Dags att sluta fiska efter politiska poäng / insändare i HBL

/0 Kommentarer/i , , /av

Det är dags för statsrådet att inse att varje minister även har ett ansvar för helheten – och att partipolitiken måste sättas åt sidan när man sätter sig i ministerbilen. I ljuset av de senaste dagarnas nyheter är det klart att alla ministrar inte insett sitt ansvar. Statsminister Sipiläs regering skapar mer kaos än ordning, mer rädsla än trygghet och förtroendet för rättsstat, myndigheter, för att inte tala om ledande politiker, sviktar. Samtidigt väljer man att bagatellisera verkliga källor till oro.

Flyktingfrågan har varit väl framme i media på senare tid. På basen av våra ministrars uttalanden kan man lätt tro att Finland står inför oöverstigliga utmaningar och att hela vår samhällsordning hotas p.g.a. 32000 asylsökanden. Statsminister Sipilä efterlyste en krismedvetenhet då han tillträdde. Men då var det tal om ekonomin. Ingen gagnas av att ministrar blåser upp orosmoln och förstorar hotbilder.

Nyårsnattens beklagliga händelser i Köln har återspeglats i debatten även här hemma. Det är en viktig diskussion men kan inte ge vid handen att våld och trakassering av kvinnor är ett nytt fenomen – eller särskilt kopplat till utlänningar. De största finländska kvinnoorganisationerna har unisont i offentligheten påmint om att detta är ett allvarligt problem i Finland sedan långa tider. Ingenting  tyder på att det finns någon koppling mellan händelserna i Finland och vad som skedde i Köln. Det har även den ansvarige utredaren Thomas Elfgren konstaterat. Trots det går försvarsminister Niinistö ut med ett budskap som drar likhetstecken mellan Tahrir-skvärens händelser, Köln och Helsingfors järnvägsstations folkanhopning under nyåret. Det här är oansvarigt särskilt med tanke på att han är just försvarsminister och att hans agerande kan ge bilden av att det föreligger säkerhetspolitiska hot. Försvarsministerns uttalande tyder på en bristande förståelse för sin egen position och sitt eget ansvar.

Minister Niinistö späder på med att föreslå en linjedragning enligt vilken områden till vilka asylsökanden frivilligt återvänder skall anses trygga. Det här uttalandet vittnar om en bristande kunskap för de grunder på vilka asyl beviljas. Behovet är individuellt, inte geografiskt. Faktorer som etnicitet, sexuell läggning, politisk verksamhet, religion med mera spelar in – och har ofta avgörande betydelse.

I tidigare regeringar har de politiska koalitionerna på ett hälsosamt sätt bevakat varandras ansvarsområden så att felaktiga uttalanden av en minister korrigerats eller allra minst belysts från olika perspektiv. Den olyckliga konstellationen med sannfinländare som utrikes, säkerhets och försvarspolitiskt ansvariga i regeringen, har nu legat i vägen för en korrigering av försvarsministerns bristfälliga uttalanden.

De ultranationalistiska och rent rasistiska gatupatrullerna har oväntat fått förståelse från statsrådets håll. Speciellt oroväckande är att vår justitieminister inte ser den rättspolitiska problematiken i att det patrulleras på våra gator i syfte att trygga ett vitt Finland. Att Sipilä gick ut med ett uttalande som på intet sätt andas en förståelse för patrullernas möjliga konsekvenser är oroväckande. Är det så, att det endast är ministrarna Stubb och Orpo som inser situationens allvar?

Vi har förståelse för de svårigheter regeringen möter. Men regeringens recept kan inte vara det, att ministrar tävlar i att göra utspel som blåser upp nya hotbilder i syfte att täppa till läckor i det egna understödet – medan verkliga orosfaktorer samtidigt bagatelliseras. Vi hoppas att statsminister Sipilä snarast går igenom regeringens interna spelregler med sina ministrar. Statsrådet har ett ansvar för landets utveckling på sikt och för att upprätthålla ett förtroende för det politiska systemet. Och bör agera därefter.

Anders Adlercreutz, SFP
Riksdagsledamot

Eva Biaudet, SFP
Riksdagsledamot

Subjektiivinen päivähoito-oikeus on säilytettävä / insändare i KS

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Suomessa on tarjottu jo pitkään päivähoitopalveluita. Kuitenkin vasta 90-luvulla oikeus varhaiskasvatukseen tehtiin subjektiiviseksi. Sen ansiosta kaikki lapset pääsivät korkealaatuiseen varhaiskasvatukseen ja samalla naiset saivat tasa-arvoisemmat mahdollisuudet osallistua työmarkkinoille.

Nyt subjektiivinen päivähoito-oikeus on uhan alla. Hallitus esittää, että oikeus päivähoitoon tulisi tarveharkintaiseksi riippuen siitä, onko perheestä joku kotona esimerkiksi työttömyyden tai muun syyn vuoksi. Lähtökohta esityksille on säästötoimenpiteet.

Subjektiivisen päivähoito-oikeuden rajaaminen ei kuitenkaan ole millään tavalla perusteltua. Sillä ei saavuteta todellisuudessa lainkaan säästöjä, joita hallitus väittää niistä tulevan. Esityksen laskelmat ovat epäselvät ja perustuvat yli kymmenen vuotta vanhoihin tilastoihin. Tästä ovat huomauttaneet muun muassa Kuntaliitto ja valtiovarainministeriö. Edellinen hallitus luopui vastaavasta esityksestä, kun todellisia säästövaikutuksia ei silloinkaan ollut.

Sen sijaan vaikutukset lapsiin, tasa-arvoon ja kilpailukykyyn ovat huomattavat. Laadukkaalla varhaiskasvatuksella on tutkitusti selkeä yhteys lasten oppimistuloksiin ja pärjäämiseen myöhemmin. Ei ole oikein, että lapselta viedään mahdollisuus jatkuvuuteen ja säännölliseen varhaiskasvatukseen, kun jatkuvasti epävarmemmilla työmarkkinoilla työskentelevät vanhemmat ovat satunnaisesti pätkiä töissä ja sitten jälleen kotona. Samalla vaikeutetaan erityisen paljon epätyypillisissä työsuhteissa työskentelevien naisten mahdollisuuksiin osallistua työmarkkinoille.

Palveluiden tuottamisen näkökulmasta uusi laki aiheuttaa huomattavan epätasa-arvoisen tilanteen. Yksityisillä päiväkodeilla on mahdollisuus valita asiakkaikseen kokopäiväiseen hoitoon oikeutettuja perheitä tai heitä, joilla on varaa maksaa lisähoidosta. Samalla julkisella puolella joudutaan tasapainoilemaan entistä enemmän sen kanssa, kenellä on oikeus mihin määrään tunteja, joudutaanko pitämään tyhjänä paikkoja muuttuvien perhetilanteiden takia ja kuinka monta työntekijää oikeastaan tarvitaankaan. Tämä tulee vain kasvattamaan eriarvoisuutta yhteiskunnassa.

Tässä lakiesityksessä ei ole kyse taloudesta, säästöistä tai vanhempien tilanteesta. Kyse on lapsista, heidän oikeudestaan kasvatukseen ja yhteiskunnan panostuksista tulevaisuuteen. Subjektiivisesta oikeudesta kokopäiväiseen hoitoon ei saa luopua.

Anders Adlercreutz, RKP

Kansanedustaja

Nasima Razmyar, SDP

Kansanedustaja

Populism är en bräcklig grund för asylpolitik (HBL 21.12.2015)

/0 Kommentarer/i , , /av

För en knapp vecka sedan presenterade regeringen sitt nya asylpolitiska åtgärdsprogram på 80 åtgärdspunkter. Det uttalade syftet var att, som man säger, bryta den okontrollerade strömmen asylsökande till Finland, identifiera dem som behöver skydd samt effektivera integrationen.

I verkligheten är det uppenbart att förbättrad integration rimligtvis inte kan vara ett av målen – det står helt klart att syftet med programmet inte är praktiska, pragmatiska förbättringar, utan partipolitik. Sannfinländarna känner sig så trängda att de måste få ut ett budskap om hårdare åtgärder – även om det står klart att åtgärderna på intet sätt främjar ökad integration. I de riktlinjer som borde ha gett strategisk långsiktighet i den situation landet står inför har regeringen förbisett Finlands intresse, med stor sannolikhet även grundlagen – samt de människor som programmet de facto berör.

Flyktingproblematiken kan lösas enbart genom satsningar på demokrati och hållbara samhällsstrukturer i ursprungsländerna. Men det är ett långsiktigt projekt. Murar, kontroller, snabbavvisningar – de flyttar bara över ansvaret på någon annan. Den utvecklingen utmynnar i en mur runt Irak, Syrien eller Afghanistan – och då hjälps ingen. Lokalt, hos oss i Finland, är den enda lösningen en lyckad integration. Och därför är regeringens åtgärdsprogram så fruktansvärt kontraproduktivt. Vi bör vara bättre än så.

De mest problematiska delarna av regeringens förslag är tidsbundna uppehållstillstånd, försvårad familjeåterförening, och en lägre socialskyddsnivå för flyktingar.

Integration kräver trygghet, möjlighet att rota sig och måla upp långsiktiga mål. Regeringens ambition att dela in framtiden i sex månaders portioner också för de flyktingar som fått positivt asylbeslut skapar en administrativ börda och blir ohållbart för dem som berörs. Finland gagnas på inget vis av att integrerade och sysselsatta flyktingar som bidrar till samhället – kanske en familj med barn i skolan, ena föräldern i arbete och den andra i språkundervisning – körs ut per rutin. Vem av oss skulle måla sitt hus, om det kanske rivs nästa vecka?

Regeringen vill också strama åt möjligheten till familjeåterföreningar, utan en tanke på vad det har för konsekvenser för integrationsprocessen. De som talar för den här åtgärden är samma personer som målar upp hotbilder om flyktingar som radikaliseras och reser till Mellanöstern för att strida för IS. Detta trots att forskning visar att det uttryckligen är ensamkommande minderåriga flyktingar som är i riskzonen för sådan inverkan – familjeåterförening är ett viktigt verktyg för lyckad integration.

Att dessutom skapa ett särskilt socialsystem för de asylsökande ökar problematiken. Att bo och leva i Finland kostar precis lika mycket vare sig man är född i Syrien, Irak eller Suomussalmi. Fattigdom ökar risken för marginalisering och sociala problem, och att målmedvetet öka denna risk inom en grupp som redan är utsatt är på alla vis oansvarigt. Det är inte pragmatism, utan populism.

Till Finland kommer i år under 35 000 asylsökande människor, av vilka cirka 14 000 beräknas få asyl. En lyckad hockeymatch kan ha lika många åskådare. Att ta emot dessa människor är inte en övermäktig uppgift. Om vi lyckas med integrationen är det en möjlighet för vårt land. Genom sitt åtgärdsprogram hade regeringen kunnat anta denna utmaning och komma med långsiktiga och robusta planer. I stället valde den att plocka billiga politiska poäng med åtgärder vars konsekvenser uppenbarligen inte bedömts. Både Finland och de människor som flyr hit undan krig hade förtjänat mer än så.

Gruppanförande i interpellationsdebatten om sysselsättningen 9.12.2015

/0 Kommentarer/i , , , /av

Värderade talman,

Förtroende är en bräcklig sak. Och framtidstro byggs inte på tomma löften. En företagare som oroar sig för morgondagen anställer inte. Och en företagare som räds ett anställningsbeslut väljer att inte expandera.

Små- och medelstora företag är i nyckelposition för att sysselsättningsläget ska förbättras.
Det är ett högst konkret beslut som en företagare tar då hon eller han bestämmer sig för att anställa en person till eller inte. Avgörande är om man ser nyanställningen som en möjlighet eller som en risk.

Vi borde kanske medge att dagens verklighet är sådan att en anställning upplevs som ett osmidigt kontrakt. Vad kan vi göra i vårt samhälle för att göra detta kontrakt smidigare?

Vi ska inte glömma att Finland fortfarande i många internationella mätningar placerar sig hyfsat när det gäller konkurrenskraft. Men just nu känns det som bristen på förtroende hämmar hela samhället.

Värderade talman,
Finns ett förtroende för framtiden eller är det de mörka orosmolnen som dominerar?
Tyvärr har regeringen bränt mycket förtroendekapital i sina försök att få den ekonomiska politiken på en bättre kurs. De fruktlösa försöken att få till stånd ett samhällsfördrag tär på både förtroendet och framtidstron i samhället. Ledarskap är inte det, att man dikterar lösningen, utan att man kommer fram till bästa möjliga kompromiss tillsammans. Här har regeringens misslyckats.

Samtidigt är det skäl att fråga sig – hur kommer det sig att vi i Finland har 20 gånger så många strejker som våra grannar i Sverige? Vad är det i våra strukturer som leder till denna misstro? Vi upprätthåller en konstgjord, gammaldags indelning i arbetsgivare och arbetstagare i en situation där dessa roller håller på att ändras.

Värderade talman.
I stället för att sätta krafter på att försöka få igenom konkurrenskraftspaketet – en mekanisk lösning som bara bidrar till att cementera de strukturer vi har – borde vi fokusera på lokala avtal. Lokala avtal, och ett större inflytande för arbetstagarna i bolagens styrelser. Svenska riksdagsgruppen välkomnar att regeringen hörsammat detta, och igår berättade att det skall tillsättas en trepartsgrupp för att bereda väg för lagstiftning som främjar lokala avtal.

Världen har förändrats, och den fortsätter att förändras. Vi måste tänka högre, och höja ambitionsnivån. Vår konkurrenskraft kräver att detta arbete lyckas.

Värderade talman,
Arbetslösheten ökar samtidigt som andelen lediga arbetsplatser stiger. Var finns logiken i detta? Varför hittar inte den arbetslösa den lediga arbetsplatsen? I oktober i år fanns det 65 000 lediga arbetsplaster. Det är tretusen mera än för ett år sedan.

För att åtgärda just detta problem startade man under förra valperioden ett antal regionala försök där privata företag kompletterar den offentliga arbetsförmedlingen. Dessa pilotprojekt i Nyland och Birkaland har visat sig vara mycket framgångsrika. Det är skäl att trygga en fortsättning för denna verksamhet och att man tar modell av detta även i andra regioner.

De privata arbetsförmedlingarna har visat sig vara speciellt effektiva när det gäller omskolning av arbetssökande till helt nya branscher. Det behövs för att utbud och efterfrågan när det gäller jobben bättre ska mötas.
Att skära både i vuxenutbildning och i rehabiliteringsanslagen – som regeringen gör – är däremot kortsiktig politik som bara förvärrar problemet.

Värderade talman,
Vi behöver en kultur av arbete. Hela Finland behöver den inställningen man har i Österbotten eller på Åland, där arbetslösheten är klart lägre än i landet i snitt och där företagarandan är stark. Att ta emot arbete skall alltid vara det självklara valet.

Men hur skall vi uppnå detta?

Vi skall börja tidigt. Vi riskerar nu att förlora en hel generation ungdomar som inte kommer in i arbetslivet. En generation som bollas fram och tillbaka mellan olika stödformer, ungdomar som marginaliseras till siffror i en ständigt växande stapel. Det är här vi måste sätta in stöten för att svänga trenden.

Vi i svenska riksdagsgruppen föreslår därför i vår skuggbudget att vi skapar en anställningsform enligt den tyska minijob-modellen. Om du anställer en ungdom under 30 år för ett arbete som begränsas till exempelvis 40 timmar i månaden eller 500 euro ska arbetsgivaren befrias från lönernas bikostnader – samtidigt som denna inkomst inte skall inverka på studiestöd eller andra förmåner. På det sättet kommer unga in på arbetsmarknaden.
Värderade talman,

Jag föreslår att riksdagen godkänner följande kläm om misstroende:

Riksdagen bedömer att regeringen i sin strävan att uppnå ett samhällsfördrag har kommit till korta. Åtgärderna för att stärka konkurrenskraften och förbättra sysselsättningen har varit trevande och har allvarligt tärt på regeringens förtroendekapital. Mot denna bakgrund konstaterar riksdagen att regeringen inte åtnjuter riksdagens förtroende.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tal på Winellska skolans självständighetsfest 4.12.2015

/0 Kommentarer/i /av
Kära vänner, elever, lärare. Glad självständighetsdag, vår 98:e i ordningen. 
Vi är ett ungt land. Bilen är äldre än vi. Glödlampan fanns förrän Finland fanns. Einsteins relativitetsteori är äldre än vårt land.
Ändå tar vi det som en självklarhet. Vi är finländare, Finland har alltid funnits. Att vara finländare är en stor del av vår identitet. Och vi är här i dag för att fira detta.
 
Vad behöver man för att vara lycklig? Tak över huvudet. Nånting att äta. Familj och vänner. En identitet.
Och en identitet kan vara många saker. Ni är skolelever. Ni är kanske en del av familjen Lindström. Ni är brunhåriga, handbollsspelare. Ni är evitskogbor, kyrkslättbor, nylänningar, finlandssvenskar, finländare. 
När man har en identitet är man en del av en grupp. Man känner samhörighet, man hittar sin plats. En identitet kan vara stor, men också liten. Ofta är det en minoritet. De flesta av er upplever att ni är finlandssvenskar. En minoritet i Finland. Men ni är också Finländare, en minoritet i världen. Att var en del av en minoritet är inte något dåligt, det är en styrka.
För att belysa det här vill jag berätta en liten historia. 
Jag studerade arkitektur i Barcelona i mitten av 90-talet. Den katalanska självkänslan hade just blossat upp som en följd av de olympiska spelen i Barcelona 1992, och katalanskan höll på att ta över som språk i Katalonien. Det var en tid av stor nationell stolthet, och känslor som varit fördämda under Franco, diktatorn som hade styrt i Spanien,  blossade upp överallt. Det var  primärt en positiv självkänsla. Barcelona var en tvåspråkig stad, men spanskan var helt klart på tillbakagång. Katalanerna samlades kring sitt språk. De kände en enorm stolthet för det, och för sina traditioner.
 
När jag för ett år sedan igen besökte Barcelona hörde man inte mera spanska på gatorna, katalanskan hade tagit över helt och hållet. Fotbollslaget FC Barcelona är idag det stora och vackra medan Espanyol, de spansktalandes lag, håller till på en relativt liten stadion i förorterna
 
Men varför berättar jag nu detta? Vad har ett fotbollslag i Barcelona att göra med vår självständighet?  Jo, utanför Espanyols stadion såg jag en stor skylt med texten ”Meravillosa minoria”. Den ”underbara minoriteten”. Espanyol hade beslutat att vända sin litenhet till en styrka. Så här står det på fotbollsklubbens hemsida:
 
”Till alla er som känner er obekväma i majoritet.
Till alla er som anser att den som accepterar den enda vedertagna tanken inte tänker.
Till alla er som undrar vad som finns på andra sidan.
Till alla er som tycker att den enda sanningen är för enkel.
Till alla er som frågar, till alla nyfikna, till alla rastlösa. 
 Kanske ni inte vet hur viktiga ni är.  Ni kanske känner er obekväma, konstiga, irriterande, bullriga.
Men ni är de som förändrar världen.
Får den att stanna upp, reflektera, lyssna på en annan röst.
Ni kommer aldrig att bli en majoritet.
Men lyckligtvis för världen, kommer ni aldrig att upphöra att existera.”
(CITATET SLUT)
 
Det här är stora, pompösa ord, men jag tror att många av oss känner igen oss i dem. För det finns något mycket positivt i att vara mindre, färre, en minoritet. Man känner automatiskt en samhörighet med andra i samma situation. Det är säkert bekant för er också, att då man tex i butikskön hör någon tala svenska, vänder man sig om, två blickar möts och leenden växlas . Det finns en koppling som den gemensamma bakgrunden och nationaliteten leder till, en koppling som gör det lättare för oss att fungera tillsammans över yrkesmässiga, åldersmässiga eller sociala gränser. För vi finländare är sannerligen ingen homogen grupp. Vi sträcker oss över ett brett socialt, geografiskt och till och med språkligt spektrum. Men nationaliteten binder oss samman. Och vår historia. 
 
Vår historia är det vi läser om i böcker, i skolan. Men också våra minnen. Varje generation har en eller flera händelser som definierar den. Var var du då Kennedy sköts, frågar man någon som levde på 60-talet. På 70-talet var det kanske skottlossningen i München, eller Three mile island, kärnkraftskatastrofen. Själv är ett av mina starkaste barndomsminnen OS i Lake Placid 1980, och hur Finlands Juha Mieto förlorade guldet med 1/100s sekund mot Thomas Wassberg. En hundradels sekund. Det var En katastrof för en 10-åring. 
 
På självständighetsdagen i synnerhet är det minnena som binder oss samman. På TV snurrar samma program år efter år. Okänd soldat – och hockeyguldet 1995. Om tio år kankse man också visar Lordis Eurovisionsvinst i denna illustra kavalkad
. 
Men vem kan då vara finländare. Måste man känna till dom här händelserna? Måste man vara född i Kyrkslätt, tycka om memma, eller att kasta sig i iskallt vatten efter bastun. 
 
I år har vi fått fundera på det här mer än vi anade. Vi har plötsligt blivit medvetna om världen omkring oss. Att det finns många som vill ha det som vi, som vill bli finländare. Att många människor lever i sådan desperation, att de sätter sig i en gummibåt och paddlar över medelhavet. För alternativet är så oändligt mycket sämre. Alternativet är otänkbart. 
I Kyrkslätt har vi plötsligt nästan 1000 nya invånare, som lämnat allt bakom sig. Det här är en utmaning för hela vårt samhälle, det här är en utmaning för er och mig. Hur möter vi dom här när vi stöter på dem i butiken. Hur hjälper vi dem in i samhället. Hur gör vi dem till finländare. För de känner inte till Juha Mieto, eller Lordi. De gillar inte memma eller kanske inte ens bastu. 
 
Att vara finländare definieras om hela tiden. Det är inte ett spetsprojetk som man skall definierar så snävt som möjligt. Det har inte ett litet land råd med. Ett litet land vinner på att vara så omfamnande som möjligt. 
 
Den här diskussionen om identitet handlar egentligen om öppenhet. Vi skall dels vara öppna för andra som vill ta del av det finländska, på samma sätt som finländskheten borde vara öppen för inverkan utifrån. Inflytande är inte det samma som underkuvelse, att ge efter. Finländskheten är starkare ån så.
 
I Finland finns det mycket att var glad för. Visst, ekonomin är krasslig, men den kommer att repa sig. Det gör den alltid.  På finlandssvenskt håll kan vi också vara stolta över en hel del. Vi har ett rikt kulturliv och en stark sammanhållning. Och år efter år får Finland pris i världsmästerskapet i snapsvisor. Det första jag gör på morgonen när jag vaknar är att jag  tittar hur Leo Komarov, denna gudabenådat vansinniga finlandssvensk, klarat sig i Toronto Maple Leafs. I Kyrkslätt kan vi vara stolta över t.ex. det, att vi har Finlands bevisligen bästa skolmat. Eller att vi är världens bästa på finlandssvensk högstadiemass-stafett. 
 
No man is an island, ingen människa är en ö, skrev John Donne 1624. Finland är inte heller en ö. Vi är beroende av varandra. Idag firar vi vår självständighet. Det att vi är de vi är. Ett land, ett folk, en enhet. Men en enhet som växer och ändras. En enhet som tar och ger intryck.  
 
Kära elever. Ni har några år kvar i skolan. Ni går i en bra skola som ni kan vara stolta över. Jag har också sprungit omkring i den här salen. Ta vara på den här tiden. Ta vara på att ni får lära er. Efter det fortsätter ni kanske att studera någon annanstans. Gå ut i världen. Lär er av det som finns runt omkring er. Men kom sedan gärna tillbaka, visa av erfarenheten. Ta med er era intryck, och gör Finland annorlunda, gör Finland öppnare – och ännu bättre.

 

 
 
 
 

 

 

För vem går tågen? Insändare i HBL 24.11.2015

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

Det är inte lätt att vara tågresenär i Nyland. Y-tågets vara eller icke vara har dominerat debatten under hösten, men i skuggan av den händer andra saker – saker som man utgick ifrån att var avvärjda.

HRT:s styrelse beslöt på tisdagen med rösterna 6-6 – där ordförandens röst avgjorde – att Mankby och Bobäck stationer dras in fr.o.m. 28.3.2016.

Det här beslutet kom som en kalldusch för invånarna – men inte som en total överraskning, vilket de som följt med debatten bl.a. på denna tidnings sidor väl vet. År 2013 blev Kyrkslätts kommun flera gånger tillfrågad om kommunen kunde gå med på en indragning. Kommunstyrelsen svarade nej en gång, två gånger, men vek sig den tredje med rösterna 6-7 efter att Trafikverket hotat med att dra in delfinansieringen på 4 miljoner euro för ombyggnaden av Tolls hållplats. En offentlig aktör i monopolställning idkade regelrätt utpressning på en kommun, och det gav resultat.

Efter det har Kyrkslätts kommun – liksom även HRT självt – konstaterat att frågan skall iakttas i ljus av den kommande markanvändningen. För ett år sedan gjorde jag tillsammans med Minna Hakapää (De gröna) en fullmäktigemotion som koordinerades med en motsvarande i Esbo. Motionen gick ut på att Kyrkslätt och Esbo tillsammans skulle verka för att via planering säkerställa ett tillräckligt befolkningsunderlag för tåglinjerna. Båda motionerna fick stort understöd.

Trots detta beslöt HRT i tisdags om en nedläggning, trots att Esbo redan intensifierat planeringen av Mankby, och Kyrkslätts arbete med delgeneralplanen i Bobäck satt igång.

Vad ligger bakom det hela? Flera saker. Dels vill VR försnabba Åbotågets framfart på kustbanan, dels är banan i dåligt skick över lag. Det finns en ovilja att investera i hållplatserna och man vill bli av med övergångarna.

Driftsekonomi handlar det inte om – åtminstone inte i en större skala. Det är billigare att stanna på en befintlig hållplats än att grunda nya busslinjer för att ersätta den service som försvinner.

Det argumentet som lyser med sin frånvaro är tågresenärens. Vem bygger vi räls för? Är det för tågen – eller är det för passagerarna? Om svaret är det förra är saken klar – vi stänger alla hållplatser mellan Åbo och Helsingfors.

Om svaret är det senare – om tågen och vår kollektivtrafik finns till för passagerarna – då skall HRT tänka om. Och vi skall efterlysa en ärlig debatt om vår kollektivtrafik – och om statens, VR:s och HRT:s ansvar.

 

Förtroendet raseras – inlägg i interpellationsdebatten om tågtrafiken

/0 Kommentarer/i , , , , /av
Vårt samhälles grundpelare är förtroende. Man skall kunna lita på att beslut bereds noggrant och ärligt. Man skall kunna lita på att gårdagens beslut gäller även idag. Det skall finnas ett förtroende för att de förpliktelser som myndigheterna ålägger medborgarna även gäller åt andra hållet: medborgarna skall i sin tur kunna lita på beslutsfattare och myndigheter. 
Luottamus suomalaiseen yhteiskuntaan on klassisesti merkinnyt myös uskoa siihen, että päätöksenteko maassamme on tehokasta ja puolueetonta – ja että pystymme kaikki halutessamme osallistumaan aktiivisesti yhteiskunnan kehittämiseen. 

Luottamus auktoriteetteihin on vahva, mutta sitä ei tule pitää itsestään selvänä asiana. Luottamusta tulee vaalia. Sillä tämä luottamus merkitsee rikkoutumattomana vaurautta, jollaista vakautta janoavassa maailmassa ei ole pisaraakaan liikaa. 

Tänä syksynä suomalaisten luottamusta on koeteltu moninaisilla tavoilla. Yliopisto-opettajat ja eläkeläiset ympäri Suomen ovat ihmetelleet, mihin viime keväänä annetut lupaukset koulutuksen vaalimisesta ja ikäihmisistä huolehtimisesta ovat kadonneet. Kunnissa luottamuspulaa puolestaan on synnyttänyt ihmetys siitä, miten valtion kunnille asettamilta kaavoitusvelvoitteilta on yhtäkkiä hävinnyt pohja. 

Arvoisa puhemies,

Suomessa on investoitu miljoonia rataosuuksien sähköistämiseen. Vastavuoroisesti kuntia on velvoitettu keskittämään asutusta näiden sähköistettyjen ratojen varsille. Joissakin tapauksissa kunnat ovat jopa lainoittaneet ratojen parannushankkeita. Syyskuussa kuntien usko valtioon näyttäytyi kuitenkin yhtäkkiä suurena naiiviutena. Miten tyhmiä ne olivatkaan olleet! Smolnassa aamutunneilla hallitusohjelmaan – ilmeisesti ilman sen syvällisempää taustoitusta – hivuttautunut 15 miljoonan säästötavoite päätettiin panna reippaasti täytäntöön – piittaamatta kuntien kanssa tehdystä aiemmasta yhteistyöstä ja kunnille asetetuista velvoitteista.

Uudellamaalla Y-juna on puhututtanut linjoista kaikkein eniten. Eikä syyttä. Toisin kun leikkauksia valmistelevat virkamiehet ovat väittäneet, kyse ei ole mitättömästä, vähässä käytössä olevasta turhakkeesta. Valmistelujen puutteellisuus onkin tullut junien käyttäjille ilmiselväksi: virkamiesten ja politikkojen lausunnot osoittavat, etteivät he ole perillä asioiden todellisesta luonteesta. Tämä syö uskoa politiikkaan. 

Arvoisa puhemies,

Mistä tässä siis perimmiltään on kysymys? On kysymys junalinjasta, joka on elintärkeä kolmelle isolle kunnalle. Junasta, joka kuljettaa satoja koululaisia ja aikuisia päivittäin kouluun, töihin ja takaisin kotiin. Kysymys ei ole, kuten VR ja virkamiehet haluavat uskotella,  junasta, johon Siuntiossa nousee vaivaiset yhdeksän ihmistä per vuoro. Kysymys on  junasta, johon on tänäkin aamuna noussut kello kahdeksaan mennessä liki 200 Siuntiolaista. Inkoolaisten ja Karjaalaisten lisäksi. Kysymys on junasta, jota ilman koululaiset eivät pääse kouluun – ei Helsinkiin, eikä Karjaalle. Ja junasta, jota ilman Inkoolainen kätilö – kyllä, kätilö – ei pääsisi seitsemältä alkavaan aamuvuoroonsa. Reilun miljoonan euron takia me päättäjät olemme nyt aikeissa katkaista tämän yhden  pääkaupunkiseudun tärkeimmistä junayhteyksistä. Junayhteyden, joka muodostaa selkärangan Suomen kasvukeskukselle. Olemme lakkauttamassa junavuoroa alueella, jonne on juuri kaavoitettu satoja asuntoja. Ihmisille koteja. Hyvien kulkuyhteyksien varrelle.

Ei näin voi toimia! Ei siksikään, että samaan aikaan hallitusohjelmassa julistetaan vähähiilistä tulevaisuutta ja tuontiöljyn puolittamista. 

Arvoisa puhemies, hyvät kollegat, meidän on suhteuduttava tehtäväämme vakavasti ja vastuuntuntoisesti, eikä viedä kulkuyhteyksiä veronsa maksavilta kansalaisilta. Ihmisiltä, jotka ovat juuri sijoittaneet tonttiin ja taloon hyviin kulkuyhteyksiin luottaen.
 
Värderade talman – medborgarna förtjänar respekt. De förtjänar ordentlig beredning, och beslut som baserar sig på fakta. De förtjänar samarbete och dialog – inte detta. 

SFP:s gruppanförande, Kyrkslätts budgetfullmäktige 16.11.2015

/0 Kommentarer/i , , , /av

Herr ordförande, bästa fullmäktigeledamöter

Det finns mycket vi kan vara stolta över här i Kyrkslätt, mycket som gör oss till en konkurrenskraftig kommun. 25 km från en europeisk huvudstad kan man bo nära naturen. På många ställen har vi kollektivtrafik som i praktiken stannar utanför dörren. Man kan bo både i  staden, och på landet – och ändå ha tillgång till all den service man kan tänka sig. Vi har en utbildad, språkkunnig befolkning, och en gynnsam åldersstruktur. Vi har en god skattebas som många kommuner i landet blott kan drömma om. Vi har alla förutsättningar att lyckas – att vara attraktiva, att vara föregångare

Trots det är det klart att omvärldens problem även inverkar på oss. Vi är inte en isolerad ö, utan  även vi får tampas med ekonomiska utmaningar. Det här har knappast undgått någon. Inte kommuninvånarna, som förundrat sig över hur det kommer sig att skolböckerna knappt hålls ihop. Inte de kommunanställda, som i många avseenden fått tänja sig till sitt yttersta. Nuläget är inte gott, och vi har många orosmoln framför oss. Hur utvecklar sig arbetslösheten? Hur skall vi lyckas aktivera de långtidsarbetslösa? Hur skall vi locka företag att etablera sig i Kyrkslätt? De här är våra viktigaste frågor. Om vi lyckas med dem löser sig resten av sig självt.

Vi har en budgetöverenskommelse vi kan vara nöjda med. Ingen av oss har fått allt den har velat ha, alla har fått ge avkall på något. Budgetens slutsumma kan vi i dagens läge vara nöjda med. Efter många år av sakta stigande skattetryck har vi i år hållit fast vid de skattesatser vi beslöt om förra året. Det är bra. Samtidigt har ingen sektor kommit lätt undan i år. Vård- och omsorgssektorn är tvungen att dra åt svångremmen, liksom även skolsektorn. POP-pengarna som i många år såg till att vi kunde undvara en extra resurs till de barn som behöver det, finns inte mera. Det här kommer att synas i barnens vardag.

Skolmaterialanslagen är inte heller tillräckliga, och man kan fråga sig om budgeten till den delen är realistisk. Åldringsvården är trängd och kräver ökade insatser. De nuvarande lösningarna räcker inte till, våra äldre förtjänar bättre.

I sambandet med projekteringen av den kommande hälsocentralen bör åldringsvårdens resurser och utrymmen ses över.

I bästa fall är en budget en kvalificerad gissning. Det finns många osäkerhetsfaktorer. Specialsjukvården utfall kommer ofta som en överraskning, och HRT fortsätter att vara en skenande kostnad. Här hoppas vi på en förbättring.

Det finns hopp: Vår ekonomiuppföljning har förbättrats markant de senaste åren, vilket gör det lättare att korrigera skutans färd under året. Det tackar vår grupp ekonomidirektör Arvola för.

En växande kommun klarar sig inte utan investeringarna – inte heller Kyrkslätt. De närmaste åren har vi många stora projekt på kommande. En ny skola i centrum, en ny hälsocentral, bibliotekets utvidgning. Alla dessa projekt är viktiga, och alla kan ha en strategisk betydelse. När vi bygger nytt är det alltid en möjlighet, en chans att inte bara inhysa en funktion, utan även att stärka vårt brand. Vår kommuns hjärta är vårt centrum. I och med bibliotekets utvidgning har vi en chans att få det att slå igen. Och det vi sett hittills, det lovar mycket.

RKP on erityisen iloinen siitä, että saamme muutaman vuoden kuluttua iloita uudesta oppimiskeskuksesta Etelä-kirkkonummella. Tämä tulee helpottamaan merkittävästi monen oppilaan ja perheen elämää. Olemme erityisen iloisia siitä, että tämä uusi oppimiskeskus sisältää tilat sekä ruotsin- että suomenkielisille koulu- ja varhaiskasvatustoimille – vihdoinkin yhden ja saman katon alla. Mitä enemmän lapsemme kohtaavat toisen kieliryhmän jäseniä, sitä suuremmalla todennäköisyydellä he motivoituvat lukemaan toista kotimaista kieltä. Tästä kehitysaskelesta hyötyy paitsi jokainen lapsi yksilönä, myös koko Kirkkonummi. Uranuurtajan rooli kielikasvatuksessa sopii Kirkkonummelle väestöpohjansa johdosta erinomaisesti ja auttaa meitä rakentamaan vahvaa kuntaprofiilia.

Meillä on myös monta vaikeaa päätöstä edessämme. Lautakunnilla on näissä asioissa suuri vastuu, kuten kunnanhallituksellakin. Luottamus on tässä yhteydessä tärkein mahdollinen pääomamme.

RKP:ssa toivomme tämän luottamuksen lisääntyvän. Toivomme että työnjako muodostuisi aiempaakin selkeämmäksi ja peräänkuulutamme lautakunnille heille kuuluvaa vastuuta. Todellisesta vastuusta kumpuaa motivaatio ja halu vaikuttaa. Kunnanhallituksen tulee muistaa tämä asia  ja käyttää otto-oikeuttaan jatkossa aiempaa harkitummin.

Maailma ympärillämme on myllerryksessä. Syyrian kriisi, Irakin tapahtumat ja Ukrainan sisällissota – nämä kaikki vaikuttavat myös elämään Kirkkonummella. Elokuussa jouduimme yllättäen ottamaan kantaa vastaanottokeskuksen sijoittamiseen Evitskogiin. Kuukausi sen jälkeen päädyimme avaamaan toisen keskuksen Aavarantaan. Nämä toimenpiteet ovat ymmärrettävästi puhututtaneet kuntalaisia. Kunnan väkiluvun nouseminen 1000 ihmisellä muutamassa kuukaudessa heijastuu usean kuntalaisen arkeen. Me haluaisimme nähdä tämän mahdollisuutena. Siksi olemmekin iloisia siitä, että talousarvion kotouttamistoimenpiteiden määrärahaa on kasvatettu. Onnistunut integraatioprosessi takaa sen, että kuntaamme muuttaneet pakolaiset – ne jotka tänne asettuvat – tuottavat jatkossa hyvinvointia meille kaikille.

Valtuustoryhmämme haluaa kiittää lämpimästi kaikkia kunnan työntekijöitä, kuntalaisia ja luottamushenkilöitä kuluneesta vuodesta. Seisomme talousarvioehdotuksen takana. Vi stöder budgetförslaget.

Rätten till dagvård är subjektiv av goda skäl – insändare i HBL 7.11.2015

/0 Kommentarer/i , , /av

Rätten till dagvård har en lång historia i Finland. Det var ändå först på 1990-talet som alla barn under skolåldern fick rätt till heldagsvård. Detta har medfört att alla har rätt till högklassig småbarnspedagogik, men det har också ökat kvinnors möjligheter till sysselsättning och lett till en mer jämställd arbetsmarknad. Familjerna har haft friheten att välja den vårdform som passar just dem bäst.

Nu är denna rätt hotad. Regeringen föreslår att rätten till heldagsvård blir behovsprövad. Det medför att rätten till dagvård på mer än 20 timmar per vecka knyts till vårdnadshavarnas situation varför den inte är jämlik för alla barn. Enligt förslaget ska ett barn som inte annars har rätt till heldagsvård ändå kunna omfattas av rätten av sociala skäl, vilket gör att gruppindelningen lätt kan få sociala etiketter och barnens rätt i praktiken blir avhängig familjens socioekonomiska situation. Just detta var en vägande orsak till att rätten gjordes universell på 1990-talet.

Utgångspunkten i regeringens förslag är besparingar. I en så djupgående reform borde ledstjärnan dock vara barnets bästa. Man kan fråga sig vilka besparingar förslaget de facto medför – och till vilket pris. Regeringens kalkyler är mycket luddiga, vilket både Kommunförbundet och Finansministeriet lyft upp, och baserar sig delvis på över tio år gammal statistik. Den förra regeringen drog tillbaka en motsvarande reform uttryckligen eftersom besparingarna uteblev.

Otydliga besparingar – men tydliga inverkningar. Allt fler arbetsförhållanden är oregelbundna eller på viss tid – detta gäller framför allt unga kvinnor. Om rätten till dagvård inte är subjektiv blir det svårare att kombinera arbetsliv och familj. Om man väljer att stanna hemma skall det vara en följd av ett fritt val – inte föranlett av en oro för vårdens kvalitet eller kontinuitet. Annars riskerar resultatet vara minskad produktivitet och sannolikt ett stort steg tillbaka i fråga om jämställdhet på arbetsmarknaden. Och då uppnår vi knappast den konkurrenskraft vi så väl behöver.

För dagvårdsproducenterna innebär ett ökat antal halvdagsbarn ett svårt administrativt pussel då barn behöver vård olika tider. Förslaget innehåller ett otydligt löfte om att barn ska få behålla sin dagvårdsplats om deras situation ändras, men i praktiken blir det oklart om daghem som en följd tvingas reservera tilläggskapacitet eller utöka gruppstorlekarna på odefinierad tid. Privata producenter kan av lönsamhetsskäl välja att ta emot endast barn med rätt till heldagsvård eller vars föräldrar kan bekosta mellanskillnaden. Detta leder en ökad ojämlikhet mellan barn i den privata och offentliga vården, vilket medges i regeringens förslag.

Frågan om den subjektiva rätten till dagvård är ingalunda helt ny, men tidigare har liknande inskränkningar inte gjorts – och det av goda skäl. Att spara på barnen förlorar vi på, både ekonomiskt och socialt. Rätten till dagvård handlar inte bara om föräldrarnas rätt, utan även om barnens – det är frågan om barnens rätt till småbarnsfostran.

Vid besparingar måste också de långsiktiga verkningarna bedömas. Åtgärder som ställer barn i en ojämlik situation, som skapar ny, onödig byråkrati, som gör vår arbetsmarknad styvare och vars besparingar är små eller obefintliga – sådana ska vi inte göra. Det finns alternativ. Här borde regeringen tänka om – och tänka långsiktigt.

Inlägg i riksdagens debatt om rasism 14.10.2015

/0 Kommentarer/i , /av

Rasismi, muukalaisviha, ääriliikkeet – ne lähtevät ajatuksesta että on olemassa me, ja nuo. Ne toiset, ne erilaiset, ne jotka eivät kuulu tänne.

Ne lähtevät siitä, että haluamme määritellä suomalaisuuden – se, mitä on olla kuten me – mahdollisimman kapeasti.

Mutta kansalaisuus ei voi olla sitä, eikä se sitä ikinä ole ollut.

Mikään maa joka on lähtenyt tekemään kansalaisuudesta kärkihankkeen, mahdollisen tehokkaan ja kapean, ei ole menestynyt. Suomalaisuuskin on aina ollut muiden vaikutteiden sulattamista, omaksumista. Suomalaisuudessa on ruotsalaista, venäläistä, saksalaista, ja paljon muuta. Aleksis Kiven Suomi oli monikulttuurinen, kuten on meidänkin Suomemme. Ellemme hyväksy muita vaikutteita – ja muita – emme ikinä kehity. Suomi taantuu.

Siksi muukalaisviha ja rasismi, kansallismieliset ääriliikeet, ovat niin vahingollisia. Koska ne taistelevat luontaista kehitystä vastaan. Kehitystä joka aina on ollut Suomelle eduksi.

Pienen maan edun mukaista on se, että kansalaisuus määritellään mahdollisimman leveästi, että joukko ”meitä” on mahdollisimman iso.

Miten tätä vastaan sitten voi  taistella?

Noista ”muista” pitää puhua ihmisinä, pitää nähdä nainen, mies ja lapsi otsikon takana. Kun puhutaan turvapaikanhakijoista pitää nähdä ihmiset – ei pidä puhua vyörystä, tai elintasosurffareista. Vaan ihmisistä hädässä. Ja pitää uskaltaa kohdata heidät.

Pitää järjestää mahdollisimman paljon mahdollisuuksia tapaamisiin. Pitää hoitaa integraatio aidosti kunniahimoisesti. Koska usein ennakkoluulojen karistamiseen vaaditaan toisen ihmisen tasavertaista kohtaamista. Vasta kun ei ole pelkoa, ei ole vihaa ja vastustusta.

Kaikilla meistä on varmaan joskus ollut ennakkoluuloja. Minullakin. Kun tulin tänne eduskuntaan minullakin oli ennakkoluuloja – huomasin laittaneeni ihmisiä ja puolueita kategorioihin omien olettamusteni tai muilta kuulemani perusteella. Ja huomasin olleeni monessa mielessä väärässä. Väärässä olemisen tunnustaminen vaatii ponnistelua – omien ajatusten kyseenalaistamista. Helpompaa on pitää kiinni vanhoista, joskus piintyneistäkin ajatuksista. Tämä ilmiö lienee taustalla niiden suomalaisten käytöksessä, jotka nyt pelkäävät muita ja muiden mukanaan tuomia vaikutteita.

Joka puolella Suomea ihmiset aktivoituvat, järjestävät tapaamisia, osallistuvat kotouttamiseen. Omassa kunnassani paikallinen urheiluseura järjestää jalkapalloharjoituksia turvapaikanhakijoille. Jotkut ovat koonneet ryhmän opettajia, jotka opettavat heille kieltä. Tällaiset kohtaamiset ovat tarpeen paitsi turvapaikanhakijoille, myös meille. Kaikki suomalaiset eivät ajattele kapeasti, vaan raivaavat tietä uudelle monikulttuurisemmalle Suomelle. Nyt on korkea aika keskittyä tukemaan näiden ihmisten työtä ja nostaa sitä esille. Ja jättää negatiivinen spekulointi niin vähälle huomiolle kuin mahdollista.

Pakolaisten kotouttamiseen pätee sama ohjenuora kuin kaikkeen muuhunkin rakentavaan toimintaan: tee toiselle niin kuin toivoisit toisten tekevän sinulle. Jos naapurisi talo palaisi ja hän menettäisi aivan kaiken, kadehtisitko sitä, että hänelle tarjottaisiin Hervannasta väliaikainen koti, muutama sänky ja lähiliikenteen bussikortti. Epäilenpä.