Glöm inte superkrafterna

Vi kommer alla ihåg tider då vi tyckt att vi inte passat in. Stunder, då systemet känns som om det vore byggt för någon annan. Det gäller oss föräldrar men framförallt våra barn som inte ännu har den livserfarenhet och via det, det perspektiv som gör det lättare att sätta motgångar i ett sammanhang.

Skolan bygger på en läroplan som berättar vad våra barn borde lära sig. Det är en helhet som ger läraren många möjligheter att justera vägen så att man når målet. Tack vare att vi har en så välutbildad lärarkår fungerar det bra. Vi är hyggligt bra på att se elevers olika läggningar, styrkor och svagheter och sedan hjälpa dem på traven.

Men det funkar trots det inte för alla. För somliga är skolan lätt. För andra kan den vara svår. Ibland övermäktig. Trots att vår skola idag långt bättre ser individen än den gjorde i min barndom och t.ex. bedömningen inte mer är så svartvit som den varit, är det helt klart att vårt system inte ser alla individer. Det kan också leda till att rätt sorts stöd uteblir där det skulle behövas.

I vår familj har vi fem barn. Och fast de alla har samma föräldrar är de alla olika, trots att de alla bott i samma hem och uppfostrats på liknande sätt. De har olika styrkor och olika svagheter. Alla har de också i vissa stunder upplevt att de inte passar in.

Lättast är det ju att klara livet om man kan allt. Men det är få förunnat. Få av oss är Stålmän. Men de flesta av oss har en superkraft – någonting som vi är riktigt bra på.

Och vi känner alla igen känslan av trygghet vi har när vi gör det vi kan. När vår styrka ses och noteras. Kanske någon är speciellt bra på att tälja barkbåtar. Kanske en annan är duktig på att spela munspel. Kanske något barn kan skriva roliga limerickar eller, som killen på bilden, är duktig på att hitta lite udda praktiska lösningar på vardagliga problem.

De här superkrafterna borde vi bli bättre på att lyfta fram. När det är svårt i skolan kan superkraften vara den fasta punkt som ger barnet kraft att ta spjärn och övervinna en svår situation eller motgång.

V har en skola som vill se helheter och lär barnen att skapa dem. De stora linjerna har en betydelse. Men om vi bara bygger skolan utgående från stora mål och strukturer så finns det en risk för att vi förlorar individen. Därför måste utbildningspolitik alltid ha de båda ytterligheterna i sinnet: Den stora bilden och de individuella behoven. Och inte bara det som är lätt att mäta, utan också de gömda superkrafterna som lätt glöms bort. Det kan hjälpa barn som ibland kan tycka att de är på fel plats att känna att de sitter just rätt.

 

Kolumn för Povoon Vanhempainyhdistys, november 2020

Fyyri, en fyr jag hoppas alla hittar

I en insändare i KS 22.10 beskriver Magnus Torsell sina intryck av Fyyri, det nya biblioteket i Kyrkslätt. Torsell lyfter upp både positiva och negativa synpunkter. Som ordförande för kommunfullmäktige är jag tacksam för responsen.

Vårt nya bibliotek har inte fötts utan motgångar. De motgångarna syns också i den slutliga prislappen som är långt över det vi hoppades på och beslöt om när projektet sparkades igång. Till en del beror det på olyckliga omständigheter – huvudentreprenören gick i konkurs under byggnadsskedet – och till en del på andra orsaker som fortfarande utreds. Om den slutliga notan varit klar från början tror jag inte att huset hade byggts.

Men nu står Fyyri där. Och priset till trots har mottagandet varit mycket positivt. Själv är jag också glad över vårt nya bibliotekshus. Jag gillade för all del även det gamla biblioteket som i tiderna, i min barndom, gav ett stort lyft till hela centrum när det byggdes. Men Fyyri är på många sätt mycket mer. En byggnad som man säkert kommer långväga ifrån för att beskåda.

Byggnaden erbjuder en rik och mycket varierande interiör som bjuder på många olika möjligheter till samvaro – men också ro. Det är inte en byggnad man ”lär sig” direkt utan den kräver till och med lite övning för att den skall öppna sig. Själv fick jag också emellanåt ta mig en funderare när jag besökte biblioteket för första gången. Det kan vara både en positiv och en negativ sak. Frågor som skyltning är säkert inte optimalt lösta genast från början. Därför är all respons välkommen.

Från bibliotekets café öppnar sig en vacker vy mot kyrkan och interiören är ställvis rent av sakral.

Jag håller med Torsell om att ingången kunde ha lösts på ett annat sätt. Jag skulle själv också gärna ha sett att byggnaden hade öppnat sig mer mot torget.

Men jag har också en förståelse för den dramatik som arkitekterna skapat i den rätt monumentala ingången.

Kyrkslätt är en tvåspråkig kommun och tvåspråkigheten skall synliggöras. Namnet Fyyri är ett resultat av en namntävling och leker lite med just denna tvåspråkighet. Inte ”majakka” eller ”fyr” utan både och – ett ord som innehåller både finska och svenska. Men jag förstår att det inte på alla sätt är en optimal lösning.

En av attraktionsfaktorerna för vår kommun är vår tvåspråkighet. Därför är det viktigt att det syns på ett naturligt sätt – i namn, skyltningar och i verksamheten i sig. Vad verksamheten beträffar har jag enbart positiva erfarenheter av biblioteksverksamheten i vår kommun. All personal betjänar föredömligt på båda språken och bokutbudet är likaså gott.

När jag senast besökte biblioteket höll vårt tvåspråkiga musikinstitut en konsert med unga musikanter mitt bland bokhyllorna. Det var ett gott exempel på hurdan verksamhet den nya byggnaden ger möjlighet till. Jag hoppas att sådana evenemang blir vardag och att alla kommuninvånare hittar till vår nya fyr, biblioteket Fyyri.

 

(Insändare i Kirkkonummen Sanomat 5.11.2020)

Inte ens när det gäller en järnvägsdepå i Esbo eller Kyrkslätt ska man skjuta i blindo

Ur en landskapsmässig synvinkel är en placering i Mankby eller Bobäck likvärdig. Båda är problematiska inte bara ur en teknisk synvinkel – det krävs massiv pålning och stabilisering.

När landskapsplanen behandlades smög sig en tågdepåmarkering på gränsen mellan Mankby och Bobäck in på kartan utan större diskussion. Men efter det har diskussionens vågor gått höga. Med goda skäl. Det är fråga om en stor anläggning som behövs, men vars inverkan på miljön och trafiken också är betydande.

Kyrkslätts kommuns ställning till tågdepån är den att markeringen inte kan accepteras. Jag ser på saken på samma sätt. Ur en landskapsmässig synvinkel är en placering i Mankby eller Bobäck likvärdig. Båda är problematiska inte bara ur en teknisk synvinkel – det krävs massiv pålning och stabilisering – men också med tanke på miljön och i synnerhet landskapet. Det är fråga om ett gammalt, öppet och dominerande kulturlandskap.

Kyrkslätts kommun har klart sagt att man inte vill ha en depå i kommunen. Det är också min position i frågan. Men man kan inte enbart gräva ner huvudet i sanden, utan det kan också vara bra att förbereda sig för den eventualiteten att vi står inför ett besvärligt val.

Därför lyfte jag i en intervju upp det att man borde undersöka den faktiska inverkan på trafiken som en placering i Getberg skulle ha. Det uttalandet tar Jens Berg fasta på i sin insändare (HBL 10.10).

Man har gjort två utredningar om depåerna. De kan i korthet sammanfattas så här: Mankby och Bobäck lämpar sig bättre med tanke på trafikens logistik, men leder till stora olägenheter för omgivningen. De lämpar sig också mycket dåligt för byggande, vilket lätt leder till kostnadsmässiga överraskningar i byggskedet. Inverkan på kulturlandskap och bosättning är stor.

Getberg lämpar sig bättre för byggande, och själva depån och dess verksamhet har relativt liten inverkan på omgivning och bosättning enligt utredningen. Placeringen är inte oproblematisk med tanke på de naturvärden som finns i området. Trafikeringen inverkar också på omgivningen. En depå i Getberg kräver ett tilläggsspår från Köklax till västra Kyrkslätt. Det ökar kostnaderna märkbart, helt som Berg skriver.

Det vi inte vet är hur de olika placeringarna skulle inverka på lokaltrafikutbudet på kort och lång sikt i Kyrkslätt. Det är den utredningen som jag efterlyste.

Man kan med fog tänka att en placering där Kyrkslätt ligger mellan Helsingfors och depån är mer fördelaktig än om vi ligger bortom ändpunkten. Samtidigt är det klart att trafiken från depån ut på banan till en del kommer att bestå av tomma tåg. Om depån är i Mankby går det tomma tåg till Köklax och Kyrkslätt. Om den är i Getberg går det tomma tåg till Kyrkslätt, antagligen Sjundeå och Köklax. I vilket förhållande vet vi inte.

Berg säger att en placering i Getberg skulle betyda dygnet runt transport av tåg mellan depån och Köklax. Det stämmer inte. Transport till och från depån kommer att ske på morgonen och på kvällen. Till Kyrkslätt, Sjundeå och Köklax, i alla händelser.

Vi Kyrkslättbor vet alltför väl vad en begränsad kapacitet på kustbanan betyder för tågtrafiken. Sjundeå-, Ingå- och Karisborna vet det också. I dag stannar bara ett fåtal Åbotåg i Kyrkslätt. Ett extra spår – vilket en placering i Getberg skulle leda till – skulle avhjälpa situationen. Och det är inte enbart ett servicespår, utan ett spår till bredvid de existerande. Ett spår som också ökar banans kapacitet och som kan användas för reguljär trafik.

Det här är alla faktorer som vi bör avväga.

Berg låter förstå att jag som Jorvasbo är ute i egen sak. Bobäck och Mankby är varken mina bakgårdar eller mina grannbyar. De negativa faktorer som Berg hänvisar till – de som skapas av ökad tågtrafik – skulle synas i såväl Jorvas, min by, som i Getberg. Det här handlar alltså inte om vad som på kort sikt gagnar min egen närmiljö.

Jag tänker på vad som kan gagna Kyrkslätt, på vad som kan vara till nytta för hela kommunen och dess utveckling. I dag vet jag inte det, och därför vill jag ha fakta så att jag – och vi alla – kan göra den analysen. På samma sätt vill jag att man utreder alternativa placeringar i Esbo. Det handlar inte om att ställa två delar av kommunen mot varandra. Jag ser det som min plikt som ansvarskännande politiker att diskutera just svåra frågor och att göra det med så mycket kunnande och fakta som möjligt.

 

Insändare i HBL 16.10.2020.

FSD missar och misstolkar: SFP står för mer flexibilitet och stark representation

I en insändare i HBL (1.10) kritiserar Karlsson, Storbjörk och Helin från Finlands svenska socialdemokrater SFP för den diskussion kring sysselsättning, lokala avtal och arbetsmarknaden som fördes i anslutning till SFP:s partidag i Vanda. I en ideologiskt laddad text väljer de att dels både selektivt och bristfälligt citera mig, dels inskrivs betydelser i våra förslag som inte är förenliga med varken våra tankar eller mål.

Det är beklagligt att man väljer att föra en diskussion om sysselsättning och arbetsmarknaden på ett så missvisande sätt.

De nordiska länderna liknar varandra mycket. Men vi är ändå olika. Vi har både olika arbetsmarknader och olika sysselsättningsgrad. Också arbetsmarknadsparternas praktiska roll som förhandlingspart är olika, liksom avtalens omfattning och i hur mycket de möjliggör flexibilitet på lokal nivå. På ett praktiskt plan är också arbetsmarknadsparternas inflytande på till exempel lagberedningen mycket annorlunda i Sverige än i Finland. Det var vad jag syftade till. Och det var den diskussionen jag förde i intervjun skribenterna hänvisar till genom att citera mig felaktigt. Man kan också tillägga, att allmänbindande avtal inte existerar i Sverige vilket också gör situationen radikalt annorlunda.

Samtidigt är det klart, att man inte enbart kan plocka russinen ur bullen. I alla länder är det fråga om en helhet.

Skribenterna lyfter upp lokala avtal. Det är någonting av en evighetsfråga i Finland. Många regeringar har försökt skapa lite mer lokal smidighet utan att lyckas. I denna regerings program – som skribenterna gärna citerar – finns samma ambition inskriven.

Det handlar om att ge icke-fackanslutna företag möjlighet till samma flexibilitet som idag är möjlig i fackanslutna företag. Samtidigt handlar det om att se att världen förändras, arbetet förändras, arbetstiderna förändras. Också arbetstagare kan villa ha mera flexibilitet. Det kan vara i arbetstagarens intresse, det kan vara i företagets intresse. Dessa intressen kan vara gemensamma.

Skribenterna väcker farhågor om en ”splittrad och försvagad röst”. Det är naturligtvis inte något vi eftersträvar. Det är självklart att man skall förhandla. Det är också självklart att man måste se till att arbetstagarna har en verklig, stark representation även i icke-fackanslutna företag. Det är en förutsättning för att det skall vara fråga om en äkta förhandling.

En av stötestenarna i diskussionen har varit just denna: frågan om vem som får representera de anställda i icke-fackanslutna företag. Jag har svårt att acceptera tanken om att man inte får välja denna representant bland alla anställda. Det är inte demokratiskt. Att det vore mot ILO-konventionen stämmer inte. Konvention 144 som skribenterna hänvisar till har de facto ingenting att göra med hela frågan om lokala avtal eller om att begränsa vem som kan representera de anställda. Men det har dock varit en detalj som tidigare försök med lokala avtal stupat på.

SFP vill ha lokala avtal. Vi tycker att vår arbetsmarknad är mogen för mera flexibilitet – och förtroende. Vi tycker också att de anställda borde ha representation i företagens styrelser. Förtroendet skall gälla i alla riktningar.

Finlands konkurrenskraft är beroende av innovativa företag vars främsta styrka är en kunnig, välutbildad och motiverad personal. Det här är en viktig diskussion som man skall kunna föra, med bevarad saklighet. I en föränderlig värld kan det krävas lite nya lösningar. Mer lokala avtal som bättre tar lokala behov i betraktande är ett bra första steg.

 

Insändare i HBL 4.10.2020

Tal på SFP:s partidag 26.9.2020

Bästa partidag,

Bara det att jag sitter här hemma och tittar in i en telefonskärm visar att det här är ett år då ingenting är som vanligt. Vi är inte alla tillsammans i en stor sal. Somliga av er är där i Vanda. Andra, som jag, på distans.

Stora skärmar framför näsan. Små skärmar i handen. Den telefon som filmar det här har jag spänt upp med ett gummiband i bokhyllan. Med egna mackor bredvid på bordet.

Man får ta situationen som den kommer.

Och det har vi gjort under det här året. Vi har fattat beslut på basen av ibland bristfällig information. Ibland oklar vetenskap. Alltid i stunden.

I en kris är bilden aldrig klar. I det stora hela, och trots sporadiska oklarheter i postgången, tycker jag man kan säga att åtgärderna varit de rätta både vad gäller tidpunkt och omfattning. Vi såg inte blint framåt. Vi hade inte skygglapparna på. Vi agerade sansat lugnt, motiverat. Det arbetet som Anna-Maja och Thomas gjorde i regeringen skall alla finländare vara tacksamma för.

Vi har lyckats hålla smittspridningen på en moderat nivå och framförallt lyckats väl i att skydda dem som hör till riskgruppen. Också om vi tittar på ekonomin har vi tillsvidare klarat oss med förhållandevis lindriga följder.

Förhållandevis är nyckelordet. Samtidigt som vi kan glädja oss för att vi klarat oss någorlunda bra jämfört med många andra länder i att förhindra spridandet av viruset, är vi mycket medvetna om att många företag lider. Många finländare har förlorat sitt arbete. Och det kommer antagligen att bli värre.

Och coronan är inte vårt enda bekymmer. Vår befolkning blir äldre och det inverkar på vår försörjningsbalans. Världens maktpoler förskjuts och Kinas inflytande växer. Demokratin utmanas på många håll och polariseringen hotar lamslå våra samhällen. Biodiversitetsförlusten hotar vår matproduktion och hela jordklotets biologiska mångfald.

I utmanande tider behövs ledarskap. Hurdana ledare kan hantera en kris? Vad kan vi som parti göra för Finland, hur kan vi som individer och som parti visa ledarskap? Vad borde jag göra som ordförande för riksdagsgruppen?

Jag tror att det finns två egenskaper som vi behöver särskilt mycket i en kris. Den ena är flexibilitet, den andra kreativitet, förmågan att lösa problem. När situationen förändras ändras också våra sätt att fungera.

Jag har talat med otaliga människor under krisens gång. Många säger, att krisen tvingat dem att tänka om. Att omprioritera. En kanske är glad för att hen hittat mera tid för familjen. En annan berättar om en fördjupad naturrelation. Men det finns också mycket osäkerhet om vart världen är på väg. Och osäkerhet föder rädsla och oro. Eftersom krisen formar oss kan vi inte heller göra politik på samma sätt som tidigare.

Jag är övertygad om att vi just nu måste lyssna med ett särskilt öra på samhället runt omkring oss. Vi måste vara flexibla och leda människor genom den oundvikliga förändring som väntar. Vi måste visa prov på en förmåga att lösa problem. Vi måste skapa en tillit till att vi kan komma starkare ur den här krisen.

Arvoisa puoluekokouksen väki,

Politiikka on minulle omille arvoille uskollisena pysymistä. Kritiikinkin uhalla. Kuluneen vuoden aikana on ollut erityisen hienoa huomata, että RKP on puolueena vahva myös kriisissä. Se on täynnä ihmisiä, jotka jakavat arvoni. Monia, jotka eivät myöskään ole valmiita luopumaan arvoistaan tiukassakaan tilanteessa. Juuri siksi uskon, että RKP:llä voi olla juuri tässä hetkessä ja maailmatilanteessa vakaan muutosjohtajan ja luovan ongelmanratkaisijan rooli.

Seuraavaksi nostan kissan pöydälle. RKP on maantieteellisesti jakautunut puolue. Suomen eteläinen ja läntinen rantaviiva on pitkä ja siihen mahtuu monia erilaisia paikalliskulttuureja. Juuri tuolle viivalle suurin osa meistä sijoittuu: on helsinkiläisiä opettajia, uusmaalaisia taksikuljettajia, varsinaissuomalaisia viljelijöitä, vaasalaisia sähköinsinöörejä, närpiöläisiä lammasfarmareita ja pietarsaarelaisia pankkijuristeja.

Puolueen sisällä, koko maassamme, on vallinnut jonkinlainen kaupunki–maaseutu -vastakkainasettelu, jota on myös ajoittain ruokittu – jos ei meidän itsemme, niin median toimesta. Muutosjohtajan ja ongelmanratkaisijan roolissa olemme uskottavia vain, jos pystymme ratkomaan omat ristiriitamme. Uskon, että olemme tähän valmiita. Uskon myös, että olemme valmiita toimimaan monikielisemmin, mikä on edellytys puolueemme vahvistumiselle. Se on siksi mahdollisuus, ei uhka.

Bästa partidag,

Men tillbaka till våra värderingar. De som skall hjälpa oss ur krisen.

Ett litet land som Finland klarar sig inte ensamt. Vi behöver andra. Vi behöver växelverkan, vi behöver utbyte av åsikter och tankar, vi behöver export. Vi ska inte definiera vad det betyder att vara finländare så snävt som möjligt, utan det skall definieras så brett som möjligt.

För vi är ett parti för öppenhet.

Koska avoimuuteen sitoutuminen auttaa meitä taistelemaan populismia vastaan.

Ett litet land som Finland kan inte vara bäst på allting. Men vi skall göra ett högt kunnande till en kritisk framtidsfråga. Utbildning, forskning och utveckling är helt avgörande för att vi skall vara framgångsrika i framtiden.

För vi är ett parti för bildning och kunnande.

Koska osaamisen edistäminen tukee sivistyneen demokratian toteutumista.

Klimatförändringen är vårt största hot på längre sikt. Klimatförändringen kan förändra allting. Men lösningen är inte enkel, den är inte svartvit. Lösningen är ofta både och – men på ett smart sätt. Lösningen bygger på ett starkt ekosystem men den kräver också dem som brukar detta ekosystem.

För vi är ett parti för miljön.

Koska ilmaston suojelu ja luonnon monimuotoisuuden säilyttäminen on monella tapaa kohtalonkysymys.

Hållbarhetsgapet växer om vi inte kan skapa tro på framtiden. Vi skall bygga framtidstro och ett tryggt samhälle i vilket man vill bilda familj. I vilket man tror på morgondagen. I vilket man kan fungera jämlikt, på lika villkor, oberoende av kön, ålder, etnisk bakgrund eller sexuell läggning.

För vi är ett parti för jämställdhet.

Koska ihmisten välinen tasa-arvo on edellytys demokratian toteutumiselle.

Juuri näihin arvoihin ja arvostuksiin nojaten otamme eduskuntaryhmässämme vastaan syksyn. Tiedämme jo nyt, että siitä tulee äärimmäisen intensiivinen.

Om arbetet i regeringen emellanåt varit omänskligt intensivt så har det varit lugnare i riksdagen. I vanliga fall skulle vi ha betat igenom en hel del av regeringsprogrammet i det här skedet. Nu har det varit lugnare.

Ja, och ni vet vad som kommer efter lugnet.

Anna-Maja, Thomas, Bimba, Eva, Sandra, Mats, Jocke, Mikko och Anders och jag. Henrik, Christel och Hanna på kansliet, och våra assistenter på riksdagen – vi kommer verkligen att få känna att vi lever.

Vi har en gigantisk SOTE-reform på kommande, en reform som lämnar mycket att önska. Anna-Maja var tydlig i sitt tal. Finansieringsmodellen är oacceptabel. De privata aktörernas ställning är problematisk. Här krävs allas vår insats för att få den på rätt fötter. Vi skall reformera andra stadiets utbildning, vi skall göra en familjeledighetsreform och mycket mera.

Samtidigt som vi skall försöka få Finlands ekonomi på fötter igen.

Och man kan med fog säga – om vi misslyckas med det konststycket, så har inte de andra reformerna så mycket betydelse. Det är mycket som står på spel nu. Och vi kommer att göra vårt allt utan att någonsin släppa våra värderingar ur sikte.

SFP skall se det komplexa och mångfasetterade i våra ekosystem. SFP skall se den stora bilden, megatrenderna och skapa förutsättningar för förnyelse och innovation. Vi skall leda förändringen. Vi skall bygga broar. Vi skall lita på varandra, vi skall ge varandra styrka, för tillsammans är vi mer än summan av våra beståndsdelar. För att det är vårt jobb. För att vi kan.

Bästa partidag,

Om vi ser på de faktorer som gör Finland till ett attraktivt land för oss finländare, för företagare, för utländska investerare så stiger frågor som trygghet, jämställdhet, god utbildning, obefintlig korruption fram. Därför är en ansvarsfull ekonomisk politik alltid också socialpolitik. Politik skall binda sig till långsiktiga, hållbara mål. Det är SFP:s linje. Det är riksdagsgruppens linje. Det är motsatsen till trumpism.

Bästa partidag,

Tongångarna i den politiska debatten kan antingen ge oss krafter att ta oss an framtidens utmaningar eller så kan den förlama oss. Det är ett faktum som alla politiker borde känna ansvar för. Det är någonting som vi inom SFP skall komma ihåg. Det är någonting som svenska riksdagsgruppen betonar varje dag. Vi skall fokusera på lösningar och samarbetsvilja.

Vi skall fokusera på förståelse och förstånd.

Tack.

Tonläget i den politiska debatten borde hjälpa, inte stjälpa

Det är helt rätt att oppositionen kräver motiverade beslut och kraftiga åtgärder av regeringen. Oppositionen har en viktig uppgift som maktens vakthund. Man kan säga att oppositionens kritik har ett egenvärde i sig.

I en kris kan man dock kräva att ribban höjs också för kritikens karaktär. Särskilt då är det viktigt att upprätthålla inte bara en nivå av intellektuell ärlighet, utan också en nivå av konsekvens.

Om man ser det politiska fältet som någonting binärt – vi mot dem, du mot mig – så är det svårt att fokusera på lösningar. Det är kanske inte lika problematiskt i en tid av ekonomisk tillväxt, men i en kris kan det bli det.

Vi lever i exceptionella tider. Förutom coronakrisen finns många andra globala problem att tackla: klimatförändringen, kraven på en strukturförändring i vårt näringsliv, en åldrande befolkning, hotet mot demokratiska värderingar och biodiversitetsförlusten. Alla dessa ställer höga krav på beslutsfattandet.

Också tidigare regeringar har behövt tackla dessa utmaningar, men aldrig på ett lika framträdande sätt som nu.

I den här situationen går tankarna lätt till hur till hur vi tidigare lyckats lägga ideologiska skiljelinjer bakom oss och konfronterat stora kriser. Det finns stunder då det är speciellt vanskligt att driva en personlig eller partipolitisk agenda. Det finns stunder, då det är skäl att förhålla sig kritiskt till en politik som gör arrogans till en dygd och avsiktliga missförstånd till ett vapen. Det här är en sådan tid.

Regeringen har underlättat investeringar och sänker nu industrins elskatt till den lägsta möjliga nivån. Vi har justerat inkomstskatteskalan neråt och trots farhågor inte ändrat på kapital- eller dividendbeskattningen. Vi har underlättat permitteringar under krisen och stärkt företagarens socialskydd. Som bäst bereds reformer för att öka antalet sysselsatta med över 30 000. Det här är förstås inte tillräckligt, men det kan inte kallas näringslivsfientlig politik.

Den diskussion som förts kring nästa års budget är ett gott exempel på en diskussionskultur som bygger på polarisering och som därför inte leder någonvart.

Ett underskott på 11 miljarder är ofantligt. Ingen gläder sig över den summan. Det handlar inte om att ta lättsamt på ekonomin. Det är fråga om att försöka kontrollera en kris.

Det att andra också skuldsätter sig gör inte vår situation mindre dramatisk. Det visar emellertid på att det i ett kort perspektiv inte finns så många alternativ för dem heller.

Vår ekonomi har backat mindre än genomsnittet inom EU. Men det är berättigat att kräva åtgärder för att trygga en långsiktig hållbarhet och balans inom den offentliga ekonomin. Samhällets välfärd kan inte kopplas loss från företagens välfärd. Det vet jag som företagare. Dock måste man också se att fokusering på deloptimeringar lätt bär ur askan i elden.

Om vi ser på de faktorer som gör Finland till ett attraktivt land för utländska investerare stiger frågor som trygghet, jämställdhet, god utbildning, obefintlig korruption fram. Därför är en ansvarsfull ekonomisk politik också socialpolitik. Politik ska binda sig till långsiktiga, hållbara mål.

I år måste vi som land låna närmare 20 miljarder euro. Det är en kolossal summa. Men det beror inte på en brist på förståelse för ekonomins mekanismer. Det är en följd av häftigt minskade skatteintäkter och valet att kraftigt stöda företagen och ekonomin som helhet under coronakrisen.

Det är befogat att kritisera oppositionen för inkonsekvens. Man har om vartannat efterlyst mera begränsningar och avvecklingar av begränsningarna. Man har kritiserat underskottet och sedan ljudligt krävt mera stöd. Man har krävt en total stängning av samhället enligt nyzeeländskt mönster som ekonomiskt verkar vara oerhört problematiskt.

Men låt mig återgå till nästa års budget. Underskottet är stort, och vi måste få ekonomin i balans. Det arbetet kräver samarbete mellan oss politiker, men också ute på arbetsmarknaden – ett samarbete som i bästa fall leder till ett nytt sätt att se på hela trepartsstrukturen. Världen förändras och de samhällen som klarar av att ömsa skinn klarar sig bäst. Det kräver kreativitet och det vore naivt att tro att denna kreativitet enbart bor i statsrådsborgen. Däremot kan regeringen bygga en grogrund för den förändring som behövs.

Politiken ska se den stora bilden, megatrenderna och det komplexa och mångfacetterade i våra ekosystem för att skapa förutsättningar för förnyelse och innovation. Tongångarna i den politiska debatten kan antingen ge oss krafter att ta oss an dessa utmaningar eller förlama oss. Det är ett faktum som alla politiker borde känna ansvar för.

 

Insändare i HBL 26.9.2020.

Slopa studieplatskvoterna för förstagångssökande

Vi borde arbete längre. Vi borde börja våra arbetskarriärer tidigare och gå senare i pension. Det leder till att vi borde börja studera tidigare så att vi tidigare kommer ut i arbetslivet. Det här är logiskt. Jag håller med om målen. Men metoderna vi använder för att försöka uppnå detta lämnar en hel del att önska. 

Som bäst inleder tiotusentals unga sin studiekarriär i högskolor och yrkeshögskolor. Samtidigt väljer många att hålla ett mellanår. Varför?

År 2016 tog vi i bruk en mekanism som betyder att en del av studieplatserna reserveras för förstagångssökanden – för dem, som inte har en studieplats. Vi vill på så sätt få ungdomar att börja studera tidigare och undvika det, att samma person har flera studieplatser. 

Vi har inte ännu undersökningar på vad reformen lett till, men det finns tecken som tyder på att den till alla delar inte utfallit väl. 

Till en del handlar det om psykologi: Eftersom ungdomarna vet att förstagångssökanden favoriseras vågar de inte ta emot en studieplats om de inte är fullständigt säkra på att den är just vad de vill ha. Man vill inte förlora förstagångsfördelen eftersom konkurrensen om studieplatser är hård. Varje förlorad poäng kan ha stor betydelse. 

Man tar alltså ett mellanår. Man tar ett mellanår till. Man tar emot snuttjobb och skjuter studiestarten på framtiden. I stället för att inleda studier man kanske kunde intressera sig för väljer man att vänta på det man uppfattar som sin drömstudieplats Det är svårt att tänka sig att ett system som leder till en maximal trygghetsoptimering kan vara ändamålsenlig.

Samtidigt som vårt system idag rent konkret straffar den som redan har studier i bagaget förändras världen runtomkring oss. Det krävs mångsidighet, flexibilitet och bred kompetens. Framtidens karriärer är med stor sannolikhet något helt annat än de vi blivit vana vid. Allt arbete kräver ett ständigt lärande och en mångsidig förståelse av den värld vi lever i. Det här är saker som främjas av att man har en mångsidig studiebakgrund. 

Det gagnar vårt samhälle att unga får en studieplats via en transparent, jämlik process – på lika villkor. Om man märker att man valt fel ska det vara så lätt som möjligt att byta inriktning. Vi borde göra spelplanen öppen och neutral, och inte rigid och ojämlik bara för att rätta till en olägenhet som en liten minoritet idag förorsakar. Och visst: Man kan fråga sig om det verkligen är ett problem att en liten minoritet avlägger flera examina. 

Idag kräver vi att 15-16 år gamla gymnasieelever skall kunna fatt beslut som som har avgörande betydelse för deras framtid. Det här tunneltänket skall vi inte låta fortsätta in i högskolevärlden i en värld som behöver mångsidiga, kreativa och empatiska individer. 

Idag begränsar vi studiestödet till ca fem år. Det är i sig ett incitament för att studera snabbt. Vi behöver inte ytterligare mekanismer som medför mera problem än de gör nytta. 

Flexibilitet och mångsidighet är goda egenskaper både när det gäller individer och institutioner. Genom att låta alla ungdomar tävla på en neutral spelplan och genom att i stället fokusera på att göra byte av studieninriktning så lätt som möjligt kan vi förkorta studietiderna, förlänga arbetskarriärerna och förbättra de ungas välmående. Det är dags att slopa det misslyckade försöket med kvoter för förstagångssökanden. 

 

(Insändare i HBL 29.8.2020)

Ensikertalaiskiintiöt kannustavat välivuosien pitämiseen

Olen monien muiden päättäjien kanssa samaa mieltä siitä, että työuria tulisi kansantalouden näkökulmasta pidentää sekä alku- että loppupäästä.

Tämän tavoitteen saavuttaminen edellyttää myös opiskeluaikojen lyhentämistä. Olen kuitenkin kriittinen keinojen suhteen.

Syksyllä kymmenet tuhannet nuoret aloittavat opintonsa yliopistoissa ja ammattikorkeakouluissa. Yhä useampi nuori myös päätyy pitämään välivuoden. Miksi?

Vuonna 2016 tuli voimaan mekanismi, jossa valtaosa opiskelupaikoista varataan ensikertalaisille eli heille, joilla ei entuudestaan ole opiskelupaikkaa. Tällä järjestelyllä haluttiin lyhentää opiskeluaikoja. Lisäksi haluttiin varmistaa, että opiskelupaikat jakaantuisivat mahdollisimman laajasti hakijoiden kesken, eivätkä samat nuoret valloittaisi useampaa opiskelupaikkaa.

Muutoksen vaikutuksista ei vielä ole valmistunut kattavia tutkimuksia, mutta on vahvoja viitteitä siitä, että kehitys ei ole ollut kaikilta osin toivottu.

Vaikutus on osin psykologinen. Koska nuoret tietävät, että ensikertalaisia suositaan pisteytyksessä, he eivät uskalla ottaa vastaan heille tarjottua opiskelupaikkaa elleivät ole sataprosenttisen varmoja siitä, että se on juuri se, mitä he tulevaisuudelta haluavat. Epävarmuus korostuu. Ensikertalaisen etua ei haluta menettää, sillä kilpailu paikoista on kova ja jokainen menetetty piste voi olla tulevaisuudessa se ratkaiseva.

Otetaan siis välivuosi. Otetaan toinenkin. Valmentaudutaan, tehdään pätkätöitä ja siirretään opiskelujen aloittamista. On vaikea nähdä, että tällainen varman päälle pelaamiseen ohjaava järjestelmä olisi kokonaisedun mukaista.

Samaan aikaan kun yliopistojärjestelmämme ihan konkreettisesti rankaisee tiettyyn koulutusohjelmaan pyrkijää jo suoritetuista opinnoista, maailma ja sen toimintamekanismit muuttuvat yhä monimutkaisemmiksi. Tulevaisuuden urapolut ovat jotain aivan muuta kuin mihin olemme tähän asti tottuneet. Työ kuin työ edellyttää jatkuvaa jatkokouluttautumista ja laaja-alaista ymmärrystä ympäröivästä maailmasta. Laaja-alaisuutta, jota monialainen opintopolku on omiaan vahvistamaan.

Tästä syystä nuoria pitää palkita näkemyksellisyyttä kasvattavista opinnoista, ei rangaista. Tekemättömyydestä voidaan rokottaa, muttei monipuolisuudesta.

Yhteiskunnan kannalta on mielekästä, että opiskelijat voivat päästä opiskelemaan samanlaisin ehdoin, samoin vaatimuksin. Jos nuori huomaa valinneensa väärin, hänen pitää pystyä korjaamaan opiskelupolkuaan mahdollisimman vaivattomasti. Tehdään pelikentästä avoin ja neutraali, eikä sotketa järjestelmää sen vähemmistön takia, joka suorittaa useampaa tutkintoa.

Tällä hetkellä vaadimme lukiolaisilta opiskelu- ja urapolkuun vaikuttavia valintoja jo 15-16 vuoden iässä. Tätä putkiajattelua ei ole syytä ulottaa korkeakouluun maailmassa, joka tarvitsee yhä monipuolisempia, mielikuvituksellisempia ja empaattisempia osaajia.

Opintojen rahallisen tukemisen rajaaminen noin viiteen vuoteen on uskoakseni riittävä kannustin kohtuullisessa ajassa valmistumiseen. Jos joku haluaa opiskella pidempään, hän tekee sen ilman yhteiskunnan tukea.

Meidän tulee siis nähdä joustavuus, ketteryys ja laaja-alaisuus kannatettavina ominaisuuksina sekä yksilötasolla että instituutioidemme tasolla. Asettamalla kaikki opiskelijat samalle viivalle ja tekemällä opiskelupaikan vaihdosta mahdollisimman helppoa lyhennämme opiskeluaikoja, pidennämme työuria ja parannamme nuorten hyvinvointia. On aika luopua epäonnistuneesta kokeilusta.

 

Insändare i Helsingin Sanomat 26.8.2020

Vi behöver ett konkurrenskraftslöfte

En V-kurva, en U-kurva – kanske en L-kurva – i detta skede är det svårt att förutspå vilken kurva återhämtningen från coronavåren kommer att följa. Ovetskapen är stor. Hur kommer våra exportmarknader att återhämta sig? Kommer månne den fruktade andra vågen och ställer till det för alla?

I denna olidliga ovetskap navigerar våra företag just nu. Den inhemska konsumtionen verkar ta fart, men utanför våra gränser återstår ännu många frågetecken både vad beträffar sjukdomens utveckling och ekonomin.

I en situation som denna är det viktigt att vi inte skapar osäkerhet också på hemmaplan.

Det är uppenbart, och nödvändigt, att vi vid sidan av de omfattande återhämtningsåtgärder som nu görs också gör linjedragningar om hur den offentliga ekonomien skall fås i balans. Om man inte har tilltro till landets finanser återspeglar det sig på allt annat. Primärt handlar det om sysselsättningsåtgärder men också om justeringar på både utgifts- och inkomstsidan.

Nere på verkstadsgolvet funderar många företag på sin framtid. Vågar de investera, anställa ny personal, eller gå vidare med produktutvecklingsprojektet som kanske förutsätter omfattande anläggningsanskaffningar inom det kommande året?

I denna situation behöver företagen inte mer osäkerhet kring hur deras utgiftsstruktur utvecklas, hur investeringssatsningarna påverkar beskattningen eller hur företagets eventuella vinst kommer att beskattas.

En vän arbetar som företagskonsult i skattefrågor. Han berättade för mig hur svårt han har att hitta ett bra svar då företag frågor varför de borde stanna i Finland. Det är naturligt för företag att fråga sig själv varför de inte flyttar sin verksamhet till exempel till Estland, där beskattningen har varit förutsägbar redan i över två decennier.

Just denna form av stabilitet måste vi skapa – i synnerhet när världen omkring oss ter sig oförutsägbar och osäker. Det är självklart att vi behöver anpassningsåtgärder för ekonomin, men ovetskap är ett hinder för den tillväxt vi eftersträvar. Vi behöver därför en långsiktig överenskommelse om företagsbeskattningens nivå och våra investeringsincitament.

Vi måste kunna berätta för våra företag att samfundsskatten inte kommer att stiga, att kapitalinkomstbeskattningens nivå gäller också imorgon och att anpassningsåtgärderna inte anstränger företagens utgiftsstruktur. Vi måste också kunna besegla dessa löften med ett löfte om att vi kommer att satsa på att utbilda kompetent arbetskraft också i fortsättningen.

För att skingra osäkerheten i krisens efterdyningar behöver vi ett konkurrenskraftslöfte

 

(insändare i HBL 11.7.2020)

Anförande i debatten gällande riksåklagarens begäran om tillstånd att åtala en riksdagsledamot 24.6.2020

Ärade talman,

Grundlagsutskottet anser att det är skäl att häva åtalsimmuniteten i fallet som berör Sannfinländarnas riksdagsledamot Juha Mäenpää.

Svenska riksdagsgruppen stöder grundlagsutskottets slutsats. Det är inte värdigt för en riksdagsledamot, eller för någon annan, att jämföra asylsökande med invasiva arter. Sådant språkbruk hör inte hemma i samhället eller i riksdagens plenisal.

Arvoisa puhemies,

Syyttäjä pyysi eduskunnan kantaa. Meillä on silloin vastuu antaa se. Se ei ole pelleilyä. Ja yhtä lailla on selvää, että on syyttömyysolettama.

Vallanpitäjien toimintaa pitää voida tutkia, jos epäillään, että he loukkaavat toisten ihmisoikeuksia ja ihmisarvoa. Tämä on eduskuntaryhmämme selkeä kanta.

Huomionarvoista on, että tällä kertaa perustuslakivaliokunnan päätös ei ollut yksimielinen. Myös se on huomionarvoista, että kaksi kolmasosaa Kokoomuksen edustajista perustuslakivaliokunnassa äänestivät Perussuomalaisten vastalauseen puolesta.

Se on huomionarvoista. Ja siksi olen erityisen iloinen edustaja Keto-Huovisen hyvästä puheenvuorosta.

Vastalauseessa vedotaan vahvasti sananvapauteen ja että tällä syytesuojan poistolla oltaisiin rajaamassa opposition toimintamahdollisuuksia.

Poliittinen puhe on yksi asia. Kansanryhmää demonisoiva puhe toinen. Jos oma politiikka sekoittaa nämä asiat, tai jos nämä asiat kenties omassa politiikassa ovat riippuvuussuhteessa, niin silloin on itsetutkiskelun paikka.

Sanoilla on merkitystä ja vihapuheen jäljet ovat historiassa huonot. Meidän yhteiskuntamme ei kaipaa sitä.

Se tässä on vaakakupissa. Ei poliittisen puheen vapaus.

Tämä linjaus ei muuta sitä tosiseikkaa, että poliittinen puhe nauttii kenties suurinta mahdollista sananvapauden suojaa.

Mutta sekä Venetsian komissio että Euroopan ihmisoikeustuomioistuin EIT ovat katsoneet vihapuheen tietyissä tilanteissa jäävään poliittisen sananvapauden ulkopuolelle.

Juuri tästä on kyse Juha Mäenpään tapauksessa. Kiihottaminen kansanryhmää vastaan voidaan perustuslakivaliokunnan mielestä pitää vakavana rikoksena, joka ei nauti perustuslain sananvapauden suojaa.

Kuten mietinnössä todetaan, teon vakavuutta korostavat useat kansainväliset velvoitteet. Vakavimmissa muodoissaan vihapuheen on myös katsottu pyrkivän tekemään tyhjäksi demokraattisen yhteiskunnan perustavia arvoja.

Perussuomalaisten puheenjohtaja Halla-aho on sanonut, että prosessi on politisoitunut. Siinä hän on oikeassa. Jos ilmoittaa kantansa asiaan ennen kuin ensimmäistäkään asiantuntijaa on kuultu, niin silloin politisoi.

Kansanedustaja edustaa kansaa. Mutta meidän ei tule langeta sellaiseen hybrikseen, että uskottelisimme että olemme kansan yläpuolella. Meihinkin pitää soveltaa sääntöjä. Meidänkin tekomme ovat rangaistavia. Meilläkin on vastuu sanoistamme.

Ei ole oikein, että laadimme sääntöjä kansaa varten – ja oletamme että ne eivät missään tilanteessa koskisi meitä.

Ja korostan, että selvyyden saaminen tässä asiassa on myös edustaja Mäenpään edun mukaista.

Ärade talman,

I reservationen till grundlagsutskottets beslut – som stöds förutom av Sannfinländarna också av delar av Samlingspartiet – hänvisas kraftigt till yttrandefriheten. Den argumenteringen håller inte.

En riksdagsledamot åtnjuter en särskilt stark yttrandefrihet, men det betyder inte att han eller hon går fri från grova övertramp och kränkningar av människovärdet. Där är grundlagsutskottet kristallklar i sin slutsats i att det finns skäl att häva åtalsimmuniteten i fallet som berör Sannfinländarnas riksdagsledamot Juha Mäenpää.