Tal om slopandet av behovsprövning av utländsk arbetskraft 5.9.2017

/0 Comments/in , , /by

Ärade talman, arvoisa puhemies,

Regeringens proposition är välkommen, men vi behöver mera.

On ehdottoman hyvä asia, että tämän esityksen myötä helpotetaan suomalaisten yritysten mahdollisuuksia saada työvoimaa kausiluonteisesti. Tämä ei kuitenkaan riitä.

Hallituksen 72 prosentin työllisyystavoite on karkaamassa tulevaisuuteen. 31 000 ihmisen työllistyminen viimeisen vuoden aikana merkitsee lähinnä kosmeettista kasvua, joka ei kerro nopeasta kasvusta tai dynaamisesta taloudesta. Se on ilmentymä tilanteesta, jossa työmarkkinoiden katsotaan olevan nollapelisummaa: yhden onni on toisen onnettomuus eli yhden ihmisen työllistyminen merkitsee potkuja jollekin toiselle. Uusia yrityksiä syntyy edelleen liian verkkaisesti ja kansainväliset suuryritykset perustavat konttoreitaan mieluummin naapurimaihin.

Kääntäkäämme – jälleen kerran – katse länteen. Ruotsissa todettiin reilut kymmenen vuotta sitten, että työn tarjonnan kasvattaminen lisää työllisyyttä. Näin on myös käynyt. Samoin aikoihin Ruotsissa poistettiin työperäisen maahanmuuton tarveharkinta. Työllisyysaste on Ruotsissa näiden toimenpiteiden seurauksena 75 prosentin pinnassa ja Tukholma voittaa Helsingin 125–19 kun vertaillaan kansainvälisten suuryritysten konttoreiden sijainteja.

Miksi näin on? Suomi on kansainvälisille toimijoille – ja toki kotimaisillekin – edelleen liian jäykkä toimintaympäristö. Yhä kansainvälistyvässä maailmassa, jossa tavara ja tieto siirtyvät esteittä yli rajojen, ei ole perusteltua sitoa työpaikkoja ihmisten kansallisuuteen.

Miksi emme torjuisi aivovuotoa avaamalla ovet aidosti, ilman ehtoja ja palkkarajoja, myös ulkomaalaisille osaajille? Osaajille jotka maksavat veroja, tuovat yhteyksiä vientimarkkinoille ja jotka näin nostavat yritysten kilpailukykyä. Andreas Hatzigeorgioun ja Magnus Lodefalkin (Örebron yliopisto 2013) tutkimukset osoittavat, että ulkomaalaistaustaisen työntekijän palkkaamisen ja viennin kasvun välillä on olemassa suora yhteys.

Arvoisa puhemies,

Asettukaamme hetkeksi yrityksen kenkiin.

Jos yksi maa tarjoaa ympäristön, jossa voi joustavasti palkata mahdollisimman hyvän työntekijän – on hän sitten kotimainen tai ulkomaalainen – ja toinen ei tätä tee, on vaaka jo lähtökohtaisesti kallistunut joustavamman maan puolelle.

Tästä huolimatta EU/ETA-alueen ulkopuolisen työvoiman saatavuusharkinta on vieläkin Suomessa todellisuutta. Todellisuutta, joka ei perustu analyysiin siitä, mikä tekisi Suomesta mahdollisimman kilpailukykyisen, vaan niukkaan eturyhmäajatteluun ja osaoptimoitiin kokonaisuuden kustannuksella.

Ja tämä on ensimmäinen asia jonka kasvuyritykset ottavat puheeksi, kun kysyn heiltä, miten Suomesta tehtäisiin houkuttelevampi paikka heille kasvaa. Ensimmäinen asia.

Ärade talman,

Trots regeringens målsättning om att höja sysselsättningsgraden till 72 procent – en nivå som märk väl ligger långt under den nordiska nivån – låter åtgärderna vänta på sig. Det förslaget som nu diskuteras är bra, men det är bara ett litet steg. Det stora problemet är det, att  behovsprövningen av arbetskraft som kommer utanför EU/ETA-området fortfarande är verklighet i Finland.

Detta baserar sig inte på en analys av vad som skulle göra Finland så konkurrenskraftigt som möjligt, utan på snävt intressegruppstänkande och deloptimering på bekostnad av helheten.

Arvoisa puhemies,

Mikään ei viittaa siihen, että nykyinen linja saatavuusharkinnan suhteen olisi suomalaisille työntekijöille eduksi. Nykyisellä linjalla emme suojele suomalaista palkkatasoa, emme houkuttele tänne uusia yrityksiä, emmekä paranna kotimaisten yritysten kasvuedellytyksiä tai kansainvälistymispyrkimyksiä.

Emme myöskään paranna huoltosuhdettamme tai toimi tavalla, joka olisi viennillemme eduksi. Jos hallitus on vakavissaan esittämiensä työllisyystavoitteiden osalta, mitä minulla ei ole mitään syytä epäillä, on saatavuusharkinta poistettava mahdollisimman nopeasti.

Tal i den allmänpolitiska debatten, SFP:s partidag 2017

/0 Comments/in , , , /by

Hemma hos oss bor Santiago, en colombiansk utbyteselev. Han har bott i Finland i 10 månader, lärt sig svenska, och till och med avlagt studentexamensproven i lång matematik och fysik, på svenska. Han är matematiskt enormt begåvad, och har representerat sitt hemland i flera tävlingar. Santiago vill nu studera i Finland, stanna här, eftersom han tror på den nordiska modellen, på att den kan ge honom de grunder som behövs för en framgångsrik forskarkarriär.

Helsingfors universitet tar gärna emot honom, men för tillfället ser det ut som om Migrationsverket säger nej. Han får antagligen inte ett visum för studier eftersom han av praktiska skäl är tvungen att inleda dem på universitetets öppna sida. Då väljer han i så fall Lunds Universitet som verkar ta emot honom med öppna armar.

Samtidigt som vi med rätta är oroliga för hjärnflykt bygger vi hinder för utlänningar att komma hit med sin kunskap, för att berika vårt land. Det har vi inte råd med.

Vad är det som gör att vi inte inser att konkurrenskraft inte är ett nollsummespel? Samma fenomen, samma problem syns på vår arbetsmarknad. Samtidigt som forskning visar att en anställning av en i utlandet född leder till ökad export fortsätter vi med behovsprövning  av utländsk arbetskraft.

Det här är nånting som Sverige avskaffade för ett decennium sedan. Idag slår Sverige Finland 125-19 då man jämför antalet huvudkontor som internationella företag har grundat i bägge huvudstäderna.

Vi kommer inte ifrån att världen är global. Framgångsrika företag måste verka på ett internationellt plan.

Och om ett land erbjuder en miljö där man flexibelt kan anställa en så bra arbetstagare som möjligt – är hen sedan född i landet eller utanför det – och ett annat land inte gör detta, är det klart vilket alternativ ett företag väljer. Det har vi inte råd med.

Och det vill jag inte se hända.

Trots det är behovsprövningen av arbetskraft fortfarande verklighet i Finland. Detta baserar sig inte på en analys av vad som skulle göra Finland så konkurrenskraftigt som möjligt, utan på snävt intressegruppstänkande och en deloptimering på bekostnad av helheten.

Så här har vi inte råd att tänka. Vi vinner på att vara flexibla, vi vinner på att ta emot utländskt kunnande, vare sig det är fråga om Santiago eller till exempel en japansk ingenjör som ett finskt uppstartsföretag vill anställa. Därför har vi i SFP – vårt nordiska folkparti – föreslagit att behovsprövningen slopas, och vi hoppas att regeringen lyssnar.

Tiden för behovsprövning är förbi / HBL 11.6.2017

/0 Comments/in , , , /by

Regeringens målsättning att höja sysselsättningsgraden till 72 procent håller på att rinna ut i sanden. Att sysselsättningen ökade med 21 000 personer under förra året är en kosmetisk tillväxt som varken berättar om en snabb upphämtning eller en dynamisk ekonomi. Det är ett uttryck för en situation där arbetsmarknaden ses vara ett nollsummespel: en persons lycka är en annan persons olycka – då en person blir anställd innebär det att en annan person får sparken. Nya företag föds fortsättningsvis i för långsam takt och stora internationella företag grundar hellre sina huvudkontor i grannländerna.

Låt oss – än en gång – vända vår blick västerut. För drygt tio år sedan konstaterade man i Sverige att sysselsättningen ökar då utbudet på arbetskraft ökar. Så har det också hänt. Samtidigt slopade man även behovsprövningen för arbetsrelaterad invandring. Som en följd av detta är sysselsättningsgraden i Sverige kring 75 procent och Stockholm vinner Helsingfors 125–19 då man jämför antalet huvudkontor som internationella företag har grundat i bägge huvudstäder.

Varför är det så? För internationella aktörer – och naturligtvis även nationella – erbjuder Finland fortfarande för stela verksamhetsbetingelser. I en allt mer internationaliserad värld, där produkter och information utan hinder förflyttar sig över gränserna är det inte motiverat att binda arbetstillfällen till människors nationalitet. Varför skulle vi inte motverka kunskapsflykten genom att öppna dörrarna på riktigt, utan villkor och lönegränser, för utländska proffs? Proffs som betalar skatt, hämtar med sig kontakter till exportmarknaden och som på så sätt främjar företagens konkurrenskraft. Forskning av Andreas Hatzigeorgiou och Magnus Lodefalk (Örebros universitet 2013) visar att det finns en direkt koppling mellan att anställa en arbetstagare med utländskt ursprung och ökad export.

Snabbt växande sektorer är beroende av snabb beslutsfattningsförmåga. Om ett land erbjuder en miljö där man flexibelt kan anställa en så bra arbetstagare som möjligt – är hen sedan född i landet eller utanför det – och ett annat land inte gör detta, är det klart vilket alternativ ett företag väljer.

Trots det är behovsprövningen av arbetskraft som kommer utanför EU/EES-området fortfarande verklighet i Finland. Detta baserar sig inte på en analys av vad som skulle göra Finland så konkurrenskraftigt som möjligt, utan på snävt intressegruppstänkande och deloptimering på bekostnad av helheten.

Detta är synd, eftersom ingenting tyder på att den nuvarande linjen är till fördel för de finländska arbetstagarna. Med den nuvarande linjen skyddar vi inte den finländska lönenivån, vi lockar inte hit nya företag och vi förbättrar inte de inhemska företagens tillväxtförutsättningar eller internationaliseringssträvanden. Vi förbättrar inte heller försörjningskvoten eller agerar på ett sätt som skulle främja vår export. Om regeringen menar allvar med sina sysselsättningsmålsättningar, vilket jag inte har några som helst orsaker att misstänka, bör behovsprövningen avskaffas så fort som möjligt.

Tarveharkinnan aika on ohi

/0 Comments/in , /by

Hallituksen 72 prosentin työllisyystavoite on karkaamassa tulevaisuuteen. 21 000 ihmisen työllistyminen viimeisen vuoden aikana merkitsee lähinnä kosmeettista kasvua, joka ei kerro nopeasta kasvusta tai dynaamisesta taloudesta. Se on ilmentymä tilanteesta, jossa työmarkkinoiden katsotaan olevan nollapelisummaa: yhden onni on toisen onnettomuus eli yhden ihmisen työllistyminen merkitsee potkuja jollekin toiselle. Uusia yrityksiä syntyy edelleen liian verkkaisesti ja kansainväliset suuryritykset perustavat konttoreitaan mieluummin naapurimaihin.

Kääntäkäämme – jälleen kerran – katse länteen. Ruotsissa todettiin reilut kymmenen vuotta sitten, että työvoiman tarjonnan kasvattaminen lisää työllisyyttä. Näin on myös käynyt. Samoin aikoihin Ruotsissa poistettiin työperäisen maahanmuuton tarveharkinta. Työllisyysaste on Ruotsissa näiden toimenpiteiden seurauksena 75 prosentin pinnassa ja Tukholma voittaa Helsingin 125-19, kun vertaillaan kansainvälisten suuryritysten konttoreiden sijainteja.

Miksi näin on? Suomi on kansainvälisille toimijoille – ja toki kotimaisillekin – edelleen liian jäykkä toimintaympäristö. Yhä kansainvälistyvässä maailmassa, jossa tavara ja tieto siirtyvät esteittä yli rajojen ei ole perusteltua sitoa työpaikkoja ihmisten kansallisuuteen. Miksi emme torjuisi aivovuotoa avaamalla ovet aidosti, ilman ehtoja ja palkkarajoja, myös ulkomaalaisille osaajille? Osaajille jotka maksavat veroja, tuovat yhteyksiä vientimarkkinoille ja jotka näin nostavat yritysten kilpailukykyä. Andreas Hatzigeorgioun ja Magnus Lodefalkin (Örebron yliopisto 2013) tutkimukset osoittavat, että ulkomaalaistaustaisen työntekijän palkkaamisen ja viennin kasvun välillä on olemassa suora yhteys.

Nopeasti kasvavat alat ovat riippuvaisia nopeasta päätöksentekokyvystä. Jos yksi maa tarjoaa ympäristön, jossa voi joustavasti palkata mahdollisimman hyvän työntekijän – on hän sitten kotimainen tai ulkomaalainen – ja toinen ei tätä tee, on vaaka jo lähtökohtaisesti kallistunut joustavamman maan puolelle.

Tästä huolimatta EU/ETA-alueen ulkopuolisen työvoiman tarveharkinta on vieläkin Suomessa todellisuutta. Todellisuutta, joka ei perustu analyysiin siitä, mikä tekisi Suomesta mahdollisimman kilpailukykyisen, vaan niukkaan eturyhmäajatteluun ja osaoptimointiin kokonaisuuden kustannuksella.

Tämä on sääli, sillä mikään ei viittaa siihen, että nykyinen linja olisi suomalaisille työntekijöille eduksi. Nykyisellä linjalla emme suojele suomalaista palkkatasoa, emme houkuttele tänne uusia yrityksiä, emmekä paranna kotimaisten yritysten kasvuedellytyksiä tai kansainvälistymispyrkimyksiä. Emme myöskään paranna huoltosuhdettamme tai toimi tavalla, joka olisi viennillemme eduksi. Jos hallitus on vakavissaan esittämiensä työllisyystavoitteiden osalta, mitä minulla ei ole mitään syytä epäillä, on tarveharkinta poistettava mahdollisimman nopeasti.

Anförande i riksdagens remissdebatt om planen för de offentliga finanserna 2018—2021 / 3.5.2017

/0 Comments/in , , , , /by

Värderade talman,

Moni merkki viittaa siihen, että talouden suunta on kääntynyt parempaan. Se on hyvä asia.

Mutta nousu on kuitenkin vielä hyvin heiveröinen. Tänä vuonna BKT:n ennustetaan kasvavan 1,2 prosenttia. Se on kaukana hallituksen tavoitteista, ja kaukana siitä tasosta, joka vaaditaan siihen, että hallituksen tavoite 72 prosentin työllisyysasteesta toteutuisi.

Mistä heiveröinen kasvumme sitten muodostuu? Se muodostuu pääosin kotimaisesta kulutuksesta ja erityisesti rakentamisesta. Helsinki ja muut kasvukeskukset rakentavat, ja muu maa näivettyy. Vienti ei valitettavasti vielä vedä, ja se on kovin kapea-alaista.

Ei, tässä ei vielä ole vakaan kasvun, rakenteellisesti vakaan kasvun, ainekset.

Työttömyys on laskenut viime vuodesta 14 000 työttömällä. Se on 14 000 ihmistä joille tämä päivä näyttää valoisammalta kuin eilinen. Samaan aikaan komissio kuitenkin arvioi, että rakenteellisen työttömyyden osuus on 216 000. Sen määrän ero kausitasoitettuun työttömien määrään 235 000 on hyvin pieni. 19 000 kpl. Heidän saaminen töihin saattaa onnistua, mutta rakenteellisen työttömyyden taltuttaminen vaatii rakenteellisia toimia.

Ja niitä emme ole vielä hallituksen esityksistä löytäneet.

Ei etteikö löytyisi hyviäkin alkioita. Aktivointimallissa on paljon positiivista. Kuten työttömälle sivutoimisen yrittämisen mahdollistaminen. On hyvä, että konkurssilainsäädäntöä uudistetaan. Ja olemme iloisia siitä, että hallitus ei enää puolusta päiväkotimaksujen korotuksia vaan on siirtynyt kehumaan maksujen madaltamisen autuutta.

Mutta ei näillä toimilla rakenteellista työttömyyttä korjata.

Hallitus tietää kuitenkin hyvin mitä tekoja se vaatisi. Se vaatisi, että vanhempainvapaat uudistettaisiin, mikä helpottaisi naisten asemaa työmarkkinoille kuten myös naisvaltaisten yritysten asemaa. Muutos ei tapahtuisi nopeasti, mutta se olisi varma.

Tähän löytyy useita malleja, joista SAK:n esittämä malli olisi jopa kustannusneutraali. Tämä on tasa-arvokysymys, se on työllisyyskysymys, mutta myöskin kilpailukykykysymys – maa joka ylläpitää rakenteita jotka aiheuttavat sen, että emme saa kaikki resursseja käyttöömme työmarkkinoilla, ei ole kilpailukykyinen.

Siitä huolimatta hallitus ei halua tähän puuttua. Siitä huolimatta Keskusta ja Kokoomus suostuvat siihen, että Perussuomalaiset estävät hallituksen uudistuksia.

Hallitusohjelma jota väitetään strategiseksi sisältää strategisen työllisyystavoitteen. Siitä huolimatta tähän tavoitteeseen pääsyä ei priorisoida koska hallitusohjelmasta puuttuu teknisiä kirjauksia. Tekninen luettelo asioista jota hallitus edes haluaa harkita.

Ei tällainen tapa tehdä työtä ole strateginen.

Värderade talman,

Nej, det strategiska tänkandet lyser med sin frånvaro. Om regeringsprogrammet har ett strategiskt mål måste det vara sysselsättningen. Ändå låter regeringen bli att driva igenom konkreta åtgärder som de sakkunniga mer eller mindre enhälligt anser att bör genomföras. Vi bör reformera familjeledigheterna. Vi bör arbeta för lokala avtal. Vi bör avskaffa behovsprövningen för icke-EU/ETA -arbetskraft.

Att vägra att göra åtgärder för att det inte finns konkret inskrivna i regeringsprogrammet är inte strategiskt, utan byråkratiskt. På samma sätt som det inte var strategiskt att hålla fast vid antalet ministrar pga. ett ogenomtänkt vallöfte – och jag är glad och tackar regeringen för att den nu gett sig själv lite andrum.

Arvoisa puhemies,

Me olemme jättäneet hallitukselle 12 kohdan työllisyystoimenpideojelman. Toivon että hallitus suhtautuu tehtäväänsä strategisesti, ja tutustuu siihen – vaikka kaikki toimenpiteet sellaisinaan eivät olisikaan kirjoitettu osaksi hallitusohjelmaa.

Anförande i interpellationsdebatten om nedskärningarna inom yrkesutbildningen och om de ökande utbildningsklyftorna 15.3.2017

/0 Comments/in , , , , /by

Värderade talman,

Inför varje reform, inför varje förändring, är det bra att se var man ligger. Vilket som är utgångsläget. Och sedan dra sina slutsatser.

Och vi vet var vi är. I en nordisk jämförelse har Finland det högsta antalet så kallade NEET-ungdomar – neither in employment nor in education or training. År 2015 var det här antalet 15,7 procent. Det är nästan dubbelt så många som i de övriga nordiska länderna.

Arvoisa puhemies,

Tämänkin uudistuksen kohdalla olisi ollut syytä pohtia: missä me olemme tänään? Ja vetää siitä tarvittavat johtopäätökset. Kysyä siinä kohtaa – onko nyt oikea hetki leikata 190 miljoonaa toiseen asteen koulutuksesta.

Missä me siis olemme? Suomessa on Pohjoismaiden korkein osuus niin sanottuja NEET-nuoria, nuoria jotka ovat koulutusjärjestelmän tai työmarkkinoiden ulkopuolella. Muissa pohjoismaissa osuus on alle 10 prosenttia – meillä se oli vuonna 2015 lähes 16 prosenttia.

Tämä leikkaus – joka tulee vaikuttamaan koulutuksen laatuun, koulutuksen saavutettavuuteen, koulutuspaikkojen määrään, koulutusohjelmien monipuolisuuteen – tämä leikkaus iskee juuri tähän ryhmään, tekee koulutukseen pääsyn vaikeammaksi. Ja ellei koulutukseen pääse, jos siitä tehdään entistä vaikeampaa ja hankalampaa, niin silloin työllistymisen todennäköisyys putoaa entisestään.

Mitä me sanomme näille nuorille, jonka usko Suomeen vuoden 2016 Nuorisobarometrin mukaan on romahtanut?

THL ei valitettavasti tarjoa mitään lohtua tässä asiassa, näin THL lausuu:

”Koulutuksen ulkopuolelle jääminen on useiden tutkimusten mukaan syrjäytymisen riskitekijä. Heikko menestyminen peruskoulussa johtaa helposti toisen asteen koulutuksesta karsiutumiseen ja tämä puolestaan epävarmaan työmarkkina-asemaan. Työttömyys, pitkittynyt työttömyys ja toimeentulo-ongelmat ovat selvästi yleisempiä vain perusasteen koulutuksen suorittaneilla verrattuna koulutetumpiin nuoriin aikuisiin. Pelkän peruskoulun suorittaneilla on lisäksi useissa tutkimuksissa havaittu terveyteen ja etenkin psyykkiseen terveyteen liittyviä ongelmia sekä muita elämänhallinnan ongelmia.”

Tätä saattaa siis olla tarjolla.

Tähän leikkaukseen liittyy paitsi ilmiselvä syrjäytymisen kiihdyttämisen riski, myös vakava epätasa-arvo-ongelma.

Värderade talman – det här är också en jämlikhetsfråga.

Tillgängligheten till utbildning på andra stadiet är inte jämlik idag. Tillgängligheten till utbildning på svenska är redan nu sämre, och kan inte på något sätt anses vara jämställd med de utbildningsmöjligheter som finns på majoritetsspråket.

Den här reformen kommer att öka på denna ojämlikhet.

Ta till exempel Axxell, som sköter en stor del av utbildningen på andra stadiet. De har redan skurit ner antalet anställda med 25 procent. Enheten i Karis, till exempel, har ytterligare drabbats extra hårt i och med regeringens åtgärder som lett till försämring av kollektivtrafiken i västra Nyland. Och nu blir situationen ännu sämre.

Bästa regering – värna om jämlikheten, det att alla finländare skall ha likvärdiga möjligheter till utbildning på lika villkor. Överallt i landet, på båda nationalspråken.

Itse uudistuksessa on hyvääkin. On hyvä, että hakuaika on jatkuva. On hyvä, että tutkintorakennetta uudistetaan. On hyvä, että rajat ammattiopintojen ja aikuisopintojen välillä murretaan. On myös hyvä, että työelämässä oppimista edistetään – Keski-Euroopasta voisimme oppia oppisopimuskäytännön osalta paljon.

Arvoisa puhemies,

Nämä hyvät asiat olisivat olleet mahdollisia myös ilman resurssien rajuja leikkauksia. Leikkauksia, jotka entisestään uhkaavat kiihdyttää syrjäytymiskierrettä. Yhdymme edustaja Niinistön esittämään epäluottamuslauseeseen.

Långsiktig företagspolitik måste beredas brett

/0 Comments/in , /by

Pressmeddelande 26.11.2016
Publiceringsfritt genast

 

I september i år inledde en arbetsgrupp tillsatt av minister Orpo sitt arbete för att granska företagsbeskattningen. Arbetsgruppen ska vara färdig med sitt arbete i slutet av januari 2017. Enligt riksdagsledamot Anders Adlercreutz (SFP) finns det ett uppenbart behov av en parlamentarisk beredning av de företagspolitiska linjedragningarna.

– Företagspolitiken kräver långsiktiga linjedragningar som inte ändrar varje gång en regeringssammansättning byts ut till en annan, eller i värsta fall när ett budgetår övergår i ett annat. Det är därför nödvändigt att engagera hela riksdagen i arbetet för att utforma en förutsägbar och sporrande företagspolitik. En politik som alla förbinder sig till, från en valperiod till nästa. Det är inte rättvist att företagarna står för notan när riktningen ändrar vart fjärde år, säger Adlercreutz.

Många företagare i Finland blickar söderut mot Estland, eftersom verksamhetsomgivningen för företagen där har hållits relativt stabil sedan mitten av 1990-talet.

– Det är i allas intresse att det också i Finland skulle finnas en gynnsam miljö för att grunda företag och skapa tillväxt och arbetsplatser. Oförutsägbarhet i de politiska linjedragningarna  och återkommande ändringar i bl.a. beskattningen skapar osäkerhet i många små- och medelstora företag. Man vet helt enkelt inte vad man ska vänta sig av framtiden. Det är regeringens och riksdagens ansvar att erbjuda våra företagare arbetsro för en längre tid än en regeringsperiod.

Gruppanförande i interpellationsdebatten om sysselsättningen 9.12.2015

/0 Comments/in , , , /by

Värderade talman,

Förtroende är en bräcklig sak. Och framtidstro byggs inte på tomma löften. En företagare som oroar sig för morgondagen anställer inte. Och en företagare som räds ett anställningsbeslut väljer att inte expandera.

Små- och medelstora företag är i nyckelposition för att sysselsättningsläget ska förbättras.
Det är ett högst konkret beslut som en företagare tar då hon eller han bestämmer sig för att anställa en person till eller inte. Avgörande är om man ser nyanställningen som en möjlighet eller som en risk.

Vi borde kanske medge att dagens verklighet är sådan att en anställning upplevs som ett osmidigt kontrakt. Vad kan vi göra i vårt samhälle för att göra detta kontrakt smidigare?

Vi ska inte glömma att Finland fortfarande i många internationella mätningar placerar sig hyfsat när det gäller konkurrenskraft. Men just nu känns det som bristen på förtroende hämmar hela samhället.

Värderade talman,
Finns ett förtroende för framtiden eller är det de mörka orosmolnen som dominerar?
Tyvärr har regeringen bränt mycket förtroendekapital i sina försök att få den ekonomiska politiken på en bättre kurs. De fruktlösa försöken att få till stånd ett samhällsfördrag tär på både förtroendet och framtidstron i samhället. Ledarskap är inte det, att man dikterar lösningen, utan att man kommer fram till bästa möjliga kompromiss tillsammans. Här har regeringens misslyckats.

Samtidigt är det skäl att fråga sig – hur kommer det sig att vi i Finland har 20 gånger så många strejker som våra grannar i Sverige? Vad är det i våra strukturer som leder till denna misstro? Vi upprätthåller en konstgjord, gammaldags indelning i arbetsgivare och arbetstagare i en situation där dessa roller håller på att ändras.

Värderade talman.
I stället för att sätta krafter på att försöka få igenom konkurrenskraftspaketet – en mekanisk lösning som bara bidrar till att cementera de strukturer vi har – borde vi fokusera på lokala avtal. Lokala avtal, och ett större inflytande för arbetstagarna i bolagens styrelser. Svenska riksdagsgruppen välkomnar att regeringen hörsammat detta, och igår berättade att det skall tillsättas en trepartsgrupp för att bereda väg för lagstiftning som främjar lokala avtal.

Världen har förändrats, och den fortsätter att förändras. Vi måste tänka högre, och höja ambitionsnivån. Vår konkurrenskraft kräver att detta arbete lyckas.

Värderade talman,
Arbetslösheten ökar samtidigt som andelen lediga arbetsplatser stiger. Var finns logiken i detta? Varför hittar inte den arbetslösa den lediga arbetsplatsen? I oktober i år fanns det 65 000 lediga arbetsplaster. Det är tretusen mera än för ett år sedan.

För att åtgärda just detta problem startade man under förra valperioden ett antal regionala försök där privata företag kompletterar den offentliga arbetsförmedlingen. Dessa pilotprojekt i Nyland och Birkaland har visat sig vara mycket framgångsrika. Det är skäl att trygga en fortsättning för denna verksamhet och att man tar modell av detta även i andra regioner.

De privata arbetsförmedlingarna har visat sig vara speciellt effektiva när det gäller omskolning av arbetssökande till helt nya branscher. Det behövs för att utbud och efterfrågan när det gäller jobben bättre ska mötas.
Att skära både i vuxenutbildning och i rehabiliteringsanslagen – som regeringen gör – är däremot kortsiktig politik som bara förvärrar problemet.

Värderade talman,
Vi behöver en kultur av arbete. Hela Finland behöver den inställningen man har i Österbotten eller på Åland, där arbetslösheten är klart lägre än i landet i snitt och där företagarandan är stark. Att ta emot arbete skall alltid vara det självklara valet.

Men hur skall vi uppnå detta?

Vi skall börja tidigt. Vi riskerar nu att förlora en hel generation ungdomar som inte kommer in i arbetslivet. En generation som bollas fram och tillbaka mellan olika stödformer, ungdomar som marginaliseras till siffror i en ständigt växande stapel. Det är här vi måste sätta in stöten för att svänga trenden.

Vi i svenska riksdagsgruppen föreslår därför i vår skuggbudget att vi skapar en anställningsform enligt den tyska minijob-modellen. Om du anställer en ungdom under 30 år för ett arbete som begränsas till exempelvis 40 timmar i månaden eller 500 euro ska arbetsgivaren befrias från lönernas bikostnader – samtidigt som denna inkomst inte skall inverka på studiestöd eller andra förmåner. På det sättet kommer unga in på arbetsmarknaden.
Värderade talman,

Jag föreslår att riksdagen godkänner följande kläm om misstroende:

Riksdagen bedömer att regeringen i sin strävan att uppnå ett samhällsfördrag har kommit till korta. Åtgärderna för att stärka konkurrenskraften och förbättra sysselsättningen har varit trevande och har allvarligt tärt på regeringens förtroendekapital. Mot denna bakgrund konstaterar riksdagen att regeringen inte åtnjuter riksdagens förtroende.