Energia- ja ilmastostrategia, eduskunnan keskustelu 30.11.2016

/0 Comments/in , /by

Värderade talman, arvoisa puhemies,

Det råder ingen brist på strategipapper. Somliga tas i beaktande, andra läggs längst ner på hyllan för att samla damm. Somliga är viktiga, andra försumbara.

Värderade talman, denna strategi hör till den förra kategorin.

Klimat och energi om något är av helt avgörande betydelse när vi diskuterar framtidens utmaningar.

Och det här är ett dokument som vi i stort sett kan vara nöjda med.

Arvoisa puhemies,

On hienoa, että meillä on käsissämme energia- ja ilmastostrategia ja on hienoa, että se on näinkin kunnianhimoinen.

On se toki ajastakin kiinni: olemme kaikki heränneet tämän kysymyksen tärkeyteen. Mutta samalla on kiitettävä hallitusta siitä, että se menee näin pitkälle kunnianhimossaan. Tämä dokumentti antaa selkeät suuntaviivat ja avaa monelta osin yksityiskohtaisesti ne toimenpiteet ja vaihtoehdot, joita matkalla on.

Samalla on todettava, että toki tässä näkyy välillä liiankin selvästi hallituksen poliittiset lempilapset, mutta kuitenkin, kiitos tästä.

No, asiaan. Haasteet ovat isot, ja enegiakysymys on siinä keskiössä: miten tuotamme puhdasta energiaa tulevaisuudessa?

Tässä kohtaa strategian johdonmukaisuus sitten hieman lipsuu. Tuulivoimaa kritisoidaan siksi, että sitä syöttötariffien muodossa tuetaan. Mutta ei se pelikenttä ihan neutraali ole muutenkaan.

Turvetta verotetaan juuri sen verran, että se on kivihiiltä edullisempi.

Puuhaketta tuetaan juuri sen verran, että se on turvetta halvempi.

Ja tuulivoimaa tutkitaan juuri sen verran, että perussuomalaiset ovat tyytyväisiä.

Arvoisa puhemies,

Kivihiilen polton jatkamiselle tehdään varaus. Turvetta poltetaan estoitta, vaikka sen ilmastolliset vaikutukset ovat kivihiiltä pahemmat samalla kuin pomminvarmasti puhdasta tuulivoimaa jarrutellaan poliittisista syistä.

Turve on toki suomalaista, ja ymmärrän sen suosimisen siltä kannalta. Mutta ei se ole ilmastollisesti järkevää. Eikä sen varaan kannata strategiaa rakentaa. Maatalouden päästöjen leikkaaminen on päästökaupan ulkopuolisen sektorin suurin haaste. Ja maataloudessa nimenomaan turvesuot sisältävät suurimman päästöleikkauspotentiaalin.

Sopii kysyä: kannattaako tässä tilanteessa – kun päästöjen leikkaus on haasteellista – tukea turvetuotantoa?

Tässä strategiassa on paljon laitettu biotalouden varaan ja sen voi ymmärtää. Suomi on edelläkävijä biopolttoaineiden tuotannossa ja siitä on kehittymässä suuri vientituote. Mutta sen tuotannolla on rajansa.

Moni on huolissaan puuraaka-aineen riittävyydestä. Siitä, että kajoammeko hiilinieluumme, ja sen kautta luonnon monimuotoisuuteen. Huolta ovat kantaneet niin puuteollisuus kuin luontojärjestötkin. Hakkuita ei voi loputtomasti lisätä.

Kuten strategia aivan oikein toteaa, pitkällä tähtäimellä biopolttoaineet tulevat olemaan lähinnä raskaan liikenteen polttoaine. Kevyen liikenteen tulee siirtyä sähköön. Metsävarannoista ei kannata harkitsemattomasti tehdä huonolla hyötysuhteella polttoainetta huonon hyötysuhteen polttomoottoreihin. Mutta sähköllä toimiva liikenne ei yleisty ilman ponnistuksia. Se vaatii verotuksellisia toimenpiteitä, mutta myös infraa ja lainsäädäntöä. Miten saamme rakennettua maan kattavan latausverkon. Miten sallimme sähköajoneuvojen käyttämisen kulutushuippujen tasaajina. Pitäisikö autovero rakentaa uusiksi, jotta saisimme autokantaa uusittua. Missä määrin tulemme tulevaisuudessa edes omistamaan omia kulkuvälineitä. Liikennepalkin jatkokehittely tarjoaa toivottavasti joihinkin näihin kysymyksiin vastauksen.

Värderade talman,

Det här är ett bra dokument, som på många sätt går längre än någonting vi tidigare haft. Det skall regeringen ha tack för. Den ideologiska läsidan till trots är det här nånting vi kan bygga vidare på. Jag tackar för ett gott arbete.

Kiitän hallitusta varsin tasapainoisesta energia- ja ilmastostrategiasta.

Jag läste för att jag såg vuxna läsa

/0 Comments/in , , , /by
(Ledare i Hem och Skola)
Vårt äldsta barn Axel, som redan är 19 år, påminner oss emellanåt om hur oskäligt hårdnackade och osmidiga vi i tiderna var med honom när det gällde mediekonsumtion.

Och visst fick det räcka. Den lilla sjöjungfrun tittade han och hans syster snällt på tills bandet slets ut och körde fast inne i bandspelaren. Möjligen avhjälpt av den smörgås som en gång också klämts in i samma apparat.

12 år senare måste vi medge att tiderna förändrats, och att vi inte på något sätt kan säga att vi har varit speciellt konsekventa med de syskonen som följde efter Axel. För varje barn har vi tänjt lite på reglerna, gett lite efter. Det som först känts som ett hot, ett irritationsmoment, har plötsligt blivit vardag. Vårt yngsta barn, Arik, tittar inte speciellt mycket på tv, men sitter nog sin beskärda del framför både dator och ipad. Har vi gett upp? Är spelet förlorat?

Kanske konsekvens är överskattat. Vi har fem barn, och alla har förhållit sig på olika sätt till digitala medier och apparater. Några har konsumerat, några primärt producerat. Och situationen har förändrats från år till år. En tid brukade barnen samlas framför datorn för att tillsammans göra stop-motion-filmer med legofigurer. Och då vill man ju inte att de skall sluta. Då får de sitta där hur länge de vill. Men emellanåt kan man inte undgå att bli frustrerad, som en mossig förälder ser det, då det aktiva producerandet övergår i en passiv konsumtionen av gapiga youtubers alster.

Och barnen skiljer sig också från varandra. Vår dotter är i allra högsta grad en producent. Om hon sätter sig framför datorn är det inte för att bara ta emot, utan i allra högsta grad för att ge.  För att göra filmer, för att göra musik.

Är det kanske så, att vi i vår tro på att förhållandet mellan dator och barn är en enkelspårig gata inte ser interaktionen, det att barn ofta producerar, och än oftare lär sig när det sitter framför en ruta? Frågan är väl egentligen bara denna – vem styr, paddan eller barnet? Så länge det finns alternativ, så länge man kan koppla ner och av och göra något annat, är kanske mängden och sättet ändå en sekundär sak, någonting som kan vara individuellt och olika?

Alternativ, ja – om vi vill att det skall finnas alternativ måste vi också visa det själva. I min barndom minns jag hur jag mycket ofta såg mina föräldrar sitta i en stol och läsa. Det såg trevligt ut, och jag tyckte om synen. Följaktligen läste jag också mycket som barn, för att det fanns en förebild, ett exempel.

Här måste jag medge att jag själv sköter mig mycket sämre. Visst, jag läser – men ryckigt, och kanske okoncentrerat. Ofta handlar det inte om böcker, utan om mitt arbete. Och allt oftare läser jag från en läsplatta. Om mina barn inte har en bild av att vuxna människor läser böcker, en bild av att det är något roligt, får jag kanske skylla mig själv. För exemplet har betydelse.

Och så tror jag det är bra att också medvetet dyka ner i barnens värld.

Kanske det är tid att ladda ner Pokémon Go på telefonen som nästa, och ta färjan ut till Sveaborg med honom. Jag har hört att Charizard synts där ute – och jag kan ju ta med en bok att läsa på båten.

Vi måste få bukt med mögelskolorna

/0 Comments/in , , , , , /by

Huvudvärk och kittlande ögon. Rinnande näsor och illamående. Seg hosta och återkommande feber.

Alltför många av skoleleverna i vår kommun lider av dessa symptom. Gymnastiksalen i Masaby skola konstaterades vara omöjlig att reparera. Det har redan länge diskuterats om problemen i Kantviks daghem. Nu kan Gesterby skolcentrum läggas till listan på problemskolor.

I Winellska skolan finns skolklasser där en femtedel av eleverna kontinuerligt är sjuka. Små, återkommande reparationer görs hela tiden i fastigheten. Ibland uppstår mer skador under reparationerna, som när taket reparerades för ett år sedan. Höstens studentskrivningar hölls i en kall gymnastiksal som ännu var under renovering, med fanerskivor som golv.

Vad beror detta på? Det finns många orsaker. Dels är det fråga om problematiska byggnadslösningar. Winellska skolan byggdes i slutet av 1960-talet, Gesterby skola i början på 1970-talet. Vi vet att en del av de lösningar som då tillämpades var direkt skadliga. Men det är också frågan om annat – om felaktig fastighetsskötsel och felaktigt underhåll. Det är frågan om oklar ansvarsfördelning, om att ingen har ett helhetsansvar om fastigheten dagliga underhåll. Det kan vara frågan om att man endast göra små, kosmetiska reparationer när det uppstår problem, i stället för att verkligen utreda problemens ursprung. Det kan också vara frågan om en så liten faktor som att luftkonditioneringen minskas under veckoslutet. Denna praxis håller man som tur nog på att frångå.

Senast nu måste vi vakna och inse att vi har problem. Vi måste begrunda hur vi bygger, hur vi underhåller våra byggnader och hur vi använder dem.

När vi som kommun fattar beslut om anskaffningar borde vi våga satsa på kvalitet, eftersom upphandlingslagen ger oss en möjlighet till det. Men det kräver vilja och kunskap. Det billigaste byggprojektet är sällan det mest förmånliga alternativet – detta kunde konstateras senast då Winellska skolans tak reparerades. Den billigaste planeraren producerar sällan de mest effektiva utrymmena, vilket framgick då Smedsede daghem planerades. Vi måste våga vara den kommun som ser längre än nästa års budget då vi bygger utrymmen för våra barn och våra anställda.

Masaby skolas gymnastiksal är nästan färdig. Situationen i Kantvik kommer att underlättas i och med en kommande reparation. Gesterby skolcentrums situation kommer att utredas grundligt inom en snar framtid. De problem som hittas under utredningen måste tas på allvar och åtgärdas – grundligt. Våra barn tillbringar en stor del av sin dag i skol- och daghemsbyggnader. De får inte ha hälsovådliga brister. Och innan vi börjar bygga nya, måste de nuvarande byggnaderna vara i skick.

Inlägg i riksdagens debatt om Parisavtalet 18.10.2016

/0 Comments/in , , /by

Värderade talman,

Parisavtalet är med stor sannolikhet detta århundradets viktigaste dokument. För en gångs skull har en stor majoritet av världens länder kunnat förena sig inför det hot som den globala klimatuppvärmningen medför. För det är det, ett hot.

Voimme olla iloisia siitä, että ilmastoskeptikkojen määrä vähenee. Tällä hetkellä jopa sen kolmannen hallituspuolueen kanta tuntuu olevan se, että kyse on tosiasiasta, ei humpuukista.

Ja hallitus on tässä suhteessa hallitusohjelman tasolla toiminut hyvin. Hallitusohjelman kirjaukset ovat monella tavalla hyvinkin edistykselliset. Tuontiöljyn puolittaminen, uusiutuvien polttoaineiden osuuden kunnianhimoinen kasvattaminen, biotalouden tukeminen, ne vievät oikeaan suuntaan.

Nämä ovat hyviä asioita. Ja ne kirjattiin ohjelmaan ennen Parisiin kokousta. Kiitos siitä.

Nyt pitäisi kuitenkin päästä toteutukseen, eikä se onnistu ilman ponnisteluja. Päästöjen leikkaaminen 80 prosentilla vuoteen 2050 mennessä ei tule riittämään, vaan tarvitaan enemmän. Tähän viittaavat monet selvitykset. Meidän tulee olla hiilineutraali maa vajaan 30 vuoden kuluttua, ja todennäköisesti hiilinegatiivinen maa vuonna 2050.

Miten me tähän pääsemme?

Arvoisa puhemies – ei se onnistu surffailemalla hiljaa eteenpäin. Ei se onnistu jatkamalla vanhaan malliin. Ei se onnistu vilkuilemalla kilpailijoita sivusta. Se onnistuu ainoastaan olemalla edelläkävijä. Ensimmäinen 40 prosenttia on helppo. Se seuraava tulee olemaan huomattavasti vaikeampi. Siksi on turha nyt juuttua siihen, onko vähennys 37 prosenttia tai 39 prosenttia. Enempään pitää päästä, ja mahdollisimman nopeasti. Kunnianhimon tulee olla korkealla, ja toimet sen mukaiset.

Eteenpäin pitää päästä myös siksi, että tässä juoksussa edelläkävijöillä on paljon voitettavaa. He pääsevät ensin markkinoille. He pääsevät vaikuttamaan siihen, mihin suuntaan kehitys kulkee.

Siksi verotuksen tulee suosia vähähiilisiä ratkaisuja. Siksi hankintojen arviointikriteerinä tulee olla vähähiilisyys. Siksi yritystukien, sikäli kun niitä on, tulee tukea ja kannustaa siihen, että päästöjä alennetaan johdonmukaisesti ja pitkäjänteisesti.

Siksi päästökaupan tuloja ei tule ohjata takaisin saastuttaville yrityksille. Koska silloin ammumme itseämme jalkaan. Pienenä muistan saaneeni 15 markkaa jos olin kuukauden syömättä karkkia. 15 markkaa, se oli iso raha. Mutta en minä sillä karkkia saanut ostaa. Päästökauppatulojen ohjaaminen takaisin päästölähteeseen on, hieman soveltaen, sama asia. Paitsi että tässä saa syödä karkkia karkkilakon aikana. Se ei ole kestävää toimintaa.

Arvoisa puhemies,

Sikäli kun hallitus pysyy kannassaan, että hiilivuotoa on – ja se on hyvin kyseenalainen kanta – niin silloin vähimmäisvaatimus on, siis vähimmäisvaatimus, että nämä tulot ohjataan päästöjä vähentäviin investointeihin. Siksi on tervetullutta, että hallitus on arvioimassa kantaansa uudelleen. Ainoastaan silloin päästökauppa palvelee edes auttavasti tavoitettaan.

Pienistä virroista tulee iso puro. Ilmastotavoitteen saavuttaminen vaatii paljon tekoja, kaikilla yhteiskunnan eri osa-alueilla.

Energiapalettimme tulee olla laaja – paikallista tuotantoa tulee edistää, ja verotuksen sekä lainsäädännön tulee tehdä sen mahdolliseksi, myös taloudellisessa mielessä.

Jokainen kilo kuivaa puuta on sitonut itseensä melkein 2 kiloa hiilidioksidia. Puurakenteinen omakotitalo säilöö 30 tonnin edestä hiilidioksidia. Edistämällä puurakentamista muuttamalla lainsäädäntöä materiaalineutraaliksi edistämme päästötavoitteeseemme pääsemistä. Tässä asiassa hallitus on käsittääkseni pääsemässä eteenpäin. Se on hyvä.

Arvoisa puhemies,

Puolet hiilijalanjäljestämme liittyy rakennuksiimme. Mutta kyse on paljosta muustakin, kuin primäärienergian kulutuksesta. Lähes nollaenergiapaketin tulee edistää kestävyyttä ja vähähiilisyyttä, ei mineraalivillan tai ilmanvaihtokoneistojen menekkiä. Muuten se ajaa meidät ojasta allikkoon.

Värderade talman,

Många bäckar små blir en stor å. Nästa steg är att ratificera Parisavtalet, och sedan är det bara att kavla upp ärmarna. Vårt klimatmål kräver ett brett spektrum åtgärder, och det gläder mig att det på många håll finns åtminstone god vilja.

Låt oss fortsätta så, med en ännu högre ambitionsnivå. Vi hjälper gärna med förverkligandet.

Avauspuhe Kirkkonummen Asunnottomien yö-tapahtumassa 17.10.2016

/0 Comments/in , /by

Hyvät ystävät, bästa vänner,

Syrjäytyneisyys: mistä se tulee, ja mihin se vie?

Mitä pitää tapahtua, että ihminen alkaa kokea, ettei hänellä ole enää sijaa yhteiskunnassa; että hän kokee ajautuneensa umpikujaan, josta ei tunnu olevan tietä ulos. Mitä pitää tapahtua, että ihmiseltä katoaa usko itseensä ja ympäröivään maailmaan? Että tekee mieli antaa kaiken vain olla. Heittäytyä ajelehtimaan.

Humanistina haluan väittää, ettei mitään sellaista, mitä ei voisi tapahtua kenelle tahansa meistä: kuka tahansa voi palaa loppuun, joutua työttömäksi, tehdä konkurssin, menettää itselleen tärkeän ihmisen, joutua väkivaltaisen käytöksen kohteeksi tai sairastua vakavasti. Olemme oman onnemme seppiä vain tiettyyn pisteeseen asti. Tämä saattaa meiltä helposti unohtua silloin kun kaikki on elämässämme hyvin. Syntyy kaksi luokkaa: “ne”, joilla homma ei tunnu olevan hanskassa ja “me”, jotka osaamme kantaa itsestämme vastuun. Tätä kutsutaan kaikkivoipaisuuden harhaksi.

Toiseuden tunne ja yhteisistä käytännöistä syrjäytyminen, ei ole pelkästään henkilökohtainen tragedia. Se on asia, joka murentaa koko yhteiskuntaa. “Ne”, nuo “toiset” tarvitsevat apuamme ja välittämistämme. Välittäminen tekee henkisesti kokonaisempia myös “meistä”, joilla menee hyvin.

Jokunen kuukausi sitten olin menossa vaimoni kanssa Masalassa kauppaan. Kauppakeskuksen pihalla oli joukko, sanoisinko laitapuolen kulkijoita. Yksi miehistä oli juuri kaatunut ja hänen silmäluomensa roikkui isona palkeenkielenä silmän päällä. Näytti pahalta. Olin itse ohittamassa joukkoa, mutta vaimoni pysähtyi juttelemaan miehen kanssa ja kysyi soittaisiko hänelle apua. Mies mutisi, ettei menisi lääkärin juttusille. Siltä seisomalta vaimoni kipaisi Masalan apteekkiin, osti desinfiointiainetta ja perhoslaastareita ja meni liimaamaan miehen silmäkulman kasaan. Ihailin vaimoni toimintaa, koska se oli mielestäni hieno esimerkki siviilirohkeudesta ja välittämisestä. Koskettavaa oli, että mies kertoi hänelle olleensa aikoinaan armeijassa lääkintämiehenä. Pysäyttävää olivat ne toistuvat kysymykset siitä, että miksi häntä autettiin, miksi vaimoni tuli apuun?

Aina ei elämä siis mene suunnitellusti. Hyvinvointiyhteiskunnan tunnistaa turvaverkosta, johon ihminen putoaa hädän hetkellä. Putoaja voi olla minä, sinä tai “se joku”. Yhtä lailla auttaja voi olla minä, sinä tai “se joku”. Yhteiskunnastamme tulee sitä parempi, mitä vähemmän on “poispäin katsojia”, mitä vähemmän ulkoistamme välittämisen “joillekuille muille”.

Syrjäytyneisyys eli yhteiskuntamme kahtiajakoisuus – sillä on monet kasvot. Tänään olemme täällä keskustelemassa niistä. Olemme täällä muistuttamassa itseämme ja toisiamme asioista, jotka hyvin oleellisesti ja perustavanlaatuisesti kytkeytyvät perusturvallisuuden tunteeseen ja hyvinvointiin. Kuten sanottu, asunnottomuus, syrjäytyminen ja vähävaraisuus ovat yhteiskunnallisia ongelmia, jotka koskettavat meitä kaikkia tavalla tai toisella.

Kenenkään ei pitäisi Suomen kaltaisessa hyvinvointiyhteiskunnan mallimaassa joutua tilanteeseen, jossa ei löydy kattoa päänsä päälle. Jokaisella meistä pitää lapsesta lähtien olla luottamus siihen, että saamme hädän hetkellä jostakin apua. Olennaista on pohtia, miten voisimme sekä yksityishenkilöinä että valtiona paremmin tavoittaa ne, jotka ovat heikoimmassa asemassa? Mitä uutta voimme tehdä ongelmia ratkoaksemme? Mitä vanhoja hyviä tapoja ja käytäntöjä voisimme ottaa uudelleen käyttöön. Näitä kysymyksiä toivon meidän pohtivan täällä tänään – ja myös huomenna omissa ystävä- ja työpiireissämme.

Viestini tänään meille kaikille on: älkäämme ulkoistako välittämistä. Ja toisaalta, luokaamme yhteiskunnallisen päätöksenteon osalta painetta vähäosaisista välittämiseen. Oma ja läheistemme hyvinvointi on suorassa suhteessa joka ikisen suomalaisen hyvinvointiin.

Bästa åhörare,

År 2015 var nästan 8000 personer hemlösa i Finland. Av dem befinner sig nästan 6000 personer i Nyland. Mest hemlösa finns i Helsingfors, Esbo och Vanda, där bostadspriserna är höga och bostadsbristen svårast. I Kyrkslätt visar statistiken att 32 personer var hemlösa förra året.

Men de kan vara flera. Det är lätt att falla över gränsen. Hela 17,3 % av Finlands befolkning riskerar fattigdom eller marginalisering enligt Europabarometern från år 2013. Detta innebär nästan en miljon finländare.

Detta innebär också att ungefär var sjätte person som går emot dig på gatan kanske är tvungen att gå hungrig sista veckan i månaden.

Och det är just detta vi idag är här för att påminna oss alla om. Vi får inte låta dessa siffror endast vara och förbli ansiktslös och opersonlig statistik, utan vi måste komma ihåg att vi pratar om våra medmänniskor.

Vi pratar om det pensionerade paret i grannen, vars pengar kanske knappt räcker till för mjölk till kaffet efter att priserna på medicinerna stigit.

Om den unga flickan vars studier inte verkar framskrida och som till sist lämnar dem på hälft men sedan inte hittar ett jobb för att försörja sig.

Vi talar om småbarnspappan som är tvungen att jobba två jobb och ändå märker att familjen inte har råd att betala räkningarna i slutet av månaden.

Vi talar om ensamföretagaren som märker att hen är tvungen att ge upp sitt företag och kanske sitt drömjobb för att hållas flytande.

Och vi talar om dem, vars ork har tagit slut och det till sist gått så illa för, att de hittar sig under bar himmel en kylig oktoberkväll som denna.

Hyvät kuulijat,

Asunnottomuudella on yhtä monet kasvot kuin on asunnottomia. Hyvin harva on itse valinnut asunnottomuuden. Asunnottomuus on yleensä monen tekijän summa: on työttömyyttä, mielenterveyteen tai terveyteen liittyviä ongelmia, perheväkivaltaa, päihdeongelmia, työkyvyttömyyttä, vähävaraisuutta.

On tilanteita, jolloin yhteiskunnan turvaverkossa on ollut reikä ja joku on pudonnut siitä läpi ilman, että auttavia käsiä on löytynyt. Jokaisen tarina on yksilöllinen, mutta selvää on, että jokainen heistä on tarvinnut, tai ainakin olisi tarvinnut, apua.

Tarvitsemme inhimillisyyttä ja ilmapiirin, jossa uskallamme hakea apua sitä tarvitessamme. Tarvitsemme matalan kynnyksen palveluita, sekä tukea itsenäistyville nuorille syrjäytymisen ehkäisemiseksi. Tarvitsemme elämänhallinnan tukitoimintoja sekä toimivia ja asianmukaisia hoitomahdollisuuksia päihde- ja mielenterveysongelmaisille. Köyhyysloukkujen poistaminen on myös tärkeää – tarvitsemme työmahdollisuuksia, uusia työn tekemisen muotoja, ja työstä ansaitulla rahalla pitää pystyä pärjäämään.

Samalla on tärkeää huolehtia sosiaali- ja terveysalan henkilökunnan työhyvinvoinnista ja heidän jaksamisestaan. Ihmiskontakti on autettavalle ja tukea tarvitsevalle usein korvaamaton. On äärimmäisen tärkeää, että kokee tulevansa nähdyksi ja kuulluksi, ja henkilökunnalla on tässä tärkeä rooli. Kuten myös jokaisella meistä.

Bästa vänner,

Det bästa botemedlet mot utanförskap, är medmänsklighet.

Förra fredagen kom jag hem från en tung vecka i södra Europa. Jag åkte tillsammans med riksdagens förvaltningsutskott till Italien, Sicilien och Malta, där vi bekantade oss med den pågående flyktingkrisen i Medelhavsområdet. Det som var tungt var inte programmet i sig, trots att det blev långa dagar – det var budskapet om dessa människoöden som var tungt.

I mottagningscentralen träffade jag Musi, som tappat tron på sina egna möjligheter, i sitt eget land. Som insåg att det inte fanns en väg framåt för honom, utan bara en väg bort. Den vägen förde honom på en sex månader lång och farlig resa genom Afrika till Libyen. Och därifrån på en gummibåt som knappt hölls på vattenytan mot Europa, mot, som han tänkte sig, en bättre värld.

Tudelningen, utanförskapet, körde bort honom.

Den pågående flyktingkrisen och strömmen av flyktingar över Medelhavet håller inte på att avta. Tudelningen i vår värld håller den igång. Finland har, som en del av det internationella samfundet ett ansvar att hjälpa de människor som flyr undan krig och misär. När de väl kommer till Finland är det vårt ansvar att se till att de inte faller utanför samhället, utan att också de får en möjlighet att bygga upp sitt liv på nytt. Att inte utanförskapet fortsätter, att marginaliseringen tar slut.

Och det kräver medmänsklighet. Att kunna se sig själv i andra, att inse hur skör gränsen kan vara. Att inse att det också kunde vara jag, att det kunde vara vi. För det är där allting börjar, i tron på att vi alla är lika, att vi alla kunde vara i den situationen. Att vi alla kunde vara Musi från Gambien.

Hyvät ystävät,

Ihminen ei ole pelkkä tilastotieto. Se, että ainoastaan prosentin kymmenesosa kirkkonummelaisista on asunnottomia, ei tarkoita sitä, että nämä asunnottomat eivät olisi sitä sataprosenttisesti. Asunnottomalle kokemus on sataprosenttinen. Siksi 32 ei ole vähän. 32 on valtavasti. Se on monta ihmiskohtaloa, joka voisi olla toisin. Siihen, että näin olisi, voimme kaikki vaikuttaa. Koska jokainen “niistä” voisi olla minä tai sinä –  niin vaikea kuin sitä onkaan elämän hymyillessä uskoa.

Finland på annan linje än Sverige i gasledningsfrågan

/0 Comments/in , , , /by

(Insändare i Hufvudstadsbladet 13.10.2016 med Elina Lepomäki, Saml.)

 

Den första Nord Stream-ledningen mellan Ryssland och Tyskland blev klar 2011. Den planerade Nord Stream 2-ledningen planeras löpa parallellt med den gamla, och skall fördubbla den totala kapaciteten. Sedan 2011 har världen emellertid förändrats. Kriget i Ukraina, annekteringen av Krim och den ökade militära aktiviteten i Östersjöområdet har lett till att Europas säkerhetspolitiska omgivning i dag är annorlunda än den var då beslutet om Nord Stream 1 fattades.

Nord Stream-företagets huvudägare är ryska Gazprom. Många andra europeiska länder anser att byggande av den nya gasledningen försvagar EU:s enhetliga Rysslandspolitik, Ukrainas och andra östeuropeiska länders ställning samt den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet.

I mitten av september lämnade Nord Stream 2-företaget en projektansökan till Sveriges regering. Sverige är det första av fem länder som gör en tillståndsbedömning av projektet. Nästa år väntas företaget lämna in en ansökan också till Finland, Ryssland, Danmark och Tyskland. I Tyskland understöder regeringen byggandet av gasledningen av energi- och finanspolitiska intressen.

Statsminister Juha Sipilä (C) yttrade sig om Finland ståndpunkt gällande Nord Stream 2-projektet senast i slutet av september i ett svar på ett skriftligt spörsmål. Enligt Sipilä förväntas byggandet av de nya gasledningarna bredvid de befintliga Nord Stream I-ledningarna ”enligt nuvarande bedömningar” inte påverka Finlands säkerhetspolitiska ställning. Några säkerhetshot förväntas inte heller förknippas med byggningsskedet, eftersom projektet är under ”effektiv myndighetstillsyn”. Finland betraktar Nord Stream 2 som ett ekonomiskt projekt.

Finlands inställning skiljer sig märkbart från Sveriges. I Sverige har regeringen och det största oppositionspartiet Moderaterna har tagit ställning mot Nord Stream 2-projektet. Sveriges försvarsminister har pratat om att göra en säkerhetspolitisk utvärdering av frågan. Utrikesminister Margot Wallström har nyligen sagt att Sverige aktivt tänker motsätta sig Nord Stream 2 inom EU. Sverige har också utnämnt ett specialsändebud i frågan och stöds i sin förhållning av de baltiska länderna.

Finland är i likhet med Sverige medlem i EU:s energiunion, vars syfte är att minska på beroendet av vissa bränslen, energileverantörer och tillförselvägar. Startskottet för energiunionen var kriget i Ukraina eftersom flera medlemsländer ansågs vara för beroende av några få energiformer, i praktiken rysk gas. Det är uppenbart att Nord Stream 2-projektet är emot energiunionens målsättningar. Projektet ökar beroendet av en energikälla och en leverantör, Gazprom.

Det skulle bli billigare att öka kapaciteten i de befintliga ledningarna som går genom Östeuropa än att bygga nya. För tillfället används endast lite över hälften av kapaciteten i Nord Stream I-ledningen. Dessa fakta understryker Nord Stream 2-projektets politiska motiv, vilket också vi borde inse. Vi borde i vår egen utvärdering också begrunda projektets säkerhetspolitiska dimensioner ur Finlands – och Europas – synvinkel.

Det är oroväckande om Finland tar en annan ställning än grannländerna i Nord Stream-frågan. Finlands och Sveriges allt tätare samarbete har uppskattats i båda länderna; senast i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse i början av september. Om vi skall gå vidare i vårt säkerhetspolitiska samarbete är det skäl att också koordinera vår utrikespolitik.

Kaasuputkeen tarvitaan naapurien yhteinen kanta / kolumn i HS 8.10.2016

/0 Comments/in , , /by

(Kolumn i Helsingin Sanomat med Elina Lepomäki 8.20.2016)

Suomen ja Ruotsin erilaiset ulkopoliittiset linjaukset Nord Stream 2 – hankkeessa vaikeuttavat yhtenäisen turvallisuuspolitiikan rakentamista.

Nord Stream 2 -hankkeen tavoitteena on rakentaa kaksi kaasuputkea Laukaansuusta, venäjäksi Ust-Lugasta, Saksan Greifswaldiin.

Nord Streamin ensimmäisen vaiheen putket valmistuivat tämän vuosikymmenen alussa. Sen jälkeen Euroopan turvallisuuspoliittinen ympäristö on muuttunut olennaisesti Ukrainan sodan, Krimin anastuksen sekä Itämeren alueen lisääntyneen sotilaallisen aktiivisuuden vuoksi.

Nord Stream -yhtiön pääomistaja on venäläinen Gazprom. Monet Euroopan maat katsovat uusien kaasuputkien rakentamisen heikentävän EU:n yhteistä Venäjä-politiikkaa, Ukrainan ja muun Itä-Euroopan asemaa sekä turvallisuuspoliittista tilannetta Itämerellä.

Nord Streamin kakkosvaihetta rakentava yhtiö jätti syyskuun puolivälissä Ruotsin elinkeinoministeriölle projektihakemuksen. Ruotsi on ensimmäinen viidestä maasta, joka tekee projektista lupa-arvion. Ensi vuonna yhtiö jättänee lupa-anomuksen myös Suomelle, Venäjälle, Tanskalle ja Saksalle. Saksassa hallitus kannattaa kaasuputkea: asiaan liittyy energiataloudellinen intressi.

Pääministeri Juha Sipilä (kesk) totesi syyskuun lopussa kirjalliseen kysymykseen antamassaan vastauksessa, että uusien putkien rakentaminen Nord Stream 1 -putkien rinnalle ei “tämän hetkisen arvion mukaan” vaikuta Suomen turvallisuuspoliittiseen asemaan”. Myöskään rakentamisvaiheeseen ei pääministerin mukaan odoteta kohdistuvan turvallisuusuhkia, koska hanke on “tehokkaassa virkamiesvalvonnassa”. Suomi näkee Nord Stream 2:n kaupallisena hankkeena.

Suomen kanta eroaa selvästi Ruotsin kannasta. Ruotsin sosiaalidemokraattinen hallitus ja pääoppositiopuolue maltillinen kokoomus ovat kääntyneet Nord Stream 2 -hanketta vastaan.

Ruotsin puolustusvoimat ja puolustusministeri Peter Hultqvist ovat puhuneet turvallisuuspoliittisen arvion tekemisestä lupa-arvion yhteydessä. Ulkoministeri Margot Wallström kertoi hiljattain valtiopäivillä Ruotsin pyrkivän toimimaan EU:ssa aktiivisesti sen puolesta, ettei toista Nord Stream -putkistoa rakenneta. Ruotsi on nimittänyt asiaa varten erikoislähettilään. Vaikutustyölle Ruotsi on saanut tukea Baltiasta.

Ruotsissa kaasuputkihanke on herättänyt pitkään kriittistä keskustelua, sillä sen rakentaminen edellyttäisi muun muassa Gotlannissa Sliten sataman vuokraamista Nord Stream -yhtiön käyttöön.

Suomessa uusien kaasuputkien rakennusvaiheen logistiikkakeskukset sijaitsevat Kotkassa ja Hangossa. Rakennustöiden valmistelu on jo aloitettu, vaikkei Nord Stream 2:n lupaprosessia ole vielä käynnistetty.

Uusien putkien rakentaminen edellyttää Suomessa ympäristövaikutusten arviointimenettelyä, valtioneuvoston lupaa talousvyöhykkeen käyttöön sekä vesilain mukaista rakentamislupaa. Kaasuputket kulkevat Suomen ja Ruotsin talousvyöhykkeellä mutteivät niiden aluevesillä. Rantavaltion oikeudet ja velvollisuudet ovat talousvyöhykkeellä rajoitetummat kuin aluevesillä.

Suomi ja Ruotsi ovat mukana EU:n energiaunionissa. Sen tarkoitus on vähentää riippuvuutta yksittäisistä polttoaineista, energiantoimittajista ja toimitusreiteistä. Energiaunioni käynnistettiin Ukrainan sodan vuoksi. Monien jäsenmaiden katsottiin olevan liian riippuvaisia muutamasta energiamuodosta, ennen kaikkea venäläisestä kaasusta.

On ilmeistä, ettei Nord Stream 2 -hanke toimi energiaunionin tavoitteiden puolesta. Se lisää riippuvuutta yhdestä energialähteestä ja yhdestä toimittajasta, Gazpromista.

Nykyisten yhteyksien kapasiteetin nostaminen tulisi halvemmaksi kuin uusien putkien rakentaminen. Nytkin Nord Stream 1:n kapasiteetista on käytössä vain hieman yli puolet. Tästä voi tehdä johtopäätöksen, että Nord Stream 2:lla on poliittiset tarkoitusperät. Suomessa tulisi pohtia hankkeen turvallisuuspoliittisia ulottuvuuksia koko Euroopassa.

On huolestuttavaa, jos Suomi ottaa asiassa eri kannan kuin naapurimaat.

Suomen ja Ruotsin tiivistyvää yhteistyötä turvallisuuspolitiikan saralla on kiitelty molemmissa maissa – viimeksi Ruotsin ulko- ja turvallisuuspoliittisessa selvityksessä syyskuun alussa. Ilman yhtenäistä ulkopolitiikkaa Suomen ja Ruotsin välille on vaikea kuvitella yhtenäistä turvallisuuspolitiikkaa.

Utbyte berikar

/0 Comments/in , , , /by

(Ledare i tidningen Hem & Skola 3/16)

 

Vårt nästäldsta barn, vår dotter Ilon, åkte iväg på ett utbyteselevsår till Costa Rica i slutet av augusti. Ett år ute i det okända för att pröva sina vingar, och kanske få några nya som växer ut.

Men hennes rum här hemma hos oss förblev inte tomt länge – i början av augusti fick vi en ny familjemedlem. Santiago, från Popayan på den colombianska högplatån, kom till oss för ett år som utbyteselev. I ett år skall han bo hos oss, bli en del av vår familj, och gå i svenskspråkigt gymnasium i Grankulla. Skolan började genast, och han blev otroligt väl emottagen.

Allt tyder på att han kommer att ha ett fint år – han är full av iver och tar emot de nya utmaningarna med öppna armar. För visst handlar det också om utmaningar – att som 17-åring bo i en främmande kultur hos främmande människor, i ett land där vädret är underligt och folk talar ett förbryllande språk – nej flera förbryllande språk – är inte lätt. Det fick jag själv erfara när jag i slutet av 80-talet tillbringade ett år ute på en ö i Atlanten, på Azorerna.

Varför vill då en colombian som Santiago komma till Finland? Det här är en fråga som vi allt som oftast ställer utlänningar som bland många andra länder valt Finland som sitt mål. När vi ställde Santiago, eller Santtu som han redan döpts till, den här frågan kom svaret genast. Han var frustrerad över korruptionen och bekymren i sitt eget land. Han ville bidra till att göra det bättre, till att få det att fungera bättre. Men för att kunna dra sitt strå till stacken behövde han lite vägkost. Och Finland verkade ha en fungerande modell. En hög utbildningsnivå, ett fungerande skolsystem och obefintlig korruption. Han ville veta hur det här går ihop.

Det är bra att emellanåt påminna sig om hur bra vi har det. Hur bra vår skola fungerar. Under hösten har diskussionen om den nya läroplanen gått het, och många är oroliga för att vi kastar bort det vi har, att det här inte är rätt väg. Själv är jag inte orolig. Jag tror att det är bra att vi ökar samverkan mellan hem och skola. Att eleverna får fokusera på större helheter, och att vi hellre än att fixera oss vid specifik kunskap, ser på lärandet som en process. En process som man kan lära sig, och som bär långt in i framtiden.

Santiago har redan på några få dagar blivit imponerad av hur väl individen beaktas i vår skola. Det är också en styrka.

Utbyte då – är det för alla? Alla kan inte åka utomlands för ett år för att lära sig nytt. Det passar inte alla, och det kostar en hel del. Men utbyte på nära håll ger också mycket. Även om vårt land är litet skiljer sig olika delar mycket från varandra. Och även om Svenskfinland är ännu mindre, har vi också våra egna särdrag. Särdrag som vi kan lära oss av, och som vi kan dela med oss av.

Skolelever i Svenskfinland kan åka iväg på utbyte. Inom ramen för programmet Skolkontakt, som finansieras av Kulturfonden, kan en klass åka på utbyte till en annan skola. En klass från Korsholm kan komma till Kyrkslätt, eller en från Helsingfors till exempelvis Mariehamn. Det här är en möjlighet att dels knyta kontakter som kan vara för livet, men också att lära sig något nytt av varandra. De kan vara ett alternativ till en traditionell lägerskola. Kontakta oss på Hem och Skola så berättar vi mera.

 

Energipaletten skall vara bred

/0 Comments/in , , /by

(Insändare HBL 8.10.2016)

Både Jarl Ahlbeck och Sten von Troil diskuterar vidare kring energifrågan (HBL 3.10). Det är välkommet.

I vindkraftskritiken tas ofta produktionens otillförlitlighet upp. Det är helt korrekt. Men det är endast ett problem om man utgår ifrån att vi skall förlita oss på en enda energiform. Och det tror ingen – energipaletten är och ska vara diversifierad. Ytterligare är det värt att konstatera att professor Christian Breyer vid Villmanstrands tekniska universitet i sin forskning har visat att till exempel solenergi och vindenergi kompletterar varandra väl vad effekten beträffar.

Både Ahlbäck och von Troil tvivlar på att lagring av energi kommer att bli en reell möjlighet. Med tanke på hur snabbt tekniken har utvecklats är jag själv inte beredd att döma ut lagringen som en del av det pussel som ser till att utbud matchar efterfrågan på elmarknaden. Om det sedan i praktiken är vatten, batterier, power-to-gas – eller en helt annan lösning – återstår att se. Antagligen kommer vi även här att ha flera lösningar i framtiden när nya tekniska framsteg görs.

“Vi var sent ute, och lät våra egna aktörer gå under innan hemmamarknaden hann komma i gång ordentligt.”

Det är helt korrekt, som Ahlbäck skriver, att nya vindkraftverk inte leder till speciellt många inhemska arbetstillfällen. Men det kan vi skylla oss själva för. Vi var sent ute, och lät våra egna aktörer gå under innan hemmamarknaden hann komma i gång ordentligt. Vi skall inte – och får inte – göra samma misstag när det gäller smarta elnät, solenergi, energilagring eller någon av de andra möjligheterna som väntar bakom hörnet.

Det nuvarande stödsystemet har tjänat ut – men behovet av förnybar energi består

/0 Comments/in , , /by

(Insändare i HBL 25.9.2016)

Sedan år 2011 har Finland understött produktionen av vindkraft med hjälp av ett tariffsystem med inmatningspris. I högts tolv års tid får vindkraftverket ett rörligt stöd – inmatningspriset – som följer marknadspriset på el. Poängen med inmatningstariffsystemet var från första början att få igång vindkraftsproduktionen, och i slutet av år 2015 hade vi uppnått en vindkraftskapacitet på 1005 MW och en årlig produktion på över 2,3 TWh.

Det råder en rätt stor enighet om att inmatningstariffsystemet har gjort sitt och att vi behöver en ny mekanism. Idag har det en snedvridande verkan och tar t.ex. inte i beaktande den teknologiska utveckling som skett. Men systemet förde också gott med sig. Det beklagliga är kanske snarare att det inte infördes tidigare, så att våra inhemska aktörer som hann gå i konkurs eller köpas upp skulle ha haft en hemmamarknad och kanske hade klarat sig.

Just nu håller regeringen på med att utforma energi- och klimatstrategin och där måste de ta ställning till om och hur förnybar energi ska stödas. Framtidens system borde byggas upp kring ett auktionsförfarande, vilket skulle leda till att priset reagerar på de faktiska produktionskostnaderna. Av denna åsikt är också vindkraftsbranschen (Kauppalehti 29.82016). Tillvägagångssättet baserar sig på en simpel mekanism, som samtidigt ger den lägsta möjliga nivån på produktionskostnaden: staten meddelar att man vill ha förnybar energi enligt vissa produktionskrav, och sedan berättar producenterna till vilket pris de kan producera energin. De bästa buden vinner auktionen.

Vi vet redan idag att produktionskostnaderna för förnybar energi sjunker hela tiden. Fortum uppskattar att solenergi om fyra år kommer att kosta 52 €/ MWh på Stockholms höjd, och trenden är sjunkande. För att vårt energisystem i en större utsträckning ska kunna basera sig på förnybara energiformer krävs dock att vi hittar på sätt för att lagra energin, annars hålls inte paketet ihop. Vad den biten gäller är jag hoppfull, och tror att vi kommer att göra stora framsteg under de kommande åren.

Energidiskussionen ses ofta som en kamp mellan olika lösningar. Men det är inte fråga om antingen eller. Faktum är, att vi behöver flera lösningar. Och kommer att ha flera lösningar. Det som styr oss är långt det målsättningar vi förbundit oss till genom Paris-avtalet – och ekonomin.

Så länge vi väntar på kostnadseffektiva lösningar för energilagring är realiteten dock den att vi också behöver kärnkraft för att tillfredställa vårt energibehov. Samtidigt är det klart att det knappast är en kostnadseffektiv energiform i det långa loppet, priset stiger hela tiden. Både kraftverk Akkuyu i Turkiet som byggs av Rosatom och Hinkley Point i Storbritannien kommer att producera el med ett garantipris som ligger kring 100€/MWh. Olkiluoto 3 har visat sig vara ett synnerligen dyrt projekt, och allt tyder på att Fennovoimas garantipris på 50€/MWh är alltför optimistiskt. Oberoende om vad man tycker om kärnkraft – eller förnybar el – är det viktigt att vi aktivt utvecklar och utökar andelen förnybar energiproduktion i vår energipalett.