Tal debatten om tingsrättsreformen 8.11.2017

Ärade talman, arvoisa puhemies,

”Tuomariliitto pitää selvänä, että ehdotus vaarantaa kansalaisten oikeusturvan ja yhdenvertaisuuden ilman, että sillä olisi merkitystä valtion talouden kannalta.”

Tämä on suora sitaatti, ja aika selvää tekstiä. Tekstiä, josta olisi syytä ottaa koppi. Muutama vuosi siitä, kun edellinen uudistus tehtiin, ollaan nyt taas tekemässä – ja vielä äärimmäisin kyseenalaisin, puhtaasti fiskaalisin perustein – oikeusjärjestelmäämme leikkauksia.

Ja ei, vetoaminen siihen että digitaalisuus jotenkin pelastaisi tilanteen ei tässä asiassa käy. Tämä uudistus uhkaa selvästi kansalaisten yhdenvertaisia oikeuksia saada oikeutta.

Henkilö joka haluaa käsittelyn muulla kuin suomen kielellä on jo nyt heikommassa asemassa lain edessä. Tämä uudistus pahentaa asiantuntijoiden mukaan tilannetta.

Nämä ovat huolia joita voi ohittaa olankohautuksella, tai sitten ne voi ottaa vakavasti.

Jo nyt on vaikeuksia löytää riittävästi ruotsinkielentaitoista henkilökuntaa tuomioistuimiin. Ja alustavat tiedustelut viittaavat siihen, että kun nyt lakkautetaan toimipisteitä sekä läntiseltä että itäiseltä Uudeltamaalta, niin nämä henkilöt eivät tule muuttamaan työn perään Espooseen tai Vantaalle.

Värderade talman,

Man frågar sig varför denna reform görs. Vi har inte ännu hunnit utvärdera den tidigare reformen. Och de finansiella kalkylerna är mycket klena.

Samtidigt säger de sakkunniga entydigt, att vi genom det här förvärrar den regionala ojämlikheten liksom de språkliga rättigheterna.

Det har betydelse att vi i ett land som Finland kan säga att alla är lika inför lagen. Och då räcker det inte att man bara konstaterar att man skall fästa uppmärksamhet vid det, för strukturerna har också betydelse.

Man skall inte med vett och vilja försämra situationen när man har andra möjligheter, när det finns ett annat val.

Arvoisa puhemies,

Muutamia muita erikoisuuksia tästä ehdotuksesta:

Pietarsaaressa on uudet, kalliilla remontoidut tilat, joiden vuokrasopimus on voimassa vuoteen 2025. Tämä piste suljetaan siitä huolimatta. Onko tämä mitenkään perusteltavissa taloudellisin argumentein?

Samaan aikaan vanhoissa tiloissa toimiva pienempi Kauhavan yksikkö saa jatkaa.

Raaseporissa on tilaa, mutta Espoon raastuvanoikeus joudutaan Raaseporin lakkauttamisen myötä laajentamaan.

Moni on jo nostanut esille Varkauden tapauksen, ja mitä toimintojen siirtäminen Kuopioon todellisuudessa tulee maksamaan.

Tämän uudistuksen jälkeen ruotsinkielisiä tuomioistuinharjoittelupaikkoja on ainoastaan 2 kpl, ja molemmat sijaitsevat Ahvenanmaalla. 138 paikasta kaksi on ruotsinkielisiä, ja ne siis sijaitsevat Ahvenanmaalla. Oletteko tosissanne sitä mieltä, että tässä turvataan kaikkien tasavertaiset oikeudet lain edessä?

Lapissa on pitkät etäisyydet jo nyt, eikä maantietoa voi muuttaa. Mutta tuomioistuinten paikat ovat meidän käsissämme. Esimerkiksi ulosottoasioissa Ivalossa asuvan henkilön pitää vastedes matkustaa Ouluun asti, 510 kilometriä. Onko se oikein ja kohtuullista?

Tasavertainen asema oikeuslaitoksen edessä on perustavaa laatua oleva oikeus. Se on oikeusvaltion perusta. Sitä ei kannata muutaman hypoteettisen miljoonan takia uhrata.

Jos säästöt ovat kyseenalaiset. Jos suomalaisten oikeusturva on uhattuna. Jos tasavertainen kohtelu tuomioistuimien edessä jo nyt on heikkoa. Jos ilmenee selkeästi, että tämä kasvattaa sekä alueellista että kielellistä epätasa-arvoa. Niin eikö tämä esitys, arvoisa puhemies, olisi silloin syytä kuopata?

Västnyländska riksdagsledamöter lobbar för en elektrifiering av Hangö—Hyvinge-banan

Pressmeddelande 29.9.2017
Publiceringsfritt genast

 

Riksdagsledamöterna Anders Adlercreutz (SFP), Thomas Blomqvist (SFP), Maarit Feldt-Ranta (SDP) och Joona Räsänen (SDP) har lämnat in en gemensam budgetmotion om anslag för elektrifieringen av Hangö—Hyvinge-banan. Riksdagsledamöterna betonar vikten av banans elektrifiering för hela Västnyland och kräver att det snabbt förverkligas.

– Hangö—Hyvinge-banan är den enda banan för godstrafik i södra Finland som inte ännu elektrifierats. Banavsnittets elektrifiering skulle trygga Västra Nylands industri samt smidiga och kostnadseffektiva varutransporter också i framtiden. En elektrifiering av banavsnittet skulle även ha en klimatpolitisk betydelse eftersom det är viktigt att vi främjar miljövänliga järnvägstransporter framom landsvägstransporter, säger Adlercreutz.

– Varutrafiken genom Hangö hamn nådde 4,7 miljoner ton år 2016 och i maj det här året har hamnen gjort ett nytt månadsrekord. Hamnens styrkor är en snabb förbindelse till Kontinentaleuropa och snabb hantering av frakt, vilket fortsättningsvis kommer att framhävas i den allt mer effektiva industrin och tillhörande logistikkedjor. En elektrifiering av banan skulle dessutom ha samhällsekonomisk nytta och elektrifieringen skulle främja hela närområdets näringsliv, säger Räsänen.

– Inom persontrafiken kunde en elektrifiering möjliggöra utvecklandet av en direkt tågförbindelse från Helsingfors via Karis till Hangö. Direkta förbindelser är ur passagerarnas synvinkel eftersträvansvärda, och därför bör vi långsiktigt sträva efter att främja sådana snabba förbindelser. En utveckling av banavsnittet skulle också kunna gynna kommunerna i form av mer investeringar och nya kommuninvånare, säger Feldt-Ranta.

– En elektrifiering av banavsnittet togs upp redan år 2012, men konkreta åtgärder och en tillräcklig finansiering har saknats. Den tidigare elektrifieringsplanen har redan hunnit föråldras, men Trafikverket har nyligen inlett arbetet för att uppdatera planen. När planen blir färdig innan årsskiftet skulle det vara av yttersta vikt att den leder till konkreta åtgärder och att elektrifieringsprojektet kommer igång så snabbt som möjligt, säger Blomqvist.

Västnyländska riksdagsledamöter lobbar för en elektrifiering av Hangö—Hyvinge-banan

Pressmeddelande 29.9.2017
Publiceringsfritt genast

 

Riksdagsledamöterna Anders Adlercreutz (SFP), Thomas Blomqvist (SFP), Maarit Feldt-Ranta (SDP) och Joona Räsänen (SDP) har lämnat in en gemensam budgetmotion om anslag för elektrifieringen av Hangö—Hyvinge-banan. Riksdagsledamöterna betonar vikten av banans elektrifiering för hela Västnyland och kräver att det snabbt förverkligas.

– Hangö—Hyvinge-banan är den enda banan för godstrafik i södra Finland som inte ännu elektrifierats. Banavsnittets elektrifiering skulle trygga Västra Nylands industri samt smidiga och kostnadseffektiva varutransporter också i framtiden. En elektrifiering av banavsnittet skulle även ha en klimatpolitisk betydelse eftersom det är viktigt att vi främjar miljövänliga järnvägstransporter framom landsvägstransporter, säger Adlercreutz.

– Varutrafiken genom Hangö hamn nådde 4,7 miljoner ton år 2016 och i maj det här året har hamnen gjort ett nytt månadsrekord. Hamnens styrkor är en snabb förbindelse till Kontinentaleuropa och snabb hantering av frakt, vilket fortsättningsvis kommer att framhävas i den allt mer effektiva industrin och tillhörande logistikkedjor. En elektrifiering av banan skulle dessutom ha samhällsekonomisk nytta och elektrifieringen skulle främja hela närområdets näringsliv, säger Räsänen.

– Inom persontrafiken kunde en elektrifiering möjliggöra utvecklandet av en direkt tågförbindelse från Helsingfors via Karis till Hangö. Direkta förbindelser är ur passagerarnas synvinkel eftersträvansvärda, och därför bör vi långsiktigt sträva efter att främja sådana snabba förbindelser. En utveckling av banavsnittet skulle också kunna gynna kommunerna i form av mer investeringar och nya kommuninvånare, säger Feldt-Ranta.

– En elektrifiering av banavsnittet togs upp redan år 2012, men konkreta åtgärder och en tillräcklig finansiering har saknats. Den tidigare elektrifieringsplanen har redan hunnit föråldras, men Trafikverket har nyligen inlett arbetet för att uppdatera planen. När planen blir färdig innan årsskiftet skulle det vara av yttersta vikt att den leder till konkreta åtgärder och att elektrifieringsprojektet kommer igång så snabbt som möjligt, säger Blomqvist.

Gruppanförande om den klimatpolitiska redogörelsen 2030, 27.9.2017

Arvoisa puhemies, ärade talman,

Nancy, Katrina, Irma, José. Torka i Syrien som leder till oroligheter och inbördeskrig. Permafrosten smälter i Sibirien och hotar att accelerera klimatförändring. Öknen sprider ut sig i Afrika och allt fler människor kan inte mera hitta sin utkomst i det land de vuxit upp.

Ingen kan mera blunda för det som händer inför våra ögon. Vi behöver åtgärder på lång sikt, men framförallt redan nu. Det behövs omedelbara åtgärder.

Statsrådet klimatpolitiska plan på medellång sikt är ett konkret, välstrukturerat dokument som tar fasta på de utmaningar vi har. Klimatneutralitet 2045 och kraftiga nedskärningar före 2030.

Det här är allt gott och väl – frågan är väl bara hur den skall verkställas. Finns det en vilja och är vi nu på rätt väg?

Det finns mycket som tyder på att vi inte ser allvaret. Att vi bara ser delproblem och blundar för helheten.

Vad gör vi idag? Vi dirigerar om intäkterna från handeln med utsläppsrätter tillbaka till industrin. Vi behandlar beskattningen av drivmedel, inte ur en klimatsynvinkel utan som regionalpolitiska spelknappar. Vi ser budgetbokens satsningar på kollektivtrafik som en fiskal övning, när vi borde se dem som en del i vår klimatpolitik.

Deloptimering räcker inte, utan här krävs helhetstänkande.

Och de som vågar anta utmaningarna går ut som segrare även ekonomiskt sett. Svaveldirektivet höjde temporärt kostnaderna, men det gav också nya möjligheter för den finska cleantech-industrin. På samma sätt kommer det att gå för dem som vågar se objektivt på de utmaningar vi nu står inför.

Den stig som vi går på idag leder inte till vårt mål – utan mera åtgärder behövs. Planen redogör förtjänstfullt för de olika alternativen.

Det gäller att ha både ett kort och ett långt perspektiv.

Trafiken är den enskilt största frågan i ansvarsfördelningen.

Regeringen tror på sina bioenergisatsningar. Men frågan är om volymen och omfattningen är realistisk. Att producera ett bränsle med låg verkningsgrad för motorer med låg verkningsgrad är inte en hållbar väg.

Biobränslen behövs för den tunga trafiken. Den behövs för flygtrafiken. Men personbilstrafiken måste stödja sig på andra lösningar.

Samtidigt är det klart att biobränsle i ett kort perspektiv inte är klimatneutralt. Vi måste så snabbt som möjligt få ner alla utsläpp.

Svenska riksdagsgruppen och SFP anser att vår personbilspark utan dröjsmål borde övergå från förbränningsmotorer till elmotorer. Regeringens mål på 250 000 elbilar år 2030 är inte speciellt ambitiöst om man jämför med föregångslandet Norge som samma år siktar på att 60 till 100 procent av alla personbilar som kommer ut på marknaden är elbilar.

Därför är det viktigt att vi så snabbt som möjligt bygger ut ett laddningsnät.

Ärade talman,

50 procent av våra primära resurser går till byggande. 40 procent av våra utsläpp hänför sig till våra byggnader. Det har en stor betydelse hur och i vilket material vi bygger, och hur vi bor.

Ett kilo trä binder till sig 1,8 kilo koldioxid. Ett småhus i trä har bundit till sig 30 ton koldioxid. Lika mycket som 10 år av genomsnittlig bilkörning förorsakar.

Att satsa på träbyggandet är en klimatåtgärd. Därför är det av största betydelse att regeringen ser över lagstiftningen och luckrar upp normerna för träbyggandet.

I synnerhet då det är uppenbart att vi kommer att öka på avverkningen i våra skogar, på ett sätt som på kort sikt halverar vår kolsänka, är det viktigt att det trä som vi tar ut ur skogen går till långvariga träprodukter.

För att vi ska kunna anpassa oss till jordens bärkraft måste vi globalt övergå till en kolneutral cirkulär ekonomi. Som vi konstaterat kräver detta en radikal omvälvning av trafiken, inte minst. Men också mindre åtgärder i klimatplanen är viktiga, som exempelvis det gemensamma programmet för att främja mobilitet till fots och med cykel. I våra städer behöver vi högklassig planering, fortsatt god nivå på kollektivtrafiken och andra åtgärder som bygger på en ökad klimatmedvetenhet.

Landskapsreformens finansieringslogik håller inte måttet

I hela landet har de nya kommunfullmäktigeledamöterna nu inlett sitt arbete. Ekonomin går bättre än på många år. Samtidigt har varje förtroendevald orsak att vara orolig för hur ekonomin ser ut efter att landskapsreformen trätt i kraft. En idag stabil, självförsörjande kommunal ekonomi med god skattebas kan plötsligt kastas över ända tack vare de linjedragningar regeringen gjort för landskapsreformen.

Vad är det då frågan om?

Enligt regeringens proposition skall 12,47 procentenheter av kommunalskatten överflyttas från kommunerna till landskapen i samband med landskapsreformen. 12,47 skatteören, oberoende av hur mycket kommunerna använt för de funktioner som flyttas över till landskapen. Ett möjligt underskott kompenseras med statsandelar så att ingen kommun skall ”lida” mer än 100€ per kommuninvånare. Grovt räknat betyder det ett automatiskt underskott för flera kommuner som tills idag klarat sig bra. Men det betyder också att många kommuner som tidigare klarat sig mer eller mindre själva plötsligt blir mycket beroende av statsandelar i och med att kompensationsdelen kommer att utgöra en stor del av de kommunala budgeterna.

Esbos budget kommer efter reformen att till 32 % bestå av statsandelar, Grankullas till 57 % och Kyrkslätts till 36 %, bara för att ta några exempel. Kommuner som fram till det klarat sig relativt självständigt blir plötsligt mer eller mindre omyndigförklarade och helt utlämnande för statsandelssystemets nycker. Ett statsandelssystem som efter reformen inte längre kommer att byggas på objektivt mätbara parametrar, utan på en bild av hur kommunernas ekonomi såg ut före reformen. Det är en totalt irrationell och förnuftsvidrig utveckling.

När man kombinerar detta med den starka styrning som staten kommer att ha över landskapens ekonomi kan man med goda grunder ifrågasätta det kommunala självstyret.

Hur borde vi då göra? Om vi utgår från att vård- och landskapsreformen blir av är minimikravet det, att landskapens finansieringsmodell ses över. Här ser jag två möjligheter.

En möjlighet är att man i stället för att överföra ett fixerat antal skatteören överför en summa som motsvarar det kommunen spenderat på de uppgifter som landskapet skall ta över. Det skulle lämna kvar en kommunal budget som svarar mot de funktioner som blir kvar i kommunerna. Modellen är naturligtvis inte oproblematisk, men den är genomförbar. Vi vet idag med stor noggrannhet hur mycket de olika kommunerna använder för de funktioner som flyttas över till landskapen. Modellen skulle vara logisk, och den skulle leda till att den kommunala självständigheten inte skulle lida.

En annan modell är införandet av en landskapsskatt. Landskapet skulle finansiera sina utgifter genom en landskapsskatt, och kommunerna sina utgifter med en kommunalskatt. Nivåerna på båda kan definieras enligt de lokala behoven, och kommunerna, liksom landskapen, skulle ha en faktisk makt över inte bara utgifter utan även inkomster. När en ny form av skatt införs finns det givetvis skäl att vara skeptisk och befara att det leder till ökade utgifter. Men alternativet i detta fall, stark statlig styrning och en förvrängning av de kommunala ekonomierna är enligt mig ett mycket sämre alternativ.

Lokalt beslutsfattande leder till lokalt ansvar och sund förvaltning. Landskapsreformen riskerar att rasera mycket av detta, men än finns det tid att korrigera riktningen. Jag uppmanar regeringen att göra det.

 

Insändare i HBL 27.9.2017

Mer ambitiös klimatpolitik behövs

Pressmeddelande 27.9.2017
Publiceringsfritt genast

 

Statsrådet klimatpolitiska plan på medellång sikt är ett konkret, välstrukturerat dokument som tar fasta på de utmaningar vi har, men det finns mycket som tyder på att vi inte ser allvaret.

Det konstaterade Anders Adlercreutz (SFP) i riksdagens debatt om klimatpolitiken på onsdag.

– Vad gör vi idag? Vi dirigerar om intäkterna från handeln med utsläppsrätter tillbaka till industrin. Vi behandlar beskattningen av drivmedel, inte ur en klimatsynvinkel utan som regionalpolitiska spelknappar. Vi ser budgetbokens satsningar på kollektivtrafik som en fiskal övning, när vi borde se dem som en del i vår klimatpolitik, säger Adlercreutz.

Han efterlyser större målmedvetenhet i övergången till elbilar och hänvisar till Norge som föregångsland. Adlercreutz betonar att 40 procent av våra utsläpp hänför sig till våra byggnader.

– Att satsa på träbyggandet är en klimatåtgärd. Därför är det av största betydelse att regeringen luckrar upp normerna för träbyggandet. I synnerhet då det är uppenbart att vi kommer att öka på avverkningen i våra skogar, på ett sätt som på kort sikt halverar vår kolsänka, är det viktigt att det trä som vi tar ut ur skogen går till långvariga träprodukter, säger Adlercreutz.

Om regeringens budget för 2018

Kansainvälisessä imussa Suomen talous on lähtenyt kasvuun ja siitä voimme kaikki olla iloisia. Se ei kuitenkaan ole tilanne joka jatkuu loputtomasti, ja ellemme itse uskalla uudistua, panostaa kestävään kasvuun, niin edessä voivat olla kylmät ajat.

Rakenneuudistukset ovat vielä tekemättä. Työelämää emme ole uudistaneet ja koko koulutussektori kärvistelee vieläkin parin vuoden takaisten leikkausten seurauksissa. Se, että Helsingin yliopisto, Aalto-yliopisto, VATT ja Suomen Pankki ovat päättäneet rahoittaa taloustieteiden huippuyksikön, siitä tulee kiittää näitä tahoja. Ei hallitusta, jonka budjetissa hanketta ei näy.

Etsikkoaika on hupenemassa.

Sen sijaan että näkisimme omat vahvuutemme – ketteryyden, koulutuksen, avoimuuden – niin koko tämä koneisto, tämä eduskunta, on vetämässä vanhoilla väsyneillä keppihevosilla kaikkien turhien uudistusten äitiä, maakuntauudistusta, maaliin. Poliittiset intohimot ovat sotkemassa koko pelikenttää ja seurauksena tästä kaikesta eivät ole ne kaavaillut 3 miljardin suhteelliset säästöt, vaan jotain ihan muuta. Tähän meillä ei ole varaa tilanteessa, jossa meidän pitäisi rakentaa ketteryyttä, joustavuutta ja kilpailukykyä.

Ketteryyttä ja kestävyyttä.

Näistä asioista Suomi on tunnettu. Ei kankeudesta, sisäänpäin kääntymisestä, ei välinpitämättömyydestä. 

Haluan nostaa esille yhden osan budjetista, joka tässä keskustelussa on jäänyt vähälle huomiolle.  Yhden osan joka vielä kärvistelee hallituksen, ilmeisesti poliittisista syistä, alkutaipaleillaan tekemien leikkausten kanssa.

Vuonna 2015 varsinaiseen kehitysyhteistyöhön meni budjetista 920 miljoonaa euroa.

Tänä vuonna tuo summa on 546 miljoonaa euroa. Se on iso pudotus, tilanteessa jossa Suomen virallinen tavoite on päästä 0,7 % bruttokansantulosta. Suomen koko kehitysyhteistyön odotetaan ensi vuonna olevan noin 0,4 % BKT:stä.

Suomi on sitoutunut antamaan 0,2 % bruttokansantulostaan kaikkein köyhimmille mailla, ja tähän tulee johdonmukaisesti pyrkiä. Tällä hetkellä tuo luku on 0,16 % tilanteessa, jossa meidän keskeinen päämäärämme on, hallituksen sanojen mukaan, äärimmäisen köyhyyden poistaminen, köyhyyden ja eriarvoisuuden vähentäminen sekä ihmisoikeuksien toteutuminen.

Me olemme kaukana tavoitteistamme. Tavoite ilman minkäänlaista todellista aikomusta saavuttaa tämä päämäärä on vain itsensä ja muiden huijaamista.

Suomen sitoumusten tulee johtaa konkreettisiin tekoihin. 

Tyhjät lupaukset, täyttämättömät sitoumukset syövät uskottavuuttamme kansainvälisessä yhteistyössä. Kehitysyhteistyö on pitkän tähtäimen työtä jossa sitoumuksienkin tulee olla pitkät. Ei hallituskauden mittaiset, ei sellaiset että ne romuttavat sillä, että kehitysyhteistyökriittinen puolue pääsee hallitusvastuuseen. Koska sellainen poukkoilu on paitsi vastuutonta myös taloudellisessa mielessä harkitsematonta. Jo panostettujen resurssien mitätöimistä.

Keskustelimme täällä viime viikolla Agenda 2030-ohjelmasta. Sen tavoitteet tulee ottaa vakavasti, koska se on Suomen etu.

Yksi keskeisistä kansainvälisen vastuun kysymyksistä on ilmasto, aikamme suurin globaali haaste.

Hallitus on näyttävästi nostanut esille ilmastopolitiikan keskustelun keskiöön ja se on hyvä asia.

Käytännön toteutus on kuitenkin ontuvaa, ja sitä on syystäkin kritisoitu.

Näyttää siltä, että ilmastopolitiikka on valjastettu ei konkreettisen ongelman ratkaisemiseksi, vaan politiikan teon välineeksi. Tässäkin on vaara, että kaadumme yhden totuuden poteroon. Fokus biotalouteen on niin vahva, että yksisilmäisyyden vaarat unohtuvat.

Tälläkin asialla on yhtymäkohtia kehitysyhteistyöhön. Aikaisemmin päästökaupasta tulleet tulot ohjattiin osaksi kehitys- ja ilmastorahoitusta. Tämä oli näkemyksellistä, uudistavaa politiikkaa jossa nähtiin yhteys päästöjen, ja siitä ensisijaisesti kärsivien välillä. Tämä hallitus on tässä asiassa toiminut toisin, ohjaamalla tulot takaisin päästölähteeseen. Ministeri Lintilän edeltäjä Olli Rehn ehdotti, että tähän puututtaisiin.

Vähimmäisedellytys on se, että tulot ohjataan päästöjä vähentäviin investointeihin. Se olisi tapa sekä tukea oman teollisuuden uudistustarpeita, että toimia vastuullisesti kansainvälistä ilmastopolitiikka ajatellen. 

Tal riksdagens debatt om Agenda2030-handlingsprogrammet, 13.9.2017

Arvoisa puhemies,

Reilu kuukausi sitten, elokuun 2. päivänä oli maailman ylikulutuspäivä. Silloin olimme kuluttaneet loppuun maapallon tänä vuonna tuottamat uusiutuvat luonnonvarat. Tämän jälkeen elämme velaksi, kulutamme enemmän kuin maapallo pystyy tuottamaan. Joka vuosi kulutamme nopeammin – vuoteen 2015 verrattuna ylikulutuspäivä aikaistui jo 12 päivällä.

Suomen ylikulutuspäivä oli jo aikoja sitten, 3. huhtikuuta. Me suomalaiset käytimme siis oman osamme maailman luonnonvaroista kolmessa kuukaudessa. Tarvitsisimme melkein 4 maapalloa, jos kaikki kuluttaisivat kuin suomalaiset. On siis selvää, että tarvitsemme Agenda2030-toimenpideohjelman kaltaisia ohjelmia, jotka ohjaavat meitä oikeaan suuntaan.

Ärade talman,

Om vi finländare har använt vår andel av jordens resurser på drygt tre månader, betyder det att vi de resterande nio månaderna av året lånar resurser som egentligen inte kan lånas, som inte egentligen finns. Därför behöver vi program som Agenda2030. Hållbarhet bör genomsyra alla beslut vi fattar.

Hållbar utveckling innebär ändå inte bara hållbart utnyttjande av jordens resurser. Hållbarhet kräver ett hållbart samhälle, inom alla dimensioner, på alla tänkbara sätt. Det handlar om ett globalt ansvar att ta hand om varandra och vårt jordklot, tillsammans.

Ärade talman,

Agenda2030 omfattar 17 huvudsakliga målsättningar som är indelade i 169 delmål. Enligt OECD:s statistik från juni 2017 har Finland uppnått 23 av de 169 delmålen. Vi är på god väg att uppnå målsättningarna som gäller fattigdom, vatten och biodiversitet, men ligger långt efter OECD-medeltalet då det kommer till hållbar produktion. Även inom energi och mat ligger vi efter medeltalet, och då det kommer till jämställdhet har vi också en lång väg att gå.

Det är uppenbart att det finns en hel del vi kan förbättra. Därför är de två huvudsakliga fokusområdena i regeringens redogörelse – Ett koldioxidneutralt och resurssmart Finland samt Ett Finland där det råder jämlikhet, jämställdhet och kompetens – ändamålsenliga och välmotiverade. Regeringen har tagit till sig de svagheter som Finland fortfarande har, och omvandlat dem till målsättningar som ska verkställas. Ändå verkar det som att regeringsprogrammet varit styrande, inte tvärtom. Och ett regeringsprogram som skrivs för fyra år framåt ger inte den utgångspunkten som behövs i arbetet för att uppnå ett hållbart samhälle på lång sikt.

Arvoisa puhemies,

Kestävän kehityksen työssä tarvitsemme pitkäjänteisyyttä ja kauaskatseisuutta. Tarvitsemme selkeän vision siitä, miltä kestävä Suomi näyttää, ja tähän visioon toimintaohjelmat, hallitusohjelmat ja muiden toimenpiteiden tulisi nojata.

Yksi tärkeimmistä konkreettisista askelista olisi kehitysyhteistyön määrärahojen nostaminen 0,7 prosenttiin BKT:stä. Vuoden 2017 budjetissa olemme kaukana tavoitteesta, 0,4 prosentissa. Suomi on hyvinvoiva maa, meillä on varaa auttaa muita. Samaan aikaan kun Agenda2030-selontekoa valmisteltiin, kehitysavusta leikattiin rajusti. Leikattiin siitä parhaasta työkalusta mitä meillä on käytössä esimerkiksi pakolaiskriisin helpottamiseksi. Tämä ei ole uskottavaa kehityspolitiikkaa.

Tulevaisuusvaliokunnan mietintö on hyvä ja nostaa esiin monia tarpeellisia asioita. Mietinnön tulisi kuitenkin enemmän painottaa nuorten osallisuuden vahvistamista niin rauhantyössä kuin päätöksenteossa – YK:n turvallisuusneuvoston päätöslauselman nro 2250 mukaan. Nuorten oikeuksien ja heidän aseman vahvistaminen kestävän kehityksen työssä tulisi olla yksi Suomen globaalivastuun painopistealueista.

Arvoisa puhemies,

Kauniitkin sanat ovat tyhjiä, elleivät ne muutu teoiksi. Hallituksen selonteon tulee johtaa konkreettisiin toimenpiteisiin. Agenda2030-tavoitteiden tulisi olla itsestään selviä ohjenuoria, kun teemme päätöksiä. Meidän tulee olla kunnianhimoisia ja olla edelläkävijöitä kestävässä kehityksessä, sillä meillä on siihen kaikki tarvittavat eväät. Meidän tulee osallistua kansainväliseen yhteistyöhön ja viedä kestävän kehityksen tavoitteita eteenpäin. Ensimmäinen askel tähän voisi olla Suomen YK-järjestöille suunnatun tuen palauttaminen kohtuulliselle tasolle.

Kestävän kehityksen työmaa ei ole vain Suomi, vaan koko maailma.

Tal i debatten om förändringen i regeringens parlamentariska bas 19.6.2017

Arvoisa puhemies,

Kun pääministeri Sipilä ja valtiovarainministeri Orpo viime viikon maanantaina puhuivat arvopohjasta, yhteisistä jakamattomista arvoista, moni suomalainen huokaisi helpotuksesta. Hallitus teki selvän linjauksen siitä, mitkä ovat yhteiset arvomme, minkä päälle yhteiskuntamme rakentuu.

Se oli hienoa puhetta, koska arvoilla on merkitystä. On merkitystä sillä, miten määrittelemme omat liikkeemme, miten määrittelemme omaa politiikkaamme. Joskus voimme joutua ottamaan takapakkia, ehkä jopa erottamaan jäsenen, tai kieltäytymään potentiaalisen ääniharavan ottamisesta mukaan remmiin, koska omat arvomme kieltävät sen.

Sillä ellei toimi arvojensa mukaisesti, niin arvopuhe on tyhjää. Tyhjää puhetta.

Meillä on nyt hallituksessa kolme ryhmittymää. Kokoomus, Keskusta ja Uusi vaihtoehto. Suuri osa Uudesta vaihtoehdosta – eivät kaikki, mutta suuri osa – ovat olleet sitä mieltä, että ulkomaalaisvihamielisten panos puolueessa on tarpeen, että Jussi Halla-ahon mielipiteet ovat tervetulleita ja hyväksyttäviä. Että puhujapöntöstä saa puhua halventavasti, vaikka seksuaalivähemmistöistä.

Tämä hyväksyttiin niin kauan, kun sillä saatiin kasvatettua kannatusta. Heti kun nämä samat ryhmittymät halusivat vallan itselleen, tilanne muuttui.

Arvoisa puhemies,

Tilanne muuttui, mutta muuttuivatko mielipiteet?

Ei mielipide vuorokaudessa muutu. Ei arvojen tulisi vuorokaudessa muuttua. Ja ministeri Sipilän ja Orpon puheet ihmisarvosta, EU-politiikasta – niitä kaivataan vielä.

Lyhyen tähtäimen toimintakyky ei ole politiikan imperatiivi, mutta arvot ovat.

Arvoja tärkeämmäksi nousi nyt asiantuntijoiden täysin teilaaman sote- ja maakuntauudistuksen läpivienti. EU-politiikkaa tärkeämmäksi nousi se, että suurella poliittisella arvovallalla ladatut projektit saadaan maaliin.

Rakentavatko viime viikon tapahtumat uskoa politiikkaan?

Pidän hyvänä, että iso osa perussuomalaisten ryhmästä saivat tarpeekseen Halla-ahon vihapuheesta, jos tämä nyt on sen ilmentymä. Se oli osoitus joko poliittisesta rohkeudesta, tai äärimmäisestä opportunismista. Kumpaa se on, on se kysymys, johon kaipaamme vastausta.

Arvoisa puhemies,

Miksi oltiin hiljaa 15 vuotta? Miksi noustiin vihapuhetta vastaan vasta kun oma valta haihtui ilmaan, ja ministeri-Audi uhkasi jättää jalkakäytävälle? Mitkä ovat UV:n oikeat arvot, mitkä ovat hallituksen oikeat arvot?

Uusi vaihtoehto tukee perussuomalaisten maahanmuuttopoliittista linjaa. Osa sen jäsenistä on allekirjoittanut Nuivan manifestin. Uuden vaihtoehdon de facto johtaja haluaa kansanäänestyksen EU:sta.

Hallituksella on iso työ edessään. Sillä on iso työ vakuuttaa Suomen kansa siitä, että demokratialla on merkitystä, että kansanvallalla on merkitystä. Hallituksella on iso työ vakuuttaa Eurooppa siitä, että se, että Eurooppa-ministerimme itse toivoo kansanäänestystä EU:sta ei tarkoita sitä, että Suomi ajaisi neuvotteluissa Britannian etua EU:n edun sijaan.

Hallituksella on myös mahdollisuus nyt näyttää, että puheilla on merkitystä. Hallituksen apupuolueella ei ole puolueohjelmaa joka sitoo sitä, eikä vaalilupauksia jotka sitovat sitä. Ei ole puolueorganisaatiota joka pitää sitä kurissa.

Ei ole määritelmää perussuomalaisesta perhepolitiikasta joka nyt estäisi työelämän uudistukset, tai sisäänpäin kääntyvää maahanmuutto-ohjelmaa joka estäisi vastuullisen maahanmuuttopolitiikan ajamista. Ei ole ohjelmaa joka kieltäisi yrityksillemme haitallisesta työvoiman tarveharkinnasta luopumista. Nyt ei pitäisi olla estettä koulutuspanostuksille tai kehitysyhteistyöleikkausten uudelleenarvioimiselle.

Ärade talman,

Värderingar är inte bara tomma ord. Politiken skall ha en legitimitet.

Det skådespel vi beskådade förra veckan var ett sorgligt kapitel. Det kan tolkas som extrem opportunism – eller som politiskt mod. Jag hoppas på det senare. I så fall har vi rätt att kräva att ord blir handling. Att kursen ändras, att talen om värderingar inte förblir tomma ord. Att Nytt alternativ avsäger sig den politik som omfamnade främlingsfientlighet och anammar våra gemensamma värderingar.

Tal i den allmänpolitiska debatten, SFP:s partidag 2017

Hemma hos oss bor Santiago, en colombiansk utbyteselev. Han har bott i Finland i 10 månader, lärt sig svenska, och till och med avlagt studentexamensproven i lång matematik och fysik, på svenska. Han är matematiskt enormt begåvad, och har representerat sitt hemland i flera tävlingar. Santiago vill nu studera i Finland, stanna här, eftersom han tror på den nordiska modellen, på att den kan ge honom de grunder som behövs för en framgångsrik forskarkarriär.

Helsingfors universitet tar gärna emot honom, men för tillfället ser det ut som om Migrationsverket säger nej. Han får antagligen inte ett visum för studier eftersom han av praktiska skäl är tvungen att inleda dem på universitetets öppna sida. Då väljer han i så fall Lunds Universitet som verkar ta emot honom med öppna armar.

Samtidigt som vi med rätta är oroliga för hjärnflykt bygger vi hinder för utlänningar att komma hit med sin kunskap, för att berika vårt land. Det har vi inte råd med.

Vad är det som gör att vi inte inser att konkurrenskraft inte är ett nollsummespel? Samma fenomen, samma problem syns på vår arbetsmarknad. Samtidigt som forskning visar att en anställning av en i utlandet född leder till ökad export fortsätter vi med behovsprövning  av utländsk arbetskraft.

Det här är nånting som Sverige avskaffade för ett decennium sedan. Idag slår Sverige Finland 125-19 då man jämför antalet huvudkontor som internationella företag har grundat i bägge huvudstäderna.

Vi kommer inte ifrån att världen är global. Framgångsrika företag måste verka på ett internationellt plan.

Och om ett land erbjuder en miljö där man flexibelt kan anställa en så bra arbetstagare som möjligt – är hen sedan född i landet eller utanför det – och ett annat land inte gör detta, är det klart vilket alternativ ett företag väljer. Det har vi inte råd med.

Och det vill jag inte se hända.

Trots det är behovsprövningen av arbetskraft fortfarande verklighet i Finland. Detta baserar sig inte på en analys av vad som skulle göra Finland så konkurrenskraftigt som möjligt, utan på snävt intressegruppstänkande och en deloptimering på bekostnad av helheten.

Så här har vi inte råd att tänka. Vi vinner på att vara flexibla, vi vinner på att ta emot utländskt kunnande, vare sig det är fråga om Santiago eller till exempel en japansk ingenjör som ett finskt uppstartsföretag vill anställa. Därför har vi i SFP – vårt nordiska folkparti – föreslagit att behovsprövningen slopas, och vi hoppas att regeringen lyssnar.