Tal på Hiroshima-dagen 6.8.2018 i Lovisa

/0 Comments/in , /by

Kun atomipommi räjähti Hiroshiman yllä 73 vuotta sitten yli satojentuhansien ihmisen elämä muuttui silmänräpäyksessä. Maailmalle kantautui viesti: Mikään ei olisi enää koskaan entisellään. Hiroshimasta tuli ihmisen tuhovoiman uusi näyte. Tällaista tuhoa pystymme saamaan aikaan, oli viesti.

Hiroshimalla ei ollut juurikaan sotilaallista merkitystä. Kaupunki ei ollut strateginen kohde. Se oli tarkoituksella säästetty hyökkäyksiltä aina ydinpommitukseen asti,  jotta uuden aseen lähettämä viesti olisi mahdollisimman kirkas ja selvä. Yhtenä aamuna aurinkoa, iloa, naurua. Seuraavana täydellinen tuho, pimeys ja kuolema.

Med Hiroshima tog mänskligheten ett avgörande steg. Visst, Dresden hade lidit, liksom London och Hamburg. Men ingen stad på det sätt som Hiroshima gjorde. Aldrig på samma sätt för att bevisa makt och vilja att förstöra.

Väkivalta on aina helpompaa, jos sen kohteella ei ole kasvoa tai nimeä. Jos kohde on pelkkiä numeroita ja tilastoja. Jos se on kaukana ja siihen liittyvä vihollinen on demonisoitu. Hiroshima näytteli tätä roolia 73 vuotta sitten. Joku muu tekee sen tänään.

Itse olen koulutukseltani arkkitehti. Poliitikko minusta tuli vasta kypsällä iällä. Teinivuoteni osuivat kylmän sodan aikaan, kahdeksankymmentäluvulle. Muistan miten maailman tila huolestutti minua. Olin järkyttynyt kun Reagan valittiin presidentiksi, koska minulle oli kuulemieni keskustelujen perusteella syntynyt käsitys siitä, että hän oli halukas käyttämän ydinaseita. Kuljin 12-vuotiaana ja monta vuotta sen jälkeen lokakuisissa rauhanmarsseissa, koska koin jo silloin, että minulla oli velvollisuus tehdä edes jotain rauhan eteen.

Nuoruuden pohdinnat eivät vieneet minua vielä tuolloin politiikkaan, mutta ne herättivät kiinnostukseni globaaleihin kysymyksiin, vaikuttamiseen, toimivan ja kestävän yhteiskunnan rakentamiseen. Tavoitteita, joita koin voivani edistää myös arkkitehtina.

För att undvika konflikt, katastrofer, krig, behövs fungerande samhällsstrukturer. Den danske arkitekturprofesseorn Jan Gehl skrev för snart 50 år sedan boken ”Livet mellem husene”. Där talar han om hur människor möts och hur man skapar rum för möten. Enligt Gehl minskar risken för våld i direkt proportion till hur troligt det är att man möts igen. I en anonym värld där man inte träffar varandra, där man inte möter varandra, förekommer våld.

I en samhälle behövs därför rum där man kan träffas och umgås. Så är det i ett hem, i en by, i en stad, i ett land – och också gobalt. I ett samhälle där människor möts, träffas, lär känna varandra minskar våld.

Om det finns förståelse, och identifikation med en annan kan man inte glömma offren, då är de inte siffror och statistik på samma sätt som offren i Hiroshima kanske var för dem som stod bakom attacken. Förståelse, som är de här dagarnas tema, är nyckeln till en värld utan konflikt, utan motsättningar.

Jan Gehl puhui siis jo 70-luvulla arkkitehtuurista ja kaupunkisuunnittelusta, niin kuin minä sen ymmärrän,  ymmärryksen rakentamisen keinoina. Se mikä toimii pienessä skaalassa, toimii isossakin. Kohtaamisten kautta paljastuvat erilaisten maailmankuvien vivahteet ja inhimillisyys. Tämä on olennaista, sillä ihmisen mieli haluaa ymmärtää asioita – mahdollisimman helposti. Asioiden ja ihmisten syvällinen ymmärtäminen edellyttää jatkuvaa taistelua yksinkertaistamista vastaan. Se, mikä on yksinkertaistettu on helppo laittaa pakettiin ja lokeroon, ja työntää pois mielestä.

Venäjä on meille herkästi yhtä kuin Putin. Pohjois-Korea on yhtä kuin Kim Jong Un. Turkki on Erdogan ja Palestiinalaiset puolestaan terroristeja. Iranissa ei ole kuin uskonnollista fundamentalisteja ja meksikolaiset ovat, Trumpia lainatakseni, raiskaajia ja huumediilereitä.

Tällaiset yksinkertaistukset ovat helppoja, koska ne eivät edellytä oman maailmankuvan laventamista. Ne eivät edellytä erilaisuuden kohtaamista. Mustamaalaaminen antaa kavalalla tavalla mahdollisuuden korostaa omaa erinomaisuutta

Ymmärtäminen puolestaan vaatii omasta tilasta luopumista ja asioihin perehtymistä.Vaivannäköä ja inhimillisyyttä.

Meidän perheessämme asui edellisvuonna vuoden ajan Santiago-niminen kolumbialainen poika. Hän tuli Suomeen keskeltä Kolumbian sisällissotaa, FARC-sissien hallitsemalta alueelta. Hän oli omin silmin nähnyt sisällissodan kauheudet, mutta myös sen syyt. Sen, miten taloudellinen epätoivo ja epätasa-arvo veivät isolta osalta ihmisiä mahdollisuuden valita, millaisen elämästään muovaavat.

Santiago berättade för oss om det colombianska inbördeskriget. Om hur fattiga människor drivs i händerna på dem som brukar våld som maktmedel, i brist på bättre utvägar. Om hur de egna hopplösa ekonomiska utsikterna inte ger dem något val. Om hur droghandeln är den enda vägen ut för fattiga samhällen i den colombianska djungeln.

Santiago var helt ifrån sig när fredsavtalet föll i folkomröstningen. Han kunde inte förstå – som han tolkade det – bristen på förståelse, varför man inte kunde förlåta, varför viljan att bestraffa och hämnas gick före viljan att försona.

Man valde den enkla lösningen, den som objektifierade den som var annorlunda, som delade upp landet i vi och dem istället för att se det gemensamma.

Santiago bodde hos oss i ett år. Under den tiden lärde vi känna en enormt begåvad ung man som kommit till Finland för att lära sig vad ett stabilt och fungerande demokratiskt samhälle är. Den blott 16-årige Santiago ville lära sig, för att ta det med sig till Kolumbien och där verka för ökad förståelse.

Santiago halusi ymmärtää demokraattista yhteiskuntaa ja sen lainalaisuuksia, jotta hän voisi viedä tätä ymmärrystä takaisin kotimaahansa. Hän halusi löytää aitoja työkaluja johdattaa oma kotimaansa ulos konfliktista.

Hyvät ystävät

Haluamme mielellämme työntää meille vieraan ja vaikean, joskus aidosti epämieluisankin, kauas. Konfliktejakin olisi niin paljon helpompi hoitaa etänä, rahavirtojen avulla.  Kuitenkin he, jotka äänekkäimmin puhuvat paikallisesta auttamisesta ovat usein heitä, jotka kiivaimmin haluavat rajoittaa sitä: sanotaan, että halutaan keskittyä juurisyihin pakolaisvirtojen välttämiseksi. Ja seuraavassa lauseessa ehdotetaan kehitysapumäärärahojen puolittamista. Halutaan koko kakku.

Kakun syömisen mahdollisuutta ei ole Ammanissa tai Pakistanin rajaseutujen asukkailla. Sitä mahdollisuutta ei ole myöskään Tanzaniassa, jossa Burundin sisällissota näkyy konkreettisesti kasvavana pakolaismääränä. Nämä pakolaisvirtojen polttopisteessä asuvat ihmiset on pakotettu ymmärtämään. Meitä ei – vielä.

Hyvät ystävät,

Digitalisoituvan tiedonvälityksen piti kasvattaa ymmärrystämme ulkomaailmasta. Sen piti laajentaa meidän näkökenttäämme. Yhtäkkiä huomaamme, että uhkaa käydä juuri päinvastoin: ihmiset ajautuvat omiin pieniin kupliinsa. Vastakkainasettelu kasvaa. Ja vaikka meillä on enemmän tietoa käytettävissämme kuin ikinä aikaisemmin, rakennamme seiniä ympärillemme, virtuaalisia mielipidekuplia suojaksemme.

Ihmisen rajoittuneisuus ja pelko vierasta kohtaan on aikamme suurimpia haasteita. Miten purkaisimme henkisiä muureja välillämme? Miten näkisimme ihmiset numeroiden takana? Miten tunnistaisimme turvapaikanhakijassa baghdadilasien ambulanssikuljettajan, opettajaäidin, insinöörin urasta haaveilevan tyttären tai kokin koulutukseen pyrkivän pojan?

Olen iloinen nähdessäni teidät täällä tänään. Uskallan uskoa, että teille erilaisuuden hyväksyminen ja kansalaisvaikuttaminen ovat tärkeitä arvoja, joita haluatte kylvää myös ympärillenne. Kaltaisianne ihmisiä tarvitaan muuttamaan maailmaa. Tässä työssä tarvitaan niin määrätietoisuutta kuin kärsivällisyyttä. Mutta myös aitoa idealismia ja unelmia.

I strongly believe the that the theme of these days is the key to the solution. Understanding. A willingness to see the complicated, a willingness to deny the easy answers of a lazy mind.

I am happy to see so many of you here. You are needed. Ni behövs.

Er idealism behövs, era drömmar behövs.

Jotta ymmärrystä löytyisi, jotta Hiroshima ei toistuisi, jotta unelma eläisi.

Kunnianhimoisesti kohti Suomen parasta kotihoitoa

/0 Comments/in , , /by

Aamu on vasta aluillaan, mutta toimistolla on jo täysi kuhina päällä. Mistä on kyse? Kirkkonummen kotihoidossa valmistaudutaan lähtemään autoilla asiakkaiden luo. Päivän asiakkaat on jaettu, lääkepussit kerätty ja tarvikekassit pakattu.

Kotihoito tarkoittaa tässä tapauksessa valtakunnallista nykykäytäntöä, jossa pyritään lisäämään ikäihmisten hoitoa heidän omiin koteihinsa laitoshoidon sijasta. Oma tuttu kotiympäristö, omat tavarat ja oma rauha. Kirkkonummen terveyskeskuksen vuodeosastot lakkautettiin keväällä vuonna 2017. Nyt potilaat siirtyvät Espoon sairaalasta suoraan kotiin toipumaan sairaanhoitajan ohjauksessa toimivien lähihoitajien hoidettaviksi. Omassa kodissa on kotitöitä ja tarvetta liikkua aivan eri tavalla kuin vuodeosastoilla ja tämä tukee kuntoutumista. 

Ne asiakkaat, jotka eivät selviä kotihoidon turvin pääsevät Wohls-kotiin tai Lehmuskartanoon. Lisäksi on olemassa ns. kotisairaala asiakkaille, jotka tarvitsevat sairaalatasoista hoitoa, mutta eivät sairaalan seiniä.

Pääsemme perille ensimmäiseen kotiin. Soitamme ovikelloa. Hyvän päivän toivotusten jälkeen vuorossa on asiakkaan auttamista siirtymisessä vessaan, vaatteiden vaihdossa, pesuissa, ruokailussa ja lääkkeiden antamisessa. Kohtaamisia. Hoitaja lukee mobiililaitteelta, mitä lääkäri on määrännyt ja aikaisempien käyntien merkintöjä. Tiedonkulku on tärkeää kun saman asiakkaan luona käyviä hoitajia on useampia. Myös hoitajien kielitaito on tärkeä, jotta asiakas tulee ymmärretyksi myös silloin, kun hänellä on muistisairaus tai hän puhuu sairautensa vuoksi epäselvästi. Huomattavan suuri osa Kirkkonummen ikäihmisistä on ruotsinkielisiä. 

Ruokapöydän ääressä käymme läpi kuulumisia, niin asiakkaan kuin lastenlastenkin. Äitienpäivä oli edellisenä päivänä ja siitä on paljon kerrottavaa. Kotihoitajalla on kiire, mutta se ei saa näkyä. Jokaiselle asiakkaalle annetaan ihailtavalla tavalla täydellinen läsnäolo.

Kohta auto jatkaa matkaansa seuraavan asiakkaan luo. Aikataulussa pitää yrittää pysyä, eikä se aina ole mahdollista. Matkalla pitää myös yrittää orientoitua seuraavaan kohtaamiseen. Arvatenkin se vaatii keskittymistä.

Tärkeä hetki on sairaalasta kotiutuvan asiakkaan palvelusuunnitelman laatiminen. Siinä kartoitetaan, missä asioissa asiakas tarvitsee tukea ja hoitoa kotonaan ja tästä Kirkkonummi on saanut varsin hyvää palautetta. Kirkkonummi on myös edelläkävijä lääkkeiden jakoon liittyvässä järjestelmässä, jossa kaksi farmaseuttia jakaa lääkkeet valmiiksi. 

Kirkkonummen ikärakenne vanhenee jatkuvasti, mikä lisää terveydenhuollon kustannuksia ja tarvetta hoitaa enemmän ja yhä vaikeahoitoisempia kotihoidon asiakkaita. Kotihoidon on oltava ketterä ja tilanteisiin mukautuva. Muistisairauden kehittyminen ja huomaaminen vaatii kotihoidon lähihoitajilta valppautta ja osaamista. 

Kotihoidon suurimpia haasteita on henkilökunnan vaihtuvuus. Tähän on monta syytä. Kirkkonummella on kolme keskusta ja laajat etäisyydet ja jo tämä tuo haasteita logistiikkaan. Pitäisi jäädä mahdollisimman paljon aikaa olla asiakkaan luona. Tämä vaatimus tekee työstä raskasta ja kiireistä. Välimatkat ovat pitkiä. 

Toimintojen keskittäminen Masalaan on antanut mahdollisuuden kehittää toimintaa, mutta se on myös vaikeuttanut monen hoitajan työpäivää. Nyt olisikin syytä keskittyä siihen, miten työolosuhteita saataisiin parannettua. Autossa istumista olisi syytä vähentää ja aikaa vanhusten luona lisätä. Kirkkonummen kotihoidossa työskenteleminen pitäisi olla pääkaupunkiseudun houkuttelevin hoivatyöpaikka. Digitaalisten apuvälineiden avustamaa aitoja kohtaamisia mahdollistavaa hoivatyötä – omaa kuntaamme rakentaneiden ihmisten parhaaksi.

Minna Hakapää (Vihr.)

Kirkkonummen Kunnanvaltuuston 1.vpj.

HUS-valtuutettu

Anders Adlercreutz (RKP)

Kirkkonummen Kunnanvaltuuston pj.

KansanedustajaA

Päätä pensaaseen piilottamalla ei kestävyysvajetta korjata

/0 Comments/in , /by

Meillä on kestävyysvaje ja ikääntyvä väestö. Syntyvyytemme on matala ja työssäkäyvien osuus pienenemään päin. Tähän haasteeseen voi suhtautua kahdella tavalla. Joko hyväksymme tilanteen muuttumattomana tosiasiana, ja sopeudumme siihen. Tai sitten yritämme tehdä asialle jotain.

Perussuomalaiset ovat valinneet ensimmäisen vaihtoehdon. Jussi Halla-ahon johdolla he ehdottavat, että rajat suljetaan ja että taloutemme sopeutetaan rajojen takana alati kurjistuvaan tilanteeseen. Perussuomalaisten näkemys on, että väestömme homogeenisuus on niin arvokas asia, että maamme hyvinvointi kannattaa sen turvaamiseksi riskeerata.

Toinen vaihtoehto on, että hyväksymme haasteen ja yritämme tehdä asialle jotain.

Viennistä elävä Suomi ei pärjää suljettujen rajojen maailmassa. Siksi tarvitsemme niitä, jotka tekevät töitä viennin eteen. Usein he ovat syntyneet Suomessa. Mutta joskus ulkomailla.

Viennin ja ulkomaalaisperäisten työvoiman korrelaatio on tutkitusti totta: Örebron yliopistossa tehty tutkimus vuodelta 2013 todistaa selkeästi yhteyden ulkomaalaistaustaisten palkkaamisen ja viennin kasvun välillä.

Tämä ei luonnollisestikaan tarkoita sitä, etteikö tähänkin vaihtoehtoon sisältyisi haasteita. Yritysten palkkauspäätöksiä ja kansainvälistymispyrkimyksiä helpottaisi EU:n ja ETA:n ulkopuolisen työvoiman saatavuusharkinnan poisto. Jokaiselle suomalaisesta oppilaitoksesta valmistuneelle ulkomaalaiselle tulisi myöntää automaattinen kaksivuotinen oleskelu- ja työlupa.

Muita polkuja pitkin Suomeen tulleet tarvitsevat lainsäädännöllisiä toimia työllistymisen helpottamiseksi.

Suomen etu on kiistatta se, että tänne tulevat työllistyisivät mahdollisimman vaivattomasti ja nopeasti. Silloin ei ole perusteltua, ettemme anna kaikille edes mahdollisuutta hakea töitä. Kaikilla pitää olla mahdollisuus muukalaispassiin, jotta työskentely olisi mahdollista.

Siitä huolimatta on selvää, että vasta maahan tullut kilpailee eri pohjalta työmarkkinoilla. RKP on esittänyt nuorten työllistämisen helpottamiseksi nuorten minijob-mallia. Vastaavasti maahanmuuttajiin voisi soveltaa määräaikaista kotouttamis-TES:iä, jossa olisi työllistämiseen kannustavat ehdot.

 

(Blogg i Verkkouutiset 22.5.2018)

Vård- och landskapsreformen borde oroa varje österbottning  

/0 Comments/in , , , , /by

Gustav Skuthäll kallar min insändare i Vasabladet 5.5 för partipolitisk propaganda. Och tar samtidigt till – partipolitisk propaganda.

De brister och problem jag påtalar har inte hittats på på SFP:s partikansli, utan de har framkommit i de otaliga diskussioner jag haft med olika sakkunniga. För dem som för tillfället i social- och hälsovårdsutskottet behandlar reformen i forcerad takt är de alltför bekanta. Det är fråga om verkliga problem som bidrar till det, att reformens ursprungliga mål inte kommer att nås.

Landskaps- och vårdreformen hör ihop, skriver Skuthäll. Däri ligger det stora problemet. Genom att koppla ihop två saker som inte har med varandra att göra har regeringen dels svikit reformens målsättningar, dels avvikit från sitt eget regeringsprogram. Man har själv, med hjälp av sina egna linjedragningar – eller kohandel för att tala klarspråk – försvårat reformen enormt. Om reformen faller, så beror det uttryckligen på detta. På regeringens egna beslut. Genom att av politiska skäl koppla ihop valfrihet och landskapsreform har man skapat ett lagstiftningsmässigt monster.

Den struktur man valt leder till att vårdkedjan splittras, att en integration mellan socialvården, bashälsovården och specialsjukvården försvåras. Det kommer inte ens att vara möjligt att införa ett enhetligt patientdatasystem i de flesta landskapen.

Hur ser då landskapens framtid ut? De kommer antagligen att få beskattningsrätt. Det är den enda vettiga lösningen – den modell som nu föreslås innehåller så grava problem att den inte kan hålla i längden. Men den som tror att landskapen i längden kommer att vara 18 stycken kommer att bli besviken. Inom några år kommer de minsta landskapen att försvinna. Efter 18 kommer 12, och sedan kanske 5. Det borde oroa varenda österbottning, vare sig man är centerpartist eller SFP:are.

 

Adlercreutz: Regeringens legitimitet vacklar – landskapsvalet måste flyttas

/0 Comments/in , , , , /by

Det står klart att social- och hälsovårdsreformens tidtabell inte håller. Social- och hälsovårdsutskottet kommer inte att hinna behandla lagförslaget före midsommaren. Det betyder att omröstningen kan ske tidigast i början av juli. Trots det står regeringen fast vid att valet skall hållas i oktober 2018.

– Regeringens sköra legitimitet tål inte mera det cyniska maktspel som regeringen bedriver. Man kan inte i oändlighet tumma på centrala principer i behandlingen av det självständiga Finlands största reform någonsin. Här går gränsen. SOTE-reformen förtjänar och behöver en ordentlig behandling – och valet en tidtabell som respekterar de grundläggande demokratiska principerna, säger Anders Adlercreutz, SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot.

Stödet för social- och hälsovårdsreformen är ytterst svagt i riksdagen. Det är en av orsakerna till att speciellt statsministerpartiet Centern hårdnackat har hållit fast vid den orealistiska valtidtabellen.

– Venedig-kommissionen och OSSE har klart stipulerat att centrala vallagar inte skall ändras mindre än ett år före ett val. Trots det har regeringen tills nu hållit fast vid en tidtabell som klart strider mot de rekommendationer vi själva krävs att andra länder skall följa. Nu får det vara nog. Landskapsvalet måste flyttas framåt.

Hobbykortet gav lättare vardagspussel

/0 Comments/in , /by

Nimenhuuto, Jalkkis, Wilma och Helmi. Whatsappgrupper och Facebookväggar. Det finns en uppsjö av appar och nätsidor som försöker hålla reda på vardagen, hemmet och skolan – för oss föräldrar. Och vi behöver all hjälp vi kan få, åtminstone behöver jag det.

Alltid hinner man ändå inte med. Vi har fem barn, så de äldsta har redan fått lära sig att hantera sin vardag själva. Vi klarar av att koncentrera oss på och koordinera ett eller två barns hobbyer, och så hoppas vi att det tredje har så pass mycket koll på kalendern att vi kan alarmeras om hjälp behövs. Det att våra två äldsta har körkort gör vardagen lättare. Men ändå trillar något igenom emellanåt.

Vi försökte i tiderna vara proaktiva och bygga upp en hanterbar hobbystruktur. En idrott och ett instrument per barn, inte mera. Och absolut inte ishockey. Livskvalitet är i vår familj är att man kan dricka många koppar kaffe på morgnarna – i sitt eget kök, inte i ishallen.

Det har fungerat ganska bra, men ändå känns det som om det är alltför glest mellan de vardagskvällar då alla sitter tillsammans runt matbordet. Det här är vi inte ensamma om.

Jag besökte Island i mitten av mars. På Island vaknade man för tjugo år sedan till insikt om att ungdomarna inte har det så bra som man önskade. I undersökningar kom det fram att över 40 procent av 15-åringarna under den senaste månaden varit kraftigt berusade. Andelen som använt droger var hög även den, över 20 procent. På kvällarna kryllade det av ungdomar med ölflaskor i handen på Reykjaviks gator. Någonting måste göras.

Alla skall ha en hobby, var receptet, och det skall vara lätt för familjerna. Bakom tanken låg seriös forskning. Om man inte får annan stimulans, någonting annat att fokusera på tar man till alkohol och droger.

Man gick in för att utveckla eftermiddagsklubbarna. Man samarbetade med idrottsföreningarna och kopplade samman träningsverksamheten med skolornas eftermiddagsprogram. Man anställde professionella tränare och införde ett hobbykort som i praktiken fungerade som en subvention för hobbyavgifterna.

I dag använder över 80 procent av barnen i den yngre tonåren hobbykortet. Andelen 15- till 16- åringar som har varit berusade under den senaste månaden har sjunkit från över 40 procent till 5. Andelen ungdomar som röker eller använder hasch har sjunkit från ca 20 procent till 2.

Det här är otroligt stora förändringar.

Samtidigt har man fredat kvällarna för familjegemenskapen. De flesta hobbyer tar slut före klockan 19. Barnen har mera tid hemma med sina föräldrar – familjerna har mera tid tillsammans.

Hem och skola på Island har också dragit sitt strå till stacken. Via ett famljekontrakt har man kommit överens om de gemensamma spelreglerna. Barnen kan inte längre skylla på att ”Pelle nog får”, för Pelle får inte heller.

Den isländska modellen visar att man kan uppnå mycket med små medel. Kopplingen mellan förnuftig sysselsättning, en strukturerad vardag och ett allmänt välbefinnande är trots allt inte oväntad. Ändå behövdes det ett isländskt experiment för att vi alla skall kunna se det.

Om man samtidigt gör vardagspusslet lite lättare för oss föräldrar låter det som en win-win, eller vad tycker ni?

 

(Ledare i tidningen Hem och skola 2/2018)

Tal på Veterandagen i Kyrkslätt

/0 Comments/in /by

Arvoisat sotiemme veteraanit, hyvät ystävät, naiset ja herrat.

Bästa veteraner, bästa vänner, mina damer och herrar.

Olemme taas kerran kokoontuneet tänne kiittämään sotiemme veteraaneja siitä, mitä meillä on. Asioista jotka voivat tuntuu itsestään selviltä – kunnes ne eivät sitä enää ole.

Te, hyvät veteraanit – te jos jotkut tiedätte että mitään ei voi ottaa itsestäänselvyytenä. Elämä on hauras. Ystävyys on hauras. Itsenäisyys on hauras.

Suomen itsenäisyys, joka viime vuonna täytti sata vuotta oli hyvin hauras 1939 kun sitä ensimmäisen kerran toden teolla koeteltiin. Takana oli kansalaissota ja tilanne jossa naapuri taisteli naapuria vastaan. Miten kaukana se hetki oli?

21 vuotta – se on kuin tästä päivästä vuoteen 1997, pari vuotta jääkiekon maailmanmestaruuden jälkeen. Se oli kuin eilen. Haavat olivat auki, muistot olivat selvät – mutta kuitenkin kansa pystyi yhdistymään vaaran edessä. Tekemään töitä rintamalla ja kotirintamalla jotta itsenäisyys säilyisi.

Det är svårt att förstå hur det kunde vara möjligt att ett folk, vi finländare, som just gått igenom ett fruktansvärt tragiskt inbördeskrig kunde enas som vi gjorde då – som ni gjorde då. Hur kunde man glömma gamla oförrätter, gamla sorger, och tillsammans stå upp för det som förenar?

Det måste ha funnits en alldeles unik glöd, en unik vilja att försvara det gemensamma.

När jag går omkring riksdagshuset kan jag inte låta bli att slås av samma tanke. Hur kunde ett folk som nyss blivit självständigt, i en värld där vad som helst kunde hända, år 1926, 8 år efter självständigheten, ha mod och kapacitet att bygga ett sådant hus? Tron på självständigheten måste ha varit stark. Tron på Finland som nånting som består, som nånting som klarar sig.

Och det gjorde Finland sannerligen – tack vare er, bästa veteraner.

Nuori Suomi uskoi silloin itseensä ihailtavalla tavalla. 8 vuotta itsenäisyyden jälkeen se lähti rakentamaan itsenäiselle Suomelle itsenäisyyden pyhättöä, eduskuntataloa. Keskellä tyhjää Töölöä, hyvin epävarmassa tilanteessa.

21 vuotta itsenäisyyden jälkeen se pakotettiin unohtamaan menneet, ja yhtymään ulkoisen uhan edessä.

Sukupolvia verrataan usein toisiinsa. Se kuuluu asiaan. Onko tämä sukupolvi edellisten veroinen. Pystyisimmekö me samaan?

Sitä on mahdoton mitata, ennen kuin tarve tulee.

Mutta itse haluan uskoa, ja uskon sitä todellakin, että meillä on ainutlaatuinen yhtenäisyys. Se koostuu monesta asiasta ja sitä vaalitaan monella tavalla. Maanpuolustustahtoa vaalitaan monella tavalla. Itse vietin alkuviikon kansallisella maanpuolustuskurssilla. Se on kansainvälisestikin ainutlaatuinen instituutio jonka piirissä tuodaan yhteen ihmisiä yhteiskunnan eri aloilta nimenomaan siksi, että me tiedämme, että maanpuolustus on yhteinen asia.

Minulla on viisi lasta. Heistä vanhin on tällä hetkellä armeijassa. Hän suorittaa varusmiespalveluksensa Dragsvikissa jonne hän äsken palasi Haminasta. Tämän myötä olen itsekin tullut pohtineeksi maanpuolustustahtoa ja varusmiespalvelusta.

Jag vill själv tro att vi finländare besitter en speciell sorts enighet, en endräkt. Det ni gjorde, bästa veteraner är ett bevis på det.

Enighet, gemenskap, det byggs på många sätt. Genom gemensamma upplevelser, genom gemensamma minnen. Genom gemensamma sånger, gemensamma seder, gemensamma drömmar.

Min äldsta son genomför för tillfället sin värnplikt i Dragsvik. Med anledning av det har jag fått fundera lite på det här med gemenskap, och försvarsvilja. Jag tror att värnplikten har många funktioner, att den har många uppgifter.

Det handlar inte bara om att lära ut en funktion – att gå i takt, at ta ett stormgevär i bitar och sätta ihop det igen, att bädda sängen eller att sätta upp ett halvplutonstält. Det är framförallt en kollektiv upplevelse av tillväxt.

Vikten av det, att en årskull tillbringar ett år tillsammans är enorm eftersom det skapar en delad upplevelse, en gemensam förståelse. En förståelse för att vi finländare är olika, men lika

Arvoisat veteraanit, Lotat, ystävät, kuntalaiset.

Yhtenäisysys muodostuu monesta asiasta. Ja yhtenäisyyttä tarvitaan silloin kun kriisi on edessä. Yhteenkuuluvuuden tunne kasvaa yhteisistä kokemuksista, toiveista, unelmista – jaetuista hetkistä.

Om poikani ei toivottavasti ikinä joudu soveltamaan käytäntöön sitä, mitä hän tällä hetkellä oppii. Te jouduitte sen tekemään. Te jouduitte,  arvoisat veteraanit, arvoisat  Lotat, ja siirryitte sitten eteenpäin. Rakensitte Suomea ja sitä poikkeuksellista yhteiskuntaa jossa me nyt elämme. Nostitte sen Euroopan takapajulasta maailman kärkivaltioksi. Monella mittarilla maailman parhaaksi maaksi.

Se on iso työ yhdeltä sukupolvelta. Iso työ josta me olemme kiitollisia.

Omasta ja Kirkkonummen kunnan puolesta kiitän teitä siitä. Hyvää veteraanipäivää

Tack vare er, tack vare ert arbete kan vi i dag bo i världens tryggaste, jämlikaste land. Å Kyrkslätts kommuns – och mina egna vägnar vill jag tacka er. Glad veterandag.

En cirkelsåg som inte borde startas

/0 Comments/in , , , /by

Social- och hälsovårdsreformen har diskuterats aktivt på HBL:s sidor de senaste veckorna. Det är bra. Det handlar om det självständiga Finlands största reform och den förtjänar en ordentlig debatt.

Det börjar dock bli bråttom med att sätta fakta på bordet. Regeringen vill att paketet ska vara godkänt i början av juni så att vi kan ha landskapsval i oktober. Det är bråttom, eftersom Centern inser att stödet för i synnerhet landskapsreformen är obefintligt. I den ekvationen verkar det att vi i så fall går emot bl.a. OSSE:s valtidtabellsrekommendationer inte ha någon betydelse.

Det svaga stödet är inte förvånande. Trots att reformens slutresultat till en del hänger på hur den förverkligas finns det mycket vi redan nu kan förutspå.

Idag har vi ett system som sporrar till god vård i alla skeden. Det är kommunerna som har hand om den förebyggande vården, bashälsovården och kostnaderna för specialsjukvården. I alla steg svarar kommunerna för följderna och kostnaderna av sitt arbete.

Problemet med det vi har idag är att många kommuner är för små för att de skall kunna sköta bashälsovården på ett effektivt sätt. Men incitamenten är det inget fel på, för ansvar och pengar går hand i hand. Det finns helt enkelt incitament att sköta saker väl.

I det som nu föreslås är det tvärtom.

Om reformen godkänns som sådan kommer kommunerna fortsättningsvis att sköta den förebyggande vården, men de svarar inte för följderna då social- och hälsovårdscentralerna sköter bashälsovården.

Social- och hälsovårdscentralerna igen behöver inte bekymra sig för följderna av sitt arbete, eftersom landskapets affärsverk tar hand om specialsjukvården. Tvärtom, de har ett direkt incitament att flytta jobbiga patienter över till landskapets affärsverk.

Man kan införa kontrollinstrument och sanktioner för att styra vården. Men om de grundläggande incitamenten inte fungerar är det inte troligt att det hjälper. Det är mycket osannolikt att regeringens inbesparings- och vårdmålsättningar uppnås. Tvärtom – kostnaderna torde stiga.

Efter reformen ska social- och hälsovårdscentralerna tävla mot varandra på marknaden. Enligt den så kallade kapitationsprincipen betalar landskapen en ersättning åt sote-centralerna för varje patient. Två tredjedelar av ersättningens storlek är fast, oberoende av den vård som patienten behöver. Det leder till ett enormt sårbart system där allt hänger på hur exakt man räknar ut kostnaderna för en viss patientprofil. Om kalkylen är för hög skenar kostnaderna iväg. Om den är för låg finns den en risk för undervård och det, att inga privata social- och hälsovårdscentraler dyker upp på marknaden.

Ministeriet säger att man kan justera ersättningssumman med täta mellanrum. Men vilket privat företag vill göra en stor investering i en sote-centralsverksamhet om ersättningen inte är förutsägbar?

Tanken bakom hela reformen är att undvika ökande kostnader i specialsjukvården genom att man satsar mer på bashälsovården. Men då incitamenten för oss i fel riktning och den ekonomiska modellen är sårbar finns det skäl att vara orolig.

Professor Kekomäki jämförde sote-modellen med en cirkelsåg vars sågblad snurrar åt fel håll. Den ordbilden är bara delvis korrekt. I det som nu föreslås snurrar inte bara bladet åt fel håll utan hela maskinen är felaktigt monterad. Att starta den i brådskande ordning är oansvarigt inte bara med tanke på snickarens händer, utan med tanke på hela verkstaden.

Det system vi har idag har många problem, men samtidigt är det konkurrenskraftigt i internationell jämförelse. Att införa ett enhetligt patientdatasystem skulle redan förbättra mycket, men enligt HUS kommer social- och hälsovårdsreformen att göra det omöjligt. De små kommunernas bekymmer kunde rättas till genom att överföra bashälsovården på sjukvårdsdistrikten. Vi har fungerande modeller på flera håll i landet som kunde införas på nationell nivå. Det finns många alternativ till det vi nu håller på att göra. Många alternativ som är klart bättre än detta.

 

 

(Insändare i HBL 26.4.2018)

Adlercreutz och Torsti: Rättsskyddet för asylsökande måste förbättras

/2 Comments/in , , , /by

Riksdagsledamöterna Anders Adlercreutz (SFP) och Pilvi Torsti (SDP) har lämnat in ett skriftligt spörsmål om asylsökandes försvagade rättsskydd. Samma problem har lyfts fram av flera medborgarorganisationer, UNICEF och rättslärda.

– Det är frågan om ändringar i lagstiftningen men också om klart ändrade förfaranden. Trycket att avvisa har lett till högst tvivelaktiga tillvägagångssätt både hos Migrationsverket och polisen, säger Adlercreutz.

Adlercreutz lyfter fram en irakisk familj på sex personer som exempelfall. Familjens myndiga barn Raneen och Omar avvisades även om asylprocessen för resten av familjen ännu var på hälft. En arresteringsorder väntade dem båda i Irak, och den hörselskadade flickan hotades ytterligare av ett tvångsäktenskap. Trots detta avvisades de, och familjen splittrades. Ungdomarna fick inte ens tillfälle att ta avsked av sin familj.

– Raneens och Omars fall är ett exempel på de grava brister som finns i de asylsökandes rättskydd. Deras ansökan om att stoppa avvisningen fick avslag samma eftermiddag som den lämnades in. De avvisades trots att ny information om arresteringsordern hade lagts till i ansökan. Fallet är förskräckligt och det är ytterst oroväckande att finska myndigheter går till väga så här, säger Adlercreutz.

Högsta förvaltningsdomstolens president Pekka Vihervuori och professor Tuomas Ojanen har kritiserat det försvagade rättsskyddet i offentligheten.

– HFD har redan år 2016 bedömt att ändringarna i utlänningslagen kommer att försvaga de asylsökandes rättsskydd. Nu borde det utredas hur ändringarna i lagstiftningen fungerar ur ett rättvise-, säkerhets- och ur ett mänskligt perspektiv. För oss som är födda i en rättsstat kan det vara svårt att förstå hur en person agerar som aldrig levt i ett land där man kan lita på myndigheterna. För dessa personer är myndigheterna ett hot. Därför måste det jobbas på att stämningen på asylintervjuerna är förtroendefull och att människorna blir hörda, säger Torsti.

– De asylsökandes försämrade rättsskydd måste åtgärdas. Migrationsverkets förfaranden bör ses över och det är ytterst viktigt att försäkra sig om att asylsökanden har tillgång till rättshjälp av god kvalitet. Då det kommer till avvisningar och tagande i förvar är vikten av ett gediget rättsskydd speciellt stor. Vi kräver att regeringen skrider till åtgärder för att förbättra situationen, säger Adlercreutz och Torsti.

Det skriftliga spörsmålet samlade flera underskrifter från andra partier.

 

Förslaget till dataskyddslag hotar begrava delar av vårt kulturarv

/0 Comments/in , , /by

– Miljoner fotografier som är en stor del av vårt gemensamma finländska kulturarv hotar att hamna i klorna på den nya dataskyddslagen. Om propositionen godkänns som sådan kommer de inte mera att vara tillgängliga för allmänheten, säger Anders Adlercreutz, riksdagsledamot för SFP och partiets vice ordförande.

Regeringens proposition hindrar publiceringen av sådana bilder som t.ex. återger politisk eller religiös verksamhet eller som skildrar frågor med anknytning till hälsa eller sexuell läggning. Det betyder att arkiven, biblioteken eller museerna skulle vara tvungna att stänga en stor del av sina offentliga bildarkiv.

Propositionen är kopplad till EU:s dataskyddsdirektiv som träder i kraft den 28:e maj. Den finländska tillämpningen verkar bli mycket strikt.

Vad betyder detta i praktiken? Efter detta kommer en bild som skildrar t.ex. ett bröllop, en demonstration eller på vilken det t.ex. syns en skadad eller sjuk människa inte att kunna vara offentlig om det finns en misstanke om att någon på bilden kan vara vid liv. Detta eftersom det in praktiken inte är möjligt att få ett medgivande av dem som syns.

– En demonstration från 60-talet, Urho Kekkonens begravningståg eller en bild från ett bröllop uppfyller alla dessa krav. Det är totalt absurt, säger Adlercreutz.

Det finns idag miljontals bilder i arkivens och museernas offentliga bildbanker. Om propositionen godkänns utan ändringar skulle dessa i framtiden stanna bakom lyckta dörrar. 

– Enbart i finna.fi-tjänsten finns det idag miljontals bilder. På årsbasis har tjänsten tiotals miljoner besök. Om vi stänger sådant material för våra medborgare stänger vi samtidigt åtkomsten till en stor del av vårt gemensamma kulturarv. Propositionen måste helt enkelt korrigeras, avslutar Adlercreutz.