Tämä ei ole teidän ensimmäinen itsenäisyyspäivänne. Seiskaluokkalaiselle se taitaa olla 14., opettajalle ehkä neljäskymmenes. Minulle tämä on neljäskymmenesseitsemäs.

Mutta meille kaikille tämän on ensimmäinen ja ainoa kerta jolloin Suomi täyttää sata vuotta. Suomen sadas itsenäisyyspäivä.

Ensimmäisten sadan vuoden aikana Suomi on kulkenut pitkän matkan ja oppinut paljon. Ihan kuten tekin opitte täällä koulussa joka päivä. Suomi on kulkenut pitkän tien siitä pisteestä, missä se oli 100 vuotta sitten. Silloin olimme pieni, outo maa Euroopan pohjoiskolkassa – yksi Euroopan köyhimpiä, vähiten kehittyneitä maita.

Kun katsoo Suomea nyt, kun katsoo teitä täällä, niin näemme, että olemme kulkeneet pitkän matkan niistä päivistä.

För 100 år sedan var vi ett okänt, fattigt land i norra Europa. Ett av de mest underutvecklade. Ett av de absolut fattigaste. Det var inte mycket som talade för att Finland skulle gå den väg vi som land har gått. Att vi hundra år senare skulle vara en modell för många andra.

Att vi skulle vara ett av de mest jämställda, tryggaste, renaste, bäst fungerande länderna. Ett land som alltid nämns då man diskuterar fungerande modeller, en bra skola, en trygg vardag.

Ibland förstår vi finländare ändå inte att uppskatta vårt land tillräckligt. Ibland glömmer vi bort hur bra vi har det här.

Hemma hos oss bodde förra året en 17 år gammal pojke, Santiago. Han är hemma från Colombia, i Sydamerika, från andra sidan jordklotet. När Santiago – eller Santtu, som vi kallar honom, kom till oss frågade vi honom – varför valde du Finland? Santtu svarade så här: ”Mitt land, Colombia, är fattigt. Där finns många problem, mycket som borde vara bättre. Jag vill göra mitt land bättre, men för att kunna göra det, måste jag veta vad som fungerar. Jag läste om Finland, att ni har en bra skola, att ni har ett bra land. Jag kom hit för att lära mig, så att jag sen skall kunna hjälpa i mitt eget land.”

Så sade Santiago om Finland. Det är det landet ni bor i, det är nånting att vara stolt över.

Meidän perheessämme asunut colombialainen vaihto-oppilas tuli Suomeen, koska hän halusi saada meiltä eväitä siihen, miten hän voisi rakentaa omaa maataan paremmaksi.

Se, että meillä on asiat niin hyvin, on monen asian summa. Olemme tehneet oikeita valintoja. Olemme ajatelleet isosti.

Minä työskentelen eduskunnassa, eduskuntatalossa. Sen rakennustyöt aloitettiin silloin kun Suomi oli kymmenen vuoden ikäinen. Kymmenen vuotta maata, perheitä ja yhteisöjä jakaneen sodan jälkeen. Aikana jolloin ei ollut poikkeuksellista, että lapsi syntyi saunassa, tai että perhe näki nälkää.

Moni olisi sen ajan Suomessa voinut ajatella, että itsenäisyys oli tilapäistä, että Suomi ei selviä. Mutta niin ei silloin ajateltu. Huolimatta siitä, että kaikki oli hyvin epävarmaa, huolimatta siitä, että kaikesta oli pulaa, ajateltiin isosti. Rakennettiin kansanvallan pyhättö, eduskuntatalo, monumentti nuorelle demokratialle. Haluttiin osoittaa, että uskoa on, että usko tulevaisuuteen on vahva.

För att det skall gå bra måste man många gånger göra rätt val. Och våga tänka stort. Och ha tillit till varandra.

När vårt land var tjugo år gammalt stod det igen inför en stor utmaning. För en människa idag, är det svårt att förstå det många män och kvinnor måste gå igenom, hur de kunde gå igenom två krig. Och hur ett land som tjugo år tidigare hade gått igenom ett inbördeskrig kunde ena sig då det krävdes.

När man tänker på vad som gör ett land starkt, vad som gör det framgångsrikt, så finns svaret i den egenskapen som de här händelserna återspeglar: i det att man stöder varandra, att det finns en tillit.

När ni gör ett grupparbete i skolan så går det mycket bättre om ni kan lita på att alla gör sitt, och det kan ni säkert oftast. Det här tycker jag att är vårt Finlands största styrka, att vi litar på varandra. Vi har förtroende för att det vi säger stämmer, och är sant. För då går allt mycket lättare. Det är den största gåvan vi, vi som lever här idag, fått av det hundraåriga Finland.

Se polku mitä Suomi on kulkenut, on rakennettu luottamuksella. Se on minun mielestäni satavuotiaan Suomen suurin lahja meille.

Moni on pohtinut tämän vuoden aikana mitä itse voisi antaa satavuotiaalle Suomelle. Mitä minä, sinä, tai meidän yhteisömme voisi antaa satavuotiaalle maallemme? Te olette ehkä pohtineet sitä täällä koulussakin.

Minulla on ajatus, jonka toivon juurtuvan mieliinne.

Me luotamme toisiimme, mutta joskus ehkä emme huomaa tai huomioi toisiamme tarpeeksi. Ja kuitenkin tiedämme, miten hyvältä tuntuu ja miten iloiseksi tulemme siitä, että joku huomioi. Siitä että joku kohtaa meidät hymyllä, ystävällisyydellä.

Minä toivon, että teidän lahjanne satavuotiaalle Suomelle olisi se, että aina kun näette yksin kulkevan ihmisen tulevan vastaanne kadulla, te hymyilisitte ja tervehtisitte. Olen varma siitä, että se henkilö ilahtuu – ja vastavuoroisesti ehkä iloisesti itse puolestaan tervehtii seuraavaa vastaantulijaa.

Jag hoppas att er gåva till det hundraåriga Finland är det, att ni alltid då ni ser en ensam människa komma emot er på vägen eller gatan, fast ni inte känner personen, hälsar med ett glatt hej. Jag är säker på att den människan blir glad och kanske hälsar glatt på nästa människa som kommer emot.

Jag hoppas också att ni berättar om det åt era föräldrar hemma, åt era syskon. Att ni får andra att komma med i den här gåvan.

På det sättet sprider sig det goda. Många hälsar, många småler – och många människor blir glada under en dags lopp. Och glada människor sprider goda saker omkring sig.

Ottakaa kaverit mukaan tämän lahjan lahjoittajajoukkoon. Koska hyvä kiertää – pankaa se yhdessä kiertämään.

Pienillä asioilla on iso merkitys. Tervehdys ja pieni hymy voi hyvin pelastaa jonkun päivän. Sillä voi olla iso merkitys niin nuorille kuin vanhoillekin. Sellaisille jotka ovat asuneet täällä pitkään – ja ehkä ennen kaikkea heille, jotka vasta ovat tänne tulleet.

Om vi alla tar varandra i beaktande och bemöter varandra vänligare skulle det utan tvekan vara bra för hela landet, för oss alla. Glädje som delas är dubbel glädje. Och det är en gåva som jag och ni kan ge Finland, världens bästa land, som imorgon fyller 100 år.

Siinä minun lahjatoiveeni satavuotiaalle Suomelle. Kiitos siitä, että sain jakaa tämän hetken kanssanne, ja oikein hyvää itsenäisyyspäivää – glad självständighetsdag.

Min daghemsbana började 1975, då jag var 5 år gammal. Jorvas barnträdgård öppnade sina dörrar för mig och grannflickan Johanna. Från klockan 9-13 togs vi omhand av tant Ingeborg som var föreståndaren och Ragnhild som skötte om maten – och mig. Av någon anledning trivdes jag nämligen ofta bäst i köket. Sen har jag också en vag minnesbild av att det inte alltid var ett helt frivilligt val – om man inte betedde sig önskvärt kunde det hända att man fick sitta för sig själv i köket hos Ragnhild en stund. Ett straff som inte kändes så farligt, trots allt.

Det var min första upplevelse av ett barnkollektiv. Visst hade jag kompisar, kusiner och vänner, men Jorvas barnträdgård var den första grupp jag anslöt mig till. Daghem fanns det inte många av, och det tidiga åren av min barndom hade jag tillbringat hemma med min syster och en barnflicka: Raija, Anneli eller Lisbet som i olika skeden bodde hos oss, tog hand om oss och samtidigt lärde oss finska.

Mina egna barns verklighet har varit annorlunda. Vi fick våra två första barn medan vi studerade, och då kändes dagis som ett avlägset alternativ. Vi ville å ena sidan fortsätta arbeta och studera, men å andra sidan kunna vara nära barnen i deras vardag. Tillsammans med några andra föräldrar grundade vi ett dagis som förenade föräldrarnas arbetsrum med dagisverksamheten. Vi föräldrar turades om med att ta hand om barnen och kunde på det sättet förena närvaro med arbete och studier. Efter några år ändrades vår livssituation och boningsort  och barnen flytttade över till ett vanligt dagis.

Efter det har vi varit tacksamma kunder hos den kommunala dagvården. Vi har fått bekanta oss med fantastisk dagvårdspersonal – Anne, Berit, Gitty, Nelly, Tesu, Sessan och många andra. Människor vars insats vi är otroligt tacksamma för. Människor som har ansvar för många men som ändå alltid har tid att se det unika i varje barn. Och i varje familj.

Det unika i vår familj verkar vara det, att barnen inte alltid kommer perfekt påklädda till dagis utan att  det finns utrymme för förbättringar. I något skede försökte vi försiktigt låta förstå att det att gårdagens blåbärssoppa fortfarande fanns kvar på blusen nästa dag inte var ett tecken på slarv utan ekologisk medvetenhet, men vi blev nog snabbt genomskådade. Personalen lärde sig också snabbt att vi inte tar illa upp om barnens utstyrsel tillfälligt kompletteras med lånta persedlar.

Men det handlar ju inte bara om att hjälpa föräldrarna deras vardag. I den nya läroplanen har dagis – eller småbarnspedagogik som det egentligen heter – en betydande roll.  Det handlar om att främja barnens helhetsmässiga uppväxt, utveckling och lärande, men också om att förebygga marginalisering och främja ett aktivt deltagande i samhället. Ganska mycket samma saker som i skolan, alltså.

Skillnaden mellan skola och dagis är inte stor. Barnen är äldre, men övergången från dagis via förskola till skolan är inte det gigantiska hopp det var när jag lämnade Jorvas Barnträdgård för 40 år sedan. Både i skola och på dagis handlar det om målmedveten, målinriktad undervisning enligt en ambitiös plan. I båda har samspelet mellan föräldrar och personalen en viktig roll. I båda har Hem och Skola en viktigt uppgift.

Det är också det jag vill att så många dagisföräldrar som möjligt skulle fundera på – vikten av att stärka samarbetet mellan hem och dagis. Vi på Hem och Skola hjälper gärna till och hoppas att så många som möjligt skulle grunda en egen Hem och Skola-förening på sitt dagis.

Jorvas Banträdgård hade inte en Hem och Skola-föreningen för 40 år sedan – men nog en aktiv föräldraförening, som då och då ordnade olika evenemang. Ett minne jag bär med mig av dessa är mitt livs första lotterivinst – en liten blå fågel i glas. Det är med denna fågel i minnet jag än idag köper en lott i hopp om att jag kanske en gång skulle vinna igen. Kanske på ert dagis Hem och Skola-fest?

 

(Ledare i tidningen Hem & skola 4/2017)

Som barn tillbringade jag somrarna i Barösund, på min mammas barndoms sommarställe. Längst bak i stugan fanns ett litet rum som i tiderna bebotts av Jäijä, familjens gamla hembiträde. Där fanns en bokhylla med slitna ungdomsböcker från 50-talet. Böcker om Bill, om internatskolan S:t Clair, kåserier av Kar De Mumma och Cello. Böcker fulla av skol- och sommarlovsskildringar. Ett återkommande tema var herbarierna. Bekymren med att hitta alla växter. Förhandlingarna med bästa kompisen om att byta en växt mot en annan. För att inte tala om katastrofen då bläckflaskan rann ut över växterna eller då hela boken blev ute i regnet.

Vad ett herbarium sedan var i praktiken hade jag bara en svag aning om. Det var något som hörde ungdomsböcker från 50-talet till.

Av nostalgiska skäl var jag därför lite glad när herbariet plötsligt blev verklighet och vardag i en av våra barns skolor. Under sommarlovet gällde det att samla ihop ett antal växter som lyckligtvis inte behövde torkas och pressas utan som fick presenteras som fotografier.

Jag var glad inte bara för att jag nu indirekt skulle få möjlighet att själv lite lappa mina enorma luckor i flora-kunskap, men också för att jag har en kanske lite gammaldags tro på att det är viktigt att kunna fokusera på ett mål som ligger långt borta – på andra sidan det enormt långa sommarlovet. Att man det är bra att lära sig att disponera över sin tid, att planera och rita upp mellanetapper för att nå målet.

För några dagar stod jag vid fotbollsplanen med några föräldrar. Diskussionen började snabbt kretsa kring herbarierna, och erfarenheterna var mycket olika. Somliga hade inte märkte hela projektet, medan andra hade varit tvungna att engagera både mor- och farföräldrar för att ro uppgiften i hamn. Våra egna erfarenheter ligger någonstans mellan de två ytterligheterna. Eller snarare – jag är den som pushar på och försöker tvinga ut killen i skogen – och till farföräldrarna för vägledning –  medan pojken själv tycker att läget är under kontroll, det här fixar sig nog. Att jag borde ta det lite lugnt.

Som far till fem barn har jag för länge sedan gjort den revolutionerande iakttagelsen att barn är olika. Det som fungerar med ett barn leder ingen vart med det andra. Och det som är lekande lätt för en kan vara en källa till frustration för en annan.

Kan skolan faktiskt förändras så mycket under två år, att en årskurs som bara gled förbi när ett barn gick igenom den plötsligt är ett berg av arbete för ett annat? Så är det ju inte, Trots att våra barn är gjorda med samma recept har de alla olika läggning. Olika styrkor, olika svagheter.

Som förälder är det ju egentligen ganska tröstande. Man kan inte inverka på allt, ergo är allt inte heller ens fel. Om de är så här olika måste det ju vara predestinerat, det är inte mycket vi kan göra. Men ändå ramlar man gång på gång i fällan och glömmer detta. Men försöker passa in olika barn i samma form och tror att det man lärt sig av det föregående kan appliceras på nästa. Eller ännu värre – att det man gjort i sin barndom i barnets ögon skulle ha någon relevans idag.

Det är inte lätt att veta var gränserna går för mycket curling eller när en avslappnad hållning till skolgången blir kontraproduktiv och rentav nonchalant. Därför är det bra att kunna ha lite terapeutiska diskussioner vid fotbollsplanen med andra föräldrar. Märka att andra också kämpar med herbarier och annat.

Det här är också en funktion som Hem och Skola fyller. Det handlar inte bara om att ordna för barnen, utan också om att vi byter erfarenheter med varandra. Och på så sätt – i min erfarenhet – lära sig om föräldraskap, om egnas och andras barn. Det är ett stort stöd som jag hoppas att så många som möjligt utnyttjar nu när skolåret kört igång igen – vare sig ni kämpar med herbarium eller inte.

 

(Ledare i tidningen Hem & skola 3/2017)