Det här veckoslutet väljer Svenska folkpartiet en ny ordförande. Jag ser fram emot att träffa alla partidagsdelegater och andra deltagare och fortsätta de diskussioner som förts under vårens lopp ute på fältet runtom i Svenskfinland.

Svenska Yle har idag publicerat en artikel där de jämför oss ordförandekandidater och några av våra svar i valkompassen inför riksdagsvalet 2023. De har lyft fram frågor som berör till exempel krav på språkkunskaper, stödet för köttproduktionen och hur vi ser på skogspolitiken i Finland. 

Eftersom valkompasser är menade för att hitta skillnader mellan olika kandidater tänkte jag här öppna upp hur jag resonerat i mina svar. Det brukar dessutom vara svårt att ge ett komplett svar i en valkompass, ofta därför att de givna svarsalternativen inte möjliggör att beakta nyanser.

Det är självklart att man ska få vård på sitt modersmål. Då det handlar om patientsäkerhet måste tillräckliga språkkunskaper kunna garanteras. När man är sjuk ska man få tala sitt modersmål. Det är ändå en realitet att vi lider av brist på arbetskraft inom vårdsektorn, samtidigt som vi vet att integration av nyfinländare bäst sker via arbete. Via jobbet lär man sig också språket. Därför tror jag att det i vissa uppgifter inom vården är möjligt att se över språkkraven. Det betyder inte att man i fortsättningen inte ska få vård på svenska eller finska, utan att vi ger en möjlighet för en nyinflyttad att också förbättra sina språkkunskaper i jobbet. Inom vårdsektorn finns flera assisterande uppgifter som man kan börja med medan man förbättrar sina språkkunskaper. Jag tror att det är möjligt att kombinera dessa, men eventuella förändringar ska förstås granskas noggrant.

SFP har också tidigare lyft upp att kraven på kunskaper i finska ofta är så höga att de kan gör det svårt för svenskspråkiga att få anställning. Det är också ett problem vi behöver se närmare på.

Den inhemska matproduktionen är helt central för vår försörjningsberedskap och överlag för livskraften i vårt samhälle. Vi har en ren och hållbar matproduktion i Finland och den behöver vi också framöver. Därför behövs åtgärder för att förbättra primärproduktionens lönsamhet – bara så kan vi garantera att vi har matproduktion i Finland också i framtiden. Om man vill köpa kött från andra sidan jorden, fårkött från Nya Zeeland eller biffar från Brasilien, så ska man förstås få göra det, men jag tycker det är helt naturligt att använda till exempel beskattning för att styra konsumtionen mot producenter i Närpes, Korsholm, Pargas eller Raseborg istället. Det är klokt både för miljön, klimatet och vår egen självförsörjning.

I en situation där vi har hållbar och lokal köttproduktion i Finland är det bakvänt att importerat kött från fjärran länder kan säljas billigare än vårt närproducerade kött. Så länge deras höga koldioxidavtryck inte på något sätt syns i priset har de en fördel jämfört med inhemsk produktion. Det bör åtgärdas.

Som skogsägare är det självklart för mig att vi ska ta hand om vår skogar och få den att växa bra. Det är bra både med tanke på att vi behöver ett fortsatt skogsbruk och att vi på grund av klimatuppvärmningen behöver stärka vår kolsänka. Det här kan vi uppnå genom en aktiv skogsvård som ökar skogens tillväxt – här finns det många åtgärder man kan ta till. Samtidigt behöver vi värna om den biologiska mångfalden – som är viktig också med tanke på vår matproduktion – och t.ex. från EU kommer krav om att vi ska skydda en del av vår skog. Här behöver vi hitta en balans. Vi ska skydda de allra värdefullaste skogarna på statlig mark och via Metso-programmet erbjuda samma möjlighet för privata skogsägare. Här är respekten för privat ägande en central fråga. Skydd på privat mark ska vara frivillig och den ska kompenseras. Detta har vi arbetat för också i denna regering. Genom aktiva skogsvårdsåtgärder som ökar skogens tillväxt kan vi fortsätta använda skogen som vi gjort idag.

Helt som inom andra sektorer är det viktigt att ta fram marknadsmässiga mekanismer som stöder vår strävan: Jag hoppas att vi kan utveckla en modell enligt vilken skogsägarna får kompensation för den sänka de upprätthåller. Vi behöver inte bara en utsläppsmarknad, utan också en marknad för biologiska och tekniska sänkor.

SFP ska vara partiet som inte bygger skiljelinjer mellan stad och landsbygd. Vi ska också vara speciellt bra på att ta fram lösningar som ger ren och närproducerad mat den konkurrensfördel som den förtjänar. Och vi ska aktivt arbeta för att alla ska få vård på eget modersmål.