Adlercreutz: Finland stöder Ukraina på vägen mot EU och NATO

Idag, den 19 november 2024, har det gått 1000 dagar sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina.

– Finlands stöd till Ukraina fortsätter, både genom materiel till försvaret av Ukraina, och genom ett kontinuerligt stöd till civilsamhället, säger SFP:s ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz.

– Då det idag gått 1000 dagar sen den fullskaliga invasionen ska vi samtidigt minnas att Rysslands krigsföring mot Ukraina pågått flera år innan dess, säger Adlercreutz.

– Den olagliga annekteringen av Krim, och soldaterna utan beteckningar på uniformerna som Ryssland sände in i Donbass var grova kränkningar av folkrätten och de internationella avtal som också binder Ryssland.

– Nu är det dags för Ryssland att marschera hem igen, kriget måste få ett slut på Ukrainas villkor, säger Adlercreutz. 

Ukraina har trots kriget genomfört betydande reformer när det gäller rättsstaten, rättssystemet, lagstiftningen och öppenheten. Man har också påbörjat en reform av skolsystemet med finländsk hjälp.

– Ukraina behöver få påbörja uppbyggnaden av allt Ryssland förstört utan oro över att missiler regnar ner varje natt. Finland stöder Ukraina nu, och framöver på vägen mot EU och NATO, säger Adlercreutz.

Mera information: Specialmedarbetare Andreas Elfving, 050 310 0274

Valet i USA, EU och nästa steg

Resultatet av det amerikanska presidentvalet är klart och extremt tydligt. Trump vann båda kamrarna i kongressen och, naturligtvis, presidentposten. 

Han vann också en majoritet av folkets röster, vilket är lite av en överraskning. Opinionsundersökningarna visade än en gång flera procentenheter fel. 

I en situation där den amerikanska ekonomin går exceptionellt bra på många mått – tillväxten är stark, arbetslösheten är häpnadsväckande låg – känner många att deras egna liv inte är på rätt spår. Vallokalsundersökningarna visar att ekonomin var en viktig fråga för dem som röstade på Trump. 

En annan viktig fråga var demokratin. Detta är en konsekvens av det Trump gjorde under sin förra mandatperiod och särskilt efter att den löpte ut den 6 januari 2021. Väljarna tyckte dock att det var ett mindre bekymmer. 

Harris genomförde en bra 100-dagarskampanj. Det är helt klart att hon gjorde bättre ifrån sig än vad Biden kunde ha gjort. Det är också rimligt att fråga sig vad som skulle ha hänt om demokraterna hade haft sitt eget primärval, där den utvalda kandidaten oundvikligen skulle ha varit tvungen att ta avstånd från Biden. Nu kunde Harris inte göra det, vilket blir ett problem i en situation där det finns ett stort missnöje bland väljarna. 

Trump har nu makten i alla instanser. I kongressen, i Vita huset – och i högsta domstolen. Vad innebär det? 

Ur ett europeiskt och finländskt perspektiv är de viktigaste frågorna dessa: säkerhet och ekonomi. 

Trump har sagt att han ska få slut på kriget i Ukraina inom 24 timmar. Det kommer inte att hända. Men det är klart att hans val väcker många farhågor om säkerheten i Ukraina och Europa. 

Det är obestridligt att Europa måste göra mer och rusta sig bättre. Vi har inte burit ett tillräckligt stort ansvar för vår säkerhet. Men vi behöver också ett aktivt USA, som vill spela en stark roll. 

En Trump, som snabbt vill göra upp med Putin, skulle vara ett problem. Å andra sidan: en Trump som inte vill förlora – inte ens i Ukraina – kanske agerar annorlunda i Ukraina än vi befarar. 

Klart är dock att det finns en oro i Kyiv för tillfället. Kyiv vill, och måste, själv får bestämma villkoren för sin fred.  

Det som också står klart är att Bryssel, Berlin och Paris måste skärpa sig. Europa måste inse att man har nycklarna till lösningen i sina egna händer, om viljan finns. 

Ett annat bekymmer är ekonomin. Trump har sagt att ordet ’tariff’ är det vackraste ordet i världen. Det är också något som, om han går in på den vägen, kommer att driva upp priserna och få inflationen att skjuta i höjden. Europa, världen och det transatlantiska samarbetet behöver inte ett handelskrig här och nu. 

Vi behöver närmare transatlantiska relationer och mer samarbete.

Trump-administrationen kommer att lägga tonvikten på bilaterala relationer. EU ses inte som en relevant aktör. Detta innebär å ena sidan att EU måste kunna agera mer samordnat och effektivt, men å andra sidan också att de bilaterala relationerna är viktigare än någonsin för till exempel Finland. Vi måste arbeta för att stärka dem. 

Och det här är kanske den största lärdomen: EU har inte råd att vara arrogant gentemot USA. Vi behöver Förenta staterna mer än Förenta staterna behöver oss. Kommissionen måste inta en pragmatisk hållning till de bilaterala förbindelserna. 

För att ge EU mer tyngd i den ekvationen måste vi arbeta för att stärka den inre marknaden. Och även acceptera att tiden för stora handelsavtal sannolikt är över. Istället behöver vi hitta och främja de sektorer där vi kan nå överenskommelser. 

Politik är i praktiken avhängigt av de människor som gör den. Det är inte särskilt många personer från den tidigare Trump-administrationen som kommer att flytta in i den nya. Kelly, Mattis, Pompeo och Bolton har alla bränt sina broar. Istället kan det finnas en plats för personer som Rick Granell i nästa administration. Lojalitet är ett helt avgörande kriterium för Trump. 

I denna situation och nu är det viktigt att Finland och vi finländarna etablerar relationer också på ett personligt plan. Finland har ett mycket gott anseende också i Trump-administrationen. Våra bidrag till säkerheten har uppmärksammats. Det är bra att bygga relationer och samarbete på denna grund. 

Insatserna är höga. Världen befinner sig inte i ett bra eller stabilt läge. Europa måste vakna upp till denna verklighet och agera på ett enat och pragmatiskt sätt. I en situation där ledarskapet i Europa och EU är ifrågasatt kan de nordiska länderna ha en ledarroll att spela. Det är vår plikt att ta den rollen. 

Tal på Europadagen | Eurooppa-päivän puhe

Hyvät ystävät, bästa vänner,

I år firar vi Europadagen några dagar i förskott eftersom det är helg på torsdag, men det är absolut inget problem – som Europaminister är jag kanske lite jävig, men jag tycker att vi kunde fira Europa-vecka, eller varför inte Europa-månad! För Europa är något som det verkligen är värt att fira.

Finland har varit medlem av den Europeiska unionen i snart 30 år, och nästa år blir det jubileumsfirande. Det betyder samtidigt att EU-Finland är det enda Finland man känner till. Medlemskapet har på många sätt blivit en del av vår identitet. För många är det att Finland är medlem av EU en självklarhet.

On hienoa, että Suomi on asettunut osaksi suurempaa joukkoa maita, joita yhdistää maantieteellisen sijainnin lisäksi yhteinen arvopohja ja halu turvata alueellamme rauha sekä halu rakentaa vaurautta. Samalla suhtautuminen jäsenyyteen itsestäänselvyytenä voi olla myös hieman riskialtista: nykymaailmassa on tärkeää muistaa, että hyvää kannattaa oikeasti puolustaa ja vaalia. Viime vuosien aikana olemme saaneet useita muistutuksia siitä, että emme loppujen lopuksi voi pitää mitään itsestäänselvyytenä. Kaikki voi myös muuttua.

Ennen kuin Suomi liittyi Euroopan unioniin, järjestettiin kansanäänestys, jossa kysyttiin yksinkertainen kysymys: Tulisiko Suomen liittyä EU:hun vai ei?

Käytiin kampanjoita puolesta ja vastaan, ja me suomalaiset saimme käydä vaaliuurnilla kertomassa mielipiteemme. Vuosi oli 1994 ja olin itse silloin Erasmus-vaihto-opiskelijana Barcelonassa. Elin eurooppalaista unelmaa. Opiskelin arkkitehtuuria, opettelin espanjaa ja haaveilin rajattomasta maailmasta, täynnä mahdollisuuksia. Aika lailla siis sellaisesta maailmasta, jonka EU-jäsenyytemme myötä meille suomalaisille avautuikin. Minulle valinta oli tuolloin yhtä selvä kuin se on tänään: Suomen paikka ja Suomen etu on EU:ssa. 

Ennen kuin olimme EU:n jäseniä, Eurooppa oli täynnä rajoja. Ei ollut euroa, vaan kaikilla mailla oli oma valuuttansa, jonka vaihtokurssi vaihteli päivittäin. Matkustaminen ja liikkuminen oli täysin erilaista kuin nykyään. Passintarkastukseen piti jonottaa siellä ja täällä, tuotteen tilaaminen toisesta maasta oli hankalaa, ja toiseen maahan muuttaminen työn tai opiskelun vuoksi oli monimutkaista. Maailma oli yksinkertaisesi mutkikkaampi paikka.

Ei myöskään ole kovin montaa vuotta siitä, kun piti varmistaa, että matkapuhelimen verkkovierailutoiminto oli kytketty pois päältä, kun matkusti toiseen Euroopan maahan. Se, että liittymämme nykyään toimivat automaattisesti ja ilman lisäkustannuksia ympäri EU:ta tuntuu itsestäänselvyydeltä, mutta näin ei ole aina ollut.

Totumme nopeasti siihen, että asiat toimivat ongelmitta riippumatta siitä, missä olemme. Joskus on hyvä miettiä, miksi näin on. Näin Eurooppa-päivän alla meillä on mielestäni erityisen hyvä syy pysähtyä hetkeksi iloitsemaan siitä, mitä kaikkea EU on meille antanut.

Euroopan unioni perustettiin aikoinaan siksi, että Euroopassa haluttiin säilyttää rauha. EU on siis rauhanprojekti. Vaikka me unionin jäsenmaat olemme onnistuneet rauhan vaalimisessa, aivan EU:n rajan toisella puolella on sota. Sen ainoa syypää on Venäjä. Sota ja väkivalta on saatava loppumaan – ja se onnistuu parhaiten yhteisin ponnistuksin. Siksi EU:lla on tärkeä rooli myös naapurimaissamme. EU:n rajojen ulkopuolelle jäävät maat elävät Venäjän jatkuvan paineen alla. On hybridivaikuttamista, miehitystä, ja jopa avointa sotaa. Siksi työskentelemme EU:n laajentumisen edistämiseksi. Siksi meidän on autettava Ukrainaa niin kauan, kunnes ukrainalaiset voittavat sodan Venäjää vastaan. Ja siksi meidän on työskenneltävä sen eteen, että niin Ukraina kuin muut EU:n ehdokasmaat voivat edetä jäsenyyspolullaan ja tehdä tarvittavat uudistukset sekä täyttää vaadittavat kriteerit, jotta EU-jäsenyys voisi aikanaan toteutua.

EU muodostaa myös maailman suurimmat sisämarkkinat. Tämä tarkoittaa, että me voimme päätöksillämme ja toimillamme oikeasti vaikuttaa ympäröivään maailmaan. Kun me EU:ssa esimerkiksi asetamme tiettyjä standardeja, muun maailman on sopeuduttava ja muututtava. Siksikin toimivista sisämarkkinoista on pidettävä huolta. Ne ovat EU:n vaikuttavuudesta perusta. Ja yhtä lailla meidän on jatkettava yhteisten arvojemme, kuten oikeusvaltioperiaatteen ja ihmisoikeuksien edistämistä niin EU:ssa kuin globaalisti. Yleisestikin EU:n toimintakyvystä on huolehdittava, jotta EU myös tulevaisuudessa toimisi mahdollisimman hyvin.

Joten kysymys siis kuuluu, frågan lyder: vad kan du och jag konkret göra för att EU ska bli ännu bättre?

I år är svaret mycket enkelt: rösta i EU-parlamentsvalet! Och givetvis så, att du ger din röst till en kandidat vars målsättning är att utveckla EU i en bättre riktning.

Vi finländare har ett gott rykte i EU: vi anses vara pragmatiska och lösningsinriktade. Därför har vi också ett större inflytande i EU än vad vår storlek eller antal EU-parlamentariker direkt skulle medföra. Många finländska EU-parlamentariker har med sitt arbete visat att de på riktigt har en möjlighet att påverka saker i sådan riktning att slutresultatet är bättre för Finland – och hela EU. Genom att rösta kan du och jag påverka det att sådana krafter också finns representeraade i nästa parlament.

Och ännu till slut, vielä lopuksi: Toisin kuin monet vaalikoneet vihjailevat, niin EU:n etu useimmiten on myös Suomen etu. Nämä eivät ole ristiriitaisia asioita. Kun EU kehittyy ja vahvistuu, Suomenkin asema paranee. Ja vastaavasti, kun Suomen jälki ja painoarvo EU:ssa kasvaa, EU kehittyy parempaan suuntaan.

Lopetan tämän puheenvuoron siis siihen, mistä aloitinkin – iloitkaamme kaikesta hyvästä, mitä EU on meille tuonut. Juhlistakaamme yhteistä unionimme.

Låt oss glädjas för att det goda EU har gett oss och tillsammans fira vår union.

Glad Europadag – och kom ihåg att rösta i EU-valet!

Hyvää Eurooppapäivää teille kaikille, ja muistakaa äänestää EU-vaalissa!

 

Bild: Lauri Heikkinen, Statsrådets kansli

Vi behöver ett större EU för att garantera freden – räkna med stora förändringar

När Finland blev medlem av EU blev vi unionens femtonde medlemsland. I dag består EU av 27 länder. Trots att vi haft pågående processer med flera länder har utvidgningen under en lång tid inte varit speciellt högt på agendan. Diskussionen gick på sparlåga tills kriget i Ukraina förändrade allting.

EU är inte primärt en säkerhetspolitisk union, men kriget har gjort det klart för alla vad det betyder att finnas utanför unionen. Inte bara utanför Nato, utan också utanför EU.

De länder som ligger i purgatoriet mellan EU och Ryssland prövas, provoceras och pressas. Georgien är en ständig spelknapp vars stabilitet prövas av de tusentals ryska soldater som ockuperar Abchazien och Sydossetien. Moldavien har dragits med en frusen konflikt enligt rysk modell i flera år och Ukraina anfölls som en följd av sitt närmande mot EU år 2014.

Dessa länder är inte säkra om det inte är en del av unionen. Det står klart. Det har därför varit mycket positivt att se att utvidgningen har kommit att bli en viktig del av EU:s framtidsdiskussion. På alla EU-möten jag deltagit i som minister för Europafrågor har utvidgningen varit på agendan, på ett eller annat sätt.

Kommissionens beslut den 8 november att öppna medlemsförhandlingar med Ukraina och Moldavien, och lyfta upp Georgien till kandidatland, öppnar nu vägen för nya medlemmar, för första gången på ett decennium. Vägen till dagen då EU får nya medlemmar är trots det lång. Mycket arbete återstår.

Finlands position till en utvidgning är klar: Vi välkomnar nya länder, men de måste fylla de krav som ställs. Vi följer ständigt upp utvecklingen i de olika länderna och för en kontinuerlig dialog med dem. Det är uppmuntrande att se att många av dem gjort klara framsteg – i synnerhet Ukraina, som är i en svårare situation än något annat av kandidatländerna.

Samtidigt har vi också fått en försmak av de utmaningar vi har framför oss när vi går vidare mot en större union. Polen, Slovakien och Rumänien meddelade för en tid sedan att de ensidigt förlänger importförbudet av ukrainskt spannmål, vilket strider mot de överenskommelser som gjorts på EU-nivå.

Beslutet väckte förståelig bestörtning i Ukraina, ett land som är i behov av alla exportmarknader det kan ha. Den kritik Ukraina gav för det beslutet hade igen ett finger med i spelet när Polen meddelade att landet slutar stödja Ukraina militärt – ett meddelande som Polens president lyckligtvis snart dementerade. Slovakiens beslut att stoppa vapenleveranser till Ukraina är likaså oroväckande.

Episoderna konkretiserar utmaningarna vi kommer att ha inom unionen inför en utvidgning. Nya medlemsländer betyder att mycket förändras. Sammanhållningspolitiken, kohesionspolitiken som den kallas på EU-språk, står inför stora omvälvningar. När nya fattigare länder ansluter sig till unionen finns det fler som behöver stöd – och många gamla medlemmar kommer att se sin andel av stödet minska.

I många länder är jordbrukspolitiken inrikespolitisk dynamit och när Ukraina blir en del av den inre marknaden står vi inför stora omstruktureringar också av de stöden.

Det betyder också att många nuvarande nettomottagare av EU-medel flyttas till den andra sidan av ekvationen. Även Finland kommer att se avgifterna öka. I den diskussionen är det viktigt att komma ihåg varför EU utvidgas: Det handlar om säkerhet och stabilitet, men också om att utvidga marknaden, och för vår del till exempel om att underlätta den inhemska bristen på arbetskraft.

Min estniska kollega Margus Tsahkna konstaterade att Estlands mål är att bli nettobetalare, eftersom det betyder att det går bra för landet. Det är viktigt att vi ser detaljerna, men också att vi förmår se skogen för träden.

Det finns alltså all orsak att börja smida i tid . Ett funktionsdugligt och internt solidariskt EU är bättre rustat för nya medlemmar. Här står rättsstatsmekanismen i centrum. Det är förfarandet som strävar efter att se till att alla länder följer de riktlinjer EU internt har satt upp för en fungerande rättsstat. I en union som också handlar om gemensamt ansvar och fördelning av tillgångar håller inte bygget om regelverket inte är gemensamt.

Det handlar alltså om EU:s trovärdighet och funktionsduglighet.

EU är i grund och botten ett fredsprojekt. För att garantera fred, säkerhet och trygghet behöver vi ett större EU. Det igen måste bygga på en fungerande rättsstat, och oundvikligen också på en lagom dos solidaritet.

Om inte reglerna i dagens EU är desamma för alla, har vi inte den interna sammanhållning och kredibilitet som behövs inför de diskussioner och reformer en utvidgning kräver.

EU:s utvidgning handlar om allt det här, och alla aspekter måste beaktas.

(Kolumn i HBL 20.11.2023)

EU står inför stora förändringar

När Finland blev medlem av EU blev vi unionens femtonde medlemsland. Idag består EU av 27 länder. Trots att vi haft pågående processer med flera länder har  utvidgningen under en lång tid inte varit speciellt högt på agendan. Diskussionen gick på sparlåga tills  kriget i Ukraina förändrade allting.

EU är inte primärt en säkerhetspolitisk union, men kriget har gjort det klart för alla vad det betyder att finnas utanför unionen. Inte bara utanför NATO, utan också utanför EU.

De länder som ligger i purgatoriet mellan EU och Ryssland prövas, provoceras och pressas. Georgien är en ständig spelknapp vars stabilitet prövas av de tusentals ryska soldater som ockuperar Abchazien och Sydossetien. Moldavien har dragits med en frusen konflikt enligt rysk modell i flera år och Ukraina anfölls som en följd av sitt närmande mot EU år 2014.

Dessa länder är inte säkra om det inte är en del av unionen. Det står klart. Det har därför varit mycket positivt att se att utvidgningen har kommit att bli en viktig del av EU:s framtidsdiskussion. På alla EU-möten jag deltagit i som minister för Europafrågor har utvidgningen varit på agendan, på ett eller annat sätt.

Kommissionens beslut den 8 november att öppna medlemsförhandlingar med Ukraina och Moldova, och lyfta upp Georgien till kandidatland, öppnar nu vägen för nya medlemmar, för första gången på ett decennium. Vägen till dagen då EU får nya medlemmar är trots det lång. Mycket arbete återstår.

Finlands position till en utvidgning är klar: Vi välkomnar nya länder, men de måste fylla de krav som ställs. Vi följer ständigt upp utvecklingen i de olika länderna och för en kontinuerlig dialog med dem. Det är uppmuntrande att se att många av dem gjort klara framsteg – i synnerhet Ukraina, som är i en svårare situation än någon annan av kandidatländerna.

Samtidigt har vi också fått en försmak av de utmaningar vi har framför oss när vi går vidare mot en större union. Polen, Slovakien och Rumänien meddelade för en tid sedan att de ensidigt förlänger importförbudet av ukrainskt spannmål, vilket strider mot de överenskommelser som gjorts på EU-nivå.

Beslutet väckte förståelig bestörtning i Ukraina, ett land som är i behov av alla exportmarknader det kan ha. Den kritik Ukraina gav för det beslutet hade igen ett finger med i spelet  när Polen meddelade att landet slutar stöda Ukraina militärt – ett meddelande som Polens president lyckligtvis snart dementerade. Slovakiens beslut att stoppa vapenleveranser till Ukraina är likaså oroväckande.

Episoderna konkretiserar utmaningarna vi kommer att ha inom unionen inför en utvidgning. Nya medlemsländer betyder att mycket förändras. Sammanhållningspolitiken, kohesionspolitiken som den kallas på EU-språk, står inför stora omvälvningar. När nya fattigare länder ansluter sig till unionen finns det fler som behöver stöd – och många gamla medlemmar  kommer att se sin andel av stödet minska.

I många länder är jordbrukspolitiken inrikespolitisk dynamit och när Ukraina blir en del av den inre marknaden står vi inför stora omstruktureringar också av de stöden.

Det betyder också att många nuvarande nettomottagare av EU-medel flyttas till den andra sidan av ekvationen. Även Finland kommer att se avgifterna öka. I den diskussionen är det viktigt att komma ihåg varför EU utvidgas: Det handlar om säkerhet och stabilitet, men också om att utvidga marknaden, och för vår del till exempel om att underlätta den inhemska bristen på arbetskraft.

Min estniska  kollega Margus Tsahkna konstaterade att Estlands mål är att bli nettobetalare, eftersom det betyder att det går bra för landet. Det är viktigt att vi ser detaljerna, men också att vi förmår se skogen för träden.

Det finns alltså all orsak att börja smida i tid. Ett funktionsdugligt och internt solidariskt EU är bättre rustat för nya medlemmar. Här står rättsstatsmekanismen i centrum. Det är förfarandet som strävar till att se till att alla länder följer de riktlinjer EU internt har satt upp för en fungerande rättsstat. I en union som också handlar om gemensamt ansvar och fördelning av tillgångar håller inte bygget om regelverket inte är gemensamt.

Det handlar alltså om EUs trovärdighet och funktionsduglighet.

EU är i grund och botten ett fredsprojekt. För att garantera fred, säkerhet och trygghet behöver vi ett större EU. Det igen måste bygga på en fungerande rättsstat, och oundvikligen också på en lagom dos solidaritet.
Om inte reglerna i dagens EU är de samma för alla, har vi inte den interna sammanhållning och kredibilitet som behövs inför de diskussioner och reformer en utvidgning kräver.

EU:s utvidgning handlar om allt det här, och alla aspekter måste beaktas.

 

 

Keynote, UNIFI Sustainability and Responsibility Seminar

Sustainability. What is it? It’s behaving. It’s being responsible. It’s what you teach your kids. But still something we often neglect when it really matters.

The obvious somehow becomes expendable. The factor that is totally crucial for long term viability or even profitability becomes something you postpone, push aside.

The topic of sustainability and responsibility in business is the biggest issue that faces our industries, our world,  today.

Because what we do today defines what the world will look like tomorrow.

Climate change affects everything and everyone in one way or the other. It affects the most basic things in our lives – from where it is possible to live to what kind of food we can grow and eat.

We are dependent on our ecosystems in everything we do. So why not take care of it. Why not give it the attention it deserves?

We know what to do.

We need to reduce our emissions. We need to stop the loss of biodiversity. We need a transition to clean, renewable energy. We need an industrial revolution.

And yes, I say industrial – because our businesses are central in contributing to the transition to a more sustainable economy.

As a fairly small player globally, one might think that what happens in Finland is not that important on a larger scale, but that could not be further from the truth. It’s not about our absolute share of global greenhouse gases. It’s about the positive impact we can make, it’s about our handprint.

I’ll give you one example. The frequency converter, a small device that makes electrical motors more effective, saves 135 000 000 tons of Co2 emissions annually and globally. That handprint comes to a large extent from Vasa, where Vacon, nowadays Danfoss, is one of the trailblazers in the field.

So what happens in Finland does not stay in Finland – we have every opportunity to show leadership and show the way.

By doing this, we are one step ahead – by promoting research and innovation on sustainability related issues we can create new solutions to the challenges we face.

And we all know these challenges need addressing. Therefore the demand for solutions, products and services in line with sustainability standards will grow – and Finnish businesses can be at the forefront of providing these solutions.

As an active member of the Europan Union, we have an important role to play as well.

The EU is the largest single market in the world. This is something of a favourite subject of mine, so if you’ll allow me, I would like to highlight this: it is the largest single market – in the world.

And what does this mean? It’s a market without borders. It means that it allows goods, services, and people to freely move within the union. It allows us to do trade and business with each other.

While creating a broader choice of products and services for all EU citizens, it also creates an opportunity for the EU to set standards.

And when the EU sets standards it has global implications. In a way, it’s as simple as that – when we are ambitious and demand more, the surrounding world needs to do more – if they want to take part in the largest single market in the world.

By looking ahead, by seeing opportunities instead of problems, and by thinking outside of the box instead of sticking our head into the sand we can have a real global impact – both Finland as a nation, and the European Union as a community on the global level.

That is why we need to work with an ambitious and serious agenda on the Green transition and on sustainable growth.

The European Commission introduced the EU Green Deal in December 2019 – almost exactly 4 years ago.

As you all know, the main goal is to make the EU climate neutral by 2050, and transform the EU economy to become more sustainable.

An important milestone in the EU Green Deal is the 2030 goal of reducing green house gas pollution by 55 per cent compared to the levels from 1990.

As the EU loves project names, and acronyms – I really have had to work on those – the goal of reaching this has been named “Fit for 55”, where 15 different legislative proposals have been put forward regarding climate, energy, transport, finance and taxation.

Not all of these are without problems for Finland of course. I would assume most of us have heard things about the Nature restoration law, or “Ennalistamisasetus” in Finnish – or the EU Forest Strategy, filled with acronyms like LULUCF and concepts like taxonomy.

I will not go into these today, but the public discussion around these clearly shows how difficult it will be to reach commonly accepted solutions to the existential problems we are facing.

That being said, it is of course important that EU regulation takes national realities into account. Therefore this government will put effort into be even more effective in influencing EU policy in a timely fashion, before they become decided regulation.

Even though there is a new Commission coming next year, and we have elections coming up and a new European Parliament where political power may shift, we can be fairly certain that the path we are on is the one that we will continue to walk.

The Commission President Ursula von der Leyen kept the green transition as the number one concept also in her recent State of the Union speech.

The new Commission, no matter how it will look like, will begin by shaping the 2040 goals, on our way to 2050. This is one of the major tasks right at the start of the new term.

I think it’s important to make sure that we also see the opportunities that exist within these challenges.

Because even though we face serious challenges in many sectors, we have also done many things right in Finland. It is not a coincidence that our green transition investment pipeline exceeded 100 billion euros.

Us being trailblazers in the green transition is due to us having the cheapest electricity in Northern Europe and the best electricity grid. And those things again, are due to us being ahead in the very same green transition. Is it the Chicken or the egg? Kind of both at the same time.

As Nordic countries we also have an opportunity to carry the issue forward together and set an example for our fellow member states.

Dear friends,

We have to remember that sustainability is a cross-sector concept, in order to affect real change we need to see action on all levels in society.

Higher education plays an important role here.

Finland has been strongly involved in promoting the construction of the European Education Area. We can congratulate ourselves on the fact that Finnish universities have been very successful in the highly competitive European Universities initiative, with 19 universities already participating.

We’ve certainly had challenges recently – Russia’s brutal war of aggression in Ukraine, the pandemic, and heightened tensions in world politics underline the importance of a crisis-resistant society, both at a national and a European level. This highlights the need to make sure students preserve their faith in a better future, and here we all have a responsibility.

Universities, through their research knowledge and expertise, have an important role to play in building crisis resilience and security of supply, and in supporting the EU’s self-sufficiency and strategic autonomy.

Universities can and should be able to respond to the rapidly changing skills needs of the labor market, and support business renewal as well as raising the education levels of the population.

I firmly believe that the free movement of students, researchers and scientists within and outside the EU provides the best added value.

The Erasmus programme, for example, is the crown jewel of European student exchange. I would strongly encourage students, teachers and researchers alike to take part in exchange programmes and the various European cooperation projects that are offered.

My own journey through exchange studies both in Portugal and Spain certainly shaped me and my life. I cast my vote for Finland’s entry into the EU while I was living the European dream, as an Erasmus student in Barcelona.

We know that there will be fierce competition for talent, it’s obviously already happening today, but will be even more fierce tomorrow. Industrial productivity, the prosperity of our societies and the achievement of our climate objectives depend in large part on the ability to retain and attract workers.

This is not only my view, but it is widely shared in the EU member states. In the conclusions of the European Council, this has repeatedly been at the forefront.

The need to strengthen education and research is key when we want to reinforce our strategic autonomy and competitiveness. The emphasis on strong cooperation in education and research is therefore very important for us.

The availability of skilled labour has recently been at the center of many Commission initiatives. All fields are included – some are more vital than others; the clean transition, cybersecurity, the battery industry, digital skills, well educated teachers, knowledge of space and so on.

We must also talk about a commitment to research and development funding. The current government is committed to a historic long-term investment. This will significantly strengthen the capacity of universities and research institutions.

From next year, we will substantially increase the level of national R&D funding towards 4 percent of GDP. Our firm intention is to create a solid basis and conditions for improving Finland’s competitiveness long into the future.

These increases will be targeted at activities with the widest possible impact on productivity and economic growth.

Particular emphasis will be placed on basic research at universities, applied research at universities of applied sciences and on increasing and modernising researcher training, so that we can make the most of this investment.

Finland has also long argued that all EU member states should increase R&D investment towards the commonly agreed EU target of 3 percent of GDP.

We are now setting a good example – and our 4 per cent target and its implementation has indeed attracted a lot of interest from both other member states and also from the European Commission.

Dear friends –

It comes down to this. The green transition is a huge opportunity for all of us. For businesses, for education, for society. Over 100 billions of investments are queueing up at our border. If even a small part of those become reality the benefits are substantial.

This is an industrial revolution and the universities are the factories of the future. We already some of the tools to make it happen. You create more as we speak. The opportunities lie ahead of us. They are  obvious, they are crucial, and fortunately even profitable.  So no more postponements. No pushing aside. Let’s get to it.

(Keynote held att Svenska Handelshögskolan 7.11.2023)

Adlercreutz om budgetförslaget: Viktiga satsningar som stärker Finlands konkurrenskraft

Europa- och ägarstyrningsminister Anders Adlercreutz är nöjd med förhandlingsresultatet om förslaget till statsbudget år 2024. Fokus är på att stärka Finlands offentliga ekonomi och minska skuldsättningen. Därför behövs satsningar som stärker Finlands konkurrenskraft.

Adlercreutz poängterar att utgiftssidan är mycket restriktiv.

– Trots att vi varit tvungna att anpassa ekonomin på många sätt är underskottet fortfarande enormt. Så kan det inte vara. De kommande årens åtgärder kommer att minska underskottet så länge vi ser till att ekonomin i övrigt växer och sysselsättningsgraden hålls hög. Därför behövs regeringens åtgärder, säger Adlercreutz.

Adlercreutz välkomnar särskilt satsningarna på forskning och utveckling, främjande av den gröna omställningen och satsningarna på nödvändiga infrastrukturprojekt.

– Finlands konkurrenskraft bygger på att vi håller oss i täten vad gäller forskning, utveckling och innovation. Finansieringen för forskning och utveckling föreslås nu bli ca 280 miljoner större år 2024 än detta år. Regeringen har också fattat beslut om att rikta REPowerEU-pengar bland annat till främjandet av den gröna omställningen. Jag vill också lyfta fram satsningar på laddnings- och tankningsinfrastruktur samt tryggandet av METSO-, HELMI- och NOUSU-programmen som viktiga helheter, säger Adlercreutz.

I regeringsförhandlingarna fattades beslut om ett fyra miljarders investeringsprogram för att sätta fart på tillväxten. Enligt Adlercreutz kommer dessa satsningar nu igång med flera nödvändiga infrastrukturprojekt. Regeringen har fattat beslut både om finansiering samt om att påskynda utvalda projekt.

– Jag är särskilt glad över att Kustbanans utvecklingsplan för sträckan Köklax-Karis hör till de brådskande planeringsobjekt som ska främjas. Beslutet om finansieringen ska formellt fattas år 2024. Det är mycket viktigt att utvecklingen av Kustbanan tar fart. Kustbanan spelar en central roll för hela Västnyland, säger Adlercreutz.

Adlercreutz lyfter även fram att fördjupningen av farleden till Koverhar hamn i Hangö föreslås få finansieringsfullmakt i den andra tilläggsbudgeten för 2023, samt att fördjupningen av farleden till Lovisa hamn hör till de projekt som främjas med snabb tidtabell. Gällande den sistnämnda ska finansieringsbeslut fattas år 2025.

Europa- och ägarstyrningsminister Anders Adlercreutz: Viktigt att inre marknaden fungerar

Europa- och ägarstyrningsminister Anders Adlercreutz deltog i EU:s allmänna råd som möttes i Bryssel den 19 september.

– Fri rörlighet för både varor, arbetskraft och tjänster är centrala frågor för Finland, liksom konkurrensneutralitet inom unionen. Med tanke på EU:s konkurrenskraft är det viktigt att den inre marknaden återgår till det normala, säger minister Adlercreutz.

– Under pandemin lättade vi på reglerna för statliga stöd, men nu måste vi återgå till det normala. Det gynnar inte EU:s konkurrenskraft att medlemsländerna konkurrerar om investeringar sinsemellan med hjälp av olika statsstöd. Spelreglerna måste återställas så snabbt som möjligt, säger minister Adlercreutz.

Rådsmötet behandlade också ordförandelandet Spaniens förslag att utöka EU:s officiella språk med katalanska, baskiska och galiciska. EU har nu 24 officiella språk.

– Det är viktigt att vi värnar om den kulturella och språkliga mångfalden i EU. Samtidigt anser Finland att de ekonomiska och administrativa konsekvenserna av Spaniens förslag måste analyseras noga. Det som också behöver utvärderas är hurudana följder det får för beslutsfattandet ifall antalet språk utökas, och hur tidtabellen för lagar och förordningar påverkas, säger minister Adlercreutz.

På agendan fanns också förberedelserna inför Europeiska rådets möte den 26–27 oktober, som kommer att tangera till exempel EU:s stöd till Ukraina.

I det allmänna rådet företräds medlemsländerna främst av Europaministrarna. Allmänna rådet ansvarar för förberedelserna inför Europeiska rådets möten. Det ansvarar också för flera tvärpolitiska områden, till exempel för förhandlingarna om budgetramen och för EU:s utvidgning. Dessutom behandlar rådet frågor som rör rättsstatsprincipen.

Adlercreutz: Utan en stark inre marknad kan EU inte påverka globalt

Europa- och ägarstyrningsminister Anders Adlercreutz deltog på torsdagen i en diskussion om Europas och Afrikas ekonomiska förhållande på Wasa Future Festival tillsammans med bland annat kommissionär Jutta Urpilainen. Adlercreutz lyfte upp vikten av gemensamma spelregler för att unionen ska vara en attraktiv handelspartner.

– Det är viktigt att vi målmedvetet arbetar för att öka och stärka EU:s trovärdighet på den globala marknaden. Det är så vi garanterar att vi hålls konkurrenskraftiga också framöver. Många av de stora globala utmaningar vi står inför – klimatförändringen, hoten mot vår demokrati, säkerhetsutmaningarna och ekonomin som helhet – löses inte utan ett EU som driver dessa frågor, säger Adlercreutz.

En fungerande inre marknad har varit en av unionens stora styrkor. Under coronapandemin fungerade emellertid inte marknaden normalt och bland annat begränsningar i den fria rörligheten skapade utmaningar.

– Den tiden måste vi lämna bakom oss. Vi är helt beroende av en fungerande fri inre marknad och måste akta oss för mekanismer som stör den. Detta är helt centralt för att unionen ska fungera. Konkurrenskraft skapas då marknaden fungerar. Ekonomiska stöd ger i längden felaktiga signaler och stärker inte marknaden på sikt, säger Adlercreutz.

Under tillfället, där också Rwandas, Moçambiques och Brasiliens representanter deltog, underströk Adlercreutz vikten av ömsesidiga partnerskap.

–  EU är redan på många sätt en bra partner och vill bli ännu bättre. Vi använder oss inte av privata arméer eller köper inte heller upp landets bästa jordbruksmark i gengäld för att göra affärer. EU:s mål är att bygga upp långsiktiga partnerskap som bygger på hållbara lösningar och skapar välstånd, säger Adlercreutz.

Adlercreutz har tillbringat hela veckan i Österbotten och besökt flera olika företag.

–  Det finns många bra saker på gång i hela regionen. Energisektorn sprider välstånd både lokalt och globalt och många viktiga infrastrukturprojekt är under planering. Det har varit inspirerande att se hur företag vågar växa och hur fint samarbetet mellan utbildningsanstalter och industrin fungerar, säger Adlercreutz.

Ukraina behöver en Leopardinsats

(English version here)

Kriget i Ukraina går in på sitt andra år. Initiativet ligger nu hos Ukraina, men det finns inget snabbt slut i sikte. Kriget mal på och gnager sakta sönder Ukraina.

Ukrainas framgång har inte endast bottnat i en stark vilja att försvara sig själv, utan också i det stöd väst gett i form av utbildning och utrustning. Detta stöd kommer att avgöra hur kriget slutar. Det ligger i vårt, Europas och hela den fria världens intresse att kriget slutar med en så snabb seger som möjligt för Ukraina. Ryssland skall inte få leva i den villfarelsen, att det på något som helst sätt har gynnats av ett kriminellt angreppskrig. Det materiella stödet till Ukraina måste fortsätta och förstärkas.

I början av kriget diskuterades det i alla länder mycket om nivån på hjälpen och vilket material som skulle skickas. Vi har lärt oss mycket på ett knappt år. Bland annat att nya tekniker snabbt kan förändra situationen på slagfältet. Steg för steg har vi ökat på både kvantitet och kvalitet av det material som skickats. Förändringen har dock varit långsam. Nu är det dags att ta ett steg framåt.

Vintern är här. Den frusna marken kommer återigen att förändra situationen för både Ryssland och Ukraina. Detta bör även återspeglas i det stöd vi ger.

Trots att man beslutsamt stött Ukraina är vissa vapen fortfarande uteslutna från stödet. Bl.a. västerländska, moderna stridsvagnar har inte hört till det material som skickats. Sådana stridsvagnar skulle avsevärt öka Ukrainas stridsförmåga på slagfältet. Ny utrustning kräver utbildning, och det vore därför särskilt värdefullt att förse ukrainarna med ett stort antal stridsvagnar av samma typ, i vars användning de ukrainska trupperna effektivt kan utbildas.

En Leopard 2-stridsvagn av tyskt ursprung skulle vara idealisk för detta ändamål. Tusentals varianter av denna har byggts sedan slutet av 1970-talet och används bland annat i Tyskland, Nederländerna, Sverige, Danmark, Spanien, Norge, Polen och Finland. Den är en av de mest använda västerländska stridsvagnarna. När det gäller prestanda överträffar den den ryska utrustningen från sovjettiden. Under det kalla kriget handlade det om att åstadkomma ett kvalitativt övertag på en anfallare som antogs ha ett kvantitativt försprång.

Genom en gemensam europeisk insats kunde vi på ett kanske avgörande sätt bidra till att Ukraina kan upprätthålla ett momentum i kriget.

Finland har totalt cirka tvåhundra Leopard 2-stridsvagnar. Geografin begränsar våra möjligheter att överföra stora mängder av viktig utrustning som är i bruk. Men genom att signalera beredskap att bidra även med ett litet antal stridsvagnar kan vi kanske få igång ett europeiskt stridsvagns-talko. Det behövs nu.

Genom att starta denna diskussion kunde vi så ett frö för ett bredare – och effektivare – stöd.

Finlands egen försvarsförmåga får inte äventyras, men det är uppenbart att Ukrainas framgång i kriget också är avgörande för Finlands säkerhet. Om vi levererar vagnar måste vi naturligtvis genast inleda beredningen av ersättande anskaffningar.

Risken för att en höjning av stödnivån skulle medföra en eskalering bör inte överskattas. I själva stödets natur inte nämnvärt förändras av att stödet även skulle omfatta västerländska stridsvagnar. Vi skall också akta oss för att analysera vårt stöd utgående från ett ryskt narrativ utan låta oss styras av hur vi bäst försvarar våra egna intressen och våra värderingar.

(insändare i HBL 27.12.2022)

Anders Adlercreutz, riksdagsledamot, SFP

Atte Harjanne, riksdagsledamot, De Gröna