Ett nytt år fullt av möjligheter

/0 Comments/in , , /by

Efter jul- och nyårsfirandet börjar vardagen. Dagarna blir ljusare och vi går mot våren. Inom vår kommun fortsätter arbetet i skolor, daghem och olika servicepunkter. De som arbetar inom hemvården sätter sig i sina bilar och kör ut till sina kunder som tidigare. På biblioteket – den mest älskade av våra kommunala tjänster – returneras böcker och hungriga fingrar griper efter nya på hyllorna. På Musikinstitutet hörs det igen glada skratt och pianospel ända ut till gården.

Innan vardagen börjar hinner vi ännu gå igenom det som hänt under det gångna året. Det som inte gick som vi tänkt oss kan vi lära av och sedan gå vidare. Ett nytt år erbjuder var och en av oss nya möjligheter. Vi har ett tomt blad framför oss att börja rita på.

Julen har för många av oss inneburit en andningspaus, en möjlighet att stanna upp och fundera på allt som händer runtomkring oss. Själv har jag försökt ta vara på tillfället att fundera på vad jag kunde göra annorlunda under det kommande året – eller bättre. Liksom många andra har jag som vana att avge nyårslöften av olika slag, så också i år. De här är mina löften inför det nya året, från liten till stor skala.

Alla vi kommunala beslutsfattare har garanterat utmaningar med tidsanvändningen. Det är svårt att kombinera sitt egentliga arbete med förtroendeuppdrag och familj. Så är det åtminstone för mig. Trots att jag vet att man borde leva i nuet blir det ofta så, att familjen eller kära människor blir förbisedda. Mitt första nyårslöfte kan te sig futtigt: jag skall försöka vara mer närvarande när jag är hemma. Telefonen och arbetet skall inte komma åt att störa våra gemensamma middagar.

Mitt andra nyårslöfte handlar om framtiden. Artificiell intelligens kommer under de kommande årtiondena att förändra mycket av det vi ser omkring oss idag. Det kommer att innebära förändringar i hur vi arbetar, hur vi producerar varor och tjänster, hur vi kommunicerar med varandra. Som beslutsfattare måste man vara insatt i de möjligheter – och utmaningar – en sådan utveckling medför. Jag tror att det framför allt är en stor möjlighet för oss finländare. Under det kommande året tänker jag därför fördjupa mig i ämnet. Förra året beslöt jag att jag skulle fördjupa mig i frågor som berör skog och skogsbruk. I år blir det artificiell intelligens. 

Mitt tredje och sista nyårslöfte handlar om en sak jag talat om tidigare. Det löftet gäller i allra högsta grad er, kära kyrkslättsbor. Jag vill försöka få så många som möjligt av er med i #hejkyrkslätt-kampanjen. Målet med kampanjen är att göra Kyrkslätt till Finlands artigaste – och lyckligaste – kommun. Jag tror uppriktigt att det, att vi alla glatt vågar hälsa på varandra i vardagen – i butiken, i biblioteket, på tågperrongen – är ett enkelt och fungerande sätt med vilket vi kan öka trivseln i vår kommun. Som ett led i det skall jag själv försöka föregå med gott exempel. 

Många av er har säkert avgett egna nyårslöften. Men jag tänkte trots det komma med ett förslag – eller snarare en önskan. Vi som sitter i kommunfullmäktige gör inte vårt arbete ensamma. Vi jobbar tillsammans alla 51, men vi behöver också er. Jag hoppas att alla kommuninvånare åtminstone en gång under det kommande året kontaktar en kommunfullmäktig med respons om nånting. Som fullmäktigeordförande gör jag mitt bästa för att fullmäktige så bra och samstämmigt som möjligt skall arbeta för alla kommuninvånares gemensamma bästa. Men för att vi skall lyckas behöver vi interaktion. Vi behöver era åsikter för att vi skall förstå hur ni ser på vardagen. Bara då kan vi fatta sådana beslut som gagnar alla i kommunen. 

Jag önskar alla våra nästan 40 000 kommuninvånare ett riktigt gott nytt år. Och var inte rädda att göra vilda nyårslöften!

Tal på Winellska skolans självständighetsdagsfest

/0 Comments/in /by

 

Kära vänner, elever, lärare. Glad självständighetsdag, vår 101:e i ordningen. 

Vi är ett ungt land. Bilen är äldre än vi. Glödlampan fanns förrän Finland fanns. Einsteins relativitetsteori är äldre än vårt land.

Ändå tar vi vår självständighet som en självklarhet. Vi är finländare, Finland har alltid funnits. Att vara finländare är en stor del av vår identitet. Och det är vi här i dag för att fira.

Ni har alla varit med om självständighetsdagar tidigare. För er som går i sjuan är det här antagligen er fjortonde självständighetsdag. För era föräldrar kan det vara den fyrtiofemte – för era  farföräldrar med kanske det är deras sjuttiofemte. 

Men för oss alla är det den första, och enda gången Finland fyller 101 år. Finlands 101:e självständighetsdag. 

Varje dag ni går till skolan lär ni er något. På samma sätt har Finland lärt sig, utvecklats och kommit en lång väg under sina 101 år. 

För ett sekel sedan var vi ett okänt, fattigt land i norra Europa. Ett av de mest underutvecklade. Ett av de absolut fattigaste. Det var inte mycket som talade för att Finland skulle gå den väg vi som land har gått. Att vi hundra år senare skulle vara en modell för många andra. 

Att vi skulle vara ett av de mest jämställda, tryggaste, renaste, bäst fungerande länderna. Ett land som alltid nämns då man diskuterar fungerande modeller, en bra skola, en trygg vardag. 

Ibland förstår vi finländare ändå inte att uppskatta vårt land tillräckligt. Ibland glömmer vi bort hur bra vi har det här.

Hemma hos oss bodde för ett par år sedan en 17 år gammal pojke, Santiago. Han är hemma från Colombia, i Sydamerika, från andra sidan jordklotet. När Santiago – eller Santtu, som vi kallar honom,  kom till oss frågade vi honom – varför valde du Finland? Santtu svarade så här: ”Mitt land, Colombia, är fattigt. Där finns många problem, mycket som borde vara bättre. Jag vill göra mitt land bättre, men för att kunna göra det, måste jag veta vad som fungerar. Jag läste om Finland, att ni har en bra skola, att ni har ett bra land. Jag kom hit för att lära mig, så att jag sen skall kunna hjälpa i mitt eget land.” 

Så sade Santiago om Finland. Det är det landet ni bor i, det är nånting att vara stolt över. 

Men för att det skall gå bra måste man många gånger göra rätt val. Och våga tänka stort.

Jag jobbar i riksdagen. I  riksdagshuset, som man började bygga när Finland var bara åtta år gammalt. Åtta år efter att vi hade haft ett inbördeskrig som hade lämnat djupa sår. På den tiden var det inte underligt att man föddes i en bastu. Att gå hungrig var vardag för många. 

Många kunde ha tänkt att Finland inte klarar sig, att vår självständighet blir kortvarig. Men så tänkte man inte då. Trots att mycket var osäkert, trots att det var knappt om allt satsade man stort. Man byggde ett enormt påkostat hus för att man ville visa att vi tror på oss, att vi tror på vår framtid. 

10 år senare stod vårt land igen inför en stor utmaning. För en människa idag, är det svårt att förstå det många män och kvinnor måste gå igenom, hur de kunde gå igenom två krig. Och hur ett land som tjugo år tidigare hade gått igenom ett inbördeskrig kunde ena sig då det krävdes. 

När man tänker på vad som gör ett land starkt, vad som gör det framgångsrikt, så finns svaret i den egenskapen som de här händelserna återspeglar, i det att man stöder varandra, att man litar på varandra. 

När man står inför en gemensam utmaning – vare sig det är en konflikt som den Finland fick erfara 80 år sedan, eller ett grupparbete i skolan, eller ett projekt på jobbet – så går det mycket bättre om man kan lita på att alla gör sitt, och det kan ni säkert oftast. Det här tycker jag att är vårt Finlands största styrka, att vi litar på varandra. Vi har förtroende för att det vi säger stämmer, och är sant. För då går allt mycket lättare. Det är den största gåvan vi, vi som lever här idag, fått av det hundraettåriga Finland. 

Vad behöver man för att vara lycklig? Tak över huvudet. Nånting att äta. Familj och vänner. En identitet. 

Och en identitet kan vara många saker. Ni är skolelever. Ni är kanske en del av familjen Lindström. Ni är brunhåriga. Handbollsspelare. Ni är evitskogbor, kyrkslättbor, nylänningar, finlandssvenskar, finländare. 

När man har en identitet är man en del av en grupp. Man känner samhörighet, man hittar sin plats. En identitet kan vara stor, men också liten. Ibland är det en minoritet. De flesta av er upplever att ni är finlandssvenskar. En minoritet i Finland. Men ni är också finländare, en minoritet i världen. Att var en del av en minoritet är inte något dåligt, det är en styrka.  

Det är säkert bekant för er också, att då man tex i butikskön hör någon tala svenska, vänder man sig om, två blickar möts och leenden växlas . Det finns en koppling som den gemensamma bakgrunden eller nationaliteten leder till, en koppling som gör det lättare för oss att fungera tillsammans över yrkesmässiga, åldersmässiga eller sociala gränser. För vi finländare är sannerligen ingen homogen grupp. Vi sträcker oss över ett brett socialt, geografiskt och till och med språkligt spektrum. Men nationaliteten binder oss samman. Och vår historia. 

Vår historia är dels det vi läser om i böcker, i skolan. Men också våra minnen. Varje generation har en eller flera händelser som definierar den. Var var du då Kennedy sköts, frågar man någon som levde på 60-talet. På 70-talet var det kanske skottlossningen i München, eller Three mile island, kärnkraftskatastrofen. Själv är ett av mina starkaste barndomsminnen OS i Lake Placid 1980, och hur Finlands Juha Mieto förlorade guldet med 1/100s sekund mot Thomas Wassberg. En hundradels sekund. Det var En katastrof för en 10-åring. För min generation var kärnkraftskatastrofen i tjernobyl nånting alla kommer ihåg, eller dagen då berlinmuren föll. 

På självständighetsdagen i synnerhet är det minnena som binder oss samman. På TV snurrar samma program år efter år. Okänd soldat – och hockeyguldet 1995. Om tio år kanske man också visar Lordis Eurovisionsvinst i denna kavalkad

Vilket är det minnet er generation kommer att bevara. Det ni minns av er barndom? det vet ni kanske inte ännu. Med tiden kommer perspektivet. 

Men vem kan då vara finländare? Måste man känna till dom här händelserna? Måste man vara född i Kyrkslätt, tycka om memma, eller att kasta sig i iskallt vatten efter bastun. 

Det här är en stor fråga för er generation. Hur definierar ni er själva? Hur definierar ni det, som det betyder att vara finländare? 

Man talar mycket om att världen krymper. För tvåhundra år sedan var en mans värld hans by. För femtio år sedan var världen ditt land. Idag har de flesta av er varit utomlands. Ni har flugit tusentals kilometer. Ni har ätit underliga saker. 

När det för femtio år sedan kunde finnas några tusen produkter i en butik talar vi idag om några tiotals tusen. 

Vårt liv har blivit globalt. Ert liv har blivit globalt. Ert ansvar kommer att vara globalt. 

Vi får innerligt hoppas att er generation inte behöver möta det den krigstida generationen mötte. Och jag tror inte ni kommer att göra det. Men vi vet, att ni har andra utmaningar. Att vi har andra utmaningar. 

Och de är globala. 

Klimatförändringen är den stora frågan vi står inför. Och den löser sig inte utan gemensamma ansträngningar. Ansträngningar som kräver, att vi ser på varandra som invånare av samma land, samma planet – oberoende om vi bor i Finland, Sverige eller Indien. Oberoende om vi delar minnet av juniorhockeyguldet 2015 eller Klimatmarschen på hösten. 

Det kräver också att vi funderar på vad det betyder att vara finländare  – och vilken finlands roll är i världen. Vilken er roll är i världen. 

No man is an island, ingen människa är en ö, skrev John Donne 1624. Finland är inte heller en ö. Vi är beroende av varandra. Idag firar vi vår självständighet. Det att vi är de vi är. Ett land, ett folk, en enhet. Men en enhet som växer och ändras. En enhet som tar och ger intryck.  

Kära elever. Ni har några år kvar i skolan. Ni går i en bra skola som ni kan vara stolta över. Jag har också sprungit omkring i den här salen. Ta vara på den här tiden. Ta vara på att ni får lära er. Efter det fortsätter ni kanske att studera någon annanstans. Gå ut i världen. Lär er av det som finns runt omkring er. Men kom sedan gärna tillbaka, visa av erfarenheten. Ta med er era intryck, och gör Finland annorlunda, gör Finland öppnare – och ännu bättre. 

Nu kläcker vi framtidens idéer

/0 Comments/in , /by

Föreningsliv och körsång är nyckeln till ett långt och lyckligt liv, heter det ju. Alla föreningar har sin början, och somliga föreningar har även ett slut. Hem och Skola har dock inte ett slut, men nog en aktningsvärd ålder.

I dag är Hem och Skola ett enormt starkt varumärke, för att ta till marknadsföringsjargong. Hem och Skola är ett förbund som har berört flera generationer av barn och som känns igen av så gott som alla finlandssvenskar, och jag tror att det är ett positivt igenkännande. Det är inte en dålig prestation, och det är ett resultat av det arbete som tiotusentals finländare har gjort för sina barn, sina föräldrar och sina skolor. Nästa år fyller vi 50 år, och det skall firas.

Hem och Skola är en förening som per definition ständigt förnyar sig – varje år kommer det nya förstaklassare och daghemsfamiljer in i rullorna. Men vi har också förnyat oss på många andra sätt under årens lopp. Alla de föräldrar och barn som har deltagit har tillfört mycket till vår organisation. De, ni, har tillfört mycket till hela Svenskfinland. I alla de hundratals lokalföreningar vi har sitter man dessa dagar och planerar årets verksamhet. Idéer kläcks och nya initiativ tas. I takt med att världen och arbetslivet förändras ändras också behovet av samverkan och interaktion med skolan. Det handlar inte mera om att bara koordinera bakturer för mockarutor. Det kan också vara fråga om att till exempel möjliggöra en tätare kontakt mellan hem och skola och ta hänsyn till att föräldramöten klockan 18.30 kanske inte passar alla.

I Lyceiparkens skola i Borgå har man hörsammat det här och ska nu införa distansarbetsmöjligheter för föräldrar i matsalen. Men det finns också sådana föreningar som tycker att man kanske har fallit in i gamla gängor och inte hittar den där nya roliga grejen som skulle sätta sprutt på elever, föräldrar och lärare.

De föreningarna kanske inte nås av de goda idéerna, och upplever att deras eget förråd av idéer har sinat. Vi vill nu hjälpa till att sprida de goda idéer som ni har, fantastiska idéer skall man dela med sig av. Det ska inte gå för dem som det har gått för vårt lands mest stolta innovation, torkskåpet, som än i dag bara är få kök förunnat. Om crowdsourcing fungerar ute i startup-världen fungerar den säkert också inom Hem och Skola.

I det här numret ber vi er därför dela med er av era bästa föreningsidéer så att alla barn, föräldrar och lärare ska kunna ta del av dem. Vi vill skapa en idébank som tar Hem och Skola 50 år framåt i tiden. Vi kommer under nästa år att varje vecka publicera en av dessa idéer, och hoppas på att de faller i god och fruktbar jord hos våra medlemsföreningar. Nästa år vid den här tiden är det kanske inte bara Lyceiparkens matsal som har distansarbetande föräldragäster, utan även många andra runt omkring i Svenskfinland. Med nya idéer kommer gladare barn, ivriga föräldrar och inspirerade lärare – låter som en win-win-situation!

 

Ledare i tidningen Hem och skola 4/2018.

Nu är det bråttom

/0 Comments/in , , /by

”Nu är det bråttom” – ”Nyt on kiire”, ropade närmare 10 000 demonstranter taktfast i Helsingfors centrum för några veckor sedan under klimatmarschen. De som inte vaknade efter det första klimatmötet i Köpenhamn, eller efter Kyoto, eller Paris – de vaknade nu. På riksdagshusets trappor fick representanter för partierna ta emot folkmassan. Och ställas till svars för det de gjort för att motverka klimatförändringen.

IPCC:s rapport är bister läsning. Men samtidigt är den på intet sätt oväntad lektyr. Vi visste vad som var på antågande. Det oväntade var snarare den nivån av konkreti med vilken rapporten målar upp de följder ett misslyckande kommer att ha. Tidigare har vi trott att en uppvärmning på två grader kan gå att hantera. Efter rapporten har gränsen sänkts till 1,5 grader. Och även då är följderna kännbara.

Om vi skall gå från två grader till en maximal uppvärmning på endast 1,5 grader krävs det mycket. Kanske mera än ett sådant här tungrott skepp klarar av. Men nu vet vi också vad ett misslyckande betyder: om vi låter temperaturen slira iväg mot två-graders-strecket är skillnaden på ett globalt plan enorm.

Nästa riksdagsval kommer att handla om mycket. Vården, sysselsättningen, men kanske framförallt om klimatförändringen. Den är en av de viktigaste frågorna inför riksdagsvalet – också för SFP. Denna regering har på många sätt varit progressiv och stakat ut ambitiösa mål. Det har varit en bra början – men samtidigt är det klart att ribban måste höjas. För Finlands del finns utmaningarna inom sektorerna för trafik, energi och skog.

Finlands klimatpanel har stakat ut ett mål på 850 000 elbilar år 2030. Det är ett mycket ambitiöst mål som inte nås av sig självt. Det kräver att vi bygger om beskattningen som berör personbilstrafiken, men även vårt elnät och lagstiftningen kring det. Dels kommer det att leda till ett behov av stora lokala laddningseffekter, men också till en situation där många finländare plötsligt har ett batteri på tiotals kWh hemma hos sig, en elmängd som kan användas för att jämna ut konsumtionstoppar. På samma sätt som vi idag har varmvattenberedare är elbilen i framtiden ett ellager kopplat till våra hem.

Inom energisektorn gäller det att frångå fossila bränslen så snabbt som möjligt, men också att skapa en funktionsmiljö som möjliggör det samspel mellan utbud och efterfrågan som ett utsläppsfritt och antagligen allt mer diversifierat energiproduktionssystem kräver. När energiproduktionen i framtiden är beroende av t.ex. vädret måste det vara möjligt att lagra el, men också att reglera efterfrågan enligt den effekt som finns till buds.

Som helhet har vi i Finland det på många sätt väldigt bra förspänt. Vi har en stor kolsänka med vilken vi kan balansera våra utsläpp. Samtidigt är skogen för en finländare inte vilken naturresurs som helst. Det är fråga om en i stor utsträckning privat egendom och en nationellt viktig näring.

I den stora utsläppsekvationen ställs utsläpp mot sänkor. En kolsänka är motsatsen till utsläpp. Finlands mål kommer med stor sannolikhet inom några år officiellt vara att vi skall vara kolneutrala år 2035. Detta är i linje med IPCC:s rekommendationer. Det kräver att vår kolsänka som idag är knappt 30 miljoner ton koldioxid år 2035 skall vara lika stor som våra utsläpp – som idag är knappt 60 miljoner ton koldioxid. Det betyder också att en minskning av kolsänkan skulle leda till att vi måste skära ner mera inom andra sektorer.

Om vi på ett nationellt plan försöker styra användningen av skogen måste det dels basera sig på verifierad forskning men också på en mekanism enligt vilken de som lever av skogen får en ersättning för den kolsänka deras skog står för. På samma sätt som industrin idag köper utsläppsrätter borde man få ersättning för den kolsänka man uppehåller. För Finlands del vore det relativt lätt att införa en sådan mekanism – redan idag mäter vi lokalt med stor noggrannhet hur skogen växer och dess massa ökar.

Det finns få sektorer inom ekonomin som man med säkerhet kan säga att växer. Hälsovården är en sådan, artificiell intelligens en annan. Cleantech och klimatlösningar är en tredje. För oss i Finland är det viktigt att vi på detta plan vågar vara progressiva. Att vi gör vår andel av våra globala förpliktelser, men också att vi genom det skapar en miljö för våra företag i vilken nya idéer har en möjlighet att slå rot och frodas för att senare gå på export. Klimatmålet att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader når vi inte lätt. Men även här skördas frukterna av dem som vågar.

 

Insändare i HBL 25.11.2018 med Silja Borgarsdóttir Sandelin.

Vielä löytyy yrittämisen esteitä

/0 Comments/in , /by

Työelämän tasa-arvoistamisessa on vielä tekemistä. Hallitus otti yhden askeleen hyvään suuntaan antamalla viikko sitten esityksen, jolla parannetaan perheyrityksessä työskentelevän muttei yrityksen omistajiin kuuluvan työttömyysturvaa. Vastaisuudessa hänet luetaan palkansaajaksi, eli hän on normaalin työttömyysturvan piirissä.

Tällä muutoksella poistetaan yksi monesta keinotekoisesta muurista jolla yrittäjiä – tai heidän perheenjäseniään – pidetään normaalin sosiaaliturvan ulkopuolella. Vaikka yrittäjän perheenjäsentä ei tämän jälkeen enää rangaista, niin yrittäjäksi ryhtyminen on tästä huolimatta vielä monessa suhteessa uhkarohkea seikkailu.

Tilanteessa, jossa työelämän yleinen jäykkyys jopa pakottaa ihmisiä yrittäjäksi – jotta työnantaja voisi vähentää palkkausriskiään – ongelma ei ole pieni eikä mitätön.

Yksin yrittäjiä on Suomessa melkein 200 000. Se on selvä osoitus siitä, että työmarkkinat eivät toimi. Moni yrittää yksin, koska se on työn tekemisen ehto. Palkkaamiskynnys on liian iso. Toinen puoli tätä ongelmaa on henkilöstövuokrauksen yleistyminen, joka ilmiönä on omiaan kasvattamaan suomalaista kustannustasoa.

Tähän ongelmaan voi, ja tuleekin, tarjota ratkaisuksi palkkausriskin alentamista. Hallitus yrittikin puuttua tähän surullisenkuuluisalla irtisanomislaillaan. Se on nyt etenemässä hyvin epämääräisessä muodossa eduskunnassa.

Todellisuuteen on kuitenkin sopeuduttava ja on löydettävä ratkaisuja, jotka vastaavat ongelmiin. Meillä on työelämä jossa yksittäinen työntekijä yhtäkkiä voi olla tilanteessa, jossa työ jatkuu yrittäjänä, kunnes tilanne taas muuttuu. Nykyinen sosiaaliturvamme ei tähän muutokseen taivu. Tähän on tarjottu ratkaisuksi yhdistelmävakuutusta, joka loisi sosiaaliturvamallin jossa työsuhteen ja aseman vaihtuminen ei katkaise henkilön sosiaaliturvaa. Kyse on työttömyysturvasta heille, joka työskentelevät vaihtelevasti palkansaajana ja yrittäjänä. Tänään näille molemmille on omat työttömyysturvaratkaisunsa, joka usein yksilön tasolla käytännössä johtaa siihen, että ei ole kumpaakaan.

Tämän hallituskauden alussa yhdistelmävakuutusta lähdettiin viemään eteenpäin. Jostain syystä työ pysähtyi. Lausuntokierroksella nousi esille kritiikkiä, joka koski vakuutuksen houkuttelevuutta – eli hintaa suhteessa turvaan – sekä työssäoloehdon pituutta.

Ensi kaudella tämäkin asia olisi syytä saada päätökseen. Mutta korjattavaa on muuallakin työelämämme rakenteissa. Jos järjestelmän sisäiset jäykkyydet vievät tilanteisiin, joissa työllistämisen pelko voittaa kasvun kaipuun ja riskin minimoiminen vie meidät kustannustasoa nostaviin ratkaisuihin, voimme perustellusti todeta, että puhumme järjestelmäviasta. Tähän seuraavan hallituksen on syytä tarttua, jotta työelämästämme tulisi tasa-arvoisempi ja kilpailukykyisempi.

 

Blogg i Verkkouutiset 19.11.2018.

Nästa regering måste möjliggöra mera lokal flexibilitet

/1 Comment/in , , /by

Arbetsmarknadsfrågor har aldrig varit lätta att tampas med i vårt Finland. Inte heller denna höst. Regeringens försök att underlätta uppsägningar i företag med färre än tio anställda stötte på massivt motstånd, trots att de faktiska förändringarna var små.

I sig var det absolut rätt målgrupp regeringen hade för sin proposition. 265 000 företag har tio eller färre anställda. Om man kan få en femtedel av dem att ta steget ut och anställa en person – det kan vara fråga om den första utomstående person ett litet företag som ett par driver – skulle det ha stora följder för sysselsättningen.

Att översätta detta i lagform visade sig sedan vara svårt, och det är förstås redan på en principiell nivå problematiskt att sätta företag i olika situation på basen av deras storlek. Men problemet är faktiskt och reellt. Små företag som inte har de resurser stora företag har ser alltför ofta en anställning primärt som en risk. Om metoden som föreslogs sedan är den riktiga kan man diskutera.

Samtidigt har vi en enormt stor arbetslöshet fast vi befinner oss på toppen av en högkonjunktur. Enligt Finlands näringsliv EK:s enkät upplever ungefär en tredjedel av alla företag i Nyland att bristen på lämplig arbetskraft hämmar deras tillväxt. I Österbotten säger hälften av företagen samma sak.

Och ändå ligger arbetslösheten på en hög nivå. Den strukturella arbetslösheten är bland de högsta i Europa. Utbud och efterfrågan talar inte samma språk. En stor del av befolkningen verkar inte hitta sin plats i den ekonomi vi lever i.

För att lösa detta problem krävs det förstås ett helt batteri av åtgärder. Det handlar om utbildning, möjligheter till omskolning, att inte uppehålla mekanismer som hindrar att man flyttar efter arbetstillfällen och så vidare. Men det handlar också om att skapa en flexiblare miljö för företagen att verka.

Här – vad flexibiliteten beträffar –  skiljer sig Finland markant från Sverige. Vi har en rätt lätt arbetslagstiftning, men mycket detaljerade branschspecifika allmänbildande avtal. Avtal som inte bara binder de fackanslutna företagen utan också – och i själva verket i högre grad – dem som inte tillhör facket. Man kan fråga sig vem detta gynnar.

Men flexibilitet måste också betyda delaktighet och medbestämmanderätt. Analogt med den modell man har i Sverige borde anställda i större företag få plats i företagens styrelser. Det här var kontroversiellt då det infördes i Sverige – men erfarenheterna har primärt varit goda. Insyn skulle ge förtroende.

Nästa regering måste möjliggöra mera lokal flexibilitet inom alla företag, vare sig de är fackanslutna eller inte. Man måste lokalt i högre grad än nu kunna bestämma om löner, arbetstider och andra frågor på ett sätt som gynnar företagen som helhet – både de som anställer och de som är anställda. Arbetslivet idag ser annorlunda ut än det gjorde för 30 år sedan. Tanken att samma modell passar alla – liksom den att arbetsplatsen är ett slagfält på vilket bara den ena kan vinna – är inte den verklighet vi lever i.

 

Insändare i HBL 19.11.2018.

Den som får påverka bär ansvar

/0 Comments/in , /by

När jag var i mina sena tonår åkte mina föräldrar iväg på en resa för några dagar. Av någon anledning beslöt min flickvän och jag oss för att vi under tiden kunde passa på att piffa upp husets nedre toalett. Det här var sent åttiotal och vi bodde i ett gammalt trähus, det fanns inte några kakel utan skivor på väggarna. Vi tyckte att vi kunde åstadkomma en hel del med lite målfärg. I skjulet hittade vi dessutom några påbörjade målburkar – gult och grönt.

Sagt och gjort. Väggarna blev gröna och de synliga vatten- och avloppsrören målade vi gula. Ganska snyggt och till och med lite häftigt, på ett industriellt vis, tyckte vi. Lite loft-känsla i ett gammalt trähus i Jorvas är ju aldrig fel, eller vad! Nåväl, mina föräldrar kom hem och blev lite förvånade över förändringen, men lät på intet sätt förstå att det var någonting negativt, vilket jag senare har förundrat mig över. För det var verkligen inte snyggt. Intressant – men inte snyggt. Jag har i efterskott tänkt att de, resultatet till trots, uppskattade initiativet och såg att det kom ur en uppriktig vilja att göra nånting bra, att förbättra toaletten. Senare, när vi som trettioåringar köpte huset av mina föräldrar och flyttade in var toaletten det första utrymmet vi åtgärdade.

Att kunna påverka sin miljö, att få lämna sitt spår i sin omgivning är viktigt. Det här är en vedertagen princip när vi planerar nya områden. Invånarna skall bli delaktiga och höras. Om man får säga sin åsikt och blir hörd känner man att det här är något eget, någonting som också görs för mig. Det har sedan följder, inte bara för hur planeringsprocessen går vidare, utan också för hur området uppskattas, respekteras och sköts om när det väl har blivit färdigt.

Skolan skiljer sig inte i detta hänseende från samhället i övrigt. Skolan är inte ett rum enbart för lärare utan också för resten av personalen, eleverna och deras föräldrar. Det är viktigt att alla upplever att de är delaktiga i miljön och hur den utformas.

Vanliga arbetsdagar sitter jag i riksdagen och har där ofta glädjen att ta emot elevgrupper. För några månader sedan fick jag besök av en grupp elever från min hemkommun. I slutet av besöket kom en elev upp till mig och berättade om ett initiativ som de har gjort – de upplevde att avfall inte sorterades ändamålsenligt i deras skola. Eller rättare sagt – det sorterades rätt, men sopföretaget som samlade upp avfallet slängde allt i ett och samma kärl. Det här ville Tessa, Veronica och Ira råda bot på. För att övertyga beslutsfattarna hade de samlat in namnunderskrifter av hundratals elever i skolan.

Eleverna uppskattade sin skola, men tyckte att skolan kunde vara en bättre aktör i samhället. Elevernas initiativ behandlas som bäst i kommunen och kommer rimligtvis att leda till att saken korrigeras. I det skedet har eleverna konkret fått ett bevis på att det lönar sig att bära ansvar, och att några få individer kan åstadkomma förändring.

Det är viktigt att bli hörd och få upplevelser av att man kan påverka. Den upplevelsen leder till att man vill bära ansvar. Fast det ibland kan gå lite fel – som det trots allt kanske gick med min barndoms gulmålade avloppsrör.

 

(Ledare i tidningen Hem & skola 3/2018)

 

Tal i riksdagens debatt om budgeten för 2019

/0 Comments/in , , , , , /by

Ärade talman,

När vi talar om nästa års budget talar vi samtidigt om framtiden. När vi fattar beslut om hur vi ska använda våra pengar bestämmer vi samtidigt i vilken riktning vi vill styra Finland.

Vad vi väljer att satsa på nu har betydelse för hur framtidens Finland ser ut.

Framtiden är nyckelordet.

Vi ska tänka långsiktigt i våra val. För vem bygger vi framtidens Finland?

Jo, för kommande generationer. Därför ska vi satsa på skola och utbildning. I sitt tal tog Anna-Maja Henriksson upp att nästa riksdagsval kommer att vara ett utbildningsval. Någon kan ju säga att det föregående också var det, men här är vi ändå. SFP vill satsa på hela skolstigen från daghemmet till högskolestudierna.

En av de självklara satsningarna är den subjektiva rätten till dagvård. Nå, det är ju faktiskt ingen satsning, för regeringens inbesparing där de avskaffade den subjektiva rätten, ja, den inbesparingen uteblev. Men den är fortfarande avskaffad, och det bör rättas till.

Ärade talman,

SFP vill också se en mer jämställd framtid i Finland. Därför är det viktigt att nästa regering prioriterar att genomföra en familjeledighetsreform. Genom reformer som stöder jämställdheten idag sår vi frön för en ännu mer jämställd framtid och en högre sysselsättningsgrad.

SFP anser att en familjeledighetsreform ska få kosta, för endast då innebär det att reformen är tillräckligt omfattande för att skapa den förändring vi behöver. Reformen ska stöda ansvarsfördelningen i familjerna och öka på flexibiliteten så att det är lättare att kombinera familj och arbete – både för mamma och för pappa.

Arvoisa puhemies,

Tämä kesä oli poikkeuksellisen lämmin, lämpimin 10 vuoteen. Suomessa mitattiin yhteensä 63 hellepäivää. Vaikka lämpimästä säästä toki saa nauttia, tämä kesä antoi meille suomalaisille myös esimakua kiihtyvästä ilmastonmuutoksesta. Ilmastonmuutos on aikamme suurin haaste. Jo lähitulevaisuuden kannalta on äärimmäisen tärkeää, että jokainen päätös tehdään kestävällä pohjalla ja päätöksen ilmastovaikutukset huomioon ottaen.

Kesän pitkään jatkunut kuivuus piinasi myös maanviljelijöitä. Tämä vuosi on maanviljelijöille huonoin 30 vuoteen ja vuoden viljasadosta ennustetaan tulevan 2000-luvun pienin. Siksi on hyvä, että hallitus päätti 30 miljoonan kriisipaketista tämän vuoden lisätalousarvioon helpottamaan maanviljelijöiden tilannetta.

Emme kuitenkaan voi rakentaa tulevaisuuttamme kriisipakettien varaan. Ennakoimattomista sääolosuhteista tulee väistämättä yhä tavallisempi ilmiö. Ilmasto muuttuu ja sen hillitsemiseksi myös Suomen tulee kantaa vastuunsa.

Me rakennamme tulevaisuuden Suomea ja maailmaa tuleville sukupolville. Valinnoilla, joita teemme tänään, on kauaskatseisia vaikutuksia. Tämän takia tarvitsemme panostuksia uusiutuvan energiaan, kiertotalouteen ja päästöttömien teknologioiden kehitykseen. Meidän tulee myös luopua sähköintensiivisen teollisuuden tuista ja muista ilmaston kannalta haitallisista tuista pikimmiten.

Lämpimät säät johtivat myös ennenäkemättömiin sinileväkukintoihin. Tänä kesänä Suomenlahden levätilanne oli koko vuosikymmenen pahin. Itämeri ei voi hyvin.

Hallitusta onkin kiitettävä siitä, että Itämeren ja sisävesien suojeluun myönnetään yhteensä 45 miljoonaa euroa jaettavaksi seuraavan kolmen vuoden aikana. Ensi vuoden osuus on 15 miljoonaa euroa.

Arvoisa puhemies,

Jokaisella tässä salissa tehdyllä päätöksellä vaikutetaan tulevaisuuteen niin Suomessa kuin muualla maailmassa. Suomen tulee kantaa vastuunsa myös globaalilla tasolla nostamalla kehitysyhteistyön määrärahoja 0,7 prosenttiin bruttokansantulosta. Panostamalla kestävään maailmaan panostamme samalla kestävään tulevaisuuteen myös Suomessa.

On syytä iloita siitä, että sekä ministeri Sipilä että ministeri Orpo ovat puhunut sekä kiintiöpakolaismäärän noston puolesta että kehitysavun korottamisesta niin, että olisimme 0,7 prosentin polulla.

Kysymys on ainoastaan se, miksi mitään ei tapahdu. Miten on mahdollista, että pääministeri linjaa jotain – ja mitään ei tapahdu? Ei kehitysavun suhteen, eikä meidän pakolaiskiintiön suhteen.

Erityisen kisualliseksi koko loogisen ajatuksenjuoksun kannalta on se, että vedotaan pakolaiskiintiön osalta siihen, että voimme nostaa kiintiön sikäli kuin EU panee täytäntöön ajatukset siitä, että käsittelykeskuksia sijoitettaisiin EU:n rajoille.

Mikä siinä vaiheessa jää sanomatta on se, että niihin suunnitelmiin kuuluu oleellisena osana ajatus pakollisesta, sitovasta taakanjaosta. Ja se taas on jotain, jota Suomen hallitus vastustaa.

Arvoisa puhemies,

Sanoilla on merkitystä. Politiikan uskottavuus perustuu siihen, että tarkoittaa mitä sanoo, Nyt on hallituksen aika pakolaiskiintiön ja kehitysavun osalta vastata sanoistaan.

Keskustan kehittäminen tulee nostaa keskiöön  – Insändare i KS 16.9.2018

/0 Comments/in , , , , /by
Moni on varmasti sitä mieltä, että Kirkkonummen kuntakeskus on jäänyt lapsipuolen asemaan kuntaamme kehitettäessä. Olen samaa mieltä. Kunta kasvaa dynaamisesti, mutta ydinkeskustamme näyttää kutakuinkin samalta, kuin miltä se näytti omassa lapsuudessani.
Tämän pysähdyksen ajan on loputtava. Kuntamme tarvitsee elinvoimaisen ja viihtyisän keskustan. 
Professori Heikki Reenpää totesi jokin aika sitten,  että Kirkkonummi on Suomen parhaiten varjeltuja salaisuuksia. Itse lisäisin, että keskustamme on paikka, joka voi kehittyä todelliseksi vetovoimatekijäksi. 
Meillä on junarata ja moottoritie – ja vanha upea kirkko kukkulalla kylän keskellä. Kirkon eteen levittäytyy tori, jota reunustaa kohta valmistuva hieno laajennettu kirjasto. Ei voi olla parempaa lähtökohtaa vetovoimaisen kuntakeskustan kehittämiselle. 
Keskustan koulukeskus siirtyy kohta Jokirinteeseen. Se mahdollistaa koko keskustan uudistamisen tiiviiksi pikkukaupungiksi, jossa on useita viihtyisiä kohtaamispaikkoja ja palveluja sekä nuorille että iäkkäille. Keskusta voisi olla torin ja kirkon ympärille kietoutuva kokonaisuus, joka jatkuu pienten aukioiden sarjana kohti rautatieasemaa. Asuinrakennusten kivijalkoja elävöittäisivät pienet yksilölliset liikkeet ja toimitilat. Uuden kirjaston takana voisi olla uusi lukio, jossa toimisi sekä Porkkalan lukio että Kyrkslätts gymnasium. 
Kirkkonummen keskustan tulisi olla paikka, jonne tekee mieli mennä iltaisin tai viikonloppuisin koko perheen voimin. Syömään, ostoksille tai käymään läntisen pääkaupunkiseudun parhaassa kirjastossa. Ja jos nuori lapsiperhe tai juuri eläkkeelle siirtynyt pariskunta pohtii, minne haluaisi muuttaa pääkaupunkiseudulla asumaan, niin Kirkkonummen keskustan tulisi tulla heille mieleen ensimmäisenä – Kirkkonummen keskusta voisi olla Naantalin tapaan pääkaupunkiseudun helmi. 
Minun on vaikea kuvitella että Uudeltamaalta löytyisi mukavampaa paikkaa asua ja toivonkin, että pääsemme nopeasti keskustan kaavatyössä eteenpäin. 
Tässä työssä on muistettava myös se, että omaleimaisuus ja oma identiteetti ovat kunnalle tärkeitä asioita. Kirkkonummi ei ole Espoo. Meidän tulee pyrkiä keskusta-aluetta kehittäessämme erottuvuuteen. Uusi keskustamme voisi olla vaikkapa uuden edistyksellisen puurakentamisen näyteikkuna. Tulevaisuuden ilmastoneutraali pikkukaupunki. 

Inför ett nytt skolår – tal i Brändö Gymnasium

/0 Comments/in , /by

För två år sedan kom Santiago Londono, en colombiansk pojke till vår familj för ett år. 16 år gammal, utan att kunna svenska eller finska, hade han bestämt sig för att tillbringa ett år med oss.

I Colombia bodde han i Popayan, en stad som är lika stor som halva Helsingfors. Den omgivs av områden som kontrolleras av FARC, en av parterna i det långa inbördeskriget som plågat landet.

När någon kommer till Finland överhuvudtaget ställer vi allt som oftast en fråga – varför kom du hit, varför Finland? För Santiago var svaret lätt.

Så här sade Santiago:

”I Colombia har vi mycket korruption, skolan är dålig, det finns mycket som inte fungerar. Jag vill förbättra mitt land, jag vill hjälpa till. Men för att göra det måste jag veta vad som fungerar. Hur man kan göra, vad som är bra. Jag googlade, letade. Och kom fram till att Finland är ett fungerande land. Det är rent, brottsligheten är låg, det är tryggt, det finns just ingen korruption. Och skolan är bra. Kanske den bästa i världen. Därför ville jag komma hit. Så att jag här skall kunna lära mig och sedan åka tillbaka till mitt land och göra det bättre. ”

Så tänkte Santiago, 16 år gammal.

Han kom hit för att få det vi har. Det som kanske många av oss tar som en självklarhet. En jämställd skola, där alla bereds samma möjlighet att klara sig, att lära sig, att komma framåt.

Efter att Santiago bott hos oss några månader kom ett brev på posten, från Colombia. Ett brev från Colombias president. Santiago hade blivit student våren innan, bland de tio bästa i hela landet. Som en av de tio bästa av en halv miljon studenter.

Som pris fick han ett stipendium på 100 000 dollar för att studera vid universitetet i Bogotá, och en studieplats. Vi tyckte ju förstås det var fantastiskt. Vilken möjlighet för honom!

Men så här sade Santiago: Visst är det fint. Men vet ni vad? Det här är nånting varje finländare får. Inte bara 10 av en halv miljon. Utan varje finländare – en gratis, statsfinansierad utbildning.

Tänk på det. Det är vad ni har.

Nåväl – Under sin knappa 11 månaders vistelse klarade Santiago sig bra, han lärde sig svenska och deltog till och med i studentproven i lång fysik och matematik med goda resultat. Idag studerar han fysik och matematik vid lunds universitet. Returen till Colombia får vänta några år till. Han tänkte, att en nordisk utbildning är en bättre väg mot en internationell forskarkarriär. Han tog vara på den chansen han fick i Finland.

Det finns många olika skeden i livet. Ju äldre man blir desto självständigare förväntas man vara. Desto mer ansvar förväntas man kunna ta.

Ni är nu i ett brytningsskede, i gymnasiet.

Det är en fantastisk tid. Ni står på gränsen till vuxenlivet. Och ni får lära er. Ni får använda all tid ni har till att lära er nya saker. Saker som de fantastiska lärare ni har runt omkring er gör sitt yttersta för att pracka på er, för att få er att suga in. Ni har dem, och framförallt, ni har varandra. Ni knyter vänskapsband som varar hela livet.

Tro mig – och jag vet att det kanske inte alltid känns så – men senare i livet kommer ni att längta tillbaka till de här åren.

Vad betyder då den här friheten, friheten i gymnasiet?

Det betyder att ni skall lyssna på er själva. På vad ni själva vill. Ni får välja, ni får känna efter. Ni får pröva. Ni får välja rätt men också fel.

Fundera på vad ni själva vill. Vad som får er att inspireras. Vad ni vill undersöka närmare, eller vad det är som får er att längta efter nästa lektion.

Och när ni sen studerar – tänk på att ni gör det för er själva. Inte för era föräldrar. Inte för lärarna. Inte för era kompisar. För er själva. På era egna villkor. Våga fundera vad ni tycker, vad ni känner.

Ni kommer att lyckas, många gånger.  Men ni kommer också att misslyckas. Båda behövs, både segrar och förluster – och båda för er vidare. När ni lyckas, kom ihåg att glädjas. När ni misslyckas – fundera på vad som gick fel, och lämna det bakom er.

Många säger att det var bättre förr. Att skolan var bättre förr. Det tror jag verkligen inte. Jag är säker på att den skola ni går i idag är långt bättre än den jag gick i. Och jag är säker på att det idag krävs mycket mera av er än vad som krävdes av mig då jag gick i skola.

Ni får lära er saker jag har varit tvungen att lära mig först långt senare. För många av er är det ingen sak att stå så här framför skolan och tala, som jag gör idag. Men för mig skulle det ha varit så gott som omöjligt som 16-åring.

Det är en färdighet som skolan av idag har lärt er.

Världen runtomkring förändras hela tiden. Informationsmängden är ofantlig. Jag talade tidigare om att göra egna val. Om att känna efter, om att vara kritisk.

Det här, att kunna vara kritisk, att tänka själv är viktigare än någonsin idag. Och det är nånting  ni lär er i skolan.

Hur kan det då gå om man inte kan tänka själv, analysera det man läser? Om man inte ser skillnaden på rätt information och felaktig?

Om ni ursäktar att jag nu lite låter politiska preferenser färga av sig på det jag berättar, så tänkte jag berätta om nånting jag upplevde hösten 2016.

Jag var i USA under presidentvalet och hade möjligheten att följa med några av de sista valtillfällena, både Hillary Clintons och Trumps.

Två dagar före valet åkte jag ut till Leesburg i delstaten Virginia för att se Trumps valtillställning. Det var en mörk novemberkväll ute på landsbygden. Längs med småvägarna stod människor och köade för att komma in i den jättelika ladan där kampanjtillställningen hölls. Och om man köar i några timmar i en människohop hinner man ju växla några ord med dem man köar med förstås.

Då, några dagar innan valet var jag helt säker på att Hillary skulle vinna. Men jag tänkte att det kan vara intressant att höra varför dessa människor ville rösta på Trump.

Så jag talade med mannen som stod bakom mig, en kille på kanske 40 år. Han berättade att han var från West Virginia, en fattig delstat som förlorat en massa arbetsplatser i och med att världen runtomkring förändrats. ”Trump kommer att öppna kolgruvorna igen, därför röstar jag på honom”, sade han.

Det var ju på ett personligt plan ett rätt rationell motivering. Han behöver ett arbete, Trump har lovat fixa det åt honom. Det är inte ett beslut som jag kan kritisera.

Sen är det ju också sant, att kolgruvorna inte har en framtid. Att de står för bara 1/7 av de arbetsplatser som finns enbart inom solenergisektorn. Att det inte finns något ekonomiskt förnuft i att stöda dem, för att inte tala om den negativa klimatpåverkan de har. Men på ett personligt plan kunde jag förstå honom.

Med paret framför mig var det sämre ställt. ”Hillary vill abortera färdiga bebisar och sälja organen till kineserna”, sade en drygt femtioårig kvinna som stod framför mig. ”Det är klart att vi inte kan ha en sådan president. ”

”Hillary driver en pedofilbusiness i Karibien tillsammans med Anthony Wiener, en demokratisk före detta kongressledamot, det kan vi inte acceptera”, sade en tredje.

Under kvällens lopp hörde jag många liknande historier. Liknande, och totalt osanna.

Vi har mera information hela tiden. Men all information är inte rätt. Det är enormt viktigt för hela vårt samhälle att skilja rätt information från fel. Att känna igen det strunt som de här människorna hade fallit för, och att lyfta fram det som är sanning. Våra demokratiska samhällen är starka, men de är bara starka så länge vi har en befolkning som har fått en utbildning, som kan tänka själv, och kan tänka kritiskt.

Information, kritiskt tänkande, att lyssna på sig själv, att inte välja det lätta svaret på svåra komplicerade frågor är vapnet mot Trumpism. Till det hör också en insikt om sin egen historia. Hur det kan gå om det går fel. Vad demonisering av andra, och en svartvit världsbild kan leda till. Tänk på det när ni sitter i skolbänken eller framför dagstidningen eller nätsidan.

Var kritiska, tänk själva.

Många av er tänker säkert att ni har bråttom. Att ni snabbt måste ta er igenom gymnasiet. Att det har stor betydelse om ni gör det på tre år eller fyra år.

Med risk för att nu kanske ge er studiehandledare gråa här säger jag: det har ni inte. Ni har inte bråttom. Ta er tid. Testa nya saker, leta er fram till det som känns rätt.

I er ålder hade jag ingen aning om vad jag ville bli. I något skede vill jag bli kock. Sen tänkte jag att  journalistens yrke kändes som en bra idé. Läkare vill väl alla människor bli i något skede, jag också, men så blev jag ändå till slut arkitekt.

Och idag är jag riksdagsledamot

Känn ingen stress för att ni idag inte vet vad ni vill. Framtidens arbetsliv ser helt annorlunda ut än det jag skolades för. Större delen av er kommer antagligen att ha flera olika jobb under era karriärer. Så ta det lugnt, försök er på olika saker.

Och om ni har möjlighet – åk på ett utbytesår, studera utomlands, utforska nya miljöer, kliv ut ur er bekvämlighetszon.

Som 17-åring åkte jag till Portugal på ett år. Jag bodde ute i ögruppen Azorerna i en portugisisk familj. Jag gick i portugisisk skola och lärde mig portugisiska.

För mig var det året enormt viktigt. Jag fick dels ett år till att fundera på vad jag ville, men jag fick också insikt i en ny kultur, i en ny språkgrupp. Tack vara portugisiskan lärde jag mig senare lätt spanska och italienska. Jag kan inte tänka mig vad mitt liv idag skulle vara utan de upplevelser jag fick under det året.

Sen träffade jag också min fru via utbyteselevsorganisationen, och det var ju inte så dåligt det heller.

Så om ni kan, åk på utbyte – i gymnasiet, eller senare i livet. Och i vilket fall som helst – tro inte på dem som säger att språkkunskaper inte har betydelse. Att engelskan räcker. För då förminskar ni er egen vy av världen.

Bästa elever.

Jag vill att ni kommer ihåg tre saker av det jag sagt.

  • Att studera är fantastiskt. Att få lära sig nytt är ett enormt privilegium. Inse det, njut av det, ta vara på chansen och all den information ni får här i gymnasiet.
  • Känn efter vad ni själv vill. Ni studerar för er, inte för någon annan. Pröva er fram. Sannolikheten för att nånting bra händer är större om ni njuter av det ni gör.
  • Ni har inte bråttom. Det finns tid. Man kan studera länge, man kan studera många saker. Och om det dyker uppe en möjlighet som kanske till och med lite rubbar de planer ni har haft – så ta vara på möjligheten.
  • Och en sak till: Tänk kritiskt. Lär er av historien, akta er för förenklingar och stereotypier. Och njut av varandra, av vänskapen och gemenskapen.

Kära gymnasister. Det blir bra. Grattis till ett nytt skolår fullt av möjligheter.