Adlercreutz och Ingo: Var är asylpolitiken som främjar integration

/0 Kommentarer/i , /av

Då en asylansökan behandlas kan speciella personliga skäl som påverkar asylbeslutet tas i betraktande. Det kan till exempel vara frågan om företagsamhet, påbörjad utbildning eller familjeband. Speciella personliga skäl beaktas dock mycket sällan, även om det klart vore i allmänhetens intresse. Det säger SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot Anders Adlercreutz samt Svensk Ungdoms ordförande Christoffer Ingo.

Enligt Adlercreutz finns flera exempel på fall där de finländska myndigheterna fattat beslut om avvisning där man borde ha beaktat de speciella personliga skälen.

– Det finns ett fall där tre irakier grundade ett företag i Finland och sysselsätter sig själva. Två av dem fick god rättshjälp under asylprocessen och fick uppehållstillstånd. Den tredje fick undermålig rättshjälp och hotas nu av avvisning. Finland behöver kunnig arbetskraft som kan sysselsätta sig själv, men ändå väljer vi att avvisa människor som helt klart har visat att de vill stanna i Finland och vara en del av vårt samhälle, säger Adlercreutz.

Också Svensk Ungdoms ordförande Christoffer Ingo riktar skarp kritik mot Migris skärpta linje.

– Människor som är en resurs för vårt land och bidrar till vårt samhälle hotas av avvisning. Att splittra familjer och skicka tillbaka också minderåriga till otrygga länder är inte hållbart, det är inte så man främjar integration, säger Ingo.

Grunderna för avvisning är inte hållbara påpekar Adlercreutz och Ingo.

– Många påstår att Finland är ”hela världens socialbyrå”, men det stämmer inte – vi måste förstå att vi inte gagnas av att familjer splittras, att företag förlorar anställda eller att kunnande och ambition inte ges plats och utrymme i vårt land. Detta är inte effektiv integration, säger Adlercreutz.

– Det är skamligt att myndigheterna inte tar i beaktande de speciella personliga skälen till den asylsökandes och samhällets fördel. Detta måste åtgärdas, kräver Ingo.

 

Sustainability is a prerequisite for peace – tal på IPUs 138:e kongress

/0 Kommentarer/i , , , , , , , /av

I think we all can agree, that sustainable development is a prerequisite, an absolute need for peace. When a society becomes unsustainable, when it can’t provide for its inhabitants, unrest follows.

In this regard we are seeing challenges piling up in front of us. As we speak great areas of land are becoming uninhabitable, and are forcing people to go on the move, to find new places where they can settle down, build a home, try to get on with their lives.

3 years ago Europe was facing a wave of immigration. There is no reason to think that this was the last time. And there is no reason to think that the way to tackle challenges like that is border-technicalities or bureaucracy, security measures or fences.

The only way to create sustainability on a lasting scale is by attacking the root causes themselves. And those are failing democracies and accelerating climate change.

On climate change there is a road map. I want to believe that there is a will. But no country should think that it is easy. It requires a road map, it demands goals, it needs action.

Building democracy again – that is more difficult. Authoritarianism wants to cling to its guns. Corrupt regimes fear openness. But the idea, that you can gain lasting prosperity by constraining the democratic process, by keeping minorities from voting, by limiting the participation of women in society goes against logic and is unsustainable.

Sustainable peace can only be achieved in inclusive societies where everybody can participate and where you embrace diversity, whether it means accepting those that are moving in or including minorities that are living by your side.

Nationalism, a narrow definition af what you are, leads to stagnation and conflict. We have seen this in Europe in recent years with the annexation of Crimea and the following war in Ukraine. We have seen it in Myanmar with the persecution of the Rohingya. The list goes on.

Sweden talked about the importance of an independent judiciary. This can’t be emphasised enough. We have lately seen some very troubling developments on our own turf, here in Europe. The eagerness for a politician to meddle in the judicial process is dangerous, and should not be tolerated. Here I call on all parliamentarians to understand their role.

There is a lot of talk about self-determination here. Self-determination is a good thing. But it is only valid if everybody is included. Self-determination by a select few, self-determination as a rhetorical means of sustaining a repressive regime, a failing democracy, is not sustainable.

Tal på IPU:s konferens om migration, FN

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

There has been some talk about national sovereignty here, a lot of talk about us needing to help on site, as a means of avoiding migration altogether.

These words would be much more credible if they were accompanied by real actions and commitments to development aid and climate action, for example.

And here my own country can be criticised, too. We are not on track to reach the 0,7% development aid goal, quite the opposite.

If we want to amend the root causes the answer is quite easy. We need to assure that there is opportunity in the countries of departure. That there are ways to make a living, ways to be heard, to have a voice.

And that opportunity is given through democracy. Less autocracy, more meritocracy.

We don’t need authoritarianism but true democratic structures.

And that also implies that boosting authoritarian regimes never can be a way to create sustainable societies.

Fostering democracy is the only way to sustainably create resilient societies, societies with opportunities.

And sometimes it doesn’t work even then. The big elephant in the room is climate change.

It doesn’t matter how well working the society is if living there becomes impossible. If rising sea levels cover the land or extreme weather makes growing crops impossible. But even then, having a democracy that makes everybody part of society makes coping easier, it makes adapting easier.

It is quite clear that migration isn’t  something that started in 2015 even though some European countries might feel that. And it will increase, which makes our main mission to focus on how to receive, how to integrate.

There are easy things every country can make: Take down the barriers that makes it more difficult to integrate – make it easy to open a bank account, to take an insurance policy, to get a social security number. These are the easy steps.

The difficult one is attitude, the general feeling in society. And here I want to thank the representative of the UK who raised the very important question of hate speech.

In Europe we can see increasingly nationalistic tendencies. A search for easy answers to difficult questions. That is a breeding ground for xenophobia, and that again impedes integration.

Research shows that the general attitude is the most important factor in integration. If people feel included, welcomed, then integration is easy. And then migration, immigration – something that Europe actually needs due to its demographic structure – turns into something positive.

Regeringens linje är inte i Finlands intresse: nationella kvoter behövs

/0 Kommentarer/i , , , /av

Få människor bestrider det faktum, att systemet för hur vi idag organiserar asylärenden i Europa inte fungerar. Det så kallade Dublin-avtalet stipulerar att det land till vilket en asylsökande först anländer skall registrera den asylsökande och behandla ansökningen. Senast för drygt två år sedan stod det klart att detta system inte fungerar.

Nånting måste alltså göras, med vad?

Hos oss i Finland har invandringspolitiken varit en het potatis, inte minst på grund av att Sannfinländarna eller deras efterträdare haft det som en hjärtesak. Detta har också gjort regeringens manöverutrymme obefintligt och tvingat den till ställningstaganden som helt klart inte är i vårt nationella intresse. Även om man kan ana en lätt uppmjukning i regeringens linje konstaterade Juha Sipilä inför EU-toppmötet att regeringen inte backar.

Det som nu föreslås av EU-parlamentet är att det införs permanenta och bindande nationella kvoter som baserar sig på flera faktorer – t.ex. landets storlek och ekonomiska situation. Asylsökanden registreras när de anländer till Europa men fördelas sedan enligt dessa kvoter – med beaktande av familjeband och andra anknytningar, förstås.

Detta skulle på många sätt förbättra situationen. Dels skulle det finnas ett intresse för att registrera dem som kommer. Så är det nämligen inte idag, vilket vi fick erfara åren 2015–2016. Dels skulle ansvaret fördelas jämnt mellan de europeiska länderna, vilket skulle bidra till ökad stabilitet, förhoppningsvis bättre integration och ett större förtroende för EU. Med ökad solidaritet kommer ökad legitimitet.

Denna modell skulle också innehålla ett sanktionselement. De länder som inte följer kvotsystemet skulle se minskade EU-bidrag som följd. Speciellt Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien motsätter sig förslaget. De hör också till de medlemsländer som har tagit emot minst asylsökanden – eller inga alls.

Frågan är – varför motsätter sig Finland detta? Varför motsätter sig Finland bindande kvoter? Det är svårt att hitta ett rationellt svar. För ett perifert – och genom det utsatt – land som Finland är det uppenbart att kvoter är i vårt intresse. Idag är det Italien och Grekland som är i ett utsatt läge, men imorgon kan det vara Finland. För två år sedan fick vi bevittna några ”proof-of-concept”-läckage längs med östgränsen, och de var inga tillfälligheter.

Ett land som väljer att deloptimera och ta russinen ur bullan kan inte förvänta sig solidaritet sedan när hjälpen behövs. Därför är det otvetydigt i Finlands intresse – i vårt själviska intresse – att förhålla oss positivt till bindande, objektiva sameuropeiska kvoter.

 

 

(Insändare i HBL 18.12.2017)

Tiden för behovsprövning är förbi / HBL 11.6.2017

/0 Kommentarer/i , , , /av

Regeringens målsättning att höja sysselsättningsgraden till 72 procent håller på att rinna ut i sanden. Att sysselsättningen ökade med 21 000 personer under förra året är en kosmetisk tillväxt som varken berättar om en snabb upphämtning eller en dynamisk ekonomi. Det är ett uttryck för en situation där arbetsmarknaden ses vara ett nollsummespel: en persons lycka är en annan persons olycka – då en person blir anställd innebär det att en annan person får sparken. Nya företag föds fortsättningsvis i för långsam takt och stora internationella företag grundar hellre sina huvudkontor i grannländerna.

Låt oss – än en gång – vända vår blick västerut. För drygt tio år sedan konstaterade man i Sverige att sysselsättningen ökar då utbudet på arbetskraft ökar. Så har det också hänt. Samtidigt slopade man även behovsprövningen för arbetsrelaterad invandring. Som en följd av detta är sysselsättningsgraden i Sverige kring 75 procent och Stockholm vinner Helsingfors 125–19 då man jämför antalet huvudkontor som internationella företag har grundat i bägge huvudstäder.

Varför är det så? För internationella aktörer – och naturligtvis även nationella – erbjuder Finland fortfarande för stela verksamhetsbetingelser. I en allt mer internationaliserad värld, där produkter och information utan hinder förflyttar sig över gränserna är det inte motiverat att binda arbetstillfällen till människors nationalitet. Varför skulle vi inte motverka kunskapsflykten genom att öppna dörrarna på riktigt, utan villkor och lönegränser, för utländska proffs? Proffs som betalar skatt, hämtar med sig kontakter till exportmarknaden och som på så sätt främjar företagens konkurrenskraft. Forskning av Andreas Hatzigeorgiou och Magnus Lodefalk (Örebros universitet 2013) visar att det finns en direkt koppling mellan att anställa en arbetstagare med utländskt ursprung och ökad export.

Snabbt växande sektorer är beroende av snabb beslutsfattningsförmåga. Om ett land erbjuder en miljö där man flexibelt kan anställa en så bra arbetstagare som möjligt – är hen sedan född i landet eller utanför det – och ett annat land inte gör detta, är det klart vilket alternativ ett företag väljer.

Trots det är behovsprövningen av arbetskraft som kommer utanför EU/EES-området fortfarande verklighet i Finland. Detta baserar sig inte på en analys av vad som skulle göra Finland så konkurrenskraftigt som möjligt, utan på snävt intressegruppstänkande och deloptimering på bekostnad av helheten.

Detta är synd, eftersom ingenting tyder på att den nuvarande linjen är till fördel för de finländska arbetstagarna. Med den nuvarande linjen skyddar vi inte den finländska lönenivån, vi lockar inte hit nya företag och vi förbättrar inte de inhemska företagens tillväxtförutsättningar eller internationaliseringssträvanden. Vi förbättrar inte heller försörjningskvoten eller agerar på ett sätt som skulle främja vår export. Om regeringen menar allvar med sina sysselsättningsmålsättningar, vilket jag inte har några som helst orsaker att misstänka, bör behovsprövningen avskaffas så fort som möjligt.

Adlercreutz: Asylsökande får inte hamna i limbo

/0 Kommentarer/i , /av

Pressmeddelande 24.2.2017
Publiceringsfritt genast

 

SFP:s riksdagsledamot Anders Adlercreutz är orolig för asylsökande som riskerar falla mellan stolarna då de fått avslag på sin asylansökan. Många asylsökande kan inte tvingas återvända till sitt hemland på grund av de omständigheter som råder i länderna. Dessa människor har inte längre rätt att vistas på mottagningscentralerna, men har heller inget annat skydd.

– Om asylsökande inte frivilligt återvänder till sitt hemland, hamnar de i praktiken i limbo. Det ligger i allas vårt intresse att dessa människor inte behöver gömma sig i vårt samhälle. En människa som hamnar utanför samhället är ett lätt offer för människosmugglare eller brottsliga organisationer. Det ska vi inte främja, säger Adlercreutz.

Det borde vara en självklarhet att Finland tar hand om asylsökande. För att undvika limbo, borde asylsökande antingen beviljas uppehållstillstånd eller försäkras om att återlämningen sker på ett sätt som beaktar mänskliga rättigheter. Om det inte är möjligt, borde alternativet vara ett tillfälligt uppehållstillstånd.

– Det kan på inget sätt vara i Finlands intresse att aktivt agera på ett sätt som skapar ett parallellt samhälle för papperslösa medborgare. Asylsökande borde snabbt få behövliga dokument som möjliggör delaktighet i vårt samhälle. Målet borde vara integration, inte medveten marginalisering.

Dags att sluta fiska efter politiska poäng / insändare i HBL

/0 Kommentarer/i , , /av

Det är dags för statsrådet att inse att varje minister även har ett ansvar för helheten – och att partipolitiken måste sättas åt sidan när man sätter sig i ministerbilen. I ljuset av de senaste dagarnas nyheter är det klart att alla ministrar inte insett sitt ansvar. Statsminister Sipiläs regering skapar mer kaos än ordning, mer rädsla än trygghet och förtroendet för rättsstat, myndigheter, för att inte tala om ledande politiker, sviktar. Samtidigt väljer man att bagatellisera verkliga källor till oro.

Flyktingfrågan har varit väl framme i media på senare tid. På basen av våra ministrars uttalanden kan man lätt tro att Finland står inför oöverstigliga utmaningar och att hela vår samhällsordning hotas p.g.a. 32000 asylsökanden. Statsminister Sipilä efterlyste en krismedvetenhet då han tillträdde. Men då var det tal om ekonomin. Ingen gagnas av att ministrar blåser upp orosmoln och förstorar hotbilder.

Nyårsnattens beklagliga händelser i Köln har återspeglats i debatten även här hemma. Det är en viktig diskussion men kan inte ge vid handen att våld och trakassering av kvinnor är ett nytt fenomen – eller särskilt kopplat till utlänningar. De största finländska kvinnoorganisationerna har unisont i offentligheten påmint om att detta är ett allvarligt problem i Finland sedan långa tider. Ingenting  tyder på att det finns någon koppling mellan händelserna i Finland och vad som skedde i Köln. Det har även den ansvarige utredaren Thomas Elfgren konstaterat. Trots det går försvarsminister Niinistö ut med ett budskap som drar likhetstecken mellan Tahrir-skvärens händelser, Köln och Helsingfors järnvägsstations folkanhopning under nyåret. Det här är oansvarigt särskilt med tanke på att han är just försvarsminister och att hans agerande kan ge bilden av att det föreligger säkerhetspolitiska hot. Försvarsministerns uttalande tyder på en bristande förståelse för sin egen position och sitt eget ansvar.

Minister Niinistö späder på med att föreslå en linjedragning enligt vilken områden till vilka asylsökanden frivilligt återvänder skall anses trygga. Det här uttalandet vittnar om en bristande kunskap för de grunder på vilka asyl beviljas. Behovet är individuellt, inte geografiskt. Faktorer som etnicitet, sexuell läggning, politisk verksamhet, religion med mera spelar in – och har ofta avgörande betydelse.

I tidigare regeringar har de politiska koalitionerna på ett hälsosamt sätt bevakat varandras ansvarsområden så att felaktiga uttalanden av en minister korrigerats eller allra minst belysts från olika perspektiv. Den olyckliga konstellationen med sannfinländare som utrikes, säkerhets och försvarspolitiskt ansvariga i regeringen, har nu legat i vägen för en korrigering av försvarsministerns bristfälliga uttalanden.

De ultranationalistiska och rent rasistiska gatupatrullerna har oväntat fått förståelse från statsrådets håll. Speciellt oroväckande är att vår justitieminister inte ser den rättspolitiska problematiken i att det patrulleras på våra gator i syfte att trygga ett vitt Finland. Att Sipilä gick ut med ett uttalande som på intet sätt andas en förståelse för patrullernas möjliga konsekvenser är oroväckande. Är det så, att det endast är ministrarna Stubb och Orpo som inser situationens allvar?

Vi har förståelse för de svårigheter regeringen möter. Men regeringens recept kan inte vara det, att ministrar tävlar i att göra utspel som blåser upp nya hotbilder i syfte att täppa till läckor i det egna understödet – medan verkliga orosfaktorer samtidigt bagatelliseras. Vi hoppas att statsminister Sipilä snarast går igenom regeringens interna spelregler med sina ministrar. Statsrådet har ett ansvar för landets utveckling på sikt och för att upprätthålla ett förtroende för det politiska systemet. Och bör agera därefter.

Anders Adlercreutz, SFP
Riksdagsledamot

Eva Biaudet, SFP
Riksdagsledamot

Populism är en bräcklig grund för asylpolitik (HBL 21.12.2015)

/0 Kommentarer/i , , /av

För en knapp vecka sedan presenterade regeringen sitt nya asylpolitiska åtgärdsprogram på 80 åtgärdspunkter. Det uttalade syftet var att, som man säger, bryta den okontrollerade strömmen asylsökande till Finland, identifiera dem som behöver skydd samt effektivera integrationen.

I verkligheten är det uppenbart att förbättrad integration rimligtvis inte kan vara ett av målen – det står helt klart att syftet med programmet inte är praktiska, pragmatiska förbättringar, utan partipolitik. Sannfinländarna känner sig så trängda att de måste få ut ett budskap om hårdare åtgärder – även om det står klart att åtgärderna på intet sätt främjar ökad integration. I de riktlinjer som borde ha gett strategisk långsiktighet i den situation landet står inför har regeringen förbisett Finlands intresse, med stor sannolikhet även grundlagen – samt de människor som programmet de facto berör.

Flyktingproblematiken kan lösas enbart genom satsningar på demokrati och hållbara samhällsstrukturer i ursprungsländerna. Men det är ett långsiktigt projekt. Murar, kontroller, snabbavvisningar – de flyttar bara över ansvaret på någon annan. Den utvecklingen utmynnar i en mur runt Irak, Syrien eller Afghanistan – och då hjälps ingen. Lokalt, hos oss i Finland, är den enda lösningen en lyckad integration. Och därför är regeringens åtgärdsprogram så fruktansvärt kontraproduktivt. Vi bör vara bättre än så.

De mest problematiska delarna av regeringens förslag är tidsbundna uppehållstillstånd, försvårad familjeåterförening, och en lägre socialskyddsnivå för flyktingar.

Integration kräver trygghet, möjlighet att rota sig och måla upp långsiktiga mål. Regeringens ambition att dela in framtiden i sex månaders portioner också för de flyktingar som fått positivt asylbeslut skapar en administrativ börda och blir ohållbart för dem som berörs. Finland gagnas på inget vis av att integrerade och sysselsatta flyktingar som bidrar till samhället – kanske en familj med barn i skolan, ena föräldern i arbete och den andra i språkundervisning – körs ut per rutin. Vem av oss skulle måla sitt hus, om det kanske rivs nästa vecka?

Regeringen vill också strama åt möjligheten till familjeåterföreningar, utan en tanke på vad det har för konsekvenser för integrationsprocessen. De som talar för den här åtgärden är samma personer som målar upp hotbilder om flyktingar som radikaliseras och reser till Mellanöstern för att strida för IS. Detta trots att forskning visar att det uttryckligen är ensamkommande minderåriga flyktingar som är i riskzonen för sådan inverkan – familjeåterförening är ett viktigt verktyg för lyckad integration.

Att dessutom skapa ett särskilt socialsystem för de asylsökande ökar problematiken. Att bo och leva i Finland kostar precis lika mycket vare sig man är född i Syrien, Irak eller Suomussalmi. Fattigdom ökar risken för marginalisering och sociala problem, och att målmedvetet öka denna risk inom en grupp som redan är utsatt är på alla vis oansvarigt. Det är inte pragmatism, utan populism.

Till Finland kommer i år under 35 000 asylsökande människor, av vilka cirka 14 000 beräknas få asyl. En lyckad hockeymatch kan ha lika många åskådare. Att ta emot dessa människor är inte en övermäktig uppgift. Om vi lyckas med integrationen är det en möjlighet för vårt land. Genom sitt åtgärdsprogram hade regeringen kunnat anta denna utmaning och komma med långsiktiga och robusta planer. I stället valde den att plocka billiga politiska poäng med åtgärder vars konsekvenser uppenbarligen inte bedömts. Både Finland och de människor som flyr hit undan krig hade förtjänat mer än så.