Jag har genom åren många gånger haft möjligheten att leda besöksgrupper genom Riksdagshuset. Jag gör gärna det själv, eftersom det ger mig en möjlighet att diskutera med besökarna, men också att själv stanna upp inför allt det som Riksdagshuset representerar.
När man 1923 beslöt att det nyblivna självständiga Finland skulle få ett riksdagshus var det inte mycket som talade för att vi fortfarande skulle vara ett självständigt land 102 år senare. I Europa rykte det fortfarande efter kriget och i Ryssland var det ställvis fortsatt oroligt. Finland var ett av Europas fattigaste länder.
Men vi trodde på oss själva och för 100 år sedan, 1925, offentliggjordes det vinnande förslaget. Det var en kombination av influenser både från vår egen och från andra länders arkitektur, och låg som grund för byggandet under de kommande åren.
Beslutsfattarna trodde på Finland och upplevde att vår demokrati behövde en symbol som var vårt land och vår demokrati värdig. De tänkte klokt.
Idag känns det ofta som att vi saknar en motsvarande tro på framtiden. Vilket är paradoxalt med tanke på allt som talar för oss idag, till skillnad från hur det var för 100 år sedan.
I mitt jobb som undervisningsminister reser jag emellanåt också utomlands och fungerar via det lite som en ambassadör för vårt samhälle och framförallt vår skola. Överallt är mottagandet enormt positivt. Man ser upp till Finland. Vår skola beundras, och man kopplar nästan uteslutande positiva saker till det som kan kallas vårt nationella varumärke.
Jag kan inte undgå att tycka att vi här hemma i våra diskussioner lätt fastnar i helt annorlunda tankegångar. Ett land kan inte ha allt, men man kan ha mycket. Och Finland har mycket.
Vår skola är fortfarande god. Vi placerar oss fortfarande högt uppe på listor där olika kompetenser mäts. Våra vuxna är världsbäst i PIAAC, det så kallade vuxnas PISA-test. Vi har en stark pressfrihet, mycket låg korruption, en hyggligt smidig byråkrati och en god livskvalitet. Balansen mellan arbete och fritid klarar vi rätt bra.
Det är helt sant att vi har en hel hög med utmaningar. Den offentliga ekonomin är inte i balans. Tillväxten är inte på en tillräckligt nivå. Men samtidigt är det inte realistiskt att förvänta sig en uppsjö investeringar om vi inte själva ser de möjligheter vi har runtomkring oss.
Det är förstås också viktigt att inse att vi inte vet allt bäst själva. Därför är det klart att vi också behöver idéer utifrån. Tillväxt är svårt att skapa om man sysslar med ett eget nationellt nollsummespel inom sina egna gränser.
Vårt varumärke och våra unika konkurrensfördelar – tryggheten och förtroendet – kunde användas till att locka hit kunnande och kapital. Men det kräver också att vi är lite mer nyfikna, mottagliga för idéer och mer villiga till samarbete.
Vi har många gånger under vår självständighet stått inför stora utmaningar. Ofta har vi hittat vägen ut genom att vi fördomsfritt trott på oss själva, i både krig och fred.
På självständighetsdagen har vi ett utmärkt tillfälle att påminna oss själva om vad vi har, om vad så många under tidigare generationer gjort för oss och hur vi tillsammans så ofta varit långt mer än summan av våra beståndsdelar. Glad självständighetsdag.
https://i0.wp.com/andersadlercreutz.fi/blog/wp-content/uploads/2025/08/DK1A2707-Enhanced-NR-copy-scaled-e1764932907131.jpg?fit=2208%2C1478&ssl=114782208Andershttp://andersadlercreutz.fi/blog/wp-content/uploads/2015/01/AA-stor_480.pngAnders2025-12-03 13:02:312025-12-05 13:08:37Vi är mer än summan av våra beståndsdelar
När vi nu är kalibrerade för några sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att läsa en längre text. Därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att klara av tristess ibland.
Skolan har en helt central roll när vi talar om Finlands framtid.
Eftersom den är så central är det viktigt att vi inte fastnar i ett letande efter syndabockar eller i en längtan efter svunna tider när vi diskuterar dess utveckling.
Skolan påverkas av samhället runtomkring den. Den är inte en isolerad ö. Samtidigt som det är viktigt att ta lärdom av det förflutna är det därför också klart att dagens utmaningar kräver lösningar som passar in i nutiden.
Det finns orsak att med oro se på de försämrade inlärningsresultaten.
Därför analyserar vi vid Undervisnings- och kulturministeriet som bäst orsakerna som ligger bakom de senaste årtiondenas utveckling – och bilden är komplex. Här vill jag ändå lyfta fram några centrala aspekter.
Digitaliseringen har förändrat verkligheten för våra barn och unga.
Koncentrationsförmågan utmanas av en verklighet i vilken vi ständigt bombarderas av en kaskad av budskap från olika apparater.
Lösningen är ändå inte att ta bort alla digitala läromedel från skolan, utan vi behöver hantera frågan pragmatiskt och pedagogiskt. Här har förstås lärarna och skolan en stark roll, men också hemma behöver vi stöda våra barn genom en sund inställning till skärmar.
Förmågan att fokusera och kunna koncentrera sig under längre perioder är avgörande för lärandet. När vi idag i vardagen är kalibrerade för 15–30 sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att till exempel läsa ett längre kapitel i en bok. Just därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att till och med klara av tristess ibland.
Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.
Också den fysiska lärmiljön spelar stor roll: buller, stora öppna klassrum och för stora grupper är problem som kan åtgärdas.
Samtidigt måste vi vara tydliga med vad de försämrade inlärningsresultaten inte beror på. Skulden till det, att våra Pisaresultat dalat är inte ett ökat antal elever med utländsk bakgrund. Det visar forskningen. Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.
Skolans största tillgång är våra lärare. Under åren har deras arbetsbild ändå breddats.
Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.
Förväntningarna från hemmen har ökat, ibland mer än vad som kan anses rimligt.
Lärarens uppdrag är ändå först och främst att undervisa. Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.
Arbetsro och högre krav kräver tydliga spelregler. Att ta bort mobiltelefoner från klassrummen har redan gett tydligt positiva resultat.
Grundläggande färdigheter – att läsa, skriva och räkna – kräver tillräckligt med tid. De tre nya årsveckotimmarna i dessa ämnen i de lägre årskurserna som vi infört är därför viktiga.
Utmaningar finns också efter den grundläggande utbildningen – men där finns framför allt möjligheter.
Om 20 år kan yrkesutbildning bra vara den mest attraktiva vägen för unga.
Praktiska färdigheter, problemlösning och arbetslivskompetens blir centrala i 2030- och 2040-talens ekonomiska verklighet. Därför behöver hela utbildningssektorn klara av att leva i en tid av snabb förändring.
Vi löser inte skolans problem genom att skylla på invandring, skärmar eller hur läroplanen ser ut.
Problemen löser vi genom att stöda lärare och elever, höja ambitionsnivån och stärka strukturerna – samtidigt.
Vid sidan av kunskap behöver vi dessutom mer empati, mer samarbetsförmåga och en inställning som präglas av livslångt lärande. Det här är inte ”mjuka” värden, utan kärnan i framtidens konkurrenskraft.
Som undervisningsminister ser jag grundskolan som helt central för vår framtid. Låt oss höja ribban tillsammans.
Den kommande kompetensgarantin är nästa steg. Vi måste trygga arbetsro både för lärare och elever, och ge varje barn chansen att nå sin potential – med blicken riktad framåt, inte bakåt.
https://i0.wp.com/andersadlercreutz.fi/blog/wp-content/uploads/2025/08/781A1375-scaled-e1763720540382.jpg?fit=2560%2C1088&ssl=110882560Andershttp://andersadlercreutz.fi/blog/wp-content/uploads/2015/01/AA-stor_480.pngAnders2025-11-21 12:19:592025-11-21 12:22:31Skolan behöver riktning, stöd och höjda ambitioner
Förmågan att koncentrera oss är trots allt fortfarande en färdighet som behövs i denna värld, oberoende av den teknologiska, digitala revolution som pågår runt omkring oss.
I en kommun har basketställningarna behövt grävas fram från kommunens förråd. Barnen saknade nämligen lekar och spel under rasterna, eftersom mobiltelefonerna enligt skolans beslut skulle lämnas i ryggsäcken.
I en annan kommun berättade rektorn att ljudnivån numera är hög under rasterna. Barnen sitter inte längre tysta och ensamma, utan pratar med varandra, leker och spelar. Ibland uppstår det förstås små gräl, men oväsendet är mestadels positivt: äkta, direkt interaktion och gemenskap.
När höstterminen nu hunnit till oktober verkar mobilförbudet, som trädde i kraft i början av augusti, ha förändrat vardagen och den inre dynamiken i många skolor i en positiv riktning.
Även om lagen endast begränsar användningen under lektionstid, har många skolor – till min glädje och enligt min uppmaning – valt att begränsa användningen även under rasterna. Lika centralt som att skolan lär ut att läsa, räkna och förstå vårt samhälle, är att den lär ut interaktion och sociala färdigheter. Dessa lär man sig genom att göra saker tillsammans, tala och lyssna, diskutera.
Och det kräver tid och utrymme.
Enligt en svensk studie tillbringar barn utanför skolan över sex timmar om dagen framför en skärm. Tidsanvändning är på många sätt ett nollsummespel – en timme som ägnas åt en sak är bort från något annat.
När begränsningen av mobilanvändning under lektionstid verkar leda till att användningen minskar även på rasterna, finns det skäl att hoppas att samma positiva effekt också visar sig på fritiden. Då kan vi vara på väg att lösa den centrala utmaningen för utbildningen: de sjunkande inlärningsresultaten.
Jag tror starkt att huvudorsaken till de försämrade inlärningsresultaten finns i vår försvagade koncentrationsförmåga. Det är något som drabbar både oss vuxna och de unga.
En orsak till detta är den lilla apparat som surrar och vibrerar i fickan och i väskan. Den har distraherat oss bort från den verklighet där vi kunde sitta stilla i en timme och vända på bokens sidor, utan avbrott.
Förmågan att koncentrera oss är trots allt fortfarande en färdighet som behövs i denna värld, oberoende av den teknologiska, digitala revolution som pågår runtomkring oss.
Skolans uppgift är att lära unga de centrala färdigheter världen kräver av dem. Behovet av digital kompetens är naturligtvis en central fråga. Vi kan inte blunda för det. Men i vår tid behöver vi fortfarande förmågan att fördjupa oss, att koncentrera oss och att vara långsamma. Man kan säga att det är en förutsättning för djup inlärning.
Förhoppningsvis leder lagändringen till att mobiltelefonerna spelar en något mindre roll i barnens och ungdomarnas liv. Och inte genom det bara till livligare raster, utan också till mer eftertanke, koncentration, fördjupning och därigenom en bättre förmåga att lära sig nytt om världen och om oss själva.
Vi är mer än summan av våra beståndsdelar
/0 Kommentarer/i 1 utbildning, blogg, SFP RKP, Tankar /av AndersJag har genom åren många gånger haft möjligheten att leda besöksgrupper genom Riksdagshuset. Jag gör gärna det själv, eftersom det ger mig en möjlighet att diskutera med besökarna, men också att själv stanna upp inför allt det som Riksdagshuset representerar.
När man 1923 beslöt att det nyblivna självständiga Finland skulle få ett riksdagshus var det inte mycket som talade för att vi fortfarande skulle vara ett självständigt land 102 år senare. I Europa rykte det fortfarande efter kriget och i Ryssland var det ställvis fortsatt oroligt. Finland var ett av Europas fattigaste länder.
Men vi trodde på oss själva och för 100 år sedan, 1925, offentliggjordes det vinnande förslaget. Det var en kombination av influenser både från vår egen och från andra länders arkitektur, och låg som grund för byggandet under de kommande åren.
Beslutsfattarna trodde på Finland och upplevde att vår demokrati behövde en symbol som var vårt land och vår demokrati värdig. De tänkte klokt.
Idag känns det ofta som att vi saknar en motsvarande tro på framtiden. Vilket är paradoxalt med tanke på allt som talar för oss idag, till skillnad från hur det var för 100 år sedan.
I mitt jobb som undervisningsminister reser jag emellanåt också utomlands och fungerar via det lite som en ambassadör för vårt samhälle och framförallt vår skola. Överallt är mottagandet enormt positivt. Man ser upp till Finland. Vår skola beundras, och man kopplar nästan uteslutande positiva saker till det som kan kallas vårt nationella varumärke.
Jag kan inte undgå att tycka att vi här hemma i våra diskussioner lätt fastnar i helt annorlunda tankegångar. Ett land kan inte ha allt, men man kan ha mycket. Och Finland har mycket.
Vår skola är fortfarande god. Vi placerar oss fortfarande högt uppe på listor där olika kompetenser mäts. Våra vuxna är världsbäst i PIAAC, det så kallade vuxnas PISA-test. Vi har en stark pressfrihet, mycket låg korruption, en hyggligt smidig byråkrati och en god livskvalitet. Balansen mellan arbete och fritid klarar vi rätt bra.
Det är helt sant att vi har en hel hög med utmaningar. Den offentliga ekonomin är inte i balans. Tillväxten är inte på en tillräckligt nivå. Men samtidigt är det inte realistiskt att förvänta sig en uppsjö investeringar om vi inte själva ser de möjligheter vi har runtomkring oss.
Det är förstås också viktigt att inse att vi inte vet allt bäst själva. Därför är det klart att vi också behöver idéer utifrån. Tillväxt är svårt att skapa om man sysslar med ett eget nationellt nollsummespel inom sina egna gränser.
Vårt varumärke och våra unika konkurrensfördelar – tryggheten och förtroendet – kunde användas till att locka hit kunnande och kapital. Men det kräver också att vi är lite mer nyfikna, mottagliga för idéer och mer villiga till samarbete.
Vi har många gånger under vår självständighet stått inför stora utmaningar. Ofta har vi hittat vägen ut genom att vi fördomsfritt trott på oss själva, i både krig och fred.
På självständighetsdagen har vi ett utmärkt tillfälle att påminna oss själva om vad vi har, om vad så många under tidigare generationer gjort för oss och hur vi tillsammans så ofta varit långt mer än summan av våra beståndsdelar. Glad självständighetsdag.
Skolan behöver riktning, stöd och höjda ambitioner
/0 Kommentarer/i 1 utbildning, blogg, Insändare, SFP RKP, undervisning, Utbildning /av AndersNär vi nu är kalibrerade för några sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att läsa en längre text. Därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att klara av tristess ibland.
Skolan har en helt central roll när vi talar om Finlands framtid.
Eftersom den är så central är det viktigt att vi inte fastnar i ett letande efter syndabockar eller i en längtan efter svunna tider när vi diskuterar dess utveckling.
Skolan påverkas av samhället runtomkring den. Den är inte en isolerad ö. Samtidigt som det är viktigt att ta lärdom av det förflutna är det därför också klart att dagens utmaningar kräver lösningar som passar in i nutiden.
Det finns orsak att med oro se på de försämrade inlärningsresultaten.
Därför analyserar vi vid Undervisnings- och kulturministeriet som bäst orsakerna som ligger bakom de senaste årtiondenas utveckling – och bilden är komplex. Här vill jag ändå lyfta fram några centrala aspekter.
Digitaliseringen har förändrat verkligheten för våra barn och unga.
Koncentrationsförmågan utmanas av en verklighet i vilken vi ständigt bombarderas av en kaskad av budskap från olika apparater.
Lösningen är ändå inte att ta bort alla digitala läromedel från skolan, utan vi behöver hantera frågan pragmatiskt och pedagogiskt. Här har förstås lärarna och skolan en stark roll, men också hemma behöver vi stöda våra barn genom en sund inställning till skärmar.
Förmågan att fokusera och kunna koncentrera sig under längre perioder är avgörande för lärandet. När vi idag i vardagen är kalibrerade för 15–30 sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att till exempel läsa ett längre kapitel i en bok. Just därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att till och med klara av tristess ibland.
Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.
Också den fysiska lärmiljön spelar stor roll: buller, stora öppna klassrum och för stora grupper är problem som kan åtgärdas.
Samtidigt måste vi vara tydliga med vad de försämrade inlärningsresultaten inte beror på. Skulden till det, att våra Pisaresultat dalat är inte ett ökat antal elever med utländsk bakgrund. Det visar forskningen. Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.
Skolans största tillgång är våra lärare. Under åren har deras arbetsbild ändå breddats.
Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.
Förväntningarna från hemmen har ökat, ibland mer än vad som kan anses rimligt.
Lärarens uppdrag är ändå först och främst att undervisa. Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.
Arbetsro och högre krav kräver tydliga spelregler. Att ta bort mobiltelefoner från klassrummen har redan gett tydligt positiva resultat.
Grundläggande färdigheter – att läsa, skriva och räkna – kräver tillräckligt med tid. De tre nya årsveckotimmarna i dessa ämnen i de lägre årskurserna som vi infört är därför viktiga.
Utmaningar finns också efter den grundläggande utbildningen – men där finns framför allt möjligheter.
Om 20 år kan yrkesutbildning bra vara den mest attraktiva vägen för unga.
Praktiska färdigheter, problemlösning och arbetslivskompetens blir centrala i 2030- och 2040-talens ekonomiska verklighet. Därför behöver hela utbildningssektorn klara av att leva i en tid av snabb förändring.
Vi löser inte skolans problem genom att skylla på invandring, skärmar eller hur läroplanen ser ut.
Problemen löser vi genom att stöda lärare och elever, höja ambitionsnivån och stärka strukturerna – samtidigt.
Vid sidan av kunskap behöver vi dessutom mer empati, mer samarbetsförmåga och en inställning som präglas av livslångt lärande. Det här är inte ”mjuka” värden, utan kärnan i framtidens konkurrenskraft.
Som undervisningsminister ser jag grundskolan som helt central för vår framtid. Låt oss höja ribban tillsammans.
Den kommande kompetensgarantin är nästa steg. Vi måste trygga arbetsro både för lärare och elever, och ge varje barn chansen att nå sin potential – med blicken riktad framåt, inte bakåt.
Det glada oväsendet
/0 Kommentarer/i 1 utbildning, blogg, Insändare, Regeringen, SFP RKP, undervisning /av AndersFörmågan att koncentrera oss är trots allt fortfarande en färdighet som behövs i denna värld, oberoende av den teknologiska, digitala revolution som pågår runt omkring oss.
I en kommun har basketställningarna behövt grävas fram från kommunens förråd. Barnen saknade nämligen lekar och spel under rasterna, eftersom mobiltelefonerna enligt skolans beslut skulle lämnas i ryggsäcken.
I en annan kommun berättade rektorn att ljudnivån numera är hög under rasterna. Barnen sitter inte längre tysta och ensamma, utan pratar med varandra, leker och spelar. Ibland uppstår det förstås små gräl, men oväsendet är mestadels positivt: äkta, direkt interaktion och gemenskap.
När höstterminen nu hunnit till oktober verkar mobilförbudet, som trädde i kraft i början av augusti, ha förändrat vardagen och den inre dynamiken i många skolor i en positiv riktning.
Även om lagen endast begränsar användningen under lektionstid, har många skolor – till min glädje och enligt min uppmaning – valt att begränsa användningen även under rasterna. Lika centralt som att skolan lär ut att läsa, räkna och förstå vårt samhälle, är att den lär ut interaktion och sociala färdigheter. Dessa lär man sig genom att göra saker tillsammans, tala och lyssna, diskutera.
Och det kräver tid och utrymme.
Enligt en svensk studie tillbringar barn utanför skolan över sex timmar om dagen framför en skärm. Tidsanvändning är på många sätt ett nollsummespel – en timme som ägnas åt en sak är bort från något annat.
När begränsningen av mobilanvändning under lektionstid verkar leda till att användningen minskar även på rasterna, finns det skäl att hoppas att samma positiva effekt också visar sig på fritiden. Då kan vi vara på väg att lösa den centrala utmaningen för utbildningen: de sjunkande inlärningsresultaten.
Jag tror starkt att huvudorsaken till de försämrade inlärningsresultaten finns i vår försvagade koncentrationsförmåga. Det är något som drabbar både oss vuxna och de unga.
En orsak till detta är den lilla apparat som surrar och vibrerar i fickan och i väskan. Den har distraherat oss bort från den verklighet där vi kunde sitta stilla i en timme och vända på bokens sidor, utan avbrott.
Förmågan att koncentrera oss är trots allt fortfarande en färdighet som behövs i denna värld, oberoende av den teknologiska, digitala revolution som pågår runtomkring oss.
Skolans uppgift är att lära unga de centrala färdigheter världen kräver av dem. Behovet av digital kompetens är naturligtvis en central fråga. Vi kan inte blunda för det. Men i vår tid behöver vi fortfarande förmågan att fördjupa oss, att koncentrera oss och att vara långsamma. Man kan säga att det är en förutsättning för djup inlärning.
Förhoppningsvis leder lagändringen till att mobiltelefonerna spelar en något mindre roll i barnens och ungdomarnas liv. Och inte genom det bara till livligare raster, utan också till mer eftertanke, koncentration, fördjupning och därigenom en bättre förmåga att lära sig nytt om världen och om oss själva.
Långsamhet behövs i denna snabba värld.