamt dokument och om målet att begränsa temperaturökningen till 1,5 grader, säger SFP:s partiordförande och riksdagsledamot Anna-Maja Henriksson.

Alla riksdagspartier förutom Sannfinländarna har idag kommit överens om ett dokument med gemensamma klimatpolitiska linjedragningar för Finland. SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot Anders Adlercreutz var partiets representant i arbetsgruppen. Både Henriksson och Adlercreutz är nöjda med resultatet.

– Linjedragningarnas ambitionsnivå är relativt hög och mycket mer än vad vi hade kunnat hoppas på för fyra år sedan. Det är tydligt att medvetandet har stigit och att allt fler inser allvaret i situationen. Bekämpningen av klimatförändringen kräver åtgärder nu, säger Adlercreutz.

– En hög ambitionsnivå skapar också möjligheter – om vi har en fungerande hemmamarknad för cleantech-lösningar gagnar det vår exportindustri. Det här är en växande framtidsbransch där Finland ska sikta på att vara en av föregångarna, säger Adlercreutz.

Syftet är att linjedragningarna ska stöda den följande regeringsperioden och Finlands EU-ordförandeskap.

–  Överenskommelsen ger en god grund för Finlands kommande EU-ordförandeskap, som infaller under andra halvan av år 2019. Dessutom utgör den ett bra botten för vårens regeringsförhandlingar och utformningen av regeringsprogrammet för den kommande fyraårsperioden. Nu har vi en gemensam utgångspunkt att arbeta vidare på, säger Henriksson.

Nu är det bråttom

”Nu är det bråttom” – ”Nyt on kiire”, ropade närmare 10 000 demonstranter taktfast i Helsingfors centrum för några veckor sedan under klimatmarschen. De som inte vaknade efter det första klimatmötet i Köpenhamn, eller efter Kyoto, eller Paris – de vaknade nu. På riksdagshusets trappor fick representanter för partierna ta emot folkmassan. Och ställas till svars för det de gjort för att motverka klimatförändringen.

IPCC:s rapport är bister läsning. Men samtidigt är den på intet sätt oväntad lektyr. Vi visste vad som var på antågande. Det oväntade var snarare den nivån av konkreti med vilken rapporten målar upp de följder ett misslyckande kommer att ha. Tidigare har vi trott att en uppvärmning på två grader kan gå att hantera. Efter rapporten har gränsen sänkts till 1,5 grader. Och även då är följderna kännbara.

Om vi skall gå från två grader till en maximal uppvärmning på endast 1,5 grader krävs det mycket. Kanske mera än ett sådant här tungrott skepp klarar av. Men nu vet vi också vad ett misslyckande betyder: om vi låter temperaturen slira iväg mot två-graders-strecket är skillnaden på ett globalt plan enorm.

Nästa riksdagsval kommer att handla om mycket. Vården, sysselsättningen, men kanske framförallt om klimatförändringen. Den är en av de viktigaste frågorna inför riksdagsvalet – också för SFP. Denna regering har på många sätt varit progressiv och stakat ut ambitiösa mål. Det har varit en bra början – men samtidigt är det klart att ribban måste höjas. För Finlands del finns utmaningarna inom sektorerna för trafik, energi och skog.

Finlands klimatpanel har stakat ut ett mål på 850 000 elbilar år 2030. Det är ett mycket ambitiöst mål som inte nås av sig självt. Det kräver att vi bygger om beskattningen som berör personbilstrafiken, men även vårt elnät och lagstiftningen kring det. Dels kommer det att leda till ett behov av stora lokala laddningseffekter, men också till en situation där många finländare plötsligt har ett batteri på tiotals kWh hemma hos sig, en elmängd som kan användas för att jämna ut konsumtionstoppar. På samma sätt som vi idag har varmvattenberedare är elbilen i framtiden ett ellager kopplat till våra hem.

Inom energisektorn gäller det att frångå fossila bränslen så snabbt som möjligt, men också att skapa en funktionsmiljö som möjliggör det samspel mellan utbud och efterfrågan som ett utsläppsfritt och antagligen allt mer diversifierat energiproduktionssystem kräver. När energiproduktionen i framtiden är beroende av t.ex. vädret måste det vara möjligt att lagra el, men också att reglera efterfrågan enligt den effekt som finns till buds.

Som helhet har vi i Finland det på många sätt väldigt bra förspänt. Vi har en stor kolsänka med vilken vi kan balansera våra utsläpp. Samtidigt är skogen för en finländare inte vilken naturresurs som helst. Det är fråga om en i stor utsträckning privat egendom och en nationellt viktig näring.

I den stora utsläppsekvationen ställs utsläpp mot sänkor. En kolsänka är motsatsen till utsläpp. Finlands mål kommer med stor sannolikhet inom några år officiellt vara att vi skall vara kolneutrala år 2035. Detta är i linje med IPCC:s rekommendationer. Det kräver att vår kolsänka som idag är knappt 30 miljoner ton koldioxid år 2035 skall vara lika stor som våra utsläpp – som idag är knappt 60 miljoner ton koldioxid. Det betyder också att en minskning av kolsänkan skulle leda till att vi måste skära ner mera inom andra sektorer.

Om vi på ett nationellt plan försöker styra användningen av skogen måste det dels basera sig på verifierad forskning men också på en mekanism enligt vilken de som lever av skogen får en ersättning för den kolsänka deras skog står för. På samma sätt som industrin idag köper utsläppsrätter borde man få ersättning för den kolsänka man uppehåller. För Finlands del vore det relativt lätt att införa en sådan mekanism – redan idag mäter vi lokalt med stor noggrannhet hur skogen växer och dess massa ökar.

Det finns få sektorer inom ekonomin som man med säkerhet kan säga att växer. Hälsovården är en sådan, artificiell intelligens en annan. Cleantech och klimatlösningar är en tredje. För oss i Finland är det viktigt att vi på detta plan vågar vara progressiva. Att vi gör vår andel av våra globala förpliktelser, men också att vi genom det skapar en miljö för våra företag i vilken nya idéer har en möjlighet att slå rot och frodas för att senare gå på export. Klimatmålet att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader når vi inte lätt. Men även här skördas frukterna av dem som vågar.

 

Insändare i HBL 25.11.2018 med Silja Borgarsdóttir Sandelin.

Adlercreutz: Utsläppshandeln måste utvidgas – vi behöver en marknad för kolsänkor

– Klimatmålen nås inte om vi inte tar i bruk nya marknadsbaserade redskap för att motverka klimatförändringen, säger Anders Adlercreutz, SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot.

FN:s klimatpanel IPCC:s rapport, som publicerades på måndagen, visar att det krävs radikala åtgärder för att vi ska hålla oss under en uppvärmning på 1,5 grader på global nivå. Adlercreutz håller med om analysen.

– Mänskligheten är ett skepp som svänger långsamt och som uppenbarligen behöver en hel hög med väckarklockor för att inse allvaret. Om vi ser på det vi gör nationellt i Finland kan vi vara hyggligt nöjda, men samtidigt är det klart att nästa regering måste höja ambitionsnivån.

Utsläppshandeln är i dag ett fungerande redskap som i princip sätter ett pris på utsläpp och den vägen bidrar till att sänka dem. Priset för koldioxid är dock lågt, och en stor del av de industrier som producerar utsläppen får gratis utsläppsrätter.

– Utsläppshandelns omfattning måste utvidgas och andelen gratis utsläppsrätter skäras ner. Men marknaden måste också utvidgas åt det andra hållet. Kolsänkor är negativa utsläpp, men de har inget pris. Samtidigt är en stor del av skogen privat egendom, privat äganderätt som måste respekteras. Om skogsägarna fick en ersättning för den kolsänka de upprätthåller skulle det finnas en logik i ekvationen: pengar från utsläppsrätterna kunde kanaliseras till upprätthållandet av kolsänkor. En sådan modell kunde relativt lätt införas i Finland på nationell nivå tack vare den avancerade skogskartläggning vi redan nu kontinuerligt gör.

Tal i riksdagens debatt om budgeten för 2019

Ärade talman,

När vi talar om nästa års budget talar vi samtidigt om framtiden. När vi fattar beslut om hur vi ska använda våra pengar bestämmer vi samtidigt i vilken riktning vi vill styra Finland.

Vad vi väljer att satsa på nu har betydelse för hur framtidens Finland ser ut.

Framtiden är nyckelordet.

Vi ska tänka långsiktigt i våra val. För vem bygger vi framtidens Finland?

Jo, för kommande generationer. Därför ska vi satsa på skola och utbildning. I sitt tal tog Anna-Maja Henriksson upp att nästa riksdagsval kommer att vara ett utbildningsval. Någon kan ju säga att det föregående också var det, men här är vi ändå. SFP vill satsa på hela skolstigen från daghemmet till högskolestudierna.

En av de självklara satsningarna är den subjektiva rätten till dagvård. Nå, det är ju faktiskt ingen satsning, för regeringens inbesparing där de avskaffade den subjektiva rätten, ja, den inbesparingen uteblev. Men den är fortfarande avskaffad, och det bör rättas till.

Ärade talman,

SFP vill också se en mer jämställd framtid i Finland. Därför är det viktigt att nästa regering prioriterar att genomföra en familjeledighetsreform. Genom reformer som stöder jämställdheten idag sår vi frön för en ännu mer jämställd framtid och en högre sysselsättningsgrad.

SFP anser att en familjeledighetsreform ska få kosta, för endast då innebär det att reformen är tillräckligt omfattande för att skapa den förändring vi behöver. Reformen ska stöda ansvarsfördelningen i familjerna och öka på flexibiliteten så att det är lättare att kombinera familj och arbete – både för mamma och för pappa.

Arvoisa puhemies,

Tämä kesä oli poikkeuksellisen lämmin, lämpimin 10 vuoteen. Suomessa mitattiin yhteensä 63 hellepäivää. Vaikka lämpimästä säästä toki saa nauttia, tämä kesä antoi meille suomalaisille myös esimakua kiihtyvästä ilmastonmuutoksesta. Ilmastonmuutos on aikamme suurin haaste. Jo lähitulevaisuuden kannalta on äärimmäisen tärkeää, että jokainen päätös tehdään kestävällä pohjalla ja päätöksen ilmastovaikutukset huomioon ottaen.

Kesän pitkään jatkunut kuivuus piinasi myös maanviljelijöitä. Tämä vuosi on maanviljelijöille huonoin 30 vuoteen ja vuoden viljasadosta ennustetaan tulevan 2000-luvun pienin. Siksi on hyvä, että hallitus päätti 30 miljoonan kriisipaketista tämän vuoden lisätalousarvioon helpottamaan maanviljelijöiden tilannetta.

Emme kuitenkaan voi rakentaa tulevaisuuttamme kriisipakettien varaan. Ennakoimattomista sääolosuhteista tulee väistämättä yhä tavallisempi ilmiö. Ilmasto muuttuu ja sen hillitsemiseksi myös Suomen tulee kantaa vastuunsa.

Me rakennamme tulevaisuuden Suomea ja maailmaa tuleville sukupolville. Valinnoilla, joita teemme tänään, on kauaskatseisia vaikutuksia. Tämän takia tarvitsemme panostuksia uusiutuvan energiaan, kiertotalouteen ja päästöttömien teknologioiden kehitykseen. Meidän tulee myös luopua sähköintensiivisen teollisuuden tuista ja muista ilmaston kannalta haitallisista tuista pikimmiten.

Lämpimät säät johtivat myös ennenäkemättömiin sinileväkukintoihin. Tänä kesänä Suomenlahden levätilanne oli koko vuosikymmenen pahin. Itämeri ei voi hyvin.

Hallitusta onkin kiitettävä siitä, että Itämeren ja sisävesien suojeluun myönnetään yhteensä 45 miljoonaa euroa jaettavaksi seuraavan kolmen vuoden aikana. Ensi vuoden osuus on 15 miljoonaa euroa.

Arvoisa puhemies,

Jokaisella tässä salissa tehdyllä päätöksellä vaikutetaan tulevaisuuteen niin Suomessa kuin muualla maailmassa. Suomen tulee kantaa vastuunsa myös globaalilla tasolla nostamalla kehitysyhteistyön määrärahoja 0,7 prosenttiin bruttokansantulosta. Panostamalla kestävään maailmaan panostamme samalla kestävään tulevaisuuteen myös Suomessa.

On syytä iloita siitä, että sekä ministeri Sipilä että ministeri Orpo ovat puhunut sekä kiintiöpakolaismäärän noston puolesta että kehitysavun korottamisesta niin, että olisimme 0,7 prosentin polulla.

Kysymys on ainoastaan se, miksi mitään ei tapahdu. Miten on mahdollista, että pääministeri linjaa jotain – ja mitään ei tapahdu? Ei kehitysavun suhteen, eikä meidän pakolaiskiintiön suhteen.

Erityisen kisualliseksi koko loogisen ajatuksenjuoksun kannalta on se, että vedotaan pakolaiskiintiön osalta siihen, että voimme nostaa kiintiön sikäli kuin EU panee täytäntöön ajatukset siitä, että käsittelykeskuksia sijoitettaisiin EU:n rajoille.

Mikä siinä vaiheessa jää sanomatta on se, että niihin suunnitelmiin kuuluu oleellisena osana ajatus pakollisesta, sitovasta taakanjaosta. Ja se taas on jotain, jota Suomen hallitus vastustaa.

Arvoisa puhemies,

Sanoilla on merkitystä. Politiikan uskottavuus perustuu siihen, että tarkoittaa mitä sanoo, Nyt on hallituksen aika pakolaiskiintiön ja kehitysavun osalta vastata sanoistaan.

Adlercreutz: Dåliga nyheter för Östersjön i ramförhandlingarna om budgeten

Regeringen fattade beslut om taket för de statliga utgifterna för de följande fyra åren under förra veckans ramförhandlingar. SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot Anders Adlercreutz kritiserar regeringen för att ha glömt bort Östersjön.

– Regeringens iver att luckra upp normer riskerar arbetet som gjorts för Östersjön. Nu planeras att möjligen avskaffa oljeskyddsavgiften och oljeavfallsavgiften, vilka använts till oljebekämpning och sanering av förorenade områden. Avgifterna har via oljeskyddsfonden kanaliserats till kostnadsersättning för oljeskador där förorenaren inte har kunnat identifieras. Dessutom har resurserna kunnat användas till att stöda räddningsväsendets anskaffning av oljebekämpningsmateriel. Oljeskyddsfonden har varit ett fungerande instrument – vilka andra resurser kan vi använda till att täcka kostnaderna för oljeolyckor när förorsakaren är okänd? Jag vädjar till regeringen att inte avskaffa avgifterna, säger Adlercreutz.

Regeringen föreslår också att underlätta regleringen för vattenbruksanstalter.

– Genom att underlätta tillståndsprocesserna vill man främja vissa typer av fiskodlingsanläggningar. Faran är ändå att ett ökat antal odlingsanläggningar kan orsaka mer lokala näringsutsläpp och uppkomsten av blågröna alger kan öka. I stället för att ändra tillståndsprocesserna borde vi först utreda t.ex. recirkuleringsanläggningars potential och vidareutveckla lösningar som belastar naturen så lite som möjligt.

– Östersjöns tillstånd är fortfarande alarmerande och att luckra upp normerna förbättrar ingenting. Då vi fattar beslut som påverkar Östersjön borde alltid beslutens effekt på Östersjöns tillstånd tas i beaktande. I stället för att underlätta regleringen borde mer resurser riktas till att lätta belastningen på Östersjön.

Sustainability is a prerequisite for peace – tal på IPUs 138:e kongress

I think we all can agree, that sustainable development is a prerequisite, an absolute need for peace. When a society becomes unsustainable, when it can’t provide for its inhabitants, unrest follows.

In this regard we are seeing challenges piling up in front of us. As we speak great areas of land are becoming uninhabitable, and are forcing people to go on the move, to find new places where they can settle down, build a home, try to get on with their lives.

3 years ago Europe was facing a wave of immigration. There is no reason to think that this was the last time. And there is no reason to think that the way to tackle challenges like that is border-technicalities or bureaucracy, security measures or fences.

The only way to create sustainability on a lasting scale is by attacking the root causes themselves. And those are failing democracies and accelerating climate change.

On climate change there is a road map. I want to believe that there is a will. But no country should think that it is easy. It requires a road map, it demands goals, it needs action.

Building democracy again – that is more difficult. Authoritarianism wants to cling to its guns. Corrupt regimes fear openness. But the idea, that you can gain lasting prosperity by constraining the democratic process, by keeping minorities from voting, by limiting the participation of women in society goes against logic and is unsustainable.

Sustainable peace can only be achieved in inclusive societies where everybody can participate and where you embrace diversity, whether it means accepting those that are moving in or including minorities that are living by your side.

Nationalism, a narrow definition af what you are, leads to stagnation and conflict. We have seen this in Europe in recent years with the annexation of Crimea and the following war in Ukraine. We have seen it in Myanmar with the persecution of the Rohingya. The list goes on.

Sweden talked about the importance of an independent judiciary. This can’t be emphasised enough. We have lately seen some very troubling developments on our own turf, here in Europe. The eagerness for a politician to meddle in the judicial process is dangerous, and should not be tolerated. Here I call on all parliamentarians to understand their role.

There is a lot of talk about self-determination here. Self-determination is a good thing. But it is only valid if everybody is included. Self-determination by a select few, self-determination as a rhetorical means of sustaining a repressive regime, a failing democracy, is not sustainable.