Hälsa och ett mer normalt nytt år!

/0 Kommentarer/i , , /av

Vi kan inte ännu tala om coronakrisen som nånting vi lämnat bakom oss. Även om vi kan ana ljuset i ändan av tunneln är det omöjligt att säga när vi kan återgå till ett normalt liv. Vi har inlett vaccineringarna, men det återstår ännu många månader innan vi får ett täckande skydd.

Just nu i detta ögonblick är det skäl att fundera på vad året som gått har lärt oss och hur det inverkar på vår framtid. Hur kan vid på bästa möjliga sätt använda våra upplevelser och lärdomar på ett positivt sätt?

Vår egen kommun har i år fått fler nya invånare än på länge. Det kan gott vara en följd av en av coronaårets lärdomar: Trots att de flesta av oss njuter av den sociala samvaro arbetet erbjuder har vi märkt att vi också kan arbeta effektivt på distans. Kyrkslätt har här mycket att erbjuda: Ofta har vi nära till naturen. Vad är trevligare än att ta en paus bland tallar och granar eller att hålla distansmöte på en häll i skogen? Här vinner både arbetsgivaren och arbetstagaren. 

Coronaåret har också bevisat, att vi behöver varandra. Ingen erfarenhet som delas via våra skärmar ersätter vårt behov av beröring och riktigt samvaro. Många kanske kommer ihåg det experiment man gjorde i USA på 1940-talet: En grupp nyfödda barn lämnades utan fysisk beröring eller ögonkontakt. Följderna av detta grymma, oetiska experiment var katastrofala, men visade också klart hur viktigt närhet är. Och hur viktigt det är att ta hand om dem som är ensamma. Inte bara under krisen, utan också efter den. Som filosofen Esa Saarinen så klokt har sagt: Vi är varandras omgivningar.

En tredje lärdom från coronaåret är den, att vi lever i en global värld. Enligt kaosteorin kan en fjärils vingslag på en sida av jordklotet skapa en storm på den andra sidan. Ett pyttelitet virus från Kina reste på ett ögonblick jorden runt och skapade en global tragedi och kris. 

Ett globalt perspektiv och ett globalt ansvar är nånting som vi förhoppningsvis tar med oss ut ur krisen. Det behövs när vi tar oss an frågor som klimat och biodiversitet, våra stora globala utmaningar. 

Men låt oss gå tillbaka till nuet, till detta år. Jag vill lyfta fram coronaårets hjältar. Vi hittar dem på många ställen och i många branscher. Vi hittar dem i våra hem, inom hälsovården, i våra skolor, företag och myndigheter. De finns inom tredje sektorn men också inom polisen eller försvarsmakten. De finns överallt. 

Som föräldrar har vi tagit hand om våra barn, och som barn har vi tagit hand om våra föräldrar. Våra lärare har gjort sitt allt för att garantera barnens rätt till god undervisning. I undantagsförhållanden har olika myndigheter agerat tillsammans på ett föredömligt sätt. Otaliga frivilligorganisationer har hjälpt människor. Företagen har hållit hjulen rullande och tjänstemän och -kvinnor har med kort varsel tagit nya processer i bruk för att lindra de negativa följderna av krisen. 

Allt detta arbete som gjorts för det gemensamma bästa har påfrestat oss i en situation där vi kanske också varit oroliga för vår egen eller våra närståendes hälsa. Som riksdagsledamot är jag stolt över hur väl vi lyckats i dessa svåra tider. Också trots att vi begått misstag på vägen. Världen är aldrig fullständig men i en internationell jämförelse har vi klarat oss väl. 

Det kommande året sätter oss på prov, och det säger jag på allvar. Mycket avgörs av hur vi klarar den sista milen. Klarar vi av att bära det gemensamma ansvaret och kan vi handskas med den osäkerhet som ännu består? I osäkerhet behövs stabilitet men också kreativitet. Inte passivitet utan påhittighet.

Våra företag har varit tvungna att vara speciellt påhittiga under det gångna året. Många har lyckats sadla om så att de kunnat erbjuda svar på de nya behov som uppkommit. Många har lyckats ställa om sin verksamhet så att de undvikit konkurs. Många har utnyttjat det andrum som en minskad efterfrågan betytt för att stärka sina kompetenser så att de är förberedda för den positiva rekyl som förhoppningsvis kommer när situationen normaliseras. Alla dessa företag förtjänar vårt tack och vår aktning. 

Personligen har Corona kommit mig nära – ja, ända in i vår familj. Den har också besökt riksdagen. Som en följd av detta har jag också själv varit tvungen att testa mig flera gånger. Jag är djupt tacksam för det arbete vårdpersonalen gjort när de i ur och skur testat oss finländare för att skydda oss alla. Närmare 2.5 miljoner test har tagits. Vårdpersonalen har verkligen gjort sitt yttersta både i laboratorierna och i sjukhussalarna. 

Som ordförande för Kyrkslätts kommunfullmäktige vill jag naturligtvis speciellt tacka alla kommunens anställda. Med ert arbete har ni säkrat att vår kommun har kunnat erbjuda kommuninvånarna den service de behöver för att livet skall kunna vara så normalt som möjligt också i exceptionelle tider. Tack!

För några dagar sedan hade vi vintersolstånd. Nu blir dagarna igen längre och ljusare. Med oss i vår ryggsäck när vi nu går mot vår och sommar har vi allt det som vi lärt oss. Jag vill upprepa den utmaning jag för några år sedan ställde alla kyrkslättbor: Låt oss hälsa på alla som kommer emot oss på våra promenader, också de vi inte känner. Det är inte pinsamt eller tokigt – utan vänligt. Vi behöver varandras blickar, leenden och hälsningar idag mer än någonsin. Vi behöver en känsla av samhörighet. Den hjälper oss att springa den sista milen. 

Med denna utmaning önskar jag er alla hälsa och ett mer normalt nytt år!

(publicerad i Kirkkonummen Sanomat)

Förtroendet är det finländska samhället superkraft

/0 Kommentarer/i , , /av

När man tänker på olika länder kopplar man ofta dem samman med några ord, några idéer. En egenskap eller egenhet som man tycker beskriver landet bäst. Det kan vara en ledande tanke som hela folket känner som sin egen, eller kanske en yttre egenskap som man inte själv ser, men som omvärlden starkt förknippar med nationen. Det kan vara en negativ yttre fördom, men lika väl nånting positivt som förenar i situationer där andra saker eller faktorer kanske drar människor åt olika håll.

Vårt unga land bygger knappast på bara en tanke eller egenskap. Vi är ett heterogent samhälle och begreppet finländsk är inte nånting statiskt, utan det förändras liksom det alltid gjort. Men trots det tror jag att vi alla säkert känner igen oss i bilden av finländaren som kanske inte alltid visar det, men som när det verkligen behövs ändå ställer upp för andra. Som tycker att lagt kort ligger och att varje man eller kvinna står för sitt ord.

Förtroende är en egenskap som gör allt annat lättare. Det minskar på byråkrati, det minskar risker, det underlättar vardagen. Det ger säkerhet och förutsägbarhet. Förtroende är det finländska samhällets superkraft.

Under detta år har vi gått igenom mycket. Vi har alla varit tvungna att ställa om vår vardag och våra liv. För många har det varit en svår tid. För många också en tid av oro. Oro för de som står oss nära, oro för den egna hälsan, oro för vårt land. 

Men mittibland den oron så kan man också glädja sig över att mycket har gått bättre än vi kunnat vänta oss. Trots det stigande antalet smittade är vi ändå i internationell jämförelse en framgångssaga också när det gäller corona. Både när man mäter antalet smittade och hur väl vi lyckats ta hand om dem som smittats, men också med tanke på hur vår ekonomi klarat krisen.

Som det ser ut idag kommer den finländska ekonomin också att backa mindre än så gott som alla andra EU-länder.

Vad beror det här på?

Vi har inte tagit till mer omfattande restriktioner än de övriga länderna. Vi har inte bestraffat våra medborgare med böter ifall de inte följt rekommendationerna. Ja, vi har uttryckligen haft rekommendationer, inte bestämmelser i många fall.

Finland har hittills klarat sig bra uttryckligen för att vi känner ansvar för varandra. Vi litar på varandra, vilket gör allting lättare.

En lyckad coronabekämpning handlar i allra högsta grad om ett delat ansvar. Det, att jag förstår att det jag gör också inverkar på dig. Hur mycket förbud eller förmaningar vi än tar i bruk handlar det alltid ändå om det, att två människor träffas. Och att vi då känner ansvar för varandra. 

Det finländska samhällets superkraft, förtroendet, hjälper i såväl bra som dåliga tider. Under andra världskriget hjälpte det oss att komma över den tragedi vi genomlevt blott tjugo år tidigare. Under hela efterkrigstiden hjälpte det Finland att komma på fötter och skapa ekonomisk tillväxt. Under coronan har det hjälpt oss att skydda varandra och efter coronan kommer det att hjälpa oss att ta ny fart igen.

Självständighet, att man står själv, på sina egna fötter, är lättare när man får stöd av dem som står bredvid. Det gör vi finländare, också under självständighetsdagar utöver det vanliga. Det syns som ett leende, en nick. Som små eller stora dåd. 

Låt oss fira det finländska gemensamma ansvaret och förtroendet och hissa vår finländska flagga för en hundratredje gång. 

Jag önskar er alla en god och glad självständighetsdag.

(Publicerad i Kirkkonummen Sanomat 6.12.2020)

Glöm inte superkrafterna

/0 Kommentarer/i , , , /av

Vi kommer alla ihåg tider då vi tyckt att vi inte passat in. Stunder, då systemet känns som om det vore byggt för någon annan. Det gäller oss föräldrar men framförallt våra barn som inte ännu har den livserfarenhet och via det, det perspektiv som gör det lättare att sätta motgångar i ett sammanhang.

Skolan bygger på en läroplan som berättar vad våra barn borde lära sig. Det är en helhet som ger läraren många möjligheter att justera vägen så att man når målet. Tack vare att vi har en så välutbildad lärarkår fungerar det bra. Vi är hyggligt bra på att se elevers olika läggningar, styrkor och svagheter och sedan hjälpa dem på traven.

Men det funkar trots det inte för alla. För somliga är skolan lätt. För andra kan den vara svår. Ibland övermäktig. Trots att vår skola idag långt bättre ser individen än den gjorde i min barndom och t.ex. bedömningen inte mer är så svartvit som den varit, är det helt klart att vårt system inte ser alla individer. Det kan också leda till att rätt sorts stöd uteblir där det skulle behövas.

I vår familj har vi fem barn. Och fast de alla har samma föräldrar är de alla olika, trots att de alla bott i samma hem och uppfostrats på liknande sätt. De har olika styrkor och olika svagheter. Alla har de också i vissa stunder upplevt att de inte passar in.

Lättast är det ju att klara livet om man kan allt. Men det är få förunnat. Få av oss är Stålmän. Men de flesta av oss har en superkraft – någonting som vi är riktigt bra på.

Och vi känner alla igen känslan av trygghet vi har när vi gör det vi kan. När vår styrka ses och noteras. Kanske någon är speciellt bra på att tälja barkbåtar. Kanske en annan är duktig på att spela munspel. Kanske något barn kan skriva roliga limerickar eller, som killen på bilden, är duktig på att hitta lite udda praktiska lösningar på vardagliga problem.

De här superkrafterna borde vi bli bättre på att lyfta fram. När det är svårt i skolan kan superkraften vara den fasta punkt som ger barnet kraft att ta spjärn och övervinna en svår situation eller motgång.

V har en skola som vill se helheter och lär barnen att skapa dem. De stora linjerna har en betydelse. Men om vi bara bygger skolan utgående från stora mål och strukturer så finns det en risk för att vi förlorar individen. Därför måste utbildningspolitik alltid ha de båda ytterligheterna i sinnet: Den stora bilden och de individuella behoven. Och inte bara det som är lätt att mäta, utan också de gömda superkrafterna som lätt glöms bort. Det kan hjälpa barn som ibland kan tycka att de är på fel plats att känna att de sitter just rätt.

 

Kolumn för Povoon Vanhempainyhdistys, november 2020

Fyyri, en fyr jag hoppas alla hittar

/0 Kommentarer/i , , , , , , /av

I en insändare i KS 22.10 beskriver Magnus Torsell sina intryck av Fyyri, det nya biblioteket i Kyrkslätt. Torsell lyfter upp både positiva och negativa synpunkter. Som ordförande för kommunfullmäktige är jag tacksam för responsen.

Vårt nya bibliotek har inte fötts utan motgångar. De motgångarna syns också i den slutliga prislappen som är långt över det vi hoppades på och beslöt om när projektet sparkades igång. Till en del beror det på olyckliga omständigheter – huvudentreprenören gick i konkurs under byggnadsskedet – och till en del på andra orsaker som fortfarande utreds. Om den slutliga notan varit klar från början tror jag inte att huset hade byggts.

Men nu står Fyyri där. Och priset till trots har mottagandet varit mycket positivt. Själv är jag också glad över vårt nya bibliotekshus. Jag gillade för all del även det gamla biblioteket som i tiderna, i min barndom, gav ett stort lyft till hela centrum när det byggdes. Men Fyyri är på många sätt mycket mer. En byggnad som man säkert kommer långväga ifrån för att beskåda.

Byggnaden erbjuder en rik och mycket varierande interiör som bjuder på många olika möjligheter till samvaro – men också ro. Det är inte en byggnad man ”lär sig” direkt utan den kräver till och med lite övning för att den skall öppna sig. Själv fick jag också emellanåt ta mig en funderare när jag besökte biblioteket för första gången. Det kan vara både en positiv och en negativ sak. Frågor som skyltning är säkert inte optimalt lösta genast från början. Därför är all respons välkommen.

Från bibliotekets café öppnar sig en vacker vy mot kyrkan och interiören är ställvis rent av sakral.

Jag håller med Torsell om att ingången kunde ha lösts på ett annat sätt. Jag skulle själv också gärna ha sett att byggnaden hade öppnat sig mer mot torget.

Men jag har också en förståelse för den dramatik som arkitekterna skapat i den rätt monumentala ingången.

Kyrkslätt är en tvåspråkig kommun och tvåspråkigheten skall synliggöras. Namnet Fyyri är ett resultat av en namntävling och leker lite med just denna tvåspråkighet. Inte ”majakka” eller ”fyr” utan både och – ett ord som innehåller både finska och svenska. Men jag förstår att det inte på alla sätt är en optimal lösning.

En av attraktionsfaktorerna för vår kommun är vår tvåspråkighet. Därför är det viktigt att det syns på ett naturligt sätt – i namn, skyltningar och i verksamheten i sig. Vad verksamheten beträffar har jag enbart positiva erfarenheter av biblioteksverksamheten i vår kommun. All personal betjänar föredömligt på båda språken och bokutbudet är likaså gott.

När jag senast besökte biblioteket höll vårt tvåspråkiga musikinstitut en konsert med unga musikanter mitt bland bokhyllorna. Det var ett gott exempel på hurdan verksamhet den nya byggnaden ger möjlighet till. Jag hoppas att sådana evenemang blir vardag och att alla kommuninvånare hittar till vår nya fyr, biblioteket Fyyri.

 

(Insändare i Kirkkonummen Sanomat 5.11.2020)

Inte ens när det gäller en järnvägsdepå i Esbo eller Kyrkslätt ska man skjuta i blindo

/1 Kommentar/i , , /av

Ur en landskapsmässig synvinkel är en placering i Mankby eller Bobäck likvärdig. Båda är problematiska inte bara ur en teknisk synvinkel – det krävs massiv pålning och stabilisering.

När landskapsplanen behandlades smög sig en tågdepåmarkering på gränsen mellan Mankby och Bobäck in på kartan utan större diskussion. Men efter det har diskussionens vågor gått höga. Med goda skäl. Det är fråga om en stor anläggning som behövs, men vars inverkan på miljön och trafiken också är betydande.

Kyrkslätts kommuns ställning till tågdepån är den att markeringen inte kan accepteras. Jag ser på saken på samma sätt. Ur en landskapsmässig synvinkel är en placering i Mankby eller Bobäck likvärdig. Båda är problematiska inte bara ur en teknisk synvinkel – det krävs massiv pålning och stabilisering – men också med tanke på miljön och i synnerhet landskapet. Det är fråga om ett gammalt, öppet och dominerande kulturlandskap.

Kyrkslätts kommun har klart sagt att man inte vill ha en depå i kommunen. Det är också min position i frågan. Men man kan inte enbart gräva ner huvudet i sanden, utan det kan också vara bra att förbereda sig för den eventualiteten att vi står inför ett besvärligt val.

Därför lyfte jag i en intervju upp det att man borde undersöka den faktiska inverkan på trafiken som en placering i Getberg skulle ha. Det uttalandet tar Jens Berg fasta på i sin insändare (HBL 10.10).

Man har gjort två utredningar om depåerna. De kan i korthet sammanfattas så här: Mankby och Bobäck lämpar sig bättre med tanke på trafikens logistik, men leder till stora olägenheter för omgivningen. De lämpar sig också mycket dåligt för byggande, vilket lätt leder till kostnadsmässiga överraskningar i byggskedet. Inverkan på kulturlandskap och bosättning är stor.

Getberg lämpar sig bättre för byggande, och själva depån och dess verksamhet har relativt liten inverkan på omgivning och bosättning enligt utredningen. Placeringen är inte oproblematisk med tanke på de naturvärden som finns i området. Trafikeringen inverkar också på omgivningen. En depå i Getberg kräver ett tilläggsspår från Köklax till västra Kyrkslätt. Det ökar kostnaderna märkbart, helt som Berg skriver.

Det vi inte vet är hur de olika placeringarna skulle inverka på lokaltrafikutbudet på kort och lång sikt i Kyrkslätt. Det är den utredningen som jag efterlyste.

Man kan med fog tänka att en placering där Kyrkslätt ligger mellan Helsingfors och depån är mer fördelaktig än om vi ligger bortom ändpunkten. Samtidigt är det klart att trafiken från depån ut på banan till en del kommer att bestå av tomma tåg. Om depån är i Mankby går det tomma tåg till Köklax och Kyrkslätt. Om den är i Getberg går det tomma tåg till Kyrkslätt, antagligen Sjundeå och Köklax. I vilket förhållande vet vi inte.

Berg säger att en placering i Getberg skulle betyda dygnet runt transport av tåg mellan depån och Köklax. Det stämmer inte. Transport till och från depån kommer att ske på morgonen och på kvällen. Till Kyrkslätt, Sjundeå och Köklax, i alla händelser.

Vi Kyrkslättbor vet alltför väl vad en begränsad kapacitet på kustbanan betyder för tågtrafiken. Sjundeå-, Ingå- och Karisborna vet det också. I dag stannar bara ett fåtal Åbotåg i Kyrkslätt. Ett extra spår – vilket en placering i Getberg skulle leda till – skulle avhjälpa situationen. Och det är inte enbart ett servicespår, utan ett spår till bredvid de existerande. Ett spår som också ökar banans kapacitet och som kan användas för reguljär trafik.

Det här är alla faktorer som vi bör avväga.

Berg låter förstå att jag som Jorvasbo är ute i egen sak. Bobäck och Mankby är varken mina bakgårdar eller mina grannbyar. De negativa faktorer som Berg hänvisar till – de som skapas av ökad tågtrafik – skulle synas i såväl Jorvas, min by, som i Getberg. Det här handlar alltså inte om vad som på kort sikt gagnar min egen närmiljö.

Jag tänker på vad som kan gagna Kyrkslätt, på vad som kan vara till nytta för hela kommunen och dess utveckling. I dag vet jag inte det, och därför vill jag ha fakta så att jag – och vi alla – kan göra den analysen. På samma sätt vill jag att man utreder alternativa placeringar i Esbo. Det handlar inte om att ställa två delar av kommunen mot varandra. Jag ser det som min plikt som ansvarskännande politiker att diskutera just svåra frågor och att göra det med så mycket kunnande och fakta som möjligt.

 

Insändare i HBL 16.10.2020.

FSD missar och misstolkar: SFP står för mer flexibilitet och stark representation

/0 Kommentarer/i , /av

I en insändare i HBL (1.10) kritiserar Karlsson, Storbjörk och Helin från Finlands svenska socialdemokrater SFP för den diskussion kring sysselsättning, lokala avtal och arbetsmarknaden som fördes i anslutning till SFP:s partidag i Vanda. I en ideologiskt laddad text väljer de att dels både selektivt och bristfälligt citera mig, dels inskrivs betydelser i våra förslag som inte är förenliga med varken våra tankar eller mål.

Det är beklagligt att man väljer att föra en diskussion om sysselsättning och arbetsmarknaden på ett så missvisande sätt.

De nordiska länderna liknar varandra mycket. Men vi är ändå olika. Vi har både olika arbetsmarknader och olika sysselsättningsgrad. Också arbetsmarknadsparternas praktiska roll som förhandlingspart är olika, liksom avtalens omfattning och i hur mycket de möjliggör flexibilitet på lokal nivå. På ett praktiskt plan är också arbetsmarknadsparternas inflytande på till exempel lagberedningen mycket annorlunda i Sverige än i Finland. Det var vad jag syftade till. Och det var den diskussionen jag förde i intervjun skribenterna hänvisar till genom att citera mig felaktigt. Man kan också tillägga, att allmänbindande avtal inte existerar i Sverige vilket också gör situationen radikalt annorlunda.

Samtidigt är det klart, att man inte enbart kan plocka russinen ur bullen. I alla länder är det fråga om en helhet.

Skribenterna lyfter upp lokala avtal. Det är någonting av en evighetsfråga i Finland. Många regeringar har försökt skapa lite mer lokal smidighet utan att lyckas. I denna regerings program – som skribenterna gärna citerar – finns samma ambition inskriven.

Det handlar om att ge icke-fackanslutna företag möjlighet till samma flexibilitet som idag är möjlig i fackanslutna företag. Samtidigt handlar det om att se att världen förändras, arbetet förändras, arbetstiderna förändras. Också arbetstagare kan villa ha mera flexibilitet. Det kan vara i arbetstagarens intresse, det kan vara i företagets intresse. Dessa intressen kan vara gemensamma.

Skribenterna väcker farhågor om en ”splittrad och försvagad röst”. Det är naturligtvis inte något vi eftersträvar. Det är självklart att man skall förhandla. Det är också självklart att man måste se till att arbetstagarna har en verklig, stark representation även i icke-fackanslutna företag. Det är en förutsättning för att det skall vara fråga om en äkta förhandling.

En av stötestenarna i diskussionen har varit just denna: frågan om vem som får representera de anställda i icke-fackanslutna företag. Jag har svårt att acceptera tanken om att man inte får välja denna representant bland alla anställda. Det är inte demokratiskt. Att det vore mot ILO-konventionen stämmer inte. Konvention 144 som skribenterna hänvisar till har de facto ingenting att göra med hela frågan om lokala avtal eller om att begränsa vem som kan representera de anställda. Men det har dock varit en detalj som tidigare försök med lokala avtal stupat på.

SFP vill ha lokala avtal. Vi tycker att vår arbetsmarknad är mogen för mera flexibilitet – och förtroende. Vi tycker också att de anställda borde ha representation i företagens styrelser. Förtroendet skall gälla i alla riktningar.

Finlands konkurrenskraft är beroende av innovativa företag vars främsta styrka är en kunnig, välutbildad och motiverad personal. Det här är en viktig diskussion som man skall kunna föra, med bevarad saklighet. I en föränderlig värld kan det krävas lite nya lösningar. Mer lokala avtal som bättre tar lokala behov i betraktande är ett bra första steg.

 

Insändare i HBL 4.10.2020

Tal på SFP:s partidag 26.9.2020

/0 Kommentarer/i /av

Bästa partidag,

Bara det att jag sitter här hemma och tittar in i en telefonskärm visar att det här är ett år då ingenting är som vanligt. Vi är inte alla tillsammans i en stor sal. Somliga av er är där i Vanda. Andra, som jag, på distans.

Stora skärmar framför näsan. Små skärmar i handen. Den telefon som filmar det här har jag spänt upp med ett gummiband i bokhyllan. Med egna mackor bredvid på bordet.

Man får ta situationen som den kommer.

Och det har vi gjort under det här året. Vi har fattat beslut på basen av ibland bristfällig information. Ibland oklar vetenskap. Alltid i stunden.

I en kris är bilden aldrig klar. I det stora hela, och trots sporadiska oklarheter i postgången, tycker jag man kan säga att åtgärderna varit de rätta både vad gäller tidpunkt och omfattning. Vi såg inte blint framåt. Vi hade inte skygglapparna på. Vi agerade sansat lugnt, motiverat. Det arbetet som Anna-Maja och Thomas gjorde i regeringen skall alla finländare vara tacksamma för.

Vi har lyckats hålla smittspridningen på en moderat nivå och framförallt lyckats väl i att skydda dem som hör till riskgruppen. Också om vi tittar på ekonomin har vi tillsvidare klarat oss med förhållandevis lindriga följder.

Förhållandevis är nyckelordet. Samtidigt som vi kan glädja oss för att vi klarat oss någorlunda bra jämfört med många andra länder i att förhindra spridandet av viruset, är vi mycket medvetna om att många företag lider. Många finländare har förlorat sitt arbete. Och det kommer antagligen att bli värre.

Och coronan är inte vårt enda bekymmer. Vår befolkning blir äldre och det inverkar på vår försörjningsbalans. Världens maktpoler förskjuts och Kinas inflytande växer. Demokratin utmanas på många håll och polariseringen hotar lamslå våra samhällen. Biodiversitetsförlusten hotar vår matproduktion och hela jordklotets biologiska mångfald.

I utmanande tider behövs ledarskap. Hurdana ledare kan hantera en kris? Vad kan vi som parti göra för Finland, hur kan vi som individer och som parti visa ledarskap? Vad borde jag göra som ordförande för riksdagsgruppen?

Jag tror att det finns två egenskaper som vi behöver särskilt mycket i en kris. Den ena är flexibilitet, den andra kreativitet, förmågan att lösa problem. När situationen förändras ändras också våra sätt att fungera.

Jag har talat med otaliga människor under krisens gång. Många säger, att krisen tvingat dem att tänka om. Att omprioritera. En kanske är glad för att hen hittat mera tid för familjen. En annan berättar om en fördjupad naturrelation. Men det finns också mycket osäkerhet om vart världen är på väg. Och osäkerhet föder rädsla och oro. Eftersom krisen formar oss kan vi inte heller göra politik på samma sätt som tidigare.

Jag är övertygad om att vi just nu måste lyssna med ett särskilt öra på samhället runt omkring oss. Vi måste vara flexibla och leda människor genom den oundvikliga förändring som väntar. Vi måste visa prov på en förmåga att lösa problem. Vi måste skapa en tillit till att vi kan komma starkare ur den här krisen.

Arvoisa puoluekokouksen väki,

Politiikka on minulle omille arvoille uskollisena pysymistä. Kritiikinkin uhalla. Kuluneen vuoden aikana on ollut erityisen hienoa huomata, että RKP on puolueena vahva myös kriisissä. Se on täynnä ihmisiä, jotka jakavat arvoni. Monia, jotka eivät myöskään ole valmiita luopumaan arvoistaan tiukassakaan tilanteessa. Juuri siksi uskon, että RKP:llä voi olla juuri tässä hetkessä ja maailmatilanteessa vakaan muutosjohtajan ja luovan ongelmanratkaisijan rooli.

Seuraavaksi nostan kissan pöydälle. RKP on maantieteellisesti jakautunut puolue. Suomen eteläinen ja läntinen rantaviiva on pitkä ja siihen mahtuu monia erilaisia paikalliskulttuureja. Juuri tuolle viivalle suurin osa meistä sijoittuu: on helsinkiläisiä opettajia, uusmaalaisia taksikuljettajia, varsinaissuomalaisia viljelijöitä, vaasalaisia sähköinsinöörejä, närpiöläisiä lammasfarmareita ja pietarsaarelaisia pankkijuristeja.

Puolueen sisällä, koko maassamme, on vallinnut jonkinlainen kaupunki–maaseutu -vastakkainasettelu, jota on myös ajoittain ruokittu – jos ei meidän itsemme, niin median toimesta. Muutosjohtajan ja ongelmanratkaisijan roolissa olemme uskottavia vain, jos pystymme ratkomaan omat ristiriitamme. Uskon, että olemme tähän valmiita. Uskon myös, että olemme valmiita toimimaan monikielisemmin, mikä on edellytys puolueemme vahvistumiselle. Se on siksi mahdollisuus, ei uhka.

Bästa partidag,

Men tillbaka till våra värderingar. De som skall hjälpa oss ur krisen.

Ett litet land som Finland klarar sig inte ensamt. Vi behöver andra. Vi behöver växelverkan, vi behöver utbyte av åsikter och tankar, vi behöver export. Vi ska inte definiera vad det betyder att vara finländare så snävt som möjligt, utan det skall definieras så brett som möjligt.

För vi är ett parti för öppenhet.

Koska avoimuuteen sitoutuminen auttaa meitä taistelemaan populismia vastaan.

Ett litet land som Finland kan inte vara bäst på allting. Men vi skall göra ett högt kunnande till en kritisk framtidsfråga. Utbildning, forskning och utveckling är helt avgörande för att vi skall vara framgångsrika i framtiden.

För vi är ett parti för bildning och kunnande.

Koska osaamisen edistäminen tukee sivistyneen demokratian toteutumista.

Klimatförändringen är vårt största hot på längre sikt. Klimatförändringen kan förändra allting. Men lösningen är inte enkel, den är inte svartvit. Lösningen är ofta både och – men på ett smart sätt. Lösningen bygger på ett starkt ekosystem men den kräver också dem som brukar detta ekosystem.

För vi är ett parti för miljön.

Koska ilmaston suojelu ja luonnon monimuotoisuuden säilyttäminen on monella tapaa kohtalonkysymys.

Hållbarhetsgapet växer om vi inte kan skapa tro på framtiden. Vi skall bygga framtidstro och ett tryggt samhälle i vilket man vill bilda familj. I vilket man tror på morgondagen. I vilket man kan fungera jämlikt, på lika villkor, oberoende av kön, ålder, etnisk bakgrund eller sexuell läggning.

För vi är ett parti för jämställdhet.

Koska ihmisten välinen tasa-arvo on edellytys demokratian toteutumiselle.

Juuri näihin arvoihin ja arvostuksiin nojaten otamme eduskuntaryhmässämme vastaan syksyn. Tiedämme jo nyt, että siitä tulee äärimmäisen intensiivinen.

Om arbetet i regeringen emellanåt varit omänskligt intensivt så har det varit lugnare i riksdagen. I vanliga fall skulle vi ha betat igenom en hel del av regeringsprogrammet i det här skedet. Nu har det varit lugnare.

Ja, och ni vet vad som kommer efter lugnet.

Anna-Maja, Thomas, Bimba, Eva, Sandra, Mats, Jocke, Mikko och Anders och jag. Henrik, Christel och Hanna på kansliet, och våra assistenter på riksdagen – vi kommer verkligen att få känna att vi lever.

Vi har en gigantisk SOTE-reform på kommande, en reform som lämnar mycket att önska. Anna-Maja var tydlig i sitt tal. Finansieringsmodellen är oacceptabel. De privata aktörernas ställning är problematisk. Här krävs allas vår insats för att få den på rätt fötter. Vi skall reformera andra stadiets utbildning, vi skall göra en familjeledighetsreform och mycket mera.

Samtidigt som vi skall försöka få Finlands ekonomi på fötter igen.

Och man kan med fog säga – om vi misslyckas med det konststycket, så har inte de andra reformerna så mycket betydelse. Det är mycket som står på spel nu. Och vi kommer att göra vårt allt utan att någonsin släppa våra värderingar ur sikte.

SFP skall se det komplexa och mångfasetterade i våra ekosystem. SFP skall se den stora bilden, megatrenderna och skapa förutsättningar för förnyelse och innovation. Vi skall leda förändringen. Vi skall bygga broar. Vi skall lita på varandra, vi skall ge varandra styrka, för tillsammans är vi mer än summan av våra beståndsdelar. För att det är vårt jobb. För att vi kan.

Bästa partidag,

Om vi ser på de faktorer som gör Finland till ett attraktivt land för oss finländare, för företagare, för utländska investerare så stiger frågor som trygghet, jämställdhet, god utbildning, obefintlig korruption fram. Därför är en ansvarsfull ekonomisk politik alltid också socialpolitik. Politik skall binda sig till långsiktiga, hållbara mål. Det är SFP:s linje. Det är riksdagsgruppens linje. Det är motsatsen till trumpism.

Bästa partidag,

Tongångarna i den politiska debatten kan antingen ge oss krafter att ta oss an framtidens utmaningar eller så kan den förlama oss. Det är ett faktum som alla politiker borde känna ansvar för. Det är någonting som vi inom SFP skall komma ihåg. Det är någonting som svenska riksdagsgruppen betonar varje dag. Vi skall fokusera på lösningar och samarbetsvilja.

Vi skall fokusera på förståelse och förstånd.

Tack.

Tonläget i den politiska debatten borde hjälpa, inte stjälpa

/0 Kommentarer/i , /av

Det är helt rätt att oppositionen kräver motiverade beslut och kraftiga åtgärder av regeringen. Oppositionen har en viktig uppgift som maktens vakthund. Man kan säga att oppositionens kritik har ett egenvärde i sig.

I en kris kan man dock kräva att ribban höjs också för kritikens karaktär. Särskilt då är det viktigt att upprätthålla inte bara en nivå av intellektuell ärlighet, utan också en nivå av konsekvens.

Om man ser det politiska fältet som någonting binärt – vi mot dem, du mot mig – så är det svårt att fokusera på lösningar. Det är kanske inte lika problematiskt i en tid av ekonomisk tillväxt, men i en kris kan det bli det.

Vi lever i exceptionella tider. Förutom coronakrisen finns många andra globala problem att tackla: klimatförändringen, kraven på en strukturförändring i vårt näringsliv, en åldrande befolkning, hotet mot demokratiska värderingar och biodiversitetsförlusten. Alla dessa ställer höga krav på beslutsfattandet.

Också tidigare regeringar har behövt tackla dessa utmaningar, men aldrig på ett lika framträdande sätt som nu.

I den här situationen går tankarna lätt till hur till hur vi tidigare lyckats lägga ideologiska skiljelinjer bakom oss och konfronterat stora kriser. Det finns stunder då det är speciellt vanskligt att driva en personlig eller partipolitisk agenda. Det finns stunder, då det är skäl att förhålla sig kritiskt till en politik som gör arrogans till en dygd och avsiktliga missförstånd till ett vapen. Det här är en sådan tid.

Regeringen har underlättat investeringar och sänker nu industrins elskatt till den lägsta möjliga nivån. Vi har justerat inkomstskatteskalan neråt och trots farhågor inte ändrat på kapital- eller dividendbeskattningen. Vi har underlättat permitteringar under krisen och stärkt företagarens socialskydd. Som bäst bereds reformer för att öka antalet sysselsatta med över 30 000. Det här är förstås inte tillräckligt, men det kan inte kallas näringslivsfientlig politik.

Den diskussion som förts kring nästa års budget är ett gott exempel på en diskussionskultur som bygger på polarisering och som därför inte leder någonvart.

Ett underskott på 11 miljarder är ofantligt. Ingen gläder sig över den summan. Det handlar inte om att ta lättsamt på ekonomin. Det är fråga om att försöka kontrollera en kris.

Det att andra också skuldsätter sig gör inte vår situation mindre dramatisk. Det visar emellertid på att det i ett kort perspektiv inte finns så många alternativ för dem heller.

Vår ekonomi har backat mindre än genomsnittet inom EU. Men det är berättigat att kräva åtgärder för att trygga en långsiktig hållbarhet och balans inom den offentliga ekonomin. Samhällets välfärd kan inte kopplas loss från företagens välfärd. Det vet jag som företagare. Dock måste man också se att fokusering på deloptimeringar lätt bär ur askan i elden.

Om vi ser på de faktorer som gör Finland till ett attraktivt land för utländska investerare stiger frågor som trygghet, jämställdhet, god utbildning, obefintlig korruption fram. Därför är en ansvarsfull ekonomisk politik också socialpolitik. Politik ska binda sig till långsiktiga, hållbara mål.

I år måste vi som land låna närmare 20 miljarder euro. Det är en kolossal summa. Men det beror inte på en brist på förståelse för ekonomins mekanismer. Det är en följd av häftigt minskade skatteintäkter och valet att kraftigt stöda företagen och ekonomin som helhet under coronakrisen.

Det är befogat att kritisera oppositionen för inkonsekvens. Man har om vartannat efterlyst mera begränsningar och avvecklingar av begränsningarna. Man har kritiserat underskottet och sedan ljudligt krävt mera stöd. Man har krävt en total stängning av samhället enligt nyzeeländskt mönster som ekonomiskt verkar vara oerhört problematiskt.

Men låt mig återgå till nästa års budget. Underskottet är stort, och vi måste få ekonomin i balans. Det arbetet kräver samarbete mellan oss politiker, men också ute på arbetsmarknaden – ett samarbete som i bästa fall leder till ett nytt sätt att se på hela trepartsstrukturen. Världen förändras och de samhällen som klarar av att ömsa skinn klarar sig bäst. Det kräver kreativitet och det vore naivt att tro att denna kreativitet enbart bor i statsrådsborgen. Däremot kan regeringen bygga en grogrund för den förändring som behövs.

Politiken ska se den stora bilden, megatrenderna och det komplexa och mångfacetterade i våra ekosystem för att skapa förutsättningar för förnyelse och innovation. Tongångarna i den politiska debatten kan antingen ge oss krafter att ta oss an dessa utmaningar eller förlama oss. Det är ett faktum som alla politiker borde känna ansvar för.

 

Insändare i HBL 26.9.2020.

Slopa studieplatskvoterna för förstagångssökande

/0 Kommentarer/i , , , /av

Vi borde arbete längre. Vi borde börja våra arbetskarriärer tidigare och gå senare i pension. Det leder till att vi borde börja studera tidigare så att vi tidigare kommer ut i arbetslivet. Det här är logiskt. Jag håller med om målen. Men metoderna vi använder för att försöka uppnå detta lämnar en hel del att önska. 

Som bäst inleder tiotusentals unga sin studiekarriär i högskolor och yrkeshögskolor. Samtidigt väljer många att hålla ett mellanår. Varför?

År 2016 tog vi i bruk en mekanism som betyder att en del av studieplatserna reserveras för förstagångssökanden – för dem, som inte har en studieplats. Vi vill på så sätt få ungdomar att börja studera tidigare och undvika det, att samma person har flera studieplatser. 

Vi har inte ännu undersökningar på vad reformen lett till, men det finns tecken som tyder på att den till alla delar inte utfallit väl. 

Till en del handlar det om psykologi: Eftersom ungdomarna vet att förstagångssökanden favoriseras vågar de inte ta emot en studieplats om de inte är fullständigt säkra på att den är just vad de vill ha. Man vill inte förlora förstagångsfördelen eftersom konkurrensen om studieplatser är hård. Varje förlorad poäng kan ha stor betydelse. 

Man tar alltså ett mellanår. Man tar ett mellanår till. Man tar emot snuttjobb och skjuter studiestarten på framtiden. I stället för att inleda studier man kanske kunde intressera sig för väljer man att vänta på det man uppfattar som sin drömstudieplats Det är svårt att tänka sig att ett system som leder till en maximal trygghetsoptimering kan vara ändamålsenlig.

Samtidigt som vårt system idag rent konkret straffar den som redan har studier i bagaget förändras världen runtomkring oss. Det krävs mångsidighet, flexibilitet och bred kompetens. Framtidens karriärer är med stor sannolikhet något helt annat än de vi blivit vana vid. Allt arbete kräver ett ständigt lärande och en mångsidig förståelse av den värld vi lever i. Det här är saker som främjas av att man har en mångsidig studiebakgrund. 

Det gagnar vårt samhälle att unga får en studieplats via en transparent, jämlik process – på lika villkor. Om man märker att man valt fel ska det vara så lätt som möjligt att byta inriktning. Vi borde göra spelplanen öppen och neutral, och inte rigid och ojämlik bara för att rätta till en olägenhet som en liten minoritet idag förorsakar. Och visst: Man kan fråga sig om det verkligen är ett problem att en liten minoritet avlägger flera examina. 

Idag kräver vi att 15-16 år gamla gymnasieelever skall kunna fatt beslut som som har avgörande betydelse för deras framtid. Det här tunneltänket skall vi inte låta fortsätta in i högskolevärlden i en värld som behöver mångsidiga, kreativa och empatiska individer. 

Idag begränsar vi studiestödet till ca fem år. Det är i sig ett incitament för att studera snabbt. Vi behöver inte ytterligare mekanismer som medför mera problem än de gör nytta. 

Flexibilitet och mångsidighet är goda egenskaper både när det gäller individer och institutioner. Genom att låta alla ungdomar tävla på en neutral spelplan och genom att i stället fokusera på att göra byte av studieninriktning så lätt som möjligt kan vi förkorta studietiderna, förlänga arbetskarriärerna och förbättra de ungas välmående. Det är dags att slopa det misslyckade försöket med kvoter för förstagångssökanden. 

 

(Insändare i HBL 29.8.2020)

Ensikertalaiskiintiöt kannustavat välivuosien pitämiseen

/0 Kommentarer/i /av

Olen monien muiden päättäjien kanssa samaa mieltä siitä, että työuria tulisi kansantalouden näkökulmasta pidentää sekä alku- että loppupäästä.

Tämän tavoitteen saavuttaminen edellyttää myös opiskeluaikojen lyhentämistä. Olen kuitenkin kriittinen keinojen suhteen.

Syksyllä kymmenet tuhannet nuoret aloittavat opintonsa yliopistoissa ja ammattikorkeakouluissa. Yhä useampi nuori myös päätyy pitämään välivuoden. Miksi?

Vuonna 2016 tuli voimaan mekanismi, jossa valtaosa opiskelupaikoista varataan ensikertalaisille eli heille, joilla ei entuudestaan ole opiskelupaikkaa. Tällä järjestelyllä haluttiin lyhentää opiskeluaikoja. Lisäksi haluttiin varmistaa, että opiskelupaikat jakaantuisivat mahdollisimman laajasti hakijoiden kesken, eivätkä samat nuoret valloittaisi useampaa opiskelupaikkaa.

Muutoksen vaikutuksista ei vielä ole valmistunut kattavia tutkimuksia, mutta on vahvoja viitteitä siitä, että kehitys ei ole ollut kaikilta osin toivottu.

Vaikutus on osin psykologinen. Koska nuoret tietävät, että ensikertalaisia suositaan pisteytyksessä, he eivät uskalla ottaa vastaan heille tarjottua opiskelupaikkaa elleivät ole sataprosenttisen varmoja siitä, että se on juuri se, mitä he tulevaisuudelta haluavat. Epävarmuus korostuu. Ensikertalaisen etua ei haluta menettää, sillä kilpailu paikoista on kova ja jokainen menetetty piste voi olla tulevaisuudessa se ratkaiseva.

Otetaan siis välivuosi. Otetaan toinenkin. Valmentaudutaan, tehdään pätkätöitä ja siirretään opiskelujen aloittamista. On vaikea nähdä, että tällainen varman päälle pelaamiseen ohjaava järjestelmä olisi kokonaisedun mukaista.

Samaan aikaan kun yliopistojärjestelmämme ihan konkreettisesti rankaisee tiettyyn koulutusohjelmaan pyrkijää jo suoritetuista opinnoista, maailma ja sen toimintamekanismit muuttuvat yhä monimutkaisemmiksi. Tulevaisuuden urapolut ovat jotain aivan muuta kuin mihin olemme tähän asti tottuneet. Työ kuin työ edellyttää jatkuvaa jatkokouluttautumista ja laaja-alaista ymmärrystä ympäröivästä maailmasta. Laaja-alaisuutta, jota monialainen opintopolku on omiaan vahvistamaan.

Tästä syystä nuoria pitää palkita näkemyksellisyyttä kasvattavista opinnoista, ei rangaista. Tekemättömyydestä voidaan rokottaa, muttei monipuolisuudesta.

Yhteiskunnan kannalta on mielekästä, että opiskelijat voivat päästä opiskelemaan samanlaisin ehdoin, samoin vaatimuksin. Jos nuori huomaa valinneensa väärin, hänen pitää pystyä korjaamaan opiskelupolkuaan mahdollisimman vaivattomasti. Tehdään pelikentästä avoin ja neutraali, eikä sotketa järjestelmää sen vähemmistön takia, joka suorittaa useampaa tutkintoa.

Tällä hetkellä vaadimme lukiolaisilta opiskelu- ja urapolkuun vaikuttavia valintoja jo 15-16 vuoden iässä. Tätä putkiajattelua ei ole syytä ulottaa korkeakouluun maailmassa, joka tarvitsee yhä monipuolisempia, mielikuvituksellisempia ja empaattisempia osaajia.

Opintojen rahallisen tukemisen rajaaminen noin viiteen vuoteen on uskoakseni riittävä kannustin kohtuullisessa ajassa valmistumiseen. Jos joku haluaa opiskella pidempään, hän tekee sen ilman yhteiskunnan tukea.

Meidän tulee siis nähdä joustavuus, ketteryys ja laaja-alaisuus kannatettavina ominaisuuksina sekä yksilötasolla että instituutioidemme tasolla. Asettamalla kaikki opiskelijat samalle viivalle ja tekemällä opiskelupaikan vaihdosta mahdollisimman helppoa lyhennämme opiskeluaikoja, pidennämme työuria ja parannamme nuorten hyvinvointia. On aika luopua epäonnistuneesta kokeilusta.

 

Insändare i Helsingin Sanomat 26.8.2020