Världen krymper och gränser suddas ut. Via informationsflödet ser vi allt mer av vad som händer i världen, men samtidigt kan vi allt färre språk och studerar allt mer bara i hemlandet, i stället för att pröva på alla möjligheter till utbyte och utlandspraktik som finns.

Resultaten av det här syns på flera plan.

Organisationer som sysslar med utbytesverksamhet har allt färre sökande att välja mellan, och man har fått inse att allt färre vill söka sig utomlands.

Vårt EU-medlemskap har underlättat studier utomlands. Erasmus+-programmet drabbades hårt av coronapandemin. Siffrorna har inte repat sig. I en allt mer internationell och global värld väljer vi allt oftare att stanna hemma i stället för att studera utomlands. Man följer hellre en utstakad väg än tar den risk som ett litet hopp åt sidan kan medföra.

Valet av den utstakade vägen börjar redan i gymnasiet. Du är i ett tidigt skede i praktiken tvungen att välja vilka ämnen du vill skriva i studentexamen, för att maximera dina poäng med tanke på den studieplats du då vill ha.

Det blir en tunnel, som dessutom har tidspress. Då passar inte ett utbytesår in, eftersom du förlorar tid och blir rädd att halka efter.

Samma press följer dig in i högskolevärlden. Studerande har ett begränsat antal studiestödsmånader och premieras för snabb utexaminering. Vågar man då välja ett utbytesår? Kommer alla studieprestationer att räknas till godo? Detsamma gäller utlandspraktik under studietiden. Är arbetserfarenhet utomlandsifrån värt att försena sin examen för?

Idag stöder inte vårt system internationella erfarenheter, fast det är just sådana erfarenheter som behövs. Konkurrensen om arbetsplatser blir hårdare, och i allt fler arbeten uppskattas mångsidig erfarenhet och kunskap att förstå komplexa helheter. Att åka på utbyte eller göra praktik utomlands ger goda förutsättningar för att klara av utmaningarna i arbetslivet.

Både utbyte och utlandspraktik är dessutom effektiva mediciner mot den polarisering som hotar oss. Ett Erasmus+-program som stöds av en stark och förutsägbar finansiering stöder därför på ett konkret sätt EU och dess funktionsduglighet.

Men också senare behövs ett mer internationellt sätt att se på saker.

Vi står inför ett EU-val. Där väljer vi de 15 finländare som ska föra vår talan i Europaparlamentet. Vi behöver också andra finländare i Bryssel. I dagens läge minskar antalet finländare som arbetar inom EU:s institutioner. Utvecklingen behöver vändas. Ett sätt att få in foten i maskineriet är att utnyttja alla de möjligheter till praktik som finns.

Här måste ändå incitamenten vara i skick. Oavlönad praktik har varit en lång diskussion såväl nationellt som i EU. I februari kom EU-kommissionen ut med ett förslag om hur man förbättrar kvaliteten och tillgängligheten på praktikplatser inom unionen. Lösningen raderar inte alla problem, men är ett steg i rätt riktning.

Internationella erfarenheter, språk- och kulturkännedom är inte något som kommer av sig själv. Ett land som Finland är speciellt beroende av kontakter till utlandet och det att vi inom våra företag har internationell kompetens och språkkunnig personal. Vi är också beroende av att de beslut som fattas inom EU bygger på en förståelse för våra särdrag och att de som jobbar inom våra företag har förståelse för vår exportmarknad.

Vi ska vara välkomnande för dem som kommer hit, men vi måste också själv våga utnyttja de möjligheter till utbyte som finns under vårt studie- och arbetsliv. Och det kräver att vi ser över de strukturer och attityder som idag reser murar där vi istället behöver broar.  Till EU och Europa – och varför inte också längre bort.

Anders Adlercreutz, Europa- och ägarstyrningsminister

Julia Ståhle, förbundsordförande, Svensk Ungdom

Vilken väg skall SFP ta, frågar sig Kenneth Myntti i sin ledare söndagen den 17 mars.

Myntti har helt rätt i att det finns flera frågor som den kommande partiledaren skall ta ställning till. Verkligheten är ändå inte alls svartvit. När världen polariseras och politiska block bildas är det självklara valet inte alltid att välja sida och förändras. Att hålla fast vid sin egen identitet, sina egna ideal och sin värdegrund är i alla sammanhang viktigt, också när omvärlden tvingar oss att agera på nya sätt.
När SFP, under partiordförande Anna-Maja Henrikssons ledning, blivit helt tvåspråkigt i kommunikationen – i princip alla pressmeddelanden från kansliet går i dag på både svenska och finska – har det faktiskt förstärkt våra möjligheter att stå upp för svenskan i alla sammanhang. Vi når ut till en större andel av finländarna, och vår position i mätningar som ser hur lockande det är att stöda olika partier har förstärkts betydligt.

En person eller ett parti utan rötter och en stark identitet kan inte framgångsrikt bedriva värdebaserad politik. SFP:s identitet är starkt kopplad till vår finlandssvenska kultur och det svenska språket är partiets språk. Om vi inte vårdar våra rötter är vi inte relevanta. Samtidigt måste vi reagera när världen runt omkring oss förändras.

I en föränderlig värld måste man veta vad man tar avstamp ifrån. Annars glider man lätt med på förändringens våg utan vare sig riktning eller egen hand på rodret.

I sin text om det han kallar det fragmenterade kulturhabitatet i VBL 18.2 beskriver Nils Torvalds den språkliga verklighet vi lever i. Som förlängning av det beskriver han i praktiken också de utmaningar vi står inför. Den finlandssvenska verkligheten ser olika ut om man betraktar den från Närpes, Vasa eller Esbo.

De olika verkligheterna är inte något SFP blundar för.

I val väljer finländarna sina representanter. Efter valet bildas koalitioner där gruppernas tyngd är i proportion till deras mandat. Ju mer tyngd, desto mer kraft har partierna att påverka. På det sättet är ekvationen enkel.

Samtidigt finns det en annan ekvation: Är du med påverkar du — är du inte med, påverkar du inte.
SFP:s ledstjärna skall alltså vara att både vara med, och att vara det med så stor tyngd som möjligt.

Det betyder att vi dels får finna oss i att ha olika roller i olika koalitioner. Den förra perioden var vi partiet som betonade ekonomi och sysselsättning. I den här regeringen är det vi som får stå upp för frisinne och liberalism, som är en del av vår centrala värdegrund.

I båda situationerna har vi större inflytande ju fler mandat vi har i riksdagen.

Det är en grundläggande utgångspunkt för SFP, och för den kommande ordföranden, att alla måste kunna lita på att vi är det parti som bäst och i alla situationer försvarar svenskan.

Det är också på många sätt en överlevnadsfråga att vi internt vågar se och förstå att vi svenskspråkiga i många regioner minskar i relation till resten av befolkningen. Det betyder att vi måste nå ut också till andra. Vi måste kunna tackla det politiska fältet i olika delar av landet. Även om innehållet i politiken är detsamma, gör vi politik på olika sätt och kanske med olika betoningar i Utsjoki, Vanda och Pedersöre.

Det är inte fråga om ideologi, utan om sättet att göra politik.

Vi måste se till att vi är relevanta också för dem som inte ser oss som ett självklart val. Det betyder inte att SFP:s själ skulle förändras. Det betyder inte att SFP överger sin ideologi eller sin själ. Det betyder att SFP stärker sin förmåga att påverka.

Vi har goda exempel på vad det kan betyda. På flera orter, till exempel i en stad som Vasa, är vårt stöd större än antalet svenskspråkiga skulle ge anledning till. Det stödet har vi dels tack vare lyskraftiga politiker, men också för att vi har kunnat presentera en vision för staden som man vill ta till sig. SFP står för en riktning och ett hopp.

Frågan är egentligen inte svårare än så. Vi behöver inte välja bort språket, bort namnet eller välja sida i blockpolitiken. Vi måste bara veta var vi står, våga stå där vi står – och bli bättre på att få andra att dela vår syn.

Artikeln är publicerad i Vasabladet 19.3.2024.