Vi är ett land med fem miljoner människor, det är halva Londons befolkning. Vi har goda naturtillgångar, ren luft och rent vatten. Det här är saker som vi tar som en självklarhet, trots att de på ett globalt plan är en bristvara. Enbart I dessa finns enorma ekonomiska möjligheter. Vi har en högt utbildad befolkning och minimal korruption. Vi har alla förutsättningar att gå i täten i den digitala revolutionen. Vi har allt som behövs för att lyckas.

Att vi inte lyckats bryta Finlands negativa spiral beror inte på att vi inte skulle ha förutsättningarna, utan på ett bristande förtroende, ett optimismunderskott. Finland behöver vision, vilja och framtidstro. Vi behöver en strategi som alla kan förbinda sig till. Vi behöver lagspelare, inte soloåkare. Vi behöver en atmosfär i vilken både ung och gammal vågar pröva sina vingar som företagare. Vi behöver konkreta beslut som motiverar och stöttar dem som redan valt den banan.

Vi måste kunna måla upp en bild av ett fungerande framtida Finland. Vi måste göra människor delaktiga i processen – det är lättare att sträva mot nånting som känns eget och meningsfullt. Jag är övertygad om att vi finländare i en svår situation är redo för förändring och till och med uppoffring om vi får de redskap som behövs för att förstå målen. Med den här filosofin i bakfickan är jag redo att ta över stafettpinnen från Carl Haglund.

Jag ställer mig till förfogande i SFP:s ordförandeval eftersom jag ser att partiet behöver en ledare med vision och en bred professionell kompetens. Jag har verkat som arkitekt och företagare, varit huvudplanerare för stora offentliga byggprojekt som inneburit åratal av förhandlande med olika intressenter, myndigheter och som krävt ett djupt lagtekniskt kunnande. Jag har varit i kontakt med myndigheter på professionell nivå i 20 år, vilket varit till stor nytta de senaste åren då jag också fått arbeta inom det politiska. Jag har en intensiv kontakt med näringslivet och har erfarenhet av styrelsearbete i börsbolag. Mina största lärdomar har jag trots allt fått som far i en familj med fem barn. Det jag lärt mig där: konsekvens och tålamod, har hjälpt mig att nå resultat också i politiken.

Men det krävs inte bara yrkeskunnande. Jag kommer från en skapande bransch och kan kreativ problemlösning. Jag är bra på att bygga sociala nätverk vilket hjälpt mig både före och efter mitt inträde i politiken. I riksdagen har jag snabbt byggt upp ett nätverk över partigränserna.

Jämställdhet är en självklarhet, det kan jag säga utan att darra på rösten. Jag är son till en kvinna i karriären, och gift med en annan. Jag hoppas att jämställdhet är ett självklart värde för mina barn, 4 pojkar och en flicka.  I mitt riksdagsarbete har jag synligt arbetat för jämställdhet.

När man ställer upp i ett ordförandeval i vårt parti skall det inte handla om personliga ambitioner, utan om en vilja att föra partiet framåt, och via det, Finland. Det här är också min motivation. Jag vill att de värderingar SFP står för skall få ett starkt fotfäste i så många finländares liv som möjligt. Och att SFP efter nästa val igen skall vara ett regeringsparti. Jag tror på att SFP genom att fortsätta utvecklas som organisation kan arbeta ännu bättre tillsammans, och har förutsättningar att vara ett ännu starkare parti och en positiv förändringskraft i Finland. Under våren fram till partidagen kommer jag att åka runt och träffa så många SFP:are och medborgare som möjligt för att höra deras syn på både Finlands och SFP:s framtid, och ge dem chansen att lära känna mig.

Men vilka är då SFP:s värderingar?

Frisinne, jämställdhet, en sund ekonomi, tolerans och företagsamhet. En förståelse för både landsbygd och stad. Ett ansvar för naturen, en insikt om framtidens utmaningar när det gäller ekonomin, men också miljön och klimatet. En tro på att Finland inte vinner på att definiera sig själv så snävt som möjligt, utan så brett, så omfamnande som möjligt. En övertygelse om att alla människor har ett unikt värde, oberoende av vem de är.

Det här är inga udda värderingar. De här är inte värderingar som bara berör 5% av landets befolkning. Det här är värderingar som en stor del av befolkningen säkert omfattar. Och det är bra. För det betyder att SFP har möjligheter att växa. Frågan är bara hur vi skall göra det, hur vi skall nå ut till dessa som känner igen sig i vårt budskap – utan att kanske veta om det. Det här är en lockande utmaning.

Mitt SFP är ett modernt, progressivt parti, med en bred politisk agenda. En levande tvåspråkighet är en central del av vår politik, och det senaste året har visat att vi har en viktig uppgift som svenskans försvarare. För att knyta tillbaka till det jag sade om delaktighet tidigare: Att befästa tvåspråkigheten är i hela landets intresse. Det budskapet måste fås fram. Först efter det är det möjligt att desarmera motsättningarna.

Under Carl Haglund tid som ordförande såg vi att vi kan nå ut över språkgränserna. Det här en helt avgörande orsak till att vi klarade oss bra i riksdagsvalet. Pendeln svänger fortfarande åt vårt håll, och vi måste ta vara på denna öppning. Jag vill leda ett parti som arbetar för ett Finland som svarar mot våra värderingar: en äkta mångkulturalism, en stark företagsamhet, en självklar jämställdhet. SFP skall stå för både stad och landsbygd, SFP skall kräva tvåspråkighet, men också tolerera den.

SFP är förtjänt av en öppen och djup diskussion om vilken väg vi skall ta. Jag ser fram emot livliga och öppna diskussioner med mina motkandidater. Jag tror att vi tillsammans kan föra SFP vidare, mot nya höjder.

Viime viikon lopulla saimme kuulla, että valtaosa Helsingin ja Turun välillä kulkevista pikajunista ei tulevaisuudessa enää pysähdy Kirkkonummella. Tämä on valitettavasti vain yksi monista viime aikoina tehdyistä rantaradan palvelutasoa heikentävistä päätöksistä.

Alkusyksystä päätettiin lakkauttaa Y-juna. Tämä oli päätös, joka jättää Inkoon maaliskuun lopusta lähtien vaille junaliikennettä. Koska ratkaisu heikentää Siuntion asukkaiden elämänlaatua, Siuntio tarttui ministeriön kehotuksesta itse toimeen ja neuvotteli sopimuksen HSL:n kanssa. Näin saatiin Y-junan tarjoamat yhteydet edes osittain palautettua – hinta tosin oli makea, eivätkä palautetut vuorot palvele parhaalla mahdollisella tavalla koululaisia ja pääkaupungissa työssä käyviä.

Isku iskun perään

Reilu kuukausi myöhemmin HSL äänesti täpärästi Mankin ja Luoman asemien lakkauttamisen puolesta. VR vaati seisakkeista luopumista käynnistääkseen Siuntion ja Helsingin välistä Y-junaa osittain korvaavan liikenteen. Tämäkin päätös aiheuttaa kunnille ja yhteiskunnalle lisää kustannuksia uusien bussivuorojen muodossa.

Näiden kahden junaliikenteeseen kohdistuneen vastaiskun olisi luullut riittävän jopa kiihkeimmille rantaradan vastustajille, mutta ei. Jostakin syystä Helsinki-Turku -välillä on VR:lle sen verran symboliarvoa, että näiden kahden kaupungin yhdistävän reitin nopeuttamiseksi ollaan valmiita uhraamaan lähiliikenteen palvelurakenne. Sen sijaan, että ryhdyttäisiin toimiin rantaradan saattamiseksi kauttaaltaan kaksiraiteiseksi, yritetään nyt putsata rata paikallisliikennematkustajista. Seuraukset saavat jopa surkuhupaisia piirteitä: miten voi olla järkevää ajaa Kirkkonummen ohi pysähtymättä ja kustantaa sen sijaan näiltä asemilta mukaan pyrkiville bussikuljetus Karjaalle, jossa he pystyvät nousemaan kaukojunan kyytiin?

VR:n suunnittelujohtaja Tuomisen näkemys tilanteesta on suorastaan surkuhupaisa. Hän toteaa lausunnossaan: “Näin saamme kokemuksia uudenlaisesta, eri matkustusmuodot yhdistävästä palvelusta”. Eli sen sijaan että kuljetettaisiin matkustajia junalla pisteestä A pisteeseen C, kokeillaan mallia, jossa kulkuneuvoa vaihdetaan pisteessä B. Kuka VR:llä on valmis ja kykenevä talonpoikaisjärjen käyttöön?

Junalla vai autolla?

Palvelun sujuvuutta kirkkonummelaisilla on jatkossa aikaa pohtia Turkuun matkustaessaan: ensin noustaan Kirkkonummella paikallisjunaan ja matkataan 40 minuuttia Helsinkiin, missä noustaan Helsinki-Turku pikajunaan ja matkataan puoli tuntia takaisin samaan pisteeseen mistä Kirkkonummella noustiin ja jatketaan siitä sitten Turkuun. Vaihtoehtoisesti istutaan tunnin bussissa Kirkkonummen ja Karjaan välillä. Onko ihme, jos yhä useampi tässä tilanteessa suosii yksityisautoilua?

Syksyn junakeskustelun sivujuonne oli keskustelu mahdollisesta tulevasta junaliikenteen yksityistämisestä. Itse olen suhtautunut asiaan skeptisesti. Pidän joukkoliikennettä luonteeltaan subventointia vaativana toimintana, jolla ohjataan ihmisten käyttäytymistä. Kannattavuus tulee välillisesti kansalaisten toiminnan tehostumisesta ja ympäristöystävällisyydestä.

Viime aikojen kokemukset siitä, minkälaisena VR näkee tehtävänsä ja vastuunsa joukkoliikenteen ylläpitämisessä ja kehittämisessä asettaa koko kysymyksen kuitenkin uuteen valoon. Jääkö muuta vaihtoehtoa, kuin antaa uusille, asiakaspalveluun tottuneille toimijoille mahdollisuus?

Tilläggsuppgifter:

Anders Adlercreutz, tel. 044 981 0191