Vårdreformen – vingklippta landskap och skuldsatta kommuner

/0 Kommentarer/i , , , /av

Vården har för länge sedan fått ta en plats i baksätet i social- och hälsovårdsreformen. Landskapens självstyrelse talar ingen mera om, den är så gott som obefintlig i den modell med kraftiga inslag av statlig styrning som nu presenterats. Samtidigt har diskussionen i mycket fokuserat på valfrihetsmodellen, och det är onekligen en viktig fråga som har avgörande betydelse för kostnadsnivån och vårdens tillgänglighet. En sak som däremot inte fått mycket uppmärksamhet är kommunernas ställning och finanser efter reformen.

Enligt regeringens proposition skall 12,47 procentenheter av kommunalskatten överflyttas från kommunerna till landskapen i samband med landskapsreformen. Det betyder att kommuner som Grankulla, Esbo, Kyrkslätt eller Vasa blir kvar med ett skatteöre som inte räcker till för att finansiera de tjänster som blir kvar i kommunerna. Detta kompenseras upp till ett underskott som motsvarar 100 euro per invånare. Grovt räknat leder det till att Esbo får ett underskott på 25 miljoner euro, eller Kyrkslätt ett underskott på 4 miljoner euro – automatiskt. Ett underskott som leder till nedskärningar i de funktioner som blir kvar hos kommunerna, primärt skola och dagvård.

I samma operation flyttas social- och hälsovården över till landskapet – men fastigheterna blir kvar hos kommunerna. Fastigheter som kräver underhåll, som är byggda för ett specifikt syfte, och som ofta belastas av lån. I en situation där kommunerna inte kan vara säkra på att landskapet efter övergångsperioden på tre år längre vill hyra fastigheten, måste lån ändå finansieras och fastigheterna underhållas.

Vilka är incitamenten för att underhålla en byggnad som kanske inte behövs om tre år? Hur mycket skall man satsa på en kanske 30 år gammal hälsocentral vars hyresgäst kanske säger upp kontraktet inom kort? Finns det alls en marknad för en sådan fastighet?

Det finns en stor risk för att denna modell, där landskapet hyr men där lånen och fastigheterna blir kvar hos kommunerna, leder till en våg av nya mögelfastigheter eftersom incitamentet att underhålla byggnaderna är så svaga – i synnerhet om kommunen även i övrigt kämpar med en ansträngd ekonomi.

Det, att en stor del av skatteintäkterna försvinner medan lånen består antas också leda till att kommunernas kreditvärdighet försämras. Detta leder med stor sannolikhet till högre räntekostnader som ytterligare försämrar kommunernas situation.

Vad händer då med hälsocentralernas utrustning? De överlåts utan ersättning till landskapen såvida de inte är leasade. De uppenbara problemen kring frågor som ägandeskap tacklar regeringen med att säga att kommuninvånarna ändå har ett inflytande över landskapet. Det stämmer ofta, men inte alltid. I ett landskap som Nyland är det uppenbart att flera kommuner kommer att bli helt utan representation i landskapets fullmäktige. Det är ett problem som kunde åtgärdas om regering så vill – Nyland borde absolut få valkretsar för att säkerställa att alla delar av regionen är representerade i landskapets beslutsorgan.

Nej, det ser inte bra ut. Regeringens förnuftsvidriga och ytterst komplicerade finansieringsmodell måste ses över. Ge landskapen autonomi och beskattningsrätt. Flytta över fastigheterna inklusive utrustning till landskapen, och betala för dem till kommunerna. Endast så kan man bygga en modell där ansvar och incitament går hand i hand.

Yhdessä – tillsammans, onnistuuko? / Insändare i KS 2.4.2017

/0 Kommentarer/i , , /av

Vaalien alla puhutaan paljon siitä, mitä on saatu aikaan ja mitä ei. Mitä kukin on edistänyt ja mitä torpannut. Nostetaan esille sankareita ja syyllisiä.

Tosiasiassa kunnallispolitiikassa mikään asia ei tapahdu yhden ihmisen toimesta. Jokaisen muutoksen aikaansaamiseksi vaaditaan sinnikkyyttä ja yhteistyötä. Yhteistyötä valtuutettujen kesken, keskusteluja kuntalaisten kanssa ja ymmärrystä virkamiesten ja poliitikkojen välillä. Eikä pelkästään ymmärrystä vaan luottamusta ja tiedon jakamista. Luottamusta siihen, että kukin yrittää edistää asiaa parhaan kykynsä mukaan. Vain luottamusta rakentamalla voi virittää niinkin monimutkaisen koneiston kuin mitä kunnallinen päätöksentekoprosessi todellisuudessa on.

Seuraavalla kaudella meillä on edessämme monta asiaa jotka eivät ratkea voimapolitiikalla. On tulevaan sote-uudistukseen liittyvät valmistelut, ongelmaisten koulujen ja päiväkotien korjaaminen, joukkoliikenteen haasteet. Ne eivät ratkea yksittäisillä, yksittäisten henkilöiden ponnisteluilla. Ne eivät ratkea ellei ole keskinäistä luottamusta ole. Ellei ole uskoa siihen, että sekä virkamiehet että valtuutetut pyrkivät kohti samaa päämäärää, kuntalaisten etua. Tämä on erityisen tärkeää seuraavien vuosien aikana, kun edessämme on mahdollisesti suurin kuntakentän mullistus sataan vuoteen.

Tässä tilanteessa on syytä katsoa tulevaisuuteen unohtamatta vahvuuksiamme ja erityispiirteitämme.

Mistä Kirkkonummi tunnetaan? Toki monesta asiasta – meillä on junarata ja moottoritie. Meillä on maaseutua ja maataloutta, pieniä kyliä ja merenrantaa. Meillä on teknologiaosaamista ja luontoa, Porkkala, Meiko ja vaikkapa Saaristen Hvitträsk. Kunnan kokoon nähden verraton kamariorkesteri ja liuta hyviä suunnistajia sekä nyrkkeilijöitä. Monta hyvää asiaa, mutta yksi puuttuu: elävä, kasvava, vetovoimainen kuntakeskus.

Se on oikeastaan yllättävä asia, koska ainekset siihenkin olisivat olemassa. Kirkko kukkulan päällä. Hieno vanha puusto. Kirjasto, kauppa ja tori. Kaikki mitä tarvitaan elävän kuntakeskuksen synnyttämiseen. Jostain syystä kone kuitenkin yskii. Tämä on mielestämme yksi seuraavan kauden tärkeistä yhteisistä ponnistuksista – miten saamme käynnistettyä kuntakeskusten uudistusprosessin?

Liikennevirrat ovat siirtyneet keskustan ulkopuolelle ostosliikenteen myötä ja toria ympäröivät rakennukset ovat kaikki nähneet paremmat päivänsä. Meneillään on kirjaston peruskorjaus ja laajennus, josta voisi alkaa keskustan uusi tuleminen. Ja uutta tulemista tarvitaan – kasvava kunta tarvitsee vetovoimaisen, oman identiteetin omaavan keskuksen.

Tästä, keskustan kehittämisestä, tulisi tehdä seuraavan valtuustokauden kaavoituksen kärkihanke, hanke johon sitoudutaan yli puoluerajojen. Sitoutuminen onkin tässä se avainsana – se, että teemme johdonmukaisen kaavoitusohjelman, jossa tätä päämäärää tuetaan. Kuntakeskus ei ole alueellinen kysymys joka on joltain alueelta pois – kuntakeskus on oleellinen osa Kirkkonummen brändiä, sitä vetovoimaa joka kertoo identiteetistä mutta myös dynaamisuudesta, kasvusta, kehittymisestä ja viihtyisyydestä.

Toivomme että tästä voisi tulla se yhdistävä tekijä, se yhteinen hanke jota yhdessä veisimme eteenpäin.

Anders Adlercreutz (RKP), kansanedustaja, kunnanvaltuutettu
Minna Hakapää (Vihr.), kunnanvaltuutettu

Inomhusluft en knepig fråga / Insändare i ÖT 1.4.2017

/0 Kommentarer/i , , /av

Om problemen med dålig inomhusluft vore enkla att lösa skulle de redan ha blivit åtgärdade, men så är det ju inte. När man bygger handlar det om en lång kedja händelser som alla kan leda till problem. Den kommunala beslutsprocessen försenar sig lätt, men eftersom skolan skall öppnas i början av augusti blir det lätt så, att man måste strama åt byggtidtabellen för att barnen skall få börja i skolan när terminen inleds. Och en för stram byggtidtabell är inte ett framgångsrecept.

Frågan är – vad borde vi göra?

Kommunerna behöver bättre kunnande på upphandlingssidan. Man skall våga använda kvalitetsmätare både när man upphandlar planerare och byggare. Att välja ett annat alternativ än det billigaste skall inte ses som en risk. Våra byggnader ska planeras väl, byggas med tid och omsorg, skötas om med ansvar av en person som känner helheten –  och repareras när behov uppkommer.

Ventilationens roll i det hela har diskuterats. Maskinell ventilation är inte orsaken till våra problem, men den kan förvärra det. Mirja Salkinoja-Salonens forskning visar att ventilationskanalerna lätt kan sprida problemen och fungera som grogrund för toxiska substanser. Det här problemet kan förvärras av att man använder mycket starka tvättmedel när man putsar kanalerna, tvättmedel som leder till att de svaga mikroberna elimineras, medan de starka blir kvar. Om man sedan ytterligare stänger av ventilationen till veckosluten behövs det inte så mycket mer.

När man funderar på den maskinella ventilationens roll är det viktigt att man inser att moderna och gamla byggnader är olika. Maskinell ventilation i äldre byggnader är en dålig lösning om byggnaden inte är tät, och det är gamla byggnader sällan. Då kan införandet av maskinell ventilation vara början till slutet. Här måste lagstiftningen klart se att byggnader är olika.

Juha Vinhas forskning vid TTY har klart påvisat att ökad tjocklek på isoleringen är en riskfaktor. Därför var det inte bara jag som var orolig när regeringen föreslog en drastisk ökning av energieffektivitetskraven i sin proposition om nära-nollenergibyggnader. Här kunde vi alla dra en lättnadens suck när regeringen i höstas backade och gick in för rimligare krav, till en del på grund av SFP:s aktiva påverkan.

Till sist – när problemen dykt upp är det ofta för sent. En konditionsgransking är inte något man skall ta till först då problemen uppstår, det skall vara en kontinuerlig process som görs i förebyggande syfte.

 

 

 

Miksi hallitus hirttää itseään soteen?

/0 Kommentarer/i , , /av

(Blogg i Verkkouutiset 27.3.2017)

 

Sote-uudistuksen historia Suomessa on murheellinen. Sitä on yritetty saattaa maaliin monta kertaa siinä kuitenkaan onnistumatta. Kerta toisensa jälkeen se törmää johonkin esteeseen – viimeksi perustuslakiin.

Nyt näyttää kuitenkin siltä, että sote-maali on lähempänä kuin aiemmin. Ei siksi, että se olisi taitojen kasvun ansiota, vaan siksi, että vaihtoehtoinen ratkaisu tuntuu olevan retoriikan täyttämässä politiikassa mahdoton ajatus.

Itse näen, että sotelle pitäisi antaa aikalisä. Tämä olisi mielestäni oikea ratkaisu nimenomaan siksi, että kyseessä on poikkeuksellisen iso asia, vuosisadan suurin kunta-alan uudistus. Se olisi oikea ratkaisu myös siksi, että uudistus koskee lähes 20 miljardin euron sektoria, jolla on välitön vaikutus jok’ikisen suomalaisen elämään.

Useiden asiantuntijoiden kanta uudistukseen on, rohkenisinko sanoa, tyrmäävä. Uudistusta tarvitaan, mutta esitettyyn malliin ei uskota. Hallituksen oma vaikutusarvio valinnanvapauslaista toteaa, että malli sisältää suuria riskejä. Ja tässä viittaan vaikutusarvioon, joka lähetettiin lakipaketin mukana lausuntokierrokselle; arvioon, joka ei edes koskenut varsinaista lakiesitystä. Päivitetty versio arviosta olisi todennäköisesti vielä arveluttavampaa luettavaa.

Keskustaa on sote-uudistuksessa ajanut maakuntahallinnon toteutuminen. Maakuntahallinnon, jonka he eivät edes tunnusta olevan vahvasti valtion talutusnuorassa. Potilaat saavat terveydenhoitojärjestelmän, jossa eri hoitotasot yhdistävä ja itse palvelun joustavuuden takaava integraatio on jäänyt lapsipuolen asemaan. Kokoomuksen päätavoite puolestaan on ollut valinnanvapausmallin toteutuminen. Valinnanvapaus joka ehdotetun mukaisesti toteutettuna arvioidaan sisältävän ”kermankuorinnan” riskin. Viimeisenä arvoketjua pohdittaessa näyttävät tulevan kunnat, joiden käteen uhkaa jäädä iso kasa vanhoja kiinteistöjä lainoineen päivineen.

Kaikesta tästä huolimatta aikataulusta ei olla hallituksen osalta valmiita tinkimään. Ainoa asia, joka nyt tehdyssä esityksessä tuntuu olevan pyhää – maakuntamallin ja laajan valinnanvapauden toteutumisen lisäksi – onkin aikataulusta kiinni pitäminen. Tältä tilanne näyttää ainakin oppositiosta käsin tarkasteltuna.

Kysymys onkin: Miksi sotesta on tullut poliittinen arvovaltakysymys, johon hallitus on hirttämässä itseään?

Vastaus löytyy poliittisesta kulttuuristamme: kärjistynyt hallitus-oppositio -asetelma vie siihen, että kaikki halutaan saada kerralla läpi. Seuraavat vaalit ovat jo tulossa ja sen myötä mahdollisesti myös uudet valta-asetelmat.

Asioiden aikaansaaminen on tärkeää. Joskus on myös tärkeää tehdä päätöksiä, vaikka niitä jouduttaisiin jatkossa korjaamaan. Mutta. Sote-uudistuksen läpi viemisen onnistumisen kannalta on aivan olennaista, että kaikki puolueet ovat sitoutuneet siihen. Syy tähän on tismalleen sama, joka nyt ajaa hallitusta pakkomielteiseen toimintaan: seuraavien vaalien jälkeen valta-asetelmat muuttuvat. Potilaiden hoidon kehittämisen kannalta pitkäjänteisyyden tavoitteen pitäisi kuitenkin ajaa poliittisten tavoitteiden ohi.

Oma vahva mielipiteeni on, ettei valinnanvapautta pidä viedä läpi kertarykäyksenä. Kannatan vaiheittaista jalkautusta – vaikka maakunnittain – siten, että mallia voidaan kehittää pilotointia työkaluna käyttäen.

Uskallus muutoksiin ja uusiin malleihin on tärkeää ja ehdottoman kannatettavaa.  Uskalluksen ruokkimisen kannalta tarvitaan onnistumisia ja niille puolestaan rakennetaan kaikkein paras pohja huolellisella parlamentaarisella valmistelulla.

Opposition edustajana on luonnollista, että kannatan opposition sitouttamista nyt tehtäviin päätöksiin. Syy on ilmeinen: haluan, että oma puolueeni ja muut oppositiopuolueet voivat jatkaa – mikäli ovat seuraavien vaalien jälkeen hallituspuolueita – kunnianhimoisesti siitä, mihin tämä hallitus nyt sitoutuu.

Mielestäni koko eduskunnan sitouttaminen olisi siis viisasta silläkin uhalla, että tämä tarkoittaisi marraskuisena yönä kolmen ässän toimesta paalutetun maakuntamallin uudelleenarviointia.

Kompromissit ovat politiikassa usein kaikkein kestävimpiä ratkaisuja. Idealismi on harvoin oikea vaihtoehto, kun tehdään koko kansaa koskettavaa ja valtion talouteen merkittävästi vaikuttavaa uudistusta kymmeniksi vuosiksi eteenpäin.

Skolmiljön håller inte måttet

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Varje dag lite över åtta pilar mina två yngsta barn ner till busshållplatsen där de stiger på bussen för att sedan ta sig till sin skola. Av en händelse är det samma skola som jag började i för knappt 40 år sedan.

Det är en medelstor byskola med en liten gård, några klätterställningar och en skog som hundratals barn sedan femtiotalet finkammat i jakt på dyrgripar: små magiska stenar eller fina käppar som man kan bygga en koja av. En god skolmiljö, helt enkelt. Ett ställe som jag tryggt kan skicka iväg mina barn till, utan att för ett ögonblick fundera på om skolmiljön kanske är hälsovådlig, om barnet kanske kommer hem med klåda i ögonen eller hosta för att inomhusluften är dålig.

I andra ändan av min kommun är situationen den motsatta. Där har vi en skolbyggnad som lider av uppenbara problem. Flera barn klarar inte av att gå i skola eftersom inomhusluften gör dem sjuka. Och de är inte ensamma om detta – man har likadana problem i hela Finland – det är inte alls ovanligt att en tredjedel av en kommuns barn går i skola i tillfälliga utrymmen eftersom skolbyggnaderna renoveras. Ofta för andra eller tredje gången. Man talar inte utan orsak om en epidemi, så utbrett är problemet.

Vi har världens kanske bästa skola, vi har en nydanande läroplan, men vår skolmiljö håller inte alltid måttet.

Det som borde vara en källa till inspiration kan i många fall vara en källa till sjukdom. Någonting som hindrar inlärning, och det är inte ett litet problem.

Men det är ett problem som det är svårt att ibland hitta grundorsaken till, därför är de åtgärder man ofta gör ofta bristfälliga. En reparation följer på en annan, och problemen består. Vad beror det då på, är alltså den stora frågan.

Dels är det fråga om problematiska byggnadslösningar. Vi vet att en del av de lösningar som tillämpades på 60-, 70- och 80-talen var direkt skadliga. Men det är också frågan om annat – om felaktig fastighetsskötsel och felaktigt underhåll. Det är frågan om oklar ansvarsfördelning, om att ingen har ett helhetsansvar om fastighetens dagliga underhåll. Det är fråga om frestelsen att välja den billigaste entreprenören eller planeraren när man bygger. Det kan vara fråga om att man endast gör små, kosmetiska reparationer när det uppstår problem, i stället för att verkligen utreda problemens ursprung. Det kan också vara fråga om en så liten faktor som att ventilationen vrids ner eller stängs av under veckoslutet, vilket lätt förvärrar situationen. Denna praxis håller man som tur nog på att frångå.

Samtidigt kan det vara svårt att få kommunerna att ta i problemen. Symptomen är ofta diffusa, och det kan vara svårt att ställa en diagnos. Här kan Hem och Skola-föreningarna spela en viktig roll. Vi har kontakt med föräldrarna och kan samla in material om, och statistik på, problemen. Hem och Skola kan hjälpa till med bevisföringen och fungera som en budbärare mellan eleverna, familjerna och beslutsfattarna. Vi kan ordna informationskvällar och föreläsningar som belyser problemen, eller till exempel skriva insändare till lokaltidningen och den vägen tvinga fram åtgärder.

Våra barn förtjänar att glada i hågen få kila iväg till en trygg, inspirerande skola – världens bästa skola – varje dag.

 

Gruppanförande på riksdagens debatt om Agenda 2030-programmet för hållbar utveckling 15.2.2017

/0 Kommentarer/i , , , /av

Värderade talman,

Det är bra att regeringen gör en redogörelse, och att vi här kommer åt att debattera den. Och att implementeringen är direkt underställd regeringen.  Det ska ni ha tack för.

Genom hela den här redogörelsen lyser en vilja att ta i problemet. Det finns analys och den täcker ett brett fält. Hållbar utveckling är inte bara miljö, inte bara klimat, ekonomi eller sociala frågor. Agenda 2030 handlar också om allas rätt till vatten, arbete och hälsa, med särskild fokus på kvinnors och flickors rättigheter.

Hur lever vi hållbart, är den mest elementära frågan man kan ställa sig – om man bor på ett klot, som vi.

Värderade talman,

Samtidigt kommer man inte ifrån det, att ord och verklighet inte alltid möts. Om man ser hållbar utveckling som ett övergripande mål, nånting som går före allt annat, ska det vara styrande i alla beslut. Utan undantag.

Nu är det inte så.

På många sätt får man den uppfattningen att det är regeringsprogrammet som styr redogörelsen och inte tvärtom. Och det borde vara tvärtom.

Hållbar utveckling ska inte vara som en krydda som vi strör ut litet överallt. Nej, den ska vara själva kastrullen som man kokar i – utgångspunkten.

Därför borde det här också vara en redogörelse som skall gälla över regeringsperioder.

Den stora överhängande frågan är klimatförändringen. Vad gör vi här? Är den styrande i vår politik?

En satsning på bioenergi är naturligt i ett land som vårt, men skalan måste vara rimlig. Det kan inte vara lösningen på hela vår energiförsörjning. Det finns skäl att tro att regeringens vision är för optimistisk. Även statsrådets egen färska utredning konstaterar att om den inhemska skogsavverkningen ökar till omkring 80 miljoner kubikmeter per år så beräknas kolsänkan halveras under perioden 2021-2030. Det kan läsas som en varning. Här måste vi trygga en balanserad, hållbar utveckling.

Samtidigt som vi internationellt talar om att montera ned stöden för fossila bränslen kanaliserar vi våra egna inkomster från utsläppshandeln till dem som förorenar. Det här är varken trovärdigt, eller hållbart.

Det borde vara en självklarhet, att utsläppshandelns inkomster går till att finansiera åtgärder som motverkar klimatförändringen.

Värderade talman,

Hållbar utveckling handlar om globalt ansvar. ”Leave no one behind”, är den bärande principen i Agenda 2030. Biståndet är en viktig del av helheten.

Det är inte utan orsak regering fått ris för sin biståndspolitik. Samtidigt som vi talar om samarbete och globalt ansvar, skar vi i fjol ner 70 procent av bidragen till FN.

Vi satsar inte på de fattigaste, ens i den mån denna redogörelse önskar.

Här hoppas vi på en ändring av kursen, och på en klar plan på hur Finland skall nå upp till de 0,7 procent som vi officiellt har som mål.

Hållbar utveckling handlar också om att sätta saker i rätt perspektiv, att förstå orsak och verkan. Hållbar utveckling handlar social kohesion, om en ansvarsfull inställning till t.ex. migration.

Värderade talman,

Jag var i Jordanien för några veckor sedan, ett land med 1,5 miljoner syriska flyktingar. Det är långt flera än det kom till hela Europa under migrationskrisen. Men Jordanien klarar det – det är inte lätt, men de gör det.

Samtidigt gör vi 32 000 asylsökande, av vilka kanske bara 15 000 stannar, till något av en nationell kris. Här kunde vi läsa denna redogörelse i stället – och satsa på integration här hemma. Och samtidigt verka för hållbara mekanismer i Europa, sanna mekanismer för att dela ansvaret och verka för demokratiutveckling och fred i de länder som drabbas. För där vill alla i första hand bo.

Värderade talman,

Finland är en ansvarskännande internationell aktör. Vi är bättre än de flesta. Vi skall vara konsekventa och målmedvetna, ta Agenda 2030 som en utgångspunkt för det vi gör inte bara nationellt utan även internationellt – och komma ihåg, att det är nånting vi vinner på, på många plan. Vi skall också vara en starkare röst i Europa, visa att vi på allvar tror på internationellt samarbete, på att man är starkare tillsammans.

Tal i debatten on jourreformen 13.12.2016

/0 Kommentarer/i , , /av

Värderade talman,

Här diskuterar vi jourreformen. En reform som skall trygga service, leda till att man får hjälp när det behövs.

Och vad gör vi nu? Vad gör Sipiläs regering med denna reform? Den begränsar antalet sjukhus med fulljour till 12, fråntar landskapen rätten att själv bestämma om sin service, och det utan att egentligen motivera det på något sätt.

Så här säger lagtexten om målen: Målet är att förtäta sjukhus och journätet så att det tillgodoser invånarnas behov på nationellt samordnande och enhetliga grunder.

Samordnade och enhetliga grunder, fundera på vad det betyder. Inte mera för mig, för dig eller någon annan, utan lika för alla.

Redan det här målet – som regeringen själv har formulerat inte oppositionen – borde rimligtvis underkänna det som nu föreslås.

Yksi sairaala sinne tai tänne – ei kai se nyt voi olla kovin iso asia – saatatte ajatella.  Vaasan tapauksessa se kuitenkin on: Pohjanmaalla asuu 100 000 ihmistä, joiden äidinkieli on ruotsi. Osa heistä on jossain määrin kaksikielisiä, osa ei. Ne pohjanmaalaiset jotka vastedes ohjataan Seinäjoen sairaalaan, he eivät, mitä suuremmalla todennäköisyydellä, tule saamaan palvelua äidinkielellään. Tämän ongelman totesi myös perustuslakivaliokunta, joka yksimielisesti näki, että paras ratkaisu olisi se, että Vaasan keskussairaalan saa täydet päivystyssairaalaoikeudet.

Ja tässä ei kysymys ole etäisyydestä – etäisyys ei tässä niinkään ole se ongelma, monella puolella Suomea se sen sijaan on. Kysymys on siitä, ymmärretäänkö sinua hädän sattuessa, puhut sitten kumpaa kotimaista kieltä tahansa.

Kysymys on myös – onko tämän esitys perustuslakivaliokunnan kannan mukainen?

Kysymys on siitä, miksi hallitus ei uskalla lähettää asiaa takaisin perustuslakivaliokuntaan arvioitavaksi uuden tiedon valossa? Syy siihen ei voi olla pelko siitä, että sieltä tuleva vastaus olisi väärä.

Värderade talman,

Ett sjukhus hit eller dit – det skall väl inte vara så viktigt. Så kunde man väl tänka. Det fixar sig väl.

I det här fallet är det ändå fråga om mera. I Österbotten bor 100 000 människor med svenska som modersmål. En del av dem är i princip tvåspråkiga – men en stor del är det inte. Om de hädanefter i svåra fall dirigeras till Seinäjoki kommer de med allra högsta sannolikhet inte att kunna få service på sitt modersmål, hur många kurser man än lovar ordna. Det här konstaterade även grundlagsutskottet som enhälligt tyckte att en 12+1-modell vore bättre. Enhetligt.

Frågan är väl den – hur viktig är grundlagen? Har grundlagsutskottet mera en funktion? Har allt blivit en spelplan för politik, och den egna politiska vinningen?

Jag ser själv ingen annan orsak till detta, än att regionalpolitik här anses vara något som går före landets bästa. Som något som går före principen om att alla finska medborgare är lika värda, och i mån av möjlighet skall beredas tillgång till likvärdig service. Om ni nu, bästa regering, håller fast vid principen om 12 joursjukhus så skadar ni allvarligt några av de mest grundläggande principerna i vår lagstiftning. Begrunda det, bästa regering. För det finns ett annat alternativ. Ett annat alternativ som inte kostar mera, och som inte bara förordas av grundlagsutskottet utan som även förordas av en stor majoritet av de sakkunniga.

Arvoisa puhemies,

Jos päätetään esityksen mukaisesti, niin sillä olisi myös muita huolestuttavia seurauksia. Siitä muodostuisi ennakkotapaus, jonka mukaan todettaisiin, että kansalaisten oikeus palveluun omalla kielellään on toissijainen poliittisille tavoitteille. Silloinkin kun nämä perusoikeudet turvaava vaihtoehto olisi helposti järjestettävissä.

Tämä olisi suuri periaatteellinen isku Suomen kaksikielisyydelle, asialle, jonka eteen niin Suomen Keskusta kuin Kokoomuskin ovat tehneet työtä.

Arvoisa puhemies, onko niin, että kaksikielisyyden vaalimisesta on tullut vähemmistön asia? Onko niin, että te ja hallituksenne ette näe sen arvoa koko Suomen kansalle? Onko niin, että ette ole valmiita asettumaan sen henkilön saappaisiin, joka kaikkein pahimmassa hädässä ja kaikkein heikoimmalla hetkellä – vaikkapa onnettomuuden sattuessa – ei saa apua omalla äidinkielellään?

Värderade talman,

Om ni bortser från principen om att de språkliga rättigheterna bör tryggas när det är möjligt skapar ni ett prejudikat som klart säger att politiska mål och ambitioner går före likvärdig behandling. Även då likvärdig behandling lätt kunde säkras. Det här vore ett stort principiellt slag mot det tvåspråkiga Finland, nånting som också Centern och Samlingspartiet i tiderna kämpat för, och stått upp för.

Bästa regering, är det här det arv ni vill lämna efter er?

Arvoisa puhemies,

Suomi elää viennistä – näin hallitus on itsekin toistuvasti todennut. Heiveröinen talouskasvumme on, aivan oikein, täysin viennin varassa. Ja sitäkin valitettavampaa on, että vientimme laski jälleen viime vuodesta. Yksi valonpilkku vientitaivaallamme kuitenkin on ja se on Vaasan seutu. Vaasa on yksi vientimoottoreistamme ja kokoonsa nähden se tehokkain sellainen. Se on moottori, johon ei kannattaisi heittää väärää polttoainetta. Hallitus on juuri tällä hetkellä kuitenkin tekemässä niin. Olette tietoisella päätöksellä heikentämässä Suomen kilpailukykyä. Siihen meillä ei ole varaa.

Arvoisa puhemies – onko se järkevää – hur smart är det?

Här behöver ni ju inte bara tro mig. Tro t.ex. på Sitra som ser Vasa som ett av de få sjukhus som alldeles självklart borde få full jour. Eller THL, som i flera undersökningar har Vasa som ett av de tre bästa i Finland. Inte som ett av de tretton, utan som ett av de tre bästa.

Tro ens på dem. Tro på Vasa centralsjukhus eller Seinäjoki sjukhus som båda tycker att regeringens modell inte fungerar.

Arvoisa puhemies,

Asiantuntemus, perustuslaki, talous, ja terve järki. Nämä tulisi nyt asettaa hallituksen alueellisten tavoitteiden edelle. Huonoja esityksiä saa perua. Se ei ole heikkouden merkki, vaan vahvuuden. Pidetään Seinäjoki 12 sairaalan joukossa, mutta pidetään myös vientimoottori kunnossa, kunnioitetaan kaikkien suomalaisten oikeutta hoivaan ja annetaan vastaavat oikeudet Vaasan keskussairaalalle.

Värderade talman,

Sakkunskap, grundlagen, ekonomin – och det sunda förnuftet. De är faktorer som skall styra våra beslut, inte avståndet till Centerns kretsbyrå. Man kan dra tillbaka dåliga propositioner. Man kan ändra sig. Det är inte ett tecken på svaghet utan på styrka. Ge Seinäjoki fulljour, men ge samma rättigheter att utveckla sin egen region till Vasaregionen som de facto betalar för mycket mera än den konsumerar. Gör inte detta beslut till ert politiska arv, minister Sipilä. Det förtjänar ni inte.

Jag läste för att jag såg vuxna läsa

/0 Kommentarer/i , , , /av
(Ledare i Hem och Skola)
Vårt äldsta barn Axel, som redan är 19 år, påminner oss emellanåt om hur oskäligt hårdnackade och osmidiga vi i tiderna var med honom när det gällde mediekonsumtion.

Och visst fick det räcka. Den lilla sjöjungfrun tittade han och hans syster snällt på tills bandet slets ut och körde fast inne i bandspelaren. Möjligen avhjälpt av den smörgås som en gång också klämts in i samma apparat.

12 år senare måste vi medge att tiderna förändrats, och att vi inte på något sätt kan säga att vi har varit speciellt konsekventa med de syskonen som följde efter Axel. För varje barn har vi tänjt lite på reglerna, gett lite efter. Det som först känts som ett hot, ett irritationsmoment, har plötsligt blivit vardag. Vårt yngsta barn, Arik, tittar inte speciellt mycket på tv, men sitter nog sin beskärda del framför både dator och ipad. Har vi gett upp? Är spelet förlorat?

Kanske konsekvens är överskattat. Vi har fem barn, och alla har förhållit sig på olika sätt till digitala medier och apparater. Några har konsumerat, några primärt producerat. Och situationen har förändrats från år till år. En tid brukade barnen samlas framför datorn för att tillsammans göra stop-motion-filmer med legofigurer. Och då vill man ju inte att de skall sluta. Då får de sitta där hur länge de vill. Men emellanåt kan man inte undgå att bli frustrerad, som en mossig förälder ser det, då det aktiva producerandet övergår i en passiv konsumtionen av gapiga youtubers alster.

Och barnen skiljer sig också från varandra. Vår dotter är i allra högsta grad en producent. Om hon sätter sig framför datorn är det inte för att bara ta emot, utan i allra högsta grad för att ge.  För att göra filmer, för att göra musik.

Är det kanske så, att vi i vår tro på att förhållandet mellan dator och barn är en enkelspårig gata inte ser interaktionen, det att barn ofta producerar, och än oftare lär sig när det sitter framför en ruta? Frågan är väl egentligen bara denna – vem styr, paddan eller barnet? Så länge det finns alternativ, så länge man kan koppla ner och av och göra något annat, är kanske mängden och sättet ändå en sekundär sak, någonting som kan vara individuellt och olika?

Alternativ, ja – om vi vill att det skall finnas alternativ måste vi också visa det själva. I min barndom minns jag hur jag mycket ofta såg mina föräldrar sitta i en stol och läsa. Det såg trevligt ut, och jag tyckte om synen. Följaktligen läste jag också mycket som barn, för att det fanns en förebild, ett exempel.

Här måste jag medge att jag själv sköter mig mycket sämre. Visst, jag läser – men ryckigt, och kanske okoncentrerat. Ofta handlar det inte om böcker, utan om mitt arbete. Och allt oftare läser jag från en läsplatta. Om mina barn inte har en bild av att vuxna människor läser böcker, en bild av att det är något roligt, får jag kanske skylla mig själv. För exemplet har betydelse.

Och så tror jag det är bra att också medvetet dyka ner i barnens värld.

Kanske det är tid att ladda ner Pokémon Go på telefonen som nästa, och ta färjan ut till Sveaborg med honom. Jag har hört att Charizard synts där ute – och jag kan ju ta med en bok att läsa på båten.

Vi måste få bukt med mögelskolorna

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

Huvudvärk och kittlande ögon. Rinnande näsor och illamående. Seg hosta och återkommande feber.

Alltför många av skoleleverna i vår kommun lider av dessa symptom. Gymnastiksalen i Masaby skola konstaterades vara omöjlig att reparera. Det har redan länge diskuterats om problemen i Kantviks daghem. Nu kan Gesterby skolcentrum läggas till listan på problemskolor.

I Winellska skolan finns skolklasser där en femtedel av eleverna kontinuerligt är sjuka. Små, återkommande reparationer görs hela tiden i fastigheten. Ibland uppstår mer skador under reparationerna, som när taket reparerades för ett år sedan. Höstens studentskrivningar hölls i en kall gymnastiksal som ännu var under renovering, med fanerskivor som golv.

Vad beror detta på? Det finns många orsaker. Dels är det fråga om problematiska byggnadslösningar. Winellska skolan byggdes i slutet av 1960-talet, Gesterby skola i början på 1970-talet. Vi vet att en del av de lösningar som då tillämpades var direkt skadliga. Men det är också frågan om annat – om felaktig fastighetsskötsel och felaktigt underhåll. Det är frågan om oklar ansvarsfördelning, om att ingen har ett helhetsansvar om fastigheten dagliga underhåll. Det kan vara frågan om att man endast göra små, kosmetiska reparationer när det uppstår problem, i stället för att verkligen utreda problemens ursprung. Det kan också vara frågan om en så liten faktor som att luftkonditioneringen minskas under veckoslutet. Denna praxis håller man som tur nog på att frångå.

Senast nu måste vi vakna och inse att vi har problem. Vi måste begrunda hur vi bygger, hur vi underhåller våra byggnader och hur vi använder dem.

När vi som kommun fattar beslut om anskaffningar borde vi våga satsa på kvalitet, eftersom upphandlingslagen ger oss en möjlighet till det. Men det kräver vilja och kunskap. Det billigaste byggprojektet är sällan det mest förmånliga alternativet – detta kunde konstateras senast då Winellska skolans tak reparerades. Den billigaste planeraren producerar sällan de mest effektiva utrymmena, vilket framgick då Smedsede daghem planerades. Vi måste våga vara den kommun som ser längre än nästa års budget då vi bygger utrymmen för våra barn och våra anställda.

Masaby skolas gymnastiksal är nästan färdig. Situationen i Kantvik kommer att underlättas i och med en kommande reparation. Gesterby skolcentrums situation kommer att utredas grundligt inom en snar framtid. De problem som hittas under utredningen måste tas på allvar och åtgärdas – grundligt. Våra barn tillbringar en stor del av sin dag i skol- och daghemsbyggnader. De får inte ha hälsovådliga brister. Och innan vi börjar bygga nya, måste de nuvarande byggnaderna vara i skick.

Finland på annan linje än Sverige i gasledningsfrågan

/0 Kommentarer/i , , , /av

(Insändare i Hufvudstadsbladet 13.10.2016 med Elina Lepomäki, Saml.)

 

Den första Nord Stream-ledningen mellan Ryssland och Tyskland blev klar 2011. Den planerade Nord Stream 2-ledningen planeras löpa parallellt med den gamla, och skall fördubbla den totala kapaciteten. Sedan 2011 har världen emellertid förändrats. Kriget i Ukraina, annekteringen av Krim och den ökade militära aktiviteten i Östersjöområdet har lett till att Europas säkerhetspolitiska omgivning i dag är annorlunda än den var då beslutet om Nord Stream 1 fattades.

Nord Stream-företagets huvudägare är ryska Gazprom. Många andra europeiska länder anser att byggande av den nya gasledningen försvagar EU:s enhetliga Rysslandspolitik, Ukrainas och andra östeuropeiska länders ställning samt den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet.

I mitten av september lämnade Nord Stream 2-företaget en projektansökan till Sveriges regering. Sverige är det första av fem länder som gör en tillståndsbedömning av projektet. Nästa år väntas företaget lämna in en ansökan också till Finland, Ryssland, Danmark och Tyskland. I Tyskland understöder regeringen byggandet av gasledningen av energi- och finanspolitiska intressen.

Statsminister Juha Sipilä (C) yttrade sig om Finland ståndpunkt gällande Nord Stream 2-projektet senast i slutet av september i ett svar på ett skriftligt spörsmål. Enligt Sipilä förväntas byggandet av de nya gasledningarna bredvid de befintliga Nord Stream I-ledningarna ”enligt nuvarande bedömningar” inte påverka Finlands säkerhetspolitiska ställning. Några säkerhetshot förväntas inte heller förknippas med byggningsskedet, eftersom projektet är under ”effektiv myndighetstillsyn”. Finland betraktar Nord Stream 2 som ett ekonomiskt projekt.

Finlands inställning skiljer sig märkbart från Sveriges. I Sverige har regeringen och det största oppositionspartiet Moderaterna har tagit ställning mot Nord Stream 2-projektet. Sveriges försvarsminister har pratat om att göra en säkerhetspolitisk utvärdering av frågan. Utrikesminister Margot Wallström har nyligen sagt att Sverige aktivt tänker motsätta sig Nord Stream 2 inom EU. Sverige har också utnämnt ett specialsändebud i frågan och stöds i sin förhållning av de baltiska länderna.

Finland är i likhet med Sverige medlem i EU:s energiunion, vars syfte är att minska på beroendet av vissa bränslen, energileverantörer och tillförselvägar. Startskottet för energiunionen var kriget i Ukraina eftersom flera medlemsländer ansågs vara för beroende av några få energiformer, i praktiken rysk gas. Det är uppenbart att Nord Stream 2-projektet är emot energiunionens målsättningar. Projektet ökar beroendet av en energikälla och en leverantör, Gazprom.

Det skulle bli billigare att öka kapaciteten i de befintliga ledningarna som går genom Östeuropa än att bygga nya. För tillfället används endast lite över hälften av kapaciteten i Nord Stream I-ledningen. Dessa fakta understryker Nord Stream 2-projektets politiska motiv, vilket också vi borde inse. Vi borde i vår egen utvärdering också begrunda projektets säkerhetspolitiska dimensioner ur Finlands – och Europas – synvinkel.

Det är oroväckande om Finland tar en annan ställning än grannländerna i Nord Stream-frågan. Finlands och Sveriges allt tätare samarbete har uppskattats i båda länderna; senast i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse i början av september. Om vi skall gå vidare i vårt säkerhetspolitiska samarbete är det skäl att också koordinera vår utrikespolitik.