För ett par veckor sedan debatterade vi de överskuldsattas situation i riksdagen. Många finländare har problem med ekonomin. Många skuldsätter sig när de inte borde. Men framförallt har vi många som i tiderna haft problem men som sedan kommit på fötter, betalt sina skulder och gått vidare. Men tyvärr belastas de ännu av kreditmärkningar. 

I sitt anförande räknade Anna-Maja upp vad regeringen tänker göra åt saken. Och det var en diger lista, så gott som allt som i åratal efterlysts av de sakkunniga. 

Och det här är bara ett exempel. Saker händer, världen förbättras, ett steg i taget. 

Samtidigt vet vi också vilka våra utmaningar är. Vi gör nu satsningar men vi måste också betala för dem. Därför är de sysselsättande åtgärderna inte valbara, utan ett imperativ. Utan en sysselsättningsgrad på 75% kan vi inte gå vidare. Vi kommer inte vidare. 

Det kräver lösingar. Det kräver ett fördomsfritt sinne. Det kräver en vilja att ibland sätta sina käpphästar åt sidan och kompromissa. 

Och det tvivlar jag inte på att vi kan.

För vi vet också, att oppositionen inte bjuder på några lösningar. 

Vi hade igår frågetimme. Vi diskuterade en viktig fråga, en fråga som har betydelse för hela EU. Och det här var sannfinländarnas inlägg. Jussi Halla-aho steg upp och sade: 

”Kreikka on invaasion kohteena. Rajan yli ei pyri Syyrian sotaa pakenevia naisia ja lapsia, vaan Turkin liikkeelle ajamia nuoria miehiä, jotka huutavat Allahu akbaria”.

Invasion, Allahu akbar. Det här är oppositionens lösning. Att skrämmas. Att skapa oro. Att skapa misstro. 

I alla frågor. 

När Jussi Halla-aho blev tillfrågad om vilken deras främsta sysselsättande åtgärd var talade han om bostadspriser. Att lägre boendekostnader vore lösniingen. Utan att presentera några årgärder. 

Visst, det vore fint om boendet kostade mindre. Och det kunde säkert bidra till en ökad rörlighet. Men inte är det en sysselsättande åtgärd och visst måste vi kunna be mera av vårt näststörsta parti. 

Vi kan kräva att man har mer ett bättre svar på den arbetskraftsbrist som vi liders av här i söder och i Österbotten än att ”man skall höja lönerna”. 

Vi kan kräva verkliga lösningar för en bättre integration än att man föreslår – men en del stöd från samlingspartiet – att alla medel för integration dras in. 

Vi kan kräva, att man då man säger att man borde hjälpa lokalt, på ort och ställe,  verkligen vill göra det, i stället för att föreslå att vårt bistånd dras in.

Eller ta Samlingspartiets asylpolitiska åtgärdsprogram som presenterade igår. Men Redan i den första punkten går det fel.. Redan i första punkter faller de för sådan populism att de slår huvudet i grundlagen. Vi kan kräva att de kan bättre än så.  

Det här känns som självklara saker, men, tro mig, i riksdagen, bland vissa partier, är det inte själkvklart. 

Så det här är terrängen vi jobbar i. 

Men vi erbjuder lösingar. Det om Anna-Maja nämnde här tidigare, bara en sådan liten sak som det, att vi sänker industrins energiskatt till EUs miniminivå öppnar för många möjligheter. Det hjälper städer som Helsingfors och Vasa att frångå kolkraften, visst. Men den kan också ha en förvånansvärt stor sysselsättande effekt. 

I min hemkommun, Kyrkslätt, leder detta beslut antagligen till att man bygger ett datacenter som indirekt ger en sysselsättande effekt på 1000 årsverken. En investering på ungefär 2 miljarder euro som inte bara skapar jobb utan även minskar på våra utsläpp. 

I och med att energisvinnet, ungefär 90% av effekten, leds ut i fjärrvärmenätet kan fossila kraftverk stängas. Ett datacenter som skapar ekonomisk aktivitet kommer att värma upp en stor del av Esbo och Kyrkslätt och samtidigt bidra till att våra utsläpp minskar med upp till 0,75 megaton på årsnivå. 

Så inte heller där har sannfinlädarna rätt. Klimatåtgärder bromsar inte vår ekonomi utan tvärtom, de sätter fart på den. 

Samtidigt är det viktigt att vi också ser till att det finns möjlighet för utveckling. Att de som fattar beslut kan se på regionen som helhet. För några dagar sedan firade man i Vasa. Om en dryg vecka kommer vi att samlas i Ekenäs, för att slåss för västra nylands konkurrenskraft. 

Om man skall bygga ett hållbart samhälle måste man se utöver regerings och oppositionsgränsen. Man måste se ut utöver den egna kommunen. Man måste ibland se över det vatten som skiljer oss – vare sig det är här hos oss eller ner vid medelhavet.  Och man måste se längre än till nästa dag. 

Och det gör Svenska riksdagsgruppen. Tack bästa partifullmäktige. Det är roligt att se er här idag. Det är en glädje att få arbeta tillsammans med er. 

Jos Euroopan kaduilla sata vuotta sitten olisi tiedusteltu mitä ihmiset luulevat pienestä piskuisesta Maasta Euroopan pohjoisosassa nimeltään Suomi, niin aika moni olisi ajatellut että se on ohimenevä tapaus. Kuulostaa mielenkiintoiselta, mutta onpa se köyhä, ja tuleehan noita. 

Tulihan niitä, mutta Suomi pysyi. Tähän päivään mennessä 102 vuotta. Ja toisin kuin silloin näytti, niin olen vakuuttunut siitä, että olemme täällä, Suomi-nimisenä kansankuntana vielä 100 vuoden kuluttua. 

Sadan vuoden aikana on tapahtunut paljon. Euroopan köyhimmästö maasta olemme nousseet melkein jokaisella mittarilla maailman parhaiden joukkoon. 

Bästa vänner. Det var inte många som satsade en slant på Finland år 1917, år 1939, eller 1944. Men här är vi fortfarande, med 102 år på nacken. 

Under dessa år har mycket hänt. Vi är inte mera Europas kanske fattigaste, mest underutvecklade land, utan ett av världens mest framgångsrika. Världens lyckligaste land, världens stabilaste land, världens säkraste land, och fortfarande – mest olympiska medaljer i de olympiska sommarspelen räknat per capita. 

Det är ett land att vara stolt över. Idag på självständighetsdagen men också varje dag. 

Monella mittarilla pärjäämme hyvin. Mutta me tiedämme myös että se ei ole tullut ilmaiseksi. 

Jokin aika sitten tapasin rintamaveteraanin, joka kertoi, miten hän päätyi sotaan. Hän oli kaverinsa kansa pyöräillyt Helsingistä Kirkkonummen Meiko järvelle uimaan kesäkuussa 1941. Paluumatkalla toisen pojan pyörän rengas puhkesi, ja kun he paikkasivat sitä auringonpaisteessa, ohikulkija kertoi, että sota oli alkanut.. Pojat palasivat nopeasti kotiin Helsinkiin, ja muutaman päivän päästä tapaamani rintamaveteraani ilmoittautui vapaaehtoiseksi. 

Vieraillessani eräässä vanhainkodissa Kristiinankaupungissa sain kuulla toisen tarinan. Gunnar osallistui taisteluun Suomenlahdella. Kun venäläiset sotilaat ottivat saaren haltuunsa, hän yritti paeta uimalla läheiseen saareen. Hänet vangittiin, ja seuraavat vuodet kuluivat Siperiassa.

Kun hän vuosia myöhemmin palasi, hänen oma äitinsä ei enää häntä tunnistanut.

Sodan jälkeen nämä kaksi nuorta palasivat arkeen. Näiden kokemusten jälkeen heidän oli yritettävä sopeutua jälleen tavalliseen elämään. Me emme voi ymmärtää, minkälaista se oli.

Mutta olemme siitä äärettömän kiitollisia. 

Bästa vänner. 

Liksom Finland så har Kyrkslätt kommit en lång väg. 

Kyrkslätt av idag är en unik miljö. Vi har dels vår historia, en tradition och rötter som går inte bara till krigstiden utan mycket längre än så. Vi har landsbygd men också stad, jordbruk men också högteknologisk verksamhet. Nya bostadsområden men också en kyrka mitt i byn, en kyrka som påminner om det arv denna generation förvaltar. 

Som ordförande för kommunfullmäktige försöker jag förvalta detta materiella och andliga arv som skapats under flera generationer. Ett arv som har lett till att vi också idag är en attraktiv kommun som lockar människor till sig, en kommun i vilken både gammal och ung kan trivas, leva och utvecklas. 

Hyvät ystävät. 

Kunnanvaltuuston puheenjohtajana yritän itse vaalia sekä henkistä että materiaalista perintöä, jonka olemme yhdessä usean sukupolven kanssa luoneet. Tämä perintö on johtanut siihen, että Kirkkonummesta on kasvanut kunta, jossa asukkaat, niin nuoret kuin vanhat, viihtyvät. 

Hyvät ystävät, sotiemme veteraanit, hyvät naiset ja herrat. 

Bästa vänner. 

Kirkkonummen kunnan puolesta haluan toivottaa teille kaikille hyvää itenäisyyspäivää. 

Glad självständighetsdag.