Adlercreutz välkomnar Sipiläs förslag om att slopa behovsprövning av utländsk arbetskraft

I en intervju i Yle igår berättade statsminister Juha Sipilä att man borde frångå den så kallade behovsprövningen av arbetskraft som kommer utanför EU/ETA-området. SFP:s riksdagsledamot och vice ordförande Anders Adlercreutz välkomnar uttalandet och påpekar att SFP redan länge har arbetat för att behovsprövningen skulle slopas.

– Behovsprövningen som idag tillämpas inom många branscher är inte av denna världen. Om vi har en verksamhetsmiljö där företag inte själv får bestämma vem de anställer flyttar företagen till ett land där sådana begränsningar inte finns. Det är inte en tillfällighet att Stockholm klart slår Helsingfors när man jämför antalet regionala huvudkontor, säger Adlercreutz.

Tillsvidare har regeringen inte velat ta i frågan, till stora delar på grund av att Sannfinländarna och deras efterträdare Blå framtid motsatt sig förändring. Enligt Adlercreutz borde ett parti med ett stöd på en dryg procent inte få sätta käppar i hjulen för Finland konkurrenskraft.

– Vi släpar kraftigt efter utvecklingen i övriga Europa. Den nuvarande linjen lockar inte hit nya företag och främjar inte heller de inhemska företagens tillväxtförutsättningar eller internationaliseringssträvanden.

Trots att ekonomin för tillfället växer stiger sysselsättningsgraden långsamt. Samtidigt råder det rent av brist på arbetskraft inom många sektorer.

– Trots en mycket gynnsam konjunktur har vi fastnat i höga arbetslöshetssiffror. De förslag till reformer regeringen tog fram i förhandlingarna om budgetramarna var välkomna, men vi behöver mera. Lokala avtala och ett slopande av behovsprövningen vore en bra början.

Adlercreutz och Torsti: Rättsskyddet för asylsökande måste förbättras

Riksdagsledamöterna Anders Adlercreutz (SFP) och Pilvi Torsti (SDP) har lämnat in ett skriftligt spörsmål om asylsökandes försvagade rättsskydd. Samma problem har lyfts fram av flera medborgarorganisationer, UNICEF och rättslärda.

– Det är frågan om ändringar i lagstiftningen men också om klart ändrade förfaranden. Trycket att avvisa har lett till högst tvivelaktiga tillvägagångssätt både hos Migrationsverket och polisen, säger Adlercreutz.

Adlercreutz lyfter fram en irakisk familj på sex personer som exempelfall. Familjens myndiga barn Raneen och Omar avvisades även om asylprocessen för resten av familjen ännu var på hälft. En arresteringsorder väntade dem båda i Irak, och den hörselskadade flickan hotades ytterligare av ett tvångsäktenskap. Trots detta avvisades de, och familjen splittrades. Ungdomarna fick inte ens tillfälle att ta avsked av sin familj.

– Raneens och Omars fall är ett exempel på de grava brister som finns i de asylsökandes rättskydd. Deras ansökan om att stoppa avvisningen fick avslag samma eftermiddag som den lämnades in. De avvisades trots att ny information om arresteringsordern hade lagts till i ansökan. Fallet är förskräckligt och det är ytterst oroväckande att finska myndigheter går till väga så här, säger Adlercreutz.

Högsta förvaltningsdomstolens president Pekka Vihervuori och professor Tuomas Ojanen har kritiserat det försvagade rättsskyddet i offentligheten.

– HFD har redan år 2016 bedömt att ändringarna i utlänningslagen kommer att försvaga de asylsökandes rättsskydd. Nu borde det utredas hur ändringarna i lagstiftningen fungerar ur ett rättvise-, säkerhets- och ur ett mänskligt perspektiv. För oss som är födda i en rättsstat kan det vara svårt att förstå hur en person agerar som aldrig levt i ett land där man kan lita på myndigheterna. För dessa personer är myndigheterna ett hot. Därför måste det jobbas på att stämningen på asylintervjuerna är förtroendefull och att människorna blir hörda, säger Torsti.

– De asylsökandes försämrade rättsskydd måste åtgärdas. Migrationsverkets förfaranden bör ses över och det är ytterst viktigt att försäkra sig om att asylsökanden har tillgång till rättshjälp av god kvalitet. Då det kommer till avvisningar och tagande i förvar är vikten av ett gediget rättsskydd speciellt stor. Vi kräver att regeringen skrider till åtgärder för att förbättra situationen, säger Adlercreutz och Torsti.

Det skriftliga spörsmålet samlade flera underskrifter från andra partier.

 

Adlercreutz och Ingo: Var är asylpolitiken som främjar integration

Då en asylansökan behandlas kan speciella personliga skäl som påverkar asylbeslutet tas i betraktande. Det kan till exempel vara frågan om företagsamhet, påbörjad utbildning eller familjeband. Speciella personliga skäl beaktas dock mycket sällan, även om det klart vore i allmänhetens intresse. Det säger SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot Anders Adlercreutz samt Svensk Ungdoms ordförande Christoffer Ingo.

Enligt Adlercreutz finns flera exempel på fall där de finländska myndigheterna fattat beslut om avvisning där man borde ha beaktat de speciella personliga skälen.

– Det finns ett fall där tre irakier grundade ett företag i Finland och sysselsätter sig själva. Två av dem fick god rättshjälp under asylprocessen och fick uppehållstillstånd. Den tredje fick undermålig rättshjälp och hotas nu av avvisning. Finland behöver kunnig arbetskraft som kan sysselsätta sig själv, men ändå väljer vi att avvisa människor som helt klart har visat att de vill stanna i Finland och vara en del av vårt samhälle, säger Adlercreutz.

Också Svensk Ungdoms ordförande Christoffer Ingo riktar skarp kritik mot Migris skärpta linje.

– Människor som är en resurs för vårt land och bidrar till vårt samhälle hotas av avvisning. Att splittra familjer och skicka tillbaka också minderåriga till otrygga länder är inte hållbart, det är inte så man främjar integration, säger Ingo.

Grunderna för avvisning är inte hållbara påpekar Adlercreutz och Ingo.

– Många påstår att Finland är ”hela världens socialbyrå”, men det stämmer inte – vi måste förstå att vi inte gagnas av att familjer splittras, att företag förlorar anställda eller att kunnande och ambition inte ges plats och utrymme i vårt land. Detta är inte effektiv integration, säger Adlercreutz.

– Det är skamligt att myndigheterna inte tar i beaktande de speciella personliga skälen till den asylsökandes och samhällets fördel. Detta måste åtgärdas, kräver Ingo.

 

Sustainability is a prerequisite for peace – tal på IPUs 138:e kongress

I think we all can agree, that sustainable development is a prerequisite, an absolute need for peace. When a society becomes unsustainable, when it can’t provide for its inhabitants, unrest follows.

In this regard we are seeing challenges piling up in front of us. As we speak great areas of land are becoming uninhabitable, and are forcing people to go on the move, to find new places where they can settle down, build a home, try to get on with their lives.

3 years ago Europe was facing a wave of immigration. There is no reason to think that this was the last time. And there is no reason to think that the way to tackle challenges like that is border-technicalities or bureaucracy, security measures or fences.

The only way to create sustainability on a lasting scale is by attacking the root causes themselves. And those are failing democracies and accelerating climate change.

On climate change there is a road map. I want to believe that there is a will. But no country should think that it is easy. It requires a road map, it demands goals, it needs action.

Building democracy again – that is more difficult. Authoritarianism wants to cling to its guns. Corrupt regimes fear openness. But the idea, that you can gain lasting prosperity by constraining the democratic process, by keeping minorities from voting, by limiting the participation of women in society goes against logic and is unsustainable.

Sustainable peace can only be achieved in inclusive societies where everybody can participate and where you embrace diversity, whether it means accepting those that are moving in or including minorities that are living by your side.

Nationalism, a narrow definition af what you are, leads to stagnation and conflict. We have seen this in Europe in recent years with the annexation of Crimea and the following war in Ukraine. We have seen it in Myanmar with the persecution of the Rohingya. The list goes on.

Sweden talked about the importance of an independent judiciary. This can’t be emphasised enough. We have lately seen some very troubling developments on our own turf, here in Europe. The eagerness for a politician to meddle in the judicial process is dangerous, and should not be tolerated. Here I call on all parliamentarians to understand their role.

There is a lot of talk about self-determination here. Self-determination is a good thing. But it is only valid if everybody is included. Self-determination by a select few, self-determination as a rhetorical means of sustaining a repressive regime, a failing democracy, is not sustainable.

Sustainability is a prerequisite – speech at the IPU 138 meeting in Geneva

I think we all can agree, that sustainable development is a prerequisite, an absolute need for peace. When a society becomes unsustainable, when it can’t provide for its inhabitants, unrest follows.

In this regard we are seeing challenges piling up in front of us. As we speak great areas of land are becoming uninhabitable, and are forcing people to go on the move, to find new places where they can settle down, build a home, try to get on with their lives.

3 years ago Europe was facing a wave of immigration. There is no reason to think that this was the last time. And there is no reason to think that the way to tackle challenges like that is border-technicalities or bureaucracy, security measures or fences.

The only way to create sustainability on a lasting scale is by attacking the root causes themselves. And those are failing democracies and accelerating climate change.

On climate change there is a road map. I want to believe that there is a will. But no country should think that it is easy. It requires a road map, it demands goals, it needs action.

Building democracy again – that is more difficult. Authoritarianism wants to cling to its guns. Corrupt regimes fear openness. But the idea, that you can gain lasting prosperity by constraining the democratic process, by keeping minorities from voting, by limiting the participation of women in society goes against logic and is unsustainable.

Sustainable peace can only be achieved in inclusive societies where everybody can participate and where you embrace diversity, whether it means accepting those that are moving in or including minorities that are living by your side.

Nationalism, a narrow definition af what you are, leads to stagnation and conflict. We have seen this in Europe in recent years with the annexation of Crimea and the following war in Ukraine. We have seen it in Myanmar with the persecution of the Rohingya. The list goes on.

Sweden talked about the importance of an independent judiciary. This can’t be emphasised enough. We have lately seen some very troubling developments on our own turf, here in Europe. The eagerness for a politician to meddle in the judicial process is dangerous, and should not be tolerated. Here I call on all parliamentarians to understand their role.

There is a lot of talk about self-determination here. Self-determination is a good thing. But it is only valid if everybody is included. Self-determination by a select few, self-determination as a rhetorical means of sustaining a repressive regime, a failing democracy, is not sustainable.

Speech at the IPU hearing on migration at the UN

There has been some talk about national sovereignty here, a lot of talk about us needing to help on site, as a means of avoiding migration altogether.

These words would be much more credible if they were accompanied by real actions and commitments to development aid and climate action, for example.

And here my own country can be criticised, too. We are not on track to reach the 0,7% development aid goal, quite the opposite.

If we want to amend the root causes the answer is quite easy. We need to assure that there is opportunity in the countries of departure. That there are ways to make a living, ways to be heard, to have a voice.

And that opportunity is given through democracy. Less autocracy, more meritocracy.

We don’t need authoritarianism but true democratic structures.

And that also implies that boosting authoritarian regimes never can be a way to create sustainable societies.

Fostering democracy is the only way to sustainably create resilient societies, societies with opportunities.

And sometimes it doesn’t work even then. The big elephant in the room is climate change.

It doesn’t matter how well working the society is if living there becomes impossible. If rising sea levels cover the land or extreme weather makes growing crops impossible. But even then, having a democracy that makes everybody part of society makes coping easier, it makes adapting easier.

It is quite clear that migration isn’t  something that started in 2015 even though some European countries might feel that. And it will increase, which makes our main mission to focus on how to receive, how to integrate.

There are easy things every country can make: Take down the barriers that makes it more difficult to integrate – make it easy to open a bank account, to take an insurance policy, to get a social security number. These are the easy steps.

The difficult one is attitude, the general feeling in society. And here I want to thank the representative of the UK who raised the very important question of hate speech.

In Europe we can see increasingly nationalistic tendencies. A search for easy answers to difficult questions. That is a breeding ground for xenophobia, and that again impedes integration.

Research shows that the general attitude is the most important factor in integration. If people feel included, welcomed, then integration is easy. And then migration, immigration – something that Europe actually needs due to its demographic structure – turns into something positive.

Tal på IPU:s konferens om migration, FN

There has been some talk about national sovereignty here, a lot of talk about us needing to help on site, as a means of avoiding migration altogether.

These words would be much more credible if they were accompanied by real actions and commitments to development aid and climate action, for example.

And here my own country can be criticised, too. We are not on track to reach the 0,7% development aid goal, quite the opposite.

If we want to amend the root causes the answer is quite easy. We need to assure that there is opportunity in the countries of departure. That there are ways to make a living, ways to be heard, to have a voice.

And that opportunity is given through democracy. Less autocracy, more meritocracy.

We don’t need authoritarianism but true democratic structures.

And that also implies that boosting authoritarian regimes never can be a way to create sustainable societies.

Fostering democracy is the only way to sustainably create resilient societies, societies with opportunities.

And sometimes it doesn’t work even then. The big elephant in the room is climate change.

It doesn’t matter how well working the society is if living there becomes impossible. If rising sea levels cover the land or extreme weather makes growing crops impossible. But even then, having a democracy that makes everybody part of society makes coping easier, it makes adapting easier.

It is quite clear that migration isn’t  something that started in 2015 even though some European countries might feel that. And it will increase, which makes our main mission to focus on how to receive, how to integrate.

There are easy things every country can make: Take down the barriers that makes it more difficult to integrate – make it easy to open a bank account, to take an insurance policy, to get a social security number. These are the easy steps.

The difficult one is attitude, the general feeling in society. And here I want to thank the representative of the UK who raised the very important question of hate speech.

In Europe we can see increasingly nationalistic tendencies. A search for easy answers to difficult questions. That is a breeding ground for xenophobia, and that again impedes integration.

Research shows that the general attitude is the most important factor in integration. If people feel included, welcomed, then integration is easy. And then migration, immigration – something that Europe actually needs due to its demographic structure – turns into something positive.

Regeringens linje är inte i Finlands intresse: nationella kvoter behövs

Få människor bestrider det faktum, att systemet för hur vi idag organiserar asylärenden i Europa inte fungerar. Det så kallade Dublin-avtalet stipulerar att det land till vilket en asylsökande först anländer skall registrera den asylsökande och behandla ansökningen. Senast för drygt två år sedan stod det klart att detta system inte fungerar.

Nånting måste alltså göras, med vad?

Hos oss i Finland har invandringspolitiken varit en het potatis, inte minst på grund av att Sannfinländarna eller deras efterträdare haft det som en hjärtesak. Detta har också gjort regeringens manöverutrymme obefintligt och tvingat den till ställningstaganden som helt klart inte är i vårt nationella intresse. Även om man kan ana en lätt uppmjukning i regeringens linje konstaterade Juha Sipilä inför EU-toppmötet att regeringen inte backar.

Det som nu föreslås av EU-parlamentet är att det införs permanenta och bindande nationella kvoter som baserar sig på flera faktorer – t.ex. landets storlek och ekonomiska situation. Asylsökanden registreras när de anländer till Europa men fördelas sedan enligt dessa kvoter – med beaktande av familjeband och andra anknytningar, förstås.

Detta skulle på många sätt förbättra situationen. Dels skulle det finnas ett intresse för att registrera dem som kommer. Så är det nämligen inte idag, vilket vi fick erfara åren 2015–2016. Dels skulle ansvaret fördelas jämnt mellan de europeiska länderna, vilket skulle bidra till ökad stabilitet, förhoppningsvis bättre integration och ett större förtroende för EU. Med ökad solidaritet kommer ökad legitimitet.

Denna modell skulle också innehålla ett sanktionselement. De länder som inte följer kvotsystemet skulle se minskade EU-bidrag som följd. Speciellt Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien motsätter sig förslaget. De hör också till de medlemsländer som har tagit emot minst asylsökanden – eller inga alls.

Frågan är – varför motsätter sig Finland detta? Varför motsätter sig Finland bindande kvoter? Det är svårt att hitta ett rationellt svar. För ett perifert – och genom det utsatt – land som Finland är det uppenbart att kvoter är i vårt intresse. Idag är det Italien och Grekland som är i ett utsatt läge, men imorgon kan det vara Finland. För två år sedan fick vi bevittna några ”proof-of-concept”-läckage längs med östgränsen, och de var inga tillfälligheter.

Ett land som väljer att deloptimera och ta russinen ur bullan kan inte förvänta sig solidaritet sedan när hjälpen behövs. Därför är det otvetydigt i Finlands intresse – i vårt själviska intresse – att förhålla oss positivt till bindande, objektiva sameuropeiska kvoter.

 

 

(Insändare i HBL 18.12.2017)

Tiden för behovsprövning är förbi / HBL 11.6.2017

Regeringens målsättning att höja sysselsättningsgraden till 72 procent håller på att rinna ut i sanden. Att sysselsättningen ökade med 21 000 personer under förra året är en kosmetisk tillväxt som varken berättar om en snabb upphämtning eller en dynamisk ekonomi. Det är ett uttryck för en situation där arbetsmarknaden ses vara ett nollsummespel: en persons lycka är en annan persons olycka – då en person blir anställd innebär det att en annan person får sparken. Nya företag föds fortsättningsvis i för långsam takt och stora internationella företag grundar hellre sina huvudkontor i grannländerna.

Låt oss – än en gång – vända vår blick västerut. För drygt tio år sedan konstaterade man i Sverige att sysselsättningen ökar då utbudet på arbetskraft ökar. Så har det också hänt. Samtidigt slopade man även behovsprövningen för arbetsrelaterad invandring. Som en följd av detta är sysselsättningsgraden i Sverige kring 75 procent och Stockholm vinner Helsingfors 125–19 då man jämför antalet huvudkontor som internationella företag har grundat i bägge huvudstäder.

Varför är det så? För internationella aktörer – och naturligtvis även nationella – erbjuder Finland fortfarande för stela verksamhetsbetingelser. I en allt mer internationaliserad värld, där produkter och information utan hinder förflyttar sig över gränserna är det inte motiverat att binda arbetstillfällen till människors nationalitet. Varför skulle vi inte motverka kunskapsflykten genom att öppna dörrarna på riktigt, utan villkor och lönegränser, för utländska proffs? Proffs som betalar skatt, hämtar med sig kontakter till exportmarknaden och som på så sätt främjar företagens konkurrenskraft. Forskning av Andreas Hatzigeorgiou och Magnus Lodefalk (Örebros universitet 2013) visar att det finns en direkt koppling mellan att anställa en arbetstagare med utländskt ursprung och ökad export.

Snabbt växande sektorer är beroende av snabb beslutsfattningsförmåga. Om ett land erbjuder en miljö där man flexibelt kan anställa en så bra arbetstagare som möjligt – är hen sedan född i landet eller utanför det – och ett annat land inte gör detta, är det klart vilket alternativ ett företag väljer.

Trots det är behovsprövningen av arbetskraft som kommer utanför EU/EES-området fortfarande verklighet i Finland. Detta baserar sig inte på en analys av vad som skulle göra Finland så konkurrenskraftigt som möjligt, utan på snävt intressegruppstänkande och deloptimering på bekostnad av helheten.

Detta är synd, eftersom ingenting tyder på att den nuvarande linjen är till fördel för de finländska arbetstagarna. Med den nuvarande linjen skyddar vi inte den finländska lönenivån, vi lockar inte hit nya företag och vi förbättrar inte de inhemska företagens tillväxtförutsättningar eller internationaliseringssträvanden. Vi förbättrar inte heller försörjningskvoten eller agerar på ett sätt som skulle främja vår export. Om regeringen menar allvar med sina sysselsättningsmålsättningar, vilket jag inte har några som helst orsaker att misstänka, bör behovsprövningen avskaffas så fort som möjligt.

Adlercreutz: Asylsökande får inte hamna i limbo

Pressmeddelande 24.2.2017
Publiceringsfritt genast

 

SFP:s riksdagsledamot Anders Adlercreutz är orolig för asylsökande som riskerar falla mellan stolarna då de fått avslag på sin asylansökan. Många asylsökande kan inte tvingas återvända till sitt hemland på grund av de omständigheter som råder i länderna. Dessa människor har inte längre rätt att vistas på mottagningscentralerna, men har heller inget annat skydd.

– Om asylsökande inte frivilligt återvänder till sitt hemland, hamnar de i praktiken i limbo. Det ligger i allas vårt intresse att dessa människor inte behöver gömma sig i vårt samhälle. En människa som hamnar utanför samhället är ett lätt offer för människosmugglare eller brottsliga organisationer. Det ska vi inte främja, säger Adlercreutz.

Det borde vara en självklarhet att Finland tar hand om asylsökande. För att undvika limbo, borde asylsökande antingen beviljas uppehållstillstånd eller försäkras om att återlämningen sker på ett sätt som beaktar mänskliga rättigheter. Om det inte är möjligt, borde alternativet vara ett tillfälligt uppehållstillstånd.

– Det kan på inget sätt vara i Finlands intresse att aktivt agera på ett sätt som skapar ett parallellt samhälle för papperslösa medborgare. Asylsökande borde snabbt få behövliga dokument som möjliggör delaktighet i vårt samhälle. Målet borde vara integration, inte medveten marginalisering.