Vi har nu fört våra diskussioner, och snart blir det val. Ett val om vilken väg vi skall ta.

Men för att se vägen framåt, måste vi veta var vi är nu.

Vägen till vishet är att erkänna fakta, för att ta till Paasikivis i det här skedet redan lite slitna klyscha.

Och var är vi, bästa delegater. Var är vi, var är Finland, var är SFP.

Vi står på stabil grund. Vi har värderingar, vi har program.

Men har vi en vision? Vet vi vart vi är på väg?

Eller snarare – inser vi vart vi kunde vara på väg?

Förändring är jobbigt. Det vi vet är tryggt.

Fråga mig – jag vet att förändring kan vara omvälvande. Det att jag står här idag, att jag står här framför er, är redan det ett tecken på förändring. Ett tecken på att man vinner på att ta steget ut.

Jag övervann mina farhågor, och tog steget in i politiken – en dröm jag burit på länge.

Det är ett beslut som jag inte ångrat. Det är ett beslut som gör mig glad och lycklig varje dag. Vare sig det tar sig uttryck i experthöranden i utskotten, vare sig det handlar om möte med glada sfp:are en måndagsmorgon i Jakobstad, vare sig det handlar om tidiga morgonmöten med likasinnade kolleger över partigränserna. Det gör mig glad alla de gångerna, och många andra.

Jag insåg inte vidderna av mitt beslut, då jag sade ja en septembermorgon. Det är ett beslut jag vågade ta, och det är jag tacksam för.

Vi står inför ett beslut här idag på partidagen. Vad tror vi som parti. Hur mycket tror vi på oss själva?

Tror vi på att vårt budskap kanske intresserar någon annan än dem som fått det i modersmjölken. Tror vi på riktigt på att vi har svaren, eller håller vi dem hellre för oss själva.

Jag säger så här:

Vi skall tro på oss. Men vi skall också tro på andra. Vi skall våga se ut över ny obruten terräng, och inse vår potential. Vi skall inte göra sannfinländarna till lags och gräva ner oss i gamla positioner, utan öppna oss utåt, inkludera, inte exkludera.

Om vi inte gör det, då förminskar vi oss. Då gör vi oss mindre än vi är. Och det förlorar Finland på. Inte bara svenskfinland, utan Finland.

Det betyder inte att vi överger våra principer, men det betyder att vi ändrar vårt sätt att göra politik.

I Närpes under en av debatterna vi hade frågade en dam om just det här, måste vi ändra på vår politik. Svaret är nej. Vår politik fungerar. Och vi är alla här eniga om vad vi står för. Det är främst sättet att göra politik på som vi bör ändra. Sättet på vilket vi kommunicerar.

Vi skall vara det ledande landsbygdspartiet, det ledande stadspartiet, det ledande klimatpartiet, och det ledande framtidspartiet. Vi skall vara det ledande förtroendepartiet, och det ledande jämställdhetspartiet.

Vi skall vara partiet som inser, att om majoriteten av universitetsstuderandena idag är kvinnor, kan inte framtidens arbetsmarknad se ut som den gör idag. Vi skall vara  partiet som kan övertyga resten av befolkningen om att mångfald är en rikedom, och att hela landet vinner på att vi är tvåspråkiga, och internationella.

Och vi behöver inte vara alla till lags. Tydlighet uppskattas, även om man inte håller med. Tydlighet är ofta synonymt med klart ledarskap.

Men vad har vi framför oss?

Vi har fem val på tre år. Fem val som vi skall vinna. Fem val under vilka vi inte kan förlora de 20000 nya röster vi fick i riksdagsvalet. Fem val under vilka vi skall få flera röster, i varje val. Fem val under vilka vi måste gå framåt på den väg Carl Haglund utstakat, om vi vill sitta i regeringen efter 2019

Och vad krävs för det?

Skall vi fokusera på något som kan komma väl till pass om 3 år, eller skall vi tala om ledarskap som behövs just nu.

För nu behövs en förmåga att måla upp en djärv vision om framtiden, en förmåga att engagera och entusiasmera, en förmåga att brett samarbeta över partigränserna.

Jag vill att vi är flera röster som hörs. Jag vill att vi knyter samman det lokala med det nationella. Jag vill att vi se över vår kommunikation, och sänker tröskeln för nya medlemmar att träda in i partiet. Jag vill att vi har Finlands mest aktiva och dynamiska gräsrötter som för in vår politik till nya ställen – den skall finnas på arbetsplatser, på gatorna, i hemmen.  Vi skall visa att vi bryr oss. Vi skall vara närvarande. Vi skall gå framåt i varje val, vi skall våga.

Det är ett val och endast ni, bästa partidag, vet svaret.

Vi är ett land med fem miljoner människor, det är halva Londons befolkning. Vi har goda naturtillgångar, ren luft och rent vatten. Det här är saker som vi tar som en självklarhet, trots att de på ett globalt plan är en bristvara. Enbart I dessa finns enorma ekonomiska möjligheter. Vi har en högt utbildad befolkning och minimal korruption. Vi har alla förutsättningar att gå i täten i den digitala revolutionen. Vi har allt som behövs för att lyckas.

Att vi inte lyckats bryta Finlands negativa spiral beror inte på att vi inte skulle ha förutsättningarna, utan på ett bristande förtroende, ett optimismunderskott. Finland behöver vision, vilja och framtidstro. Vi behöver en strategi som alla kan förbinda sig till. Vi behöver lagspelare, inte soloåkare. Vi behöver en atmosfär i vilken både ung och gammal vågar pröva sina vingar som företagare. Vi behöver konkreta beslut som motiverar och stöttar dem som redan valt den banan.

Vi måste kunna måla upp en bild av ett fungerande framtida Finland. Vi måste göra människor delaktiga i processen – det är lättare att sträva mot nånting som känns eget och meningsfullt. Jag är övertygad om att vi finländare i en svår situation är redo för förändring och till och med uppoffring om vi får de redskap som behövs för att förstå målen. Med den här filosofin i bakfickan är jag redo att ta över stafettpinnen från Carl Haglund.

Jag ställer mig till förfogande i SFP:s ordförandeval eftersom jag ser att partiet behöver en ledare med vision och en bred professionell kompetens. Jag har verkat som arkitekt och företagare, varit huvudplanerare för stora offentliga byggprojekt som inneburit åratal av förhandlande med olika intressenter, myndigheter och som krävt ett djupt lagtekniskt kunnande. Jag har varit i kontakt med myndigheter på professionell nivå i 20 år, vilket varit till stor nytta de senaste åren då jag också fått arbeta inom det politiska. Jag har en intensiv kontakt med näringslivet och har erfarenhet av styrelsearbete i börsbolag. Mina största lärdomar har jag trots allt fått som far i en familj med fem barn. Det jag lärt mig där: konsekvens och tålamod, har hjälpt mig att nå resultat också i politiken.

Men det krävs inte bara yrkeskunnande. Jag kommer från en skapande bransch och kan kreativ problemlösning. Jag är bra på att bygga sociala nätverk vilket hjälpt mig både före och efter mitt inträde i politiken. I riksdagen har jag snabbt byggt upp ett nätverk över partigränserna.

Jämställdhet är en självklarhet, det kan jag säga utan att darra på rösten. Jag är son till en kvinna i karriären, och gift med en annan. Jag hoppas att jämställdhet är ett självklart värde för mina barn, 4 pojkar och en flicka.  I mitt riksdagsarbete har jag synligt arbetat för jämställdhet.

När man ställer upp i ett ordförandeval i vårt parti skall det inte handla om personliga ambitioner, utan om en vilja att föra partiet framåt, och via det, Finland. Det här är också min motivation. Jag vill att de värderingar SFP står för skall få ett starkt fotfäste i så många finländares liv som möjligt. Och att SFP efter nästa val igen skall vara ett regeringsparti. Jag tror på att SFP genom att fortsätta utvecklas som organisation kan arbeta ännu bättre tillsammans, och har förutsättningar att vara ett ännu starkare parti och en positiv förändringskraft i Finland. Under våren fram till partidagen kommer jag att åka runt och träffa så många SFP:are och medborgare som möjligt för att höra deras syn på både Finlands och SFP:s framtid, och ge dem chansen att lära känna mig.

Men vilka är då SFP:s värderingar?

Frisinne, jämställdhet, en sund ekonomi, tolerans och företagsamhet. En förståelse för både landsbygd och stad. Ett ansvar för naturen, en insikt om framtidens utmaningar när det gäller ekonomin, men också miljön och klimatet. En tro på att Finland inte vinner på att definiera sig själv så snävt som möjligt, utan så brett, så omfamnande som möjligt. En övertygelse om att alla människor har ett unikt värde, oberoende av vem de är.

Det här är inga udda värderingar. De här är inte värderingar som bara berör 5% av landets befolkning. Det här är värderingar som en stor del av befolkningen säkert omfattar. Och det är bra. För det betyder att SFP har möjligheter att växa. Frågan är bara hur vi skall göra det, hur vi skall nå ut till dessa som känner igen sig i vårt budskap – utan att kanske veta om det. Det här är en lockande utmaning.

Mitt SFP är ett modernt, progressivt parti, med en bred politisk agenda. En levande tvåspråkighet är en central del av vår politik, och det senaste året har visat att vi har en viktig uppgift som svenskans försvarare. För att knyta tillbaka till det jag sade om delaktighet tidigare: Att befästa tvåspråkigheten är i hela landets intresse. Det budskapet måste fås fram. Först efter det är det möjligt att desarmera motsättningarna.

Under Carl Haglund tid som ordförande såg vi att vi kan nå ut över språkgränserna. Det här en helt avgörande orsak till att vi klarade oss bra i riksdagsvalet. Pendeln svänger fortfarande åt vårt håll, och vi måste ta vara på denna öppning. Jag vill leda ett parti som arbetar för ett Finland som svarar mot våra värderingar: en äkta mångkulturalism, en stark företagsamhet, en självklar jämställdhet. SFP skall stå för både stad och landsbygd, SFP skall kräva tvåspråkighet, men också tolerera den.

SFP är förtjänt av en öppen och djup diskussion om vilken väg vi skall ta. Jag ser fram emot livliga och öppna diskussioner med mina motkandidater. Jag tror att vi tillsammans kan föra SFP vidare, mot nya höjder.

 

 

Viime viikon lopulla saimme kuulla, että valtaosa Helsingin ja Turun välillä kulkevista pikajunista ei tulevaisuudessa enää pysähdy Kirkkonummella. Tämä on valitettavasti vain yksi monista viime aikoina tehdyistä rantaradan palvelutasoa heikentävistä päätöksistä.

Alkusyksystä päätettiin lakkauttaa Y-juna. Tämä oli päätös, joka jättää Inkoon maaliskuun lopusta lähtien vaille junaliikennettä. Koska ratkaisu heikentää Siuntion asukkaiden elämänlaatua, Siuntio tarttui ministeriön kehotuksesta itse toimeen ja neuvotteli sopimuksen HSL:n kanssa. Näin saatiin Y-junan tarjoamat yhteydet edes osittain palautettua – hinta tosin oli makea, eivätkä palautetut vuorot palvele parhaalla mahdollisella tavalla koululaisia ja pääkaupungissa työssä käyviä.

Isku iskun perään

Reilu kuukausi myöhemmin HSL äänesti täpärästi Mankin ja Luoman asemien lakkauttamisen puolesta. VR vaati seisakkeista luopumista käynnistääkseen Siuntion ja Helsingin välistä Y-junaa osittain korvaavan liikenteen. Tämäkin päätös aiheuttaa kunnille ja yhteiskunnalle lisää kustannuksia uusien bussivuorojen muodossa.

Näiden kahden junaliikenteeseen kohdistuneen vastaiskun olisi luullut riittävän jopa kiihkeimmille rantaradan vastustajille, mutta ei. Jostakin syystä Helsinki-Turku -välillä on VR:lle sen verran symboliarvoa, että näiden kahden kaupungin yhdistävän reitin nopeuttamiseksi ollaan valmiita uhraamaan lähiliikenteen palvelurakenne. Sen sijaan, että ryhdyttäisiin toimiin rantaradan saattamiseksi kauttaaltaan kaksiraiteiseksi, yritetään nyt putsata rata paikallisliikennematkustajista. Seuraukset saavat jopa surkuhupaisia piirteitä: miten voi olla järkevää ajaa Kirkkonummen ohi pysähtymättä ja kustantaa sen sijaan näiltä asemilta mukaan pyrkiville bussikuljetus Karjaalle, jossa he pystyvät nousemaan kaukojunan kyytiin?

VR:n suunnittelujohtaja Tuomisen näkemys tilanteesta on suorastaan surkuhupaisa. Hän toteaa lausunnossaan: “Näin saamme kokemuksia uudenlaisesta, eri matkustusmuodot yhdistävästä palvelusta”. Eli sen sijaan että kuljetettaisiin matkustajia junalla pisteestä A pisteeseen C, kokeillaan mallia, jossa kulkuneuvoa vaihdetaan pisteessä B. Kuka VR:llä on valmis ja kykenevä talonpoikaisjärjen käyttöön?

Junalla vai autolla?

Palvelun sujuvuutta kirkkonummelaisilla on jatkossa aikaa pohtia Turkuun matkustaessaan: ensin noustaan Kirkkonummella paikallisjunaan ja matkataan 40 minuuttia Helsinkiin, missä noustaan Helsinki-Turku pikajunaan ja matkataan puoli tuntia takaisin samaan pisteeseen mistä Kirkkonummella noustiin ja jatketaan siitä sitten Turkuun. Vaihtoehtoisesti istutaan tunnin bussissa Kirkkonummen ja Karjaan välillä. Onko ihme, jos yhä useampi tässä tilanteessa suosii yksityisautoilua?

Syksyn junakeskustelun sivujuonne oli keskustelu mahdollisesta tulevasta junaliikenteen yksityistämisestä. Itse olen suhtautunut asiaan skeptisesti. Pidän joukkoliikennettä luonteeltaan subventointia vaativana toimintana, jolla ohjataan ihmisten käyttäytymistä. Kannattavuus tulee välillisesti kansalaisten toiminnan tehostumisesta ja ympäristöystävällisyydestä.

Viime aikojen kokemukset siitä, minkälaisena VR näkee tehtävänsä ja vastuunsa joukkoliikenteen ylläpitämisessä ja kehittämisessä asettaa koko kysymyksen kuitenkin uuteen valoon. Jääkö muuta vaihtoehtoa, kuin antaa uusille, asiakaspalveluun tottuneille toimijoille mahdollisuus?

 

Tilläggsuppgifter:

Anders Adlercreutz, tel. 044 981 0191