Energipaletten skall vara bred

/0 Kommentarer/i , , /av

(Insändare HBL 8.10.2016)

Både Jarl Ahlbeck och Sten von Troil diskuterar vidare kring energifrågan (HBL 3.10). Det är välkommet.

I vindkraftskritiken tas ofta produktionens otillförlitlighet upp. Det är helt korrekt. Men det är endast ett problem om man utgår ifrån att vi skall förlita oss på en enda energiform. Och det tror ingen – energipaletten är och ska vara diversifierad. Ytterligare är det värt att konstatera att professor Christian Breyer vid Villmanstrands tekniska universitet i sin forskning har visat att till exempel solenergi och vindenergi kompletterar varandra väl vad effekten beträffar.

Både Ahlbäck och von Troil tvivlar på att lagring av energi kommer att bli en reell möjlighet. Med tanke på hur snabbt tekniken har utvecklats är jag själv inte beredd att döma ut lagringen som en del av det pussel som ser till att utbud matchar efterfrågan på elmarknaden. Om det sedan i praktiken är vatten, batterier, power-to-gas – eller en helt annan lösning – återstår att se. Antagligen kommer vi även här att ha flera lösningar i framtiden när nya tekniska framsteg görs.

”Vi var sent ute, och lät våra egna aktörer gå under innan hemmamarknaden hann komma i gång ordentligt.”

Det är helt korrekt, som Ahlbäck skriver, att nya vindkraftverk inte leder till speciellt många inhemska arbetstillfällen. Men det kan vi skylla oss själva för. Vi var sent ute, och lät våra egna aktörer gå under innan hemmamarknaden hann komma i gång ordentligt. Vi skall inte – och får inte – göra samma misstag när det gäller smarta elnät, solenergi, energilagring eller någon av de andra möjligheterna som väntar bakom hörnet.

Det nuvarande stödsystemet har tjänat ut – men behovet av förnybar energi består

/0 Kommentarer/i , , /av

(Insändare i HBL 25.9.2016)

Sedan år 2011 har Finland understött produktionen av vindkraft med hjälp av ett tariffsystem med inmatningspris. I högts tolv års tid får vindkraftverket ett rörligt stöd – inmatningspriset – som följer marknadspriset på el. Poängen med inmatningstariffsystemet var från första början att få igång vindkraftsproduktionen, och i slutet av år 2015 hade vi uppnått en vindkraftskapacitet på 1005 MW och en årlig produktion på över 2,3 TWh.

Det råder en rätt stor enighet om att inmatningstariffsystemet har gjort sitt och att vi behöver en ny mekanism. Idag har det en snedvridande verkan och tar t.ex. inte i beaktande den teknologiska utveckling som skett. Men systemet förde också gott med sig. Det beklagliga är kanske snarare att det inte infördes tidigare, så att våra inhemska aktörer som hann gå i konkurs eller köpas upp skulle ha haft en hemmamarknad och kanske hade klarat sig.

Just nu håller regeringen på med att utforma energi- och klimatstrategin och där måste de ta ställning till om och hur förnybar energi ska stödas. Framtidens system borde byggas upp kring ett auktionsförfarande, vilket skulle leda till att priset reagerar på de faktiska produktionskostnaderna. Av denna åsikt är också vindkraftsbranschen (Kauppalehti 29.82016). Tillvägagångssättet baserar sig på en simpel mekanism, som samtidigt ger den lägsta möjliga nivån på produktionskostnaden: staten meddelar att man vill ha förnybar energi enligt vissa produktionskrav, och sedan berättar producenterna till vilket pris de kan producera energin. De bästa buden vinner auktionen.

Vi vet redan idag att produktionskostnaderna för förnybar energi sjunker hela tiden. Fortum uppskattar att solenergi om fyra år kommer att kosta 52 €/ MWh på Stockholms höjd, och trenden är sjunkande. För att vårt energisystem i en större utsträckning ska kunna basera sig på förnybara energiformer krävs dock att vi hittar på sätt för att lagra energin, annars hålls inte paketet ihop. Vad den biten gäller är jag hoppfull, och tror att vi kommer att göra stora framsteg under de kommande åren.

Energidiskussionen ses ofta som en kamp mellan olika lösningar. Men det är inte fråga om antingen eller. Faktum är, att vi behöver flera lösningar. Och kommer att ha flera lösningar. Det som styr oss är långt det målsättningar vi förbundit oss till genom Paris-avtalet – och ekonomin.

Så länge vi väntar på kostnadseffektiva lösningar för energilagring är realiteten dock den att vi också behöver kärnkraft för att tillfredställa vårt energibehov. Samtidigt är det klart att det knappast är en kostnadseffektiv energiform i det långa loppet, priset stiger hela tiden. Både kraftverk Akkuyu i Turkiet som byggs av Rosatom och Hinkley Point i Storbritannien kommer att producera el med ett garantipris som ligger kring 100€/MWh. Olkiluoto 3 har visat sig vara ett synnerligen dyrt projekt, och allt tyder på att Fennovoimas garantipris på 50€/MWh är alltför optimistiskt. Oberoende om vad man tycker om kärnkraft – eller förnybar el – är det viktigt att vi aktivt utvecklar och utökar andelen förnybar energiproduktion i vår energipalett.

EU måste visa klimatledarskap / Insändare i HBL 28.7.2016

/0 Kommentarer/i , , , /av

Det slutliga värdet av ett avtal avgörs av hur framgångsrik implementeringen är.

Det internationellt bindande klimatavtalet som förhandlades fram i Paris i december 2015 är det ambitiösaste klimatavtal det globala samhället hittills skådat. Men det är bara ett avtal – det viktiga är nu att det ratificeras så snabbt som möjligt. Ett avtal leder ingen vart om det inte verkställs. Parisavtalet har undertecknats av 178 parter, men hittills har endast 19 länder ratificerat det, av vilka Norge är det första europeiska landet. Frankrike ratificerade avtalet som första EU-land i mitten av juni.

EU har varit en global ledare inom klimatpolitiken i nästan tre decennier. Genom långsiktigt tänkande och ambitiösa målsättningar har unionen föregått med gott exempel för resten av världen. Att unionen har en framträdande roll inom klimat- och energipolitiken är mycket viktigt med tanke på vårt globala ansvar, men också med tanke på vårt internationella inflytande och vår trovärdighet. I en tid som denna, då populism och känsloladdade åsikter banar väg för ökad nationalism och inåtvändhet, är det viktigare än någonsin att EU:s medlemsländer visar en enad front inom klimatpolitiken. Bara på så sätt kan vi desarmera de minor som klimatskepticismen och en fokusering på kortsiktig egen nytta planterar i det internationella samarbetet.

EU:s klimatledarskap ställs nu på prov: vill EU även i framtiden se sig som en trovärdig klimatpolitisk vägledare i den internationella gemenskapen? Då borde unionen ta en ännu proaktivare och framförallt synligare roll. Medlemsländerna bör sporras att påbörja de nationella ratificeringsprocesserna för att unionen via dem som helhet skall kunna ratificera Parisavtalet så snabbt som möjligt.

Om EU:s interna ratificeringsprocess drar ut på tiden och Parisavtalet hinner träda i kraft innan EU som part har hunnit ratificera det löper unionen en risk att bli utan rösträtt i de första beslutsfattande mötena. Då mister unionen, och därmed medlemsländerna, betydelsefull makt i implementeringsprocessen. Vill EU förbli en ledare inom den internationella klimatpolitiken – vilket ju med fördel ligger i varje medlemslands intresse – är det av yttersta vikt att unionen inte låter den politiska drivkraft som uppstod i Paris i december ebba ut utan visar fortsatt intern vilja att bekämpa klimatförändringen.

Vi har inte råd att vänta med att ratificera Parisavtalet – räkningen för klimatförändringen stiger för var dag vi sitter sysslolösa. Ju tidigare avtalet träder i kraft, desto tidigare kan även arbetet påbörjas – och desto större är sannolikheten för att vi tillsammans skall lyckas bromsa temperaturförhöjningen och motverka de katastrofala följderna.

 

Är Finland redo för blockpolitik?

/0 Kommentarer/i /av

När Juha Sipiläs regering inledde sitt arbete fanns inte nordiskt samarbete på dess agenda. Ingen minister hade heller nordiska frågor som sitt ansvarsområde. Hela saken hade på ett märkligt sätt ”glömts”, vilket visar att dess värde inte ville erkännas. Redan under valet hade minister Carl Haglund kritiserats för att ha samarbetat för tätt med de andra nordiska försvarsministrarna – i det ljuset var det här kanske en naturlig utveckling.

Under det senaste året har situationen förändrats. Nu lovordas nordiskt samarbete redan vitt och brett, bland annat inom försvaret. Denna utvecklingsinriktning är bra och naturlig. Det finns samarbetsmöjligheter också inom många andra områden.

De nordiska länderna borde alltså aktivt ta lärdom av varandra; det är meningslöst att uppfinna hjulet på nytt, när alternativet är att ta efter goda beprövade metoder och vidareutveckla dem. Det är också skäl för oss att inse, att det idag går bättre för de övriga nordiska länderna. Vi måste förstå varför detta sker.

Vid sekelskiftet var Finlands ekonomiska tillväxt snabb och ”management by perkele” tycktes vara en fungerande ledarskapsmetod. Medan ekonomin växte verkade vår modell fungera, medan Sverige föreföll långsamt och styvt t.ex. då landet lämnade sig utanför euro-området.

Konjunktursvängningen förändrande allt. I Sverige lyckades man förnya arbetsmarknaden medan vi fortfarande plöjde på i samma gamla spår. Resultatet kan vi se idag: från år 2008 framåt har Sveriges ekonomi sett en kraftig tillväxt medan Finland fortfarande stampar på stället. Nu när vi äntligen försöker förnya oss blir det ändå bara halvmesyrer: konkurrenskraftsavtalet är välkommet, men det tar inte modigt itu med strukturer, utan nöjer sig med att justera nuvarande praxis.

I Sverige är situationen helt annorlunda. Fredrik Reinfeldts regering gjorde stora strukturella förändringar, vars frukter har kunnat skördas under hela det förra årtiondet. Man lyckades driva igenom reformerna eftersom de hade folkets stöd bakom sig. Regeringsprogrammet skrevs av en koalition, det vill säga Alliansen (Moderatorerna, Centerpartiet, Folkpartiet – idag Liberalerna – och Kristdemokraterna) i stor utsträckning redan innan valet, och valet avgjordes på basen av det. Hos oss skrivs regeringsprogrammet däremot under några hektiska veckor efter valet – så gjordes också förra året. Programmet ligger inte i linje med regeringspartiernas valprogram, utan står ställvis till och med i uppenbar strid med de givna löftena. Som en följd av detta har det varit svårt att få folkets stöd för regeringens åtgärder. Situationen har dessutom förvärrats av de påtagliga spänningarna som uppkommit inom regeringen till en del som en följd av de stora förlusterna i väljarunderstöd – då den drivna politiken inte motsvarar de vallöften som gjorts vacklar förtroendet för politiken.

Demokrati fungerar, om riksdagsledamöterna har mod att genomföra också svåra beslut. Beslutsfattandet blir lättare om besluten kan förankras i de linjedragningar som gjorts inför valet. I Sverige är situationen i stor utsträckning just denna. Vore Finland mogen för en blockpolitik enligt svensk modell?

Spetsprojekten är planekonomi

/0 Kommentarer/i , /av

Hur man än försöker vara konsekvent och agera enligt sunt förnuft så går det ibland fel. Det här är ingen nyhet inom politiken – och också mänskligt. Förnuft och politiska målsättningar går inte alltid hand i hand, hur mycket man än skulle hoppas på det.

Sote-reformen hotar bli en enda stor soppa. Man försöker med hjälp av samma struktur skapa ett fungerande och effektivt system och samtidigt cementera statsministerpartiets lokala inflytande och valorganisation. Den ena målsättningen håller på att förverkligas – tyvärr på bekostnad av den andra.

Samma logiska kullerbytta går att finna i diskussionen om statens om ägarstyrningspolitiken. Samtidigt som regeringen helt riktigt talar för en utvidgad marknadsekonomi, förbereder den en försäljning av statens ofta vinstbringande – och i många fall också strategiska – egendom för att finansiera spetsprojekten och täcka utgifter i budgeten.

Spetsprojekten då? I en marknadsekonomi har man traditionellt tänkt,  att staten skapar förutsättningarna och marknaden tar hand om resten. Företagen och konsumenterna väljer vinnarna, inte staten. Andra metoder har man givetvis också experimenterat med, senast under det förra århundradet på andra sidan gränsen, men resultaten har inte varit smickrande.

Spetsprojekten kan liknas vid planekonomin. När staten skär i forskningens finansiering och säljer sin egendom för att använda pengarna till spetsprojekt valda av staten, inte marknaden – då kör regeringen över marknadsekonomins mekanismer och spelar ett spel där insatserna är höga och resultatet mycket osäkert.

Ifall regeringen behöver ideologisk – och logisk – sparringshjälp står vi till förfogande.

 

Minne katosi strategisuus? / Insändare i Turun Sanomat 12.5.2016

/0 Kommentarer/i /av

Tämän hallituksen piti toimia uudella tavalla. Kautensa alussa hallituskumppanit korostivat, että sen sijaan, että kirjoitettaisiin pitkä, yksityiskohtainen hallitusohjelma, linjattaisiin vain suuret strategiset päämäärät. Suuresta paperipinosta tulisi ohut, vain tärkeimmät päälinjaukset sisältävä julistus.

Pinon paksuudesta hallitus joutui tinkimään kättelyssä. Alkukesästä hyväksytty hallitusohjelma on yhtä paksu kuin edelliset. Sen kantta tosin komistaa sana ”strateginen”.

Vuoden mittaan on käynyt yhä selvemmäksi, että sana strateginen hallitusohjelman kannessa on lumetta. Hallitus on lukenut heikosti valmisteltua hallitusohjelmaa kirjaimellisesti sana sanalta ohittaen monet strategisesti tärkeät tavoitteet. Yksi syy kirjaimelliseen tulkintaan tuntuu olevan tarve pitää eripurainen hallitus kasassa.

Erityisesti perussuomalaiset ovat kunnostautuneet ohjelman kirjaimellisessa tulkitsemisessa. Tilanteessa, jossa oma suosio on hiipumassa, on haluttu kaikin keinoin estää itselle epämieluisat linjaukset ja aloitteet hallitusohjelmaan vedoten.

Strategisesta hallitusohjelmasta on tullut mekaaninen. Sujuvasta ja nopeasta päätöksenteosta ja uudistamisesta on tullut suossa tarpomista.

Epästrategista ajattelua hallitus harjoitti viime vuonna muun muassa Kreikan tukemiseen liittyvässä päätöksenteossa. Sama toistui maahanmuuttoon liittyviä Euroopan-laajuisia taakanjakomekanismeja arvioitaessa.

Muutama päivä sitten Timo Soini luki jälleen hallitusohjelmaa pilkuntarkasti. Tämä siis siitä huolimatta, että hallitus korosti kautensa alussa, ettei ohjelmaa ole laadittu pilkun tarkkuudella. Sanni Grahn-Laasosen ja Lenita Toivakan vanhempainvapaaseen ja kotihoidontukeen liittyvät erittäin tarpeelliset muutosehdotukset ammuttiin alas hallitusohjelmaan vedoten. Jälleen kerran mekaniikka ohitti strategisen ajattelun.

Hallitusohjelman selkeänä tavoitteena on lisätä työllisyysastetta. Samaan aikaan on tunnettu tosiasia, että työllisyys on 30–40 -vuotiaiden naisten keskuudessa huonolla tolalla vertailtaessa tilannetta muihin Pohjoismaihin.

Kotihoidontuki on valinnanvapauden näkökulmasta hyvä asia, mutta kansantaloudellisesti kyseenalainen. Se pitää naiset pidempään poissa työelämästä, mikä merkitsee yritysten näkökulmasta merkittävän osaamispotentiaalin menetystä.

Hallituksen vastuulla on ottaa kantaa siihen, miten vanhempainvapaat pystytään jatkossa jakamaan nykyistä tasaisemmin vanhempien kesken. Tämä on ainoa tapa parantaa naisvaltaisilla aloilla toimivien yritysten ja yrittäjien asemaa.

Mikäli hallitusohjelman kirjaamat tavoitteet eivät hallitusta tässä työssä auta, tulee hallitusohjelmaa kirkastaa. Meillä ei ole nykyisessä tilanteessa varaa tehdä puoluepolitiikkaa yhteiskuntapolitiikan kustannuksella.

 

Inte antingen eller, utan både och / Insändare i VBL och ÖT 12.5.2016

/0 Kommentarer/i /av

Kenneth Myntti lyfter i sin kolumn (VBL, ÖT 10.5) upp SFP:s kommande ordförandeval, och ifrågasätter starkt klokheten i att aktivt försöka nå ut över språkgränserna – en strategi som fungerat väl för Joakim Strand i Österbotten och för Carl Haglund och mig i Nyland. Och många fler, förvisso. Kärnfrågan är den här: Betyder en allmänpolitisk relevans, och det att man aktivt för ut sitt budskap även till dem som inte hör till de traditionella målgrupperna, att man inte bryr sig om sina kärnväljare, och urvattnar sin politik?

Mitt svar är utan tvekan nej. SFP har en värdegrund och en väljarkår som tål, och vill, att man går ur skyttegravarna.

SFP klarade sig väl i riksdagsvalet uttryckligen för att vi även talade om de stora frågorna som ekonomi, försvar, och hälsa. För att vi tack vare två duktiga ministrar nådde ut till befolkningen som helhet, inte bara till våra egna traditionella målgrupper. I Nyland betydde det ett rösttillskott på 20 000 röster, röster vi annars inte hade fått. Och ett tilläggsmandat som vi annars hade varit utan. I Österbotten gick vi framåt i antalet röster, trots att vi förlorade ett mandat. Med ett relevant budskap som appellerar till en bred publik kan man nå ut över språkgränserna, vilket Joakim Strand effektivt bevisade.

Det är inte fråga om antingen eller, utan både och. För att vi skall vara med i regeringen igen måste vi göra ett bra val, men vi måste också kunna tillföra stabilitet, kreativa lösningar och samarbetsförmåga. Och en ren fokusering på språkfrågor räcker inte.

Jag välkomnar den här diskussionen, för den är livsviktig för SFP:s framtid. För att kunna påverka räcker inte ett stöd på 4,5 % – och jag upplever inte att det stödet motsvarar vår potential. Ju fler som röstar på oss, desto större möjligheter har vi att påverka i de frågor som är viktiga för oss – och arbeta för det svenska.

 

Anders Adlercreutz
Riksdagsledamot

Nollenergihus är inte rätt väg / Insändare i HBL 10.5.2016

/0 Kommentarer/i , , /av

Hur skall vi spara på våra resurser? Hur skall vi bygga energieffektivt? Och varför är mögelskolor och -daghem vardagsmat i vårt nyhetsflöde?

De här frågorna har ett klart samband. Min familj bor i ett gammalt trähus från 1920-talet. De mer ömfotade gästerna välkomnas av en korg yllesockor i tamburen, för det kan vara svalt hemma hos oss på vintern. Vårt hems energieffektivitet kommer inte av att vi skulle ha extra lager isolering, utan av att vi ibland drar ner på komforten. Och av att vårt hus har hållit i hundra år, och med säkerhet håller hundra år till, om dess användare så vill.

Propositionen om lagen om nära-nollenergibyggnader är på remissrunda. Lagförslaget baserar sig på ett EU-direktiv från år 2010, enligt vilket alla nya byggnader ska vara nära noll-energibyggnader från och med 2020. Målsättningen med lagförslaget är att minska på byggnaders energianvändning och samtidigt främja användandet av förnybar energi.

Lagförslagets fokus ligger på att förbättra energieffektiviteten, vilket givetvis är eftersträvansvärt. Nu håller dock beredningen på att totalt glömma bort att se på byggandet ur en bredare synvinkel. Vi kan inte endast utgå från energieffektivitet då vi utvärderar byggnaders miljövänlighet, utan byggnadens hela livscykel måste tas i beaktande: vilka material som används, byggnadens livslängd, den verkliga energiförbrukningen och hur byggnadsmaterialen kan återanvändas. Endast så kan vi bedöma den totala belastningen på miljön.

Paradoxalt är, att forskning visar att de byggnader som byggs idag inte konsumerar nämnvärt mindre energi än de som byggdes i mitten av förra seklet. Det här har professor Juha Vinha från Tammerfors tekniska universitet genom sin forskning påvisat. Skolor och daghem har inte blivit nämnvärt energieffektivare sedan 1950-talet. Samtidigt vet vi, att vi allt oftare ställs inför problem med inomhusluften.

Vad beror det på? En konstruktion där vi har lager på lager med material som alla har en specifik uppgift – och så ser en modern vägg ut – men som alla är mycket dåliga på att sköta det intilliggande lagrets uppgift, bäddar för problem. Det är ett byggnadssätt som baserar sig på tron att inga misstag sker under byggnadsprocessen eller under byggnadens livscykel. Men så fungerar inte verkligheten. Misstag sker både då ett hus byggs, och under den tid det används. Och dessa misstag klarar inte våra väggar av. Små defekter, små hål i membranen, leder till stora problem.

Massiva väggkonstruktioner, som t.ex. stock eller tegel, är säkra. Vi vet av erfarenhet att de fungerar, vi vet att de håller och vi vet att de bidrar till ett gott inomhusklimat. Vi vet också att de är mycket mer energieffektiva än vad de matematiska kalkylerna låter påvisa. Om vi nu gör de planerade åtstramningarna riskerar vi inte bara att ytterligare förkorta våra byggnaders livscyklar och skapa nya problembyggnader, vi skjuter även vår egen träindustri i foten när vi tar avstånd från den trend av ekologiskt hållbart byggande som sveper över Europa – en trend som vår byggindustri absolut borde hoppa på.

Hela energieffektivitetslagstiftningen borde nu ta en time-out tills vi får mer forskningsbaserad information om vilka lösningar och metoder som vi borde tillämpa i Finland. Lagstiftningen skall inte vara villkorslös, utan den skall tillåta olika alternativ.

Idag kör bulldozern förbi ett hus från 1920-talet och stannar framför ett daghem som byggdes på 1990-talet. Om vi nu gör god lagstiftning, kör bulldozern om 30 år förbi det daghem vi bygger nästa år. Men det kräver åtgärder, att vi tänker om. För mycket av vår nationella egendom sitter i våra byggnader för att vi skall ha råd att ge oss in på detta vågspel.

Anders Adlercreutz
Riksdagsledamot

Varför är förtroende en bristvara? / Insändare i HBL 15.3.2016

/0 Kommentarer/i /av

Förtroende är något vi är bra på i Finland. Lagt kort ligger, och överenskommelser håller. Det här brukar vi se som en källa till stolthet. Någonting man kan skryta med när man sitter utanför bastun med sina utländska vänner. Finland är ett redigt land!

Ändå känns det plötsligt som om just förtroende är en bristvara i vårt samhälle. Gång på gång havererar konkurrenskraftsavtalet lite före målstrecket. Den senaste omgången stöp som så många gånger förr på just det, en brist på förtroende. Ordföranden för PAM meddelade att de inte kan lita på regeringens löften, eller ens goda vilja.

Här är skillnaden mellan Finlands och Sveriges arbetsmarknader kännbar. I ett land som vårt, där man annars gärna talar om tillit är klyftan mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer förvånansvärt hög. Den här förtroendebristen slår ut i strejker och kollapsade förhandlingar, någonting vi fick bevittna för bara några dagar sedan. När vi har långt över hundra strejker årligen, kan antalet i Sverige räknas på en hands fingrar.

När förtroendet brister, träder kontrollmekanismer och bestämmelser in. Det leder till långa förhandlingar, men också till styva strukturer och regelverk. Den som fungerat som företagare vet vad jag talar om.

I Åbo verkar ett framgångsrikt, litet IT-företag som producerar en tjänst som gör det lättare att hantera evenemang och bokningar. Och som så många andra små uppstart-företag lever de på flexibiliteten – man arbetar då man vill, och kan själv disponera över sin tid. Så länge arbetet sköts. Det här fungerar för att det finns ett förtroende mellan arbetstagare och arbetsgivare. Ett förtroende som per automatik leder till trivsel och en god gemenskap.

Men det här förtroendet räcker inte för myndigheterna, vilket företaget fick erfara när arbetsskyddsmyndigheterna kom på besök. Listan på förseelser var enorm – det fanns inte listor, klock-kort eller styvt definierade strukturer för hur, när och var arbetet skall uträttas. De här sakerna skall ställas till rätta för att företaget skall undvika hårdare åtgärder. Och företagaren har inget annat val än att skrida till verket. Ut flyger spontanitet, flexibilitet och effektivitet – in kommer kontrollmekanismer, scheman och bestämmelser.

Vem vinner på det? Inte företaget, inte samhället – och inte de anställda. På samma sätt som förhandlingarna om konkurrenskraftsavtalet totalt glömmer bort t.ex. den stora gruppen egenföretagare och helt koncentrerar sig på att cementera gamla strukturer, är vår arbetslagstiftning totalt ovetande om små, växande företags behov. Bristen på förtroende, bristen på tillit till kontraktet mellan en enskild arbetsgivare och hans anställda hämmar utvecklingen, skadar trivseln på arbetsplatserna och tragiskt nog arbetsplatserna själva.

Normer behövs. Men det skall finnas utrymme för frihet under ansvar. Arbetsgivaren är inte arbetstagarens fiende som per automatik utmäter allt hen kan genom att hänsynslöst använda sin position som starkare part i förhållande till arbetstagaren. Den här risken finns, men dylika arbetsplatser och arbetsgivare brukar Darwins lag ta hand om i rask takt.

Fungerande förfarandesätt som alla samtycker till måste ha en plats i paletten. Lagstiftningen skall skrida in först då detta kontrakt inte fungerar.

Anders Adlercreutz
Riksdagsledamot, SFP
Medlem av riksdagens arbetslivs- och jämställdhetsutskott

För vem går tågen? Insändare i HBL 24.11.2015

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

Det är inte lätt att vara tågresenär i Nyland. Y-tågets vara eller icke vara har dominerat debatten under hösten, men i skuggan av den händer andra saker – saker som man utgick ifrån att var avvärjda.

HRT:s styrelse beslöt på tisdagen med rösterna 6-6 – där ordförandens röst avgjorde – att Mankby och Bobäck stationer dras in fr.o.m. 28.3.2016.

Det här beslutet kom som en kalldusch för invånarna – men inte som en total överraskning, vilket de som följt med debatten bl.a. på denna tidnings sidor väl vet. År 2013 blev Kyrkslätts kommun flera gånger tillfrågad om kommunen kunde gå med på en indragning. Kommunstyrelsen svarade nej en gång, två gånger, men vek sig den tredje med rösterna 6-7 efter att Trafikverket hotat med att dra in delfinansieringen på 4 miljoner euro för ombyggnaden av Tolls hållplats. En offentlig aktör i monopolställning idkade regelrätt utpressning på en kommun, och det gav resultat.

Efter det har Kyrkslätts kommun – liksom även HRT självt – konstaterat att frågan skall iakttas i ljus av den kommande markanvändningen. För ett år sedan gjorde jag tillsammans med Minna Hakapää (De gröna) en fullmäktigemotion som koordinerades med en motsvarande i Esbo. Motionen gick ut på att Kyrkslätt och Esbo tillsammans skulle verka för att via planering säkerställa ett tillräckligt befolkningsunderlag för tåglinjerna. Båda motionerna fick stort understöd.

Trots detta beslöt HRT i tisdags om en nedläggning, trots att Esbo redan intensifierat planeringen av Mankby, och Kyrkslätts arbete med delgeneralplanen i Bobäck satt igång.

Vad ligger bakom det hela? Flera saker. Dels vill VR försnabba Åbotågets framfart på kustbanan, dels är banan i dåligt skick över lag. Det finns en ovilja att investera i hållplatserna och man vill bli av med övergångarna.

Driftsekonomi handlar det inte om – åtminstone inte i en större skala. Det är billigare att stanna på en befintlig hållplats än att grunda nya busslinjer för att ersätta den service som försvinner.

Det argumentet som lyser med sin frånvaro är tågresenärens. Vem bygger vi räls för? Är det för tågen – eller är det för passagerarna? Om svaret är det förra är saken klar – vi stänger alla hållplatser mellan Åbo och Helsingfors.

Om svaret är det senare – om tågen och vår kollektivtrafik finns till för passagerarna – då skall HRT tänka om. Och vi skall efterlysa en ärlig debatt om vår kollektivtrafik – och om statens, VR:s och HRT:s ansvar.