Regeringen gör satsningar på psykisk hälsa

/0 Kommentarer/i , , , /av

Under förra veckan uppmärksammades världsdagen för psykisk hälsa. Vi vet att det finns allt för många som lider av just psykisk ohälsa, vilket också framkommer i till exempel Hälsa i skolan-enkäten.

Förebyggande och god vård av psykisk ohälsa är oerhört viktigt, både för den enskilda individen men också för folkhälsan och samhällsekonomin. Det krävs målmedvetna åtgärder för att förbättra situationen, vilket regeringen nu också tar fasta på.

I fredagens HBL (11.10) skrevs det att terapi på svenska är hotad och att man oroar sig för det här inom Finlands Svenska Psykoterapiförening. Inom SFP delar vi oron över tillgången till psykoterapi. Vi vet att det råder brist på psykoterapeuter, vilket syns speciellt i Svenskfinland.

När det kommer till psykoterapiutbildning vet vi dessutom att priserna varierar beroende bland annat på utbildningens inriktning. Priser på över 60 000 euro är inte ovanliga.

Mot den här bakgrunden var det viktigt för SFP att i regeringsförhandlingarna 2023 komma överens om åtgärder som stärker tillgången till psykoterapitjänster. Vi lyckades med det här, och bland annat verkar regeringen för att psykoterapeututbildningen ändras till en utbildning i två steg och att det första steget ska vara avgiftsfritt.

Det satsas 2 miljoner euro under år 2025, 5 miljoner under år 2026 och 10 miljoner euro år 2027 och år 2028. Ändringarna bereds av Social- och hälsovårdsministeriet och Undervisnings- och kulturministeriet. Med andra ord rapporterar HBL felaktigt i sin artikel att regeringen skulle ha slopat prissänkningen. Regeringen slopar inget, tvärtom så förverkligar vi en länge efterlängtad förbättring.

Regeringen skrider också till andra åtgärder för att stärka den psykiska hälsan. Det här är någonting vi i SFP aktivt har arbetat för. Vi vill se mentalvårdstjänster med låg tröskel, och nu framskrider flera viktiga åtgärder för att stödja detta.

I regeringen satsar vi på en terapigaranti för barn och unga. Under 23-åringar ska få tillgång till mentalvård på basnivå senast inom 1 månad från det att behovet konstaterats. Ändringen träder i kraft den 1 maj nästa år. Det här är ett viktigt steg i arbetet för att bekämpa psykisk ohälsa. På detta satsas 35 miljoner euro per år.

För oss var det också viktigt att i budgetförhandlingarna i september satsa på mentalvårdstjänster med låg tröskel, och vi är glada över att det nu läggs till 2 miljoner euro för detta ändamål.

Regeringen har gjort finansieringen av ungdomsarbete i skolor och läroanstalter bestående i statsbudgeten och i år även ökat anslaget med en miljon euro som en del av det så kallade ungdomspaketet, som man enades om i vårens ramförhandlingarna. Forskning visar att det förekommit klart mindre mobbning i de skolor och läroanstalter där ungdomsarbete utförs, jämfört med de skolor där ungdomsarbete inte utförs alls. Just denna typ av förebyggande verksamhet som ligger nära de ungas vardag vill vi starkt främja.

Anders Adlercreutz

SFP:s partiordförande, undervisningsminister

Sandra Bergqvist

SFP:s vice ordförande, idrotts- och ungdomsminister

Publicerad i HBL och Åbo Underrättelser  16.10.2024

SFP blundar inte för verkligheten

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Kenneth Myntti kritiserar på ledarplats 23.8 de åtgärder för att få i gång tillväxten som Svenska riksdagsgruppen presenterade under sitt sommarmöte i Vasa.

Politiska partier finns till för att driva sina väljares intressen och arbeta för det man anser vara Finlands bästa. Det gör vi i SFP i alla lägen. Just nu lever vi i ekonomiskt utmanande tider. Det tar sig uttryck i nedskärningar och anpassningsåtgärder som är nödvändiga för att inte statsskulden ska skena iväg ännu mer.

Vi kan ändå inte spara oss ur den ekonomiska kris vi befinner oss i. Det är en kris som inte uppkommit plötsligt, utan som pågått i över ett decennium och som beror på att vi inte haft tillväxt.

Därför tog Svenska riksdagsgruppen fram 26 punkter för att få i gång tillväxten.

Vi fokuserar i vårt åtgärdsprogram uttryckligen på det som förenar oss inom regeringen: investeringar, inhemskt ägande, företagens tillväxt och frågan om arbetskraft. Våra åtgärder reflekterar också det som näringslivet i Österbotten efterfrågat.

Dessa punkter är traditionell SFP-politik som vi arbetat för länge, och helt i linje med en ansvarsfull borgerlig ekonomisk politik. Somliga kan genomföras i snabb takt, andra kräver mera tid.

Att ta fram ett åtgärdspaket för att öppna diskussionen om det vi i SFP anser att Finland behöver – tillväxt – är inte att provocera, utan att driva den politik väljarna har bett oss göra. Tillsammans med övriga regeringspartier har vi ett gemensamt regeringsprogram som vi förbundit oss till att främja, men det betyder inte att vi som parti slutar ta fram och föreslå lösningar som vi anser skulle gynna landet.

Av alla 26 åtgärder har särskilt en, åtgärd 9, fått uppmärksamhet. Där konstaterar vi att vi behöver en nettoinvandring på minst 40 000 för att vi ska klara oss. Den siffran är de facto betydligt lägre än den faktiska nettoinvandringen i fjol, som var 58 000.

En del tycks provoceras av all diskussion om invandring, men också här har SFP ett ansvar att presentera verkligheten som den är. Finland behöver mer arbetskraft. Det finns ingen provokation här, utan ett konstaterande av faktum som till exempel också Finansministeriets tjänstemän hållit framme.

Våra åtgärder betyder inte att regeringsprogrammet öppnas. Ändrade omständigheter kräver nya åtgärder, så var det i vårens rambudgetförhandlingar och så kommer det att vara varje gång regeringen förhandlar. SFP kommer att fortsätta med sitt programarbete. Vi kommer fortsättningsvis att ta fram alternativa lösningar. Så har vi gjort i alla regeringssamarbeten. Det är varken dramatiskt eller märkligt.

Det handlar i slutändan om saker som berör oss alla. Till exempel måste vi kunna garantera vården, fast prislappen blir högre i takt med att vi åldras. Det här kan vi bara göra genom att vi får i gång vår tillväxt, och den kommer via företagande, ett fungerande näringsliv och en stark export. Precis det som Österbotten utmärker sig med att leverera.

Regeringen består av fyra olika partier. I frågor som gäller tillväxt ska det gå att nå en samsyn. SFP presenterar konstruktiva förslag, och arbetar för en konstruktiv dialog. Jag är glad för att Vasabladet och Österbottens Tidning aktivt tar del i den diskussionen, också på ledarplats.

(insändare i Vasabladet 27.8.2024)

Niinistö borde välja sina fiender bättre

/0 Kommentarer/i , /av

Europaparlamentariker Ville Niinistö från De Gröna har de senaste dagarna riktat hård kritik mot SFP, både på sociala medier och nu också i en insändare (HBL 23.5).

I en demokrati behöver man kunna komma överens över partigränserna om man vill få saker gjorda. De Gröna väljer ändå att attackera SFP, som i många frågor när det gäller demokrati och försvarandet av rättsstaten tänker lika på ett europeiskt plan. Vi vet alla att dessa frågor utmanas i dagens Europa. Niinistö säger att SFP är del av problemet. Jag skulle snarare säga att det Niinistö håller på med i sin kampanj är en del av problemet. Genom att Niinistö av inrikespolitiska skäl försöker försvaga SFP riskerar han att bidra till att populisternas inflytande ökar. Vi behöver en starkare, inte en svagare grupp i den politiska mitten i Europaparlamentet.

Jag är övertygad om att en stor del av Niinistös väljare är tacksamma över att SFP finns representerade i Europaparlamentet. De gröna borde fokusera sin kampanj på att lyfta sina egna kandidater. Vill man föra negativ kampanj borde man välja partier att attackera som inte delar ens egna värderingar.

Niinistö skriver om EU:s restaureringsförordning. Ordförandelandet Belgien valde att dra tillbaka förslaget eftersom det saknades tillräckligt stöd. Finland var ett av många länder som inte stödde förslaget. Finland hade flera reservationer till innehållet, och trots att det blivit betydligt bättre efter SFP:s Nils Torvalds ihärdiga arbete i höstas kunde Finland inte stödja den version som ordförandelandet Belgien lade fram. Målsättningen är ändå att arbetet fortsätter och att förordningen kommer upp i en bättre version. Den är ingalunda död och begraven.

Niinistö lyfter också upp att anslagen för natur och miljöskydd är mindre under denna period. De är mindre, till stor del eftersom de gavs som temporära, tillfälliga satsningar av den förra regeringen där både SFP och De Gröna satt med. De var temporära, eftersom regeringen, där De Gröna också bar ansvar, upplevde att de inte kunde göras bestående.

Jag är övertygad om att en stor del av också Niinistös väljare håller med om att det är bättre för Finland att SFP finns representerat också i nästa parlament. Som väljare är det ändå du som avgör, så kom ihåg att rösta.

Visst har det en betydelse om vi har en MEP eller inte

/0 Kommentarer/i , /av

Har det en betydelse om ett parti har en röst av 720 i Bryssel? Har det en betydelse om SFP har en Europaparlamentariker eller inte?

Svaret på denna fråga är enkel: klart det har.

Nils Torvalds arbete är ett klart bevis på detta. Sällan har en person haft så stor betydelse på specifika politiksektorer inom EU: miljöpolitiken, skogspolitken och energipolitiken har alla ett starkt avtryck av Torvalds och SFP:s politik.

När jag träffar kommissionärer, politiker eller tjänstemän i Bryssel stöter jag ofta på samma konstaterande: Du är från Finland, känner du Nils Torvalds? Och detta utan man kopplar ihop oss som partikollegor.

Sådant är Torvalds avtryck i Bryssel.

Så visst har det betydelse om vi har en MEP eller inte. Det har all betydelse för att vi skall vara ett relevant, nationellt betydelsefullt parti. En stor del av den lagstiftning som vi behandlar i riksdagen är tillämpningar av beslut som fattas i Bryssel. Också därför är det livsviktigt för ett parti att ha den kontakt vi har haft.

Många av de stora globala frågorna kan inte lösas utan ett starkt och fungerande EU. Och, med facit på hand, kan man säga att ett fungerande EU gagnas av att det finns en SFP-MEP i leden.

Den kommande kommissionen och det kommande parlamentet kommer att ha en diger uppgift. Som jag ser det står vi ett vägskäl i flera viktiga frågor.

EU måste se över sin konkurrenskraft. Vi måste stärka den inre marknaden och stärka det som är grundorsaken till att ett exportberoende land som Finland gagnas av vårt medlemskap. Det här har en avgörande betydelse också för att ens en del av de projekt som väntar på att förverkligas i Finland – 260 miljarder inalles, enligt EK – skall hitta ett hem hos oss. Det här har en speciellt stor betydelse för Österbotten, vår exportkust.

Samtidigt är det klart att konkurrenskraften också måste bygga på att det är så lätt som möjligt att investera och vara företagare. Det betyder att vi också måste se över all den reglering som ibland medför gott, men som ofta också medför en stor arbetsbörda för de som investerar, innoverar och producerar.

En annan viktig fråga är säkerheten. Som Europaminister är det beklämmande att följa med hur olika länderna inom EU förhåller sig till den existentiella kris Europa i dag bevittnar. Om vi inom EU inte kan se stundens allvar och inte producerar och levererar den hjälp Ukraina behöver så är detta bygge i sin helhet hotat. Och det kan vi inte acceptera.

Och sen kanske den mest avgörande frågan för att detta bygge ska fungera: Om vi inte inom EU följer samma regler så eroderas förtroendet för unionen. Det är oacceptabelt att ett land kan hålla 26 länder som gisslan i beslutsfattandet som Ungern gjort. Ett EU i vilket inte alla länder följer rättsstatsprincipen, men som till stor del baserar sig på en tanke om gemensamt ansvar och en fördelning av våra gemensamma resurser, kan inte fungera effektivt. Rättsstatsprincipen måste följas av alla.

Och i alla dessa frågor visar SFP väg. I alla regeringskoalitioner gör SFP den finländska politiken bättre. Och en driftig SFP-parlamentariker kan på ett avgörande sätt göra EU till en starkare och bättre aktör.

Den så kallade Brysseleffekten kan leda till att stärka våra värderingar och EU:s inflytande stärks globalt. Men för att den skall fungera så bra som möjligt behövs en SFP-effekt i Bryssel.

Insändaren är publicerad i Vasabaldet 22.5.2024.

SFP behöver inte välja antingen eller

/0 Kommentarer/i , , , /av

Kenneth Myntti skriver i en helsidesartikel den 2 april i ÖT/VBL om svenskan och SFP:s speciella uppgift. Jag håller helt med Myntti om uppgiften, och att det idag är viktigare än någonsin att försvara svenskan i ett alltmer utmanande språkklimat.

Samtidigt vill jag betona det jag skrev i min insändare i ÖT/VBL den 19 mars: Vi behöver inte välja antingen eller. Det finns ingen situation där vi skulle behöva eller borde göra avkall på vår kärnuppgift.

När det verkligen gäller finns det bara ett parti som kommer att försvara det svenska och att man kan leva på svenska i Finland. Det finns bara ett parti för vilket det här är en kärnfråga. Ingen som behöver utbildning eller vård på svenska ska behöva fundera på vilket parti det är som jobbar för att du ska få det.

Kittet i Svenskfinland är språket. När vi kommer från olika delar av landet, från landsbygden eller staden, med olika intressen och väldigt varierande bakgrunder så är det vårt svenska modersmål som binder oss samman. Behoven av service och vård, vikten av att kunna göra sig förstådd i livets utsatta situationer, rätten att tala sitt modersmål med myndigheter, våra minnen och traditioner, på vårt eget språk.

Det här är frågor som är helt centrala för mig – Svenskfinland utgör den mylla som jag står stadigt i. Jag vill se och höra Svenskfinlands alla hörn.

Samtidigt är det viktigt för mig att betona att vi har en enorm potential i vårt parti. Det finns en beställning på de värderingar som SFP står för. Det här är en möjlighet för oss, men det är också ett imperativ: något vi måste se och ta vara på, uttryckligen för att vi ser försvaret av ett tvåspråkigt Finland som vår grunduppgift.

Hur ser då världen ut idag? De som inte talar svenska eller finska som modersmål växer i antal. Den språkliga identiteten hos finlandssvenska ungdomar är inte längre lika stark som förr. Språket är viktigt, men det är inte allt. Samtidigt kan vi inte bortse från det faktum att alltför många finlandssvenska ungdomar ser Stockholm som mer attraktivt än Helsingfors.

Det här är verkligheter som ett parti som SFP inte kan blunda för.

Vi måste bevara våra livsviktiga institutioner, som är helt avgörande för att man i Finland ska kunna födas, studera, arbeta, leva och dö på svenska.

Samtidigt måste vi upprätthålla ett skolväsende som ger våra barn de färdigheter som krävs i ett Finland som är mer diversifierat än tidigare.

Det här är avgörande frågor för svenskans framtid i Finland.

För att säkra det att vi i framtiden också är ett relevant regeringsparti har vi inte råd att förlora mandat på riksnivå. Ett SFP som inte har 10 mandat, utan 8 eller 6, har mycket mindre inflytande än vad förlusten i mandat rakt av skulle låta påskina. Vi kanske ännu då har trygga majoriteter i många kommuner, men när SFP inte mera sitter i regeringen så har lokala majoriteter mindre betydelse när lagstiftning beredd utan vårt inflytande ändrar på den verklighet vi lever i.

Därför måste vi nå ut till flera. Inte bara i det vi kallar Samkretsen (SFP utanför Svenskfinland), utan också i till exempel Egentliga Finland och Nyland. Det måste vi göra för att vi ska kunna verka för det jag beskriver ovan.

Det handlar inte om att överge eller ens kompromissa med våra grundläggande teser. Det handlar om att garantera att vi har den kraft som behövs för att försvara dem.

 

Insändare i Vasabladet och Österbottens Tidning 6.4.2024.

Vi behöver ett större EU för att garantera freden – räkna med stora förändringar

/1 Kommentar/i , , /av

När Finland blev medlem av EU blev vi unionens femtonde medlemsland. I dag består EU av 27 länder. Trots att vi haft pågående processer med flera länder har utvidgningen under en lång tid inte varit speciellt högt på agendan. Diskussionen gick på sparlåga tills kriget i Ukraina förändrade allting.

EU är inte primärt en säkerhetspolitisk union, men kriget har gjort det klart för alla vad det betyder att finnas utanför unionen. Inte bara utanför Nato, utan också utanför EU.

De länder som ligger i purgatoriet mellan EU och Ryssland prövas, provoceras och pressas. Georgien är en ständig spelknapp vars stabilitet prövas av de tusentals ryska soldater som ockuperar Abchazien och Sydossetien. Moldavien har dragits med en frusen konflikt enligt rysk modell i flera år och Ukraina anfölls som en följd av sitt närmande mot EU år 2014.

Dessa länder är inte säkra om det inte är en del av unionen. Det står klart. Det har därför varit mycket positivt att se att utvidgningen har kommit att bli en viktig del av EU:s framtidsdiskussion. På alla EU-möten jag deltagit i som minister för Europafrågor har utvidgningen varit på agendan, på ett eller annat sätt.

Kommissionens beslut den 8 november att öppna medlemsförhandlingar med Ukraina och Moldavien, och lyfta upp Georgien till kandidatland, öppnar nu vägen för nya medlemmar, för första gången på ett decennium. Vägen till dagen då EU får nya medlemmar är trots det lång. Mycket arbete återstår.

Finlands position till en utvidgning är klar: Vi välkomnar nya länder, men de måste fylla de krav som ställs. Vi följer ständigt upp utvecklingen i de olika länderna och för en kontinuerlig dialog med dem. Det är uppmuntrande att se att många av dem gjort klara framsteg – i synnerhet Ukraina, som är i en svårare situation än något annat av kandidatländerna.

Samtidigt har vi också fått en försmak av de utmaningar vi har framför oss när vi går vidare mot en större union. Polen, Slovakien och Rumänien meddelade för en tid sedan att de ensidigt förlänger importförbudet av ukrainskt spannmål, vilket strider mot de överenskommelser som gjorts på EU-nivå.

Beslutet väckte förståelig bestörtning i Ukraina, ett land som är i behov av alla exportmarknader det kan ha. Den kritik Ukraina gav för det beslutet hade igen ett finger med i spelet när Polen meddelade att landet slutar stödja Ukraina militärt – ett meddelande som Polens president lyckligtvis snart dementerade. Slovakiens beslut att stoppa vapenleveranser till Ukraina är likaså oroväckande.

Episoderna konkretiserar utmaningarna vi kommer att ha inom unionen inför en utvidgning. Nya medlemsländer betyder att mycket förändras. Sammanhållningspolitiken, kohesionspolitiken som den kallas på EU-språk, står inför stora omvälvningar. När nya fattigare länder ansluter sig till unionen finns det fler som behöver stöd – och många gamla medlemmar kommer att se sin andel av stödet minska.

I många länder är jordbrukspolitiken inrikespolitisk dynamit och när Ukraina blir en del av den inre marknaden står vi inför stora omstruktureringar också av de stöden.

Det betyder också att många nuvarande nettomottagare av EU-medel flyttas till den andra sidan av ekvationen. Även Finland kommer att se avgifterna öka. I den diskussionen är det viktigt att komma ihåg varför EU utvidgas: Det handlar om säkerhet och stabilitet, men också om att utvidga marknaden, och för vår del till exempel om att underlätta den inhemska bristen på arbetskraft.

Min estniska kollega Margus Tsahkna konstaterade att Estlands mål är att bli nettobetalare, eftersom det betyder att det går bra för landet. Det är viktigt att vi ser detaljerna, men också att vi förmår se skogen för träden.

Det finns alltså all orsak att börja smida i tid . Ett funktionsdugligt och internt solidariskt EU är bättre rustat för nya medlemmar. Här står rättsstatsmekanismen i centrum. Det är förfarandet som strävar efter att se till att alla länder följer de riktlinjer EU internt har satt upp för en fungerande rättsstat. I en union som också handlar om gemensamt ansvar och fördelning av tillgångar håller inte bygget om regelverket inte är gemensamt.

Det handlar alltså om EU:s trovärdighet och funktionsduglighet.

EU är i grund och botten ett fredsprojekt. För att garantera fred, säkerhet och trygghet behöver vi ett större EU. Det igen måste bygga på en fungerande rättsstat, och oundvikligen också på en lagom dos solidaritet.

Om inte reglerna i dagens EU är desamma för alla, har vi inte den interna sammanhållning och kredibilitet som behövs inför de diskussioner och reformer en utvidgning kräver.

EU:s utvidgning handlar om allt det här, och alla aspekter måste beaktas.

(Kolumn i HBL 20.11.2023)

Dinosauriernas tid borde vara förbi

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

Vårt pensionssystem är byggt för dinosaurier, sade en egenföretagare som jag träffade för en tid sedan.

Det är lätt att hålla med. Världen har förändrats. Den verklighet, i vilken man vandrar in genom en fabriksport som tjugonågonting gammal och ut i pensionslivet som 60-plussare, finns inte mera.

Idag kan man byta yrke flera gånger under sin arbetskarriär och framförallt kan man byta roll flera gånger. Ibland är man arbetsgivare, ibland arbetstagare. Emellanåt företagare, emellanåt arbetar man för någon annan.

Men vårt system ser ut som det alltid gjort. Vi har skilda system för dem som anställer, och skilda för dem som blir anställda. Det här skapar många problem och framförallt inflexibilitet.

Samtidigt leder vår styva arbetsmarknad till det, att företag skyr från att anställa. Det, att vi har 190 000 egenföretagare i Finland, är på många sätt en positiv sak. Inställningen till företagande är märkbart bättre idag än den var för bara tjugo år sedan. Men samtidigt är det ett tecken på ett problem: många av de som är egenföretagare gör det av fri vilja. De vill själva styra över sin tillvaro. Men många gör det eftersom det finns få alternativ. I stället för att anställa en person väljer företag att köpa tjänster av en företagare. Eftersom man upplever, att risken att anställa är för stor.

I den här verkligheten blir vårt segregerade socialskyddssystem ett problem. Arbetslivet kräver flexibilitet, men socialsskyddssystemet ser inte behovet av att växla mellan två roller.

Vi bör se över både orsakerna till problemet och våga ta i följderna av det.

Det, att många inte vågar anställa måste åtgärdas. Här handlar det om att se över t.ex. de förpliktelser små företag har. Den byråkrati som följer av en anställning måste underlättas och visst, vi behöver också lokalare avtal. Anställningsrisken måste sänkas. Det skall alltid vara en möjlighet. 

Samtidigt vill vi inte skapa hinder som gör det jobbigt att växla mellan de olika rollerna.

SFP har länge talat för en kombinationsförsäkring. En försäkring, som består även om man tar steget från företagare till anställd eller tvärtom.

Det här skulle ta bort en av de styvheter vi har som idag skapar tröghet på marknaden och i förlängning leder till en hög strukturell arbetslöshet och via det ineffektivitet.

Samtidigt kan man med fog säga, att alla strukturer som hindrar människor att fatta de val de vill också leder till illamående. Om man vill bli företagare skall inte vårt skyddsnät hindra en att göra det när det borde vara tvärtom. Skyddsnätet skall vara det som gör att man vågar försöka, vågar lyckas eller misslyckas.

Jag har tidigare skrivit om tunneltänket i skolan. Det system som leder till att 15-åringar idag måste fatta avgörande beslut i ett alltför tidigt skede av sitt liv. Samma tunneltänk präglar vårt arbetsliv. Och det är lika skadligt där.

Dinosaurierna klarade sig alldeles utmärkt i miljontals år. Men världen förändrades. Idag, i dagens värld behöver vi mer flexibla system, från skolan till arbetslivet.

(Insändare i HBL 7.2.2023)

Tankar på tröskeln till ett nytt år

/0 Kommentarer/i , , /av

Den amerikanska drömmen känner alla. Den lever vidare fastän den inte på en tid varit förankrad i verkligheten och snarare har blivit en tanke som kan tillämpas i vilket land som helst. Samtidigt har den amerikanska visionen fördunklats. Det finns inte en gemensam bild, utan snarare två totalt motsatta syner på omvärlden. En progressiv och en regressiv. En som ser framtiden som ett hot, den andra som en möjlighet, för att ta till en grov förenkling.

Detsamma gäller säkert de flesta länder. Vi ser vilka våra hot är, men är inte kollektivt övertygade om vart vi borde gå eller ens om vad vi borde ta tag i härnäst.

Politiken har blivit reaktiv, den reagerar på det som händer i stunden eller snarare, på de reaktioner som stundens händelser väcker. När ett uttalande kan leda till en omedelbar svallvåg av reaktioner är det klart krävande att hålla en vision i åtanke, ett mål som ligger årtionden framåt i tiden.

Vi bekämpar en pandemi, men kommer vi i alla stunder ihåg att beakta vad åtgärderna leder till? Vi vill underlätta människornas vardag i energikrisen. Men ser vi, att justeringar här lätt kan bromsa investeringar som kunde vara avgörande för att förbättra situationen om tio år?

En gemensam vision förankrar oss. Ett gemensamt mål möjliggör fortfarande många vägar mot målet, men ger en referens mot vilken alla åtgärder mäts.

Men visionen måste vara delad. Putin har en vision för Ryssland. Men den är snarare personlig än gemensam. Och den kan svårligen ses som något som för landet framåt. En vision som bygger på en upprättelse av missförstådda historiska skeenden lämpar sig för parader på Röda torget, men inte för att lyfta en befolkning ur fattigdom.

Det ryska folket ligger helt utanför denna vision. De ser inte politiken som en del av sin verklighet och följaktligen inte heller det politiken åstadkommer. Det mesta de väntar sig är att morgondagen inte är sämre än denna dag.

En vision som inte bygger på de lagar om orsak och verkan som vårt samhälle är uppbyggt kring leder sällan till något positivt. Och för all del: en vision som saknar förankring i verkligheten riskerar att bli planekonomi snarare än en positiv drivkraft.

Rotlöshet, segregation, utanförskap – det är svårt att se ett socialt problem som inte på något sätt skulle reflektera dessa fenomen. Samtidigt är de alla fenomen som skulle avhjälpas av en gemensam uppfattning av vart vi är på väg och vad vi vill åstadkomma.

Det gäller för USA, Ryssland – men i allra högsta grad också för Finland.

Vi har en hel del enastående konkurrensfördelar. Ren luft, rent vatten och ren natur utgör utmärkta byggstenar för ett visionsarbete. Vi har en unikt låg korruptionsnivå. Det betyder att beslutsfattandet, för att inte tala om förverkligandet av besluten, har alla förutsättningar att vara både snabbt, smidigt och effektivt. Vi har en god utbildning, vilket borde leda till att vi har alla förutsättningar att vara bäst i klassen i vilken innovationsjämförelse som helst.

Samtidigt ser vi en polarisering krypa in också i vår politiska diskurs. Politiken blir kulturkrig framför att bli konkret, en övning där man erövrar utrymme för opinioner i stället för att vinna stöd för åtgärder som leder till ett gemensamt mål.

En vision löser inte morgondagen. En vision kanske blir verklighet först om 30 år. Men en klar sådan underlättar mycket. Den gör politiken inte bara lättare, utan också mer produktiv. Ett Finland som klart säger sig sträva till att vara världsbäst på utbildning, bioekonomi och grön teknologi klarar vilka som helst utmaningar lättare.

När vi baserar vår vision på till exempel dessa strävanden och alla upplever sig som delaktiga är det lättare att hitta en mening i vardagslivet. Vi mår alla bra av att vara behövda.

(kolumn i HBL 2.1.2023)

Nya perspektiv, nya möjligheter

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Detta år har gett oss ett nytt perspektiv. Vi har tvingats fundera på vad som är stort – och vad som är smått. Vi har tvingats finna oss i det faktum, att vi har ett krig i Europa, ett krig i vilket en stat försöker erövra territorium av en annan. Det är en tanke som få av oss trodde var trolig eller ens möjlig för ett år sedan.

För ett år sedan tänkte jag att den största frågan som vår kommun skulle stå inför år 2022 var välfärdsområdena och hur överflyttningen av tjänster och uppgifter sköts. Och det har varit en fråga som varit närvarade i så gott som alla kommunanställdas eller förtroendevaldas vardag i en form eller annan under året som gått. 

Men samtidigt som vi förberett överföringen av social- och hälsovården till välfärdsområdena har våra tankar varit annanstans. I det vansinniga krig som för tillfället pågår i Ukraina. 

Kriget syns också här i Kyrkslätt på många plan. Våra skolor har fått nya elever som behöver stöd och vägledning. Många kommuninvånare har hjälpt de ukrainare som kommit hit och dem som blivit kvar i Ukraina. 

På olika håll i vår kommun har man arrangerat evenemang för att hälsa ukrainarna välkomna och hjälpa dem. I vår kyrka har det arrangerats konserter för att samla medel åt dem som varit tvungna all lämna sina hem som en följd av kriget. 

Våra egna erfarenheter har helt klart haft betydelse. Våra egna krig gör det lättare att förstå vad de som nu tvingats fly har genomgått. Vi vet vad det betyder, när det egna fosterlandet är hotat. Och på samma sätt vet vi, att egna interna missämjor måste sättas åt sidan när man konfronteras med ett allvarligt hot. Små saker får ge vika för de stora frågorna. 

I skrivande stund ser det ut som om kriget kan fortsätta länge till. Det betyder också, att vårt stöd måste fortsätta. 

Men tillbaka till vår egen kommun: Kyrkslätt fortsätter att utvecklas. I år har vi fått nyheter om både stora investeringar och en fortsatt inflyttning. Människor vill flytta till Kyrkslätt eftersom vi kan erbjuda utrymme för liv och upplevelser. Vi kan inte säga, att coronan hör till det förflutna, men de lärdomar vi fick under pandemin har redan påverkat kommunens utveckling. Man vill ha utrymme, natur och svängrum. Kommuner som Kyrkslätt har en ny attraktionskraft. 

Kommunala byggprojekt kan ta sin tid. När min familj flyttade till Kyrkslätt 1972 övertalade mina föräldrar min aningen tvivlande storasyster om att flytten är en bra idé med att berätta om den nya simhallen som alldeles strax skulle byggas i kommunen. Löftet infriades, tre årtionden senare. När man väntar på någonting gott kan man vänta lite längre. 

Hälsocentralens efterträdare, välfärdscentralen, har äntligen öppnat sina dörrar. Det betyder, att ett projekt som pågått ett par årtionden också det nått målet. I början var det fråga om en renovering av den gamla hälsocentralen, sen kom en utbyggnad med i bilden, och nu när allting är färdigt är det fråga om en helt ny byggnad på en ny plats invid simhallen. Och inte vilken byggnad som helst, utan en modern hälsocentral som fyller alla tänkbara krav. 

När hälsovårdstjänsterna flyttar från kommunen till välfärdsområdet märker vi kommuninvånare inte nödvändigtvis en stor skillnad i den service vi får, men beslutsfattandet ändrar. Beslut om organisering, kvalitet och omfattning fattas efter det i välfärdsområdet. Det, att vi har Finlands kanske modernaste välfärdscentral betyder, att det är i välfärdsområdets intresse att upprätthålla god service i vår kommun. Det är en bra sak. 

Många andra byggprojekt har tagit flera steg framåt detta år. I Gesterby inleds arbetet med det nya skolcentret. På planeringsbordet går det nya gymnasiecampuset och skolan i Nissniku framåt. 

Om några år kan vi dra ner på investeringstakten. När våra grundläggande investeringar är i skick kan vi andas lite lättare och fokusera på att producera service på ett så bra och effektivt sätt som möjligt.

Detta år har varit positivt med tanke på kommunens ekonomi. Vi gör ett kännbart överskott. Nästa års budget förväntas också leda till ett ordentligt överskott. Det är fråga om en stor förändring jämfört med hur det såg ut för några år sedan. Överskotten hjälper oss att både hantera de pågående investeringarna och att utveckla och upprätthålla den service som blir kvar i kommunen. 

Detta år ger oss ett gott avstamp till nästa år. 

Jag vill tacka alla kommunens anställda och förtroendevalda för det arbete ni gjort. Jag vill rikta ett speciellt stort tack till vår långvariga kommundirektör Tarmo Aarnio som nu går vidare mot nya utmaningar. Under hans tid har kommunen tagit stora steg framåt. Tack var det arbete ni alla gjort har kommunen också detta år utvecklats positivt. 

Jag vill också tacka alla kommuninvånare. Det är en glädje att stöta på er i matbutikens korridorer eller vid fotbollsplanen. Den respons ni ger hjälper oss beslutsfattare i vårt arbete. Gemenskap är en styrka också när det gäller att utveckla vår kommun. 

Under julen har de flesta av oss möjlighet att vara tillsammans med nära och kära vänner. I den rådande världssituationen är dessa stunder speciellt viktiga. Att stanna upp i ögonblicket och njuta av små stunder är inte alltid lätt. Själv har jag försökt bli bättre på det under det gångna året. 

Tack för året som gått. Jag önskar era alla ett gott nytt år. 

 

 

Ukraina behöver en Leopardinsats

/0 Kommentarer/i , , , , , , /av

(English version here)

Kriget i Ukraina går in på sitt andra år. Initiativet ligger nu hos Ukraina, men det finns inget snabbt slut i sikte. Kriget mal på och gnager sakta sönder Ukraina.

Ukrainas framgång har inte endast bottnat i en stark vilja att försvara sig själv, utan också i det stöd väst gett i form av utbildning och utrustning. Detta stöd kommer att avgöra hur kriget slutar. Det ligger i vårt, Europas och hela den fria världens intresse att kriget slutar med en så snabb seger som möjligt för Ukraina. Ryssland skall inte få leva i den villfarelsen, att det på något som helst sätt har gynnats av ett kriminellt angreppskrig. Det materiella stödet till Ukraina måste fortsätta och förstärkas.

I början av kriget diskuterades det i alla länder mycket om nivån på hjälpen och vilket material som skulle skickas. Vi har lärt oss mycket på ett knappt år. Bland annat att nya tekniker snabbt kan förändra situationen på slagfältet. Steg för steg har vi ökat på både kvantitet och kvalitet av det material som skickats. Förändringen har dock varit långsam. Nu är det dags att ta ett steg framåt.

Vintern är här. Den frusna marken kommer återigen att förändra situationen för både Ryssland och Ukraina. Detta bör även återspeglas i det stöd vi ger.

Trots att man beslutsamt stött Ukraina är vissa vapen fortfarande uteslutna från stödet. Bl.a. västerländska, moderna stridsvagnar har inte hört till det material som skickats. Sådana stridsvagnar skulle avsevärt öka Ukrainas stridsförmåga på slagfältet. Ny utrustning kräver utbildning, och det vore därför särskilt värdefullt att förse ukrainarna med ett stort antal stridsvagnar av samma typ, i vars användning de ukrainska trupperna effektivt kan utbildas.

En Leopard 2-stridsvagn av tyskt ursprung skulle vara idealisk för detta ändamål. Tusentals varianter av denna har byggts sedan slutet av 1970-talet och används bland annat i Tyskland, Nederländerna, Sverige, Danmark, Spanien, Norge, Polen och Finland. Den är en av de mest använda västerländska stridsvagnarna. När det gäller prestanda överträffar den den ryska utrustningen från sovjettiden. Under det kalla kriget handlade det om att åstadkomma ett kvalitativt övertag på en anfallare som antogs ha ett kvantitativt försprång.

Genom en gemensam europeisk insats kunde vi på ett kanske avgörande sätt bidra till att Ukraina kan upprätthålla ett momentum i kriget.

Finland har totalt cirka tvåhundra Leopard 2-stridsvagnar. Geografin begränsar våra möjligheter att överföra stora mängder av viktig utrustning som är i bruk. Men genom att signalera beredskap att bidra även med ett litet antal stridsvagnar kan vi kanske få igång ett europeiskt stridsvagns-talko. Det behövs nu.

Genom att starta denna diskussion kunde vi så ett frö för ett bredare – och effektivare – stöd.

Finlands egen försvarsförmåga får inte äventyras, men det är uppenbart att Ukrainas framgång i kriget också är avgörande för Finlands säkerhet. Om vi levererar vagnar måste vi naturligtvis genast inleda beredningen av ersättande anskaffningar.

Risken för att en höjning av stödnivån skulle medföra en eskalering bör inte överskattas. I själva stödets natur inte nämnvärt förändras av att stödet även skulle omfatta västerländska stridsvagnar. Vi skall också akta oss för att analysera vårt stöd utgående från ett ryskt narrativ utan låta oss styras av hur vi bäst försvarar våra egna intressen och våra värderingar.

(insändare i HBL 27.12.2022)

Anders Adlercreutz, riksdagsledamot, SFP

Atte Harjanne, riksdagsledamot, De Gröna