Katedralskolan i Åbo – finländska utbildningstraditionens ryggrad
Om en dryg vecka uppmärksammas bildningens långa anor i Åbo. Katedralskolan, Finlands äldsta skola, firar 750-årsjubileum i år och invigningen av jubileumsåret äger rum. En tidsresa tillbaka till 1200-talet känns nästan hisnande – så mycket har hunnit hända på sju och ett halvt sekel. Finland har levt igenom medeltiden, reformationen, stormaktstiden, upplysningen, autonomin, självständigheten, krigstiden – och välfärdsstatens uppbyggnad.
Vid tiden då Katedralskolan grundades var utbildning något för de få, men dess betydelse för samhället som helhet var redan då uppenbar.
Det jubileumsfirande som vi nästa vecka inleder tillhör inte bara skolan själv, utan hela Åbo, hela Svenskfinland och i förlängningen hela Finland. Vid tiden då Katedralskolan grundades var utbildning något för de få, men dess betydelse för samhället som helhet var redan då uppenbar. Åbo var Finlands centrum för förvaltning, kyrkligt liv och lärdom, och just här växte den struktur fram som lade grunden för vårt senare skolväsen.
Man kan alltså med fog säga att Katedralskolan utgör själva ryggraden i den finländska utbildningstraditionen. Utan denna skola hade vi till exempel knappast haft Kungliga Akademin i Åbo år 1640 – och därmed inte heller det universitetssystem som i dag är en självklar del av vårt samhälle.
Efter att först få fira Katedralskolans 750 år känns det extra passande att lite senare i februari få presentera det framtidsarbete inom grundskolan som vi har arbetat med på Undervisnings- och kulturministeriet denna regeringsperiod.
Syftet med framtidsarbetet är att ta fram en vision som tar sikte på en önskad framtid, hur den grundläggande utbildningen ska se ut år 2045 och vilka färdigheter som eleverna behöver lära sig i framtiden.
Under denna regeringsperiod har vi haft fokus på att stärka de grundläggande färdigheterna, att läsa, skriva och räkna. Vi har sedan augusti 2026 till exempel utökat veckotimmarna i dessa ämnen samt reformerat stödet för lärande, så att alla som behöver stöd ska få det i ett så tidigt skede som möjligt. Samtidigt är det viktigt att elever och studerande erbjuds möjlighet att lära sig nya kunskaper och färdigheter som behövs i framtidens samhälle.
Det är just det framtidsarbetet fokuserar på.
Förutom att det fortsättningsvis finns ett behov att stärka de grundläggande färdigheterna handlar det också om teman som berör till exempel artificiell intelligens och teknik samt ekologisk och social hållbarhet. Alla dessa är stora, samhällsomvälvande fenomen som vi vet att behöver tacklas också framöver.
Skolans uppgift är på många sätt allomfattande.
Samtidigt som syftet är att lära ut den kompetens som behövs för att kunna fungera i samhället – det vill säga de grundläggande färdigheterna – handlar det om att ge unga människor verktyg att förstå världen, att tänka kritiskt, att samarbeta och att ta ansvar.
Också när svaren inte är enkla.
Katedralskolans erfarenhet av att allt detta – att leva i tiden, lära ut de färdigheter som unga behöver och samtidigt vara en bärande aktör genom århundradena förtjänar en eloge. Låt oss tillsammans blicka framåt på de kommande seklen.
Uskonto voisi olla lapsia ja nuoria yhdistävä oppiaine
Onko järkevää jakaa lapset eri ryhmiin uskonnon perusteella? Onko tarkoituksenmukaista muodostaa rinnakkaisluokkia uskonnon mukaan, jotta lukujärjestys saadaan toimimaan? Ei välttämättä.
(Kirjoitus ruotsiksi täällä)
Suomen kouluissa uskonnonopetus on tunnustuksetonta. Se on opetusta uskonnoista, ei uskonnon harjoittamista. Lapsille järjestetään opetusta heidän oman uskontonsa perusteella, mutta siten, että he oppivat myös muista uskonnoista. Jos kunnassa on kolme samaan uskontokuntaan kuuluvaa lasta, opetusta on heille järjestettävä.
Pirstaleisessa todellisuudessa voi olla vaikea olla varma siitä, että opetus on oikealla tasolla. Saavatko kaikki lapset yhdenvertaista opetusta esimerkiksi kristillisestä kulttuuriperinnöstämme? Aikana, jolloin kaikki tarvitsevat syvempää ymmärrystä sekä omasta että lähimmäisensä uskonnosta, meidän on pohdittava voimmeko tehdä asiat paremmin.
Uskonnontunneilla koululaiset oppivat asioita, jotka liittyvät sekä oman uskonnon että muiden uskontojen kulttuuriperintöön.
Tällä hetkellä jokaista uskontoa opetetaan erikseen. Joillakin paikkakunnilla tämä toimii hyvin, mutta monilla siihen liittyy haasteita. Pätevien opettajien saatavuudessa on ongelmia. Ylioppilaskoe järjestetään vain evankelis-luterilaisen ja ortodoksisen uskonnon osalta ja lisäksi elämänkatsomustiedossa, jonka yhä useampi nuori valitsee.
Joidenkin pienten uskontoryhmien kohdalla opetusryhmät koostuvat hyvin eri-ikäisistä lapsista. On helppo nähdä, ettei tilanne ole ongelmaton.
Ajassa, jossa ymmärrystä eri uskontokuntien välillä tulisi lisätä, on syytä pohtia, onko nuorten eriyttäminen uskonnollisen taustan perusteella tarkoituksenmukaista. Mikä estää meitä järjestämästä yhteistä katsomusainetta, jossa luterilaiset, ortodoksit, katolilaiset, muslimit, hindut ja juutalaiset – joitakin uskontokuntia mainitakseni – oppivat toisiltaan?
Olisiko lapsen ja nuoren kannalta arvokasta pohtia uskonnonopetukseen keskeisesti liittyviä moraalisia ja eettisia kysymyksiä nimenomaan uskontojen välisessä vuoropuhelussa, rajat ylittäen maailmassa, jossa eri uskonnot kuitenkin elävät rinta rinnan?
Mielestäni tälle olisi hyvät perusteet ja lukuisat keskustelut kirkon edustajien, opettajien ja vanhempien kanssa osoittavat, että moni kyseenalaistaa nykyopetuksen tarkoituksenmukaisuuden.
Hiljattain käytiin keskustelua siitä, saako Händeliä kuunnella osana koulun arkea. Tietenkin saa. Händel on osa kulttuuriperintöämme. Sama pätee vaikkapa tuttuihin virsiin.
Ne ovat kaikki omaa kulttuuriperintöämme joka kuuluu kaikille suomalaisille, myös uusille.
Kaikille yhteinen katsomusaine voisi siis edelleen vahvistaa lasten ja nuorten ymmärrystä kirkon ja esimerkiksi evankelisluterilaisen uskonnon roolista suomalaisen kulttuuriperinnön rakentajana. Se antaisi myös muihin uskontokuntiin kuuluville maahanmuuttajataustaisille lapsille paremman tilaisuuden ymmärtää kulttuuriperintöämme. Myös muslimioppilaat tarvitsevat perustiedot kristinuskosta ja muista uskonnoista.
Oppilaiden elämänkatsomuksia yhteen tuova oppiaine olisi omiaan lisäämään ymmärrystä siitä, että kaikissa maailman uskonnoissa on paljon samoja humanistisia elementtejä ja että uskontojen vastakkainasettelu juontaa pitkälti uskontojen politisoitumisesta. Ekumeenisempi lähestymistapa pyrkisi yhdistämään ihmisiä, ei erottamaan tai asettamaan uskontoja vastakkain.
Yhteinen katsomusaine suojelisi meiti uskonnollisilta ääriliikkeiltä ja vahvistaisi suvaitsevaisuutta eri uskontoja kohtaan.
Kysymyksiä on luonnollisesti paljon. Yksi perusteltu huoli liittyy vähemmistöuskontojen asemaan. Miten yhteisessä oppiaineessa voitaisiin varmistaa, että pienet uskonnot, kuten juutalaisuus tai ortodoksisuus, saavat katsomusaineessa sisällöllisesti riittävästi tilaa?
Toinen kysymys koskee opettajien koulutusta: millaista pätevyyttä yhteisen oppiaineen opettajilta edellytettäisiin?
Vai voisiko jonkinlainen hybridimalli olla mahdollinen: osa opetuksesta oman uskonnon mukaan, osa yhteisesti. Olisiko meillä eri ratkaisu eri ikäisille ja olisiko yksi luonteva jakolinja ala- ja yläkoulun välillä?
Pohdittavaa on paljon. Meillä Suomessa asiaa on kehitelty paikallisesti ainakin Helsingissä Kulosaaressa sekä Turussa ja myös Ahvenanmaalla.
Ymmärrän, että kysymykseen liittyy paljon herkkyyksiä. Siksi sitä on syytä pohtia harkiten ja yhdessä eri uskontokuntien kanssa. Tämän pohdinnan tuloksena voisi syntyä malli, jota voidaan arvioida ja käsitellä avoimesti.
Tätä työtä olemme nyt aloittamassa ministeriössäni. Voi olla, että haasteet osoittautuvat mahdollisuuksia suuremmiksi. Voi myös olla, ettei poliittista yhteisymmärrystä synny.
Haluan kuitenkin nostaa esille nykyjärjestelmän uskonnonopetuksen haasteet, jotka ovat ilmeisiä. Uskonnonopetuksen nuoria eriyttävä luonne on mielestäni vieras koulumme perusajatukselle laajasta yleissivistävyydestä..
Kyse ei ole uskonnon merkityksen vähättelystä vaan sen entistä selkeämmästä esiin tuomisesta. Kun lähestymme joulua, on keskeistä, että kaikki tietävät joulun olevan muutakin kuin joululahjoja ja tonttuja. En ole varma, tietävätkö kaikki oppilaat tämän nykyään.
Skolan behöver riktning, stöd och höjda ambitioner
När vi nu är kalibrerade för några sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att läsa en längre text. Därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att klara av tristess ibland.
Skolan har en helt central roll när vi talar om Finlands framtid.
Eftersom den är så central är det viktigt att vi inte fastnar i ett letande efter syndabockar eller i en längtan efter svunna tider när vi diskuterar dess utveckling.
Skolan påverkas av samhället runtomkring den. Den är inte en isolerad ö. Samtidigt som det är viktigt att ta lärdom av det förflutna är det därför också klart att dagens utmaningar kräver lösningar som passar in i nutiden.
Det finns orsak att med oro se på de försämrade inlärningsresultaten.
Därför analyserar vi vid Undervisnings- och kulturministeriet som bäst orsakerna som ligger bakom de senaste årtiondenas utveckling – och bilden är komplex. Här vill jag ändå lyfta fram några centrala aspekter.
Digitaliseringen har förändrat verkligheten för våra barn och unga.
Koncentrationsförmågan utmanas av en verklighet i vilken vi ständigt bombarderas av en kaskad av budskap från olika apparater.
Lösningen är ändå inte att ta bort alla digitala läromedel från skolan, utan vi behöver hantera frågan pragmatiskt och pedagogiskt. Här har förstås lärarna och skolan en stark roll, men också hemma behöver vi stöda våra barn genom en sund inställning till skärmar.
Förmågan att fokusera och kunna koncentrera sig under längre perioder är avgörande för lärandet. När vi idag i vardagen är kalibrerade för 15–30 sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att till exempel läsa ett längre kapitel i en bok. Just därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att till och med klara av tristess ibland.
Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.
Också den fysiska lärmiljön spelar stor roll: buller, stora öppna klassrum och för stora grupper är problem som kan åtgärdas.
Samtidigt måste vi vara tydliga med vad de försämrade inlärningsresultaten inte beror på. Skulden till det, att våra Pisaresultat dalat är inte ett ökat antal elever med utländsk bakgrund. Det visar forskningen. Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.
Skolans största tillgång är våra lärare. Under åren har deras arbetsbild ändå breddats.
Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.
Förväntningarna från hemmen har ökat, ibland mer än vad som kan anses rimligt.
Lärarens uppdrag är ändå först och främst att undervisa. Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.
Arbetsro och högre krav kräver tydliga spelregler. Att ta bort mobiltelefoner från klassrummen har redan gett tydligt positiva resultat.
Grundläggande färdigheter – att läsa, skriva och räkna – kräver tillräckligt med tid. De tre nya årsveckotimmarna i dessa ämnen i de lägre årskurserna som vi infört är därför viktiga.
Utmaningar finns också efter den grundläggande utbildningen – men där finns framför allt möjligheter.
Om 20 år kan yrkesutbildning bra vara den mest attraktiva vägen för unga.
Praktiska färdigheter, problemlösning och arbetslivskompetens blir centrala i 2030- och 2040-talens ekonomiska verklighet. Därför behöver hela utbildningssektorn klara av att leva i en tid av snabb förändring.
Vi löser inte skolans problem genom att skylla på invandring, skärmar eller hur läroplanen ser ut.
Problemen löser vi genom att stöda lärare och elever, höja ambitionsnivån och stärka strukturerna – samtidigt.
Vid sidan av kunskap behöver vi dessutom mer empati, mer samarbetsförmåga och en inställning som präglas av livslångt lärande. Det här är inte ”mjuka” värden, utan kärnan i framtidens konkurrenskraft.
Som undervisningsminister ser jag grundskolan som helt central för vår framtid. Låt oss höja ribban tillsammans.
Den kommande kompetensgarantin är nästa steg. Vi måste trygga arbetsro både för lärare och elever, och ge varje barn chansen att nå sin potential – med blicken riktad framåt, inte bakåt.
Katedralskolan i Åbo – finländska utbildningstraditionens ryggrad
/0 Comments/in 1 koulutus, Uncategorized, Insändare, Regeringen, SFP RKP, opetus, Utbildning /by AndersOm en dryg vecka uppmärksammas bildningens långa anor i Åbo. Katedralskolan, Finlands äldsta skola, firar 750-årsjubileum i år och invigningen av jubileumsåret äger rum. En tidsresa tillbaka till 1200-talet känns nästan hisnande – så mycket har hunnit hända på sju och ett halvt sekel. Finland har levt igenom medeltiden, reformationen, stormaktstiden, upplysningen, autonomin, självständigheten, krigstiden – och välfärdsstatens uppbyggnad.
Vid tiden då Katedralskolan grundades var utbildning något för de få, men dess betydelse för samhället som helhet var redan då uppenbar.
Det jubileumsfirande som vi nästa vecka inleder tillhör inte bara skolan själv, utan hela Åbo, hela Svenskfinland och i förlängningen hela Finland. Vid tiden då Katedralskolan grundades var utbildning något för de få, men dess betydelse för samhället som helhet var redan då uppenbar. Åbo var Finlands centrum för förvaltning, kyrkligt liv och lärdom, och just här växte den struktur fram som lade grunden för vårt senare skolväsen.
Man kan alltså med fog säga att Katedralskolan utgör själva ryggraden i den finländska utbildningstraditionen. Utan denna skola hade vi till exempel knappast haft Kungliga Akademin i Åbo år 1640 – och därmed inte heller det universitetssystem som i dag är en självklar del av vårt samhälle.
Efter att först få fira Katedralskolans 750 år känns det extra passande att lite senare i februari få presentera det framtidsarbete inom grundskolan som vi har arbetat med på Undervisnings- och kulturministeriet denna regeringsperiod.
Syftet med framtidsarbetet är att ta fram en vision som tar sikte på en önskad framtid, hur den grundläggande utbildningen ska se ut år 2045 och vilka färdigheter som eleverna behöver lära sig i framtiden.
Under denna regeringsperiod har vi haft fokus på att stärka de grundläggande färdigheterna, att läsa, skriva och räkna. Vi har sedan augusti 2026 till exempel utökat veckotimmarna i dessa ämnen samt reformerat stödet för lärande, så att alla som behöver stöd ska få det i ett så tidigt skede som möjligt. Samtidigt är det viktigt att elever och studerande erbjuds möjlighet att lära sig nya kunskaper och färdigheter som behövs i framtidens samhälle.
Det är just det framtidsarbetet fokuserar på.
Förutom att det fortsättningsvis finns ett behov att stärka de grundläggande färdigheterna handlar det också om teman som berör till exempel artificiell intelligens och teknik samt ekologisk och social hållbarhet. Alla dessa är stora, samhällsomvälvande fenomen som vi vet att behöver tacklas också framöver.
Skolans uppgift är på många sätt allomfattande.
Samtidigt som syftet är att lära ut den kompetens som behövs för att kunna fungera i samhället – det vill säga de grundläggande färdigheterna – handlar det om att ge unga människor verktyg att förstå världen, att tänka kritiskt, att samarbeta och att ta ansvar.
Också när svaren inte är enkla.
Katedralskolans erfarenhet av att allt detta – att leva i tiden, lära ut de färdigheter som unga behöver och samtidigt vara en bärande aktör genom århundradena förtjänar en eloge. Låt oss tillsammans blicka framåt på de kommande seklen.
Olemme enemman kuin osiemme summa
/0 Comments/in 1 koulutus, blog, Lehdistötiedote, SFP RKP, Uncategorized /by AndersVuosien varrella olen monta kertaa saanut johdattaa vierailijaryhmiä Eduskuntatalossa. Teen sen mielelläni itse, sillä se antaa mahdollisuuden keskustella kävijöiden kanssa – mutta myös pysähtyä itse sen äärelle, mitä Eduskuntatalo edustaa.
Kun vuonna 1923 päätettiin, että vastikään itsenäistynyt Suomi saisi oman eduskuntatalon, oli hyvin vähän merkkejä siitä, että olisimme yhä itsenäinen maa 102 vuotta myöhemmin. Euroopassa sodan jäljet savusivat edelleen, ja Venäjällä vallitsi paikoin levottomuutta. Suomi oli yksi Euroopan köyhimmistä maista.
Mutta uskoimme itseemme. Ja 100 vuotta sitten, vuonna 1925, julkistettiin kilpailun voittanut ehdotus. Se oli yhdistelmä vaikutteita sekä meidän omasta että muista arkkitehtuuriperinteistä ja sen pohjalta taloa lähdettiin rakentamaan.
Päättäjät uskoivat Suomeen ja siihen, että demokratia tarvitsee symbolin – sellaisen, joka olisi maamme ja demokratiamme arvoinen. He näkivät kauas.
Tänä päivänä tuntuu usein siltä, ettei meiltä löydy samanlaista uskoa tulevaisuuteen. Se on paradoksaalista, kun ajattelee, miten moni asia puhuu puolestamme – toisin kuin sata vuotta sitten.
Opetusministerinä matkustan ajoittain myös ulkomaille, ja toimin sen kautta eräänlaisena lähettiläänä maallemme ja erityisesti koulujärjestelmällemme. Vastaanotto on kaikkialla erittäin myönteinen. Suomea katsotaan ylöspäin. Kouluamme arvostetaan, ja maamme ”kansalliseen brändiin” liitetään lähes yksinomaan positiivisia asioita.
En voi olla ajattelematta, että täällä kotona keskustelumme juuttuvat ajoittain hyvin toisenlaisiin mielikuviin. Mikään maa ei voi olla kaikkea, mutta paljon voi olla. Ja Suomi on paljon.
Koulumme on edelleen hyvä. Sijoitumme yhä korkealle kansainvälisissä vertailuissa. Aikuisemme ovat PIAAC-tutkimuksen – eli aikuisten PISA-testin – mukaan maailman parhaita. Meillä on vahva lehdistönvapaus, hyvin matala korruptio, kohtuullisen sujuva byrokratia ja hyvä elämänlaatu. Myös työn ja vapaa-ajan tasapaino on monella tapaa kunnossa.
On täysin totta, että haasteita riittää. Julkinen talous ei ole tasapainossa. Talouskasvu on liian hidasta. Mutta on yhtä totta, ettei ole realistista odottaa sijoitusten ja investointien virtaavan maahan, jos emme itse näe ympärillämme olevia mahdollisuuksia.
On myös tärkeää ymmärtää, ettemme itse tiedä kaikkea parhaiten. Siksi tarvitsemme ideoita myös ulkopuolelta. Kasvua on vaikea synnyttää, jos toimimme vain oman kansallisen nollasummapelin sisällä.
Suomen vahvuudet – turvallisuus ja keskinäinen luottamus – ovat maailman mittakaavassa ainutlaatuisia asioita. Niitä voisi käyttää vetovoimatekijöinä, joilla houkutella osaamista ja pääomaa Suomeen. Mutta se edellyttää meiltä hieman enemmän uteliaisuutta, avoimuutta ja yhteistyöhalua.
Olemme itsenäisyytemme aikana kohdanneet suuria haasteita monesti. Usein olemme löytäneet tien eteenpäin juuri siksi, että olemme ennakkoluulottomasti uskoneet itseemme – niin sodan kuin rauhankin aikana.
Itsenäisyyspäivä tarjoaa mainion mahdollisuuden muistuttaa itseämme siitä, mitä meillä on, mitä aikaisemmat sukupolvet ovat tehneet puolestamme ja miten usein olemme yhdessä olleet enemmän kuin osiemme summa. Hyvää itsenäisyyspäivää.
Skolan behöver riktning, stöd och höjda ambitioner
/0 Comments/in 1 koulutus, Uncategorized, Insändare, SFP RKP, opetus, Utbildning /by AndersNär vi nu är kalibrerade för några sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att läsa en längre text. Därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att klara av tristess ibland.
Skolan har en helt central roll när vi talar om Finlands framtid.
Eftersom den är så central är det viktigt att vi inte fastnar i ett letande efter syndabockar eller i en längtan efter svunna tider när vi diskuterar dess utveckling.
Skolan påverkas av samhället runtomkring den. Den är inte en isolerad ö. Samtidigt som det är viktigt att ta lärdom av det förflutna är det därför också klart att dagens utmaningar kräver lösningar som passar in i nutiden.
Det finns orsak att med oro se på de försämrade inlärningsresultaten.
Därför analyserar vi vid Undervisnings- och kulturministeriet som bäst orsakerna som ligger bakom de senaste årtiondenas utveckling – och bilden är komplex. Här vill jag ändå lyfta fram några centrala aspekter.
Digitaliseringen har förändrat verkligheten för våra barn och unga.
Koncentrationsförmågan utmanas av en verklighet i vilken vi ständigt bombarderas av en kaskad av budskap från olika apparater.
Lösningen är ändå inte att ta bort alla digitala läromedel från skolan, utan vi behöver hantera frågan pragmatiskt och pedagogiskt. Här har förstås lärarna och skolan en stark roll, men också hemma behöver vi stöda våra barn genom en sund inställning till skärmar.
Förmågan att fokusera och kunna koncentrera sig under längre perioder är avgörande för lärandet. När vi idag i vardagen är kalibrerade för 15–30 sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att till exempel läsa ett längre kapitel i en bok. Just därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att till och med klara av tristess ibland.
Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.
Också den fysiska lärmiljön spelar stor roll: buller, stora öppna klassrum och för stora grupper är problem som kan åtgärdas.
Samtidigt måste vi vara tydliga med vad de försämrade inlärningsresultaten inte beror på. Skulden till det, att våra Pisaresultat dalat är inte ett ökat antal elever med utländsk bakgrund. Det visar forskningen. Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.
Skolans största tillgång är våra lärare. Under åren har deras arbetsbild ändå breddats.
Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.
Förväntningarna från hemmen har ökat, ibland mer än vad som kan anses rimligt.
Lärarens uppdrag är ändå först och främst att undervisa. Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.
Arbetsro och högre krav kräver tydliga spelregler. Att ta bort mobiltelefoner från klassrummen har redan gett tydligt positiva resultat.
Grundläggande färdigheter – att läsa, skriva och räkna – kräver tillräckligt med tid. De tre nya årsveckotimmarna i dessa ämnen i de lägre årskurserna som vi infört är därför viktiga.
Utmaningar finns också efter den grundläggande utbildningen – men där finns framför allt möjligheter.
Om 20 år kan yrkesutbildning bra vara den mest attraktiva vägen för unga.
Praktiska färdigheter, problemlösning och arbetslivskompetens blir centrala i 2030- och 2040-talens ekonomiska verklighet. Därför behöver hela utbildningssektorn klara av att leva i en tid av snabb förändring.
Vi löser inte skolans problem genom att skylla på invandring, skärmar eller hur läroplanen ser ut.
Problemen löser vi genom att stöda lärare och elever, höja ambitionsnivån och stärka strukturerna – samtidigt.
Vid sidan av kunskap behöver vi dessutom mer empati, mer samarbetsförmåga och en inställning som präglas av livslångt lärande. Det här är inte ”mjuka” värden, utan kärnan i framtidens konkurrenskraft.
Som undervisningsminister ser jag grundskolan som helt central för vår framtid. Låt oss höja ribban tillsammans.
Den kommande kompetensgarantin är nästa steg. Vi måste trygga arbetsro både för lärare och elever, och ge varje barn chansen att nå sin potential – med blicken riktad framåt, inte bakåt.