”We have nothing to fear, but fear itself”.

Vi kan inte låta rädslan styra våra handlingar, men vi bör vara aktsamma för att inte agera. Och framförallt för att fokusera på fel saker.

Finland befinner sig inte i en djup kris, men det finns ett tydligt behov av förändring. Inte för att den tidigare politiken skulle ha varit ”ansvarslös”, ”oansvarig” eller något i ditåt, trots att den politiska retoriken som strävar efter motsättningar försöker förmedla en sådan bild. Faktum är att de partier som nu förhandlar på Ständerhuset inte hade speciellt olika syn på statens intäkter och utgifter under den senaste perioden. Det finns ett behov av förändring helt enkelt därför att det är uppenbart att vi efter två kriser inte skulle överleva en tredje i god form.

Det är därför fokus i regeringsförhandlingarna denna gång ligger på ekonomin. Hållbarhetsgapet är nära 9 miljarder euro och måste täppas så att vi är klara att möta eventuella framtida kriser och de marknadschocker som kriserna kommer att medföra.

”If it ain’t broke, don’t fix it.”. Med andra ord: Det lönar sig inte att reparera sådant som inte är trasigt. Däremot bör man fokusera på att fixa de saker som verkligen behöver fixas.

Finlands väg har skilt sig från de övriga nordiska ländernas väg under det senaste dryga decenniet. Den strukturella arbetslösheten är högre och produktivitetstillväxten har varit svagare än i andra länder. Våra offentliga finanser uppvisar ett kroniskt underskott. Arbetsmarknaden är stel och det arbete som finns hittar inte dem som söker arbete.

Samtidigt åldras vår befolkning. Nativiteten är låg och den demografiska pyramiden är upp och nedvänd. Sverige har inte dessa problem, för att välja ett exempel.

Och det är just dessa saker som behöver åtgärdas: arbetsmarknaden måste göras flexibel och befolkningens åldersstruktur bör korrigeras.

Samtidigt som vi har klara utmaningar finns det också tydliga glimtar av hopp. Bara förra året tillkännagavs investeringsplaner inom den gröna omställningen till ett värde av över 16 miljarder euro i Finland. Tåget rullar framåt och det är upp till oss att ta vara på den chans som erbjuds.

De utmaningar jag har nämnt kommer inte att lösas genom att begränsa invandringen eller sakta ner den gröna omställningen. Tvärtom: de aktuella problemen skulle bara bli värre om vi gjorde så.

Förra året hade vi exceptionellt mycket invandring till Finland. Omkring 48 000 ukrainare ansökte om tillfälligt skydd år 2022.

Men under normala omständigheter är invandringen till Finland blygsam. Nettoinvandringen ligger på cirka 15 000 personer per år. Det är en ohållbart låg nivå. Omkring 2 000 personer ansöker om asyl varje år. Även det är en blygsam siffra.

Om vi inte kan öka nettoinvandringen med flera tiotusentals personer per år är vi illa ute. Enligt en undersökning av ETLA skulle den arbetsföra befolkningen med 20 % under de kommande 50 åren om vi bibehåller den nuvarande nettoinvandringsnivån.

Vad skulle det innebära? Det skulle innebära att vår ekonomi skulle lida och att till exempel pensionsåldern skulle behöva höjas avsevärt. Därför kommer det att bli mycket svårt att fixa hållbarhetsgapet om inte invandringen ökar. ETLA har uppskattat att vi behöver en nettoinvandring på 44 000 personer för att stabilisera försörjningskvoten. Det är uppenbart att vi inte kommer att nå detta mål utan beslutsamma åtgärder.

Invandring stärker den offentliga ekonomin. Detta är ett objektivt faktum. Sysselsättningsgraden för invandrare i Finland är på nästan samma nivå som för infödda finländare. Skillnaden är numera mycket liten. Integrationen löper bättre allteftersom attityderna gentemot invandrare blir mer gynnsamma. Undersökningar visar att ett företag som en gång har anställt en person med invandrarbakgrund är mycket mer positivt inställt till att anställa en till. Rädsla dämpas mest effektivt av erfarenhet och bra så.

Poblemen med invandring måste diskuteras öppet och lösningsorienterat: Vi har ett för lågt antal invandrare, vår attraktionskraft som land är inte hög, vi har  ineffektiva processer, vi  behöver en attitydförändring, vi har  utbildningsutmaningar, det går långsamt att komma in i arbetslivet  och vissa grupper har svårt att integreras och segregation leder till problem som  till exempel gängtillhörighet. Det skulle vara speciellt viktigt att kvinnor som kommit via den humanitära vägen snabbt skulle integreras på arbetsmarknaden.

Det är också viktigt att komma ihåg att de saker som orsakar problem för invandrare ofta också orsakar problem för den övriga befolkningen. En incitamentsfälla är en fälla oavsett vilken bakgrund man har.

Det är dessa frågor vi nu bör ta itu med – pragmatiskt och genom att medvetet undvika generaliseringar.

Och är arbetet mot klimatförändringen en börda och ett problem för oss? Straffar det finländarna och hämmar det vår konkurrenskraft?

Nej, det gör det inte. En ambitiös klimatpolitik är nödvändig – för alla länder. De åtgärder som hittills har vidtagits har till exempel sänkt elpriset i Finland. Det är ingen slump att Finland förra året hade de näst billigaste elprisen i Europa.

En grön omställning stimulerar ekonomin och stärker vår självförsörjning och försörjningstrygghet.

Alternativen är dyra och urholkar vårt lands industriella bas. Det råder ingen tvekan om vart världen är på väg. Vi bör därför förhålla oss nyfiket till ”den nya världen” och ambitiöst ta tag i den utmaningar och möjligheter som erbjuds.  Att fastna i gnäll om rimligheten i de klimatmål som satts upp för oss, till exempel i förhållande till Kinas åtaganden, kommer inte att föra oss framåt som land. Kina har varit den europeiska konsumtionens ”bakgård” i årtionden. Det har blivit dags för oss att ta ansvar.

”Början till all visdom är att erkänna fakta”. Men det kräver objektiv kunskap och en förmåga att göra rätt analys.

Det är därför viktigt att de kritiska beslut som för Finland framåt inte hänger upp sig på meningslös identitetspolitik. Syftet med sådan politik är nämligen inte det allmänna bästa utan snarare en strävan att tala om och främja vad man tror att ”de egna” vill ha. Sådan politik är inte ett rakryggat främjande av hela landets intresse. Att kommunicera svåra frågor och beslut till sin egen väljarkår är alla politikers ansvar.

Vi har inte valts till riksdagen för att behaga väljarna, utan för att främja hela landets bästa.

Och ännu en sak: Den nordiska samhällsmodellen har utvecklats till vad den är idag av både vänstern och högern. Det finns få absoluta sanningar inom politik, samhällsvetenskap eller ekonomi. Det finns också massor av saker som det inte är meningsfullt att med tvång placera på en vänster-höger axel. Mänskliga rättigheter är universella, och skyddandet av minoriteter i en välfärdsstat ska inte vara kontroversiellt. Att erkänna de fel som har gjorts och försöka korrigera riktning är inte radikalt eller dumt utan visdom.

Det är också en av de grundmekanismer som bidragit till det  västerländska samhällets – och Finlands som en del av det – utveckling under århundraden.

Vi har traditionellt varit stolta över att kallas en civiliserad stat. Men den epiteten är ingen självklarhet utan den måste vi fortsätta att förtjäna. Ofta är det en bristande efter- och omtanke som leder till politisk konfrontation och en benägenhet att förenkla komplexa frågor. Civilisationer har ofta förstörts just när de börjat  ta sig själva och det de uppnått för givet.