FSD missar och misstolkar: SFP står för mer flexibilitet och stark representation

/0 Kommentarer/i , /av

I en insändare i HBL (1.10) kritiserar Karlsson, Storbjörk och Helin från Finlands svenska socialdemokrater SFP för den diskussion kring sysselsättning, lokala avtal och arbetsmarknaden som fördes i anslutning till SFP:s partidag i Vanda. I en ideologiskt laddad text väljer de att dels både selektivt och bristfälligt citera mig, dels inskrivs betydelser i våra förslag som inte är förenliga med varken våra tankar eller mål.

Det är beklagligt att man väljer att föra en diskussion om sysselsättning och arbetsmarknaden på ett så missvisande sätt.

De nordiska länderna liknar varandra mycket. Men vi är ändå olika. Vi har både olika arbetsmarknader och olika sysselsättningsgrad. Också arbetsmarknadsparternas praktiska roll som förhandlingspart är olika, liksom avtalens omfattning och i hur mycket de möjliggör flexibilitet på lokal nivå. På ett praktiskt plan är också arbetsmarknadsparternas inflytande på till exempel lagberedningen mycket annorlunda i Sverige än i Finland. Det var vad jag syftade till. Och det var den diskussionen jag förde i intervjun skribenterna hänvisar till genom att citera mig felaktigt. Man kan också tillägga, att allmänbindande avtal inte existerar i Sverige vilket också gör situationen radikalt annorlunda.

Samtidigt är det klart, att man inte enbart kan plocka russinen ur bullen. I alla länder är det fråga om en helhet.

Skribenterna lyfter upp lokala avtal. Det är någonting av en evighetsfråga i Finland. Många regeringar har försökt skapa lite mer lokal smidighet utan att lyckas. I denna regerings program – som skribenterna gärna citerar – finns samma ambition inskriven.

Det handlar om att ge icke-fackanslutna företag möjlighet till samma flexibilitet som idag är möjlig i fackanslutna företag. Samtidigt handlar det om att se att världen förändras, arbetet förändras, arbetstiderna förändras. Också arbetstagare kan villa ha mera flexibilitet. Det kan vara i arbetstagarens intresse, det kan vara i företagets intresse. Dessa intressen kan vara gemensamma.

Skribenterna väcker farhågor om en ”splittrad och försvagad röst”. Det är naturligtvis inte något vi eftersträvar. Det är självklart att man skall förhandla. Det är också självklart att man måste se till att arbetstagarna har en verklig, stark representation även i icke-fackanslutna företag. Det är en förutsättning för att det skall vara fråga om en äkta förhandling.

En av stötestenarna i diskussionen har varit just denna: frågan om vem som får representera de anställda i icke-fackanslutna företag. Jag har svårt att acceptera tanken om att man inte får välja denna representant bland alla anställda. Det är inte demokratiskt. Att det vore mot ILO-konventionen stämmer inte. Konvention 144 som skribenterna hänvisar till har de facto ingenting att göra med hela frågan om lokala avtal eller om att begränsa vem som kan representera de anställda. Men det har dock varit en detalj som tidigare försök med lokala avtal stupat på.

SFP vill ha lokala avtal. Vi tycker att vår arbetsmarknad är mogen för mera flexibilitet – och förtroende. Vi tycker också att de anställda borde ha representation i företagens styrelser. Förtroendet skall gälla i alla riktningar.

Finlands konkurrenskraft är beroende av innovativa företag vars främsta styrka är en kunnig, välutbildad och motiverad personal. Det här är en viktig diskussion som man skall kunna föra, med bevarad saklighet. I en föränderlig värld kan det krävas lite nya lösningar. Mer lokala avtal som bättre tar lokala behov i betraktande är ett bra första steg.

 

Insändare i HBL 4.10.2020

Tonläget i den politiska debatten borde hjälpa, inte stjälpa

/0 Kommentarer/i , /av

Det är helt rätt att oppositionen kräver motiverade beslut och kraftiga åtgärder av regeringen. Oppositionen har en viktig uppgift som maktens vakthund. Man kan säga att oppositionens kritik har ett egenvärde i sig.

I en kris kan man dock kräva att ribban höjs också för kritikens karaktär. Särskilt då är det viktigt att upprätthålla inte bara en nivå av intellektuell ärlighet, utan också en nivå av konsekvens.

Om man ser det politiska fältet som någonting binärt – vi mot dem, du mot mig – så är det svårt att fokusera på lösningar. Det är kanske inte lika problematiskt i en tid av ekonomisk tillväxt, men i en kris kan det bli det.

Vi lever i exceptionella tider. Förutom coronakrisen finns många andra globala problem att tackla: klimatförändringen, kraven på en strukturförändring i vårt näringsliv, en åldrande befolkning, hotet mot demokratiska värderingar och biodiversitetsförlusten. Alla dessa ställer höga krav på beslutsfattandet.

Också tidigare regeringar har behövt tackla dessa utmaningar, men aldrig på ett lika framträdande sätt som nu.

I den här situationen går tankarna lätt till hur till hur vi tidigare lyckats lägga ideologiska skiljelinjer bakom oss och konfronterat stora kriser. Det finns stunder då det är speciellt vanskligt att driva en personlig eller partipolitisk agenda. Det finns stunder, då det är skäl att förhålla sig kritiskt till en politik som gör arrogans till en dygd och avsiktliga missförstånd till ett vapen. Det här är en sådan tid.

Regeringen har underlättat investeringar och sänker nu industrins elskatt till den lägsta möjliga nivån. Vi har justerat inkomstskatteskalan neråt och trots farhågor inte ändrat på kapital- eller dividendbeskattningen. Vi har underlättat permitteringar under krisen och stärkt företagarens socialskydd. Som bäst bereds reformer för att öka antalet sysselsatta med över 30 000. Det här är förstås inte tillräckligt, men det kan inte kallas näringslivsfientlig politik.

Den diskussion som förts kring nästa års budget är ett gott exempel på en diskussionskultur som bygger på polarisering och som därför inte leder någonvart.

Ett underskott på 11 miljarder är ofantligt. Ingen gläder sig över den summan. Det handlar inte om att ta lättsamt på ekonomin. Det är fråga om att försöka kontrollera en kris.

Det att andra också skuldsätter sig gör inte vår situation mindre dramatisk. Det visar emellertid på att det i ett kort perspektiv inte finns så många alternativ för dem heller.

Vår ekonomi har backat mindre än genomsnittet inom EU. Men det är berättigat att kräva åtgärder för att trygga en långsiktig hållbarhet och balans inom den offentliga ekonomin. Samhällets välfärd kan inte kopplas loss från företagens välfärd. Det vet jag som företagare. Dock måste man också se att fokusering på deloptimeringar lätt bär ur askan i elden.

Om vi ser på de faktorer som gör Finland till ett attraktivt land för utländska investerare stiger frågor som trygghet, jämställdhet, god utbildning, obefintlig korruption fram. Därför är en ansvarsfull ekonomisk politik också socialpolitik. Politik ska binda sig till långsiktiga, hållbara mål.

I år måste vi som land låna närmare 20 miljarder euro. Det är en kolossal summa. Men det beror inte på en brist på förståelse för ekonomins mekanismer. Det är en följd av häftigt minskade skatteintäkter och valet att kraftigt stöda företagen och ekonomin som helhet under coronakrisen.

Det är befogat att kritisera oppositionen för inkonsekvens. Man har om vartannat efterlyst mera begränsningar och avvecklingar av begränsningarna. Man har kritiserat underskottet och sedan ljudligt krävt mera stöd. Man har krävt en total stängning av samhället enligt nyzeeländskt mönster som ekonomiskt verkar vara oerhört problematiskt.

Men låt mig återgå till nästa års budget. Underskottet är stort, och vi måste få ekonomin i balans. Det arbetet kräver samarbete mellan oss politiker, men också ute på arbetsmarknaden – ett samarbete som i bästa fall leder till ett nytt sätt att se på hela trepartsstrukturen. Världen förändras och de samhällen som klarar av att ömsa skinn klarar sig bäst. Det kräver kreativitet och det vore naivt att tro att denna kreativitet enbart bor i statsrådsborgen. Däremot kan regeringen bygga en grogrund för den förändring som behövs.

Politiken ska se den stora bilden, megatrenderna och det komplexa och mångfacetterade i våra ekosystem för att skapa förutsättningar för förnyelse och innovation. Tongångarna i den politiska debatten kan antingen ge oss krafter att ta oss an dessa utmaningar eller förlama oss. Det är ett faktum som alla politiker borde känna ansvar för.

 

Insändare i HBL 26.9.2020.

Vi behövs alla

/0 Kommentarer/i , , /av

I HBL (12.9) ifrågasattes SFP:s och vår partiordförandes vilja att jobba för hela Finland.

Det är inte en bild som jag kan skriva under. Alla vi i partiet har vår uppgift. Vi har alla en hemort, vi har alla olika styrkor. Vi stöder varandra och arbetar så att vi tillsammans är mer än summan av varje enskild SFP:are.

Det, att partiordföranden kommer från en region kan nog inverka på hur medierna intresserar sig för oss. Men det har inte tidigare och inte heller nu inverkat på hur partiet arbetar – på alla orter, för alla frågor.

Huvudstadsregionen glöms inte bort. Tack vare SFP får vi en särlösning för Nyland inom social- och hälsovårdsreformen. Tack vare SFP får Västra Nyland förbättrad tågtrafik när Hangö–Hyvinge-banan elektrifieras. Tack vare SFP hålls östra kustbanan med i diskussionen.

Det här är klara förbättringar och några av många bevis på att vi arbetar för hela landet. Samtidigt är vi också medvetna om att vi har utmaningar i huvudstadsregionen. Den oron är befogad. Men här finns också en stor tillväxtpotential. Det kräver ett extra fokus och därför görs också just nu extra satsningar på denna region. Alla goda förslag för att utveckla vår verksamhet i huvudstadsregionen och resten av landet tas emot med tacksamhet. Vi har mycket att ge alla finländare. Vi är det enda liberala partiet till höger om mittlinjen.

Coronakrisen har testat hela vårt samhälle. När vi går in för exceptionella åtgärder är rättsstaten alltid i gungning. När denna kris historia skrivs kommer man med säkerhet att notera det arbete Anna-Maja Henriksson och Thomas Blomqvist gjort. Att SFP i dag sitter på justitieministerposten är någonting som alla finländare skall vara glada för. Vare sig de bor i huvudstadsregionen, Österbotten eller i Lappland.

Det att vi i dag kan se lite ljusare på vår exportindustris framtid är också det ett resultat av SFP:s goda arbete i regeringen.

Inget parti är en person. I synnerhet inte ett relativt litet parti som SFP. Vi har alla ett ansvar för det vi gör och hur vi arbetar för helheten. Vi behöver alla, och vi behöver alla våra regioner. SFP går om några veckor till partidag efter ett mycket omtumlande år. Jag är glad att vi under detta år haft Anna-Maja Henriksson vid rodret och stöder henne till fullo.

Personligen vill jag att SFP i dessa tider av polarisering är ett parti som karakteriseras av konstruktivt samarbete och sammanhållning. Det är någonting sällsynt, värdefullt och attraktivt i dagens politiska klimat. Jag hoppas att alla SFP:are hjälper oss att växa som parti mot större gemenskap, som ett parti som på riktigt spräcker de regionala gränserna och skiljelinjerna. Alla partier kan bli bättre och vi måste ständigt utvecklas för att vara relevanta.

Vi lever i turbulenta tider då det behövs flera kloka huvuden och en förmåga att svetsa samman dessa till en helhet som håller i stormiga tider. För det arbetet behövs alla – våra ministrar, riksdagsgruppen, våra lokalpolitiker och alla våra medlemmar.

 

Insändare i HBL 15.9.2020.

Lärdomar från Kaipola

/0 Kommentarer/i , , /av

För en dryg vecka sedan meddelade UPM att de stänger fabriken i Kaipola i Mellersta Finland. Nyheten mottogs med bestörtning, av goda skäl. Fabriken sysselsätter hundratals finländare och pappersindustrin i sig har ett stort symbolvärde.

Diskussionen lät inte vänta på sig. Stängningen var regeringens fel menade en politiker, medan många andra ifrågasatte UPM:s beslut. Varför stänger de en pappersfabrik som åtminstone för en tid sedan var lönsam? Det spekuleras kring om stängningen var ett resultat av kapitalismens haveri i sin ändlösa girighet – eller så var haveriet i sig regeringens fel, eller fackets.

Sanningen är som alltid med säkerhet mer komplicerad än så. Jag känner inte till den och kan bara spekulera. Som politiker har jag ingen insikt i företaget.

Men jag är benägen att lita på att beslutet fattades efter stort övervägande. När man stänger en fabrik förlorar man samtidigt en stor investering. Det är inte ett beslut som någon kan göra utan noggrann begrundan.

Företaget UPM har många enheter i många länder. Tidningspapprets åtgång är knappast på växande, och därför valde man att stänga den fabrik som har den sämsta lönsamheten. Valet föll på Kaipola.

Som följd av det kommer vi finländare nu att importera vårt tidningspapper. Det i sig är paradoxalt.

Men beslutet kan ändå vara klokt – trots att det knappast baserar sig på vare sig priset på diesel eller en okunskap om att industrins energiskatt kommer att sjunka till EU:s miniminivå. Ett aktiebolags plikt är att ge avkastning åt sina aktieägare.

Visst, varje bolag måste också känna sitt samhällsansvar. Om man förlorar anseendet i allmänhetens ögon kan man förutse att svårigheter väntar bakom hörnet. Det här hade säkert UPM:s ledning i åtanke när de fattade sitt beslut.

Som politiker skall vi inte blanda oss i företags operativa verksamhet. Men vi bör säkra det, att miljön för företag överlag är bra i Finland.

Även om vi på många sätt är ett mycket konkurrenskraftigt land så har vi också våra ömma punkter. Vi har en välutbildad befolkning men en styv arbetsmarknad. Vi har en ren natur men logistiska utmaningar. Vi har ett välorganiserat korruptionsfritt samhälle men en hög kostnadsnivå.

I stället för att prisa eller döma UPM:s beslut bör vi politiker hitta dessa ömma punkter och fundera på vad vi kan göra åt dem. För det är så vi ser till att andra fabriker håller sig öppna och att andra kanske lockas hit. Samtidigt måste vi hjälpa de människor som nu lider mitt i denna förändring.

Om en strukturförändring väntar bakom hörnet – och det finns inte speciellt stora skäl att tro att tidningspappersåtgången skulle vara på stigande – lönar det sig inte att bromsa den på politisk väg utan att inse det obevekliga och försöka hitta nya vägar. Det är dyrt och lönlöst att hålla en vikande industri på benen. Det är bättre att försöka bereda möjlighet för kommande innovationer att ta dess plats.

Tidningspapper är knappast en framtidsprodukt. Men det finns annat man kan göra av träfibrer. Annat, som har ett högre förädlingsvärde och som kan tillföra landet mer.

Om vi ser den förändringen, ser till att vårt investeringsklimat är sådant att nya företag vill nå fram till den, och ser till att vår lagstiftning är sådan att nya innovationer hittar till ytan – då har vi som politiker gjort vår plikt och nått mycket längre än om vi med dyra medel hade stöttat en sjuk, kanske döende industri.

Faktum är att det är vanliga människor som placerar i aktier – så också förmodligen i UPM:s fall. Majoriteten av dem tror säkert på den nordiska välfärdsmodellen och vill väl för hela Finland. Allt oftare vill personer eller institutioner också placera i mål som inte bara är ekonomiskt lönsamma utan också etiskt hållbara. Därför är det skäl för oss att undvika att skapa onödiga politiska motsättningar kring dessa frågor. I stället ska vi sträva till att det föds fler företag man kan och vill investera i. Vi måste fokusera på att hjälpa och sporra inte bara dem i Kaipola som nu behöver positiva framtidsutsikter utan också alla övriga finländare som kanske inte ser sin framtid som ljus.

Vägen framåt kräver en gemensam bild av verkligheten, beslut som baserar sig på denna och en vilja att arbeta och lyckas tillsammans. Så har det alltid varit, och så är det också nu.

 

(Insändare i HBL 4.9.2020)

Slopa studieplatskvoterna för förstagångssökande

/0 Kommentarer/i , , , /av

Vi borde arbete längre. Vi borde börja våra arbetskarriärer tidigare och gå senare i pension. Det leder till att vi borde börja studera tidigare så att vi tidigare kommer ut i arbetslivet. Det här är logiskt. Jag håller med om målen. Men metoderna vi använder för att försöka uppnå detta lämnar en hel del att önska. 

Som bäst inleder tiotusentals unga sin studiekarriär i högskolor och yrkeshögskolor. Samtidigt väljer många att hålla ett mellanår. Varför?

År 2016 tog vi i bruk en mekanism som betyder att en del av studieplatserna reserveras för förstagångssökanden – för dem, som inte har en studieplats. Vi vill på så sätt få ungdomar att börja studera tidigare och undvika det, att samma person har flera studieplatser. 

Vi har inte ännu undersökningar på vad reformen lett till, men det finns tecken som tyder på att den till alla delar inte utfallit väl. 

Till en del handlar det om psykologi: Eftersom ungdomarna vet att förstagångssökanden favoriseras vågar de inte ta emot en studieplats om de inte är fullständigt säkra på att den är just vad de vill ha. Man vill inte förlora förstagångsfördelen eftersom konkurrensen om studieplatser är hård. Varje förlorad poäng kan ha stor betydelse. 

Man tar alltså ett mellanår. Man tar ett mellanår till. Man tar emot snuttjobb och skjuter studiestarten på framtiden. I stället för att inleda studier man kanske kunde intressera sig för väljer man att vänta på det man uppfattar som sin drömstudieplats Det är svårt att tänka sig att ett system som leder till en maximal trygghetsoptimering kan vara ändamålsenlig.

Samtidigt som vårt system idag rent konkret straffar den som redan har studier i bagaget förändras världen runtomkring oss. Det krävs mångsidighet, flexibilitet och bred kompetens. Framtidens karriärer är med stor sannolikhet något helt annat än de vi blivit vana vid. Allt arbete kräver ett ständigt lärande och en mångsidig förståelse av den värld vi lever i. Det här är saker som främjas av att man har en mångsidig studiebakgrund. 

Det gagnar vårt samhälle att unga får en studieplats via en transparent, jämlik process – på lika villkor. Om man märker att man valt fel ska det vara så lätt som möjligt att byta inriktning. Vi borde göra spelplanen öppen och neutral, och inte rigid och ojämlik bara för att rätta till en olägenhet som en liten minoritet idag förorsakar. Och visst: Man kan fråga sig om det verkligen är ett problem att en liten minoritet avlägger flera examina. 

Idag kräver vi att 15-16 år gamla gymnasieelever skall kunna fatt beslut som som har avgörande betydelse för deras framtid. Det här tunneltänket skall vi inte låta fortsätta in i högskolevärlden i en värld som behöver mångsidiga, kreativa och empatiska individer. 

Idag begränsar vi studiestödet till ca fem år. Det är i sig ett incitament för att studera snabbt. Vi behöver inte ytterligare mekanismer som medför mera problem än de gör nytta. 

Flexibilitet och mångsidighet är goda egenskaper både när det gäller individer och institutioner. Genom att låta alla ungdomar tävla på en neutral spelplan och genom att i stället fokusera på att göra byte av studieninriktning så lätt som möjligt kan vi förkorta studietiderna, förlänga arbetskarriärerna och förbättra de ungas välmående. Det är dags att slopa det misslyckade försöket med kvoter för förstagångssökanden. 

 

(Insändare i HBL 29.8.2020)

Vi behöver ett konkurrenskraftslöfte

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

En V-kurva, en U-kurva – kanske en L-kurva – i detta skede är det svårt att förutspå vilken kurva återhämtningen från coronavåren kommer att följa. Ovetskapen är stor. Hur kommer våra exportmarknader att återhämta sig? Kommer månne den fruktade andra vågen och ställer till det för alla?

I denna olidliga ovetskap navigerar våra företag just nu. Den inhemska konsumtionen verkar ta fart, men utanför våra gränser återstår ännu många frågetecken både vad beträffar sjukdomens utveckling och ekonomin.

I en situation som denna är det viktigt att vi inte skapar osäkerhet också på hemmaplan.

Det är uppenbart, och nödvändigt, att vi vid sidan av de omfattande återhämtningsåtgärder som nu görs också gör linjedragningar om hur den offentliga ekonomien skall fås i balans. Om man inte har tilltro till landets finanser återspeglar det sig på allt annat. Primärt handlar det om sysselsättningsåtgärder men också om justeringar på både utgifts- och inkomstsidan.

Nere på verkstadsgolvet funderar många företag på sin framtid. Vågar de investera, anställa ny personal, eller gå vidare med produktutvecklingsprojektet som kanske förutsätter omfattande anläggningsanskaffningar inom det kommande året?

I denna situation behöver företagen inte mer osäkerhet kring hur deras utgiftsstruktur utvecklas, hur investeringssatsningarna påverkar beskattningen eller hur företagets eventuella vinst kommer att beskattas.

En vän arbetar som företagskonsult i skattefrågor. Han berättade för mig hur svårt han har att hitta ett bra svar då företag frågor varför de borde stanna i Finland. Det är naturligt för företag att fråga sig själv varför de inte flyttar sin verksamhet till exempel till Estland, där beskattningen har varit förutsägbar redan i över två decennier.

Just denna form av stabilitet måste vi skapa – i synnerhet när världen omkring oss ter sig oförutsägbar och osäker. Det är självklart att vi behöver anpassningsåtgärder för ekonomin, men ovetskap är ett hinder för den tillväxt vi eftersträvar. Vi behöver därför en långsiktig överenskommelse om företagsbeskattningens nivå och våra investeringsincitament.

Vi måste kunna berätta för våra företag att samfundsskatten inte kommer att stiga, att kapitalinkomstbeskattningens nivå gäller också imorgon och att anpassningsåtgärderna inte anstränger företagens utgiftsstruktur. Vi måste också kunna besegla dessa löften med ett löfte om att vi kommer att satsa på att utbilda kompetent arbetskraft också i fortsättningen.

För att skingra osäkerheten i krisens efterdyningar behöver vi ett konkurrenskraftslöfte

 

(insändare i HBL 11.7.2020)

Finland behöver en hållbar ekonomisk återhämtning

/1 Kommentar/i , , , , , , /av

Coronakrisen kommer att ta slut, förr eller senare. Det står ändå klart redan i dag att den kommer att lämna djupa spår i vår ekonomi och i vårt samhälle. Även om vi tills vidare på ett rent siffermässigt plan lyckats tackla själva viruset bra har många trots det förlorat en nära anhörig.

Coronaviruset sköljde över oss som en störtvåg, och världen kommer att se annorlunda ut efteråt. Många saker har förändrats, men många saker består. Finlands läge på världskartan är detsamma. Vår säkerhetspolitiska situation är densamma. Våra utmaningar är desamma. Och klimatet är fortfarande detsamma.

I sinom tid blir det åter aktuellt att tackla de frågor som nu fått vänta – bland dessa klimatförändringen. För klimatförändringen är fortfarande hela mänsklighetens största existentiella hotbild. Coronakrisen och problemen i stunden ska inte ses som en ursäkt för att tappa perspektivet framåt.

Den Internationella energibyrån (International Energy Agency) förutspår att de globala koldioxidutsläppen kan minska med upp till åtta procent 2020. Denna minskning skulle vara sex gånger större än den som skedde efter finanskrisen, och dubbelt så stor som alla minskningar sammanlagt sedan andra världskriget.

Då den globala samhällsekonomin åter kör i gång är faran att utsläppen hastigt börjar öka igen. Detta hände också efter finanskrisen – då ökade utsläppen med nästan sex procent 2010.

Coronakrisen har visat hur krävande globalt samarbete fortfarande är. Motsättningar mellan olika länder har ökat trots att vi kämpar mot ett gemensamt hot. Detta ger oroväckande signaler för det globala klimatsamarbetet. Samarbete behövs nu mer än någonsin. Det här gäller inte minst inom EU, som drabbats speciellt hårt.

Om man tittar in i framtidens marknad är det mycket som är grumligt. Men jag ser ingen orsak till att rena lösningar och klimatvänlig teknologi inte fortfarande skulle vara en garanterat växande framtidsbransch. Detta ska Finland satsa på.

Av dessa orsaker är det viktigt att vägen framåt fokuserar både på ökad ekonomisk hållbarhet och hållbarhet ur miljö- och klimatsynvinkel. En omfattande ekonomisk recession skulle bromsa vårt klimatarbete.

Regeringsprogrammet skrevs i en helt annan ekonomisk situation. Som sig bör reflekterades den verklighet vi levde i då i programmet. Trots att världen runtomkring oss i dag ser helt annorlunda ut är de strategiska målen fortfarande gångbara och viktiga: klimatneutralitet, jämställdhet, kunnande, hållbarhet. Samtidigt är det självklart att stegen med vilka vi vill nå dessa mål måste omvärderas och omprioriteras.

Här träder politiken in i krisen. När systemet är i gungning finns det möjlighet att med små knuffar göra stora förflyttningar. Därför måste också knuffarna vara väl avvägda. De måste föra oss i rätt riktning: mot kolneutralitet och en hållbar cirkulär ekonomi.

För att stödja den ekonomiska återhämtningen ur krisen föreslår jubileumsfonden Sitra till exempel en skatteomställning som förflyttar tyngdpunkten från beskattning av arbete till beskattning av konsumtion. Detta skulle inverka positivt på både ekonomin, sysselsättningen och klimatet. Detta är något som Svenska folkpartiet också lyft fram i flera sammanhang.

En ekonomisk strukturomvandling kombinerad med medvetna satsningar på att stärka de ekosystem som bildas när högskolor och företag hittar varandra skulle stärka våra företags verksamhetsförutsättningar. Det skulle också ge dem en innovativ hemmamarknad att ta avstamp från för att bli globala aktörer i den kommande gröna omställningen. Här kunde Finland på ett mycket konkret sätt gå i täten – och skörda frukterna.

De lärdomar som arbetslivet tvingas anamma under krisen kan bana väg för ett mer flexibelt arbetsliv. Vi har nu sett att flexibilitet på ett lokalt plan kan både underlätta vardagen och vara till gagn för både företaget och de anställda. Om vi på vår väg ut ur krisen anammar dessa lärdomar – flexibilitet och lokalt beslutsfattande i våra företag, en ambitiös klimatpolitik och hållbara ekonomiska reformer – kan vi komma ut ur krisen inte bara helskinnade, utan med stärkt konkurrenskraft.

Gott Nytt År!

/0 Kommentarer/i , , , , , , , /av

Efter julpausen tar det nya året vid. Varje år känns det lika underligt att ta ett nytt år i munnen, varje år känns det lika ovant. Så även nu: 2020 – ett helt nytt år som åtminstone jag kommer att skriva fel flera gånger under de kommande veckorna. Ett år som någongång låg långt inte i framtiden men som nu är här. 

När jag som tonåring bläddrade igenom hyllan med serietidningar i Bruno Vinbergs butik i Jorvas fastnade ögonen ofta på en tidning som hette 1999. 52 sidor fulla med rymdäventyr och flygande apparater. 1999 – långt inne. framtiden. 

Och nu långt bak i det förgångna – idag, 2020. 

Många saker förändras långsammare än vi tänkt oss, medan många saker kan förändras till synes över en natt. År 2020 kör vi fortfarande omkring med rätt vanliga bilar i Kyrkslätt, och för bara några år sedan kunde man fortfarande åka tåg till Helsingfors med samma röd-gula tåg som man använde i min barndom. När vi flyttade till Kyrkslätt år 1972 visst mina föräldrar berätta för min storasyster att vi snart får en simhall. Den kom knappt 30 år senare. 

Idag år 2020 förändras Kyrkslätt plötsligt snabbare. Till en del av skäl som vi inte kan påverka. Vi har många nya skolprojekt på gång, nånting som både är en positiv och en negativ sak. Till en stor del beror det på de inomhusluftsproblem vi har tampats med. Samtidigt kommer de nya skolorna att göra oss mer konkurrenskraftiga. När man flyttar till Kyrkslätt i framtiden kan man vara säker på att barnen får gå i bra, moderna skolbyggnader. 

Efter många år av väntan i ett osäkert SOTE-landskap har arbetet med den nya välfärdscentralen också satt igång.  Hur det än går med social- och hälsovårdsreformen kommer vi att behöva service i Kyrkslätt. Och de nya faciliteterna garanterar att så kommer att ske. 

Kring kyrkan färdigställs det förnyade biblioteket som bäst. Samtidigt fortskrider arbetet med planeringen av centrum. När skolan i centrum flyttar bort öppnar det för nya möjligheter. Torget, kyrkan, bibliotek och i sinom tid ett nytt gymnasium skapar möjligheter för ett fint nytt centrum som har alla chanser att locka till sig nya kommuninvånare – både gamla och unga. 

I intensiv förnyelse gäller det att hålla tungan rätt i mun. Vad är förnuftiga åtgärder, vad inte? Det är också alltid en ekonomisk fråga. Är det här en satsning som betalar igen sig? I dagens värld handlar det också om hållbarhet i ett större perspektiv. 

Som kommun har vi förbundit oss till Hinku-projektet. Det ställer  krav på hur vi utvecklar vår kommun som helhet och kräver att vi bl.a. kraftigt skär ner på våra koldioxidutsläpp före år 2030. Det här är saker som vi måste ha i åtanke när vi utvecklar kommunen och vårt näringsliv. Kyrkslätt har nämligen  en hel del unika egenskaper. Vi ligger nära Helsingfors vilket gör oss till en attraktiv ort för företagare. Vi har också en stor jordbrukssektor som på många sätt sitter på nycklarna till ett hållbart samhälle. 

Jag hoppas att varje Kyrkslättbo detta år bekantar sig med de produkter och tjänster som tillverkas här, med de människor som arbetar med den mark vi står på och den skog vi kan vandra omkring i. Smaka på den mat som produceras bakom hörnet. Tryck ner fötterna i den stadiga jorden och ta avstamp in i det år som väntar på oss. 

Sist men inte minst: Jag har en dröm som jag delade med er alla redan för ett drygt år sedan. Jag skulle vilja se Kyrkslätt som den artigaste kommunen i hela Finland. Jag vill se oss alla hälsa på varandra då vi träffas på gångvägarna, på parkeringsplatsen eller vid fotbollsplanen. Att säga hej är ett billigt sätt att skapa gemenskapskänsla och bygga en gemensam framtid. 

Jag är enormt glad för att jag får leda arbetet i kommunfullmäktige. Jag är också tacksam för alla de kommentarer och tips jag fått under detta år. Låt oss hålla flaggan i topp också nästa år. Tillsammans bygger vi vår kommun. 

Joulutauon jälkeen alkaa uusi vuosi. Se on kuin puhdas kirjoittamaton sivu. Ja joka kerta uuden vuosiluvun kirjoittaminen tuntuu aluksi vieraalta ja oudolta. Vuosi 2020. Minäkin tulen takuuvarmasti kirjoittamaan luvun väärin monta kertaa seuraavien viikkojen aikana. Vuosi, joka joskus odotti kaukaisessa tulevaisuudessa, on nyt täällä. 

Kun aikoinaan teinipoikana selailin sarjakuvahyllyä Bruno Vinbergin kaupassa Jorvaksessa, silmäni pysähtyivät usein kiehtovaan avaruusaiheiseen lehteen nimeltä ”1999”. Se kertoi siitä kaukaisesta tulevaisuudesta, jossa lentäisimme ympäri mitä mielikuvituksellisimmissa vempaimissa. Vuosi 1999 siinsi tuolloin jossain kaukana tulevaisuudessa. 

Ja nyt vuonna 2020 vuosi 1999 on jo menneisyyttä. 

Moni asia muuttuu hitaammin kuin mitä kuvittelemme. Jotkut asiat taas muuttuvat yhdessä yössä. Vuonna 2020 käytämme vielä aika normaalin oloisia autoja. Muutama vuosi sitten rantarataa pitkin kulkivat vielä ne samat punakeltaiset junat, joita käytettiin 70-luvulla. Kun me muutimme Kirkkonummelle vuonna 1972 vanhempani kertoivat siskolleni, että kuntaan kohta tulee uimahalli. Ja tulihan se – liki 30 vuotta myöhemmin. 

Tänään Kirkkonummi muuttuu varsin nopeasti. Osittain syistä, joita emme itse voi ohjata. Meillä on monta kouluprojektia käynnissä, mikä on sekä positiivinen että negatiivinen asia. Negatiivinen siksi, että se kertoo vanhoissa kouluissa ilmenneistä sisäilmaongelmista. Positiivinen siksi, että sen myötä saame luotua kunnasta entistä vetovoimaisemman. Kun tulevaisuudessa jokin lapsiperhe pohti Kirkkonummelle muuttoa, vanhemmat voivat olla varmoja siitä, että lasten kouluympäristö on paitsi nykyaikainen, myös terveellinen. 

Monen vuoden SOTE-epävarmuuden aiheuttaman odotuksen jälkeen työ hyvinvontikeskuksen rakentamiseksi on alkanut. Riippumatta siitä, miten SOTEn kanssa käy, tulemme tarvitsemaan SOTE-palveluja Kirkkonummella. Uusien tilojen myötä varmistamme sen, että palveluja löytyy. 

Kirkon kupeeseen nousevaa uusittua kirjastoa viimeistellään parhaillaan. Samaan aikaan työ koko keskustan kehittämiseksi jatkuu. Kirkkoharjun koulun muutto avaa uusia mahdollisuuksia. Tori, kirkko, kirjasto ja aikanaan kirjaston taakse nouseva lukiokampus luovat pohjaa uudelle vetovoimaiselle kuntakeskukselle, joka palvelee sekä nuoria että vanhempia kuntalaisia. 

Kun uudistusvauhti on kovimmillaan tulee investointitarpeisiin suhtautua myös kriittisesti. Mitä kannattaa tehdä ja mitä ei? Kyse on aina myös taloudellisesta pärjäämisestä. Onko käsillä oleva panostus sellainen, joka maksaa itsensä takaisin? Kestävän kehityksen kysymykset ovat nekin äärimmäisen tärkeitä kun mietimme Kirkkonummen kehittämistä. 

Kuntana olemme sitoutuneet Hinku-ohjelmaan. Se ohjaa kunnan kehitystä ja edellyttää, että leikkaamme ilmastopäästöjämme voimakkaasti vuoteen 2030 mennessä. Tämän tavoitteen tulee ohjata myös elinkeinoelämämme kehitystä. Kuntana meillä on monta vahvuutta. Me sijaitsemme lähellä Helsinkiä, mikä tekee meistä kiinnostavan kotikunnan erikokoisille yrityksille. Myös maatilatalous on tärkeä kuntataloutemme pilari.

Toivon, että jokainen meistä kirkkonummelaisista innostuisi kokeilemaan mahdollisimman usein paikallisesti tuotettuja palveluja ja tuotteita. Tällä tavalla tuemme aidosti paikallista yrittäjyyttä. Mitä parempi ja innostavampi paikka Kirkkonummi on yrittää, sitä paremmin voimme kaikki.

Ja lopuksi: Minulla on unelma, jonka jaoin teidän kaikkien kanssa jo vuosi sitten. Unelmoin, että Kirkkonummesta tulisi koko Suomen kohteliain kunta. Toivon, että me kaikki tervehtisimme toisiamme  kun tapaamme lenkillä, parkkipaikalla tai jalkapallokentän laidalla. Iloinen ”hei” on halpa tapa luoda hyvinvointia ja viihtyisyyttä meidän kuntalaisten kesken. Ihan pokkana vaan siis tervehtimään ja luomaan uutta tulevaisuutta kanssani. 

Olen äärimmäisen iloinen, että saan luotsata kunnanvaltuustoa. Olen myös kiitollinen kaikista niistä kommenteista ja vinkeistä, joita olen kuluneen vuoden aikana teiltä saanut. Pidetään lippu korkealla myös vuonna 2020. Kuntamme on yhtä kuin me kaikki yhdessä. 

SFP jobbar för en ambitiös klimatpolitik

/0 Kommentarer/i , , , /av

Mona Martin uttrycker (HBL Debatt 21.11) sin oro för Finlands och SFP:s klimatpolitik. Klimatpolitiken är ett område på vilket man hela tiden får ta till sig nya rön och det leder till att det självklart är allt skäl att med jämna mellanrum revidera sina riktlinjer. Det här är också ett område som vi inom SFP förhåller oss mycket ambitiöst till. Det är den viktigaste globala frågan i vår tid.

SFP:s klimatprogram fick mycket positiv respons av klimatrörelsen när det kom ut, och med goda skäl. Det är ett balanserat program som tar fasta på de stora frågorna inom klimatproblematiken. Till flera delar var det mer ambitiöst än andra partiers. Det regeringsprogram som vi har i dag reflekterar i mycket SFP:s klimatprogram, och det ser jag som ett gott betyg.

Martin efterlyser mera direkta krav i vårt program. Här berör hon en av de stora frågorna i klimatpolitiken. Hur balanserar man mellan direkta krav – förbud och reglering – och incitament? I vårt klimatprogram har vi valt att prioritera marknadsekonomiska styrmedel framför förbud. I huvudsak eftersom man lätt går fel om man från politikerhåll definierar vad som får konsumeras och inte får konsumeras. Om vi prissätter rätt saker, i detta fall utsläpp, binder vi oss inte till en teknologi, utan till ett mål. Som motvikt kan man i stället beskatta det vi vill ha – arbete – lättare.

Kampen mot klimatförändringen, som de flesta andra frågor, har också en ekonomisk aspekt, i positiv bemärkelse. Genom att vara föregångare skapar vi en hemmamarknad som gör det möjligt för våra clean-tech-företag att etablera sig, växa till sig, och sedan gå på export. På den vägen har de en positiv inverkan inte bara lokalt utan globalt.

Den generella målsättningen vi ställer är klimatneutralitet 2035. Det är i sig ett mycket konkret och krävande mål. Om vi lyckas utveckla utsläppshandeln på det sätt vi beskriver i vårt klimatprogram är den ett mycket effektivt styrmedel. Vi eftersträvar en modell enligt vilken utsläppsrätternas antal direkt kopplas till EU:s andel av den resterande utsläppskvoten. En sådan utsläppshandel för oss automatiskt mot våra klimatmål.

Skattelättnaden för dividender från onoterade företag är befogad – men en helhetsreform behövs.

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

Företagsstöden var före valet en så gott som outsinlig källa till inbesparingar för de flesta partierna. Vid närmare granskning har det också för denna regering visat sig vara lättare sagt än gjort att skära ner på det man kallar företagsstöd. 

I många fall handlar det om relativa skattefördelar – A beskattas enligt x medan B beskattas enligt y, en lägre procentsats. Då kan man eliminera företagsstödet på två sätt – antingen genom att sänka x eller genom att höja y. Båda alternativen eliminerar företagsstödet, men effekten av dem båda kan ändå vara olika. 

En av de här relativa skattefördelarna gäller beskattningen av onoterade företag. Här kan man i och för sig också ifrågasätta hela påståendet om en annorlunda beskattning av dividendinkomsten från företag vars aktier är illikvida än för aktier som fritt kan köpas och säljas varje dag verkligen kan anses utgöra företagsstöd. Frågan har behandlats i både Helsingin Sanomat och HBL under de senaste veckorna.

Om man bara ser på skattesatsen på de dividender som lyfts kan fördelen kännas obefogad. Verkligheten är dock mer nyanserad, som alltid. 

Onoterade företag har svarat för så gott som all den tillväxt i arbetsplatser vi har sett de senaste åren. De här företagen drivs av verkliga människor – män, kvinnor och familjer. Människor som inte bara satsar sina egna tillgångar, utan i praktiken ofta också sin egen och sin familjs framtid. Det är mot den bakgrunden skattefördelen skall ses. 

Vad handlar det då om för fördel? 

När ett onoterat företag betalar ut dividend – ifall att företaget kan – handlar det om en vinst som redan beskattats en gång. Om dividenden är mindre än 150 000€ och understiger 8% av företagets nettoförmögenhet anses 25% vara beskattningsbar inkomst. 

Resultatet är, att dividender beroende på deras storlek beskattas enligt en procentsats som varierar mellan ca 26 och närmare 50 procent då man tar med samfundsskatten i ekvationen. Detta kan jämföras med på motsvarande sätt beräknad totalbeskattning av dividender från noterade bolag, som uppgår till ca 40-43 procent. 

26 procent är en låg procentsats, närmare 50 procent igen en rätt hög beskattning. Samtidigt beskattas passiv egendom – fastigheter, depositioner, obligationer – enligt skalan 30-34%. 

Är det här då rättvist? 

SFP:s utgångspunkt i regeringsförhandligarna var den, att beskattningen av företagande måste vara skälig. Vi ville inte ha en åtstramning av företagsbeskattningen. Det här handlar inte om att gynna de välbemedlade, utan om att skapa incitament för företagande. Samtidigt är det viktigt att det kapital som finns inte i oskäligt hög grad placeras i t.ex. fastigheter, utan också i växande företag. Genom att lindra beskattningen av en del av de dividender som betalas ut ur onoterade företag uppnår vi båda dessa mål. 

Men det är också klart att den modell vi har idag inte är optimal. Modellen i sig är komplicerad och det, att kalkylen baserar sig på företagens nettoförmögenhet gynnar traditionell industri på bekostnad av servicebranschen eller t.ex. företag inom IT-sektorn. Det här är inte ändamålsenligt med tanke på var vår förväntade tillväxt finns. Samtidigt kan man med fog säga att den nuvarande modellen kan var en orsak till att introduktioner på börsen i dagens Finland inte är speciellt vanliga. 

Att rakt av jämföra beskattningen av löneinkomster, dividender från listade företag och dividender från egen företagsverksamhet är inte ändamålsenligt om vi vill uppnå våra sysselsättningsmål. Vi kan och skall se över våra företagsstöd. Men när vi ser över hur företag beskattas är det inte i någons intresse att skapa en kultur där verksamhetsmiljön förändras från budget till budget eller att kapital hellre placeras i passiva tillgångar än i växande företag som skapar sysselsättning och tillväxt. En samhällsdiskussion och beskattning som gynnar företagsamhet är i allas intresse. 

Insändare HBL 26.10.2019