Vi lär oss

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Diskussionen kring arbetsrelaterad invandring har tagit fart. Det är positivt. Helsingin Sanomat lyfte förtjänstfullt upp fallet Anudari Boldbaatar, berättelsen om hur en i Finland utbildad sjukskötare från Mongoliet på grund av något som snarast kan liknas vid inkompetens hotades med utvisning.

I vår egen familj har vi exempel på hur vår utbyteselev Santiago, en exceptionell matematisk talang, inte fick bli i Finland för att studera tack vare att Migrationsverket inte ser sig ha möjligheten att göra subjektiva bedömningar. I Sverige togs han emot. I dag utvecklar han bland annat algoritmer för kvantdatorer i Tyskland.

Min kolumn ledde till insiktsfulla kommentarer av Sakari Aaltonen (HBL 11.12) och HBL-kolumnisten Tomas Hanell (HBL 6.12). De konstaterar helt riktigt att utfallet av arbetskraftsrelaterad invandring är beroende av vem som invandrar. Det är naturligtvis sant.

Våra demografiska och ekonomiska utmaningar löses inte heller enbart med arbetskraftsinvandring. Det är en självklarhet. Men lika klart är det att vårt hållbarhetsgap inte kan sys igen utan ökad arbetskraftsrelaterad invandring.

Dagligen förblir en stor mängd insatser ogjorda tack vare att företagen inte hittar arbetskraft. Bristen på arbetskraft är företagens största oro.

Det är naturligtvis också så att den stora mängd arbetslösa vi har i landet också på ett effektivare sätt måste hitta de lediga arbetsplatser som finns. Det kräver förändringar i till exempel den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen, men också i de arbetskraftstjänster som erbjuds. Vi behöver bättre kompletterande utbildning, effektivare omskolning och en utbildning som svarar mot de behov företagen har. Läroavtal måste äntligen bli ett riktigt alternativ.

Men tillbaka till frågan om invandring: Hanell lyfter upp att attityderna, viljan att anställa en invandrare, är oroväckande. Samtidigt visar undersökningar att om man anställer en invandrare förändras attityderna genast. Då anställer man gärna nästa.

Undersökningar visar också, att integrationen fungerar allt bättre hela tiden. Vårt samhälle lär sig. Vi lär oss.

Det handlar också om hur vi förhåller oss till språket. Är det en binär verklighet där allt eller ingenting gäller? Kan vi kanske tåla ett lite bristfälligt språkbruk och låta folk lära sig på jobbet?

Det skulle nämligen löna sig.

Forskning vid Örebros universitet (Magnus Lodefalk, Andreas Hatzigeorgiou) visar att det att man anställer en i utlandet född person starkt korrelerar med ökad export. Bara för att ta ett exempel.

I en alltmer gränslös värld har kulturell förståelse en betydelse. Genom att göra Finland till ett land man söker sig till, i stället för ett land som man halvt av misstag hamnar i, kan vi underlätta våra demografiska utmaningar, men vi kan också bidra till att skapa en ekonomi i vilken företag i allt högre grad vågar leta sig utanför landets gränser, hittar nya marknader och vågar växa.

Insändare i HBL 17.12.2022

Staten skall hellre reglera än äga.

/1 Kommentar/i , , , /av

När ministerportföljerna delas ut efter slutförda regeringsförhandlingar brukar kön till ägarstyrningsportföljen inte vara lång. Det är en portfölj som sällan leder till vinster, men som ofta kan leda till en ministers fall. Det kan Heidi Hautala, Sirpa Paatero och varför inte också Antti Rinne berätta mera om. 

Att det är svårt beror på de intressekonflikter som per automatik vävs in i det, att staten äger bolag som verkar på konkurrensutsatta marknader. Man har dels sin roll som minister, politiker, med ett politiskt ansvar. Dels får man ofta stå till svars för företagets framgång, förlust eller misstag utan att ha befogenhet eller kanske kompetens att inverka på den. 

Kursen skall gärna stiga, och företaget skall med fördel ge avkastning till ägarna – skattebetalarna.. Sen kan det från fall till fall också handla om tjänster som skattebetalarna behöver, till ett rimligt pris. Företaget skall helst inte säga upp personal även om det rent affärsmässigt vore befogat. Det är inte svårt att se, att det kan bli fråga om prioriteringar som inte alltid går att uppfylla i en och samma värld. 

Staten skall helst inte blanda sig in i företagets operativa verksamhet – men nog i eftertankens kranka blekhet ha förstått att säga stopp när det begav sig. 

Och visst begav det sig. Fortums eskapader i österled med en avstickare söderut är det dyraste finländska äventyret någonsin. Idag är det lätt att säga vad som borde ha gjorts. Men också i fallet Fortum var det inte så klart när det besluten fattades. 

Jag var kritisk mot köpet och kommer väl ihåg hur en representant för Fortums ledning försökte överbevisa mig när vi träffades en tid efter köpet. 

Men faktum är också det, att om man på politisk väg hade stoppat köpet skulle kritiken ha varit enorm. Politiker skall inte blanda sig i statsägda börsbolags affärer. Även om ett köp går emot EU:s interna linjedragningar, Finlands klimatpolitik och europeiska säkerhetspolitiska intressen. Och kritiken hade kanske haft rätt, en tid: Fram till för ett knappt år sedan tedde sig köpet av Uniper rent ekonomiskt som ett bra drag. 

Borde staten då äga börsnoterade företag? Borde staten vara en spelare på den privata marknaden? Det enkla svaret är ett nej. Men det, som jag ser det, bättre svaret är lite mer nyanserat. 

Staten kan äga företag av flera olika skäl. Man kan tycka att det företaget producerar är strategiskt så viktigt, att staten kan säkra en produktion bara genom att vara med. I sin mest extrema form kan det vara fråga om t.ex. ammunition. Staten behöver det i en kris, och behöver en producent som med säkerhet finns – men kan köpa mycket olika mängder olika tider. 

Försörjningsberedskap är ett gott skäl. I fallet Fortum kan man se, att företagets storlek gör det till en så kritisk aktör att det motiverar ett ägandeskap – men samtidigt är det troligt att en annan ägare också skulle ha klarat av att säkra elproduktionen i Finland. 

Infrastruktur är något som staten gärna äger. Men samtidigt kan man gott tycka, att det i fall av egendom som man inte flyttar så där bara kan vara effektivare att hellre reglera än äga. När Fortum sålde sina elnät till det som sedan blev Caruna var det inte affären i sig som var problemet – vi har många privata elnät i Finland. Trots att man skall vara försiktig med försäljning av naturliga monopol var det snarare misslyckad reglering och de krav vi politiker ställde på nätets tillförlitlighet som ledde till höga avgifter för konsumenterna.

Sen kan man med fog säga, att även om också små strömmar av dividender sitter bra i statskassan så kan man ifrågasätta om det är värt för staten att äga t.ex. 5% av Nokia. Skall staten vara aktiespelare? Knappast. 

Det, att staten i Finland i så hög grad äger bolag och framförallt börsbolag är en följd av att Finland varit kapitalfattigt. Staten behövdes för att företaget skulle kunna födas. Det har lett till  företag som Fortum, Neste och Valmet. Det har varit en fungerande modell som behövdes i tiden. 

Idag skulle vi inte grunda statliga företag inom dessa branscher. Men nog inom andra. 

Jobbkanalen Ab är ett till hundra procent statligt ägt bolag som sysselsätter de personer som har det svårast att hitta anställning på arbetsmarknaden, Det är en motiverad satsning som fyller en funktion och svarar på ett behov som knappast skulle tillgodogöras utan statlig insats. 

Men vad borde staten då ha gjort i fallet Fortum?

I goda tider vill man ha så lite inblandning som möjligt av en statlig ägare. Staten skall gärna göra sig onödig som ägare. Man kan tycka att en statlig ägare är ett hinder för tillväxt och snarare avskräcker kapital än drar det till sig. 

Men sen går det ibland fel, och då ”borde man” ha agerat på annat sätt. 

När staten äger ett bolag inverkar staten på den styrelse som tillsätts. Det skall inte behövas mer. Statens representanter skall sedan följa statens riktlinjer. 

I fallet Uniper borde det kanske ha lett till att man avstått från köpet tack var att det klart stod i strid med statens egna mål och strategier. Men så gjorde man inte. 

Efter fadäsen med Fortum har man stärkt styrningen av de bolag i vilka staten äger en kännbar del. En tjänsteman skall nu sitta med i styrelsen. Knappast gör det skada, men samtidigt är det svårt att se att det som en generell lösning skulle leda till ngt bättre. 

Om företagsledningen kommer till mig och frågar vad de borde göra vet jag att vi båda är i klistret, har Warren Buffett sagt.

Staten, ägaren,  skall inte behöva blanda sig i det operativa. Chansen att staten kan driva företaget bättre än styrelsen och den operativa ledningen är minimal.

Gjorde statens stora ägarandel av Fortum det lättare att ta en stor risk? Det är ett rimligt antagande. Det finns en ägare som inte kan tillåta att företaget går under. Men i det stora hela leder statlig inblandning i börsnoterade företag snarare till det motsatta. Kanske rimligare tillväxtförhoppningar, kanske mindre incitament till spekulation. Kanske mindre snabba ryck upp – eller ner. Antagligen lägre löner för den högsta ledningen men också en större risk för att politiska svängningar skall leda till tryck att fatta beslut på andra en företagsekonomiska grunder.

Och: om ägarstyrningen ändras med fyra års mellanrum – eller som denna period,  om ministern byts ut med hög frekvens – så kan det vara svårt att planera i ett längre perspektiv. 

Så därför: Staten kan gärna äga kritiska företag, om ett statligt ägande krävs för att de skall kunna fungera. Men styrning av många viktiga tillgångar eller funktioner sköts ofta hellre och effektivare genom förnuftig reglering. 

Staten som kan ha många olika intressen, ibland kortsiktiga sådana,  som inte alltid är förenliga med företagets mål – en viss sysselsättning, en viss produktionsmängd, kanske dividendutbetalning av fiskala skäl – gör bäst i att låta styrelsen agera självständigt. Men staten skall naturligtvis vara aktiv när styrelseledamöter tillsätts – och ordentligt briefa sin eller sina ledamöter i styrelsen. För att undvika nya Uniper-affärer. 

Gå inte i Putins fälla

/2 Kommentarer/i , , , , , /av

Efter att Putin undertecknat dokumenten som enligt Ryssland fullbordar annekteringen av 4 ukrainska regioner höll han ett tal vars absurditet till och med överträffade det tal han höll inför invasionen av Ukraina.

Det primära argumentet vart väntat: ”Vi krigar mot Nato”. Det är lättare att ursäkta motgångarna om motståndaren förstoras. Men det fanns också ett annat narrativ: Européerna vill könskorrigera våra barn, våra familjer är hotade. Pappor är inte pappor, pojkar inte pojkar. Väst är satanister som övergett de ”traditionella värderingarna”. Och inte bara de traditionella värderingarna, utan också traditionell, ”riktig”, energi.

På den forcerade festen på Röda torget ropade en av talarna efter heligt krig.

”Satanister, vi kommer efter er! Var rädda för oss! Heligt krig!”

Den ryska ortodoxa kyrkans patriark Kirill talar om kriget som en biljett till himmelriket, evigt liv och ära. Det här är ett löfte som man inte på en tid hört uttalas av ledaren för en stor kristen kyrka.

Under Sovjet försökte man under en tid framstå som det progressiva alternativet mot ett konservativt väst. Man kritiserade segregationen och klassamhället.

Dagens Ryssland kastar om allting. Man odlar tanken om att det här är en ideologisk kamp mellan ett liberalt väst och ett Ryssland rotat i tradition och religion. Nu är det väst som i sin progression är ett hot medan Ryssland försvarar det gamla.

Det här är en motsättning som Ryssland spätt på en längre tid. Det här är samma motsättning som de populistiska partierna i Europa länge byggt upp: En mer liberal värld där individens frihet och självbestämmande är i centrum är ett hot mot den rådande världsordningen. Eller snarare: Mot den världsordning som stärker Putins position.

Det här gör också kampen existentiell. ”Our way of life” är förstås inte ett nytt argument. Men om Kreml kopplar ihop kriget med inte bara Rysslands existens utan också med framtiden för hela den världsbild som man påstår sig representera så blir det värre. Finns det då någon återvändo?

Hur skall man kunna förhandla utgående från sådana premisser?

Den ryska påverkan i västvärlden har i flera års tid utnyttjat samma argumentation. Det är inte en händelse, att Trump kom till makten med samma retorik. Det är också den retoriken som basunerades ut av de tusentals nätaktörer som fungerar som Kremls megafoner.

Kremls har hittat en skiljelinje som man försöker förstärka. Ett enigt väst är ett problem, men en västvärld som konsumeras av intern kamp och polarisering är genast mycket svagare.

Det är också en av orsakerna till att energi är ett tacksamt vapen. Energi har knappast någonsin varit ett helt neutralt samtalsämne men idag är den sannerligen inte det. Energi kopplas konkret till vanor och nödvändighet. Energi är förknippat med ett sätt att leva – som nu står inför förändring. De gula västarna mottogs med glädje i Kreml och ingen energifråga är bara neutral vetenskap.

En grön omställning betyder att vi bryter med det förflutna.

Samtidigt betyder det, att Ryssland steg för steg desarmeras. Energin kan bara användas som vapen en gång, och när omställningen är gjord finns det inga patroner kvar. Det är en omställning som vi därför borde påskynda, inte sabotera.

Sverige hade nyss val och i Finland går vi mot ett val. De diskussioner vi för kommer med säkerhet att påverkas av kriget i Ukraina. Men det är skäl att också känna igen undertonerna i den diskussionen och de motsättningar som Putins narrativ försöker bygga upp.

Väst kan motstå rysk påverkan. Men för att vi skall göra det, måste vi identifiera den. Kriget i Ukraina kan ta tid. Ukraina klarar sig inte utan extern hjälp. Och den externa hjälpen är hotad om västvärlden låter sig distraheras av Putins överraskande och irrationella utspel.

(Kolumn i HBL 6.10.2022)

Land skall med lag byggas – också i svåra frågor.

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

Land skall med lag byggas. Det gäller alltid men är speciellt viktigt  då man stiftar komplicerade lagar som går in på områden som berör våra grundrättigheter och vår position i den internationella gemenskapen.

Denna vecka godkändes ändringar i beredskapslagen och gränssäkerhetslagen.  Justitieminister Anna-Maja Henriksson ansvarar för beredskapslagen och har gjort ett gediget arbete. Vi har hela tiden varit tydliga på den punkten att myndigheterna ska ha alla nödvändiga befogenheter för att förhindra eventuella hot. SFP stöder båda lagpaketen och har i inget skede ens lekt med tanken på att vi inte skulle göra det. Det har däremot tyvärr partierna i opposition.

I behandligen i riksdagen gjordes en paragrafändring på slutrakan. Det var en ändring som man kan tolka på ett sätt som är i strid med våra internationella överenskommelser och grundlagsutskottets utlåtande. Det är också en ändring som försätter gränsövervakaren i en svår situation och som leder till potentiella motstridigheter med resten av propositionen. Därför upplevde vi att denna ändring borde leda till en snabb genomgång i grundlagsutskottet för att försäkra, att så inte är fallet. En genomgång, som kunde ta ett eller två möten i anspråk, några timmar eller ett par dagar.

Begäran berodde också till stor del på att EU-domstolen och Europas människorättsdomstol samma dag som paragrafändringen gjordes kom ut med några beslut som har direkt anknytning till problematiken och som kommer att fungera som prejudikat i frågan. Dessa beslut kan rimligtvis av tidtabellsskäl inte i tillräckligt hög grad ha beaktats i behandlingen.

Vi ville alltså ha en kontroll för att säkerställa lagstiftningens stabilitet och konsekvens. Det var också den beredande ministerns önskan. Vi upplever att det hade varit i allas intresse, men nu tänkte inte alla så.

Vi ifrågasatte i inget skede lagpaketet som helhet.

Det påstås på vissa håll att lagpaketet leder till att man kan neka en asylbehandling. Detta stämmer inte. Allas faktiska rätt till en asylprocess skall garanteras, också i en situation då vi utsätts för hybridpåverkan. Det sägs klart i lagförslaget. Det kan betonas, att inte heller de sakkunniga i utskotten efterlyste inskränkningar i denna rätt.

Den nationella säkerheten utgör grunden för vårt samhällsskick. Utan en rättsstat kan vi inte upprätthålla en fungerande demokrati. Rättstat och säkerhet går hand i hand. De varken kan eller bör ställas mot varandra.

SFP var instrumentalt i den process som ledde till vår Nato-ansökan. Vi talade för att vi skulle inleda processen även då resten av riksdagspartierna ville vänta. Nu förnyar vi vår beredskapslag i regi av justitieminister Henriksson. Nya tider kräver nya redskap men också en förståelse för det, att lagstiftningen skall vara konsekvent och till alla delar hållbar. Det har alltid varit SFP:s ledstjärna och det kommer svenska riksdagsgruppen att arbeta för också i framtiden.

Det gråa är bakom oss

/0 Kommentarer/i , , , , , , , /av

En grå zon är något obestämt. Någonting vagt eller osäkert. Är vi i en sådan?

Jag har svårt att tycka det. Vi är inte medlemmar i Nato, men vi har klart uttryckt vår åsikt. Efter ett par decennier i något som vi kallat en Nato-option –  en vag och grå position, om det någonsin funnits en sådan – har vi nu klart sagt vad vi tycker. I riksdagen sade 188 av 200 ledamöter ja och endast 8 röstade emot.

Det är inte en grå zon. Det är en klar viljeyttring om var vi vill stå.

Nato-beslutet fattades inte för att vi plötsligt upplevde oss som speciellt hotade. Snarare för att vi helt enkelt fått nog. Det är inte värt att försöka balansera med en granne som upplever sig kunna göra vad som helst, utan att bry sig om vad vi eller omvärlden gör, tycker eller vad vi kommit överens om. Då kan vi lika gärna klart ta steget ut i den gemenskap vi ändå uppfattas tillhöra.

Ta steget ut ur den gråa zonen, in i klarhet.

Finland har sällan fått så mycket positiv publicitet världen över som den senaste månaden. Man talar om resiliens, om en förmåga att fatta beslut. Det finns en massa positiv goodwill att inkassera för tillfället. Det här intresset bör nu konverteras till en vilja att komma hit, att studera och arbeta här, att investera i vårt land.

Jag åt lunch med en representant för en stor internationell handelskammare för ett par veckor sedan. Hen berättade samma sak; intresset för Finland är stort också på det kommersiella planet. När jag besökte Irland för ett par veckor sedan för att bekanta mig med deras investeringsfrämjande politik möttes jag av samma reaktion.

Då skall vi inte tala om gråa zoner, om osäkerhet, utan svänga på kulan: Finland är ett no-bullshit-land som ser klart på omvärlden och kan fatta beslut när situationen förändras. Här gräver vi inte ner oss i skyttegravar utan kan samarbeta och omvärdera vår bild av världen om det behövs. Det här är en filosofi som också kan gagna dig, Internationella Företaget, Incorporated.

Vi har en sund politisk kultur som inte i överdriven grad låter polariseringen försinka politiska beslut. Vi har en stark rättsstat och Finland toppar jämförelser om länder med minst korruption.

Här är det tryggt att investera, hit är du välkommen. Vi är inte inne i en grå tid utan vi har fattat ett beslut och låter nu processen rulla på. Och om någon mot förmodan skulle vilja trakassera oss har vi fullt förtroende för att det goda arbete som gjorts inom försvarsmakten de senaste decennierna ger oss den trygghet som behövs.

Men så långt skall vi inte behöva gå. Det här bör vara vårt budskap.

Men ett löfte måste också uppfyllas. Ett brand måste byggas på solid grund. Om det utlovade inte stämmer med verkligheten raseras bilden och med det attraktionskraften.

Därför bör företag som kommer till Finland få det stöd som krävs.

Varje utländskt företag bör tilldelas en egen kontaktperson som ser till att samarbetet med myndigheterna inte blir ett hinder för företagets framgång och fortlevnad i Finland. Business Finland kunde sköta detta.

Vi behöver en aktör som förmedlar fadderfamiljer för de experter som kommer hit i företagens kölvatten. Vi bör ha tillräckligt med grundskolor i vilka man kan få undervisning enligt vårt system men på engelska. Hela familjen måste tas om hand. Bara då kan vi på riktigt och på ett bestående sätt kamma in den goodwill som flyter omkring och omsätta den i verkliga investeringar i vårt land.

Sedan ska vi sköta diskussionerna med Turkiet på ett skilt spår. För det kan ta tid. En förhandling där kraven ändrar från dag till dag och i vilken det man sagt igår saknar relevans nästa vecka, är inte lätt att föra. Även utanför gråa zoner finns det luddighet och motiv som är svåra att greppa.

Smartare länder skrattar hela vägen till Nobelgalan

/0 Kommentarer/i , , /av

”Vi har många problem i Colombia. Jag vill rätta till dem. Men först måste jag lära mig hur ett samhälle kan fungera. Därför valde jag Finland”.

De här orden yttrade Santiago, vår colombianska utbyteselev när han kom till Finland för 6 år sedan för att tillbringa ett år med oss. Den 16-åriga killen ville förändra världen.

Idag gör han det också med stor sannolikhet. Nu, 6 år senare utvecklar han kvantdatorer för ett stort amerikanskt företag. Inte i Finland eller i Colombia, utan i Tyskland. Varför det? Det skall jag berätta.

Santiago är ett av många exempel på vad dålig, kortsiktig immigrationspolitik kan leda till. Santiago är en exceptionellt begåvad ung man som gick ut skolan två år före sin åldersgrupp i Colombia. Han var medlem av matematiklandslaget och drömde om att få Nobelpriset i fysik. Men först skulle han som sagt lära sig hur ett samhälle kan fungera, och kom till Finland till vår familj för att tillbringa ett år i en finländsk skola.

Han lärde sig svenska och acklimatiserade sig. Skolan skötte han bra och av bara farten gjorde han på skoj några studentexamensprov efter att ha bott här i 7 månader. Samtidigt mognade en tanke i hans huvud: Han hade fått ett frikostigt stipendium av den colombianska presidenten för att studera astrofysik vid Bogotas universitet som belöning för att han haft ett av de bästa studentbetygen i landet, men han tvekade. Kanske en nordisk utbildning ändå bättre skulle gagna hans forskarambitioner?

Ett universitet i Finland började kännas som ett attraktivt alternativ. Vi besökte Helsingfors universitet och diskuterade med dekaner och vice-rektorer. Det var klart att det här kunde vara ett alternativ. Men det fanns ett krux: Eftersom det inte fanns en engelskspråkig linje i fysik skulle han vara tvungen att gå några månader på det öppna universitetets sida för att sedan på basen av sina prestationer kunna antas till den ”normala” linjen.

Det här skall väl inte vara ett problem, tänkte vi. Vi visste vad Santiago var kapabel till.

Migrationsverket sade dock nej. Vad skulle de leda till, om var och varannan utlänning skulle få stanna i Finland några månader extra för att studera vid ett öppet universitet, verkade tankegången vara. Det blev ett totalt stopp. Santiagos uppenbart exceptionella talang och kapacitet till trots fick han inte studera här.

I Sverige var det annat ljud i skällan. Han fick en studieplats vid Lunds universitet och nu, några år senare utvecklar han kvantdatorer i Tyskland.

Finland gick miste om en stor talang. Och Sverige eller Tyskland skrattar hela vägen till banken – eller till Nobelgalan.

Det finns många liknande historier som avspeglar samma attityd. I stället för att hitta lösningar hittar vi problem.

I Estland får ukrainska flyktingar arbetstillstånd på en timme. Här hos tog det inledningsvis lätt 1 månad, sisådär 720 gånger längre. Så mycket sämre kan vi väl inte vara? Varför insinuerar vi ens åt utländska studeranden som avlagt en examen i Finland att de inte skall tillbringa sin arbetskarriär här och skall man faktiskt behöva gå igenom en byråkratisk process när ett arbetstillstånd går ut om man bevisligen är fullt integrerad i samhället och har jobb?

Ett litet land har inte råd att skjuta sig i foten. Ett land som Finland som är beroende av export och interaktion med omvärlden har mindre råd än de flesta.

Vi har demografiska utmaningar som vi inte klarar av utan invandring, och som förvärras om inte vår attityd till invandring radikalt ändras. På samma sätt måste vi bli lite snällare med språk: Livet är inte binärt, dåligt språk måste också få ha en plats i vårt offentliga rum och på våra arbetsplatser. Om man snällt väntar tills man kan någonting perfekt integreras man aldrig. Och Nobelprisen landar i andras händer.

Nato hotar ingen, men skulle stärka Norden

/0 Kommentarer/i , , /av

Politiska riktlinjer görs ofta på basen av alternativa scenarier. Man bedömer fördelar, nackdelar, kalkylerar utfallet av olika alternativ. Och sedan fattar man ett beslut.

Vår säkerhetspolitiska linje är i allra högsta grad en sådan fråga. Vi har i årtionden varit alliansfria – inte neutrala – eftersom vi sett det som ändamålsenligt. Vi har kalkylerat, att det är en position som i det stora hela för mera gott än negativt med sig.

Samtidigt har vi uppehållit en så kallad Natooption, en möjlighet att ansluta oss till Nato. Man kan fråga sig vad denna option egentligen betyder eftersom den rimligtvis inte betyder något annat, än att vi själva beslutar vad vi vill. Vilket inte borde vara en revolutionerande insikt för vilken demokrati som helst.

Alla dessa funderingar och bedömningar har baserat sig på antagandet att vi människor tänker lika. Att vi alla bedömer världen utgående från i stort sett samma premisser. Att man överväger fördelar och nackdelar på i stort sett samma sätt.

Den premissen skrotades den 24 februari. Senast då blev det klart, att Ryssland inte är en rationell aktör vars ord man kan lita på. Ryssland agerar inte med sitt folks bästa i åtanke, utan på basen av ofta kortsiktiga, alltid maktpolitiska ambitioner.

De senaste månadernas händelser har lett till att folkopinionen kring Nato svänger snabbt. Och det med goda skäl. Jag bedömer att det är troligt att Finland inom en rimlig framtid ansöker om medlemskap i Nato. Det är någonting jag välkomnar.

Vi hör till EU, vi ses som en del av den västliga gemenskapen. Vi övar med Nato, vi hör till så gott som alla Natointerna konstellationer. Vi ses med goda skäl som en del av Nato – men vi saknar de säkerhetsgarantier som ett medlemskap skulle föra med sig.

Ett medlemskap skulle vara ett mycket litet steg på en praktisk nivå, men för all del ett stort mentalt steg. Därför krävs det en diskussion kring frågan. Och därför är det också viktigt att ledande politiker och opinionsbildare säger sin åsikt, i klarspråk.

Ryssland målar upp Nato som ett hot i sin retorik. Den uppfattningen saknar faktagrund. Nato är en utpräglad försvarsallians vilket dess agerande under denna kris klart visat. Nato har varit mycket restriktivt i utplaceringen av trupper i Östeuropa. Just nu pågår en Natomilitärövning i norra Norge. Det, att Ryssland inte med anledning av denna inte tycks ha förstärkt sin närvaro i norr antyder att också Ryssland på ett på ett praktiskt plan förstår att Nato inte är ett hot. Men Rysslands inrikespolitiska retorik är en helt annan fråga.

Man debatterar flitigt tidpunkten för ett medlemskap. Är situationen så god att det inte behövs, eller kanske så dålig att man inte skall kasta bensin på lågorna? Skulle en ansökan väcka reaktioner? Denna diskussion är inte oväsentlig men såtillvida kontraproduktiv, att den förmedlar ett budskap om att vi reagerar på påtryckning.

Därför borde Natodiskussionen fokusera på hur vi själva ser oss, var vill vi vara? I en gråzon, eller som en del av en allians?

Kriget i Ukraina kommer att ta slut i något skede. Hur det går vet ingen i dag. Men klart är att kriget kommer att leda till en gränsdragning genom Europa. Också med tanke på det är det skäl att vi är på rätt sida om den gränsen.

I bästa fall ansöker Finland och Sverige tillsammans och samtidigt om medlemskap. Det vore också skäl att ha samma förbehåll som Norge och Danmark – inga militärbaser eller kärnvapen på vårt område. Detta också med tanke på hur medlemskapet skulle uppfattas i Ryssland. Då skulle ett medlemskap ju praktiken inte betyda någon förändring alls från nuläget, i fredstid. Men nog ge oss stöd ifall vi utsätts för ett angrepp.

Norden är världens bästa varumärke för en region. Ett stärkt nordiskt samarbete gagnar oss alla. Det är skäl att utvidga detta samarbete till att också gälla försvarspolitiken, och det görs bäst ifall vi alla tillhör samma försvarsallians.

Insändare i HBL 25.3.2022

Gott nytt år 2022!

/0 Kommentarer/i , , /av

De som ännu har en traditionell papperskalender kan börja året från ett tomt pappersark. Den första januari inleder det nya året och ger oss både möjlighet att reflektera över det gångna året och fundera på vad vi kunde göra annorlunda under det år som kommer.

Jag inspireras ofta av andra människor och de får mig att fundera på hur jag kunde utveckla min egen verksamhet. Under jullovet hann jag fundera på den på annandag jul bortgångna Desmond Tutus tankegångar. Tutu var generalsekreterare för Sydafrikas kyrkoförbund, som likt Nelson Mandela bekämpade apartheid och våld. År 1984 fick han Nobels fredspris.

Tutu hann under sitt liv inverka på miljoner människors liv, något som automatiskt inspirerar var och en som lett sig in på en bana, där man försöker inverka på samhället. Ett av Tutus starkaste uttalanden är följande: “If you are neutral in situations of injustice, you have chosen the side of the oppressor. If an elephant has its foot on the tail of a mouse, and you say that you are neutral, the mouse will not appreciate your neutrality.” Fritt översatt till svenska: Om du håller dig neutral i situationer som präglas av orättvishet så väljer du förtryckarens sida. Om en elefant har sin fot på svansen av en mus, och du säger att du är neutral, kommer musen inte att uppskatta din neutralitet.

Rollen som en kommunal beslutsfattare är ansvarsfull. Varje beslut vi gör inverkar på tusentals människor. Precis som i många företag, inleder vi i kommunen ett nytt budgetår. De åtgärder som omfattas av  definierades i de förhandlingarna vi hade innan jul. Vår kommun står nu under 2022 inför en stor förändring: Vi har landskapsvalen framför oss. De ledamöter vi väljer i slutet av januari kommer i framtiden att gör beslut som inverkar vår allas hälsovård. I detta nyårsbrev vill jag understryka vikten av att vara med och påverka. Detta val är på många sätt lika viktiga som kommunalvalet. Speciellt i detta val handlar det om medmänsklighet. De nyvalda beslutsfattarna kommer att fatta beslut om hur vi och våra närmaste får vård då vi mest behöver den.

Detta första landskapsval är speciellt viktigt eftersom vi ni under de första åren efter valet bygger upp strukturen för beslutsfattandet och den service som ges. Därför vädjar jag till var och en: Gör din röst hörd den 23.1.2022.

Vår kommun fortsätter sin tillväxt. Den utvecklas vidare år för år. Korona har lett till positiva inflyttningssiffror i vår kommun eftersom många lockats av möjligheten att jobba på distans omgiven av vacker natur, Tillväxten syns i form av nya byggnader och infrastruktur: skolor, vägar och bostäder. Våra bekanta, som inte besöker oss så ofta, kände knappt igen Masaby när de körde förbi. Så stor har förändringen rent utseendemässigt varit de senaste åren. Utvecklingen är positiv men att leda utvecklingen har givetvis sina egna utmaningar. För att lyckas i förändringsprocessen krävs att kommunens beslutsfattare, ämbetsmän och invånare samarbetar på många plan. Det är viktigt att alla parter lyssnar på varandra och gör sitt bästa för att främja samarbetet. Samtidigt bygger vi en kommunkultur i Kyrkslätt som jag hoppas förblir öppen och konstruktiv. Smaksatt med både skratt och energi.

Jag är glad och hedrad över att leda kommunfullmäktiges arbete. Jag vill tacka alla som under det gångna året varit i kontakt med mig med förslag och konkreta idéer på förändring. ”Keep it coming” – ”Fortsätt på samma sätt”.

Jag önskar alla våra 40 000 kommuninvånare ett riktigt gott nytt år.

(Hälsning i Kirkkonummen Sanomat 1.1.2022)

Klimatarbetet kräver ekonomiska incitament / Insändare i HBL 3.11.2021

/0 Kommentarer/i , , /av

Det finns få branscher som man med säkerhet kan förutspå en ljus framtid för, men den industri som tar fram rena lösningar för framtidens utmaningar är garanterat en av dem.

Det vet också Climate Leadership Council, som representerar företag som står för ca 90 procent av Helsingforsbörsens värde. Även de kräver klimatåtgärder. Och senast då är det skäl att sluta odla ett narrativ om en motsättning mellan klimatarbete och ekonomi eller företagens väl. För det finns ingen.

Det är förutom i den rena industrins också i nationalekonomins intresse att vi visar framfötterna och går i täten som nation. Om vi i Finland skapar förutsättningar för dessa företag att på hemmamarknaden leverera referensprojekt är det mycket lättare för dem att i ett senare skede vinna affärer på exportmarknaden.

Därför är tankarna som framförts av till exempel Sannfinländarna om att Finland borde sänka ribban och skjuta klimatmålen framåt i tiden kontraproduktiva. Det skulle per automatik stoppa många av de investeringar som idag planeras i Finland och med stor sannolikhet försämra vår konkurrenskraft på längre sikt.

Klimatdiskussionen tog fart igen under hösten, och med goda skäl. IPCC-rapporten från i sommar målade tydligt upp vad det betyder om vi misslyckas. Samtidigt kan det konstateras att Finland på många sätt är på rätt väg. En hel del återstår att göra, men mycket tyder på att vi kommer att uppnå vårt mål.

En del saker rullar i rätt riktning utan speciellt stora knuffar från politikerhåll. Det heta potatisen inför riksdagsvalet 2019 – om bilarnas förbränningsmotorer borde förbjudas och i så fall när – har lösts av bilfabrikanterna, som själv deklarerat att de kommer att fasa ut produktionen av dem.

Samtidigt är den politiska diskussionen om klimatåtgärderna relativt abstrakt. Man talar om principer och mekanismer, men lite om vad det betyder i praktiken. Och det är förståeligt: abstraktioner syns inte i vardagen. Det är lättare att tala om skatteförskjutningar från arbete till konsumtion som en klimatåtgärd eller att säga att vi ska beskatta bilarnas utsläpp i stället för att beskatta köp av bilar än att säga vad det verkligen betyder. I det senare fallet högre bensinpriser.

Det mest kostnadseffektiva sättet att nå klimatmålen är nämligen via ekonomiska incitament – till exempel genom utsläppshandel eller via beskattningslösningar.

Båda två fungerar på samma sätt: vi gör det vi vill ha billigare, och det vi inte vill ha dyrare. Påståendet om att det inte skulle inverka på vardagen är struntprat. Det kommer att inverka. Förändringar sker inte om folk inte ser sig sporrade – eller tvingade – att göra dem.

I slutändan handlar nämligen allting om att vi ska ändra våra vanor. Våra sätt att arbeta, resa, konsumera, bo. Och det är en förändring – fastän den gott delvis kan ske genom naturliga övergångar till renare teknologi.

Samtidigt kan vi inte blunda för det, att en skatteförskjutning i sinom tid när den haft önskad effekt kommer att lämna ett stort hål i statsfinanserna. Det måste kompenseras med något annat – eller för all del, utgifterna sänkas i motsvarande grad.

De stigande elpriserna vi fått se beror delvis på att priset på utsläppsrätter stiger. Utsläppshandeln börjar alltså fungera som den ska, men i en situation där vi inte tillräckligt snabbt övergett de fossila systemen. Om Europa inte frångår fossila lösningar kommer vi kanske också i framtiden dras med liknande bekymmer, för att inte tala om de utrikespolitiska konsekvenser ett beroende av exempelvis rysk naturgas kan förorsaka.

När vi försöker få resten av EU med oss i denna övergång är det skäl att hålla tungan rätt i mun. Diskussionen om de kommande nya ramverken för EU:s ekonomiska styrning gagnas inte av att vi hittar på en omkörsfil för den gröna omställningen. Om den ställs utanför allt annat blir det lätt en spelbricka som i förlängningen kan rasera förtroendet för EU, både politiskt och ekonomiskt.

Vi måste tala klarspråk om klimatåtgärdernas nödvändighet, annars händer inget. För även om klimatarbetet betyder en förändring i allas vardag ska vi inte blunda för de möjligheterna det arbetet för med sig – eller för konsekvenserna av alternativet att vi inte gör något alls.

Ett fungerande hushållsavdrag är förutsägbart och förståeligt

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

Hushållsavdraget dyker med jämna mellanrum upp i den politiska debatten. I riksdagen har regeringens beslut att justera avdragsbeloppet och avdragsprocenten nedåt väckt diskussion. I oppositionens årligen återkommande skuggbudgetar har avdraget också setts som en nästan outsinlig källa till inkomster – i Samlingspartiets skuggbudget bedömde man år 2019 att en satsning på 7 miljoner kunde inbringa en inbesparing på 330 miljoner.

Sanningen torde vara lite mer nyanserad än så. Förra veckan kom VATT och PT ut med en rapport som, i enlighet med sin rubrik, hävdar att hushållsavdraget inte ökar på sysselsättningen och inte heller stävjar den grå ekonomin.

Detta påstående väckte en hel del diskussion och stötte på en hel del mothugg, också från mig.

Vad kan man då säga om avdragets vara eller inte vara? På basen av rapporten kan man inte entydigt dra de slutsatser man drar, av flera skäl.

I rapporten väljer man ut två åtgärder – införandet av det så kallade RUT-avdraget i Sverige år 2007 och ökningen av avdragssumman i Finland år 2009. Effekten av dessa händelser analyseras under några års tid. Men vad annat hände dessa år? Vi hade en global enorm finanskris som gör att man rimligtvis inte kan utgå ifrån att konsumentbeteendet följde normala spelregler. Man jämför husrenoveringstjänster som omfattas av avdraget med bilreparationstjänster, två tjänster som rimligtvis upphandlas på helt olika grunder. Man analyserar volymen husstädningstjänster från ett material ur vilket volymen svårligen kan analyseras – den totala mängden städtjänster. Man lämnar en stor del av avdragets användare utanför undersökningen – den äldre befolkningen – och låter bli att intervjua tjänsteproducenterna.

Med bland annat detta i beaktande kan man ifrågasätta slutledningen. Men inte till alla delar.

Man kan dra den slutsatsen, att små ändringar i avdragsbelopp eller avdragsprocent inte har en speciellt stor betydelse. Man kan också ifrågasätta nettoeffekten av avdraget på den offentliga ekonomin.

Men samtidigt: Köpbeslut styrs av priset. Också när det gäller tjänster. Med det i beaktande är det svårt att tro att inte ett lägre pris skulle ha en positiv effekt också på användning och efterfrågan.

Hushållsavdraget kritiseras för att det främst används av människor i de högre inkomstklasserna. Så är det i regel med skatteavdrag. Avdrag gagnar i regel dem som betalar mera skatt. Men samtidigt är det värt att notera att medianinkomsten för dem som använder sig av avdraget är ca 3000 € i månaden. Med en månadsinkomst på 3000 € är man rimligtvis inte en höginkomsttagare.

När man analyserar skattepolitiken kan fokus rimligtvis inte enbart ligga på olika mekanismers inverkan på inkomstfördelningen. Man skall inte heller glömma att nyttan av avdraget inte enbart tillfaller dem som genom det har en lägre skattesats, utan även dem som via avdraget får betalt för sitt arbete.

Jag påstår också, att hushållsavdraget har övriga positiva effekter. Om man genom avdraget kan anställa hjälp, om man genom avdraget får vård eller mera tid för familjen bidrar det också till ökat välmående.

Hushållsavdraget är knappast en betydande sysselsättningsåtgärd. Men den kan försvaras av andra skäl. Viktigare än små justeringar uppåt eller neråt vore ändå att skapa konsekvens och förutsägbarhet. Sedan avdraget infördes 2001 har det justerats nio gånger. Nästan vart annat år. Då är det inte underligt att det väcker frågor. Man skall inte behöva surfa omkring på skattmasens nätsida för att veta hurdant avdraget är detta år.

Nej, avdraget skall vara lätt att förstå, lätt att använda och förutsägbart. Bara då används det mycket. Bara så kan vi öka dess användning till en större del av befolkningen och den vägen bidra till förhoppningsvis ökad sysselsättning och välmående – får både yngre och äldre medborgare.