(teksti suomeksi täällä)

Som fembarnspappa har jag haft nöjet och förmånen att vara en del av mina barns skolstig i över tjugo år. Det är ingen kort tid, och när jag ser tillbaka på den inser jag att skollivet har förändrats ganska mycket under vägens gång. Vi ser förändringar både i utbildningens innehåll och t.ex. i hur vårt samhälle digitaliserats. Mina sex år som ordförande för Hem och Skola i Finland har också gett mig en inblick i skollivet och samarbetet mellan skolan och hemmen.

När jag driver frågor strävar jag till att ta till mig så mycket information som möjligt och lyssna på dem som vet mest. I mitt arbete som undervisningsminister innebär det att först och främst lyssna på utbildningsexperter: lärare, rektorer, kuratorer, skolpsykologer, skolsköterskor, skolgångshandledare och andra yrkesgrupper med nära koppling till undervisning och utbildning. Och det är klart att barn och ungdomar och deras vårdnadshavare också är viktiga intressenter.

På samma sätt som det var viktigt att lyssna på olika sakkunniga när regeringsprogrammet utarbetades, är det lika viktigt att lyssna på dem när regeringsprogrammet genomförs.

Den finländska skolan kan utvecklas endast om de människor som varje dag arbetar med utbildning känner att deras insats ses och uppskattas och de är motiverade att göra sitt jobb. 

Med den här artikeln vill jag bjuda in lärare och föräldrar till en dialog med mig. Jag hoppas ni kontakar mig med låg tröskel, till exempel via e-post. Skriv ”Idéer och synpunkter till utbildningsministern” i ämnesraden på e-postmeddelandet. Jag har inte tid att svara på alla meddelanden, men jag kommer att läsa dem alla. 

Jag kommer ännu inte att kommentera de faktiska åtgärderna eller riktlinjerna som hör till vårt program. Tiden för det kommer senare. Mitt ministerium har redan inlett ett omfattande arbete för att analysera det nuvarande skolsystemets tillstånd och orsakerna till de försämrade studieresultaten, och vi arbetar också med att ta fram en vision för den framtida grundutbildningen. Denna text är mina egna reflektioner också med detta arbete i åtanke. 

Först vill jag dela med mig av min syn på utbildningens bredare samhälleliga roll, och sedan kommer jag att presentera fem teser som jag tycker är relevanta för utvecklingen av grundskolan. 

Utbildningens sociala roll: Vårt uppdrag är att värna om bildningen. 

Globaliseringen och och det hela tiden accelererande informationsflödet har lett till en situation där det blir allt svårare för oss att förstå de komplexa sambanden mellan olika aktörer, saker och händelser.

När vi betraktar sådana här  komplexa samband sysslar vi med systemiskt tänkande, vilket är motsatsen till att tackla frågor ett problem i taget. Systemiskt tänkande är också, som jag ser det,  länkat till  ett begrepp som vi alla är mycket mer bekanta med: allmänbildning.

I ”Kuinka sivistys tulisi tänä päivänä ymmärtää”, publicerad av Sitra skriver Antti Moilanen om hur bildning handlar om att försöka lösa problem i samhället med hjälp av så mångsidig och djup kunskap, omdöme, handling och empati som möjligt.

I artikeln definierar Moilanen en bildad person på följande sätt: ”En bildad person är en självständig, kritisk och ansvarsfull medborgare som har utvecklat sina färdigheter på ett balanserat sätt inom den mänskliga kulturens olika områden. Hit hör kroppslighet, hantverk och teknik, samhälle, olika former av estetik, språk, litteratur och kultur, historia och politik, ekonomi, matematik och naturvetenskap, filosofi och etik.”

Jag anser att vi för att främja bildning och den samhälleliga nyttan som den för med sig måste se till att skolorna fortsätter att erbjuda inte bara så kallade ”hårda vetenskaper” – matematik och naturvetenskap – utan också tillräckligt med humanistiska ämnen, såsom historia, filosofi och språk, och konst och hantverk, såsom musik och bildkonst. Humaniora hjälper oss att utveckla vår självkänsla och vår förmåga till empati i en alltmer komplex och pluralistisk värld.

Bildningsstatens uppgift är att främja bildningen, och främjandet av bildning är ett villkor för bildningsstatens existens.

En stark känsla av gemenskap, delaktighet och respekt för pluralism i allmänhet skapar en grogrund för att använda allmänbildningen på ett sätt som stöder hållbar utveckling.

Fem teser för utvecklingen av grundutbildningen

Tes #1: Utvecklingen av de kognitiva färdigheterna bör vara i undervisningens kärna

Kognitiva förmågor är förmågan att bearbeta information, att uppfatta omgivningen, att tänka språkligt och konceptuellt, att lösa problem samt att behärska känslor och motivation.

De kognitiva färdigheterna utmanas i allt högre grad i dagens informationssamhälle: vi måste navigera och göra val samtidigt som vi bombarderas av ett  enormt informationsöverflöd. Metoderna för inlärning och de färdigheter som krävs av oss förändras i snabb takt. För att hålla jämna steg med förändringarna krävs ständig anpassning till en föränderlig omgivning.

Vi människor är väldigt olika när det gäller inlärning: vissa av oss tar till sig saker snabbare än andra.  Vissa kan göra flera saker samtidigt, medan andra föredrar att fokusera på en sak i taget. Det råder ingen tvekan om vilken typ av människor som gynnas av dagens utbildnings- och arbetsliv.

Grundskolans uppgift är att se till att alla elever får möjlighet att hitta sätt att lära sig som passar dem och att alla får möjlighet att utvecklas som elever.

Om våra kognitiva färdigheter inte är tillräckliga leder det lätt till  andra problem, som t.ex. utanförskap.

Många lärare och föräldrar är idag oroade för detta. I praktiken innebär det sämre koncentrationsförmåga, minskad förmåga att lära sig och komma ihåg saker, minskad förmåga att självständigt lösa teoretiska och mer praktiska uppgifter, minskad förmåga att uttrycka sig och minskad förmåga till empati.

Hur stärker vi utvecklingen av de kognitiva färdigheterna?

Goda kognitiva färdigheter består av goda

– språkliga färdigheter (som möjliggör konceptuellt tänkande och fantasi)

– motoriska färdigheter (som gör det möjligt att uppfatta omgivningen genom rörelse)

– förmågor att uttrycka sig själv (så att man kan utforska sina egna gränser och förstå olikheter)

– förmågor till logiskt tänkande (förståelse för orsakssamband)

Denna lista är en påminnelse om att alla ämnen i den finländska läroplanen är lika viktiga för utvecklingen av de kognitiva färdigheterna.

Det är just denna mångfald som är den finländska skolans särskilda styrka och som vi bör värna om. Vissa ämnen, såsom slöjd och idrott, ses ofta som ”lättare” ämnen än läseämnena, trots att de, i en tid av smarta enheter och artificiell intelligens,  med fog kan sägas spela en ännu viktigare roll än tidigare för den kognitiva utvecklingen. Vi måste därför ägna särskild uppmärksamhet åt den roll som dessa ämnen har för barns och ungdomars utveckling.

Även om uppfinnandet av något nytt, en innovation,  ofta kräver teoretiskt och logiskt tänkande, föregås det, att vi kommer på en ny hypotes eller tanke av en skapande process i vår hjärna. Vi strukturerar och kombinerar information på ett nytt och oväntat sätt. 

Konst och hantverk spelar en viktig roll när det gäller att ”kittla” hjärnan och lära oss att känna igen och bemästra den skapande processen.

Den pågående debatten om vilken roll smarta enheter – och framför allt telefoner – ska ha i skolan är naturligtvis direkt kopplad till debatten om utvecklingen av de kognitiva färdigheterna.

Jag själv förhåller mig kritiskt till användningen av smarta telefoner under skoldagen eftersom både barn, ungdomar och vuxna är allt mer beroende av smarta telefoner och den kavalkad av stimulerande  innehåll de öser över oss. Samtidigt minskar barns och ungdomars koncentrationsförmåga och de psykiska hälsoproblemen ökar.

Denna trend, som inleddes under 2010-talet, har dokumenterats av bland andra den amerikanske socialpsykologiprofessorn Jonathan Haidt, och även om jag inte har möjlighet att validera hans skrifter eller argument i akademiskt hänseende, så stödjer hans resonemang mina egna observationer.

I sin bok ”An anxious generation” (Terra Cognita, 2024) skriver Haidt om lekens betydelse för barns utveckling. Han påpekar att unga däggdjur, liksom människobarn, har en medfödd önskan att leka; de blir socialt, kognitivt och känslomässigt begränsade om de inte får möjlighet att göra det.

Skolrasten, som ger möjlighet till lek och social interaktion, har en viktig kognitivt stärkande roll. Det har betydelse hur barnen använder rasten. Samtidigt berättar lärare om hur telefonerna  tar upp en allt större del av barns och ungdomars tid på rasterna, och det är skäl att fråga sig vad detta innebär för de sociala färdigheterna. Det är en sak att kommunicera via ett digitalt gränssnitt. Och en annan sak att diskutera och interagera ansikte mot ansikte.

Personligen skulle jag vilja se att barn och ungdomar använder sin rast till att leka och umgås med varandra, inte med sina apparater. 

Vi vet att hjärnan behöver tid för att återhämta sig från dagens aktiviteter. Det är viktigt för utvecklingen av de kognitiva färdigheterna och inlärningen. Vi behöver få tillräckligt med sömn och motion och tillräckligt med mångsidig kost.

Vår skola erbjuder barn och ungdomar en mångsidig lunch, fysisk aktivitet, hälsofostran och handledning. Det är familjens ansvar att se till att de övriga måltiderna är mångsidiga och att barn får tillräckligt med sömn och motion. 

Detta leder oss till den andra tesen: ett närmare samarbete mellan hem och skola.

Tes #2: Skola och hem bör ha ett närmare samarbete

Det gamla afrikanska talesättet ”Omwana takulila nju emoi.” syftar på samhällets betydelse som fostrare av barnet. På svenska kunde frasen översättas så här:  ”Ett barn växer inte upp i bara ett hem”. Ett ofta citerat engelskt talesätt i samma anda är: ”It takes a village to raise a child.”

Som mångårig ordförande för Hem & Skola har jag haft nöjet att följa samarbetet mellan skola och hem, och det kommer inte som en överraskning för någon att jag i min nya roll som undervisningsminister kommer att lyfta fram potentialen som detta samarbete för med sig. Jag gör det trots att det inte finns några direkta lagstiftningsbehov i anslutning till detta område.

Vi interagerar i allt högre grad virtuellt. Vi föräldrar ser med nostalgi tillbaka på vår barndoms lekar, där vi lärde oss sociala färdigheter i grupp; att följa regler, lösa tvister och uppfinna tillsammans. Vi lärde oss också att känna igen och undvika faror.

Jag refererade tidigare till boken ”The Anxious Generation” av professorn i socialpsykologi Jonathan Haidt. I den säger han att vi föräldrar överbeskyddar våra barn i den fysiska världen och underbeskyddar dem i den virtuella världen. Det tar sig uttryck i hur vi “curlar” och kontrollerar barnen på det sätt som smarttelefonen möjliggör; vi berättar att vi ständigt finns där för dem, var de än är eller vad de än behöver.

Det här bidrar inte till att bygga upp barnens förtroende för att de kan klara sig själva. 

Haidt påpekar att det är viktigt för vuxna att kunna tolerera tanken på att deras egna barn ibland kommer att hamna i obekväma situationer, situationer som de måste kunna hantera. Det kan handla om ett bråk med en klasskamrat eller en skada i en fotbollsmatch. Att klara sig själv ger barn en tilltro till deras egen förmåga att hitta lösningar. Klart är förstås att vuxna inte ska tolerera långvariga stressituationer, som t.ex. mobbning.

Jag är personligen övertygad om att skolan mår bra av att det finns en  nära kontakt mellan elevernas familjer. När föräldrar och andra vuxna i grannskapet, t.ex. butiksinnehavaren eller fotbollstränaren, känner varandra och tillsammans följer barnens aktiviteter i samhället, är det mindre sannolikt att långvariga stressituationer uppstår. Samtidigt är det klart att det är en utmaning att uppnå detta i en stor skola.  

Forskningen ger stöd åt detta. Det nätverk som goda relationer mellan föräldrarna bygger upp förbättrar barnens välmående och framgång i skolan.

Hur kan vi stärka samarbetet mellan hem och skola?

Skolan kan spela en roll i stärkandet av  föräldragemenskapen  och kan underlätta skapandet av gemensamma spelregler. Men föräldrarna själva har också ett ansvar, vilket kräver insatser på samma sätt som alla andra människorelationer. Personligen, och av erfarenhet, tänker jag att denna investering är värd att göra.

Det kan handla om att komma överens om att ingen ska spela datorspel hemma efter klockan 20.00 eller att ingen ska cykla till skolan utan hjälm. Som förälder är det lättare för oss att sätta gränser för sitt eller sina barn och att vara konsekvent när vi vet att föräldrarna till våra barns vänner tänker lika.

Det är viktigt för barnens välbefinnande och via det för deras inlärning att föräldrarna känner varandra, litar på varandra och kan kommunicera med varandra i alla frågor. Och att alla arbetar för hela gemenskapens bästa, med empati.

I en sådan gemenskap är varje barns välbefinnande en hederssak för varje vuxen.

Och slutligen ska föräldrasamarbetet inte bara baseras på t.ex. en insamling av pengar till klassen, ett fenomen som vi säkert alla känner igen. Ett bra mål kan i stället vara att föräldrarna ordnar en gemensam kväll ute på stan. Eller gör som skolkören i gymnasiet i Korsholm: ordnar en  körhelg där även föräldrarna får vara med och sjunga.

Tes #3: Segregation måste förhindras

Vi har segregation på många plan i skolvärlden. Pojkar klarar sig sämre än flickor. Vissa skolor klara sig bättre än andra och elever med viss bakgrund har större utmaningar än elever med annan bakgrund. Skolshoppingen ökar och jämlikheten, grundvalen i vår grundskola är plötsligt inte vad den varit. Det här är problem vi inte kan blunda för.

I många västländer har multikulturalism varit en del av vardagen under en lång tid, men för oss finländare, som länge har levt i en förhållandevis homogent samhälle, är det ett nyare fenomen. Framtidens Finland kommer oundvikligen att vara allt mer mångkulturellt och redan nu finns det i vissa skolor barn från mycket olika bakgrunder.

Vi måste medvetet arbeta för att alla barn, oberoende av bakgrund, skall känna sig accepterade i skolan.

Särskilt i huvudstadsregionen är segregationen mellan skolor och stadsdelar påtaglig. Det för med sig sociala utmaningar. Men också eftersom framtiden är mångkulturell och våra barn mår bra av att möta olika människor redan i tidig ålder är det viktigt att segregation motarbetas. Den ”skolshopping” som har varit i rubrikerna under de senaste åren passar inte ihop den tanke om jämlikhet och  jämställdhet som har styrt utvecklingen av grundskolan i Finland i årtionden. Försvarsmakten har traditionellt spelat en viktig roll när det gäller att föra samman olika folkgrupper och skapa social kohesion, och jag tänker att skolorna har en liknande roll att spela i detta avseende.

Mångkulturalism medför dock oundvikligen utmaningar för undervisningen: Om ett barn har ett annat modersmål än finska eller svenska kan det inte undgå att påverka inlärningen. Flera lärare som arbetar i en mångkulturell skola har berättat för mig om de utmaningar som uppstår just på grund av barnens bristande språkkunskaper.

Som jag sade tidigare när jag skrev om kognitiva färdigheter och deras betydelse, är språkkunskaper nyckeln till att förstå och klara sig i världen. Därför är skolans främsta uppgift att se till att varje barn lär sig det skolspråk som hen väljer. Inte bara på ett tillfredsställande sätt, utan på ett bra sätt. Föräldrar till S2- och R2-barn har också en viktig roll att spela när det gäller språkinlärningen i skolan: det är viktigt att motivera och engagera hela familjen att arbeta mot ett gemensamt mål.

Hur kan segregation förebyggas?

Förhindrandet av segregation börjar med att man öppet och orädd tar emot de människor som flyttar till Finland och inte skapar områden där det bara bor invandrare eller människor med en viss inkomstnivå. Här har stadsplaneringen och bostadspolitiken en central roll. Det är också viktigt att vi arbetar för att integration sker på våra båda nationalspråk. 

För integrationen är det viktigt att barnen redan i skolan får möjlighet att bli vänner med ”infödda” finska barn och att de lär sig språket så snabbt som möjligt.

Lärarna söker aktivt efter metoder för att främja invandrarbarns inlärning. Förutom konkreta åtgärder som förnuftig stadsplanering och integrationspolitik är det särskilt viktigt att skapa ett allmänt klimat som bidrar till att förhindra segregation.

Vi vet alla att vi måste känna oss välkomna och trygga för att kunna anpassa oss till en ny miljö och kultur. Forskning visar att detta är en nyckelfaktor för lyckad integration.  Om man inte blir accepterad, varför skulle man då vilja bli en del av en grupp eller ett samhälle?

Hur vi bemöter barn och ungdomar, oavsett bakgrund, har betydelse för hur sedda och accepterade de känner sig.

Det är viktigt med utbildning i mångkultur och mångfald i vår småbarnsfostran och i våra skolor. På utbildningsministeriet kommer jag att inleda arbetet med en handlingsplan för jämlikhet och likabehandling. Genom den kommer vi att skapa konkreta verktyg för att främja jämlikhet och likabehandling under hela skolstigen.

Vi säkerställer också den s.k. jämställdhetsfinansieringen och förnyar stödet för lärande. Det är båda åtgärder som minskar segregering och utanförskap.

Tes #4: Barn knäcks inte av förväntningar

Ofta skyddar vi våra barn från alltför stora ansträngningar och besvikelser. I livet är få saker lätta och därför belönas vanligen flit. Besvikelse och frustration är en del av lärandet, för ju svårare saker blir, desto mer måste vi stå ut med obekväma situationer och en känsla av att vi inte kan kontrollera allting.

Sociala medier sprider ofta bilden av ”naturbegåvningar” och ”överpresterare”. Verkligheten är att vi genom historien oftast har passat in på Gauss kurva och precis som tidigare är antalet naturligt begåvade elever inte speciellt högt. Faktum är att det nästan undantagslöst krävs hundratals eller till och med tusentals timmar av hårt arbete och uthållighet för att lära sig något. Det handlar om  upprepning, som också kallas rutin.

Den ungersk-amerikanske psykologen Mihályi Csikszentmihályi är känd för sin Flow-teori. Enligt denna teori når människor ett tillstånd av flow när de uppgifter de får är tillräckligt utmanande, men inte överdrivet svåra. I detta flow-tillstånd lär sig människor också mest, vilket innebär att de just då är bäst som elever.

Vi måste hjälpa våra barn att hitta detta flow-tillstånd  genom att sätta ribban på lagom nivå i förhållande till deras förmågor.

Å andra sidan, som jag sa i min text ovan, är barn mycket olika som elever. Underpresterande beror sällan på bristande begåvning, utan på att ett barn eller en ung person inte kan ta till sig det som presenteras för dem.

I dagens skola försöker man identifiera barns särskilda behov på ett helt annat sätt än man gjorde för 50 år sedan. Förr antog man att alla barn är lika och speciella utmaningar förblev odiagnostiserade. Vi minns våra föräldrars berättelser om hur de som vänsterhänta barn tvingades bli högerhänta. Inte ens de mest uppenbara inlärningssvårigheterna, som till exempel dyslexi, uppmärksammades. Vi har kommit långt i detta avseende, och jag vill inte att vi i onödan målar upp en nostalgisk bild av skolan från förr.

Den reform av stödet för inlärning som snart kommer ges till riksdagen strävar till att säkerställa tillgången till individuellt stöd och att antalet personer som behöver stöd i klassrummet inte blir så stort att det hämmar inlärningen. 

Hur bygger vi upp modet att kräva mer av våra barn?

Den här frågan går också tillbaka till samarbetet mellan hem och skola.

Mina egna barn har haft olika inlärningsförmåga: det som har varit lätt som en plätt för en har varit jobbigt för en annan. När det är jobbigt hjälper det ett barn att veta att det är bra på något. Att känna igen sina egna styrkor hjälper när man hanterar besvikelser.

En stark självkänsla kommer från en känsla av att man räcker till: ”Jag duger precis som jag är.”

Vi föräldrar bör därför ha en så realistisk uppfattning som möjligt om vad vi förväntar oss av våra barn i förhållande till deras förmågor, och lita på att de kommer att hitta sin plats i världen, så länge de får tillräckligt bra kunskaper inom de områden där de har svårigheter. Omvänt måste vi ha modet att be dem att bli bättre och bättre på de uppgifter som vi tycker är lätta för dem att utföra.

Det är skolans uppgift att se till att barn när de lämnar grundskolan klarar av de grundläggande uppgifterna: att de kan ta till sig information, räkna i vardagen, fungera i grupp, att de har en sund självkänsla och har färdigheter och motivation att studera vidare. 

För att ett barn ska komma in i det tillstånd av “flow” som jag beskriver ovan måste vi kunna identifiera hens styrkor och svagheter och ge hen uppgifter som är anpassade till hens nivå. Uppgifter som är tillräckligt utmanande, men inte överväldigande. Barn mår inte bra om det är föräldrarna som gör läxorna.

Tes #5: Vi har goda förutsättningar att bli bäst i världen

Utan att för ett ögonblick bortse från de utmaningar som vår skola för närvarande står inför är grunden stark: våra lärares kompetens, och därmed vår skola, håller fortfarande en mycket hög standard i ett internationellt perspektiv.

Även om många saker i samhället förändras förblir människans grundläggande behov oförändrade. Jag är ingen beteendevetare, men min gissning är att vårt välbefinnande beror på enkla saker: att vara en del av ett team, att uppleva framgång och att vara så självständig som möjligt.

Skolan spelar en viktig roll när det gäller att kombinera dessa grundläggande individuella behov med samhällets behov.

Lärarna har fingret på våra barns och ungdomars puls. De har möjlighet att ur ett inlärningsperspektiv identifiera deras styrkor och svagheter och eventuella särskilda behov.

Vi föräldrar bör vara mottagliga för lärarnas observationer och feedback.

När hemmets och skolans roller i utbildningen är i balans har vi utmärkta förutsättningar att uppnå goda inlärningsresultat och bli bäst i världen. Och att visa att i en nordisk demokrati har alla barn, oavsett socioekonomisk bakgrund eller särskilda behov, jämlika möjligheter till högkvalitativ inlärning. 

Hur blir vi bäst i världen?

Mina teser 1-5  ger förhoppningsvis en del av svaren på denna fråga när det gäller undervisningsinnehåll och samarbetet mellan hem och skola.

Jag skulle dock vilja lyfta fram ett meddelande som jag fick från en lärare. Hen påminde mig om att lärare inte är en homogen grupp, utan att deras färdigheter och personligheter varierar. Jag tycker att detta är en viktig iakttagelse och den ger upphov till många tankar. Jag vill lyfta fram en av dem här i slutet av min artikel.

Varje lärares bakgrund är olika. Innehållet i deras “ryggsäckar” varierar beroende på deras livserfarenhet, personliga värderingar, utbildning och undervisningserfarenhet. Jag ser mångfalden som en självklar tillgång för både elever och lärare.

Jag hoppas att lärarna använder sina egna personligheter och livserfarenheter i sin undervisning på ett så modigt sätt som möjligt.

Vår lärarkår bär ett stort ansvar för våra barns och ungdomars utveckling. De befinner sig också i en maktposition i förhållande till våra barn, så förhållandet mellan makt och ansvar är närvarande varje dag. Rektorernas uppgift är att säkerställa att arbetsgemenskapen mår bra. Det ligger i det finländska samhällets intresse att lärarna har en god psykisk hälsa och att deras verktygsback är fulla av sådant som ökar deras möjligheter att lyckas i sitt arbete: en god arbetsatmosfär, bra undervisningsmetoder, fortbildning, ett gott samarbete med hemmet, en lön som känns rättvis och motiverande osv.

Som undervisningsminister och förälder vill jag tacka alla lärare för deras värdefulla arbetsinsats som, som jag konstaterar i denna text, har en stor samhällelig betydelse. Er arbetsplats är Finlands framtidsfabrik. 

Med dessa reflektioner önskar jag alla föräldrar och lärare lycka till.