Det glada oväsendet
Förmågan att koncentrera oss är trots allt fortfarande en färdighet som behövs i denna värld, oberoende av den teknologiska, digitala revolution som pågår runt omkring oss.
I en kommun har basketställningarna behövt grävas fram från kommunens förråd. Barnen saknade nämligen lekar och spel under rasterna, eftersom mobiltelefonerna enligt skolans beslut skulle lämnas i ryggsäcken.
I en annan kommun berättade rektorn att ljudnivån numera är hög under rasterna. Barnen sitter inte längre tysta och ensamma, utan pratar med varandra, leker och spelar. Ibland uppstår det förstås små gräl, men oväsendet är mestadels positivt: äkta, direkt interaktion och gemenskap.
När höstterminen nu hunnit till oktober verkar mobilförbudet, som trädde i kraft i början av augusti, ha förändrat vardagen och den inre dynamiken i många skolor i en positiv riktning.
Även om lagen endast begränsar användningen under lektionstid, har många skolor – till min glädje och enligt min uppmaning – valt att begränsa användningen även under rasterna. Lika centralt som att skolan lär ut att läsa, räkna och förstå vårt samhälle, är att den lär ut interaktion och sociala färdigheter. Dessa lär man sig genom att göra saker tillsammans, tala och lyssna, diskutera.
Och det kräver tid och utrymme.
Enligt en svensk studie tillbringar barn utanför skolan över sex timmar om dagen framför en skärm. Tidsanvändning är på många sätt ett nollsummespel – en timme som ägnas åt en sak är bort från något annat.
När begränsningen av mobilanvändning under lektionstid verkar leda till att användningen minskar även på rasterna, finns det skäl att hoppas att samma positiva effekt också visar sig på fritiden. Då kan vi vara på väg att lösa den centrala utmaningen för utbildningen: de sjunkande inlärningsresultaten.
Jag tror starkt att huvudorsaken till de försämrade inlärningsresultaten finns i vår försvagade koncentrationsförmåga. Det är något som drabbar både oss vuxna och de unga.
En orsak till detta är den lilla apparat som surrar och vibrerar i fickan och i väskan. Den har distraherat oss bort från den verklighet där vi kunde sitta stilla i en timme och vända på bokens sidor, utan avbrott.
Förmågan att koncentrera oss är trots allt fortfarande en färdighet som behövs i denna värld, oberoende av den teknologiska, digitala revolution som pågår runtomkring oss.
Skolans uppgift är att lära unga de centrala färdigheter världen kräver av dem. Behovet av digital kompetens är naturligtvis en central fråga. Vi kan inte blunda för det. Men i vår tid behöver vi fortfarande förmågan att fördjupa oss, att koncentrera oss och att vara långsamma. Man kan säga att det är en förutsättning för djup inlärning.
Förhoppningsvis leder lagändringen till att mobiltelefonerna spelar en något mindre roll i barnens och ungdomarnas liv. Och inte genom det bara till livligare raster, utan också till mer eftertanke, koncentration, fördjupning och därigenom en bättre förmåga att lära sig nytt om världen och om oss själva.
Långsamhet behövs i denna snabba värld.
Turvaamme ylioppilastutkinnon rahoituksen
Vuoden 2025 talousarviossa Ylioppilastutkintolautakunnan määrärahaa pienennettiin 787 000 eurolla edellisvuoteen verrattuna, mikä vastaa noin kymmentä prosenttia vuoden 2024 menoista. Suurin osa lautakunnan toimintamenoista koostuu asiantuntijoille maksettavista palkkioista kokeiden laatimisesta ja koesuoritusten arvostelusta.
Ylioppilastutkintolautakunta tiedotti keväällä 2025, että talouden sopeutustoimet vaikuttaisivat ylioppilastutkinnon järjestämiseen vuodesta 2026 alkaen. Vuosien 2026–2027 säästöt olisi katettu muun muassa alentamalla sensoreiden arvostelupalkkioita viidellä prosentilla sekä kehittämällä kokeiden rakenteita ja tehtävätyyppejä siten, että arvostelutyön määrä vähenisi. Tämä olisi tarkoittanut avovastausten määrän vähentämistä, monivalintatehtävien lisäämistä sekä vastausten merkkimäärien rajoittamista.
Opetusministeri, RKP:n puheenjohtaja Anders Adlercreutz on siksi päättänyt, että täydentävässä talousarvioesityksessä tehdään opetus- ja kulttuuriministeriön sisäinen määrärahojen siirto, joka kattaa vuoden 2025 talousarviossa tehdyn sopeutuksen.
– Ylioppilastutkinnolla on suuri merkitys. Sen tulee mitata tietoja ja sivistystä kokonaisvaltaisesti. Rahoituksen turvaamisen tavoitteena on varmistaa, ettei äkillisiä säästötoimenpiteitä tarvitse toteuttaa tavalla, joka vaikuttaisi tutkinnon sisältöön tai rakenteeseen, sanoo Adlercreutz sanoo.
– Tavoitteena on, ettei monivalintatehtävien käyttöä laajenneta aiemmin ilmoitetulla tavalla, eikä vastausten sallittua pituutta lyhennetä esimerkiksi äidinkielen kokeessa tai muissa aineissa, Adlercreutz sanoo.
Lukutaito on elinikäisen oppimisen perusta
Lukutaito on avain siihen, että ymmärrämme, miten maailma toimii. Kansainvälisenä lukutaitopäivänä opetusministeri ja RKP:n puheenjohtaja Anders Adlercreutz haluaa nostaa esiin lukutaidon merkityksen sille, että kaikki voivat yhdenvertaisesti osallistua yhteiskuntaan.
– Suomi on jo monien vuosien ajan painottanut, että lapsille ja nuorille annetaan vahvat valmiudet sekä lukemisessa että digitaalisessa osaamisessa. Hallitus on panostanut peruskoulun alempiin vuosiluokkiin ja vahvistanut lukemisen tukea. Kuluvasta lukukaudesta alkaen olemme lisänneet äidinkielen ja kirjallisuuden viikkotunteja alakoulussa, sillä juuri lukutaito on kaiken muun oppimisen perusta, Adlercreutz sanoo.
Tämän vuoden teema, Lukutaidon edistäminen digitaalisella aikakaudella, korostaa, että lukutaito on nykyään paljon enemmän kuin vain paperilta lukemista ja kirjoittamista. Se tarkoittaa myös kykyä tarkastella tietoa kriittisesti, ymmärtää digitaalisia ympäristöjä ja tuottaa itse sisältöä turvallisesti ja osallistavasti.
– Suomessa olemme määrätietoisesti panostaneet digitaaliseen lukutaitoon, ja lapsemme saavat varhain valmiuksia ajatella kriittisesti ja analysoida tietoa. Samalla haasteita on yhä, sekä kansallisesti että globaalisti. Suomi on lukutaidossa maailman kärkeä, mutta samalla ei saa unohtaa sitä tosiasiaa, että satoja miljoonia ihmisiä eri puolilla maailmaa edelleen on vailla lukemisen ja kirjoittamisen perustaitoja, Adlercreutz sanoo.
– Lukutaito on elinikäisen oppimisen perusta. Kun investoimme lukemiseen ja medialukutaitoon, investoimme lastemme ja nuortemme tulevaisuuteen. Kyse ei ole vain siitä, mitä koulussa tehdään, vaan myös me vanhemmat voimme omalla esimerkillämme vaikuttaa asenteisiin lukemista kohtaan, Adlercreutz painottaa.
Låt varje dag vara Nordens dag
/0 Comments/in 1 koulutus, Uncategorized, Norden, SFP RKP /by AndersFör 64 år sedan, den 23 mars 1962, undertecknades Helsingforsavtalet – det avtal som gav det nordiska samarbetet dess ramar. Dagen firar vi som Nordens dag, för att påminna oss om den unika gemenskap vi delar.
Under årens lopp har samarbetet prövats. Migrationen och pandemin satte det under press, och förhoppningsvis har vi också tagit lärdom av det. I dag är det nordiska samarbetet mångfacetterat: våra regeringar samverkar inom Nordiska ministerrådet och våra parlament inom Nordiska rådet. De senaste årens säkerhetspolitiska förändringar har dessutom fördjupat samarbetet ytterligare – genom vårt gemensamma Natomedlemskap och ett tätare samarbete kring till exempel krisberedskap. De senaste tidernas diskussion kring kärnvapen är också en del av en harmonisering av vår lagstiftning – om än kring ett bistert tema.
För många är det ändå de vardagliga kontakterna som binder oss samman. Särskilt vi finländare rör på oss – i Sverige bor i dag över 120 000 personer födda i Finland. Det ska vara enkelt att röra sig i Norden. Det ska kännas lika naturligt att studera i Århus eller Lund som i Åbo. Vi berikas när människor rör sig i alla riktningar – och här finns det mycket att göra.
I en allt mer komplex värld är det avgörande att ha vänner och allierade. Var för sig är de nordiska länderna små, men tillsammans utgör vi en kraft som är större än summan av våra delar. Få regioner i världen har ett lika starkt varumärke som Norden. Det blev vi åter påminda om när World Happiness Report nyligen publicerades: alla fem nordiska länder placerade sig bland de sex främsta, med Finland i topp.
Samtidigt har våra samhällen utvecklats på olika sätt. Den danska socialdemokratins syn på invandring har förståeligt nog väckt förvånade reaktioner i andra nordiska länder. I Finland har det varit svårt för vissa att förhålla sig till de svenska socialdemokraternas skattepolitiska reformer, som avskaffandet av arvsskatten. Det är viktigt att förstå varje lands särskilda förutsättningar – men också att vara öppen för att goda lösningar kan fungera på fler håll.
Alla nordiska länder behöver tillväxt. Våra välfärdssamhällen måste vara långsiktigt hållbara. Genom ett tätt samarbete har vi i Norden alla förutsättningar att lyckas ännu bättre.
Under denna regeringsperiod har samarbetet varit ovanligt nära och konkret. Det svensk-finska regeringsmötet 2024 är ett tydligt exempel. På EU-nivå är vår koordinering starkare än tidigare, och i takt med att säkerhetsfrågorna fått större tyngd har också Norden blivit mer synligt.
Det är också nödvändigt. När frihandel, rättsstat, jämställdhet, hållbarhet och säkerhet utmanas globalt kan de nordiska länderna bidra med erfarenheter och lösningar som behövs – inte bara inom EU utan i världen i stort. Finland behöver ett starkare Norden, EU behöver mer nordiskt inflytande, och världen behöver ett mer nordiskt EU.
De nordiska statsministrarna har slagit fast målet: Norden ska vara världens mest integrerade region år 2030. Tiden går snabbt, och vi behöver aktivt fördjupa samarbetet för att nå dit. Det formella samarbetet har sina verktyg – som Gränshinderrådet, där Finlands representant Astrid Thors arbetar med att identifiera hinder och föreslå lösningar. Men ansvaret ligger också hos oss alla. Genom våra egna val kan vi stärka den nordiska gemenskapen i vardagen.
Nordens dag firas en gång om året.
Men vi som lever i Norden har anledning att fira betydligt oftare än så.
Barn är viktigare än strukturer
/0 Comments/in 1 koulutus, Uncategorized, Insändare, kirkkonummi, SFP RKP /by AndersSenaste vecka uppdagades det att svenskspråkiga barn inom småbarnspedagogiken i Kyrkslätt i praktiken saknar tillgång till psykologstöd på sitt eget språk. I stället erbjuds stöd i form av finskspråkig konsultation. Det här är oacceptabelt.
När Kyrkslätt rekryterade psykologtjänster inom småbarnspedagogiken prioriterades inte kunskaper i svenska. Språkkunskaper sågs i rekryteringen bara som en merit, och inte som ett krav. Resultatet blev att svenskspråkiga barns behov inte beaktades.
Kommunens egna utredningar visar att psykolog- och kuratorstjänster spelar en viktig roll för barns välbefinnande. Tjänsterna bidrar till att problem upptäcks i tid, de ger stöd till personal och familjer och förebygger svårigheter längre fram. Det är alltså helt avgörande att stödet fungerar i praktiken.
För små barn är språket inte bara ett kommunikationsmedel. Det ger trygghet och skapar den kontakt barnen har till vuxna. Barn som behöver psykologiskt stöd befinner sig ofta i en situation där känslor är svåra att sätta ord på redan från början. Om stödet dessutom ges på ett annat språk än barnets modersmål blir tröskeln ännu högre.
Att erbjuda stöd på barnets eget språk är därför inte en detaljfråga, eller någonting som bara är trevligt att ha. Språket är en förutsättning för att stödet ska fungera.
Det här är självklart överallt, men i en tvåspråkig kommun som Kyrkslätt ska det här inte ens behöva diskuteras. Det ska vara helt självklart. Det ska vara självklart för både politiker och tjänsteinnehavare.
Rekrytering av psykologer och andra specialister kan vara utmanande. Många kommuner konkurrerar om samma yrkesgrupper. Men just därför är det viktigt vilka signaler kommunen skickar. Språkkunskaper måste tydligt framgå. De är helt centrala för att man ska kunna sköta uppdraget.
Kyrkslätt är en tvåspråkig kommun där en betydande del av invånarna har svenska som modersmål. Det innebär också ett ansvar att säkerställa att kommunens tjänster fungerar på båda språken i praktiken – inte bara i teorin.
För familjer med barn i svensk småbarnspedagogik handlar frågan ytterst om trygghet och förtroende. Föräldrar ska kunna lita på att deras barn får stöd när det behövs och att stödet ges på ett språk barnet förstår.
Det är därför viktigt att kommunen ser över hur stödtjänsterna inom småbarnspedagogiken organiseras. Om nuvarande strukturer inte fungerar behöver man hitta lösningar som fungerar bättre.
När det gäller små barns välbefinnande ska utgångspunkten vara klar. Strukturer och organisationsmodeller får aldrig vara viktigare än barnens behov.
Uskonnon merkitys maailmamme ymmärtämisessä kasvaa jatkuvasti – uskonnonopetuksen uudistus ei vähättele kristillistä historiaa
/0 Comments/in 1 koulutus, blog, Hallitus, SFP RKP /by AndersOpetusministerinä olen lukemattomista asiantuntijoiden kanssa käydyistä keskusteluista saanut monia syitä pohtia, miten koulu voi, mitä meidän tulisi painottaa ja miten oppimista tulisi kehittää. Yksi näistä on uskonnonopetus.
Ilmoitin jokin aika sitten, että ministeriöni käynnistää selvityksen sen arvioimiseksi, voisimmeko luoda uuden, kaikille yhteisen uskonnonopetuksen ja elämänkatsomustiedon yhdistävän oppiaineen. Tämä herättää luonnollisesti erilaisia reaktioita, ja ymmärrän sen hyvin. Siksi asiaa on välttämätöntä käsitellä harkiten ja vuoropuhelussa eri uskonnollisten yhteisöjen kanssa. Selvitystyön tuloksena tavoitteena on kehittää malli, jota voidaan sen jälkeen arvioida ja käsitellä avoimesti.
Maamme historia, kansamme historia ja kulttuurinen identiteettimme ovat vahvasti kristillisen uskon ja kirkon historian muovaamia. Tämä on tärkeää tuntea ja tunnistaa. Oma usko on sen sijaan asia, johon jokaisen on itse otettava kantaa. Koulun tehtävänä on puolestaan antaa edellytykset syvälliselle ymmärrykselle historiastamme sekä tarjota välineitä kohdata maailma oman kodin, lähipiirin ja maan ulkopuolella.
Perusopetuksessa meillä on nykyisin eriytetty uskonnonopetus, jossa oppilaat saavat opetusta sen mukaan, mihin uskonnolliseen yhdyskuntaan perhe kuuluu.
Evankelis-luterilaisen kirkon jäsenet opiskelevat evankelis-luterilaista uskontoa, kirkkoon kuulumattomilla on mahdollisuus valita elämänkatsomustieto, ja jos kunnassa kolme tai useampi oppilas kuuluu muuhun uskonnolliseen yhdyskuntaan, heillä on oikeus oman uskontonsa opetukseen. Usein tämä toimii hyvin, mutta näemme myös yhä useammin tilanteita, joissa lukujärjestyksen toimivuuden vuoksi joudutaan muodostamaan kokonaisia luokkia uskonnollisen taustan perusteella. Joissakin kouluissa esimerkiksi muslimioppilaat sijoitetaan omiin luokkiin, jotta heidän uskonnonopetuksensa saadaan sovitettua lukujärjestykseen. Usein opetusta annetaan koulun ulkopuolella, ja usein opettajalla ei ole muodollista pätevyyttä. Tällaisen kehityksen ongelmat ovat ilmeisiä.
Kaikille yhteisen uuden oppiaineen luominen ei tarkoita millään tavoin kristillisen historiamme tai kulttuurisen perintömme vähättelyä, vaan pikemminkin sen selkeyttämistä. Kaikkien suomalaisen koulun oppilaiden on tärkeää tietää, miksi vietämme pitkäperjantaita vapaapäivänä, miksi koulun joulujuhla on täysin luonteva osa koulukulttuuria ja miten esimerkiksi vuorisaarna on vaikuttanut käsitykseemme oikeasta ja väärästä – sekä miten kaikki tämä on muokannut maamme ja kulttuurimme kehitystä.
Lähes vuosittain toistuu keskustelu siitä, voidaanko kevätjuhlassa laulaa Suvivirsi tai joulujuhlissa Enkeli taivaan, tai voidaanko ylipäätään järjestää joulujuhla. Vastaus on selvä: totta kai voidaan. Meidän tulee ilman muuta vaalia niitä perinteitä, joiden varaan maamme on rakentunut. Näin voidaan tehdä tunnistamalla näiden elementtien olevan osa kulttuurihistoriaamme. Yhteinen oppiaine helpottaisi myös tämän ymmärtämistä, yhteisesti.
Turun piispa Mari Leppänen avasi omasta puolestaan keskustelun tammikuussa Helsingin Sanomissa, jossa hän antoi tukensa uudistukseen ja totesi, että “Koulu on yhteiskunnan keskeisin sivistysinstituutio. Sen tehtävä on antaa kaikille lapsille ja nuorille valmiudet ymmärtää maailmaa, jossa uskonnolla ja katsomuksilla on edelleen suuri merkitys.” Olen samaa mieltä.