Låt varje dag vara Nordens dag

/0 Comments/in , , , /by

För 64 år sedan, den 23 mars 1962, undertecknades Helsingforsavtalet – det avtal som gav det nordiska samarbetet dess ramar. Dagen firar vi som Nordens dag, för att påminna oss om den unika gemenskap vi delar.

Under årens lopp har samarbetet prövats. Migrationen och pandemin satte det under press, och förhoppningsvis har vi också tagit lärdom av det. I dag är det nordiska samarbetet mångfacetterat: våra regeringar samverkar inom Nordiska ministerrådet och våra parlament inom Nordiska rådet. De senaste årens säkerhetspolitiska förändringar har dessutom fördjupat samarbetet ytterligare – genom vårt gemensamma Natomedlemskap och ett tätare samarbete kring till exempel krisberedskap. De senaste tidernas diskussion kring kärnvapen är också en del av en harmonisering av vår lagstiftning – om än kring ett bistert tema. 

För många är det ändå de vardagliga kontakterna som binder oss samman. Särskilt vi finländare rör på oss – i Sverige bor i dag över 120 000 personer födda i Finland. Det ska vara enkelt att röra sig i Norden. Det ska kännas lika naturligt att studera i Århus eller Lund som i Åbo. Vi berikas när människor rör sig i alla riktningar – och här finns det mycket att göra.

I en allt mer komplex värld är det avgörande att ha vänner och allierade. Var för sig är de nordiska länderna små, men tillsammans utgör vi en kraft som är större än summan av våra delar. Få regioner i världen har ett lika starkt varumärke som Norden. Det blev vi åter påminda om när World Happiness Report nyligen publicerades: alla fem nordiska länder placerade sig bland de sex främsta, med Finland i topp.

Samtidigt har våra samhällen utvecklats på olika sätt. Den danska socialdemokratins syn på invandring har förståeligt nog väckt förvånade reaktioner i andra nordiska länder. I Finland har det varit svårt för vissa att förhålla sig till de svenska socialdemokraternas skattepolitiska reformer, som avskaffandet av arvsskatten. Det är viktigt att förstå varje lands särskilda förutsättningar – men också att vara öppen för att goda lösningar kan fungera på fler håll.

Alla nordiska länder behöver tillväxt. Våra välfärdssamhällen måste vara långsiktigt hållbara. Genom ett tätt samarbete har vi i Norden alla förutsättningar att lyckas ännu bättre.

Under denna regeringsperiod har samarbetet varit ovanligt nära och konkret. Det svensk-finska regeringsmötet 2024 är ett tydligt exempel. På EU-nivå är vår koordinering starkare än tidigare, och i takt med att säkerhetsfrågorna fått större tyngd har också Norden blivit mer synligt.

Det är också nödvändigt. När frihandel, rättsstat, jämställdhet, hållbarhet och säkerhet utmanas globalt kan de nordiska länderna bidra med erfarenheter och lösningar som behövs – inte bara inom EU utan i världen i stort. Finland behöver ett starkare Norden, EU behöver mer nordiskt inflytande, och världen behöver ett mer nordiskt EU.

De nordiska statsministrarna har slagit fast målet: Norden ska vara världens mest integrerade region år 2030. Tiden går snabbt, och vi behöver aktivt fördjupa samarbetet för att nå dit. Det formella samarbetet har sina verktyg – som Gränshinderrådet, där Finlands representant Astrid Thors arbetar med att identifiera hinder och föreslå lösningar. Men ansvaret ligger också hos oss alla. Genom våra egna val kan vi stärka den nordiska gemenskapen i vardagen.

Nordens dag firas en gång om året.

Men vi som lever i Norden har anledning att fira betydligt oftare än så.

Barn är viktigare än strukturer

/0 Comments/in , , , , /by

Senaste vecka uppdagades det att svenskspråkiga barn inom småbarnspedagogiken i Kyrkslätt i praktiken saknar tillgång till psykologstöd på sitt eget språk. I stället erbjuds stöd i form av finskspråkig konsultation. Det här är oacceptabelt. 

När Kyrkslätt rekryterade psykologtjänster inom småbarnspedagogiken prioriterades inte kunskaper i svenska. Språkkunskaper sågs i rekryteringen bara som en merit, och inte som ett krav. Resultatet blev att svenskspråkiga barns behov inte beaktades.

Jag beklagar att vi inte kände till den här processen medan den pågick. Det här verkar inte heller ha varit helt klart för alla i kommunledningen. Här behöver både vi politiker och tjänsteinnehavare klara av att göra bättre. Nu blev konsekvensen att svenskspråkiga barn inte får stöd på sitt eget språk.

Kommunens egna utredningar visar att psykolog- och kuratorstjänster spelar en viktig roll för barns välbefinnande. Tjänsterna bidrar till att problem upptäcks i tid, de ger stöd till personal och familjer och förebygger svårigheter längre fram. Det är alltså helt avgörande att stödet fungerar i praktiken.

För små barn är språket inte bara ett kommunikationsmedel. Det ger trygghet och skapar den kontakt barnen har till vuxna. Barn som behöver psykologiskt stöd befinner sig ofta i en situation där känslor är svåra att sätta ord på redan från början. Om stödet dessutom ges på ett annat språk än barnets modersmål blir tröskeln ännu högre.

Att erbjuda stöd på barnets eget språk är därför inte en detaljfråga, eller någonting som bara är trevligt att ha. Språket är en förutsättning för att stödet ska fungera.

Det här är självklart överallt, men i en tvåspråkig kommun som Kyrkslätt ska det här inte ens behöva diskuteras. Det ska vara helt självklart. Det ska vara självklart för både politiker och tjänsteinnehavare. 

Rekrytering av psykologer och andra specialister kan vara utmanande. Många kommuner konkurrerar om samma yrkesgrupper. Men just därför är det viktigt vilka signaler kommunen skickar. Språkkunskaper måste tydligt framgå. De är helt centrala för att man ska kunna sköta uppdraget. 

Språkservice uppstår inte av sig själv. Den måste planeras.

Kyrkslätt är en tvåspråkig kommun där en betydande del av invånarna har svenska som modersmål. Det innebär också ett ansvar att säkerställa att kommunens tjänster fungerar på båda språken i praktiken – inte bara i teorin.

För familjer med barn i svensk småbarnspedagogik handlar frågan ytterst om trygghet och förtroende. Föräldrar ska kunna lita på att deras barn får stöd när det behövs och att stödet ges på ett språk barnet förstår.

Det är därför viktigt att kommunen ser över hur stödtjänsterna inom småbarnspedagogiken organiseras. Om nuvarande strukturer inte fungerar behöver man hitta lösningar som fungerar bättre.

När det gäller små barns välbefinnande ska utgångspunkten vara klar. Strukturer och organisationsmodeller får aldrig vara viktigare än barnens behov.

Us­kon­non mer­ki­tys maail­mam­me ym­mär­tä­mi­ses­sä kasvaa jat­ku­vas­ti – us­kon­non­ope­tuk­sen uu­dis­tus ei vä­hät­te­le kris­til­lis­tä his­to­riaa

/0 Comments/in , , , /by

Opetusministerinä olen lukemattomista asiantuntijoiden kanssa käydyistä keskusteluista saanut monia syitä pohtia, miten koulu voi, mitä meidän tulisi painottaa ja miten oppimista tulisi kehittää. Yksi näistä on uskonnonopetus.

Ilmoitin jokin aika sitten, että ministeriöni käynnistää selvityksen sen arvioimiseksi, voisimmeko luoda uuden, kaikille yhteisen uskonnonopetuksen ja elämänkatsomustiedon yhdistävän oppiaineen. Tämä herättää luonnollisesti erilaisia reaktioita, ja ymmärrän sen hyvin. Siksi asiaa on välttämätöntä käsitellä harkiten ja vuoropuhelussa eri uskonnollisten yhteisöjen kanssa. Selvitystyön tuloksena tavoitteena on kehittää malli, jota voidaan sen jälkeen arvioida ja käsitellä avoimesti.

Maamme historia, kansamme historia ja kulttuurinen identiteettimme ovat vahvasti kristillisen uskon ja kirkon historian muovaamia. Tämä on tärkeää tuntea ja tunnistaa. Oma usko on sen sijaan asia, johon jokaisen on itse otettava kantaa. Koulun tehtävänä on puolestaan antaa edellytykset syvälliselle ymmärrykselle historiastamme sekä tarjota välineitä kohdata maailma oman kodin, lähipiirin ja maan ulkopuolella.

Perusopetuksessa meillä on nykyisin eriytetty uskonnonopetus, jossa oppilaat saavat opetusta sen mukaan, mihin uskonnolliseen yhdyskuntaan perhe kuuluu.

”Selvitystyön tuloksena tavoitteena on kehittää malli, jota voidaan sen jälkeen arvioida ja käsitellä avoimesti.”

Evankelis-luterilaisen kirkon jäsenet opiskelevat evankelis-luterilaista uskontoa, kirkkoon kuulumattomilla on mahdollisuus valita elämänkatsomustieto, ja jos kunnassa kolme tai useampi oppilas kuuluu muuhun uskonnolliseen yhdyskuntaan, heillä on oikeus oman uskontonsa opetukseen. Usein tämä toimii hyvin, mutta näemme myös yhä useammin tilanteita, joissa lukujärjestyksen toimivuuden vuoksi joudutaan muodostamaan kokonaisia luokkia uskonnollisen taustan perusteella. Joissakin kouluissa esimerkiksi muslimioppilaat sijoitetaan omiin luokkiin, jotta heidän uskonnonopetuksensa saadaan sovitettua lukujärjestykseen. Usein opetusta annetaan koulun ulkopuolella, ja usein opettajalla ei ole muodollista pätevyyttä. Tällaisen kehityksen ongelmat ovat ilmeisiä.

Kaikille yhteisen uuden oppiaineen luominen ei tarkoita millään tavoin kristillisen historiamme tai kulttuurisen perintömme vähättelyä, vaan pikemminkin sen selkeyttämistä. Kaikkien suomalaisen koulun oppilaiden on tärkeää tietää, miksi vietämme pitkäperjantaita vapaapäivänä, miksi koulun joulujuhla on täysin luonteva osa koulukulttuuria ja miten esimerkiksi vuorisaarna on vaikuttanut käsitykseemme oikeasta ja väärästä – sekä miten kaikki tämä on muokannut maamme ja kulttuurimme kehitystä.

Lähes vuosittain toistuu keskustelu siitä, voidaanko kevätjuhlassa laulaa Suvivirsi tai joulujuhlissa Enkeli taivaan, tai voidaanko ylipäätään järjestää joulujuhla. Vastaus on selvä: totta kai voidaan. Meidän tulee ilman muuta vaalia niitä perinteitä, joiden varaan maamme on rakentunut. Näin voidaan tehdä tunnistamalla näiden elementtien olevan osa kulttuurihistoriaamme. Yhteinen oppiaine helpottaisi myös tämän ymmärtämistä, yhteisesti.

Toivon, että keskustelua tästä kysymyksestä käydään kunnioittavassa hengessä. Monille vähemmistöuskonnoille oman uskonnon opetus on erittäin tärkeää, ja ymmärrän sen hyvin. Samalla meillä on vastuu siitä, että kaikille annetaan samat valmiudet ymmärtää itseään ja muita, yhteiskuntaamme ja maailmaa.

Turun piispa Mari Leppänen avasi omasta puolestaan keskustelun tammikuussa Helsingin Sanomissa, jossa hän antoi tukensa uudistukseen ja totesi, että “Koulu on yhteiskunnan keskeisin sivistysinstituutio. Sen tehtävä on antaa kaikille lapsille ja nuorille valmiudet ymmärtää maailmaa, jossa uskonnolla ja katsomuksilla on edelleen suuri merkitys.” Olen samaa mieltä.

Kouluissa on 20 vuoden kuluttua lähes 100 000 lasta vähemmän

/0 Comments/in , , , , , , , /by

Suomi kohtaa suuria haasteita väestörakenteen muuttuessa. Tämä kävi selväksi, kun RKP:n puheenjohtaja ja opetusministeri Anders Adlercreutz vastaanotti 12. maaliskuuta ensimmäisen kattavan raportin väestökehityksestä ja sen vaikutuksista perusopetukseen.

Vuosien 2023 ja 2040 välillä peruskouluikäisten lasten määrän arvioidaan vähenevän lähes 100 000 lapsella. Kehitys merkitsee kunnille suurta haastetta, sillä niiden on tarkasteltava, miten perusopetus tulevaisuudessa järjestetään.

– Kun oppilasmäärä vähenee näin voimakkaasti, jokainen kunta ei pysty ratkaisemaan tilannetta yksin. Meidän on ajateltava uudella tavalla, vahvistettava kuntien välistä yhteistyötä ja varmistettava, että kaikilla lapsilla on myös tulevaisuudessa pääsy korkeatasoiseen peruskouluun, Adlercreutz sanoo.

Kehitys näyttää kuitenkin hyvin erilaiselta eri puolilla maata. Monissa kunnissa oppilasmäärä vähenee, kun taas joissakin kunnissa se kasvaa, muun muassa maahanmuuton seurauksena.

Raportti esittää useita toimenpiteitä muutokseen vastaamiseksi. Keskeinen teema on kuntien välisen yhteistyön lisääminen sekä koulun rakenteiden tarkastelu. Yhtenä vaihtoehtona esiin nostetaan myös yhteinen katsomusaine, joka voisi vapauttaa resursseja.

– Tärkeintä on, että pieneneviä ikäluokkia ei käytetä perusteena rahoituksen vähentämiselle. Lasten määrän väheneminen ei automaattisesti tarkoita pienempiä kustannuksia. Päinvastoin kustannukset oppilasta kohden voivat kasvaa, erityisesti kunnissa, joissa oppilasmäärä vähenee mutta joissa tarvitaan edelleen tiloja, opettajia ja koulukuljetuksia, Adlercreutz sanoo.

Raportissa käsitellään myös ruotsinkielistä koulutusta. Muutokset vaikuttavat usein voimakkaammin pienempiin kieliryhmiin, ja siksi oikeus ruotsinkieliseen opetukseen on turvattava myös tulevaisuudessa.

– Ruotsinkielinen koulutus on haavoittuvainen tilanteessa, jossa oppilaspohja pienenee ja etäisyydet ovat pitkiä. Siksi meidän on varmistettava, että ruotsiksi tarjottava koulutus säilyy korkeatasoisena, että rahoitus huomioi kaksikielisyyden lisäkustannukset ja että saatavilla on sekä oppimateriaaleja että pätevää henkilökuntaa, Adlercreutz sanoo.

Verklighetsförankrade lösningar

/0 Comments/in , , , , , , , /by

I en färsk doktorsavhandling slår forskaren Jon Järvinen fast att Svenska folkpartiet är Finlands minst populistiska parti. Det kanske ligger oss litet i fatet under valkampanjer, då populistiska budskap ju har visat sig fungera. Samtidigt passar populism SFP, och mig, väldigt dåligt. Våra lösningar är inte förenklade, vi fortsätter med en verklighetsförankrad retorik och politik.

Ett färskt exempel på populism är debatten om arbetslösheten bland utrikes födda som gått het de senaste dagarna. Arbetslösheten i vårt land ska förstås tas på allvar, och vi ska analysera den, för att bättre kunna förstå vilka åtgärder som behövs. 

Finland har i dag omkring 350 000 arbetslösa. Av dem är cirka 50 000 födda utomlands. Det betyder att knappt 15 procent av de arbetslösa är invandrare. Det är en betydande andel, men det är inte hela bilden – och det är inte förklaringen till vår svaga ekonomi.

Den mycket större och mer oroande framtidsfrågan är ungdomsarbetslösheten. I slutet av förra året var nästan 90 000 personer under 30 år arbetslösa. Att få det första jobbet har blivit allt svårare. Och ju längre man står utanför arbetslivet, desto svårare blir det att ta sig in.

När konjunkturen försämras är det alltid de med svagast förankring i arbetslivet som drabbas först. De som nyligen etablerat sig på arbetsmarknaden – unga och invandrare – löper större risk att bli uppsagda. Det betyder inte att de skulle orsaka arbetslösheten i sig. Det betyder att de är mer sårbara när ekonomin går sämre.

Och för tydlighetens skull: hög arbetslöshet är inte orsaken till vår svaga ekonomi. Det är den svaga ekonomin som är orsaken till den höga arbetslösheten.

Det behövs naturligtvis kraftfulla åtgärder för att få fart på tillväxten och för att sänka tröskeln till arbetslivet. Regeringens sysselsättningssedel för unga, som ger arbetsgivare en 50 procents lönesubvention vid nyanställning, är ett steg. På den satsas 30 miljoner euro. Också andra åtgärder behövs: mer incentiv för företag att anställa unga, bättre möjligheter att arbeta under studierna och en starkare koppling mellan studier och näringslivet. Företagande borde också uppmuntras tidigare.

Samtidigt ska vi också tala klarspråk när det gäller hindren för nyanlända. Forskning visar att namn och etnicitet påverkar möjligheterna att få jobb. Språkkunskaper är en annan tröskel. Lösningarna är inte enkla – men skuldbeläggning är definitivt fel väg.

Det är också värt att minnas att en stor del av sysselsättningsökningen under 2000-talet har skett genom invandring. Utan invandring skulle vår ekonomiska tillväxt ha varit ännu svagare.

Finlands styrka har alltid varit ett jämlikt samhälle. När alla människors kompetens tas till vara stärks hela samhället. Att leta syndabockar bara försvagar oss.

Sysselsättningen är en gemensam utmaning. Den kräver breda reformer, saklig analys och en politik som bygger broar snarare än murar. Att skuldbelägga den som saknar arbete är inte bara dumt, det är dessutom struntprat.

Katedralskolan i Åbo – finländska utbildningstraditionens ryggrad

/0 Comments/in , , , , , , /by

Om en dryg vecka uppmärksammas bildningens långa anor i Åbo. Katedralskolan, Finlands äldsta skola, firar 750-årsjubileum i år och invigningen av jubileumsåret äger rum. En tidsresa tillbaka till 1200-talet känns nästan hisnande – så mycket har hunnit hända på sju och ett halvt sekel. Finland har levt igenom medeltiden, reformationen, stormaktstiden, upplysningen, autonomin, självständigheten, krigstiden – och välfärdsstatens uppbyggnad.

Vid tiden då Katedralskolan grundades var utbildning något för de få, men dess betydelse för samhället som helhet var redan då uppenbar.

Det jubileumsfirande som vi nästa vecka inleder tillhör inte bara skolan själv, utan hela Åbo, hela Svenskfinland och i förlängningen hela Finland. Vid tiden då Katedralskolan grundades var utbildning något för de få, men dess betydelse för samhället som helhet var redan då uppenbar. Åbo var Finlands centrum för förvaltning, kyrkligt liv och lärdom, och just här växte den struktur fram som lade grunden för vårt senare skolväsen.

Man kan alltså med fog säga att Katedralskolan utgör själva ryggraden i den finländska utbildningstraditionen. Utan denna skola hade vi till exempel knappast haft Kungliga Akademin i Åbo år 1640 – och därmed inte heller det universitetssystem som i dag är en självklar del av vårt samhälle.

Efter att först få fira Katedralskolans 750 år känns det extra passande att lite senare i februari få presentera det framtidsarbete inom grundskolan som vi har arbetat med på Undervisnings- och kulturministeriet denna regeringsperiod.

Syftet med framtidsarbetet är att ta fram en vision som tar sikte på en önskad framtid, hur den grundläggande utbildningen ska se ut år 2045 och vilka färdigheter som eleverna behöver lära sig i framtiden.

Under denna regeringsperiod har vi haft fokus på att stärka de grundläggande färdigheterna, att läsa, skriva och räkna. Vi har sedan augusti 2026 till exempel utökat veckotimmarna i dessa ämnen samt reformerat stödet för lärande, så att alla som behöver stöd ska få det i ett så tidigt skede som möjligt. Samtidigt är det viktigt att elever och studerande erbjuds möjlighet att lära sig nya kunskaper och färdigheter som behövs i framtidens samhälle.

Det är just det framtidsarbetet fokuserar på.

Förutom att det fortsättningsvis finns ett behov att stärka de grundläggande färdigheterna handlar det också om teman som berör till exempel artificiell intelligens och teknik samt ekologisk och social hållbarhet. Alla dessa är stora, samhällsomvälvande fenomen som vi vet att behöver tacklas också framöver.

Skolans uppgift är på många sätt allomfattande.

Samtidigt som syftet är att lära ut den kompetens som behövs för att kunna fungera i samhället – det vill säga de grundläggande färdigheterna – handlar det om att ge unga människor verktyg att förstå världen, att tänka kritiskt, att samarbeta och att ta ansvar.

Också när svaren inte är enkla.

Katedralskolans erfarenhet av att allt detta – att leva i tiden, lära ut de färdigheter som unga behöver och samtidigt vara en bärande aktör genom århundradena förtjänar en eloge. Låt oss tillsammans blicka framåt på de kommande seklen.

Olemme enemman kuin osiemme summa

/0 Comments/in , , , , /by

Vuosien varrella olen monta kertaa saanut johdattaa vierailijaryhmiä Eduskuntatalossa. Teen sen mielelläni itse, sillä se antaa mahdollisuuden keskustella kävijöiden kanssa – mutta myös pysähtyä itse sen äärelle, mitä Eduskuntatalo edustaa.

Kun vuonna 1923 päätettiin, että vastikään itsenäistynyt Suomi saisi oman eduskuntatalon, oli hyvin vähän merkkejä siitä, että olisimme yhä itsenäinen maa 102 vuotta myöhemmin. Euroopassa sodan jäljet savusivat edelleen, ja Venäjällä vallitsi paikoin levottomuutta. Suomi oli yksi Euroopan köyhimmistä maista.

Mutta uskoimme itseemme. Ja 100 vuotta sitten, vuonna 1925, julkistettiin kilpailun voittanut ehdotus. Se oli yhdistelmä vaikutteita sekä meidän omasta että muista arkkitehtuuriperinteistä ja sen pohjalta taloa lähdettiin rakentamaan. 

Päättäjät uskoivat Suomeen ja siihen, että demokratia tarvitsee symbolin – sellaisen, joka olisi maamme ja demokratiamme arvoinen. He näkivät kauas.

Tänä päivänä tuntuu usein siltä, ettei meiltä löydy samanlaista uskoa tulevaisuuteen. Se on paradoksaalista, kun ajattelee, miten moni asia puhuu puolestamme – toisin kuin sata vuotta sitten.

Opetusministerinä matkustan ajoittain myös ulkomaille, ja toimin sen kautta eräänlaisena lähettiläänä maallemme ja erityisesti koulujärjestelmällemme. Vastaanotto on kaikkialla erittäin myönteinen. Suomea katsotaan ylöspäin. Kouluamme arvostetaan, ja maamme ”kansalliseen brändiin” liitetään lähes yksinomaan positiivisia asioita.

En voi olla ajattelematta, että täällä kotona keskustelumme juuttuvat ajoittain hyvin toisenlaisiin mielikuviin. Mikään maa ei voi olla kaikkea, mutta paljon voi olla. Ja Suomi on paljon.

Koulumme on edelleen hyvä. Sijoitumme yhä korkealle kansainvälisissä vertailuissa. Aikuisemme ovat PIAAC-tutkimuksen – eli aikuisten PISA-testin – mukaan maailman parhaita. Meillä on vahva lehdistönvapaus, hyvin matala korruptio, kohtuullisen sujuva byrokratia ja hyvä elämänlaatu. Myös työn ja vapaa-ajan tasapaino on monella tapaa kunnossa.

On täysin totta, että haasteita riittää. Julkinen talous ei ole tasapainossa. Talouskasvu on liian hidasta. Mutta on yhtä totta, ettei ole realistista odottaa sijoitusten ja investointien virtaavan maahan, jos emme itse näe ympärillämme olevia mahdollisuuksia.

On myös tärkeää ymmärtää, ettemme itse tiedä kaikkea parhaiten. Siksi tarvitsemme ideoita myös ulkopuolelta. Kasvua on vaikea synnyttää, jos toimimme vain oman kansallisen nollasummapelin sisällä.

Suomen vahvuudet – turvallisuus ja keskinäinen luottamus – ovat maailman mittakaavassa ainutlaatuisia asioita. Niitä voisi käyttää vetovoimatekijöinä, joilla houkutella osaamista ja pääomaa Suomeen. Mutta se edellyttää meiltä hieman enemmän uteliaisuutta, avoimuutta ja yhteistyöhalua.

Olemme itsenäisyytemme aikana kohdanneet suuria haasteita monesti. Usein olemme löytäneet tien eteenpäin juuri siksi, että olemme ennakkoluulottomasti uskoneet itseemme – niin sodan kuin rauhankin aikana.

Itsenäisyyspäivä tarjoaa mainion mahdollisuuden muistuttaa itseämme siitä, mitä meillä on, mitä aikaisemmat sukupolvet ovat tehneet puolestamme ja miten usein olemme yhdessä olleet enemmän kuin osiemme summa. Hyvää itsenäisyyspäivää.

Skolan behöver riktning, stöd och höjda ambitioner

/0 Comments/in , , , , , /by

När vi nu är kalibrerade för några sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att läsa en längre text. Därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att klara av tristess ibland.

Skolan har en helt central roll när vi talar om Finlands framtid.

Eftersom den är så central är det viktigt att vi inte fastnar i ett letande efter syndabockar eller i en längtan efter svunna tider när vi diskuterar dess utveckling.

Skolan påverkas av samhället runtomkring den. Den är inte en isolerad ö. Samtidigt som det är viktigt att ta lärdom av det förflutna är det därför också klart att dagens utmaningar kräver lösningar som passar in i nutiden.

Det finns orsak att med oro se på de försämrade inlärningsresultaten.

Därför analyserar vi vid Undervisnings- och kulturministeriet som bäst orsakerna som ligger bakom de senaste årtiondenas utveckling – och bilden är komplex. Här vill jag ändå lyfta fram några centrala aspekter.

Digitaliseringen har förändrat verkligheten för våra barn och unga.

Koncentrationsförmågan utmanas av en verklighet i vilken vi ständigt bombarderas av en kaskad av budskap från olika apparater.

Lösningen är ändå inte att ta bort alla digitala läromedel från skolan, utan vi behöver hantera frågan pragmatiskt och pedagogiskt. Här har förstås lärarna och skolan en stark roll, men också hemma behöver vi stöda våra barn genom en sund inställning till skärmar.

Förmågan att fokusera och kunna koncentrera sig under längre perioder är avgörande för lärandet. När vi idag i vardagen är kalibrerade för 15–30 sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att till exempel läsa ett längre kapitel i en bok. Just därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att till och med klara av tristess ibland.

Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.

Också den fysiska lärmiljön spelar stor roll: buller, stora öppna klassrum och för stora grupper är problem som kan åtgärdas.

Samtidigt måste vi vara tydliga med vad de försämrade inlärningsresultaten inte beror på. Skulden till det, att våra Pisaresultat dalat är inte ett ökat antal elever med utländsk bakgrund. Det visar forskningen. Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.

Skolans största tillgång är våra lärare. Under åren har deras arbetsbild ändå breddats.

Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.

Förväntningarna från hemmen har ökat, ibland mer än vad som kan anses rimligt.

Lärarens uppdrag är ändå först och främst att undervisa. Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.

Arbetsro och högre krav kräver tydliga spelregler. Att ta bort mobiltelefoner från klassrummen har redan gett tydligt positiva resultat.

Grundläggande färdigheter – att läsa, skriva och räkna – kräver tillräckligt med tid. De tre nya årsveckotimmarna i dessa ämnen i de lägre årskurserna som vi infört är därför viktiga.

Utmaningar finns också efter den grundläggande utbildningen – men där finns framför allt möjligheter.

Om 20 år kan yrkesutbildning bra vara den mest attraktiva vägen för unga.

Praktiska färdigheter, problemlösning och arbetslivskompetens blir centrala i 2030- och 2040-talens ekonomiska verklighet. Därför behöver hela utbildningssektorn klara av att leva i en tid av snabb förändring.

Vi löser inte skolans problem genom att skylla på invandring, skärmar eller hur läroplanen ser ut.

Problemen löser vi genom att stöda lärare och elever, höja ambitionsnivån och stärka strukturerna – samtidigt.

Vid sidan av kunskap behöver vi dessutom mer empati, mer samarbetsförmåga och en inställning som präglas av livslångt lärande. Det här är inte ”mjuka” värden, utan kärnan i framtidens konkurrenskraft.

Som undervisningsminister ser jag grundskolan som helt central för vår framtid. Låt oss höja ribban tillsammans.

Den kommande kompetensgarantin är nästa steg. Vi måste trygga arbetsro både för lärare och elever, och ge varje barn chansen att nå sin potential – med blicken riktad framåt, inte bakåt.

Koulu tarvitsee suunnan, tukea ja vaatimustason nostoa

/0 Comments/in , , , , /by

Koulu on suomalaisen tulevaisuuden ydin. Nimenomaan koulun merkityksen takia on oleellista, että keskustelu sen suunnasta ei typisty yhteen syylliseen tai yhteen menneisyyteen katsovaan ratkaisuun. “Vanhaa hyvää koulua” voi ymmärrettävästi kaivata, mutta nykyiset haasteet eivät ratkea eilisen ajattelulla. Opetus- ja kulttuuriministeriössä pureudumme parhaillaan heikentyneiden oppimistulosten juurisyihin ja vastaus kysymykseen ”miksi” on monisyinen. 

Digitalisaatio on muuttanut lapsuuden arkea. Keskittymiskyky kuormittuu, ärsykkeet kilpailevat huomiosta. Ratkaisu ei ole teknologia vastaan kirja, vaan pedagogiikka, joka annostelee ja ohjaa käyttötapoja. Tämä annostelu on koulupäivän osalta opettajien ammattitaidon varassa. Kodit voivat tässä työssä auttaa terveitä digikäytäntöjä kotona vaalimalla.

Keskittymiskyky ja pitkäjänteisyys ovat keskeisiä oppimisen moottoreita. Kun maailma kalibroi meidät kuluttamaan valmiiksi pureskeltuja syötteitä 15 tai 30 sekunnin annospaloina voi 30 sivua pitkän luvun lukeminen tuntua ylipääsemättömän raskaalta. Keskittymiskyvyn heikkeneminen on iso syyllinen haasteisiimme ja siksi koulun keskeinen haaste onkin opettaa meidät sietämään hitautta, jopa tylsyyttä. Vain pitkäjänteisyyden harjaannuttaminen johtaa parempiin oppimistuloksiin.

Myös oppimisympäristöissä kohdattava melu, avoimet tilat ja paikoitellen liian isot ryhmäkoot ovat asioita, jotka ovat korjattavissa. Yhteiskunnan monimuotoistuminen edellyttää resursseja ja oikein tuettuna heterogeenisyys on voimavara, joka auttaa menestymään. 

Samalla on syytä muistuttaa kaikkia suomalaisia siitä, mistä ei ole kyse: PISA-tulosten laskun syyllinen ei ole nuori, jonka tausta löytyy Suomen ulkopuolelta. Sellaista väitettä ei tue myöskään tutkimustieto.

Jos syyllistä hakee heppoisin perustein väärästä paikasta ongelma jää korjaamatta. 

Koulujärjestelmämme keskeinen ja kriittinen vahvuus on opettajakunta. Opettajien työssä on kuitenkin tapahtunut työnkuvan hiljainen laajentuminen; kodit odottavat opettajilta asioita, joita heiltä ei voi odottaa. Opettajien tehtävä on opettaa ja tätä ydintehtävä on suojattava. 

Työn motivoivuuden ytimessä on autonomia. Tämä pätee myös opettajiin ja siksi heidän autonomiaansa tulee vaalia. Kyse on aivan keskeisestä työn vetoimaan vaikuttavasta tekijästä. Korjaustoimenpiteissä pitää siksi keskittyä seikkoihin, jotka parantavat heidän työssä onnistumisen edellytyksiä. Täydennyskoulutus, työn itsenäisyys ja oman työn ja pedagogiikan kehittäminen ovat kriittisiä kysymyksiä. 

Vastaus ei ole se, että lisäämme tarkastusten määrää tai luomme uusia mittareita opettajia kaitsemaan. 

Työrauha ja vaatimustaso on mahdollista palauttaa selkeillä pelisäännöillä – ei rangaistuskulttuurilla. Kännyköiden poistolla luokkahuoneista näyttää jo olleen dramaattisen positiivisia vaikutuksia monessa koulussa. Perustaidot – lukeminen, kirjoittaminen ja laskeminen –  tarvitsevat päivittäisen rytmin. Siksi tämän syksyn alusta alakouluun tulleet 3 vuosiviikkotuntia lisää vahvistavat  lukemista ja laskemista ovat tärkeitä. 

Tukipalvelut tuodaan lähemmäs luokkaa ja yhteistyötä kotien sekä nuorisotyön kanssa vahvistetaan. Mittareita uudistetaan niin, että tieto tukee oppimista.

Haastetta on myös peruskoulun ulkopuolella. Mutta siellä on ennen kaikkea mahdollisuuksia: On mahdollista, että 20 vuoden kuluttua ammatilliset opinnot ovat Suomen tavoitelluimpia koulutuspolkuja. Kädentaidot, ongelmanratkaisukyky ja työelämäosaaminen ovat 2030- ja 2040-lukujen kovaa ydintä. Juuri siksi koulutusjärjestelmän on kyettävä elämään ajassa, jossa muutos on eksponentiaalista. Emme saa jähmettyä nostalgian varjoon.

Koulun ongelmia ei ratkota maahanmuuttoa, teknologiaa tai opetussuunnitelmaa syyttämällä. Ne ratkotaan tukemalla opettajia ja oppilaita, nostamalla vaatimustasoa ja vahvistamalla rakenteita – kaikkia samanaikaisesti.

Suomi tarvitsee tiedollisen osaamisen rinnalle empatiaa, yhteistyökykyä, itsesäätelyä ja elinikäisen oppimisen identiteettiä. Nämä eivät ole “pehmeitä lisukkeita” vaan teknologisen aikakauden kilpailukykyä.

Opetusministerinä näen peruskoulun tulevaisuuden infrastruktuurina. Nostetaan yhdessä rimaa – valmisteilla oleva osaamistakuu on tämän työn seuraava  askel. Varmistetaan opettajien työrauha ja annetaan jokaiselle lapselle mahdollisuus yltää potentiaaliinsa – eteenpäin katsoen, ei taaksepäin peruuttaen.

(Kirjoitus Maaseudun Tulevaisuudessa 14.11.2025)

Det glada oväsendet

/0 Comments/in , , , , , /by

Förmågan att koncentrera oss är trots allt fortfarande en färdighet som behövs i denna värld, oberoende av den teknologiska, digitala revolution som pågår runt omkring oss.

I en kommun har basketställningarna behövt grävas fram från kommunens förråd. Barnen saknade nämligen lekar och spel under rasterna, eftersom mobiltelefonerna enligt skolans beslut skulle lämnas i ryggsäcken.

I en annan kommun berättade rektorn att ljudnivån numera är hög under rasterna. Barnen sitter inte längre tysta och ensamma, utan pratar med varandra, leker och spelar. Ibland uppstår det förstås små gräl, men oväsendet är mestadels positivt: äkta, direkt interaktion och gemenskap.

När höstterminen nu hunnit till oktober verkar mobilförbudet, som trädde i kraft i början av augusti, ha förändrat vardagen och den inre dynamiken i många skolor i en positiv riktning.

Även om lagen endast begränsar användningen under lektionstid, har många skolor – till min glädje och enligt min uppmaning – valt att begränsa användningen även under rasterna. Lika centralt som att skolan lär ut att läsa, räkna och förstå vårt samhälle, är att den lär ut interaktion och sociala färdigheter. Dessa lär man sig genom att göra saker tillsammans, tala och lyssna, diskutera.

Och det kräver tid och utrymme.

Enligt en svensk studie tillbringar barn utanför skolan över sex timmar om dagen framför en skärm. Tidsanvändning är på många sätt ett nollsummespel – en timme som ägnas åt en sak är bort från något annat.

När begränsningen av mobilanvändning under lektionstid verkar leda till att användningen minskar även på rasterna, finns det skäl att hoppas att samma positiva effekt också visar sig på fritiden. Då kan vi vara på väg att lösa den centrala utmaningen för utbildningen: de sjunkande inlärningsresultaten.

Jag tror starkt att huvudorsaken till de försämrade inlärningsresultaten finns i vår försvagade koncentrationsförmåga. Det är något som drabbar både oss vuxna och de unga.

En orsak till detta är den lilla apparat som surrar och vibrerar i fickan och i väskan. Den har distraherat oss bort från den verklighet där vi kunde sitta stilla i en timme och vända på bokens sidor, utan avbrott.

Förmågan att koncentrera oss är trots allt fortfarande en färdighet som behövs i denna värld, oberoende av den teknologiska, digitala revolution som pågår runtomkring oss.

Skolans uppgift är att lära unga de centrala färdigheter världen kräver av dem. Behovet av digital kompetens är naturligtvis en central fråga. Vi kan inte blunda för det. Men i vår tid behöver vi fortfarande förmågan att fördjupa oss, att koncentrera oss och att vara långsamma. Man kan säga att det är en förutsättning för djup inlärning.

Förhoppningsvis leder lagändringen till att mobiltelefonerna spelar en något mindre roll i barnens och ungdomarnas liv. Och inte genom det bara till livligare raster, utan också till mer eftertanke, koncentration, fördjupning och därigenom en bättre förmåga att lära sig nytt om världen och om oss själva.

Långsamhet behövs i denna snabba värld.