Adlercreutz: Nato för Finland in i en ny era

/0 Kommentarer/i , , , /av

Finland är nu officiellt fullvärdig medlem i Nato. Utrikesminister Haavisto deponerade anslutningsdokumenten idag i Bryssel före Natos utrikesministermöte.  ”Detta är en historisk dag för Finland och för Nato”, säger Anders Adlercreutz, riksdagsledamot som har representerat Svenska riksdagsgruppen i försvarsutskottet.

Adlercreutz säger att Finlands medlemskap i Nato kommer att stärka inte bara vår egen säkerhet, utan också säkerheten i hela Östersjöregionen och norra Europa.

-Vi har systematiskt stärkt vårt eget försvar under årtionden och tar med oss välutrustade försvarsmakt till Nato.  Vi har viktig kunskap och framför allt en stark vilja att försvara vårt land. Vi har hållit vårt försvar i gott skick och man kan säga att vi föregått med gott exempel i detta avseende. Också därför är det viktigt att Finland är en aktiv och konstruktiv aktör i Nato, säger Adlercreutz.

Finland och Sverige ansökte gemensamt om medlemskap i Nato i maj förra året. Medlemskapsprocessen har dock gått i olika takt för de två länderna. Adlercreutz säger att han är övertygad om att även Sverige kommer att bli medlem.

-Finlands medlemskap kommer också att stärka Sveriges säkerhet. Det står dock klart att det ligger i både Natos och vårt intresse att Sverige blir fullvärdig medlem i Nato så snart som möjligt. Vi måste nu arbeta aktivt inom Nato för att säkerställa att Sveriges ratificeringar går framåt. Ungern och Turkiet måste sluta att cyniskt spela  med vår gemensamma europeiska säkerhet. Det finns ingen giltig anledning att inte ratificera Sveriges medlemskap så snabbt som möjligt, säger Adlercreutz.

Nya perspektiv, nya möjligheter

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Detta år har gett oss ett nytt perspektiv. Vi har tvingats fundera på vad som är stort – och vad som är smått. Vi har tvingats finna oss i det faktum, att vi har ett krig i Europa, ett krig i vilket en stat försöker erövra territorium av en annan. Det är en tanke som få av oss trodde var trolig eller ens möjlig för ett år sedan.

För ett år sedan tänkte jag att den största frågan som vår kommun skulle stå inför år 2022 var välfärdsområdena och hur överflyttningen av tjänster och uppgifter sköts. Och det har varit en fråga som varit närvarade i så gott som alla kommunanställdas eller förtroendevaldas vardag i en form eller annan under året som gått. 

Men samtidigt som vi förberett överföringen av social- och hälsovården till välfärdsområdena har våra tankar varit annanstans. I det vansinniga krig som för tillfället pågår i Ukraina. 

Kriget syns också här i Kyrkslätt på många plan. Våra skolor har fått nya elever som behöver stöd och vägledning. Många kommuninvånare har hjälpt de ukrainare som kommit hit och dem som blivit kvar i Ukraina. 

På olika håll i vår kommun har man arrangerat evenemang för att hälsa ukrainarna välkomna och hjälpa dem. I vår kyrka har det arrangerats konserter för att samla medel åt dem som varit tvungna all lämna sina hem som en följd av kriget. 

Våra egna erfarenheter har helt klart haft betydelse. Våra egna krig gör det lättare att förstå vad de som nu tvingats fly har genomgått. Vi vet vad det betyder, när det egna fosterlandet är hotat. Och på samma sätt vet vi, att egna interna missämjor måste sättas åt sidan när man konfronteras med ett allvarligt hot. Små saker får ge vika för de stora frågorna. 

I skrivande stund ser det ut som om kriget kan fortsätta länge till. Det betyder också, att vårt stöd måste fortsätta. 

Men tillbaka till vår egen kommun: Kyrkslätt fortsätter att utvecklas. I år har vi fått nyheter om både stora investeringar och en fortsatt inflyttning. Människor vill flytta till Kyrkslätt eftersom vi kan erbjuda utrymme för liv och upplevelser. Vi kan inte säga, att coronan hör till det förflutna, men de lärdomar vi fick under pandemin har redan påverkat kommunens utveckling. Man vill ha utrymme, natur och svängrum. Kommuner som Kyrkslätt har en ny attraktionskraft. 

Kommunala byggprojekt kan ta sin tid. När min familj flyttade till Kyrkslätt 1972 övertalade mina föräldrar min aningen tvivlande storasyster om att flytten är en bra idé med att berätta om den nya simhallen som alldeles strax skulle byggas i kommunen. Löftet infriades, tre årtionden senare. När man väntar på någonting gott kan man vänta lite längre. 

Hälsocentralens efterträdare, välfärdscentralen, har äntligen öppnat sina dörrar. Det betyder, att ett projekt som pågått ett par årtionden också det nått målet. I början var det fråga om en renovering av den gamla hälsocentralen, sen kom en utbyggnad med i bilden, och nu när allting är färdigt är det fråga om en helt ny byggnad på en ny plats invid simhallen. Och inte vilken byggnad som helst, utan en modern hälsocentral som fyller alla tänkbara krav. 

När hälsovårdstjänsterna flyttar från kommunen till välfärdsområdet märker vi kommuninvånare inte nödvändigtvis en stor skillnad i den service vi får, men beslutsfattandet ändrar. Beslut om organisering, kvalitet och omfattning fattas efter det i välfärdsområdet. Det, att vi har Finlands kanske modernaste välfärdscentral betyder, att det är i välfärdsområdets intresse att upprätthålla god service i vår kommun. Det är en bra sak. 

Många andra byggprojekt har tagit flera steg framåt detta år. I Gesterby inleds arbetet med det nya skolcentret. På planeringsbordet går det nya gymnasiecampuset och skolan i Nissniku framåt. 

Om några år kan vi dra ner på investeringstakten. När våra grundläggande investeringar är i skick kan vi andas lite lättare och fokusera på att producera service på ett så bra och effektivt sätt som möjligt.

Detta år har varit positivt med tanke på kommunens ekonomi. Vi gör ett kännbart överskott. Nästa års budget förväntas också leda till ett ordentligt överskott. Det är fråga om en stor förändring jämfört med hur det såg ut för några år sedan. Överskotten hjälper oss att både hantera de pågående investeringarna och att utveckla och upprätthålla den service som blir kvar i kommunen. 

Detta år ger oss ett gott avstamp till nästa år. 

Jag vill tacka alla kommunens anställda och förtroendevalda för det arbete ni gjort. Jag vill rikta ett speciellt stort tack till vår långvariga kommundirektör Tarmo Aarnio som nu går vidare mot nya utmaningar. Under hans tid har kommunen tagit stora steg framåt. Tack var det arbete ni alla gjort har kommunen också detta år utvecklats positivt. 

Jag vill också tacka alla kommuninvånare. Det är en glädje att stöta på er i matbutikens korridorer eller vid fotbollsplanen. Den respons ni ger hjälper oss beslutsfattare i vårt arbete. Gemenskap är en styrka också när det gäller att utveckla vår kommun. 

Under julen har de flesta av oss möjlighet att vara tillsammans med nära och kära vänner. I den rådande världssituationen är dessa stunder speciellt viktiga. Att stanna upp i ögonblicket och njuta av små stunder är inte alltid lätt. Själv har jag försökt bli bättre på det under det gångna året. 

Tack för året som gått. Jag önskar era alla ett gott nytt år. 

 

 

Tvåspråkigheten kräver också sina rum

/0 Kommentarer/i , , , /av

Jag bodde i min barndom – och bor fortfarande – i Jorvas. I min barndom var grannskapet i högsta grad svenskspråkigt. När jag var kring fyra år gammal flyttade en tvåspråkig familj in i huset bredvid. De kom körande från Esbo i en ljusblå Ford Transit paketbil. Plötsligt förstod jag att man också talar finska i Finland. Åtminstone om man kommer från Esbo.

På den tiden var det ont om barnprogram på TV. På eftermiddagarna kunde man titta på Noppa, ett program i vilket Hessu som hade en stor kalufs underhöll oss barn. På kvällen kom det Pikku Kakkonen och halv nio samlades hela familjen för att se på nyheterna, där Arvi Lind med långsam röst läste upp allt det som hänt i världen.

Buu-klubben fanns då långt inne i framtiden, för att inte tala om Netflix.

Så småningom stötte jag på flera barn som talade finska. Vi sprang omkring i skogarna, spelade ishockey i rinken på eftermiddagarna. I Jorvas barnträdgård fanns både finsk- och svenskspråkiga barn. Jag lärde mig språket, utan att jag ens märkte det.

Dagens värld ser annorlunda ut.

Vår familj är så gott som tvåspråkig. Våra barn talar svenska med mig och finska med sin mamma. Men trots det så lever de inte i en lika tvåspråkig värld som jag gjorde när jag var liten och bodde i ett Kyrkslätt som då hade en betydligt större andel svenskspråkiga än idag.

De går i svenskspråkig skola, de har gått på svenskspråkigt dagis. Man leker inte mer på samma sätt oorganiserat ute i skogarna eller på gårdarna. Barnprogram tittar man inte på TV som tidigare och utbudet på nätet är så ofantligt att TV:n inte ens mera intresserar.

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle tycka att ett sänkt intresse för TV skulle vara ett problem, någonsin.

I huvudstadsregionen där svenska talas av en allt mindre minoritet kan ett barn trots detta lätt växa upp utan att komma i speciellt stor kontakt med finskan. Det betyder också, att förvånansvärt många finlandssvenska ungdomar känner sig mycket osäkra på sin finska när det går ur gymnasiet.

Efter att det andra inhemska språket blev frivilligt i studentexamen skriver allt färre finskspråkiga svenska men samma gäller också för de svenskspråkiga: Allt färre skriver finska och antalet studerande som skriver medellång finska i stället för den långa kursen har ökat med 50% på ett halvt decennium.

Detta leder till problem.

Kompisar till mina barn berättar att de söker sig till Sverige helt enkelt för att de upplever att de inte klarar sig språkmässigt i Finland.

Samtidigt som vi av goda skäl funderar på hur vi kunde öka på intresset för svenskan i Finland får vi inte glömma att våra barn också bör lära sig finska. Tvåspråkighet baserar sig på att bägge språkgrupperna förstår och respekterar varandras språk. Och det går inte utan interaktion – i båda riktningarna.

När vår mellersta son började spela fotboll som 6-åring fanns det två alternativ. Ett lag i vilket barnen talade finska och ett lag i vilket barnen talade svenska. Av praktiska skäl började han i det förra tillsammans med sin kusin och sin kompis.

Tack var det, att det plötsligt dök upp tre svenskspråkiga pojkar i laget väcktes intresset för svenskan bland de finskspråkiga pojkarna. När de några år senare skulle välja sitt första främmande språk i skolan valde många svenska, inte engelska.

Och kusinen, som talade svenska och spanska hemma lärde sig i förbifarten finska.

Fotbollen visade sig vara ett effektivt språkbad för alla inblandade. Detta som exempel från vår familj, väl medveten om att utgångsläget är olika i olika familjer.

Svenska rum är viktiga, men vi behöver också tvåspråkiga rum. I en värld i vilken man i allt högre grad kan låsa in sig i sin digitala bubbla har vi inte råd att blunda för det, att våra ungdomars kunskaper i finska inte alltid håller måttet.

I värsta fall leder det till utflyttning. Utflyttning leder till utarmning. Det vinner varken Finland eller det finlandssvenska på.

Gå inte i Putins fälla

/2 Kommentarer/i , , , , , /av

Efter att Putin undertecknat dokumenten som enligt Ryssland fullbordar annekteringen av 4 ukrainska regioner höll han ett tal vars absurditet till och med överträffade det tal han höll inför invasionen av Ukraina.

Det primära argumentet vart väntat: ”Vi krigar mot Nato”. Det är lättare att ursäkta motgångarna om motståndaren förstoras. Men det fanns också ett annat narrativ: Européerna vill könskorrigera våra barn, våra familjer är hotade. Pappor är inte pappor, pojkar inte pojkar. Väst är satanister som övergett de ”traditionella värderingarna”. Och inte bara de traditionella värderingarna, utan också traditionell, ”riktig”, energi.

På den forcerade festen på Röda torget ropade en av talarna efter heligt krig.

”Satanister, vi kommer efter er! Var rädda för oss! Heligt krig!”

Den ryska ortodoxa kyrkans patriark Kirill talar om kriget som en biljett till himmelriket, evigt liv och ära. Det här är ett löfte som man inte på en tid hört uttalas av ledaren för en stor kristen kyrka.

Under Sovjet försökte man under en tid framstå som det progressiva alternativet mot ett konservativt väst. Man kritiserade segregationen och klassamhället.

Dagens Ryssland kastar om allting. Man odlar tanken om att det här är en ideologisk kamp mellan ett liberalt väst och ett Ryssland rotat i tradition och religion. Nu är det väst som i sin progression är ett hot medan Ryssland försvarar det gamla.

Det här är en motsättning som Ryssland spätt på en längre tid. Det här är samma motsättning som de populistiska partierna i Europa länge byggt upp: En mer liberal värld där individens frihet och självbestämmande är i centrum är ett hot mot den rådande världsordningen. Eller snarare: Mot den världsordning som stärker Putins position.

Det här gör också kampen existentiell. ”Our way of life” är förstås inte ett nytt argument. Men om Kreml kopplar ihop kriget med inte bara Rysslands existens utan också med framtiden för hela den världsbild som man påstår sig representera så blir det värre. Finns det då någon återvändo?

Hur skall man kunna förhandla utgående från sådana premisser?

Den ryska påverkan i västvärlden har i flera års tid utnyttjat samma argumentation. Det är inte en händelse, att Trump kom till makten med samma retorik. Det är också den retoriken som basunerades ut av de tusentals nätaktörer som fungerar som Kremls megafoner.

Kremls har hittat en skiljelinje som man försöker förstärka. Ett enigt väst är ett problem, men en västvärld som konsumeras av intern kamp och polarisering är genast mycket svagare.

Det är också en av orsakerna till att energi är ett tacksamt vapen. Energi har knappast någonsin varit ett helt neutralt samtalsämne men idag är den sannerligen inte det. Energi kopplas konkret till vanor och nödvändighet. Energi är förknippat med ett sätt att leva – som nu står inför förändring. De gula västarna mottogs med glädje i Kreml och ingen energifråga är bara neutral vetenskap.

En grön omställning betyder att vi bryter med det förflutna.

Samtidigt betyder det, att Ryssland steg för steg desarmeras. Energin kan bara användas som vapen en gång, och när omställningen är gjord finns det inga patroner kvar. Det är en omställning som vi därför borde påskynda, inte sabotera.

Sverige hade nyss val och i Finland går vi mot ett val. De diskussioner vi för kommer med säkerhet att påverkas av kriget i Ukraina. Men det är skäl att också känna igen undertonerna i den diskussionen och de motsättningar som Putins narrativ försöker bygga upp.

Väst kan motstå rysk påverkan. Men för att vi skall göra det, måste vi identifiera den. Kriget i Ukraina kan ta tid. Ukraina klarar sig inte utan extern hjälp. Och den externa hjälpen är hotad om västvärlden låter sig distraheras av Putins överraskande och irrationella utspel.

(Kolumn i HBL 6.10.2022)

Det gråa är bakom oss

/0 Kommentarer/i , , , , , , , /av

En grå zon är något obestämt. Någonting vagt eller osäkert. Är vi i en sådan?

Jag har svårt att tycka det. Vi är inte medlemmar i Nato, men vi har klart uttryckt vår åsikt. Efter ett par decennier i något som vi kallat en Nato-option –  en vag och grå position, om det någonsin funnits en sådan – har vi nu klart sagt vad vi tycker. I riksdagen sade 188 av 200 ledamöter ja och endast 8 röstade emot.

Det är inte en grå zon. Det är en klar viljeyttring om var vi vill stå.

Nato-beslutet fattades inte för att vi plötsligt upplevde oss som speciellt hotade. Snarare för att vi helt enkelt fått nog. Det är inte värt att försöka balansera med en granne som upplever sig kunna göra vad som helst, utan att bry sig om vad vi eller omvärlden gör, tycker eller vad vi kommit överens om. Då kan vi lika gärna klart ta steget ut i den gemenskap vi ändå uppfattas tillhöra.

Ta steget ut ur den gråa zonen, in i klarhet.

Finland har sällan fått så mycket positiv publicitet världen över som den senaste månaden. Man talar om resiliens, om en förmåga att fatta beslut. Det finns en massa positiv goodwill att inkassera för tillfället. Det här intresset bör nu konverteras till en vilja att komma hit, att studera och arbeta här, att investera i vårt land.

Jag åt lunch med en representant för en stor internationell handelskammare för ett par veckor sedan. Hen berättade samma sak; intresset för Finland är stort också på det kommersiella planet. När jag besökte Irland för ett par veckor sedan för att bekanta mig med deras investeringsfrämjande politik möttes jag av samma reaktion.

Då skall vi inte tala om gråa zoner, om osäkerhet, utan svänga på kulan: Finland är ett no-bullshit-land som ser klart på omvärlden och kan fatta beslut när situationen förändras. Här gräver vi inte ner oss i skyttegravar utan kan samarbeta och omvärdera vår bild av världen om det behövs. Det här är en filosofi som också kan gagna dig, Internationella Företaget, Incorporated.

Vi har en sund politisk kultur som inte i överdriven grad låter polariseringen försinka politiska beslut. Vi har en stark rättsstat och Finland toppar jämförelser om länder med minst korruption.

Här är det tryggt att investera, hit är du välkommen. Vi är inte inne i en grå tid utan vi har fattat ett beslut och låter nu processen rulla på. Och om någon mot förmodan skulle vilja trakassera oss har vi fullt förtroende för att det goda arbete som gjorts inom försvarsmakten de senaste decennierna ger oss den trygghet som behövs.

Men så långt skall vi inte behöva gå. Det här bör vara vårt budskap.

Men ett löfte måste också uppfyllas. Ett brand måste byggas på solid grund. Om det utlovade inte stämmer med verkligheten raseras bilden och med det attraktionskraften.

Därför bör företag som kommer till Finland få det stöd som krävs.

Varje utländskt företag bör tilldelas en egen kontaktperson som ser till att samarbetet med myndigheterna inte blir ett hinder för företagets framgång och fortlevnad i Finland. Business Finland kunde sköta detta.

Vi behöver en aktör som förmedlar fadderfamiljer för de experter som kommer hit i företagens kölvatten. Vi bör ha tillräckligt med grundskolor i vilka man kan få undervisning enligt vårt system men på engelska. Hela familjen måste tas om hand. Bara då kan vi på riktigt och på ett bestående sätt kamma in den goodwill som flyter omkring och omsätta den i verkliga investeringar i vårt land.

Sedan ska vi sköta diskussionerna med Turkiet på ett skilt spår. För det kan ta tid. En förhandling där kraven ändrar från dag till dag och i vilken det man sagt igår saknar relevans nästa vecka, är inte lätt att föra. Även utanför gråa zoner finns det luddighet och motiv som är svåra att greppa.

Adlercreutz: Jätteinvesteringar till Esbo och Kyrkslätt gagnar både klimat och näringsliv

/0 Kommentarer/i , /av

Microsoft kommer att bygga ett datacenterområde i huvudstadsregionen som kommer att bestå av två separata datacenter i Esbo och i Kyrkslätt. Fortum kommer att återvinna spillvärme från kylningen av datacentrens servrar och omvandla det till fjärrvärme som sedan kommer att brukas i huvudstadsregionen.  Företagen meddelade om samarbetet idag. Anders Adlercreutz, ordförande för svenska riksdagsgruppen, gläds åt det unika gemensamma projektet.

-För Kyrkslätt och Esbo är detta naturligtvis en enormt fin sak. Jag hoppas att detta också lockar andra aktörer att komma till vår region. En datacentral möjliggör också andra investeringar som drar nytta av den infrastruktur som nu byggs, säger Adlercreutz.

De nya datacentralens utsläppsfria spillvärme kommer att tillgodose 40 procent av behovet av fjärrvärme i Esbo, Kyrkslätt och Grankulla och detta kommer att bli världens största projekt för datacenters återvinning av spillvärme.

– Den här investeringen är ett konkret exempel på hur klimatåtgärder och investeringar går hand i hand. Vi får enorma investeringar som genererar ekonomisk aktivitet och tillväxt till huvudstadsregionen, specifikt i Esbo och Kyrkslätt, samtidigt som vi via dem kommer att kunna skära ner på våra koldioxidutsläpp med upp till 0,4 miljoner ton per år, säger Adlercreutz.

Projektet har förberetts under många år på uppdrag av flertalet aktörer och det har även utförts flera olika reformer i Finland under de senaste åren i syfte att göra investeringar i landet mer attraktiva.

-Helt klart är det att denna investering inte hade gjorts om vi inte hade sänkt industrins elskatt till EU:s miniminivå och gjort det attraktivt för datacentraler att mata ut spillvärmen i fjärrvärmenätet. Det här var en reform som vi inom SFP starkt talat för här i riksdagen, säger Adlercreutz.

Alhaista, epärehellistä, keinoja kaihtamatonta – vai välttämätöntä keskustelua?

/1 Kommentar/i , , /av

”Poikkeuksellisen alhaista, erittäin epärehellistä, keinoja kaihtamatonta”

Näillä sanoilla kansanedustaja Wille Rydman kuivailee keskustelua siitä, että eduskunnan valiokuntaoppaan mukaan ministeristä tehdyn muistutuksen allekirjoittajana ei tulisi olla henkilö, joka toimii asian käsittelijänä perustuslakivaliokunnassa.

Tästä problematiikasta on puhunut minun lisäksi esim. eduskunnan puhemies Vehviläinen kuin myös välillisesti Rydmanin puoluetoveri Pihla Keto-Huovinen ehdottaessaan ministerivastuuasioiden siirtämistä pois valiokunnasta. Saman näkemyksen ovat esittäneet myös useat oikeusoppineet.

Valiokuntaopas on asiassa yksiselitteinen: osallistuminen sekä asian käsittelyyn että muistutuksen tekemiseen ei ole soveliasta. Opas myös perustelee miksi näin on. Ministervastuulaki puolestaan toteaa, että allekirjoittaja ei ole esteellinen. 

On väitetty, että ministerivastuulaki ja valiokuntaopas olisivat tässä tapauksessa ristiriidassa keskenään. Se ei pidä paikkaansa, koska kieltäminen ja ei-soveliaaksi määritteleminen eivät ole sama asia. Jos laki kieltäisi muistutuksen käsittelyyn osallistumisen ja opas pitäisi sitä mahdollisena, mutta ei-soveliaana, niin tällöin laki ja opas olisivat ristiriidassa. Nyt näin ei ole. 

Se, mikä ei ole laitonta, ei aina ole järkevää tai oikein. Opas pyrkii tässä nimenomaan suojelemaan perustulakivaliokunnan asemaa.

Valiokunnissa on varajäsenet. Jos perustuslakivaliokunnan jäsen on mukana allekirjoittamassa ministerivastuumuistutusta, hänen on tahdikasta korvata itsensä varajäsenellä asiaa käsiteltäessä. Tämä tuskin olisi muuttanut lopputulosta, koska asiantuntijalausunnot, joihin mietintö perustuu, eivät ole riippuvaisia valiokunnan jäsenistä. Mutta kuva käsittelystä olisi ollut parempi, jolloin valiokunnan maine ei olisi kärsinyt.

Haaviston tapauksen ympärillä on ollut kuohuntaa perustuslakivaliokunnan toimintaan liittyen. Se on valitettavaa ja johtuu monesta asiasta. Jo al-Hol -tapaus, (kirjoitukseni) johon asia välillisesti liittyy, kuumensi tunteita. Ministerivastuuasiat ovat usein polarisoivia ja käsittelyn vuodot ja ikävä valiokuntaa haittaava jälkipeli ovat tällä kertaa heittäneet lisää bensaa liekkeihin.

Tästä kaikesta huolimatta pitää mielestäni voida keskustella yleisistä periaatteista koskien valiokunnan työtä, tehtäviä ja asemaa. Niistä pitää voida keskustella ilman, että keskustelu menee tunteisiin. Keskustelua käytäessä on hyvä myös pitää mielessä, että Haaviston tapaus on jo käyty. Sen tulos on kiistaton, eikä siihen tule enää puuttua.

Rydmanin puoluetoveri Keto-Huovinen nosti asiallisesti esille sen, että ministerivastuuasiat olisi ehkä syytä siirtää valiokunnasta pois. Olen hänen kanssaan samaa mieltä: tämä selventäisi tilannetta. Entinen valtakunnansyyttäjä Matti Kuusimäki totesi saman Helsingin Sanomissa 16.12.2020. Ellei näin tehdä, on mielestäni vähimmäisvaatimus, että valiokuntaopasta tulee noudattaa.

Perustuslakivaliokunnassa tehtävä lakien etukäteisarviointi on arvokas asia. Siksi en ehdota valiokunnan korvaamista perustuslakituomioistuimella. Perustuslakivaliokunta on aikojen saatossa kyennyt päättämään vaikeistakin asioista. Olen varma siitä, että esimerkiksi viime kauden päätös, joka käytännössä kaatoi SOTE-esityksen ei syntynyt helpolla.

Presidentti Niinistön esittämä ajatus yhteisjaostosta korkeimpien oikeuksien kanssa voisi käytännön haasteistaan huolimatta olla hyvä ajatus. Toki sitä on kritisoitu siitä, että se sekoittaisi vallan kolmijakoa, mutta toisaalta tilanne on epämääräinen myös tällaisenaan. Sikäli kun perustuslakivaliokunnan katsotaan kansan silmissä jakavan tuomioita, tilanne on jo epäselvä.

Ennen kaikkea valiokunnan uskottavuus varmistetaan sillä, että jokainen sen jäsen suhtautuu tehtäväänsä vakavasti. Oma poliittinen etu ei saisi ohjata prosessia. Luottamuksellinen tieto on luottamuksellista tietoa. Perustuslakivaliokunnan työssä puoluerajoista ja hallitus-oppositio -rajasta pitää päästä yli. Puolueviitta jätetään eteiseen ja asioita lähestytään neutraalisti asiantuntijakuulemisissa esiin tulleiden näkökulmien pohjalta. Ihminen tuskin koskaan kykenee absoluuttiseen objektiivisuuteen, mutta tällaisessa positiossa työskentelevien ihmisten tulisi nähdä objektiivisuus erityisenä imperatiivina. Se on tässä itseisarvo, uskottavuuden edellytys.

Näin varmistetaan, että perustuslakivaliokunta toimii siten, kun sen tulisi toimia ja minimoidaan perustuslakivaliokunnan uskottavuutta nakertava epäasiallinen möly sosiaalisessa mediassa.

Läs mer

Valda delar

/0 Kommentarer/i /av
  • Finland är ett land med nettoimmigration, som också lockar till sig studeranden från sina närområden. De finländare som studerar utomlands ser det som naturligt att de återvänder till Finland eftersom vi här värdesätter internationell erfarenhet och vill bygga internationella nätverk.
  • Norden är som helhet världens tredje bästa universitetsregion efter USA och Kina.
  • Med järnväg komer man till S:t Petersburg på 90 minuter och Tallintunneln som ägs av Finland och Estland tillsammans är under arbete.
  • Den finländska djurhushållningen följer höga etiska normer och kvalitet är den primära konkurrensfaktorn.
  • I den inhemska spårtrafiken är har järnvgästrafiken andel av alla resor över 200 km fördubblats.
  • Den finländska turismnärigen har vuxit med 70% från år 2020 och är en betydande sysselsättare. Turism förverkligas enligt hållbara priciper och med hänsyn till naturen.
  • Riksdagens och kommunernas valperiod har förlängts till 5 år för att förbättra långsiktigheten inom politiken och för att perioderna skall överensstämma med EU-parlamentets.
  • Finlands energiproduktion är koldioxidneutral.
  • Det har skapats ett omfattande internationellt ekosystem för kunnande kring Aalto-universitete och Helsingfors Universitet, som lockar såväl utländska som inhemska företag till sig.
  • Pappornas andel av föräldraledigheterna är över 40%. Kvinnors euro är över 90 cent.

Miten suomenkielinen näkee RKP:n ja mitä siitä ajattelen…

/14 Kommentarer/i , /av

Kysyin vajaa kuukausi sitten suomenkielisiltä heidän ajatuksiaan RKP:stä. Kommentteja tuli runsaasti. Kiitos kaikille keskusteluun osallistuneille – arvostan näkemyksiänne!

Meidän toiminnassamme puolueena löytyy selvästikin paljon kehitettävää. Moni teistä vastaajista pitää RKP:tä korostetusti kielipuolueena, mikä on historiamme huomioon ottaen enemmän kuin ymmärrettävää. Kuulun niihin, jotka pitävät kaksikielisyyttä ja tarkemmin ottaen monikielisyyttä isona kansallisena vahvuutena. Ruotsin kieli on tietysti myös äidinkielenä itselleni rakas, mutta tämä asia ei sulje pois sitä tosiasiaa, että näen kielen kuitenkin ensisijaisesti työkaluna ja kulttuurisena perintönä, en päämääränä. Oma toiveeni on, että molemmat kotimaiset kielet merkitsisivät kaikille suomalaisille näitä molempia: hyödyllisiä työkaluja ja kulttuurista perintöä. Se, miksi olen itse mukana politiikassa koskee kuitenkin enemmän päämääriä: sitä, että Suomi olisi jatkossa poikkeuksellisen hyvin koulutettu kansa, joka eläisi pohjoismaisessa hyvinvointivaltiossa. Se mitä tällä tarkoitan, vaatii ehkä tarkennusta ja kertoo henkilökohtaisista painotuksista ja arvostuksista.

Kim L: ”Kielikysymys ei haittaa, mutta oikeistolainen politiikka kyllä.”

Pohjoismaisella hyvinvointivaltiolla tarkoitan – ja tämä linkittyy myös visiooni RKP:stä pohjoismaisena sivistyspuolueena ja yleispuolueena- valtiota, jossa peräänkuulutetaan sekä yksilön vastuuta että valtion vastuuta. Olemme tulleet mielestäni tilanteeseen, jossa terveiden aikuisten yritteliäisyyttä pitää kasvattaa ja samaan aikaan lasten, nuorten, vanhusten ja sairaiden asemaa parantaa. Työnteon pitää olla entistä kannattavampaa, samoin yrittämisen. Tämä on välttämätöntä, jotta voidaan rahoittaa laadukas, ei perinteisessä mielessä taloudellisesti tuottava työ. Yhtälö on loppujen lopuksi todella yksinkertainen, vaikka vaatiikin rohkeaa päätöksentekoa ja päättäväisyyttä. Kuulun myös niihin, jotka uskovat vankasti kovatasoiseen koulutukseen, millä en viittaa ainoastaan asiaosaamiseen, vaan myös tunneälyyn ja sydämen sivistykseen. Nämä ovat tällä hetkellä popularisoituvassa maailmassa hukassa ja niiden puolesta pitää taistella. Niin idealistiselta kuin viimeisin lause kuulostaakin. 

Mikko L: ”Omasta mielestäni RKP :n ainut edellytys olemassaololle on kielipolitiikka. Mitään muuta kuin ruotsin kielen puolustamisen puolue ei ole tuonut pöytään valtakunnan tasolla. Paikallisesti toki pakkomielteisesti saman ja jopa lapsellisilla, sanoisinko trumppimaisilla, kommenteilla puolueen asemaa pyritty puolustamaan.”

Käsitys siitä, että sairaanhoidon ja vanhustenhoidon pitäisi olla perinteisessä mielessä tuottavaa voi johtaa seurannaisvaikutuksiin, jotka ovat nimenomaan hyvinvointivaltion ylläpitämisen näkökulmasta kohtalokkaita. Samoin kuin ajatus siitä, että työnteko olisi missään olosuhteissa taloudellisesti kannattamatonta tai lähes kannattamatonta. Yrittämisen ja työnteon pitää siis olla jatkossa entistä houkuttelevampaa ja vanhenemisen entistä inhimillisempää. Työllisyysprosenttia pitää hinata ylös, mutta se edellyttää työn arvostuksen kasvattamista. Niin kauan kuin tässä maassa on yksikin vanhus, joka ei pääse päivän aikana ulkoilemaan, meillä on työtä. Se, miten tästä työstä palkitaan, on yhteiskunnallisen innovoinnin paikka.

Timo L: ”RKP alkaa olla suomalaisen poliittisen perinteisellä kentällä ainoa oikean laidan arvoliberaali puolue. Mä näen itse RKP:n täällä Uudellamaalla ennen kaikkea asiapuolueena, jonka edustajat on osaavia ja yhteistyökykyisiä poliitikkoja. Tottakai kielipolitiikka on merkityksellistä, mutta pidän RKP:ta nykyään hyvin arvo- ja hiukan talousliberaalina asiapuolueena.”

Tämä RKP, jossa itse haluan tehdä poliittista uraani, on kaikkien samalla tavalla ajattelevien suomalaisten puolue. Se, että se ei siltä tunnu, on epäonnistumista. Meidän on saatava toimintamme paikallistasolla sellaiseksi, että jokaisen suomalaisen – kielestä riippumatta – on helppo olla toiminnassa mukana ja innostua rakentamaan Suomea puolueen ohjelman mukaiseksi. 

Mari: ”Minulle RKP edustaa sekä jatkuvuutta polittisessa vastuunkannossa (pl. tämä oppositioaika) ja sen mahdollistava yhteistyökyky mutta myös eritoten suvaitsevaisuus ja humaanius, ehkä Suomen puolueista avarakatseisin puolue (tasa-arvoasiat, maahanmuutto, kansainvälistyminen jne).”

Summa summarum: positioin RKP:n keskiviivan oikealle puolelle. Olemme liberaalimpi kuin Kokoomus. Vihreää arvostan ideologiana yli puoluerajojen ja uskon, että kestävän kehityksen ympärille syntyvät innovaatiot voivat olla kansantaloudellisestikin meille iso mahdollisuus. 

En voi olla esittämättä teille jatkokysymystä: selventävätkö blogi-kirjoituksessani esittämäni ajatukset käsitystänne siitä, mitä haluan RKP:n olevan?

 

Adlercreutz hoivayhtiöskandaalista: Herätyskello soi viime tingassa

/0 Kommentarer/i , , , , , /av
Läs mer