Kära vänner, elever, lärare. Glad självständighetsdag, vår 101:e i ordningen. 

Vi är ett ungt land. Bilen är äldre än vi. Glödlampan fanns förrän Finland fanns. Einsteins relativitetsteori är äldre än vårt land.

Ändå tar vi vår självständighet som en självklarhet. Vi är finländare, Finland har alltid funnits. Att vara finländare är en stor del av vår identitet. Och det är vi här i dag för att fira.

Ni har alla varit med om självständighetsdagar tidigare. För er som går i sjuan är det här antagligen er fjortonde självständighetsdag. För era föräldrar kan det vara den fyrtiofemte – för era  farföräldrar med kanske det är deras sjuttiofemte. 

Men för oss alla är det den första, och enda gången Finland fyller 101 år. Finlands 101:e självständighetsdag. 

Varje dag ni går till skolan lär ni er något. På samma sätt har Finland lärt sig, utvecklats och kommit en lång väg under sina 101 år. 

För ett sekel sedan var vi ett okänt, fattigt land i norra Europa. Ett av de mest underutvecklade. Ett av de absolut fattigaste. Det var inte mycket som talade för att Finland skulle gå den väg vi som land har gått. Att vi hundra år senare skulle vara en modell för många andra. 

Att vi skulle vara ett av de mest jämställda, tryggaste, renaste, bäst fungerande länderna. Ett land som alltid nämns då man diskuterar fungerande modeller, en bra skola, en trygg vardag. 

Ibland förstår vi finländare ändå inte att uppskatta vårt land tillräckligt. Ibland glömmer vi bort hur bra vi har det här.

Hemma hos oss bodde för ett par år sedan en 17 år gammal pojke, Santiago. Han är hemma från Colombia, i Sydamerika, från andra sidan jordklotet. När Santiago – eller Santtu, som vi kallar honom,  kom till oss frågade vi honom – varför valde du Finland? Santtu svarade så här: ”Mitt land, Colombia, är fattigt. Där finns många problem, mycket som borde vara bättre. Jag vill göra mitt land bättre, men för att kunna göra det, måste jag veta vad som fungerar. Jag läste om Finland, att ni har en bra skola, att ni har ett bra land. Jag kom hit för att lära mig, så att jag sen skall kunna hjälpa i mitt eget land.” 

Så sade Santiago om Finland. Det är det landet ni bor i, det är nånting att vara stolt över. 

Men för att det skall gå bra måste man många gånger göra rätt val. Och våga tänka stort.

Jag jobbar i riksdagen. I  riksdagshuset, som man började bygga när Finland var bara åtta år gammalt. Åtta år efter att vi hade haft ett inbördeskrig som hade lämnat djupa sår. På den tiden var det inte underligt att man föddes i en bastu. Att gå hungrig var vardag för många. 

Många kunde ha tänkt att Finland inte klarar sig, att vår självständighet blir kortvarig. Men så tänkte man inte då. Trots att mycket var osäkert, trots att det var knappt om allt satsade man stort. Man byggde ett enormt påkostat hus för att man ville visa att vi tror på oss, att vi tror på vår framtid. 

10 år senare stod vårt land igen inför en stor utmaning. För en människa idag, är det svårt att förstå det många män och kvinnor måste gå igenom, hur de kunde gå igenom två krig. Och hur ett land som tjugo år tidigare hade gått igenom ett inbördeskrig kunde ena sig då det krävdes. 

När man tänker på vad som gör ett land starkt, vad som gör det framgångsrikt, så finns svaret i den egenskapen som de här händelserna återspeglar, i det att man stöder varandra, att man litar på varandra. 

När man står inför en gemensam utmaning – vare sig det är en konflikt som den Finland fick erfara 80 år sedan, eller ett grupparbete i skolan, eller ett projekt på jobbet – så går det mycket bättre om man kan lita på att alla gör sitt, och det kan ni säkert oftast. Det här tycker jag att är vårt Finlands största styrka, att vi litar på varandra. Vi har förtroende för att det vi säger stämmer, och är sant. För då går allt mycket lättare. Det är den största gåvan vi, vi som lever här idag, fått av det hundraettåriga Finland. 

Vad behöver man för att vara lycklig? Tak över huvudet. Nånting att äta. Familj och vänner. En identitet. 

Och en identitet kan vara många saker. Ni är skolelever. Ni är kanske en del av familjen Lindström. Ni är brunhåriga. Handbollsspelare. Ni är evitskogbor, kyrkslättbor, nylänningar, finlandssvenskar, finländare. 

När man har en identitet är man en del av en grupp. Man känner samhörighet, man hittar sin plats. En identitet kan vara stor, men också liten. Ibland är det en minoritet. De flesta av er upplever att ni är finlandssvenskar. En minoritet i Finland. Men ni är också finländare, en minoritet i världen. Att var en del av en minoritet är inte något dåligt, det är en styrka.  

Det är säkert bekant för er också, att då man tex i butikskön hör någon tala svenska, vänder man sig om, två blickar möts och leenden växlas . Det finns en koppling som den gemensamma bakgrunden eller nationaliteten leder till, en koppling som gör det lättare för oss att fungera tillsammans över yrkesmässiga, åldersmässiga eller sociala gränser. För vi finländare är sannerligen ingen homogen grupp. Vi sträcker oss över ett brett socialt, geografiskt och till och med språkligt spektrum. Men nationaliteten binder oss samman. Och vår historia. 

Vår historia är dels det vi läser om i böcker, i skolan. Men också våra minnen. Varje generation har en eller flera händelser som definierar den. Var var du då Kennedy sköts, frågar man någon som levde på 60-talet. På 70-talet var det kanske skottlossningen i München, eller Three mile island, kärnkraftskatastrofen. Själv är ett av mina starkaste barndomsminnen OS i Lake Placid 1980, och hur Finlands Juha Mieto förlorade guldet med 1/100s sekund mot Thomas Wassberg. En hundradels sekund. Det var En katastrof för en 10-åring. För min generation var kärnkraftskatastrofen i tjernobyl nånting alla kommer ihåg, eller dagen då berlinmuren föll. 

På självständighetsdagen i synnerhet är det minnena som binder oss samman. På TV snurrar samma program år efter år. Okänd soldat – och hockeyguldet 1995. Om tio år kanske man också visar Lordis Eurovisionsvinst i denna kavalkad

Vilket är det minnet er generation kommer att bevara. Det ni minns av er barndom? det vet ni kanske inte ännu. Med tiden kommer perspektivet. 

Men vem kan då vara finländare? Måste man känna till dom här händelserna? Måste man vara född i Kyrkslätt, tycka om memma, eller att kasta sig i iskallt vatten efter bastun. 

Det här är en stor fråga för er generation. Hur definierar ni er själva? Hur definierar ni det, som det betyder att vara finländare? 

Man talar mycket om att världen krymper. För tvåhundra år sedan var en mans värld hans by. För femtio år sedan var världen ditt land. Idag har de flesta av er varit utomlands. Ni har flugit tusentals kilometer. Ni har ätit underliga saker. 

När det för femtio år sedan kunde finnas några tusen produkter i en butik talar vi idag om några tiotals tusen. 

Vårt liv har blivit globalt. Ert liv har blivit globalt. Ert ansvar kommer att vara globalt. 

Vi får innerligt hoppas att er generation inte behöver möta det den krigstida generationen mötte. Och jag tror inte ni kommer att göra det. Men vi vet, att ni har andra utmaningar. Att vi har andra utmaningar. 

Och de är globala. 

Klimatförändringen är den stora frågan vi står inför. Och den löser sig inte utan gemensamma ansträngningar. Ansträngningar som kräver, att vi ser på varandra som invånare av samma land, samma planet – oberoende om vi bor i Finland, Sverige eller Indien. Oberoende om vi delar minnet av juniorhockeyguldet 2015 eller Klimatmarschen på hösten. 

Det kräver också att vi funderar på vad det betyder att vara finländare  – och vilken finlands roll är i världen. Vilken er roll är i världen. 

No man is an island, ingen människa är en ö, skrev John Donne 1624. Finland är inte heller en ö. Vi är beroende av varandra. Idag firar vi vår självständighet. Det att vi är de vi är. Ett land, ett folk, en enhet. Men en enhet som växer och ändras. En enhet som tar och ger intryck.  

Kära elever. Ni har några år kvar i skolan. Ni går i en bra skola som ni kan vara stolta över. Jag har också sprungit omkring i den här salen. Ta vara på den här tiden. Ta vara på att ni får lära er. Efter det fortsätter ni kanske att studera någon annanstans. Gå ut i världen. Lär er av det som finns runt omkring er. Men kom sedan gärna tillbaka, visa av erfarenheten. Ta med er era intryck, och gör Finland annorlunda, gör Finland öppnare – och ännu bättre.