Anförande i riksdagens remissdebatt om planen för de offentliga finanserna 2018—2021 / 3.5.2017

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Värderade talman,

Moni merkki viittaa siihen, että talouden suunta on kääntynyt parempaan. Se on hyvä asia.

Mutta nousu on kuitenkin vielä hyvin heiveröinen. Tänä vuonna BKT:n ennustetaan kasvavan 1,2 prosenttia. Se on kaukana hallituksen tavoitteista, ja kaukana siitä tasosta, joka vaaditaan siihen, että hallituksen tavoite 72 prosentin työllisyysasteesta toteutuisi.

Mistä heiveröinen kasvumme sitten muodostuu? Se muodostuu pääosin kotimaisesta kulutuksesta ja erityisesti rakentamisesta. Helsinki ja muut kasvukeskukset rakentavat, ja muu maa näivettyy. Vienti ei valitettavasti vielä vedä, ja se on kovin kapea-alaista.

Ei, tässä ei vielä ole vakaan kasvun, rakenteellisesti vakaan kasvun, ainekset.

Työttömyys on laskenut viime vuodesta 14 000 työttömällä. Se on 14 000 ihmistä joille tämä päivä näyttää valoisammalta kuin eilinen. Samaan aikaan komissio kuitenkin arvioi, että rakenteellisen työttömyyden osuus on 216 000. Sen määrän ero kausitasoitettuun työttömien määrään 235 000 on hyvin pieni. 19 000 kpl. Heidän saaminen töihin saattaa onnistua, mutta rakenteellisen työttömyyden taltuttaminen vaatii rakenteellisia toimia.

Ja niitä emme ole vielä hallituksen esityksistä löytäneet.

Ei etteikö löytyisi hyviäkin alkioita. Aktivointimallissa on paljon positiivista. Kuten työttömälle sivutoimisen yrittämisen mahdollistaminen. On hyvä, että konkurssilainsäädäntöä uudistetaan. Ja olemme iloisia siitä, että hallitus ei enää puolusta päiväkotimaksujen korotuksia vaan on siirtynyt kehumaan maksujen madaltamisen autuutta.

Mutta ei näillä toimilla rakenteellista työttömyyttä korjata.

Hallitus tietää kuitenkin hyvin mitä tekoja se vaatisi. Se vaatisi, että vanhempainvapaat uudistettaisiin, mikä helpottaisi naisten asemaa työmarkkinoille kuten myös naisvaltaisten yritysten asemaa. Muutos ei tapahtuisi nopeasti, mutta se olisi varma.

Tähän löytyy useita malleja, joista SAK:n esittämä malli olisi jopa kustannusneutraali. Tämä on tasa-arvokysymys, se on työllisyyskysymys, mutta myöskin kilpailukykykysymys – maa joka ylläpitää rakenteita jotka aiheuttavat sen, että emme saa kaikki resursseja käyttöömme työmarkkinoilla, ei ole kilpailukykyinen.

Siitä huolimatta hallitus ei halua tähän puuttua. Siitä huolimatta Keskusta ja Kokoomus suostuvat siihen, että Perussuomalaiset estävät hallituksen uudistuksia.

Hallitusohjelma jota väitetään strategiseksi sisältää strategisen työllisyystavoitteen. Siitä huolimatta tähän tavoitteeseen pääsyä ei priorisoida koska hallitusohjelmasta puuttuu teknisiä kirjauksia. Tekninen luettelo asioista jota hallitus edes haluaa harkita.

Ei tällainen tapa tehdä työtä ole strateginen.

Värderade talman,

Nej, det strategiska tänkandet lyser med sin frånvaro. Om regeringsprogrammet har ett strategiskt mål måste det vara sysselsättningen. Ändå låter regeringen bli att driva igenom konkreta åtgärder som de sakkunniga mer eller mindre enhälligt anser att bör genomföras. Vi bör reformera familjeledigheterna. Vi bör arbeta för lokala avtal. Vi bör avskaffa behovsprövningen för icke-EU/ETA -arbetskraft.

Att vägra att göra åtgärder för att det inte finns konkret inskrivna i regeringsprogrammet är inte strategiskt, utan byråkratiskt. På samma sätt som det inte var strategiskt att hålla fast vid antalet ministrar pga. ett ogenomtänkt vallöfte – och jag är glad och tackar regeringen för att den nu gett sig själv lite andrum.

Arvoisa puhemies,

Me olemme jättäneet hallitukselle 12 kohdan työllisyystoimenpideojelman. Toivon että hallitus suhtautuu tehtäväänsä strategisesti, ja tutustuu siihen – vaikka kaikki toimenpiteet sellaisinaan eivät olisikaan kirjoitettu osaksi hallitusohjelmaa.

Vårdreformen – vingklippta landskap och skuldsatta kommuner

/0 Kommentarer/i , , , /av

Vården har för länge sedan fått ta en plats i baksätet i social- och hälsovårdsreformen. Landskapens självstyrelse talar ingen mera om, den är så gott som obefintlig i den modell med kraftiga inslag av statlig styrning som nu presenterats. Samtidigt har diskussionen i mycket fokuserat på valfrihetsmodellen, och det är onekligen en viktig fråga som har avgörande betydelse för kostnadsnivån och vårdens tillgänglighet. En sak som däremot inte fått mycket uppmärksamhet är kommunernas ställning och finanser efter reformen.

Enligt regeringens proposition skall 12,47 procentenheter av kommunalskatten överflyttas från kommunerna till landskapen i samband med landskapsreformen. Det betyder att kommuner som Grankulla, Esbo, Kyrkslätt eller Vasa blir kvar med ett skatteöre som inte räcker till för att finansiera de tjänster som blir kvar i kommunerna. Detta kompenseras upp till ett underskott som motsvarar 100 euro per invånare. Grovt räknat leder det till att Esbo får ett underskott på 25 miljoner euro, eller Kyrkslätt ett underskott på 4 miljoner euro – automatiskt. Ett underskott som leder till nedskärningar i de funktioner som blir kvar hos kommunerna, primärt skola och dagvård.

I samma operation flyttas social- och hälsovården över till landskapet – men fastigheterna blir kvar hos kommunerna. Fastigheter som kräver underhåll, som är byggda för ett specifikt syfte, och som ofta belastas av lån. I en situation där kommunerna inte kan vara säkra på att landskapet efter övergångsperioden på tre år längre vill hyra fastigheten, måste lån ändå finansieras och fastigheterna underhållas.

Vilka är incitamenten för att underhålla en byggnad som kanske inte behövs om tre år? Hur mycket skall man satsa på en kanske 30 år gammal hälsocentral vars hyresgäst kanske säger upp kontraktet inom kort? Finns det alls en marknad för en sådan fastighet?

Det finns en stor risk för att denna modell, där landskapet hyr men där lånen och fastigheterna blir kvar hos kommunerna, leder till en våg av nya mögelfastigheter eftersom incitamentet att underhålla byggnaderna är så svaga – i synnerhet om kommunen även i övrigt kämpar med en ansträngd ekonomi.

Det, att en stor del av skatteintäkterna försvinner medan lånen består antas också leda till att kommunernas kreditvärdighet försämras. Detta leder med stor sannolikhet till högre räntekostnader som ytterligare försämrar kommunernas situation.

Vad händer då med hälsocentralernas utrustning? De överlåts utan ersättning till landskapen såvida de inte är leasade. De uppenbara problemen kring frågor som ägandeskap tacklar regeringen med att säga att kommuninvånarna ändå har ett inflytande över landskapet. Det stämmer ofta, men inte alltid. I ett landskap som Nyland är det uppenbart att flera kommuner kommer att bli helt utan representation i landskapets fullmäktige. Det är ett problem som kunde åtgärdas om regering så vill – Nyland borde absolut få valkretsar för att säkerställa att alla delar av regionen är representerade i landskapets beslutsorgan.

Nej, det ser inte bra ut. Regeringens förnuftsvidriga och ytterst komplicerade finansieringsmodell måste ses över. Ge landskapen autonomi och beskattningsrätt. Flytta över fastigheterna inklusive utrustning till landskapen, och betala för dem till kommunerna. Endast så kan man bygga en modell där ansvar och incitament går hand i hand.

Yhdessä – tillsammans, onnistuuko? / Insändare i KS 2.4.2017

/0 Kommentarer/i , , /av

Vaalien alla puhutaan paljon siitä, mitä on saatu aikaan ja mitä ei. Mitä kukin on edistänyt ja mitä torpannut. Nostetaan esille sankareita ja syyllisiä.

Tosiasiassa kunnallispolitiikassa mikään asia ei tapahdu yhden ihmisen toimesta. Jokaisen muutoksen aikaansaamiseksi vaaditaan sinnikkyyttä ja yhteistyötä. Yhteistyötä valtuutettujen kesken, keskusteluja kuntalaisten kanssa ja ymmärrystä virkamiesten ja poliitikkojen välillä. Eikä pelkästään ymmärrystä vaan luottamusta ja tiedon jakamista. Luottamusta siihen, että kukin yrittää edistää asiaa parhaan kykynsä mukaan. Vain luottamusta rakentamalla voi virittää niinkin monimutkaisen koneiston kuin mitä kunnallinen päätöksentekoprosessi todellisuudessa on.

Seuraavalla kaudella meillä on edessämme monta asiaa jotka eivät ratkea voimapolitiikalla. On tulevaan sote-uudistukseen liittyvät valmistelut, ongelmaisten koulujen ja päiväkotien korjaaminen, joukkoliikenteen haasteet. Ne eivät ratkea yksittäisillä, yksittäisten henkilöiden ponnisteluilla. Ne eivät ratkea ellei ole keskinäistä luottamusta ole. Ellei ole uskoa siihen, että sekä virkamiehet että valtuutetut pyrkivät kohti samaa päämäärää, kuntalaisten etua. Tämä on erityisen tärkeää seuraavien vuosien aikana, kun edessämme on mahdollisesti suurin kuntakentän mullistus sataan vuoteen.

Tässä tilanteessa on syytä katsoa tulevaisuuteen unohtamatta vahvuuksiamme ja erityispiirteitämme.

Mistä Kirkkonummi tunnetaan? Toki monesta asiasta – meillä on junarata ja moottoritie. Meillä on maaseutua ja maataloutta, pieniä kyliä ja merenrantaa. Meillä on teknologiaosaamista ja luontoa, Porkkala, Meiko ja vaikkapa Saaristen Hvitträsk. Kunnan kokoon nähden verraton kamariorkesteri ja liuta hyviä suunnistajia sekä nyrkkeilijöitä. Monta hyvää asiaa, mutta yksi puuttuu: elävä, kasvava, vetovoimainen kuntakeskus.

Se on oikeastaan yllättävä asia, koska ainekset siihenkin olisivat olemassa. Kirkko kukkulan päällä. Hieno vanha puusto. Kirjasto, kauppa ja tori. Kaikki mitä tarvitaan elävän kuntakeskuksen synnyttämiseen. Jostain syystä kone kuitenkin yskii. Tämä on mielestämme yksi seuraavan kauden tärkeistä yhteisistä ponnistuksista – miten saamme käynnistettyä kuntakeskusten uudistusprosessin?

Liikennevirrat ovat siirtyneet keskustan ulkopuolelle ostosliikenteen myötä ja toria ympäröivät rakennukset ovat kaikki nähneet paremmat päivänsä. Meneillään on kirjaston peruskorjaus ja laajennus, josta voisi alkaa keskustan uusi tuleminen. Ja uutta tulemista tarvitaan – kasvava kunta tarvitsee vetovoimaisen, oman identiteetin omaavan keskuksen.

Tästä, keskustan kehittämisestä, tulisi tehdä seuraavan valtuustokauden kaavoituksen kärkihanke, hanke johon sitoudutaan yli puoluerajojen. Sitoutuminen onkin tässä se avainsana – se, että teemme johdonmukaisen kaavoitusohjelman, jossa tätä päämäärää tuetaan. Kuntakeskus ei ole alueellinen kysymys joka on joltain alueelta pois – kuntakeskus on oleellinen osa Kirkkonummen brändiä, sitä vetovoimaa joka kertoo identiteetistä mutta myös dynaamisuudesta, kasvusta, kehittymisestä ja viihtyisyydestä.

Toivomme että tästä voisi tulla se yhdistävä tekijä, se yhteinen hanke jota yhdessä veisimme eteenpäin.

Anders Adlercreutz (RKP), kansanedustaja, kunnanvaltuutettu
Minna Hakapää (Vihr.), kunnanvaltuutettu

Inomhusluft en knepig fråga / Insändare i ÖT 1.4.2017

/0 Kommentarer/i , , /av

Om problemen med dålig inomhusluft vore enkla att lösa skulle de redan ha blivit åtgärdade, men så är det ju inte. När man bygger handlar det om en lång kedja händelser som alla kan leda till problem. Den kommunala beslutsprocessen försenar sig lätt, men eftersom skolan skall öppnas i början av augusti blir det lätt så, att man måste strama åt byggtidtabellen för att barnen skall få börja i skolan när terminen inleds. Och en för stram byggtidtabell är inte ett framgångsrecept.

Frågan är – vad borde vi göra?

Kommunerna behöver bättre kunnande på upphandlingssidan. Man skall våga använda kvalitetsmätare både när man upphandlar planerare och byggare. Att välja ett annat alternativ än det billigaste skall inte ses som en risk. Våra byggnader ska planeras väl, byggas med tid och omsorg, skötas om med ansvar av en person som känner helheten –  och repareras när behov uppkommer.

Ventilationens roll i det hela har diskuterats. Maskinell ventilation är inte orsaken till våra problem, men den kan förvärra det. Mirja Salkinoja-Salonens forskning visar att ventilationskanalerna lätt kan sprida problemen och fungera som grogrund för toxiska substanser. Det här problemet kan förvärras av att man använder mycket starka tvättmedel när man putsar kanalerna, tvättmedel som leder till att de svaga mikroberna elimineras, medan de starka blir kvar. Om man sedan ytterligare stänger av ventilationen till veckosluten behövs det inte så mycket mer.

När man funderar på den maskinella ventilationens roll är det viktigt att man inser att moderna och gamla byggnader är olika. Maskinell ventilation i äldre byggnader är en dålig lösning om byggnaden inte är tät, och det är gamla byggnader sällan. Då kan införandet av maskinell ventilation vara början till slutet. Här måste lagstiftningen klart se att byggnader är olika.

Juha Vinhas forskning vid TTY har klart påvisat att ökad tjocklek på isoleringen är en riskfaktor. Därför var det inte bara jag som var orolig när regeringen föreslog en drastisk ökning av energieffektivitetskraven i sin proposition om nära-nollenergibyggnader. Här kunde vi alla dra en lättnadens suck när regeringen i höstas backade och gick in för rimligare krav, till en del på grund av SFP:s aktiva påverkan.

Till sist – när problemen dykt upp är det ofta för sent. En konditionsgransking är inte något man skall ta till först då problemen uppstår, det skall vara en kontinuerlig process som görs i förebyggande syfte.

 

 

 

Miksi hallitus hirttää itseään soteen?

/0 Kommentarer/i , , /av

(Blogg i Verkkouutiset 27.3.2017)

 

Sote-uudistuksen historia Suomessa on murheellinen. Sitä on yritetty saattaa maaliin monta kertaa siinä kuitenkaan onnistumatta. Kerta toisensa jälkeen se törmää johonkin esteeseen – viimeksi perustuslakiin.

Nyt näyttää kuitenkin siltä, että sote-maali on lähempänä kuin aiemmin. Ei siksi, että se olisi taitojen kasvun ansiota, vaan siksi, että vaihtoehtoinen ratkaisu tuntuu olevan retoriikan täyttämässä politiikassa mahdoton ajatus.

Itse näen, että sotelle pitäisi antaa aikalisä. Tämä olisi mielestäni oikea ratkaisu nimenomaan siksi, että kyseessä on poikkeuksellisen iso asia, vuosisadan suurin kunta-alan uudistus. Se olisi oikea ratkaisu myös siksi, että uudistus koskee lähes 20 miljardin euron sektoria, jolla on välitön vaikutus jok’ikisen suomalaisen elämään.

Useiden asiantuntijoiden kanta uudistukseen on, rohkenisinko sanoa, tyrmäävä. Uudistusta tarvitaan, mutta esitettyyn malliin ei uskota. Hallituksen oma vaikutusarvio valinnanvapauslaista toteaa, että malli sisältää suuria riskejä. Ja tässä viittaan vaikutusarvioon, joka lähetettiin lakipaketin mukana lausuntokierrokselle; arvioon, joka ei edes koskenut varsinaista lakiesitystä. Päivitetty versio arviosta olisi todennäköisesti vielä arveluttavampaa luettavaa.

Keskustaa on sote-uudistuksessa ajanut maakuntahallinnon toteutuminen. Maakuntahallinnon, jonka he eivät edes tunnusta olevan vahvasti valtion talutusnuorassa. Potilaat saavat terveydenhoitojärjestelmän, jossa eri hoitotasot yhdistävä ja itse palvelun joustavuuden takaava integraatio on jäänyt lapsipuolen asemaan. Kokoomuksen päätavoite puolestaan on ollut valinnanvapausmallin toteutuminen. Valinnanvapaus joka ehdotetun mukaisesti toteutettuna arvioidaan sisältävän ”kermankuorinnan” riskin. Viimeisenä arvoketjua pohdittaessa näyttävät tulevan kunnat, joiden käteen uhkaa jäädä iso kasa vanhoja kiinteistöjä lainoineen päivineen.

Kaikesta tästä huolimatta aikataulusta ei olla hallituksen osalta valmiita tinkimään. Ainoa asia, joka nyt tehdyssä esityksessä tuntuu olevan pyhää – maakuntamallin ja laajan valinnanvapauden toteutumisen lisäksi – onkin aikataulusta kiinni pitäminen. Tältä tilanne näyttää ainakin oppositiosta käsin tarkasteltuna.

Kysymys onkin: Miksi sotesta on tullut poliittinen arvovaltakysymys, johon hallitus on hirttämässä itseään?

Vastaus löytyy poliittisesta kulttuuristamme: kärjistynyt hallitus-oppositio -asetelma vie siihen, että kaikki halutaan saada kerralla läpi. Seuraavat vaalit ovat jo tulossa ja sen myötä mahdollisesti myös uudet valta-asetelmat.

Asioiden aikaansaaminen on tärkeää. Joskus on myös tärkeää tehdä päätöksiä, vaikka niitä jouduttaisiin jatkossa korjaamaan. Mutta. Sote-uudistuksen läpi viemisen onnistumisen kannalta on aivan olennaista, että kaikki puolueet ovat sitoutuneet siihen. Syy tähän on tismalleen sama, joka nyt ajaa hallitusta pakkomielteiseen toimintaan: seuraavien vaalien jälkeen valta-asetelmat muuttuvat. Potilaiden hoidon kehittämisen kannalta pitkäjänteisyyden tavoitteen pitäisi kuitenkin ajaa poliittisten tavoitteiden ohi.

Oma vahva mielipiteeni on, ettei valinnanvapautta pidä viedä läpi kertarykäyksenä. Kannatan vaiheittaista jalkautusta – vaikka maakunnittain – siten, että mallia voidaan kehittää pilotointia työkaluna käyttäen.

Uskallus muutoksiin ja uusiin malleihin on tärkeää ja ehdottoman kannatettavaa.  Uskalluksen ruokkimisen kannalta tarvitaan onnistumisia ja niille puolestaan rakennetaan kaikkein paras pohja huolellisella parlamentaarisella valmistelulla.

Opposition edustajana on luonnollista, että kannatan opposition sitouttamista nyt tehtäviin päätöksiin. Syy on ilmeinen: haluan, että oma puolueeni ja muut oppositiopuolueet voivat jatkaa – mikäli ovat seuraavien vaalien jälkeen hallituspuolueita – kunnianhimoisesti siitä, mihin tämä hallitus nyt sitoutuu.

Mielestäni koko eduskunnan sitouttaminen olisi siis viisasta silläkin uhalla, että tämä tarkoittaisi marraskuisena yönä kolmen ässän toimesta paalutetun maakuntamallin uudelleenarviointia.

Kompromissit ovat politiikassa usein kaikkein kestävimpiä ratkaisuja. Idealismi on harvoin oikea vaihtoehto, kun tehdään koko kansaa koskettavaa ja valtion talouteen merkittävästi vaikuttavaa uudistusta kymmeniksi vuosiksi eteenpäin.

Anförande i interpellationsdebatten om nedskärningarna inom yrkesutbildningen och om de ökande utbildningsklyftorna 15.3.2017

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Värderade talman,

Inför varje reform, inför varje förändring, är det bra att se var man ligger. Vilket som är utgångsläget. Och sedan dra sina slutsatser.

Och vi vet var vi är. I en nordisk jämförelse har Finland det högsta antalet så kallade NEET-ungdomar – neither in employment nor in education or training. År 2015 var det här antalet 15,7 procent. Det är nästan dubbelt så många som i de övriga nordiska länderna.

Arvoisa puhemies,

Tämänkin uudistuksen kohdalla olisi ollut syytä pohtia: missä me olemme tänään? Ja vetää siitä tarvittavat johtopäätökset. Kysyä siinä kohtaa – onko nyt oikea hetki leikata 190 miljoonaa toiseen asteen koulutuksesta.

Missä me siis olemme? Suomessa on Pohjoismaiden korkein osuus niin sanottuja NEET-nuoria, nuoria jotka ovat koulutusjärjestelmän tai työmarkkinoiden ulkopuolella. Muissa pohjoismaissa osuus on alle 10 prosenttia – meillä se oli vuonna 2015 lähes 16 prosenttia.

Tämä leikkaus – joka tulee vaikuttamaan koulutuksen laatuun, koulutuksen saavutettavuuteen, koulutuspaikkojen määrään, koulutusohjelmien monipuolisuuteen – tämä leikkaus iskee juuri tähän ryhmään, tekee koulutukseen pääsyn vaikeammaksi. Ja ellei koulutukseen pääse, jos siitä tehdään entistä vaikeampaa ja hankalampaa, niin silloin työllistymisen todennäköisyys putoaa entisestään.

Mitä me sanomme näille nuorille, jonka usko Suomeen vuoden 2016 Nuorisobarometrin mukaan on romahtanut?

THL ei valitettavasti tarjoa mitään lohtua tässä asiassa, näin THL lausuu:

”Koulutuksen ulkopuolelle jääminen on useiden tutkimusten mukaan syrjäytymisen riskitekijä. Heikko menestyminen peruskoulussa johtaa helposti toisen asteen koulutuksesta karsiutumiseen ja tämä puolestaan epävarmaan työmarkkina-asemaan. Työttömyys, pitkittynyt työttömyys ja toimeentulo-ongelmat ovat selvästi yleisempiä vain perusasteen koulutuksen suorittaneilla verrattuna koulutetumpiin nuoriin aikuisiin. Pelkän peruskoulun suorittaneilla on lisäksi useissa tutkimuksissa havaittu terveyteen ja etenkin psyykkiseen terveyteen liittyviä ongelmia sekä muita elämänhallinnan ongelmia.”

Tätä saattaa siis olla tarjolla.

Tähän leikkaukseen liittyy paitsi ilmiselvä syrjäytymisen kiihdyttämisen riski, myös vakava epätasa-arvo-ongelma.

Värderade talman – det här är också en jämlikhetsfråga.

Tillgängligheten till utbildning på andra stadiet är inte jämlik idag. Tillgängligheten till utbildning på svenska är redan nu sämre, och kan inte på något sätt anses vara jämställd med de utbildningsmöjligheter som finns på majoritetsspråket.

Den här reformen kommer att öka på denna ojämlikhet.

Ta till exempel Axxell, som sköter en stor del av utbildningen på andra stadiet. De har redan skurit ner antalet anställda med 25 procent. Enheten i Karis, till exempel, har ytterligare drabbats extra hårt i och med regeringens åtgärder som lett till försämring av kollektivtrafiken i västra Nyland. Och nu blir situationen ännu sämre.

Bästa regering – värna om jämlikheten, det att alla finländare skall ha likvärdiga möjligheter till utbildning på lika villkor. Överallt i landet, på båda nationalspråken.

Itse uudistuksessa on hyvääkin. On hyvä, että hakuaika on jatkuva. On hyvä, että tutkintorakennetta uudistetaan. On hyvä, että rajat ammattiopintojen ja aikuisopintojen välillä murretaan. On myös hyvä, että työelämässä oppimista edistetään – Keski-Euroopasta voisimme oppia oppisopimuskäytännön osalta paljon.

Arvoisa puhemies,

Nämä hyvät asiat olisivat olleet mahdollisia myös ilman resurssien rajuja leikkauksia. Leikkauksia, jotka entisestään uhkaavat kiihdyttää syrjäytymiskierrettä. Yhdymme edustaja Niinistön esittämään epäluottamuslauseeseen.

Skolmiljön håller inte måttet

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Varje dag lite över åtta pilar mina två yngsta barn ner till busshållplatsen där de stiger på bussen för att sedan ta sig till sin skola. Av en händelse är det samma skola som jag började i för knappt 40 år sedan.

Det är en medelstor byskola med en liten gård, några klätterställningar och en skog som hundratals barn sedan femtiotalet finkammat i jakt på dyrgripar: små magiska stenar eller fina käppar som man kan bygga en koja av. En god skolmiljö, helt enkelt. Ett ställe som jag tryggt kan skicka iväg mina barn till, utan att för ett ögonblick fundera på om skolmiljön kanske är hälsovådlig, om barnet kanske kommer hem med klåda i ögonen eller hosta för att inomhusluften är dålig.

I andra ändan av min kommun är situationen den motsatta. Där har vi en skolbyggnad som lider av uppenbara problem. Flera barn klarar inte av att gå i skola eftersom inomhusluften gör dem sjuka. Och de är inte ensamma om detta – man har likadana problem i hela Finland – det är inte alls ovanligt att en tredjedel av en kommuns barn går i skola i tillfälliga utrymmen eftersom skolbyggnaderna renoveras. Ofta för andra eller tredje gången. Man talar inte utan orsak om en epidemi, så utbrett är problemet.

Vi har världens kanske bästa skola, vi har en nydanande läroplan, men vår skolmiljö håller inte alltid måttet.

Det som borde vara en källa till inspiration kan i många fall vara en källa till sjukdom. Någonting som hindrar inlärning, och det är inte ett litet problem.

Men det är ett problem som det är svårt att ibland hitta grundorsaken till, därför är de åtgärder man ofta gör ofta bristfälliga. En reparation följer på en annan, och problemen består. Vad beror det då på, är alltså den stora frågan.

Dels är det fråga om problematiska byggnadslösningar. Vi vet att en del av de lösningar som tillämpades på 60-, 70- och 80-talen var direkt skadliga. Men det är också frågan om annat – om felaktig fastighetsskötsel och felaktigt underhåll. Det är frågan om oklar ansvarsfördelning, om att ingen har ett helhetsansvar om fastighetens dagliga underhåll. Det är fråga om frestelsen att välja den billigaste entreprenören eller planeraren när man bygger. Det kan vara fråga om att man endast gör små, kosmetiska reparationer när det uppstår problem, i stället för att verkligen utreda problemens ursprung. Det kan också vara fråga om en så liten faktor som att ventilationen vrids ner eller stängs av under veckoslutet, vilket lätt förvärrar situationen. Denna praxis håller man som tur nog på att frångå.

Samtidigt kan det vara svårt att få kommunerna att ta i problemen. Symptomen är ofta diffusa, och det kan vara svårt att ställa en diagnos. Här kan Hem och Skola-föreningarna spela en viktig roll. Vi har kontakt med föräldrarna och kan samla in material om, och statistik på, problemen. Hem och Skola kan hjälpa till med bevisföringen och fungera som en budbärare mellan eleverna, familjerna och beslutsfattarna. Vi kan ordna informationskvällar och föreläsningar som belyser problemen, eller till exempel skriva insändare till lokaltidningen och den vägen tvinga fram åtgärder.

Våra barn förtjänar att glada i hågen få kila iväg till en trygg, inspirerande skola – världens bästa skola – varje dag.

 

Gruppanförande på riksdagens debatt om Agenda 2030-programmet för hållbar utveckling 15.2.2017

/0 Kommentarer/i , , , /av

Värderade talman,

Det är bra att regeringen gör en redogörelse, och att vi här kommer åt att debattera den. Och att implementeringen är direkt underställd regeringen.  Det ska ni ha tack för.

Genom hela den här redogörelsen lyser en vilja att ta i problemet. Det finns analys och den täcker ett brett fält. Hållbar utveckling är inte bara miljö, inte bara klimat, ekonomi eller sociala frågor. Agenda 2030 handlar också om allas rätt till vatten, arbete och hälsa, med särskild fokus på kvinnors och flickors rättigheter.

Hur lever vi hållbart, är den mest elementära frågan man kan ställa sig – om man bor på ett klot, som vi.

Värderade talman,

Samtidigt kommer man inte ifrån det, att ord och verklighet inte alltid möts. Om man ser hållbar utveckling som ett övergripande mål, nånting som går före allt annat, ska det vara styrande i alla beslut. Utan undantag.

Nu är det inte så.

På många sätt får man den uppfattningen att det är regeringsprogrammet som styr redogörelsen och inte tvärtom. Och det borde vara tvärtom.

Hållbar utveckling ska inte vara som en krydda som vi strör ut litet överallt. Nej, den ska vara själva kastrullen som man kokar i – utgångspunkten.

Därför borde det här också vara en redogörelse som skall gälla över regeringsperioder.

Den stora överhängande frågan är klimatförändringen. Vad gör vi här? Är den styrande i vår politik?

En satsning på bioenergi är naturligt i ett land som vårt, men skalan måste vara rimlig. Det kan inte vara lösningen på hela vår energiförsörjning. Det finns skäl att tro att regeringens vision är för optimistisk. Även statsrådets egen färska utredning konstaterar att om den inhemska skogsavverkningen ökar till omkring 80 miljoner kubikmeter per år så beräknas kolsänkan halveras under perioden 2021-2030. Det kan läsas som en varning. Här måste vi trygga en balanserad, hållbar utveckling.

Samtidigt som vi internationellt talar om att montera ned stöden för fossila bränslen kanaliserar vi våra egna inkomster från utsläppshandeln till dem som förorenar. Det här är varken trovärdigt, eller hållbart.

Det borde vara en självklarhet, att utsläppshandelns inkomster går till att finansiera åtgärder som motverkar klimatförändringen.

Värderade talman,

Hållbar utveckling handlar om globalt ansvar. ”Leave no one behind”, är den bärande principen i Agenda 2030. Biståndet är en viktig del av helheten.

Det är inte utan orsak regering fått ris för sin biståndspolitik. Samtidigt som vi talar om samarbete och globalt ansvar, skar vi i fjol ner 70 procent av bidragen till FN.

Vi satsar inte på de fattigaste, ens i den mån denna redogörelse önskar.

Här hoppas vi på en ändring av kursen, och på en klar plan på hur Finland skall nå upp till de 0,7 procent som vi officiellt har som mål.

Hållbar utveckling handlar också om att sätta saker i rätt perspektiv, att förstå orsak och verkan. Hållbar utveckling handlar social kohesion, om en ansvarsfull inställning till t.ex. migration.

Värderade talman,

Jag var i Jordanien för några veckor sedan, ett land med 1,5 miljoner syriska flyktingar. Det är långt flera än det kom till hela Europa under migrationskrisen. Men Jordanien klarar det – det är inte lätt, men de gör det.

Samtidigt gör vi 32 000 asylsökande, av vilka kanske bara 15 000 stannar, till något av en nationell kris. Här kunde vi läsa denna redogörelse i stället – och satsa på integration här hemma. Och samtidigt verka för hållbara mekanismer i Europa, sanna mekanismer för att dela ansvaret och verka för demokratiutveckling och fred i de länder som drabbas. För där vill alla i första hand bo.

Värderade talman,

Finland är en ansvarskännande internationell aktör. Vi är bättre än de flesta. Vi skall vara konsekventa och målmedvetna, ta Agenda 2030 som en utgångspunkt för det vi gör inte bara nationellt utan även internationellt – och komma ihåg, att det är nånting vi vinner på, på många plan. Vi skall också vara en starkare röst i Europa, visa att vi på allvar tror på internationellt samarbete, på att man är starkare tillsammans.

Näyttävä mahalasku – vai mahdollisuus uudistua? / KS 12.2.2017

/0 Kommentarer/i , /av

Ministeri Bernerin liikenneuudistus oli huomattavan kunnianhimoinen ja poliittisesti rohkea projekti, joka kuitenkin kaatui paitsi selviin puutteisiinsa, myös muiden hallituspuolueiden vastustukseen.

Nyt hankkeelle yritetään luoda uusi mahdollisuus. Työtä jatketaan parlamentaarisessa ryhmässä, jossa kaikilla puolueilla on edustus. Työn tulisi olla valmis ensi vuoden puolella. Eli aikaa on, mikä myös kertoo siitä, että kyseessä ei ole mikään pieni eikä vähäpätöinen uudistus.

Mitä sitten on uudistuksen takana eli miksi siihen alunperin ryhdyttiin? Selvää on, että liikenne on murroksessa. Jo Pariisin ilmastosopimuksen takia liikenne on suurten haasteiden edessä. Meidän pitäisi  puolittaa liikenteen aiheuttamat päästöt vuoteen 2030. Ja se muutos ei tapahdu, ellei sitä aktiivisesti tueta ja käynnistetä. Tämä merkitsee myös sitä, että nykyinen polttoaineen verotukseen pohjautuva veronkeruumalli tulee jossain vaiheessa tiensä päähän. Sähköautot valtaavat tiet ja polttomoottorit siirtyvät – joskaan ei yössä tai kahdessa – syrjään.

Tämän lisäksi saatamme hyvinkin olla 10 vuoden aikajänteellä tilanteessa, jossa ikioma auto on harvinaisuus. Jakamistalous tekee tuloaan ja robottiautot saattavat olla lähempänä kuin luulemmekaan. Kaliforniassa ne jo kurvailevat rajatuilla alueilla.

Toinen uudistusta puoltava asia on tiestömme huono kunto. Miten saisimme jatkuvan alibudjetoinnin kuriin ja tieverkostomme kilpailukykyiseksi?

Näistä hyvin perustelluista kysymyksistä siis lähdettiin liikkeelle. Ja mahalaskusta huolimatta ministeri Berner kysyi ne juuri oikeat kysymykset. Vastaukset eivät vaan vielä vastanneet niihin tyydyttävästi. Itse arvostan hankkeen kunnianhimoa,  mutta esitän tähän mennessä tehtyyn esitykseen myös kriittisesti muutamia kommentteja. Tässä niistä muutama:

Jos ongelmamme on tiestön alibudjetointi, niin silloin tyydyttävä vastaus ei voi olla se, että siirretään koko tieomaisuus ulkoiseen yhtiöön ikään kuin suojaan poliitikoilta. Teiden tulee kilpailla yhteisistä rahoistamme ihan kuten koulutuksen ja terveydenhuollon. Ei voi olla sellaista ”pyhää lehmää”, jolle suodaan tarvittavat rahat automaattisesti tilanteessa, jossa vaikkapa päivähoidosta tai koulutuksesta leikataan. Siksi yhtiöittäminen on mielestäni huono ratkaisu. Toinen asia on se, että meidän politikkojen pitää pystyä järkevään budjetointiin. Meidän tulee luoda sellaiset pitkäjänteiset budjettityökalut, jotka takaavat pitkäjänteisen tieverkon kehitykseen ja ylläpidon.

Entä sitten autovero? Verotuksen tulisi painottua auton käyttöön ja siksi autoveroa on hyvä laskea asteittain niin, että suositaan vähäpäästöisiä ajoneuvoja. Näin voisimme myös nopeuttaa sähköautojen yleistymistä. Hallitus on esittänyt tavoitteen päästä 250 000 sähköauton kantaan vuoteen 2030 mennessä. Tämä tavoite ei kuitenkaan ole kovin kunnianhimoinen. Ministeri Bernerin esitys veron poistamisesta kertaheitolla olisi myös paitsi sekoittanut autokaupan myös suosinut eniten  saastuttavimpia autoja. Siksi sen hyväksyminen ei olisi järkevää.

Uudistuksen valmistelun aikana eniten kansallista keskustelua herätti matkan pituuteen perustuva käyttömaksu. Se synnytti suurta vastustusta myös hallituksen sisällä. Lopullisessa esityksessä puollettiin aikaan perustuvaa maksua. Tämä oli valitettava ratkaisu, sillä aikaan perustuva maksu ei korreloi auton käytön kanssa, vaan päinvastoin kannustaa ajamaan mahdollisimman paljon. Tähän verrattuna nykyinen polttoaineen verotukseen perustuvaa malli ohjaa huomattavasti paremmin järkevää auton käyttöä ja sen myötä vähentää päästöjä. Nykyinen malli on myös huomattavasti esitettyä yksinkertaisempi. Aikanaan, kun sähköautojen määrä nousee huomattavasti, on varmaan syytä siirtyä matkan pituuteen pohjautuvan malliin. Uskon että siinä vaiheessa myös tietoturvahaasteet on voitettu.

Näihin kommentteihin odotan parlamentaariselta työryhmältä vastausta. Samalla toivon työryhmälle työrauhaa, ja rakentavaa otetta. Berner on oikeassa siinä, että maailma muuttuu liikenteen osalta nopeasti ja uudistusta tarvitaan. Siinä tilanteessa ei ole kenenkään etu nojata vanhaan ja tuttuun.

Regeringen borde ta sig en funderare / insändare i HBL 27.1.2017

/0 Kommentarer/i , , /av

Med snart två år bakom oss kan vi utan tvekan säga att Sipiläs regering inte bara belastas av en hel del ideologiska utmaningar, utan även av praktiska sådana. Justitiekansler Jonkkas uttalande om problemen i lagberedningen är bara toppen av isberget, ett isberg som hotar att köra hela regeringen i sank. När riksdagen igen börjar sitt arbete om en dryg vecka kommer Juha Sipilä att avge rapport om lagberedningens bekymmer för riksdagen. Det återstår att se vad han säger, men om han inte konkret tar tag i de uppenbara problemen kan man inte dra någon annan slutsats än att han inte inser allvaret i situationen.

Katainens regering hade sina utmaningar, det förnekar ingen. Men frågan är om inte Sipilä börjar komma ikapp den vad absurditeter gäller.

Minister Berners trafikreform, som trots sina uppenbara brister på många sätt är ett modigt politiskt projekt, sköts inte ner av oppositionen utan av de egna.

Som bäst försöker man driva igenom en ekonomiskt förkastlig båt- och motorcykelskatt som utrikesminister Soini för ett drygt år sedan prisade: ”Nu skall vi sätta dit juppiskotrarna och lustjakterna”. Nu försöker Sannfinländarna lägga skulden på regeringskumpanerna. Få se hur det går med den saken.

Jourreformen var heller ingen fjäder i hatten för Sipiläs regering. Det uppenbara ignorerandet av fakta – och grundlagen – går inte att förbise. Integrationspengen försökte Sannfinländarna driva igenom för att lappa sitt sinande understöd. Trots att så gott som ingen expertis stödde förslaget lätt Sipilä dem hålla sig – och se det absurda lagförslaget stupa i grundlagsutskottet.

Social- och hälsovårdsreformen igen styrs av politiska passioner, inte av pragmatik. Centerns dröm om en landskapsmodell och Samlingspartiets vurm för fritt val är det enda som gäller – trots att så gott som all expertis varnar för de uppenbara problem som finns i den presenterade modellen, och den risk för skenande kostnader som den innebär. Social- och hälsovårdsminister Mattila avfärdar bekymren med att konstatera att ”Sannfinländarna främst koncentrerar sig på invandringsfrågor”.

De här är bara några i en lång lista på sorgliga exempel. Visst, att tro att rationalitet alltid skall driva agendan i den politiska processen är naivt. Men regeringens oförmåga att se den stora bilden för detaljerna är skrämmande. Nu är det dags att visa att man är sin roll mogen.

Varför inte börja här: ett av Juha Sipiläs mer oövertänkta vallöften var löftet om att skära ner antalet ministrar. De problem regeringen står inför beror bara till en del på det löftet, men att åtgärda det vore ett bra första steg, ett bevis på att han kan tänka om. Minister Lindström är en kapabel man som tyvärr har tilldelats en för stor portfölj. Vi behöver en separat justitieminister som mer än gärna kunde vara en jurist. Helt som professor Erik Bonsdorff konstaterade är en sammansatt jordbruks- och miljöministersportfölj inte heller oproblematisk. Låt minister Tiilikainen sköta jordbruket, och tillsätt en separat miljöminister. Och för klarhetens skull vore det skäl för Sipilä att ge ägarstyrningsportföljen åt näringslivsminister Lintilä.

Ge sedan ministrarna en tillräcklig mängd stödtrupper, och tid för en ordentlig beredning av lagförslagen.

Det är lätt att tappa målet när mycket händer, men Finland är förtjänt av strategiskt tänkande och en handlingskraftig regering. En regering som kan justera målet efter att situationer förändras, och som inte låter partipolitik gå framom nationens bästa.