Suunniteltaessa uutta, ei sovi unohtaa vanhaa. 

/0 Kommentarer/i , , , , , , /av

Viime maanantaina lisäsimme Kirkkonummen kaavoitusohjelmaan uuden osayleiskaavan Veikkolaan. Syy siihen oli ns ELSA-radan, myös Tunnin junaksi kutsutun radan, rakentaminen. Jotta se aikanaan pysähtyisi Veikkolassa se tarvitsee aseman – ja asema puolestaan kaavoitusta. 

Kun kansallisella tasolla puhutaan raideliikenteestä puhumme usein juuri näistä uusista, mahdollisesti tulevista, hankkeista. Puhumme Tunnin junista länteen ja pohjoiseen, Itäradasta ja jopa arktisesta radasta. Keskustelusta usein unohtuu olemassa olevat yhteydet. Ne joita käytämme tänään. Ja toivottavasti huomennakin. Uusia miljardihankkeita on mukava suunnitella, mutta vanhatkin yhteydet tulee pitää kunnossa. 

Rantarata on kärsinyt huomattavia takaiskuja tällä hallituskaudella. Sen ovat huomanneet hyvin konkreettisesti niin Inkoolaiset, Siuntiolaiset kuten Kirkkonummelaisetkin. Yksiraiteisen radan pieneen kapasiteettiin vedoten Y-junaliikenne Karjaalle lakkautettiin pitkän taistelun jälkeen vuonna 2016. Sen jälkeen Turun junan pysähtymisiä Kirkkonummella karsittiin kovalla kädellä. 

Tänään saattaa tulla esiin se tilanne, että kun minä Jorvaslaisena haluan lähteä Turkuun, niin reittiopas reitittää minut Tampereen kautta, Turun junan kulkiessa Kirkkonummen ohi. 

Tässä ei ole mitään järkeä. 

Rantarata on Kirkkonummelle ja koko läntiselle Uudellemaalle elintärkeä yhteys. Kun suunnittelemme uutta emme saa unohtaa olemassa olevaa. On koko läntiselle Uudellemaalle elintärkeää, että Rantarata ja sen kunnostaminen nousee seuraavan hallituksen prioriteettilistalle, riippumatta siitä, mitä ns Tunnin junalle tapahtuu. Rantarata tarvitsee joka tapauksessa toisen raideparin Kirkkonummi-Karjaa välille ja se on syytä rakentaa nyt, eikä myöhemmin. 

Ett jämlikt arbetsliv kräver en familjeledighetsreform

/0 Kommentarer/i , /av

När jag år 2003 stannade hemma med vår mellersta son Alvar efter min fru Ias moderskapsledighetsperiod var det verkligen inte mainstream. Och så här som riksdagsledamot kan jag bara beklaga att jag inte då var med i politiken – HBL gav mig nämligen ett helt uppslag och YLE:s nyheter kl. 20.30 gjorde ett flera minuter långt inslag om vår familj. Nyhetsexponering som en riksdagsledamot sannerligen inte skulle tacka nej till!

Vårt arrangemang väckte också frågor i vår närkrets. Hur klara sig Anders där hemma? Kommer han ihåg att sköta barnen? Är du inte orolig på dagarna, Ia?

Idag skulle samma beslut lyckligtvis inte väcka lika mycket uppmärksamhet. Trots att vi män fortfarande bara använder en bråkdel av till exempel föräldraledighetsperioden är det inte mera en stor nyhet när någon gör det. Men fortfarande är behovet av en föräldraledighetsreform lika stort: en kvinnas euro är 83 cent, en stor del av kostnaderna för familjeledigheterna faller på företagarna inom kvinnodominerade branscher och kvinnor avancerar inte i yrkeslivet i samma takt som män.

Genom att upprätthålla de strukturer som leder till en ojämlik fördelning av föräldraledigheterna skapar vi vissa väntevärden. Väntevärden som gäller till exempel det, att en kvinna förväntas vara borta från arbetslivet i några år. Eller det, att en företagare i en kvinnodominerad bransch utgår från att hen tvingas stå för en extra kostnad i och med att ett barn föds. Eller det, att en man förväntas nöja sig med en tre veckors pappaledighet.

Dessa väntevärden leder till att vi bygger in inte bara ojämlikhet, men också ineffektivitet i vårt samhälle.

Då hittar inte alla människor sina rätta platser. Då får inte alla förverkliga sig på bästa sätt. Då fungera inte dynamiken inom familjerna så bra det kunde och då får inte båda föräldrar heller den kontakt med barnen de kunde få.

Så en reform av föräldraledigheten är nödvändig av flera skäl. För att vi ska ha ett mer jämlikt arbetsliv. För att vi ska ha en mer konkurrenskraftig ekonomi. Och för att våra familjer – föräldrar och barn – ska må bättre.

SFP har i ett decennium förespråkat en 6+6+6-modell. I tio års tid har vi talat för behovet av en reform. Denna regeringsperiod lyckades Sannfinländarna stoppa reformen. Nästa regeringsperiod ska de inte ha den möjligheten.

För det har inte våra mammor och pappor, våra företag, våra barn och vårt samhälle som helhet råd med.

 

Blogginlägg på Kvinnoförbundets hemsida 5.3.2019.

Totalrenovera energibeviset

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

När man mäter fel saker kan man inte få rätt svar. Energibeviset för byggnader skall mäta en byggnads energieffektivitet och den vägen styra vårt byggande i en mer resurseffektiv riktning. I energibeviset framkommer det teoretiskt uträknade E-talet, som anger hur energieffektiv byggnaden är. Vad har vi då fått? Om man får tro Helens statistik över […]

Läs mer

Nu kläcker vi framtidens idéer

/0 Kommentarer/i , /av

Föreningsliv och körsång är nyckeln till ett långt och lyckligt liv, heter det ju. Alla föreningar har sin början, och somliga föreningar har även ett slut. Hem och Skola har dock inte ett slut, men nog en aktningsvärd ålder.

I dag är Hem och Skola ett enormt starkt varumärke, för att ta till marknadsföringsjargong. Hem och Skola är ett förbund som har berört flera generationer av barn och som känns igen av så gott som alla finlandssvenskar, och jag tror att det är ett positivt igenkännande. Det är inte en dålig prestation, och det är ett resultat av det arbete som tiotusentals finländare har gjort för sina barn, sina föräldrar och sina skolor. Nästa år fyller vi 50 år, och det skall firas.

Hem och Skola är en förening som per definition ständigt förnyar sig – varje år kommer det nya förstaklassare och daghemsfamiljer in i rullorna. Men vi har också förnyat oss på många andra sätt under årens lopp. Alla de föräldrar och barn som har deltagit har tillfört mycket till vår organisation. De, ni, har tillfört mycket till hela Svenskfinland. I alla de hundratals lokalföreningar vi har sitter man dessa dagar och planerar årets verksamhet. Idéer kläcks och nya initiativ tas. I takt med att världen och arbetslivet förändras ändras också behovet av samverkan och interaktion med skolan. Det handlar inte mera om att bara koordinera bakturer för mockarutor. Det kan också vara fråga om att till exempel möjliggöra en tätare kontakt mellan hem och skola och ta hänsyn till att föräldramöten klockan 18.30 kanske inte passar alla.

I Lyceiparkens skola i Borgå har man hörsammat det här och ska nu införa distansarbetsmöjligheter för föräldrar i matsalen. Men det finns också sådana föreningar som tycker att man kanske har fallit in i gamla gängor och inte hittar den där nya roliga grejen som skulle sätta sprutt på elever, föräldrar och lärare.

De föreningarna kanske inte nås av de goda idéerna, och upplever att deras eget förråd av idéer har sinat. Vi vill nu hjälpa till att sprida de goda idéer som ni har, fantastiska idéer skall man dela med sig av. Det ska inte gå för dem som det har gått för vårt lands mest stolta innovation, torkskåpet, som än i dag bara är få kök förunnat. Om crowdsourcing fungerar ute i startup-världen fungerar den säkert också inom Hem och Skola.

I det här numret ber vi er därför dela med er av era bästa föreningsidéer så att alla barn, föräldrar och lärare ska kunna ta del av dem. Vi vill skapa en idébank som tar Hem och Skola 50 år framåt i tiden. Vi kommer under nästa år att varje vecka publicera en av dessa idéer, och hoppas på att de faller i god och fruktbar jord hos våra medlemsföreningar. Nästa år vid den här tiden är det kanske inte bara Lyceiparkens matsal som har distansarbetande föräldragäster, utan även många andra runt omkring i Svenskfinland. Med nya idéer kommer gladare barn, ivriga föräldrar och inspirerade lärare – låter som en win-win-situation!

 

Ledare i tidningen Hem och skola 4/2018.

Nu är det bråttom

/0 Kommentarer/i , , /av

”Nu är det bråttom” – ”Nyt on kiire”, ropade närmare 10 000 demonstranter taktfast i Helsingfors centrum för några veckor sedan under klimatmarschen. De som inte vaknade efter det första klimatmötet i Köpenhamn, eller efter Kyoto, eller Paris – de vaknade nu. På riksdagshusets trappor fick representanter för partierna ta emot folkmassan. Och ställas till svars för det de gjort för att motverka klimatförändringen.

IPCC:s rapport är bister läsning. Men samtidigt är den på intet sätt oväntad lektyr. Vi visste vad som var på antågande. Det oväntade var snarare den nivån av konkreti med vilken rapporten målar upp de följder ett misslyckande kommer att ha. Tidigare har vi trott att en uppvärmning på två grader kan gå att hantera. Efter rapporten har gränsen sänkts till 1,5 grader. Och även då är följderna kännbara.

Om vi skall gå från två grader till en maximal uppvärmning på endast 1,5 grader krävs det mycket. Kanske mera än ett sådant här tungrott skepp klarar av. Men nu vet vi också vad ett misslyckande betyder: om vi låter temperaturen slira iväg mot två-graders-strecket är skillnaden på ett globalt plan enorm.

Nästa riksdagsval kommer att handla om mycket. Vården, sysselsättningen, men kanske framförallt om klimatförändringen. Den är en av de viktigaste frågorna inför riksdagsvalet – också för SFP. Denna regering har på många sätt varit progressiv och stakat ut ambitiösa mål. Det har varit en bra början – men samtidigt är det klart att ribban måste höjas. För Finlands del finns utmaningarna inom sektorerna för trafik, energi och skog.

Finlands klimatpanel har stakat ut ett mål på 850 000 elbilar år 2030. Det är ett mycket ambitiöst mål som inte nås av sig självt. Det kräver att vi bygger om beskattningen som berör personbilstrafiken, men även vårt elnät och lagstiftningen kring det. Dels kommer det att leda till ett behov av stora lokala laddningseffekter, men också till en situation där många finländare plötsligt har ett batteri på tiotals kWh hemma hos sig, en elmängd som kan användas för att jämna ut konsumtionstoppar. På samma sätt som vi idag har varmvattenberedare är elbilen i framtiden ett ellager kopplat till våra hem.

Inom energisektorn gäller det att frångå fossila bränslen så snabbt som möjligt, men också att skapa en funktionsmiljö som möjliggör det samspel mellan utbud och efterfrågan som ett utsläppsfritt och antagligen allt mer diversifierat energiproduktionssystem kräver. När energiproduktionen i framtiden är beroende av t.ex. vädret måste det vara möjligt att lagra el, men också att reglera efterfrågan enligt den effekt som finns till buds.

Som helhet har vi i Finland det på många sätt väldigt bra förspänt. Vi har en stor kolsänka med vilken vi kan balansera våra utsläpp. Samtidigt är skogen för en finländare inte vilken naturresurs som helst. Det är fråga om en i stor utsträckning privat egendom och en nationellt viktig näring.

I den stora utsläppsekvationen ställs utsläpp mot sänkor. En kolsänka är motsatsen till utsläpp. Finlands mål kommer med stor sannolikhet inom några år officiellt vara att vi skall vara kolneutrala år 2035. Detta är i linje med IPCC:s rekommendationer. Det kräver att vår kolsänka som idag är knappt 30 miljoner ton koldioxid år 2035 skall vara lika stor som våra utsläpp – som idag är knappt 60 miljoner ton koldioxid. Det betyder också att en minskning av kolsänkan skulle leda till att vi måste skära ner mera inom andra sektorer.

Om vi på ett nationellt plan försöker styra användningen av skogen måste det dels basera sig på verifierad forskning men också på en mekanism enligt vilken de som lever av skogen får en ersättning för den kolsänka deras skog står för. På samma sätt som industrin idag köper utsläppsrätter borde man få ersättning för den kolsänka man uppehåller. För Finlands del vore det relativt lätt att införa en sådan mekanism – redan idag mäter vi lokalt med stor noggrannhet hur skogen växer och dess massa ökar.

Det finns få sektorer inom ekonomin som man med säkerhet kan säga att växer. Hälsovården är en sådan, artificiell intelligens en annan. Cleantech och klimatlösningar är en tredje. För oss i Finland är det viktigt att vi på detta plan vågar vara progressiva. Att vi gör vår andel av våra globala förpliktelser, men också att vi genom det skapar en miljö för våra företag i vilken nya idéer har en möjlighet att slå rot och frodas för att senare gå på export. Klimatmålet att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader når vi inte lätt. Men även här skördas frukterna av dem som vågar.

 

Insändare i HBL 25.11.2018 med Silja Borgarsdóttir Sandelin.

Nästa regering måste möjliggöra mera lokal flexibilitet

/1 Kommentar/i , , /av

Arbetsmarknadsfrågor har aldrig varit lätta att tampas med i vårt Finland. Inte heller denna höst. Regeringens försök att underlätta uppsägningar i företag med färre än tio anställda stötte på massivt motstånd, trots att de faktiska förändringarna var små.

I sig var det absolut rätt målgrupp regeringen hade för sin proposition. 265 000 företag har tio eller färre anställda. Om man kan få en femtedel av dem att ta steget ut och anställa en person – det kan vara fråga om den första utomstående person ett litet företag som ett par driver – skulle det ha stora följder för sysselsättningen.

Att översätta detta i lagform visade sig sedan vara svårt, och det är förstås redan på en principiell nivå problematiskt att sätta företag i olika situation på basen av deras storlek. Men problemet är faktiskt och reellt. Små företag som inte har de resurser stora företag har ser alltför ofta en anställning primärt som en risk. Om metoden som föreslogs sedan är den riktiga kan man diskutera.

Samtidigt har vi en enormt stor arbetslöshet fast vi befinner oss på toppen av en högkonjunktur. Enligt Finlands näringsliv EK:s enkät upplever ungefär en tredjedel av alla företag i Nyland att bristen på lämplig arbetskraft hämmar deras tillväxt. I Österbotten säger hälften av företagen samma sak.

Och ändå ligger arbetslösheten på en hög nivå. Den strukturella arbetslösheten är bland de högsta i Europa. Utbud och efterfrågan talar inte samma språk. En stor del av befolkningen verkar inte hitta sin plats i den ekonomi vi lever i.

För att lösa detta problem krävs det förstås ett helt batteri av åtgärder. Det handlar om utbildning, möjligheter till omskolning, att inte uppehålla mekanismer som hindrar att man flyttar efter arbetstillfällen och så vidare. Men det handlar också om att skapa en flexiblare miljö för företagen att verka.

Här – vad flexibiliteten beträffar –  skiljer sig Finland markant från Sverige. Vi har en rätt lätt arbetslagstiftning, men mycket detaljerade branschspecifika allmänbildande avtal. Avtal som inte bara binder de fackanslutna företagen utan också – och i själva verket i högre grad – dem som inte tillhör facket. Man kan fråga sig vem detta gynnar.

Men flexibilitet måste också betyda delaktighet och medbestämmanderätt. Analogt med den modell man har i Sverige borde anställda i större företag få plats i företagens styrelser. Det här var kontroversiellt då det infördes i Sverige – men erfarenheterna har primärt varit goda. Insyn skulle ge förtroende.

Nästa regering måste möjliggöra mera lokal flexibilitet inom alla företag, vare sig de är fackanslutna eller inte. Man måste lokalt i högre grad än nu kunna bestämma om löner, arbetstider och andra frågor på ett sätt som gynnar företagen som helhet – både de som anställer och de som är anställda. Arbetslivet idag ser annorlunda ut än det gjorde för 30 år sedan. Tanken att samma modell passar alla – liksom den att arbetsplatsen är ett slagfält på vilket bara den ena kan vinna – är inte den verklighet vi lever i.

 

Insändare i HBL 19.11.2018.

Den som får påverka bär ansvar

/0 Kommentarer/i , /av

När jag var i mina sena tonår åkte mina föräldrar iväg på en resa för några dagar. Av någon anledning beslöt min flickvän och jag oss för att vi under tiden kunde passa på att piffa upp husets nedre toalett. Det här var sent åttiotal och vi bodde i ett gammalt trähus, det fanns inte några kakel utan skivor på väggarna. Vi tyckte att vi kunde åstadkomma en hel del med lite målfärg. I skjulet hittade vi dessutom några påbörjade målburkar – gult och grönt.

Sagt och gjort. Väggarna blev gröna och de synliga vatten- och avloppsrören målade vi gula. Ganska snyggt och till och med lite häftigt, på ett industriellt vis, tyckte vi. Lite loft-känsla i ett gammalt trähus i Jorvas är ju aldrig fel, eller vad! Nåväl, mina föräldrar kom hem och blev lite förvånade över förändringen, men lät på intet sätt förstå att det var någonting negativt, vilket jag senare har förundrat mig över. För det var verkligen inte snyggt. Intressant – men inte snyggt. Jag har i efterskott tänkt att de, resultatet till trots, uppskattade initiativet och såg att det kom ur en uppriktig vilja att göra nånting bra, att förbättra toaletten. Senare, när vi som trettioåringar köpte huset av mina föräldrar och flyttade in var toaletten det första utrymmet vi åtgärdade.

Att kunna påverka sin miljö, att få lämna sitt spår i sin omgivning är viktigt. Det här är en vedertagen princip när vi planerar nya områden. Invånarna skall bli delaktiga och höras. Om man får säga sin åsikt och blir hörd känner man att det här är något eget, någonting som också görs för mig. Det har sedan följder, inte bara för hur planeringsprocessen går vidare, utan också för hur området uppskattas, respekteras och sköts om när det väl har blivit färdigt.

Skolan skiljer sig inte i detta hänseende från samhället i övrigt. Skolan är inte ett rum enbart för lärare utan också för resten av personalen, eleverna och deras föräldrar. Det är viktigt att alla upplever att de är delaktiga i miljön och hur den utformas.

Vanliga arbetsdagar sitter jag i riksdagen och har där ofta glädjen att ta emot elevgrupper. För några månader sedan fick jag besök av en grupp elever från min hemkommun. I slutet av besöket kom en elev upp till mig och berättade om ett initiativ som de har gjort – de upplevde att avfall inte sorterades ändamålsenligt i deras skola. Eller rättare sagt – det sorterades rätt, men sopföretaget som samlade upp avfallet slängde allt i ett och samma kärl. Det här ville Tessa, Veronica och Ira råda bot på. För att övertyga beslutsfattarna hade de samlat in namnunderskrifter av hundratals elever i skolan.

Eleverna uppskattade sin skola, men tyckte att skolan kunde vara en bättre aktör i samhället. Elevernas initiativ behandlas som bäst i kommunen och kommer rimligtvis att leda till att saken korrigeras. I det skedet har eleverna konkret fått ett bevis på att det lönar sig att bära ansvar, och att några få individer kan åstadkomma förändring.

Det är viktigt att bli hörd och få upplevelser av att man kan påverka. Den upplevelsen leder till att man vill bära ansvar. Fast det ibland kan gå lite fel – som det trots allt kanske gick med min barndoms gulmålade avloppsrör.

 

(Ledare i tidningen Hem & skola 3/2018)

 

Päätä pensaaseen piilottamalla ei kestävyysvajetta korjata

/0 Kommentarer/i , /av

Meillä on kestävyysvaje ja ikääntyvä väestö. Syntyvyytemme on matala ja työssäkäyvien osuus pienenemään päin. Tähän haasteeseen voi suhtautua kahdella tavalla. Joko hyväksymme tilanteen muuttumattomana tosiasiana, ja sopeudumme siihen. Tai sitten yritämme tehdä asialle jotain.

Perussuomalaiset ovat valinneet ensimmäisen vaihtoehdon. Jussi Halla-ahon johdolla he ehdottavat, että rajat suljetaan ja että taloutemme sopeutetaan rajojen takana alati kurjistuvaan tilanteeseen. Perussuomalaisten näkemys on, että väestömme homogeenisuus on niin arvokas asia, että maamme hyvinvointi kannattaa sen turvaamiseksi riskeerata.

Toinen vaihtoehto on, että hyväksymme haasteen ja yritämme tehdä asialle jotain.

Viennistä elävä Suomi ei pärjää suljettujen rajojen maailmassa. Siksi tarvitsemme niitä, jotka tekevät töitä viennin eteen. Usein he ovat syntyneet Suomessa. Mutta joskus ulkomailla.

Viennin ja ulkomaalaisperäisten työvoiman korrelaatio on tutkitusti totta: Örebron yliopistossa tehty tutkimus vuodelta 2013 todistaa selkeästi yhteyden ulkomaalaistaustaisten palkkaamisen ja viennin kasvun välillä.

Tämä ei luonnollisestikaan tarkoita sitä, etteikö tähänkin vaihtoehtoon sisältyisi haasteita. Yritysten palkkauspäätöksiä ja kansainvälistymispyrkimyksiä helpottaisi EU:n ja ETA:n ulkopuolisen työvoiman saatavuusharkinnan poisto. Jokaiselle suomalaisesta oppilaitoksesta valmistuneelle ulkomaalaiselle tulisi myöntää automaattinen kaksivuotinen oleskelu- ja työlupa.

Muita polkuja pitkin Suomeen tulleet tarvitsevat lainsäädännöllisiä toimia työllistymisen helpottamiseksi.

Suomen etu on kiistatta se, että tänne tulevat työllistyisivät mahdollisimman vaivattomasti ja nopeasti. Silloin ei ole perusteltua, ettemme anna kaikille edes mahdollisuutta hakea töitä. Kaikilla pitää olla mahdollisuus muukalaispassiin, jotta työskentely olisi mahdollista.

Siitä huolimatta on selvää, että vasta maahan tullut kilpailee eri pohjalta työmarkkinoilla. RKP on esittänyt nuorten työllistämisen helpottamiseksi nuorten minijob-mallia. Vastaavasti maahanmuuttajiin voisi soveltaa määräaikaista kotouttamis-TES:iä, jossa olisi työllistämiseen kannustavat ehdot.

 

(Blogg i Verkkouutiset 22.5.2018)

Vård- och landskapsreformen borde oroa varje österbottning  

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Gustav Skuthäll kallar min insändare i Vasabladet 5.5 för partipolitisk propaganda. Och tar samtidigt till – partipolitisk propaganda.

De brister och problem jag påtalar har inte hittats på på SFP:s partikansli, utan de har framkommit i de otaliga diskussioner jag haft med olika sakkunniga. För dem som för tillfället i social- och hälsovårdsutskottet behandlar reformen i forcerad takt är de alltför bekanta. Det är fråga om verkliga problem som bidrar till det, att reformens ursprungliga mål inte kommer att nås.

Landskaps- och vårdreformen hör ihop, skriver Skuthäll. Däri ligger det stora problemet. Genom att koppla ihop två saker som inte har med varandra att göra har regeringen dels svikit reformens målsättningar, dels avvikit från sitt eget regeringsprogram. Man har själv, med hjälp av sina egna linjedragningar – eller kohandel för att tala klarspråk – försvårat reformen enormt. Om reformen faller, så beror det uttryckligen på detta. På regeringens egna beslut. Genom att av politiska skäl koppla ihop valfrihet och landskapsreform har man skapat ett lagstiftningsmässigt monster.

Den struktur man valt leder till att vårdkedjan splittras, att en integration mellan socialvården, bashälsovården och specialsjukvården försvåras. Det kommer inte ens att vara möjligt att införa ett enhetligt patientdatasystem i de flesta landskapen.

Hur ser då landskapens framtid ut? De kommer antagligen att få beskattningsrätt. Det är den enda vettiga lösningen – den modell som nu föreslås innehåller så grava problem att den inte kan hålla i längden. Men den som tror att landskapen i längden kommer att vara 18 stycken kommer att bli besviken. Inom några år kommer de minsta landskapen att försvinna. Efter 18 kommer 12, och sedan kanske 5. Det borde oroa varenda österbottning, vare sig man är centerpartist eller SFP:are.

 

Adlercreutz: Regeringens legitimitet vacklar – landskapsvalet måste flyttas

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Det står klart att social- och hälsovårdsreformens tidtabell inte håller. Social- och hälsovårdsutskottet kommer inte att hinna behandla lagförslaget före midsommaren. Det betyder att omröstningen kan ske tidigast i början av juli. Trots det står regeringen fast vid att valet skall hållas i oktober 2018.

– Regeringens sköra legitimitet tål inte mera det cyniska maktspel som regeringen bedriver. Man kan inte i oändlighet tumma på centrala principer i behandlingen av det självständiga Finlands största reform någonsin. Här går gränsen. SOTE-reformen förtjänar och behöver en ordentlig behandling – och valet en tidtabell som respekterar de grundläggande demokratiska principerna, säger Anders Adlercreutz, SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot.

Stödet för social- och hälsovårdsreformen är ytterst svagt i riksdagen. Det är en av orsakerna till att speciellt statsministerpartiet Centern hårdnackat har hållit fast vid den orealistiska valtidtabellen.

– Venedig-kommissionen och OSSE har klart stipulerat att centrala vallagar inte skall ändras mindre än ett år före ett val. Trots det har regeringen tills nu hållit fast vid en tidtabell som klart strider mot de rekommendationer vi själva krävs att andra länder skall följa. Nu får det vara nog. Landskapsvalet måste flyttas framåt.