Finland behöver en hållbar ekonomisk återhämtning

/1 Kommentar/i , , , , , , /av

Coronakrisen kommer att ta slut, förr eller senare. Det står ändå klart redan i dag att den kommer att lämna djupa spår i vår ekonomi och i vårt samhälle. Även om vi tills vidare på ett rent siffermässigt plan lyckats tackla själva viruset bra har många trots det förlorat en nära anhörig.

Coronaviruset sköljde över oss som en störtvåg, och världen kommer att se annorlunda ut efteråt. Många saker har förändrats, men många saker består. Finlands läge på världskartan är detsamma. Vår säkerhetspolitiska situation är densamma. Våra utmaningar är desamma. Och klimatet är fortfarande detsamma.

I sinom tid blir det åter aktuellt att tackla de frågor som nu fått vänta – bland dessa klimatförändringen. För klimatförändringen är fortfarande hela mänsklighetens största existentiella hotbild. Coronakrisen och problemen i stunden ska inte ses som en ursäkt för att tappa perspektivet framåt.

Den Internationella energibyrån (International Energy Agency) förutspår att de globala koldioxidutsläppen kan minska med upp till åtta procent 2020. Denna minskning skulle vara sex gånger större än den som skedde efter finanskrisen, och dubbelt så stor som alla minskningar sammanlagt sedan andra världskriget.

Då den globala samhällsekonomin åter kör i gång är faran att utsläppen hastigt börjar öka igen. Detta hände också efter finanskrisen – då ökade utsläppen med nästan sex procent 2010.

Coronakrisen har visat hur krävande globalt samarbete fortfarande är. Motsättningar mellan olika länder har ökat trots att vi kämpar mot ett gemensamt hot. Detta ger oroväckande signaler för det globala klimatsamarbetet. Samarbete behövs nu mer än någonsin. Det här gäller inte minst inom EU, som drabbats speciellt hårt.

Om man tittar in i framtidens marknad är det mycket som är grumligt. Men jag ser ingen orsak till att rena lösningar och klimatvänlig teknologi inte fortfarande skulle vara en garanterat växande framtidsbransch. Detta ska Finland satsa på.

Av dessa orsaker är det viktigt att vägen framåt fokuserar både på ökad ekonomisk hållbarhet och hållbarhet ur miljö- och klimatsynvinkel. En omfattande ekonomisk recession skulle bromsa vårt klimatarbete.

Regeringsprogrammet skrevs i en helt annan ekonomisk situation. Som sig bör reflekterades den verklighet vi levde i då i programmet. Trots att världen runtomkring oss i dag ser helt annorlunda ut är de strategiska målen fortfarande gångbara och viktiga: klimatneutralitet, jämställdhet, kunnande, hållbarhet. Samtidigt är det självklart att stegen med vilka vi vill nå dessa mål måste omvärderas och omprioriteras.

Här träder politiken in i krisen. När systemet är i gungning finns det möjlighet att med små knuffar göra stora förflyttningar. Därför måste också knuffarna vara väl avvägda. De måste föra oss i rätt riktning: mot kolneutralitet och en hållbar cirkulär ekonomi.

För att stödja den ekonomiska återhämtningen ur krisen föreslår jubileumsfonden Sitra till exempel en skatteomställning som förflyttar tyngdpunkten från beskattning av arbete till beskattning av konsumtion. Detta skulle inverka positivt på både ekonomin, sysselsättningen och klimatet. Detta är något som Svenska folkpartiet också lyft fram i flera sammanhang.

En ekonomisk strukturomvandling kombinerad med medvetna satsningar på att stärka de ekosystem som bildas när högskolor och företag hittar varandra skulle stärka våra företags verksamhetsförutsättningar. Det skulle också ge dem en innovativ hemmamarknad att ta avstamp från för att bli globala aktörer i den kommande gröna omställningen. Här kunde Finland på ett mycket konkret sätt gå i täten – och skörda frukterna.

De lärdomar som arbetslivet tvingas anamma under krisen kan bana väg för ett mer flexibelt arbetsliv. Vi har nu sett att flexibilitet på ett lokalt plan kan både underlätta vardagen och vara till gagn för både företaget och de anställda. Om vi på vår väg ut ur krisen anammar dessa lärdomar – flexibilitet och lokalt beslutsfattande i våra företag, en ambitiös klimatpolitik och hållbara ekonomiska reformer – kan vi komma ut ur krisen inte bara helskinnade, utan med stärkt konkurrenskraft.

Gott Nytt År!

/0 Kommentarer/i , , , , , , , /av

Efter julpausen tar det nya året vid. Varje år känns det lika underligt att ta ett nytt år i munnen, varje år känns det lika ovant. Så även nu: 2020 – ett helt nytt år som åtminstone jag kommer att skriva fel flera gånger under de kommande veckorna. Ett år som någongång låg långt inte i framtiden men som nu är här. 

När jag som tonåring bläddrade igenom hyllan med serietidningar i Bruno Vinbergs butik i Jorvas fastnade ögonen ofta på en tidning som hette 1999. 52 sidor fulla med rymdäventyr och flygande apparater. 1999 – långt inne. framtiden. 

Och nu långt bak i det förgångna – idag, 2020. 

Många saker förändras långsammare än vi tänkt oss, medan många saker kan förändras till synes över en natt. År 2020 kör vi fortfarande omkring med rätt vanliga bilar i Kyrkslätt, och för bara några år sedan kunde man fortfarande åka tåg till Helsingfors med samma röd-gula tåg som man använde i min barndom. När vi flyttade till Kyrkslätt år 1972 visst mina föräldrar berätta för min storasyster att vi snart får en simhall. Den kom knappt 30 år senare. 

Idag år 2020 förändras Kyrkslätt plötsligt snabbare. Till en del av skäl som vi inte kan påverka. Vi har många nya skolprojekt på gång, nånting som både är en positiv och en negativ sak. Till en stor del beror det på de inomhusluftsproblem vi har tampats med. Samtidigt kommer de nya skolorna att göra oss mer konkurrenskraftiga. När man flyttar till Kyrkslätt i framtiden kan man vara säker på att barnen får gå i bra, moderna skolbyggnader. 

Efter många år av väntan i ett osäkert SOTE-landskap har arbetet med den nya välfärdscentralen också satt igång.  Hur det än går med social- och hälsovårdsreformen kommer vi att behöva service i Kyrkslätt. Och de nya faciliteterna garanterar att så kommer att ske. 

Kring kyrkan färdigställs det förnyade biblioteket som bäst. Samtidigt fortskrider arbetet med planeringen av centrum. När skolan i centrum flyttar bort öppnar det för nya möjligheter. Torget, kyrkan, bibliotek och i sinom tid ett nytt gymnasium skapar möjligheter för ett fint nytt centrum som har alla chanser att locka till sig nya kommuninvånare – både gamla och unga. 

I intensiv förnyelse gäller det att hålla tungan rätt i mun. Vad är förnuftiga åtgärder, vad inte? Det är också alltid en ekonomisk fråga. Är det här en satsning som betalar igen sig? I dagens värld handlar det också om hållbarhet i ett större perspektiv. 

Som kommun har vi förbundit oss till Hinku-projektet. Det ställer  krav på hur vi utvecklar vår kommun som helhet och kräver att vi bl.a. kraftigt skär ner på våra koldioxidutsläpp före år 2030. Det här är saker som vi måste ha i åtanke när vi utvecklar kommunen och vårt näringsliv. Kyrkslätt har nämligen  en hel del unika egenskaper. Vi ligger nära Helsingfors vilket gör oss till en attraktiv ort för företagare. Vi har också en stor jordbrukssektor som på många sätt sitter på nycklarna till ett hållbart samhälle. 

Jag hoppas att varje Kyrkslättbo detta år bekantar sig med de produkter och tjänster som tillverkas här, med de människor som arbetar med den mark vi står på och den skog vi kan vandra omkring i. Smaka på den mat som produceras bakom hörnet. Tryck ner fötterna i den stadiga jorden och ta avstamp in i det år som väntar på oss. 

Sist men inte minst: Jag har en dröm som jag delade med er alla redan för ett drygt år sedan. Jag skulle vilja se Kyrkslätt som den artigaste kommunen i hela Finland. Jag vill se oss alla hälsa på varandra då vi träffas på gångvägarna, på parkeringsplatsen eller vid fotbollsplanen. Att säga hej är ett billigt sätt att skapa gemenskapskänsla och bygga en gemensam framtid. 

Jag är enormt glad för att jag får leda arbetet i kommunfullmäktige. Jag är också tacksam för alla de kommentarer och tips jag fått under detta år. Låt oss hålla flaggan i topp också nästa år. Tillsammans bygger vi vår kommun. 

Joulutauon jälkeen alkaa uusi vuosi. Se on kuin puhdas kirjoittamaton sivu. Ja joka kerta uuden vuosiluvun kirjoittaminen tuntuu aluksi vieraalta ja oudolta. Vuosi 2020. Minäkin tulen takuuvarmasti kirjoittamaan luvun väärin monta kertaa seuraavien viikkojen aikana. Vuosi, joka joskus odotti kaukaisessa tulevaisuudessa, on nyt täällä. 

Kun aikoinaan teinipoikana selailin sarjakuvahyllyä Bruno Vinbergin kaupassa Jorvaksessa, silmäni pysähtyivät usein kiehtovaan avaruusaiheiseen lehteen nimeltä ”1999”. Se kertoi siitä kaukaisesta tulevaisuudesta, jossa lentäisimme ympäri mitä mielikuvituksellisimmissa vempaimissa. Vuosi 1999 siinsi tuolloin jossain kaukana tulevaisuudessa. 

Ja nyt vuonna 2020 vuosi 1999 on jo menneisyyttä. 

Moni asia muuttuu hitaammin kuin mitä kuvittelemme. Jotkut asiat taas muuttuvat yhdessä yössä. Vuonna 2020 käytämme vielä aika normaalin oloisia autoja. Muutama vuosi sitten rantarataa pitkin kulkivat vielä ne samat punakeltaiset junat, joita käytettiin 70-luvulla. Kun me muutimme Kirkkonummelle vuonna 1972 vanhempani kertoivat siskolleni, että kuntaan kohta tulee uimahalli. Ja tulihan se – liki 30 vuotta myöhemmin. 

Tänään Kirkkonummi muuttuu varsin nopeasti. Osittain syistä, joita emme itse voi ohjata. Meillä on monta kouluprojektia käynnissä, mikä on sekä positiivinen että negatiivinen asia. Negatiivinen siksi, että se kertoo vanhoissa kouluissa ilmenneistä sisäilmaongelmista. Positiivinen siksi, että sen myötä saame luotua kunnasta entistä vetovoimaisemman. Kun tulevaisuudessa jokin lapsiperhe pohti Kirkkonummelle muuttoa, vanhemmat voivat olla varmoja siitä, että lasten kouluympäristö on paitsi nykyaikainen, myös terveellinen. 

Monen vuoden SOTE-epävarmuuden aiheuttaman odotuksen jälkeen työ hyvinvontikeskuksen rakentamiseksi on alkanut. Riippumatta siitä, miten SOTEn kanssa käy, tulemme tarvitsemaan SOTE-palveluja Kirkkonummella. Uusien tilojen myötä varmistamme sen, että palveluja löytyy. 

Kirkon kupeeseen nousevaa uusittua kirjastoa viimeistellään parhaillaan. Samaan aikaan työ koko keskustan kehittämiseksi jatkuu. Kirkkoharjun koulun muutto avaa uusia mahdollisuuksia. Tori, kirkko, kirjasto ja aikanaan kirjaston taakse nouseva lukiokampus luovat pohjaa uudelle vetovoimaiselle kuntakeskukselle, joka palvelee sekä nuoria että vanhempia kuntalaisia. 

Kun uudistusvauhti on kovimmillaan tulee investointitarpeisiin suhtautua myös kriittisesti. Mitä kannattaa tehdä ja mitä ei? Kyse on aina myös taloudellisesta pärjäämisestä. Onko käsillä oleva panostus sellainen, joka maksaa itsensä takaisin? Kestävän kehityksen kysymykset ovat nekin äärimmäisen tärkeitä kun mietimme Kirkkonummen kehittämistä. 

Kuntana olemme sitoutuneet Hinku-ohjelmaan. Se ohjaa kunnan kehitystä ja edellyttää, että leikkaamme ilmastopäästöjämme voimakkaasti vuoteen 2030 mennessä. Tämän tavoitteen tulee ohjata myös elinkeinoelämämme kehitystä. Kuntana meillä on monta vahvuutta. Me sijaitsemme lähellä Helsinkiä, mikä tekee meistä kiinnostavan kotikunnan erikokoisille yrityksille. Myös maatilatalous on tärkeä kuntataloutemme pilari.

Toivon, että jokainen meistä kirkkonummelaisista innostuisi kokeilemaan mahdollisimman usein paikallisesti tuotettuja palveluja ja tuotteita. Tällä tavalla tuemme aidosti paikallista yrittäjyyttä. Mitä parempi ja innostavampi paikka Kirkkonummi on yrittää, sitä paremmin voimme kaikki.

Ja lopuksi: Minulla on unelma, jonka jaoin teidän kaikkien kanssa jo vuosi sitten. Unelmoin, että Kirkkonummesta tulisi koko Suomen kohteliain kunta. Toivon, että me kaikki tervehtisimme toisiamme  kun tapaamme lenkillä, parkkipaikalla tai jalkapallokentän laidalla. Iloinen ”hei” on halpa tapa luoda hyvinvointia ja viihtyisyyttä meidän kuntalaisten kesken. Ihan pokkana vaan siis tervehtimään ja luomaan uutta tulevaisuutta kanssani. 

Olen äärimmäisen iloinen, että saan luotsata kunnanvaltuustoa. Olen myös kiitollinen kaikista niistä kommenteista ja vinkeistä, joita olen kuluneen vuoden aikana teiltä saanut. Pidetään lippu korkealla myös vuonna 2020. Kuntamme on yhtä kuin me kaikki yhdessä. 

SFP jobbar för en ambitiös klimatpolitik

/0 Kommentarer/i , , , /av

Mona Martin uttrycker (HBL Debatt 21.11) sin oro för Finlands och SFP:s klimatpolitik. Klimatpolitiken är ett område på vilket man hela tiden får ta till sig nya rön och det leder till att det självklart är allt skäl att med jämna mellanrum revidera sina riktlinjer. Det här är också ett område som vi inom SFP förhåller oss mycket ambitiöst till. Det är den viktigaste globala frågan i vår tid.

SFP:s klimatprogram fick mycket positiv respons av klimatrörelsen när det kom ut, och med goda skäl. Det är ett balanserat program som tar fasta på de stora frågorna inom klimatproblematiken. Till flera delar var det mer ambitiöst än andra partiers. Det regeringsprogram som vi har i dag reflekterar i mycket SFP:s klimatprogram, och det ser jag som ett gott betyg.

Martin efterlyser mera direkta krav i vårt program. Här berör hon en av de stora frågorna i klimatpolitiken. Hur balanserar man mellan direkta krav – förbud och reglering – och incitament? I vårt klimatprogram har vi valt att prioritera marknadsekonomiska styrmedel framför förbud. I huvudsak eftersom man lätt går fel om man från politikerhåll definierar vad som får konsumeras och inte får konsumeras. Om vi prissätter rätt saker, i detta fall utsläpp, binder vi oss inte till en teknologi, utan till ett mål. Som motvikt kan man i stället beskatta det vi vill ha – arbete – lättare.

Kampen mot klimatförändringen, som de flesta andra frågor, har också en ekonomisk aspekt, i positiv bemärkelse. Genom att vara föregångare skapar vi en hemmamarknad som gör det möjligt för våra clean-tech-företag att etablera sig, växa till sig, och sedan gå på export. På den vägen har de en positiv inverkan inte bara lokalt utan globalt.

Den generella målsättningen vi ställer är klimatneutralitet 2035. Det är i sig ett mycket konkret och krävande mål. Om vi lyckas utveckla utsläppshandeln på det sätt vi beskriver i vårt klimatprogram är den ett mycket effektivt styrmedel. Vi eftersträvar en modell enligt vilken utsläppsrätternas antal direkt kopplas till EU:s andel av den resterande utsläppskvoten. En sådan utsläppshandel för oss automatiskt mot våra klimatmål.

Skattelättnaden för dividender från onoterade företag är befogad – men en helhetsreform behövs.

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

Företagsstöden var före valet en så gott som outsinlig källa till inbesparingar för de flesta partierna. Vid närmare granskning har det också för denna regering visat sig vara lättare sagt än gjort att skära ner på det man kallar företagsstöd. 

I många fall handlar det om relativa skattefördelar – A beskattas enligt x medan B beskattas enligt y, en lägre procentsats. Då kan man eliminera företagsstödet på två sätt – antingen genom att sänka x eller genom att höja y. Båda alternativen eliminerar företagsstödet, men effekten av dem båda kan ändå vara olika. 

En av de här relativa skattefördelarna gäller beskattningen av onoterade företag. Här kan man i och för sig också ifrågasätta hela påståendet om en annorlunda beskattning av dividendinkomsten från företag vars aktier är illikvida än för aktier som fritt kan köpas och säljas varje dag verkligen kan anses utgöra företagsstöd. Frågan har behandlats i både Helsingin Sanomat och HBL under de senaste veckorna.

Om man bara ser på skattesatsen på de dividender som lyfts kan fördelen kännas obefogad. Verkligheten är dock mer nyanserad, som alltid. 

Onoterade företag har svarat för så gott som all den tillväxt i arbetsplatser vi har sett de senaste åren. De här företagen drivs av verkliga människor – män, kvinnor och familjer. Människor som inte bara satsar sina egna tillgångar, utan i praktiken ofta också sin egen och sin familjs framtid. Det är mot den bakgrunden skattefördelen skall ses. 

Vad handlar det då om för fördel? 

När ett onoterat företag betalar ut dividend – ifall att företaget kan – handlar det om en vinst som redan beskattats en gång. Om dividenden är mindre än 150 000€ och understiger 8% av företagets nettoförmögenhet anses 25% vara beskattningsbar inkomst. 

Resultatet är, att dividender beroende på deras storlek beskattas enligt en procentsats som varierar mellan ca 26 och närmare 50 procent då man tar med samfundsskatten i ekvationen. Detta kan jämföras med på motsvarande sätt beräknad totalbeskattning av dividender från noterade bolag, som uppgår till ca 40-43 procent. 

26 procent är en låg procentsats, närmare 50 procent igen en rätt hög beskattning. Samtidigt beskattas passiv egendom – fastigheter, depositioner, obligationer – enligt skalan 30-34%. 

Är det här då rättvist? 

SFP:s utgångspunkt i regeringsförhandligarna var den, att beskattningen av företagande måste vara skälig. Vi ville inte ha en åtstramning av företagsbeskattningen. Det här handlar inte om att gynna de välbemedlade, utan om att skapa incitament för företagande. Samtidigt är det viktigt att det kapital som finns inte i oskäligt hög grad placeras i t.ex. fastigheter, utan också i växande företag. Genom att lindra beskattningen av en del av de dividender som betalas ut ur onoterade företag uppnår vi båda dessa mål. 

Men det är också klart att den modell vi har idag inte är optimal. Modellen i sig är komplicerad och det, att kalkylen baserar sig på företagens nettoförmögenhet gynnar traditionell industri på bekostnad av servicebranschen eller t.ex. företag inom IT-sektorn. Det här är inte ändamålsenligt med tanke på var vår förväntade tillväxt finns. Samtidigt kan man med fog säga att den nuvarande modellen kan var en orsak till att introduktioner på börsen i dagens Finland inte är speciellt vanliga. 

Att rakt av jämföra beskattningen av löneinkomster, dividender från listade företag och dividender från egen företagsverksamhet är inte ändamålsenligt om vi vill uppnå våra sysselsättningsmål. Vi kan och skall se över våra företagsstöd. Men när vi ser över hur företag beskattas är det inte i någons intresse att skapa en kultur där verksamhetsmiljön förändras från budget till budget eller att kapital hellre placeras i passiva tillgångar än i växande företag som skapar sysselsättning och tillväxt. En samhällsdiskussion och beskattning som gynnar företagsamhet är i allas intresse. 

Insändare HBL 26.10.2019

Suunniteltaessa uutta, ei sovi unohtaa vanhaa. 

/0 Kommentarer/i , , , , , , /av

Viime maanantaina lisäsimme Kirkkonummen kaavoitusohjelmaan uuden osayleiskaavan Veikkolaan. Syy siihen oli ns ELSA-radan, myös Tunnin junaksi kutsutun radan, rakentaminen. Jotta se aikanaan pysähtyisi Veikkolassa se tarvitsee aseman – ja asema puolestaan kaavoitusta. 

Kun kansallisella tasolla puhutaan raideliikenteestä puhumme usein juuri näistä uusista, mahdollisesti tulevista, hankkeista. Puhumme Tunnin junista länteen ja pohjoiseen, Itäradasta ja jopa arktisesta radasta. Keskustelusta usein unohtuu olemassa olevat yhteydet. Ne joita käytämme tänään. Ja toivottavasti huomennakin. Uusia miljardihankkeita on mukava suunnitella, mutta vanhatkin yhteydet tulee pitää kunnossa. 

Rantarata on kärsinyt huomattavia takaiskuja tällä hallituskaudella. Sen ovat huomanneet hyvin konkreettisesti niin Inkoolaiset, Siuntiolaiset kuten Kirkkonummelaisetkin. Yksiraiteisen radan pieneen kapasiteettiin vedoten Y-junaliikenne Karjaalle lakkautettiin pitkän taistelun jälkeen vuonna 2016. Sen jälkeen Turun junan pysähtymisiä Kirkkonummella karsittiin kovalla kädellä. 

Tänään saattaa tulla esiin se tilanne, että kun minä Jorvaslaisena haluan lähteä Turkuun, niin reittiopas reitittää minut Tampereen kautta, Turun junan kulkiessa Kirkkonummen ohi. 

Tässä ei ole mitään järkeä. 

Rantarata on Kirkkonummelle ja koko läntiselle Uudellemaalle elintärkeä yhteys. Kun suunnittelemme uutta emme saa unohtaa olemassa olevaa. On koko läntiselle Uudellemaalle elintärkeää, että Rantarata ja sen kunnostaminen nousee seuraavan hallituksen prioriteettilistalle, riippumatta siitä, mitä ns Tunnin junalle tapahtuu. Rantarata tarvitsee joka tapauksessa toisen raideparin Kirkkonummi-Karjaa välille ja se on syytä rakentaa nyt, eikä myöhemmin. 

Totalrenovera energibeviset

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

När man mäter fel saker kan man inte få rätt svar. Energibeviset för byggnader skall mäta en byggnads energieffektivitet och den vägen styra vårt byggande i en mer resurseffektiv riktning. I energibeviset framkommer det teoretiskt uträknade E-talet, som anger hur energieffektiv byggnaden är. Vad har vi då fått? Om man får tro Helens statistik över […]

Läs mer

Keskustan kehittäminen tulee nostaa keskiöön  – Insändare i KS 16.9.2018

/0 Kommentarer/i , , , , /av
Moni on varmasti sitä mieltä, että Kirkkonummen kuntakeskus on jäänyt lapsipuolen asemaan kuntaamme kehitettäessä. Olen samaa mieltä. Kunta kasvaa dynaamisesti, mutta ydinkeskustamme näyttää kutakuinkin samalta, kuin miltä se näytti omassa lapsuudessani.
Tämän pysähdyksen ajan on loputtava. Kuntamme tarvitsee elinvoimaisen ja viihtyisän keskustan. 
Professori Heikki Reenpää totesi jokin aika sitten,  että Kirkkonummi on Suomen parhaiten varjeltuja salaisuuksia. Itse lisäisin, että keskustamme on paikka, joka voi kehittyä todelliseksi vetovoimatekijäksi. 
Meillä on junarata ja moottoritie – ja vanha upea kirkko kukkulalla kylän keskellä. Kirkon eteen levittäytyy tori, jota reunustaa kohta valmistuva hieno laajennettu kirjasto. Ei voi olla parempaa lähtökohtaa vetovoimaisen kuntakeskustan kehittämiselle. 
Keskustan koulukeskus siirtyy kohta Jokirinteeseen. Se mahdollistaa koko keskustan uudistamisen tiiviiksi pikkukaupungiksi, jossa on useita viihtyisiä kohtaamispaikkoja ja palveluja sekä nuorille että iäkkäille. Keskusta voisi olla torin ja kirkon ympärille kietoutuva kokonaisuus, joka jatkuu pienten aukioiden sarjana kohti rautatieasemaa. Asuinrakennusten kivijalkoja elävöittäisivät pienet yksilölliset liikkeet ja toimitilat. Uuden kirjaston takana voisi olla uusi lukio, jossa toimisi sekä Porkkalan lukio että Kyrkslätts gymnasium. 
Kirkkonummen keskustan tulisi olla paikka, jonne tekee mieli mennä iltaisin tai viikonloppuisin koko perheen voimin. Syömään, ostoksille tai käymään läntisen pääkaupunkiseudun parhaassa kirjastossa. Ja jos nuori lapsiperhe tai juuri eläkkeelle siirtynyt pariskunta pohtii, minne haluaisi muuttaa pääkaupunkiseudulla asumaan, niin Kirkkonummen keskustan tulisi tulla heille mieleen ensimmäisenä – Kirkkonummen keskusta voisi olla Naantalin tapaan pääkaupunkiseudun helmi. 
Minun on vaikea kuvitella että Uudeltamaalta löytyisi mukavampaa paikkaa asua ja toivonkin, että pääsemme nopeasti keskustan kaavatyössä eteenpäin. 
Tässä työssä on muistettava myös se, että omaleimaisuus ja oma identiteetti ovat kunnalle tärkeitä asioita. Kirkkonummi ei ole Espoo. Meidän tulee pyrkiä keskusta-aluetta kehittäessämme erottuvuuteen. Uusi keskustamme voisi olla vaikkapa uuden edistyksellisen puurakentamisen näyteikkuna. Tulevaisuuden ilmastoneutraali pikkukaupunki. 

Vård- och landskapsreformen borde oroa varje österbottning  

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Gustav Skuthäll kallar min insändare i Vasabladet 5.5 för partipolitisk propaganda. Och tar samtidigt till – partipolitisk propaganda.

De brister och problem jag påtalar har inte hittats på på SFP:s partikansli, utan de har framkommit i de otaliga diskussioner jag haft med olika sakkunniga. För dem som för tillfället i social- och hälsovårdsutskottet behandlar reformen i forcerad takt är de alltför bekanta. Det är fråga om verkliga problem som bidrar till det, att reformens ursprungliga mål inte kommer att nås.

Landskaps- och vårdreformen hör ihop, skriver Skuthäll. Däri ligger det stora problemet. Genom att koppla ihop två saker som inte har med varandra att göra har regeringen dels svikit reformens målsättningar, dels avvikit från sitt eget regeringsprogram. Man har själv, med hjälp av sina egna linjedragningar – eller kohandel för att tala klarspråk – försvårat reformen enormt. Om reformen faller, så beror det uttryckligen på detta. På regeringens egna beslut. Genom att av politiska skäl koppla ihop valfrihet och landskapsreform har man skapat ett lagstiftningsmässigt monster.

Den struktur man valt leder till att vårdkedjan splittras, att en integration mellan socialvården, bashälsovården och specialsjukvården försvåras. Det kommer inte ens att vara möjligt att införa ett enhetligt patientdatasystem i de flesta landskapen.

Hur ser då landskapens framtid ut? De kommer antagligen att få beskattningsrätt. Det är den enda vettiga lösningen – den modell som nu föreslås innehåller så grava problem att den inte kan hålla i längden. Men den som tror att landskapen i längden kommer att vara 18 stycken kommer att bli besviken. Inom några år kommer de minsta landskapen att försvinna. Efter 18 kommer 12, och sedan kanske 5. Det borde oroa varenda österbottning, vare sig man är centerpartist eller SFP:are.

 

En cirkelsåg som inte borde startas

/0 Kommentarer/i , , , /av

Social- och hälsovårdsreformen har diskuterats aktivt på HBL:s sidor de senaste veckorna. Det är bra. Det handlar om det självständiga Finlands största reform och den förtjänar en ordentlig debatt.

Det börjar dock bli bråttom med att sätta fakta på bordet. Regeringen vill att paketet ska vara godkänt i början av juni så att vi kan ha landskapsval i oktober. Det är bråttom, eftersom Centern inser att stödet för i synnerhet landskapsreformen är obefintligt. I den ekvationen verkar det att vi i så fall går emot bl.a. OSSE:s valtidtabellsrekommendationer inte ha någon betydelse.

Det svaga stödet är inte förvånande. Trots att reformens slutresultat till en del hänger på hur den förverkligas finns det mycket vi redan nu kan förutspå.

Idag har vi ett system som sporrar till god vård i alla skeden. Det är kommunerna som har hand om den förebyggande vården, bashälsovården och kostnaderna för specialsjukvården. I alla steg svarar kommunerna för följderna och kostnaderna av sitt arbete.

Problemet med det vi har idag är att många kommuner är för små för att de skall kunna sköta bashälsovården på ett effektivt sätt. Men incitamenten är det inget fel på, för ansvar och pengar går hand i hand. Det finns helt enkelt incitament att sköta saker väl.

I det som nu föreslås är det tvärtom.

Om reformen godkänns som sådan kommer kommunerna fortsättningsvis att sköta den förebyggande vården, men de svarar inte för följderna då social- och hälsovårdscentralerna sköter bashälsovården.

Social- och hälsovårdscentralerna igen behöver inte bekymra sig för följderna av sitt arbete, eftersom landskapets affärsverk tar hand om specialsjukvården. Tvärtom, de har ett direkt incitament att flytta jobbiga patienter över till landskapets affärsverk.

Man kan införa kontrollinstrument och sanktioner för att styra vården. Men om de grundläggande incitamenten inte fungerar är det inte troligt att det hjälper. Det är mycket osannolikt att regeringens inbesparings- och vårdmålsättningar uppnås. Tvärtom – kostnaderna torde stiga.

Efter reformen ska social- och hälsovårdscentralerna tävla mot varandra på marknaden. Enligt den så kallade kapitationsprincipen betalar landskapen en ersättning åt sote-centralerna för varje patient. Två tredjedelar av ersättningens storlek är fast, oberoende av den vård som patienten behöver. Det leder till ett enormt sårbart system där allt hänger på hur exakt man räknar ut kostnaderna för en viss patientprofil. Om kalkylen är för hög skenar kostnaderna iväg. Om den är för låg finns den en risk för undervård och det, att inga privata social- och hälsovårdscentraler dyker upp på marknaden.

Ministeriet säger att man kan justera ersättningssumman med täta mellanrum. Men vilket privat företag vill göra en stor investering i en sote-centralsverksamhet om ersättningen inte är förutsägbar?

Tanken bakom hela reformen är att undvika ökande kostnader i specialsjukvården genom att man satsar mer på bashälsovården. Men då incitamenten för oss i fel riktning och den ekonomiska modellen är sårbar finns det skäl att vara orolig.

Professor Kekomäki jämförde sote-modellen med en cirkelsåg vars sågblad snurrar åt fel håll. Den ordbilden är bara delvis korrekt. I det som nu föreslås snurrar inte bara bladet åt fel håll utan hela maskinen är felaktigt monterad. Att starta den i brådskande ordning är oansvarigt inte bara med tanke på snickarens händer, utan med tanke på hela verkstaden.

Det system vi har idag har många problem, men samtidigt är det konkurrenskraftigt i internationell jämförelse. Att införa ett enhetligt patientdatasystem skulle redan förbättra mycket, men enligt HUS kommer social- och hälsovårdsreformen att göra det omöjligt. De små kommunernas bekymmer kunde rättas till genom att överföra bashälsovården på sjukvårdsdistrikten. Vi har fungerande modeller på flera håll i landet som kunde införas på nationell nivå. Det finns många alternativ till det vi nu håller på att göra. Många alternativ som är klart bättre än detta.

 

 

(Insändare i HBL 26.4.2018)

Sysselsättningsgraden måste stiga – och det är bråttom

/2 Kommentarer/i , , , , /av

Vår ekonomi växer så det knakar, men arbetslösheten sjunker skrämmande långsamt. Regeringens målsättning om en sysselsättningsgrad på 72 procent verkar svår att uppnå under denna regeringsperiod. Den strukturella arbetslösheten är fortsättningsvis hög i Finland och långtidsarbetslösheten är högst i Norden. Nånting borde alltså göras – och det snart. Vesa Vihriälä från ETLA poängterade helt riktigt att vi inte har råd att låta det ekonomiska uppsvinget glida förbi i vår kamp för en bättre sysselsättning.

Men det är lättare sagt än gjort. Ingen har kunnat undgå diskussionen om regeringens så kallade aktiveringsmodell, en diskussion som gått på högvarv de senaste veckorna.

Arbetsmarknaden är en helhet som beror på många olika faktorer. Om vi bara kunde välja några element från våra grannländer vore det lätt att bygga upp ett attraktivt paket, men verkligheten är mer komplicerad än så. Många skulle gärna ha Danmarks höga arbetslöshetsersättningsnivå, men sällan ersättningens korta varaktighet. Sveriges arbetsmarknad med låg arbetslöshet och stor dynamik vill vi gärna ha, men då borde vi också frångå våra allmänbindande avtal. I diskussionen om aktiveringsmodellen hänvisar man gärna till att man också kräver aktivitet i Danmark – men där finns det också tillräckligt med personal som kan hjälpa till.

När aktiveringsmodellen diskuterades i riksdagen syntes samma tendenser – man tar gärna russinen ur bullan men vägrar att se hur allt hänger ihop.

Tanken bakom aktiveringsmodellen är god. Det är inte fel att kräva aktivitet. Problemen hänger primärt inte ihop med modellen i sig, utan i hur den kan förverkligas. Om den skall fungera på ett sätt som ger alla människor möjlighet att vara aktiva, kräver den satsningar på TE-centralerna. Här är regeringens insatser inte tillräckliga, det krävs mera resurser. Man borde också i högre grad använda sig av privata arbetsförmedlingstjänster, nånting som SFP har förespråkat vid flera tillfällen.

Sen är ju inte vår stora mängd arbetslösa en grå massa, utan 270 000 – ett skrämmande högt antal – individer.

Samma modell passar inte alla. För människor med nedsatt arbetsförmåga kan kraven vara oöverkomliga. För dem borde frivilligarbete kunna vara en form av aktivitet. Det är sällan en väg in i arbetslivet, men det skulle uppehålla en aktivitet, ett socialt nätverk, och på så sätt verka i förebyggande syfte t.ex. mot utslagning.

Överlag vore det viktigt att vi minskar på byråkratin kring arbetsmarknaden och inte ökar på den. Redan nu har vi stora problem med att para ihop arbetssökande med de arbetstillfällen som finns. Endast 1/4 av de arbetsplatser som är lediga dyker upp på TE-centralens listor. Resten fylls andra vägar. De planer som regeringen har på att se antalet arbetsansökningar som en aktivitetsmätare är direkt kontraproduktiv. Företag kommer att översvämmas med undermåliga ansökningar som gjorts endast för att fylla aktiveringskraven.

Företag är med fog oroliga och det borde vi alla vara. Det är svårt att se att följden kunde vara någon annan än den, att antalet öppna, tillgängliga arbetsplatser minskar ytterligare. Arbetsbördan ett företag utsätter sig för genom att annonsera ut en arbetsplats på den öppna marknaden är helt enkelt för stor. Företagen drar öronen till sig – och många arbetslösa blir utan arbetstillfälle.

I denna diskussion är det skäl att komma ihåg vilken den stora risken är: en cementerad, hög arbetslöshetsnivå och tiotusentals människor som permanent fastnar utanför arbetslivet. Där ligger den stora frågan. Det ekonomiska uppsving som vi nu lever i pågår inte för evigt, och en nedgång kommer förr eller senare. Om vi i det skedet har en hög strukturell arbetslöshetsnivå ligger vi verkligt risigt till, både ekonomiskt och mänskligt. Därför hoppas jag att vi vågar ta i arbetsmarknaden som helhet: reformera arbetslivet, föräldraledigheterna, socialskyddet – och aktivera dem som inte har arbete, men på ett konstruktivt, förnuftigt och jämlikt sätt.

Anders Adlercreutz
Riksdagsledamot, SFP