Puhe keskustelussa keskipitkän aikavälin ilmastosuunnitelmasta 13.3.2018

/0 Comments/in , , , , /by

Ilmastopolitiikka on monimutkaista ja politisoitunutta. Osaoptimointi ei ole sille vierasta. Koko rakennelma on monimutkainen: on päästökauppaa, taakanjakosektoria ja LULUCF:ää.

Päästöt ovat kuitenkin yhteiset ja yhden osan osaoptimointi ei auta, jos toinen vuotaa.

Ilmastotoimilla on myös taloudellisia seurauksia. Liikumme alueella, jossa on sekä taloudellisia intressejä että alueellisia intressejä.

Suomen ilmastopolitiikka nojautuu vahvasti biotalouteen ja tälle on hyvät ja painavat syyt. Suomessa on paljon metsää, ja meillä on paljon alan osaamista. Biopolttoaineet ovat selkeästi yksi osa tulevaa energiapalettiamme, mutta se on myös sektori, joka on erittäin arka lainsäädännön muutoksille.

Samalla on todettava, että meidän on muistettava missä todelliset haasteemme ovat ja millä aikavälillä ne on kohdattava. Vuoteen 2030 mennessä päästöt pitää liki puolittaa. Tämä on kunnianhimoinen tavoite.

Tässä perspektiivissä biopolttoaineiden ja biotalouden edut ovat jo paljon kyseenalaisemmat. Siksi on oleellisesta, että nämä polttoaineet ohjataan oikeisiin kohteisiin, esimerkiksi raskaaseen liikenteeseen. Kohteisiin, joissa on vaikea löytää korvaavia energialähteitä.

Suomi on linjannut, että tavoittelemme metsien hakkuuvolyymin lisäämistä. Tällä hetkellä ne ovat 70 miljoonan kuution vuosiluokkaa. Se on kymmenen miljoonaa kuutiota enemmän kuin vuosikymmen sitten. Tulevaisuudessa määrä tulee nousemaan 80 miljoonaan kuutioon.

Tämä tarkoittaa, että hiilinielu pienenee. Vuoteen 2030 mennessä se arvioidaan puoliutuvan, kasvaakseen sen jälkeen uudestaan.

Pitkällä tähtäimellä ei ole suuri ongelma, jos kasvu vuoden 2030 jälkeen on ripeää, mutta lyhyellä tähtäimellä se ei ole ilmastotavoitteidemme mukaista. Ja ilmastonmuutoksen torjunnassa on kiire. Siitä on olemassa suuri asiantuntijoiden yhteisymmärrys.

Tässä tilanteessa on erityisen tärkeää, että nämä puutuotteet ohjataan pitkäikäisiin puutuotteisiin – ei polttoaineisiin tai paperiin.

Noin 50 prosenttia päästöistämme liittyy suoraan tai välillisesti rakentamiseen. Noin 50 prosenttia Europan primääriresursseista käytetään rakentamiseen. Se, miten rakennamme, on osa ilmastohaasteen ratkaisua.

Yksi kilo puuta sitoo 1,8 kg hiilidioksidia. Yksi pientalo sitoo 30 tonnia hiilidioksidia. Jos rakennamme enemmän puusta ja jos hakkuumäärien kasvu menee puurakentamiseen, ilmastohaasteemme on paljon helpommin voitettavissa.

Tähän pääsemme, jos toteamme sen, jonka pitäisi olla itsestään selvää.

Suomalainen puu ei pala paremmin Suomessa kuin Ruotsissa. Ruotsalaiseen puukerrostaloon sijoitettu suomalainen kakkosnelonen ei pala huonommin kuin suomalaiseen puukerrostaloon sijoitettu lauta.

Meidän tulee selkeästi todeta tämä rakennusmääräyksissämme. Todeta, että jos puu suojataan rakenteellisesti, niin sprinklausta ei tarvita, ja päinvastoin. Meidän tulee tässä seurata Ruotsin esimerkkiä.

Meidän tulee myös huomata, että E-lukuun tuijottaminen ei edistä hyvää ja tervettä rakentamista.

Helsingin energian tutkimukset toteavat, että korrelaatio E-luvun ja energiatehokkuuden välillä on hyvin heikko. Samaa osoittavat Juha Vinhan tutkimukset Tampereen teknillisessä yliopistossa.

Samalla tiedämme, että maamme yli pyyhkäisee homerakentamisen epidemia, ja että eristekerroksen kasvattaminen lisää virheherkkyyttä.

Tämä on korjattavissa. Jos siirrymme E-luvun mittaamisesta hiilijalanjäljen mittaamiseen, mittaamme oikeita asioita: materiaalin hiilijalanjälkeä, rakennuksen kestävyyttä ja sen uudelleenkäytettävyyttä.

Samalla siirtyisimme pois betonista, mineraalivillasta ja muovista hyvään puuhun.

Tämä olisi ilmastoteko ja kestävän rakentamisen lähtölaukaus.

Puhe IPU:n siirtolaisuuskuulemisessa YK:ssa

/0 Comments/in , , , , /by

There has been some talk about national sovereignty here, a lot of talk about us needing to help on site, as a means of avoiding migration altogether.

These words would be much more credible if they were accompanied by real actions and commitments to development aid and climate action, for example.

And here my own country can be criticised, too. We are not on track to reach the 0,7% development aid goal, quite the opposite.

If we want to amend the root causes the answer is quite easy. We need to assure that there is opportunity in the countries of departure. That there are ways to make a living, ways to be heard, to have a voice.

And that opportunity is given through democracy. Less autocracy, more meritocracy.

We don’t need authoritarianism but true democratic structures.

And that also implies that boosting authoritarian regimes never can be a way to create sustainable societies.

Fostering democracy is the only way to sustainably create resilient societies, societies with opportunities.

And sometimes it doesn’t work even then. The big elephant in the room is climate change.

It doesn’t matter how well working the society is if living there becomes impossible. If rising sea levels cover the land or extreme weather makes growing crops impossible. But even then, having a democracy that makes everybody part of society makes coping easier, it makes adapting easier.

It is quite clear that migration isn’t  something that started in 2015 even though some European countries might feel that. And it will increase, which makes our main mission to focus on how to receive, how to integrate.

There are easy things every country can make: Take down the barriers that makes it more difficult to integrate – make it easy to open a bank account, to take an insurance policy, to get a social security number. These are the easy steps.

The difficult one is attitude, the general feeling in society. And here I want to thank the representative of the UK who raised the very important question of hate speech.

In Europe we can see increasingly nationalistic tendencies. A search for easy answers to difficult questions. That is a breeding ground for xenophobia, and that again impedes integration.

Research shows that the general attitude is the most important factor in integration. If people feel included, welcomed, then integration is easy. And then migration, immigration – something that Europe actually needs due to its demographic structure – turns into something positive.

Gruppanförande om den klimatpolitiska redogörelsen 2030, 27.9.2017

/0 Comments/in , , , , /by

Arvoisa puhemies, ärade talman,

Nancy, Katrina, Irma, José. Torka i Syrien som leder till oroligheter och inbördeskrig. Permafrosten smälter i Sibirien och hotar att accelerera klimatförändring. Öknen sprider ut sig i Afrika och allt fler människor kan inte mera hitta sin utkomst i det land de vuxit upp.

Ingen kan mera blunda för det som händer inför våra ögon. Vi behöver åtgärder på lång sikt, men framförallt redan nu. Det behövs omedelbara åtgärder.

Statsrådet klimatpolitiska plan på medellång sikt är ett konkret, välstrukturerat dokument som tar fasta på de utmaningar vi har. Klimatneutralitet 2045 och kraftiga nedskärningar före 2030.

Det här är allt gott och väl – frågan är väl bara hur den skall verkställas. Finns det en vilja och är vi nu på rätt väg?

Det finns mycket som tyder på att vi inte ser allvaret. Att vi bara ser delproblem och blundar för helheten.

Vad gör vi idag? Vi dirigerar om intäkterna från handeln med utsläppsrätter tillbaka till industrin. Vi behandlar beskattningen av drivmedel, inte ur en klimatsynvinkel utan som regionalpolitiska spelknappar. Vi ser budgetbokens satsningar på kollektivtrafik som en fiskal övning, när vi borde se dem som en del i vår klimatpolitik.

Deloptimering räcker inte, utan här krävs helhetstänkande.

Och de som vågar anta utmaningarna går ut som segrare även ekonomiskt sett. Svaveldirektivet höjde temporärt kostnaderna, men det gav också nya möjligheter för den finska cleantech-industrin. På samma sätt kommer det att gå för dem som vågar se objektivt på de utmaningar vi nu står inför.

Den stig som vi går på idag leder inte till vårt mål – utan mera åtgärder behövs. Planen redogör förtjänstfullt för de olika alternativen.

Det gäller att ha både ett kort och ett långt perspektiv.

Trafiken är den enskilt största frågan i ansvarsfördelningen.

Regeringen tror på sina bioenergisatsningar. Men frågan är om volymen och omfattningen är realistisk. Att producera ett bränsle med låg verkningsgrad för motorer med låg verkningsgrad är inte en hållbar väg.

Biobränslen behövs för den tunga trafiken. Den behövs för flygtrafiken. Men personbilstrafiken måste stödja sig på andra lösningar.

Samtidigt är det klart att biobränsle i ett kort perspektiv inte är klimatneutralt. Vi måste så snabbt som möjligt få ner alla utsläpp.

Svenska riksdagsgruppen och SFP anser att vår personbilspark utan dröjsmål borde övergå från förbränningsmotorer till elmotorer. Regeringens mål på 250 000 elbilar år 2030 är inte speciellt ambitiöst om man jämför med föregångslandet Norge som samma år siktar på att 60 till 100 procent av alla personbilar som kommer ut på marknaden är elbilar.

Därför är det viktigt att vi så snabbt som möjligt bygger ut ett laddningsnät.

Ärade talman,

50 procent av våra primära resurser går till byggande. 40 procent av våra utsläpp hänför sig till våra byggnader. Det har en stor betydelse hur och i vilket material vi bygger, och hur vi bor.

Ett kilo trä binder till sig 1,8 kilo koldioxid. Ett småhus i trä har bundit till sig 30 ton koldioxid. Lika mycket som 10 år av genomsnittlig bilkörning förorsakar.

Att satsa på träbyggandet är en klimatåtgärd. Därför är det av största betydelse att regeringen ser över lagstiftningen och luckrar upp normerna för träbyggandet.

I synnerhet då det är uppenbart att vi kommer att öka på avverkningen i våra skogar, på ett sätt som på kort sikt halverar vår kolsänka, är det viktigt att det trä som vi tar ut ur skogen går till långvariga träprodukter.

För att vi ska kunna anpassa oss till jordens bärkraft måste vi globalt övergå till en kolneutral cirkulär ekonomi. Som vi konstaterat kräver detta en radikal omvälvning av trafiken, inte minst. Men också mindre åtgärder i klimatplanen är viktiga, som exempelvis det gemensamma programmet för att främja mobilitet till fots och med cykel. I våra städer behöver vi högklassig planering, fortsatt god nivå på kollektivtrafiken och andra åtgärder som bygger på en ökad klimatmedvetenhet.

Mer ambitiös klimatpolitik behövs

/0 Comments/in , , , /by

Pressmeddelande 27.9.2017
Publiceringsfritt genast

 

Statsrådet klimatpolitiska plan på medellång sikt är ett konkret, välstrukturerat dokument som tar fasta på de utmaningar vi har, men det finns mycket som tyder på att vi inte ser allvaret.

Det konstaterade Anders Adlercreutz (SFP) i riksdagens debatt om klimatpolitiken på onsdag.

– Vad gör vi idag? Vi dirigerar om intäkterna från handeln med utsläppsrätter tillbaka till industrin. Vi behandlar beskattningen av drivmedel, inte ur en klimatsynvinkel utan som regionalpolitiska spelknappar. Vi ser budgetbokens satsningar på kollektivtrafik som en fiskal övning, när vi borde se dem som en del i vår klimatpolitik, säger Adlercreutz.

Han efterlyser större målmedvetenhet i övergången till elbilar och hänvisar till Norge som föregångsland. Adlercreutz betonar att 40 procent av våra utsläpp hänför sig till våra byggnader.

– Att satsa på träbyggandet är en klimatåtgärd. Därför är det av största betydelse att regeringen luckrar upp normerna för träbyggandet. I synnerhet då det är uppenbart att vi kommer att öka på avverkningen i våra skogar, på ett sätt som på kort sikt halverar vår kolsänka, är det viktigt att det trä som vi tar ut ur skogen går till långvariga träprodukter, säger Adlercreutz.

Ansvarslöst av Trump

/0 Comments/in , , /by

Pressmeddelande 1.6.2017
Publiceringsfritt genast

 

USA:s president Donald Trump meddelar att han vill att USA lämnar Parisavtalet för att eventuellt återvända om deras nya krav uppfylls. Meddelandet kommer bara en halv timme efter att Ryssland enligt mediakällor stöder klimatavtalet. SFP:s riksdagsledamot Anders Adlercreutz anser Trumps planer vara ansvarslösa och kortsiktiga.

– Det här är ett hårt bakslag för hela världen, för alla kommande generationer. Men det är också förnuftsvidrigt rent ekonomiskt. Den globala marknaden för ren energi beräknas vara 6 000 miljarder dollar år 2030. Den marknad riskerar USA tappa fotfäste på då man nationellt nu bestämmer sig för att dra sig ur Parisavtalet. Samtidigt ger USA och Trump frivilligt över det moraliska globala ledarskapet till Kina. Det kan inte vara ett recept för att ”make America great again,” säger Adlercreutz.

– USA förlorar i såväl diplomati, inflytande, handel som teknologi. Det är mycket svårt att se vad de har att vinna på att tillsammans med Syrien och Nicaragua vara de enda länderna utanför Parisavtalet. Maken på kortsiktig politik har man inte sett på länge. Nu gäller det för Europa att axla ansvaret.

Adlercreutz: Klimatet kan inte betala för den tunga industrin

/0 Comments/in , , /by

Pressmeddelande 1.6.2017
Publiceringsfritt genast

 

Lagen om kompensering av indirekta kostnader för handel med utsläppsrätter träder ikraft idag. Det centrala syftet med lagen är att kompensera den elintensiva industrin för de indirekta kostnader som handel med utsläppsrätter förorsakar.

– Logiken i den nya lagen är förvrängd. Utsläppshandeln finns uttryckligen till för att vi skall ha ekonomiska styrmedel som leder till minskade utsläpp av växthusgaser. Utsläppshandeln finns inte till för att finansiera den tunga industrin, säger riksdagsledamot Anders Adlercreutz.

Tidigare riktades utsläppsrättsintäkterna till finansieringen av Finlands utvecklings- och klimatarbete. Nu går de i stället till den energiintensiva industrin trots att Statens ekonomiska forskningscentral (VATT) sågat den nya lagen. VATT har även presenterat en utredning kring de negativa effekterna av energiskattestöden överlag.

– Bland våra största framtida globala utmaningar finns klimatförändringen och följderna av den. Vi måste ta till konkreta åtgärder som kan förebygga klimatförändringens konsekvenser. Det är absurt och ekonomiskt oansvarigt att regeringen istället väljer att blint pumpa in pengar i större företag, trots att det är påvisat att konkurrenskraften inte är beroende av stöden. Det minsta vi kan kräva, är att pengarna i så fall går till investeringar som minskar på utsläppen.

Puhe eduskunnan keskustelussa energia- och ilmastostrategiasta 24.5.2017

/1 Comment/in , , , , /by

Ärade talman, arvoisa puhemies,

Det råder ingen brist på strategipapper. Somliga tas i beaktande, andra läggs längst ner på hyllan för att samla damm. Somliga är viktiga, andra försumbara. 

Ärade talman, denna strategi hör till den förra kategorin. 

Klimat och energi om något är av helt avgörande betydelse när vi diskuterar framtidens utmaningar. 

Arvoisa puhemies,

On hienoa, että meillä on käsissämme Ilmasto- ja energiastrategia ja on hienoa että se on näinkin kunnianhimoinen – kiitos siitä, kuten talousvaliokunnan varsin hyvästä mietinnöstäkin. 

No, asiaan. Haasteet ovat isot, ja enegiakysymys on siinä keskiössä. Miten tuotamme puhdasta energiaa tulevaisuudessa? 

Tässä kohtaa strategian johdonmukaisuus sitten hieman lipsuu. Tuulivoimaa kritisoidaan siksi, että sitä syöttötariffien muodossa tuetaan. Mutta ei se pelikenttä ihan neutraali ole muutenkaan. 

Turvetta verotetaan juuri sen verran, että se on kivihiiltä edullisempi. 

Puuhaketta tuetaan juuri sen verran, että se on turvetta halvempi. 

Ja tuulivoimaa tutkitaan juuri sen verran, että perussuomalaiset ovat tyytyväisiä .

Arvoisa puhemies,

Kivihiilen polton jatkamiselle tehdään varaus. Turvetta poltetaan estoitta, vaikka sen ilmastolliset vaikutukset ovat kivihiiltä pahemmat samalla kuin pomminvarmasti puhdasta tuulivoimaa jarrutellaan poliittisista syistä. 

Turve on toki suomalaista, ja ymmärrän sen suosimisen siltä kannalta. Mutta ei se ole ilmastollisesti järkevää. Eikä sen varaan kannata strategiaa rakentaa. Maatalouden päästöjen leikkaaminen on päästökaupan ulkopuolisen sektorin suurin haaste. Ja maataloudessa nimenomaan turvesuot sisältävät suurimman päästöleikkauspotentiaalin . 

Sopii kysyä: kannattaako tässä tilanteessa – kun päästöjen leikkaus on haasteellista – tukea turvetuotantoa.

Tässä strategiassa on paljon laitettu biotalouden varaan ja sen voi ymmärtää. Suomi on edelläkävijä biopolttoaineiden tuotannossa ja siitä on kehittymässä vientituote. Mutta sen tuotannolla on rajansa. 

Moni on huolissaan puuraaka-aineen riittävyydestä. Siitä, että kajoammeko hiilinieluumme, kajoammeko luonnon monimuotoisuuteen. Huolta ovat kantaneet niin puuteollisuus kuin luontojärjestötkin. Hakkuita ei voi loputtomasti lisätä, ja asiantuntijat ovat varsin yksimielisiä siitä, että nyt suunnitellut volyymit tarkoittavat että energiakäyttöön ruvetaan käyttämään muutakin kuin sivuvirtoja. 

Kuten strategia aivan oikein toteaa, pitkällä tähtäimellä biopolttoaineet tulevat olemaan lähinnä raskaan liikenteen polttoaine. Kevyen liikenteen tulee siirtyä sähköön. Metsävarannoista ei kannata laajamittakaavaisesti tehdä huonolla hyötysuhteella polttoainetta huonon hyötysuhteen polttomoottoreihin. Mutta sähköllä toimiva liikenne ei yleisty ilman ponnistuksia. Se vaatii verotuksellisia toimenpiteitä, mutta myös infraa ja lainsäädäntöä. Miten saamme rakennettua maan kattavan latausverkon. Miten sallimme sähköajoneuvojen käyttämisen kulutushuippujen tasaajina. Pitäisikö autovero rakentaa uusiksi jotta saisimme autokantaa uusittua. Missä määrin tulemme tulevaisuudessa edes omistamaan omia kulkuvälineitä .Liikennepalkin jatkokehittely tarjoaa toivottavasti näihin kysymyksiin vastauksen. 

Kaiken kaikkiaan on syytä olla huolissaan siitä, että laitammeko munamme nyt poliittisen ohjauksen kautta liian pieneen määrään koreja. On ydinvoimahankkeita – Olkiluoto 3 joka tällä hetkellä taitaa olla maailman kallein talonrakennushanke – sekä Keskustan tiukasti ajama Fennovoima jonka absurdius käy päivä päivältä ilmeisemmäksi. Meillä on iso satsaus bioenergiaan jonka tieteellinen kestävyystausta on hutera, samalla kun maailmalla kovaa vauhtia kasvavaa tuulivoimaa jarrutetaan lepakko-teorioiden pohjalta. 

Pitäisi pyrkiä pois keinotekoisista tuista. Mutta ei tämäkään politiikka ole neutraalia. Ja jos pohdimme omia mahdollisia vientiavauksia, niin on vaikea nähdä että niitä tuettaisiin optimaalisesti nyt valitulla linjalla. 

Ärade talman,

Det här är ett bra dokument, som på många sätt går längre än nånting vi tidigare haft. Det skall regeringen ha tack för. Men den ideologiska läsidan är uppenbar, och framförallt inte hållbar. Arbetet kan inte sluta här. 

 

EU måste visa klimatledarskap / Insändare i HBL 28.7.2016

/0 Comments/in , , , /by

Det slutliga värdet av ett avtal avgörs av hur framgångsrik implementeringen är.

Det internationellt bindande klimatavtalet som förhandlades fram i Paris i december 2015 är det ambitiösaste klimatavtal det globala samhället hittills skådat. Men det är bara ett avtal – det viktiga är nu att det ratificeras så snabbt som möjligt. Ett avtal leder ingen vart om det inte verkställs. Parisavtalet har undertecknats av 178 parter, men hittills har endast 19 länder ratificerat det, av vilka Norge är det första europeiska landet. Frankrike ratificerade avtalet som första EU-land i mitten av juni.

EU har varit en global ledare inom klimatpolitiken i nästan tre decennier. Genom långsiktigt tänkande och ambitiösa målsättningar har unionen föregått med gott exempel för resten av världen. Att unionen har en framträdande roll inom klimat- och energipolitiken är mycket viktigt med tanke på vårt globala ansvar, men också med tanke på vårt internationella inflytande och vår trovärdighet. I en tid som denna, då populism och känsloladdade åsikter banar väg för ökad nationalism och inåtvändhet, är det viktigare än någonsin att EU:s medlemsländer visar en enad front inom klimatpolitiken. Bara på så sätt kan vi desarmera de minor som klimatskepticismen och en fokusering på kortsiktig egen nytta planterar i det internationella samarbetet.

EU:s klimatledarskap ställs nu på prov: vill EU även i framtiden se sig som en trovärdig klimatpolitisk vägledare i den internationella gemenskapen? Då borde unionen ta en ännu proaktivare och framförallt synligare roll. Medlemsländerna bör sporras att påbörja de nationella ratificeringsprocesserna för att unionen via dem som helhet skall kunna ratificera Parisavtalet så snabbt som möjligt.

Om EU:s interna ratificeringsprocess drar ut på tiden och Parisavtalet hinner träda i kraft innan EU som part har hunnit ratificera det löper unionen en risk att bli utan rösträtt i de första beslutsfattande mötena. Då mister unionen, och därmed medlemsländerna, betydelsefull makt i implementeringsprocessen. Vill EU förbli en ledare inom den internationella klimatpolitiken – vilket ju med fördel ligger i varje medlemslands intresse – är det av yttersta vikt att unionen inte låter den politiska drivkraft som uppstod i Paris i december ebba ut utan visar fortsatt intern vilja att bekämpa klimatförändringen.

Vi har inte råd att vänta med att ratificera Parisavtalet – räkningen för klimatförändringen stiger för var dag vi sitter sysslolösa. Ju tidigare avtalet träder i kraft, desto tidigare kan även arbetet påbörjas – och desto större är sannolikheten för att vi tillsammans skall lyckas bromsa temperaturförhöjningen och motverka de katastrofala följderna.

 

Nollenergihus är inte rätt väg / Mielipidekirjoitus HBL:ssa 10.5.2016

/0 Comments/in , , , /by

Hur skall vi spara på våra resurser? Hur skall vi bygga energieffektivt? Och varför är mögelskolor och -daghem vardagsmat i vårt nyhetsflöde?

De här frågorna har ett klart samband. Min familj bor i ett gammalt trähus från 1920-talet. De mer ömfotade gästerna välkomnas av en korg yllesockor i tamburen, för det kan vara svalt hemma hos oss på vintern. Vårt hems energieffektivitet kommer inte av att vi skulle ha extra lager isolering, utan av att vi ibland drar ner på komforten. Och av att vårt hus har hållit i hundra år, och med säkerhet håller hundra år till, om dess användare så vill.

Propositionen om lagen om nära-nollenergibyggnader är på remissrunda. Lagförslaget baserar sig på ett EU-direktiv från år 2010, enligt vilket alla nya byggnader ska vara nära noll-energibyggnader från och med 2020. Målsättningen med lagförslaget är att minska på byggnaders energianvändning och samtidigt främja användandet av förnybar energi.

Lagförslagets fokus ligger på att förbättra energieffektiviteten, vilket givetvis är eftersträvansvärt. Nu håller dock beredningen på att totalt glömma bort att se på byggandet ur en bredare synvinkel. Vi kan inte endast utgå från energieffektivitet då vi utvärderar byggnaders miljövänlighet, utan byggnadens hela livscykel måste tas i beaktande: vilka material som används, byggnadens livslängd, den verkliga energiförbrukningen och hur byggnadsmaterialen kan återanvändas. Endast så kan vi bedöma den totala belastningen på miljön.

Paradoxalt är, att forskning visar att de byggnader som byggs idag inte konsumerar nämnvärt mindre energi än de som byggdes i mitten av förra seklet. Det här har professor Juha Vinha från Tammerfors tekniska universitet genom sin forskning påvisat. Skolor och daghem har inte blivit nämnvärt energieffektivare sedan 1950-talet. Samtidigt vet vi, att vi allt oftare ställs inför problem med inomhusluften.

Vad beror det på? En konstruktion där vi har lager på lager med material som alla har en specifik uppgift – och så ser en modern vägg ut – men som alla är mycket dåliga på att sköta det intilliggande lagrets uppgift, bäddar för problem. Det är ett byggnadssätt som baserar sig på tron att inga misstag sker under byggnadsprocessen eller under byggnadens livscykel. Men så fungerar inte verkligheten. Misstag sker både då ett hus byggs, och under den tid det används. Och dessa misstag klarar inte våra väggar av. Små defekter, små hål i membranen, leder till stora problem.

Massiva väggkonstruktioner, som t.ex. stock eller tegel, är säkra. Vi vet av erfarenhet att de fungerar, vi vet att de håller och vi vet att de bidrar till ett gott inomhusklimat. Vi vet också att de är mycket mer energieffektiva än vad de matematiska kalkylerna låter påvisa. Om vi nu gör de planerade åtstramningarna riskerar vi inte bara att ytterligare förkorta våra byggnaders livscyklar och skapa nya problembyggnader, vi skjuter även vår egen träindustri i foten när vi tar avstånd från den trend av ekologiskt hållbart byggande som sveper över Europa – en trend som vår byggindustri absolut borde hoppa på.

Hela energieffektivitetslagstiftningen borde nu ta en time-out tills vi får mer forskningsbaserad information om vilka lösningar och metoder som vi borde tillämpa i Finland. Lagstiftningen skall inte vara villkorslös, utan den skall tillåta olika alternativ.

Idag kör bulldozern förbi ett hus från 1920-talet och stannar framför ett daghem som byggdes på 1990-talet. Om vi nu gör god lagstiftning, kör bulldozern om 30 år förbi det daghem vi bygger nästa år. Men det kräver åtgärder, att vi tänker om. För mycket av vår nationella egendom sitter i våra byggnader för att vi skall ha råd att ge oss in på detta vågspel.

Anders Adlercreutz
Riksdagsledamot

Yksikin homekoulu on liikaa

/0 Comments/in , , /by

Arkkitehtina rakentaminen ja yhdyskuntasuunnittelu ovat lähellä sydäntäni. Pitkä, lähes kahdenkymmenen vuoden ura on pitänyt sisällään niin päiväkotien, koulujen, asuintalojen kuin terveyskeskustenkin suunnittelua. Kaavoituskysymykset ovat osa jokapäiväistä työtä. Tällä saralla puhun siis paisti sydämestä, myös pitkästä kokemuksesta.

Homekoulu, purkuvalmis päiväkoti tai sairaala, jonka potilaat joutuvat evakkoon kattovuodon takia. Siinä muutama esimerkki siitä, miten nykyrakentaminen näkyy lehtien palstoilla. Uutisoinnista syntyy helposti käsitys, että Suomessa ei suunnitella hyvää. Suomalainen suunnittelu on kuitenkin maailmanlaajuisestikin tarkasteltuna hyvällä tasolla. Hankinta- ja rakentamisprosesseissa on sen sijaan paljon parantamisen varaa.

Säästämme usein väärissä paikoissa. Rakennusmateriaaleja ei aina esimerkiksi valita elinkaaritarkastelun pohjalta, vaan yksipuolisesti rakentamisaikataulun tai logistiikan näkökulmasta. Usein töitä myös aikataulutetaan tai johdetaan väärin. Tarkkasilmäinen saattaa ison työmaan ohi kulkiessaan huomata eristepinoja, jotka vettyvät suojaamattomina sateessa. Hometalon syntyyn ei paljon muuta tarvita. Hankkeet käynnistyvät usein turhan hitaasti, minkä seurauksena aikataulut tulevat loppupäässä vastaan. Rakennusten viimeistelyvaihe on herkkää aikaa, sillä usein juuri tällöin tapahtuneet virheet aiheuttavat ongelmia. Nämä ovat kaikki priorisointikysymyksiä, joihin on vaikea puuttua lainsäädännöllä. Lääkkeeksi on tarjottava ammattimaista palveluiden ostamista ja tarjoamista.

Se mihin lainsäädännöllä voidaan helpoimmin vaikuttaa on hankinnan laatu. Hankintalakia tulkitaan monessa kunnassa siten, että palvelun tarjoajaa tarkastellaan ainoastaan hinnan perusteella.

Tänä päivänä on enemmän sääntö kuin poikkeus, että julkisen rakennuksen suunnittelijaksi ja toteuttajaksi valitaan halvimmat palveluntarjoajat.

Ei vaadi suurta älliä ymmärtää, että suunnittelu- ja rakennusmarkkinoilla vallitsevat samat lait kuin muillakin aloilla: halvimman hinnan tarjoaa se, joka aikoo käyttää työhön vähiten aikaa, on kyse sitten suunnitelusta tai toteutuksesta. Hankintalakia tulisikin muuttaa niin, että päättäjillä olisi edellytykset valita rakennushankkeeseen kumppanit, jotka omaavat todelliset edellytykset laadukkaan rakennuksen synnyttämiseen ja jotka suhtautuvat hankkeeseen sen vaatimalla vakavuudella. Lain muutoksen seurauksena syntyisi päiväkoteja ja kouluja, jotka tarjoaisivat aidosti parhaa oppimis- ja työskentely-ympäristön sekä sairaaloita, jotka edesauttavat toipumista ja hoitotyötä. Rakennuksia jotka eivät ole pelkästään kuvaus tilaohjelmasta, vaan jotka tukevat siinä tapahtuvaa toimintaa, ja sillä tavalla synnyttävät jopa säästöjä. Ja mikä tärkeintä: laatukriteerit täyttäviä rakennuksia, joissa asioivien tai asuvien ihmisten ei tarvitse olla huolissaan hengitysilman puhtaudesta tai työskentelyn turvallisuudesta.