Vi bor i världens säkraste land. Vi känner globalt ansvar, och har förbundit oss till internationella avtal om mänskliga rättigheter. Vi har obefintlig korruption. Vi litar på varandra och myndigheterna. Vi har en stark demokrati, en rättsstat och starka demokratiska institutioner. 

Trots det verkar vi vara oförmögna att dels sakligt diskutera, dels fatta beslut om vad vi skall göra med 30 barn som hamnat i en livshotande, ohållbar situation och deras mödrar som agerat enormt oansvarigt och möjligtvis gjort sig skyldiga till brott. Jag tala om fallet al-Hol som dominerat alla nyheter den senaste veckan. 

Jag har tidigare valt att inte kommentera frågan eftersom den är mycket känslig. Men eftersom den tagits till ett politiskt slagträ har verkligheten fördunklats. Jag vill med denna text förklara hur jag ser på frågan, så heltäckande som möjligt. 

En fråga som primärt borde vara juridisk och moralisk och som för all del på ett praktisk plan är mycket komplicerad har gjorts till en politisk fråga. En fråga som man till och med försöker lösa med omröstningar på sociala medier. 

Så kan det inte vara. Vi måste kunna bättre än så. För beslutet i sig borde inte vara så svårt.

För barnens del är det på ett juridiskt plan inte en komplicerad fråga. Helt som justitiekansler Pöysti konstaterat är vi förpliktigade att värna om deras välbefinnande. Vi har egentligen inte några alternativ. Om finländska barn – i detta fall synnerligen små barn – är i fara är vi förpliktigade till att hjälpa dem. Vad deras föräldrar än har gjort, så är barnen oskyldiga till sin situation. 

För mödrarnas del är situationen juridiskt mer komplicerad. Och här träder förvisso politiken in. Ett barn har rätt till sina föräldrar. Och även om man i dessa fall med fog kan konstatera att föräldrarna har agerat på ett sätt som inte är i barnens intresse, som riskerat deras hälsa och välfärd, är mödrarna i detta fall fortfarande dessa barns föräldrar. Vi har processer, enligt vilka vi i extrema fall kan omhänderta barnen. Men också i sådana fall har föräldrarna rätt till att träffa sina barn. Också när det handlar om brottslingar, till och med mördare, ger vår lagstiftning bandet mellan barn och föräldrar stor prioritet.

Ytterligare: Om vi vill omhänderta barnen kan vi inte göra det utomlands. 

Det här leder till att vi inte kan ta hem barnen om föräldrarna inte vill det, och vi kan i praktiken antagligen inte heller låta bli att ta hem föräldrarna om vi vill rädda barnen.

Här är den stora svåra frågan i ekvationen. Är det rätt att rädda föräldrar som vi inte har någon orsak att känna sympatier för? Borde vi inte lämna människor som uppenbarligen valt att ställa sig på fel sida, som valt att liera sig med en av de värsta organisationer vi sett i modern tid- åt sitt eget öde?

Vi bor i en rättstat. Rättsstaten bygger på vissa grundmurade principer. De leder ibland till att vi måste fatta beslut som kan kännas jobbiga. För om vi inte skyddar rättsstaten också i jobbiga situationer eroderas den. Och det förlorar vi alla på. Mänskliga rättigheter gäller inte bara för dem vi gillar, utan också för dem vi ogillar. 

Därför har jag svårt att se någon annan lösning än den, att vi räddar barnen, och tar med de mödrar som vill komma med.

Men säkerheten då. Varför skulle vi med vett och vilja ta hit människorna med troliga jihadistsympatier?

Kurderna gjorde oss alla en stor tjänst när de starkt bidrog till att krossa ISIS. Nu belastas de ytterligare av al-Hol, ett fängelse för 70 000 personer. 

al-Hol kommer inte att finnas i evighet. Den situation vi har idag är inte statisk. al-Hol kunde ha upplösts när Turkiet attackerade, och någon dag kommer lägret att upplösas. Hur inverkar det på säkerheten? Vad betyder det, att människor som i det skedet antagligen radikaliserats ytterligare är på fri fot, fria att organisera sig och kanske planera attacker mot de länder som valde att inte hjälpa dem? Som terrorismforskaren Leena Malkki konstaterat: Att inte göra nånting medför också risker. 

Om vi tar hem 1-11 vuxna – och här är det skäl att komma ihåg att kurderna inte vill släppa iväg människor som de upplever att har begått brott – vet vi var vi har dem. Vi kan ställa dem till svars för sina dåd. Bevis kommer inte att var lätta att uppbringa, men i alla andra händelser är de antagligen omöjliga att vaska fram. 

Tanken om en internationell domstol för dessa människor är tyvärr inte realistisk. 

Vi har tidigare tagit emot människor som låtit sig rekryteras till ISIS och organisationer av samma kaliber. Vi har processer för att ta hand om dem. Vi är förberedda på det som krävs. Det finns processer för hur man tar hand om barnsoldater som radikaliserats och traumatiserats. Jag är övertygad om att vår polis och vårt rättsväsende, skyddspolien, den sociala sidan och våra barnskyddsexperter har resurser att ta hand om och övervaka upp till 11 vuxna och upp till 30 barn. 

I sista hand är det frågan om det här: Litar vi på vårt rättsväsende? Litar vi på polisen och våra myndigheter? Är rättsstaten nånting vi i alla situationer vill värna om? Jag hoppas vi kan göra det, och att vi kan fatta ett beslut som äntligen löser detta problem så att vi kan fokusera på Finlands riktiga utmaningar – ekonomin, sysselsättningen, undervisningen och klimatet. 

We never know what the future brings. Nor what skills we will need. We can only guess, we can only make more or less educated assumptions of what lies around the corner. 

Will the robots take over? Will AI make you and me superfluous? What should we people be good at in the future? 

Jack Ma, the founder of the Chinese internet giant Ali Baba, said some time ago, that we should teach our kids those things that differentiate us from the machines. We should be good at doing the things machines can’t do. 

As I interpret it: We don’t need to be supercomputers. But we need to understand the feelings, the sensations, the hopes and dreams of those that are around us. 

We don’t need to be supercomputers, but we need to be imaginative, creative, and able to think about new things and solution that don’t yet exist. 

And to be able to do that, we need to be able to see what is around us. To see each other, and the surroundings we live in.

Maire Gullichsen, the founder of Artek, was a legendary patron of the arts, and also a mentor of many artists. She had a big family and many of her children and grandchildren became artists. 

There is a story about a person asking Maire Gullichsen what she did to raise so creative offspring. How come her children and grandchildren are so creative, she must have provided for a very stimulative upbringing?

On the contrary, Maire Gullichsen said. I tried to make everything as dull and boring as possible. So that they would be forced to be creative, to come upp with something new and interesting. 

And that is what creativity is. The ability to see possibilities in the dull, in the boring. To see possibilities in places where the ordinary thought-process doesn’t see a way out. 

To not accept the status quo or the limitations of the ordinary solutions. 

These are things that can and should be taught and trained. 

Dear friends

I am a politician, and an architect. To many this might seem like a very strange combination. How cold you move from architecture to legislation? 

I don’t view these worlds as being so far apart. I think the creative process you learn as an architect can help you in many fields of life. 

Seeing the world as an architect forces you to look around yourself. To not only look at your surroundings, but to see them. 

And the creative process of an architect itself is an immensely useful tool for any profession. When you start designing a project you are faced with numerous often conflicting requirements. 

The work of an architect is to see the essential in those, to analyze the surroundings, and to make the best solution possible, with all that in mind. 

Writing legislation is pretty much the same thing. See alL requirements. Listen to all stakeholders. And find a solution. And then – have patience, set the goal to ten years from now, and work towards it. Just as an architect has to when embarking on a project. 

A creative education, a creative background, can help in all fields of work. 

THere is one area in which architects beat politicians hands down. 

WHen working as an architect, or in any profession, you often fall in love with your initial idea. Enamoured by it you proceed developing it. Until you realize that it is useless, crap, that you need to start over. 

You have to kill your darlings, over and over. Until you find the right solution. 

In politics we should do that, more often. Instead of clinging to the first idea we said out loud, we should ditch it when it is necessary, in order to find the right one. 

Dear friends. 

Every Friday there is a climate protest on the steps of our Parliament building. Climate change is the biggest challenge we face as a species. To fight that we need solutions, big and small. We need computers, we need their calculations, but most of all we need the creative minds of coming generations. 

We need a mindset that sees new solutions, that has the ability to kill its darlings and think anew. And for that, I am very happy that you are here today.