Antti Herlin: Varje välmående företag gynnar varje finländare

/0 Comments/in , , , , , /by

Kones höga ålder och storlek som företag gör det unikt i ett land av Finlands storlek. Vad tycker du man borde göra för att åstadkomma flera företag av samma typ i Finland?

– I Finland diskuteras det livligt hur ett välfärdssamhälle uppstår och hur man borde fördela den förmögenhet vi tillsammans har skapat. Jag tycker det är viktigt att företag och företagare har en möjlighet att bli rika. Den här rikedomen sprider sig i hela samhället.

Kone har under historiens gång, utöver förmåga och kunnande, också haft tur. En viktig faktor för vår framgång har varit att min farfar och min far insåg betydelsen av internationalisering redan under företagets barnaår. Om man vill att ett företag ska kunna växa sig stort räcker den lilla marknad som Finland utgör inte till. Att internationalisera är extremt viktigt. Nuförtiden är  spelbolag och företag inom den digitala sektorn globala aktörer  redan vid födseln. Finlands gränser betyder ingenting för dem.

Företagens konkurrenskraft diskuteras mycket i riksdagen. Hur ser du på det finländska samhällets transparens och tillförlitlighet som en konkurrensfaktor?

– Det har varit mycket viktigt för Finland att Kones ägare är och vill förbli finländska. Min far intervjuades en gång om det här och han svarade ungefär “visst är det här landet ett skattehelvete, men någonting speciellt finns här”. Till den delen har ingenting förändrats. Å andra sidan hör Finland till de bästa länderna i världen när det gäller lycka, samhällelig pålitlighet och avsaknad av korruption. Allt detta hänger ihop. Vi tar lätt de positiva egenskaperna för givna, men så är det inte. De bör vårdas och jag hoppas vi kan hålla fast vid dem också i framtiden.

Också företagsstöden skapar diskussion inom riksdagen. Det är frestande att fantisera om att några miljarder kunde allokeras till något annat än till att stödja företagen, men vid närmare granskning har frågan många sidor. Vad anser du om stöden?

– Kone är inte ett företag som i nämnvärd grad får företagsstöd, Finlands andel av vår omsättning är liten. Inom Kone gäller dock finska värderingar och finländskhet även om vi finns i till exempel Sydafrika eller Kina. Frågan om företagsstöd är komplicerad, men jag är övertygad om att man kunde utveckla modellen genom att till exempel sänka företagsskatten. I stället för en stor samling borde man tillsätta en liten grupp för att dryfta tanken. Ett modigt drag kunde vara att allt som i dag används för att stödja fossila bränslen flyttas över till att stödja förnybar energi. Det kunde förändra världen snabbt.

Även om Finland inte fysiskt är en ö har vi likadana egenskaper som en ö. Våra huvudsakliga marknader ligger bortom haven. Innan vi kommer åt att konkurrera på den marknaden har vi redan förlorat mark på grund av exportkostnaderna. Jag tycker inte vi ska godkänna att den här konkurrensförmånen ges åt andra. I det här avseendet kan företagsstöd motiveras.

Kones produktutveckling har sitt centrum i Finland. Ser du något som skulle kunna ifrågasätta Finlands attraktionskraft som en produktutvecklingens vagga?

– Den sittande regeringen har gjort mycket gott, men nedskärningarna i utbildningen har jag svårt att förstå och godkänna. Vi har till exempel många motgångar på grund av klimatförhållandena och därutöver är världsmarknaden logistiskt avlägsen. Också just nu, när man ser sig om, kan man konstatera att merparten av infrastrukturen är snötäckt. Stora mängder människor använder en massa tid till att flytta snö från en plats till en annan. Eftersom vi har både geografiska nackdelar och naturhinder måste vi kunna fungera intelligent. Här har utbildningen en stor roll.

Är det lätt för Kone att locka till sig kunnigt folk från utlandet?

– Visst finns det folk som gärna kommer till Finland tack vare skolsystemet, tryggheten och andra värden, men trots det har nog läget fler nackdelar än fördelar. Vi har en hel del utländsk arbetskraft i Esbo och i Hyvinge, men speciellt rekrytering av personal för de högre nivåerna är utmanande. Men visst har till exempel Outokumpu, Sanoma, Pöyry och Neste lyckats få utländska verkställande direktörer trots att de är finska företag.

Efter valet skrivs ett regeringsprogram. Vad skulle du lyfta fram som centralt?

-Kampen mot klimatförändringen är viktig och staten har möjligheter där. Finländska företag har insett att kampen mot klimatförändringen också kan vara en god affär. Kone är ett företag som förhåller sig med stort allvar till miljöfrågor, men samtidigt är vi också effektiva hissproducenter och -serviceexperter. Regeringsprogrammet ska enligt mig satsa på en ökning av kolsänkorna. Riksdagen kan stödja detta mål genom att styra Skogsstyrelsens agerande. Det är också viktigt att satsa på utbildning – här behövs det en tydlig linjemarkering.

Företagsansvar är en aktuell fråga. En del företag har startat en kampanj som efterlyser en företagsansvarslag i Finland. Vad anser du om det?

Jag anser inte att vi behöver fler lagar. Vårdföretagsskandalen visar tydligt att det inte går att fungera dåligt i dag. Det enda sättet att fungera hållbart är att göra saker på ett hållbart sätt. Informationsteknologi och internationalitet har gjort att en skum kabinettpolitik modell 80-talet inte längre finns. Saker kommer i dagen och efter det finns det kanske inte längre någon business.

Kone har nolltolerans när det gäller handlingar som strider mot samhällets lagar och normer. Externa granskare synar vår verksamhet och våra underleverantörer. Vi inser att ord och gärningar inte kan stå i konflikt sinsemellan. •

Klimatpanelens hälsning till den kommande regeringen – diskussion med Markku Ollikainen

/0 Comments/in , , , /by

I  november deltog jag i ALDE:s (takorganisationen för Europas liberala partier) konferens i Madrid. Där insåg jag att man förhåller sig mycket olika till klimatförändringen på olika håll i Europa, både när det gäller problem och lösningar. Min slutsats var att vi i Finland – trots all kritik – har kommit ganska långt i klimatdiskussionen. De åtta riksdagsgrupperna skrev ett gemensamt ställningstagande som en linjedragning för följande regeringsperiod och som centralt innehåll för Finlands kommande EU-politik. Den sakkunniggrupp, klimatpanelen, som regeringen tillsatte gav sedan sin syn på saken.

Jag träffar ordföranden för klimatpanelen, professorn i miljöekonomi Markku Ollikainen, och frågar honom hur han ser på den aktuella diskussionen i Finland ur politisk synvinkel.

Talar vi politiker om rätta saker? Finns det något du tycker borde diskuteras livligare?

– Klimatdiskussionen i Finland förs på en rätt god nivå. Men visst finns här områden där det råder okunskap. Till exempel när man diskuterar trafik får man en känsla av att många saknar en helhetsbild. Och när man diskuterar skogen har man likaså en tendens att förenkla det hela. Om man låser sig vid att diskutera bara avverkningsmängder – om de skall öka eller minska – så finns det inget enkelt svar. Man bör se helheten, det vill säga hur den finska jordmånen och skogarna kan binda kol både på kort och lång sikt. Den långsiktiga utvecklingen är den viktiga.

SFP:s strävan är att Finland ska vara kolneutralt före år 2035, det vill säga att utsläppen och sänkorna ska vara lika stora. Vilka tre saker anser du att den kommande regeringen bör koncentrera sig på?

– Finland bör sträva efter att temperaturen inte stiger med mer än 1,5 grader. Det här betyder att vi förbinder oss att minska utsläppen med 55-60 procent före år 2030. Konkreta åtgärder betyder till exempel en förändring av trafikpolitiken.

Hur man löser de stora lederna för kollektivtrafik är viktigt. Verkligt stor betydelse har till exempel utvecklandet av spårtrafiken och strukturförändringen i privatbilismen. Vi måste bygga ut laddningsnätet och få elbilar på marknaden genom att förändra konceptet bilfömån. Det är också klart att vi i allt beslutsfattande bör beakta en social jämlikhet.

– Politikerna bör ha mod att friskt ta ställning till hur jordbruket och skogsbruket ska fås med i klimatarbetet. I kärnan för arbetet med att formulera en klimatstrategi ligger frågan om hur vi ska hantera våra 15 miljoner hektar torvåkrar och -skogar. Om de avverkas enligt kalhyggesprincipen frigörs 7-8 miljoner ton koldioxid. Klimateffekten av en sådan verksamhet skulle vara katastrofal. Ur en klimatpolitisk synpunkt borde vi friställa gödselspridningsområden som är onödiga för jordbruket och i stället plantera  skog, vi behöver 400 000 hektar nyplanteringar. För att öka kolsänkorna måste vi hitta bra incitament.

Menar du att skogsägare och jordbrukare kunde få en inkomst av att upprätthålla och odla kolsänkor och inte enbart av att sälja trä kubikmetervis?

-Just det. På kort sikt kan det hända att träutbudet minskar men forskningen visar att det ökar på lång sikt.

Energisektorn har naturligtvis en kritisk roll när det gäller klimatförändringen. Energiproduktionen måste bli fossilfri. Efter stenkolet har vi ytterligare torven och jordgasen att tampas med. Torven kan vi bli av med. Beskattningsmässigt bör torven behandlas som andra bränslen. Risken ligger i att en del anläggningar nu övergår från stenkol till torv och det betyder att man i praktiken bara går från en utsläppstyp till en annan. Vi bör försäkra oss om att så inte kommer att ske. En ökad produktion av biogas skulle därför vara viktig. Vi hoppas att EU fattar riktiga beslut när det gäller utsläppshandeln.

Jag tackar Markku Ollila för en givande kafédiskussion. Med detta i bagaget känns det bra att gå mot val och förhoppningsvis också mot regeringsförhandlingar. Till min glädje kan jag notera att klimatpanelens tankar ligger väl i linje med SFP:s klimatprogram. När jag tittar ut genom kaféets fönster ser jag att turisterna, med vårens ankomst, i strida strömmar har hittat till Nordens renaste huvudstad. För asiatiska turister kan ren luft vara en exotisk upplevelse. För oss har den varit – och förblir förhoppningsvis också – en självklarhet. •

Harry Lunabba : Pojkar som inte tas på allvar.

/0 Comments/in , , /by

Jag brukar inleda mina forskningsintervjuer med ungdomar med att diskutera forskningsetiska frågor och försäkra mig om att ungdomarna förstår att det är frivilligt att delta i en forskningsintervju. Så var också fallet under en intervju jag gjordemed två 14-åriga pojkar som jag kallar för Peetu och Santtu. Jag intervjuade pojkarna i ett högstadium i samband med att jag samlade etnografiskt forskningsmaterial för min doktorsavhandling.

Då jag hade gått igenom de forskningsetiska frågorna med pojkarna och frågat dem om de deltog frivilligt i intervjun hände något lite oväntat. Peetu svarade som förväntat på min fråga  – med ett entydigt ja.Medan Santtu överraskade mig med ett nej, och han påstod dessutom att de blivit tvingade att delta i intervjun!

Jag har skrivit en forskningsartikel (Lunabba 2016) där jag meridetalj beskriver hur jag tolkade Santtus utspel. Analysens slutsats var att jag tolkade Santtus påstående som ett skämt. I analysen fäste jag mig inte enbart vid den korta sekvensen i början av intervjun, utan centralaför analysen var också de iakttagelser jag kunde göra underintervjuns gång..

Skiftningar i samtalsklimatet

Senare under intervjun drog Santtu inte bara tillbaka sitt påstående om att de blivit tvingade, utan det skedde också en tydlig skiftning i samtalsklimatet. Det var inte ovanligt i intervjuer med pojkar, framför allt då jag intervjuade dem i par,att samtalet inleddes med en ganska lång sekvens av skämt och skratt. Det var inte heller ovanligt att någon, i stil med Santtu, drev med mig då jag ställde mina frågor om vardagen i skolan. Men, med nästa alla pojkar jag intervjuade, lyckades vi till slut komma fram till allvaret; till en djupare nivå i samtalet där rösten blev mjukare, pratet långsammare och lyssnandet mer intensivt och koncentrerat. Det var under allvaret som man kunde ställa de riktigt avgörande frågorna: Hur uppfattar pojkar den påstådda pojkkrisen i skolan? Hur upplever pojkar att de får uppmärksamhet i klassrummen? Och vem i skolan är den trygga vuxna som pojkarna kan anförtro sig åtdå livet känns svårt? Det var också under allvaret som Santtu gav mig komplimangen;att jag under min fyra månaderlånganärvaro i skolan hade visat mig vara en vuxen som fattade vad som är ett skämt.

Allvarliga samtal?

Det är antagligen alltför sällan pojkar får uppleva allvarliga samtal med vuxna. Det var åtminstone vad många pojkar jag samtalade med under mitt fältarbete vittnade om. Jag fick höra att intervjun med mig för ett flertal pojkar var en enastående upplevelse av att en vuxen ställer allvarliga frågor och faktiskt förväntar sig seriösa svar. Motsvarande iakttagelse har gjorts av Stephen Frosh, Ann Phonenix och Rob Pattman– forskarna bakom boken “Young Masculinities”(2002). I bokenbeskriver de hur de blev förvarnade av lärare och andra vuxna om att pojkar inte kommer att klara av långa intervjuer. Meni likhet med mina iakttagelsergav pojkarna i studien uttryck föratt de trivdes bra underden pratstund som forskningsintervjun innebar. Pojkarna uttryckte också att detta var något de sällan förunnats – ett långt och allvarligt samtal med en vuxen.

Kanske det är just allvarliga samtal som mången pojke skulle dra nytta av eller rent av behöva? Inom den kritiska pojkforskningen brukar man ofta hävda att det finns en utbredd “pojkar är pojkar-mentalitet” som handlar om att bortförklara pojkars utmaningar som något naturligt och övergående – något som man egentligen inte behöver ta så allvarligt. Trots att  problematiken t.ex. i fråga om pojkars skolprestationer noteras med jämna mellanrum i samband med publicering av Pisa-resultat, har Välfärdsfinland inte riktigt förmått sig att stanna upp och på allvar begrunda deåtgärder och insatser som skulle behövas för att bemöta pojkar som halkar efter i skolan.

Pojkar är inte alltid bara pojkar!

Allvarliga samtal räcker kanske inte till för att råda bot på alla utmaningar pojkar har, men det kunde vara en bra början för att avveckla ”pojkar är pojkar-mentaliteten”. För pojkar är inte bara pojkar, utan pojkar kan också vara sårbara individer med seriösa bekymmer och behov som behöver bemötas med största allvar.

Det kan krävas både tid och tålamod att jobba sig fram till allvaret med en enskild pojke. Det kan också hända att man som vuxen möter en del motstånd på vägen, innan man lyckas ta sig ner på en djupare samtalsnivå. Men väl där – i allvaret –kan man diskutera de riktigt avgörande frågorna och kanske också hitta fotfäste för den som halkar efter.

 

 

Mögelskolornas tid är förbi

/1 Comment/in , , , , /by

Jag vill inte se en enda mögelskola till! I fortsättningen måste vi kunna försäkra oss om att de kvalitetsnormer som styr byggandet faktiskt efterföljs. Vi måste se till stt byggnaderna underhålls yrkeskunnigt och vi måste kräva att byggfirmorna bär sitt ansvar. Vi måste förstå, att gamla och nya byggnader är olika. Energibestämmelserna måste korrigeras så, att vi bygger byggnader som går att reparera och som inte är känsliga för fel. Här är ett recept som kan hjälpa oss att skapa sunda och säkra byggnader.

Som arkitekt har jag specialiserat mig på träbyggande och allt byggande ligger mitt hjärta nära. Som riksdagsman har jag chockerats av den mängd människor som utsatts för mögel som en följd av dåligt byggande och undermåligt underhåll. Därför har jag varit med och grundat riksdagens inneluftsgrupp, som har som sin uppgift att ta itu med inneluftsproblem lagstadgningsvägen.

Ett nationellt problem

Mögelproblemet är ett nationellt problem. Jag har kunnat följa det på nära håll i min hemkommun Kyrkslätt, där många skolor, bland dem Gesterby skolcentrum, kämpar med inneluftsproblem.
Det är fråga om både slarv och nonchalans. Var och en som vet något om byggande borde kunna undvika frestelsen att bara skjuta upp redan synliga problem. Och när de kommer i dagen, försvinner de inte av att täckas över med silikonmassa. Om problemet existerar redan i dag blir det etter värre för oss att tampas med i morgon.
Moderna byggnader är mera komplicerade än gamla och innehåller mångskiktade konstruktioner. När ett av dessa skikt brister skapas en kedjereaktion. I enkla massiva konstruktioner är sådana kedjereaktioner inte möjliga. Nu har vi situationer där somliga konstruktioner fungerar i laboratorieförhållanden, men inte i det verkliga livet. Riskerna är uppenbara och leder till problem över hela Finland.
Det är också viktigt att inse att en gammal och en ny byggnad inte är en och samma sak. Gamla byggnader skall inte behöva uppfylla samma villlkor, vare sig det gäller energieffektivitet eller ventilation. Ett fel jag ofta ser som förkortar livslängden på en gammal fungerande byggnad är att den förses med modern maskinell ventilation med värmeåtervinning – även om det görs med goda avsikter.


Byggfirmorna har ansvar

Det är helt berättigat att efterlysa hög yrkesetik hos byggfirmorna. En yrkeskunnig byggare bör kunna identifiera de risker som hänger samman med olika typer av lösningar. Om detta inte kan garanteras bör man allvarligt överväga att införa krav på tillstånd för att få idka byggverksamhet. Så gör vi idag inom många andra yrkesområden.
Det är svårt att komma med krav på ansvar 10 eller 20 år efter ett avslutat byggprojekt. Med andra ord bör man satsa på övervakning och kvalitetskontroll under bygget. Någon kan tänkas påstå att övervakningskonstnaderna är för stora. Själv vågar jag påstå att kostnader som härrör sig från dålig kvalitet blir högre.

Byggnader kräver underhåll

Att höja kvaliteten på byggandet är ett klart och tydligt mål. Ett annat mål är att lära sig att underhålla allt mer komplicerade byggnader. Det är ett arbete som inte kan göras av vem som helst, det kräver yrkeskunnande. Genom kontroller med bestämda intervaller kan man undvika att problemen hopar sig. Om konditionstestet har gjorts och mögelhunden har gett daghemmet klara papper, kan en smiley på dörren berätta för barnens föräldrar att här har barnen det bra.
Så visst känner vi till medicinerna, men det är få patienter som svalt dem utan att krångla. Det gäller inte bara upplysningarbete utan också mod att stifta lagar som gör det möjligt att greppa problemen. Lagarna bör vara noggrannt formulerade och entydiga. I beredingsarbetet bör både byggsektorn och dess kunder höras. Morot är bättre än käpp. Det skall vara lönsammare att bygga med hög kvalitet än att bygga kortsiktigt. Vid köp av bygg- och planeringstjänster skall man våga bedöma förhållandet mellan pris och kvalitet. Trots allt hyser jag optimism och tror att erfarenheterna har berett jordmånen för ett förnyande.
Som arkitekt känner jag ett speciellt ansvar för sunt byggande och har förbundit mig att jobba för att lösa inneluftsproblemen och för högre kvalitet på vårt byggande också under följande riksdagsperiod.

Mellanstort är vackert – diskussion med Philip Aminoff

/0 Comments/in , , /by

Du har talat mycket om ägande, om ägande som arbete. I Finland ser man det gärna som nånting statiskt. En egendom uppstår, och så bara växer den. Men det är ju i högsta grad nånting som man måste förvalta och värna om för attsäkra ekonomisk aktivitet och tillväxt, sysselsättning.När vi jämför Finland och Sverige är det mycket som skiljer just vad gäller ägande och sparande. I Sverige har man en tradition av medborgarägande. Företagen är också mer kapitalstarka och expansiva. Här hos oss i Finland känns det som om våra företag köps upp i ett tidigt skede innan de kommit in i en tillväxtfas.

– En mycketstor del av vår industriella tradition bygger på kapitalintensiva industrier. Vi har haft stora företag som pappersfabrikeroch smältverk, och en massa enmansföretag. Men vi har saknat, och saknar, de mellanstora företagen. Här är skillnaden stor till Sverige – de har en längre historia av att vara en handelsnation och av att ha mera kapital i alla samhällsskikt.

När man jämför t.ex.vår byggindustri, en sektor som jag är bekant med, med den som finns i Österrike eller Tyskland är skillnaden också stor. Där finns en massa medelstora familjeföretag som fungerar på marknaden och som dessutom har en stark egen innovationsverksamhet.

– Det är en av orsakerna till att jag ofta tittar mot Tyskland när jag vill se hur vi kunde göra. Där förstår man på nationell nivå att det är de medelstora företagen som är nyckeln till en diversifierad, stryktålig ekonomi. Man har olika risker som bärs av olika personer. Här hos oss har man alltid saknat politisk vilja att fokusera på den gruppen av företag. Här ser jag en enormt stor möjlighet att faktiskt främja tillväxt. Nu satsas det mycket på startups som sen kanske säljs ut, och sen stöder man de största företagen med olika specialstöd för att de inteska Men det sundaste för en stryktålig och diversifierad ekonomin vore att en massa människor investeradehjärteblod, arbete och eget kapital i att bygga fina bolag överallt i landet.

Diversifieringen är en bra poäng. Vi är konjunkturkänsliga i Finland kanske just för att vi avtradition har vi haft en hel del halvstatliga storbolag, men få bolag i skiktet under dem. Du talar om politisk vilja – menar du att det är en utveckling man låtit ske utan att ingripa?

– Jag tycker det saknas vilja. Det finns ingen politik för att främja en annan utveckling, att få småföretag att växa. Men också en brist på förståelse. Man måste titta på hur en sund ekonomi och en sund företagspyramid ser ut. I Finland blir det som ett timglas. Mycket lite finns i mellanskiktet.

Om vi då vill få vårt timglas att se ut som ett ölstop – vad tycker du att vi borde göra?

– Det finns många saker. I decennier var det ett fundamentalt problem att det praktiska ansvaret som ålades en entreprenör som gjorde sin första anställning var större än den risk hen kunde tåla. Man gjorde allt man kunde för att klara sig ensam. Fortfarande tror jag att förståelsen för att en företagare sätter hela sitt liv, hela sin familj, hela sin balansräkning och kanske kommande generationers balansräkning, på spel, fattas. Om man ställer för hårda krav i relation till risktagningsförmågan skrämmer man bort människor från att våga satsa.

Det är det här man inte tänker på, det är inte en lätt börda att bära.

– Vi har många olika ägarkategorier i Finland. Men det finns bara en enda form av företagande i Finland där pengar tvingas ut när bolaget är i kris efter att en tongivande person har avlidit, nämligeninhemskt ägda familjeföretag. Om familjer från vilket som helst av våra grannländer äger ett bolag i Finland påverkar ett dödsfall inte förmågan att investera. Men om en finsk ägare till ett finskt privat ägt bolag dör måste bolagetbetala ut dividender som man sedan betalar arvsskatt med.Så ägandeformen, och var ägaren bor,avgör – ett institutionsägt bolag åker inte ut för det, men det gör däremot ett privatägt bolag.

En annan fråga som du tagit upp är att eget och främmande kapital behandlas olika.

– Jag är glad för att den diskussionen nu tagits upp också hos oss. De pengar som naturligt är mest långsiktigt knutna till ett bolag har i dag de sämsta villkoren. Skattegraden på eget kapital borde aldrig vara högre än skattegraden på främmande kapital. Det system vi har i dag främjar kortsiktigt ägande. Att grunda för att sälja, att börslista för att få mer likviditet så att man kan diversifiera. Detskavar en bra grej att sköta sitt företag långsiktigt.

En diskussion som säkert kommer att ta fart under våren är diskussionen om företagsstöden, och vad viskagöra med dem.

– Tanken att man ska stöda saker utifrån vad de är, är fel. Att främja rutiga tyger framom prickiga fungerar inte. I stället borde man beskatta det som man tycker är skadligt. Det kan vara farligt att främja en teknologi på bekostnad av en annan – vi vet inte vilken teknologi som borde vinna. Det gäller t.ex. bilindustrin. Vi tror att batteri och el är den vinnande formeln, men vi kan inte vara säkra på att inte t.ex. bränsleceller i det långa loppet är klokare.

Vi går snart in i regeringsförhandligar igen, vad hoppas du på av den kommande regeringen?

Jag vill ha en mer strategisk vision av vad vi ska vara. Hur ser ett sådant Finland ut som kan klara sig på lång sikt? Vadskavi göra för att må bra, somekonomi och samhälle. Vad är bra, vad är mindre bra, och vad måste fixas? De politiska beslutsfattarna borde ta sig tid för att beskriva hur ett positivt Finlandskase ut om till exempel tjugo år. För bara om vi vet vart vi vill gå kan vi fatta rätt beslut. Och så borde vi acceptera att vissa förändringar tar mera än en riksdagsperiod.

Suunniteltaessa uutta, ei sovi unohtaa vanhaa. 

/0 Comments/in , , , , , , /by

Viime maanantaina lisäsimme Kirkkonummen kaavoitusohjelmaan uuden osayleiskaavan Veikkolaan. Syy siihen oli ns ELSA-radan, myös Tunnin junaksi kutsutun radan, rakentaminen. Jotta se aikanaan pysähtyisi Veikkolassa se tarvitsee aseman – ja asema puolestaan kaavoitusta. 

Kun kansallisella tasolla puhutaan raideliikenteestä puhumme usein juuri näistä uusista, mahdollisesti tulevista, hankkeista. Puhumme Tunnin junista länteen ja pohjoiseen, Itäradasta ja jopa arktisesta radasta. Keskustelusta usein unohtuu olemassa olevat yhteydet. Ne joita käytämme tänään. Ja toivottavasti huomennakin. Uusia miljardihankkeita on mukava suunnitella, mutta vanhatkin yhteydet tulee pitää kunnossa. 

Rantarata on kärsinyt huomattavia takaiskuja tällä hallituskaudella. Sen ovat huomanneet hyvin konkreettisesti niin Inkoolaiset, Siuntiolaiset kuten Kirkkonummelaisetkin. Yksiraiteisen radan pieneen kapasiteettiin vedoten Y-junaliikenne Karjaalle lakkautettiin pitkän taistelun jälkeen vuonna 2016. Sen jälkeen Turun junan pysähtymisiä Kirkkonummella karsittiin kovalla kädellä. 

Tänään saattaa tulla esiin se tilanne, että kun minä Jorvaslaisena haluan lähteä Turkuun, niin reittiopas reitittää minut Tampereen kautta, Turun junan kulkiessa Kirkkonummen ohi. 

Tässä ei ole mitään järkeä. 

Rantarata on Kirkkonummelle ja koko läntiselle Uudellemaalle elintärkeä yhteys. Kun suunnittelemme uutta emme saa unohtaa olemassa olevaa. On koko läntiselle Uudellemaalle elintärkeää, että Rantarata ja sen kunnostaminen nousee seuraavan hallituksen prioriteettilistalle, riippumatta siitä, mitä ns Tunnin junalle tapahtuu. Rantarata tarvitsee joka tapauksessa toisen raideparin Kirkkonummi-Karjaa välille ja se on syytä rakentaa nyt, eikä myöhemmin. 

Ett jämlikt arbetsliv kräver en familjeledighetsreform

/0 Comments/in , /by

När jag år 2003 stannade hemma med vår mellersta son Alvar efter min fru Ias moderskapsledighetsperiod var det verkligen inte mainstream. Och så här som riksdagsledamot kan jag bara beklaga att jag inte då var med i politiken – HBL gav mig nämligen ett helt uppslag och YLE:s nyheter kl. 20.30 gjorde ett flera minuter långt inslag om vår familj. Nyhetsexponering som en riksdagsledamot sannerligen inte skulle tacka nej till!

Vårt arrangemang väckte också frågor i vår närkrets. Hur klara sig Anders där hemma? Kommer han ihåg att sköta barnen? Är du inte orolig på dagarna, Ia?

Idag skulle samma beslut lyckligtvis inte väcka lika mycket uppmärksamhet. Trots att vi män fortfarande bara använder en bråkdel av till exempel föräldraledighetsperioden är det inte mera en stor nyhet när någon gör det. Men fortfarande är behovet av en föräldraledighetsreform lika stort: en kvinnas euro är 83 cent, en stor del av kostnaderna för familjeledigheterna faller på företagarna inom kvinnodominerade branscher och kvinnor avancerar inte i yrkeslivet i samma takt som män.

Genom att upprätthålla de strukturer som leder till en ojämlik fördelning av föräldraledigheterna skapar vi vissa väntevärden. Väntevärden som gäller till exempel det, att en kvinna förväntas vara borta från arbetslivet i några år. Eller det, att en företagare i en kvinnodominerad bransch utgår från att hen tvingas stå för en extra kostnad i och med att ett barn föds. Eller det, att en man förväntas nöja sig med en tre veckors pappaledighet.

Dessa väntevärden leder till att vi bygger in inte bara ojämlikhet, men också ineffektivitet i vårt samhälle.

Då hittar inte alla människor sina rätta platser. Då får inte alla förverkliga sig på bästa sätt. Då fungera inte dynamiken inom familjerna så bra det kunde och då får inte båda föräldrar heller den kontakt med barnen de kunde få.

Så en reform av föräldraledigheten är nödvändig av flera skäl. För att vi ska ha ett mer jämlikt arbetsliv. För att vi ska ha en mer konkurrenskraftig ekonomi. Och för att våra familjer – föräldrar och barn – ska må bättre.

SFP har i ett decennium förespråkat en 6+6+6-modell. I tio års tid har vi talat för behovet av en reform. Denna regeringsperiod lyckades Sannfinländarna stoppa reformen. Nästa regeringsperiod ska de inte ha den möjligheten.

För det har inte våra mammor och pappor, våra företag, våra barn och vårt samhälle som helhet råd med.

 

Blogginlägg på Kvinnoförbundets hemsida 5.3.2019.

Totalrenovera energibeviset

/0 Comments/in , , , , , /by

När man mäter fel saker kan man inte få rätt svar. Energibeviset för byggnader skall mäta en byggnads energieffektivitet och den vägen styra vårt byggande i en mer resurseffektiv riktning. I energibeviset framkommer det teoretiskt uträknade E-talet, som anger hur energieffektiv byggnaden är. Vad har vi då fått? Om man får tro Helens statistik över […]

Read more

Miten käy SOTEn?

/1 Comment/in , , /by

Tätä vaalikautta on enää pari kuukautta jäljellä. Eduskunta jää vaalitauolle reilun kuukauden päästä. Ennen sitä eduskunnalla on kuitenkin pitkä lista lakiesityksiä käsiteltävänään – isoin niistä on sosiaali- ja terveysuudistus – niin sanottu SOTE.

Sosiaali- ja terveysuudistus koostuu useasta lakipaketista. Kaikkien käsittely on vielä kesken. Perustuslakivaliokunta tekee parhaillaan omaa arviointiaan ns. valinnanvapauspaketista. Se valmistunee lähipäivinä. Sen jälkeen hallintovaliokunnan, jossa minä istun, pitäisi vielä saada niin sanottu maakuntauudistuksen toinen osa, MAKU 2, valmiiksi. Tämä siksi, että maakuntauudistuksen ensimmäinen osa käytännössä on riippuvainen toisesta osasta. Maakuntauudistuksen ensimmäinen osa ja valinnanvapauspaketti liittyvät toisiinsa paitsi lakiteknisesti ja sisällöllisesti, niin myös Kokoomuksen ja Keskustan yhteisellä sopimuksella. Mikään ei etene, ennen kuin molemmat ovat valmiita.

Tämä kytkös uhkaa nyt upottaa koko SOTE-laivan. Perustuslakivaliokunta saattaa hyvin löytää paljon korjattavaa ns. valinnanvapauslaista ja saattaa myös käydä niin, että hallintovaliokunta ei ehdi saada omaa työtään valmiiksi maakuntauudistuksen toisen osan kanssa.

Molemmissa tapauksessa koko uudistus todennäköisesti kaatuu. Tämä tarkoittaisi sitä, että seuraavan hallituksen pitäisi aloittaa uudelleen. Ei nollapisteestä, jo tehtyä työtä ei kannata heittää hukkaan, mutta monta askelta peruuttaen.

Tästä prosessista on syytä ottaa opiksi. Sosiaali- ja terveysuudistus on jo itsessään todella iso ja vaativa uudistus. Sitä ei missään nimessä olisi kannattanut kytkeä yhteen maakuntauudistuksen kanssa, eräänä marraskuisen iltana, kuulematta asiantuntijoita.

Jos uudistus tippuu seuraavan hallituksen pöydälle, niin oppi on tämä: Tehdään sosiaali- ja terveysuudistus, ei muuta. Haetaan sille laaja tuki eduskunnan sisältä, jotta ei ajauduttaisi tilanteeseen, jossa käytännössä mikään puolue ei oikeastaan kannata tehtyä esitystä. Jalkautetaan uudistus askeleittain, alueittain niin, että ehdimme kerätä kokemuksia ja oppia matkan varrelta. Hyvä verrokki on tässä suhteessa peruskoulu-uudistus, joka toteutettiin onnistuneesti alueittain, pohjoisesta etelään edeten. Sen jälkeen voimme pohtia, pitäisikö luoduille SOTE-alueille antaa lisää tehtäviä.

Tiedustelulakien käsittely on loppusuoralla

/0 Comments/in , /by

Tiedustelulakien käsittely on loppusuoralla. Syksyllä äänestimme niiden vaatimasta perustuslakimuutoksesta ja nyt olemme saamassa varsinaisia lakipaketteja viimein maaliin. Sekä hallintovaliokunta että puolustusvaliokunta ovat saaneet omat mietintönsä valmiiksi ja pääsemme äänestämään kokonaisuudesta.

Tähän asti tiedustelutoimintaa on Suomessa säädelty puutteellisin laein ja sitä on valvottu puutteellisin työkaluin; olemme monessa tilanteessa olleet muiden maiden tiedustelutietojen varassa. Näin kävi muun muassa vuonna 2013, kun ulkoministeriö joutui verkkohyökkäyksen kohteeksi.

Muutostarpeeseen on tämän hallituskauden aikana vastattu. Hybridiuhkat, informaatiovaikuttaminen, terrorismi ja tietomurrot on tunnistettu todellisiksi uhkakuviksi, joihin tulee varautua ennakoivasti.

Itse olen hallintovaliokunnan jäsen. Se on keskeinen valiokunta nimenomaan siviilitiedustelun näkökulmasta. Yli vuoden ajan olemme kuulleet asiantuntijoita ja käsitelleet meille tehtyä lakiehdotusta. Lausuntoja on käsitelty toistasataa kappaletta. Jos joidenkin lakipakettien valmistelua on tämän kauden aikana voinut moittia huonosta valmistelusta, niin tiedustelulakien kohdalla näin ei voi sanoa. Ministeriö on tehnyt valmistelun osalta perusteellista työtä ja tätä työtä on jatkettu valiokunnassa kaikkien ryhmien voimin. Tiedustelulakien käsittely ei ole päässyt missään vaiheessa politisoitumaan, vaan tahtotila ja tavoitteet ovat olleet kaikille yhteiset. Olemme halunneet saada aikaiseksi tiedustelulain, joka vastaa tämän hetken tarpeeseen niin, että esimerkiksi yksityisyyden suoja ja yksilön oikeusturva ovat mahdollisimman hyvällä tasolla.

Mitkä asiat sitten ovat mietityttäneet käsittelyn aikana? Kun puhutaan tiedustelusta on selvä, että sitä pitää valvoa. Toiminnan valvomiseksi eduskuntaan tulee tiedusteluvaliokunta. Lisäksi nimitetään tiedusteluvaltuutettu, jolla on laajat oikeudet puuttua tiedustelutoimintaan. Näiden toimenpiteiden tulee taata se, että tiedustelua ei käytetä väärin. Olemme käyneet laajasti läpi tiedustelumenetelmiä ja muun muassa sitä, miten tiedustelutietoa saa säilyttää, miten toimitaan, jos sivullinen joutuu tiedustelun kohteeksi ja millä perusteella ylipäätään saa harjoittaa tiedustelua. Tärkeä yksittäinen asia on ollut myös kansainvälinen yhteistyö ja sille asetettavat reunaehdot; meidän pitää varmistaa, ettei meille anneta tietoa, joka on saatu vilpillisin tai ihmisoikeuksia loukkaavin keinoin.

Joitakin kysymysmerkkejä jäi ja jotkut asiat tulevat keskusteluttamaan varmaan jatkossakin. Mikään laki ei ole täydellinen. Siksi on syytä tarkkaan seurata miten lakipaketit nyt toimivat käytännössä.

Tässä tiedustelulakeja koskevassa keskustelussa on syytä pitää mielessä myös yhteiskuntamme muut haasteet: talouden osalta kestävyysvaje ja matala työllisyysaste, ympäristön osalta ilmastonmuutoksen hillitsemisen, Itämeren tilanteen parantaminen ja luonnon monimuotoisuuden vaaliminen sekä perheen sisällä tapahtuvan väkivallan torjuminen ja yhteiskunnan eheyden turvaaminen. Tiedustelulait eivät suoraan liity näihin asioihin, mutta tehokkaan hybridivaikuttamisen kautta näihin asioihin liittyviä tavoitteita voidaan häiritä. Siksi hyvin laaditut tiedustelulait tukevat laajemminkin yhteiskunnan hyvinvointia.

 

(Kirkkonummen Sanomat 10.2.2019)