Klimatarbetet kräver ekonomiska incitament / Insändare i HBL 3.11.2021

Det finns få branscher som man med säkerhet kan förutspå en ljus framtid för, men den industri som tar fram rena lösningar för framtidens utmaningar är garanterat en av dem.

Det vet också Climate Leadership Council, som representerar företag som står för ca 90 procent av Helsingforsbörsens värde. Även de kräver klimatåtgärder. Och senast då är det skäl att sluta odla ett narrativ om en motsättning mellan klimatarbete och ekonomi eller företagens väl. För det finns ingen.

Det är förutom i den rena industrins också i nationalekonomins intresse att vi visar framfötterna och går i täten som nation. Om vi i Finland skapar förutsättningar för dessa företag att på hemmamarknaden leverera referensprojekt är det mycket lättare för dem att i ett senare skede vinna affärer på exportmarknaden.

Därför är tankarna som framförts av till exempel Sannfinländarna om att Finland borde sänka ribban och skjuta klimatmålen framåt i tiden kontraproduktiva. Det skulle per automatik stoppa många av de investeringar som idag planeras i Finland och med stor sannolikhet försämra vår konkurrenskraft på längre sikt.

Klimatdiskussionen tog fart igen under hösten, och med goda skäl. IPCC-rapporten från i sommar målade tydligt upp vad det betyder om vi misslyckas. Samtidigt kan det konstateras att Finland på många sätt är på rätt väg. En hel del återstår att göra, men mycket tyder på att vi kommer att uppnå vårt mål.

En del saker rullar i rätt riktning utan speciellt stora knuffar från politikerhåll. Det heta potatisen inför riksdagsvalet 2019 – om bilarnas förbränningsmotorer borde förbjudas och i så fall när – har lösts av bilfabrikanterna, som själv deklarerat att de kommer att fasa ut produktionen av dem.

Samtidigt är den politiska diskussionen om klimatåtgärderna relativt abstrakt. Man talar om principer och mekanismer, men lite om vad det betyder i praktiken. Och det är förståeligt: abstraktioner syns inte i vardagen. Det är lättare att tala om skatteförskjutningar från arbete till konsumtion som en klimatåtgärd eller att säga att vi ska beskatta bilarnas utsläpp i stället för att beskatta köp av bilar än att säga vad det verkligen betyder. I det senare fallet högre bensinpriser.

Det mest kostnadseffektiva sättet att nå klimatmålen är nämligen via ekonomiska incitament – till exempel genom utsläppshandel eller via beskattningslösningar.

Båda två fungerar på samma sätt: vi gör det vi vill ha billigare, och det vi inte vill ha dyrare. Påståendet om att det inte skulle inverka på vardagen är struntprat. Det kommer att inverka. Förändringar sker inte om folk inte ser sig sporrade – eller tvingade – att göra dem.

I slutändan handlar nämligen allting om att vi ska ändra våra vanor. Våra sätt att arbeta, resa, konsumera, bo. Och det är en förändring – fastän den gott delvis kan ske genom naturliga övergångar till renare teknologi.

Samtidigt kan vi inte blunda för det, att en skatteförskjutning i sinom tid när den haft önskad effekt kommer att lämna ett stort hål i statsfinanserna. Det måste kompenseras med något annat – eller för all del, utgifterna sänkas i motsvarande grad.

De stigande elpriserna vi fått se beror delvis på att priset på utsläppsrätter stiger. Utsläppshandeln börjar alltså fungera som den ska, men i en situation där vi inte tillräckligt snabbt övergett de fossila systemen. Om Europa inte frångår fossila lösningar kommer vi kanske också i framtiden dras med liknande bekymmer, för att inte tala om de utrikespolitiska konsekvenser ett beroende av exempelvis rysk naturgas kan förorsaka.

När vi försöker få resten av EU med oss i denna övergång är det skäl att hålla tungan rätt i mun. Diskussionen om de kommande nya ramverken för EU:s ekonomiska styrning gagnas inte av att vi hittar på en omkörsfil för den gröna omställningen. Om den ställs utanför allt annat blir det lätt en spelbricka som i förlängningen kan rasera förtroendet för EU, både politiskt och ekonomiskt.

Vi måste tala klarspråk om klimatåtgärdernas nödvändighet, annars händer inget. För även om klimatarbetet betyder en förändring i allas vardag ska vi inte blunda för de möjligheterna det arbetet för med sig – eller för konsekvenserna av alternativet att vi inte gör något alls.

Adlercreutz: Uppbåden skall gälla alla, jämställt

I torsdagens debatt om den försvarspolitiska redogörelsen tog Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz ställning för införandet av ett jämställt uppbåd.

– Grunden i vår försvarspolitik är en allmän värnplikt. Svenska riksdagsgruppen ser det som en naturlig utveckling att uppbåden ska gälla alla. Det är en jämställdhetsfråga. Kvinnor ska få ställa sig frågan: Är jag beredd att göra värnplikt? säger Adlercreutz.

Adlercreutz var medlem i försvarsredogörelsens parlamentariska uppföljningsgrupp och representerar SFP i riksdagens försvarsutskott.

–  Under de senaste tio åren har säkerhetsläget i Europa förändrats och försämrats. Konflikternas spektrum är bredare och till en del mer oförutsägbar än förr. Det är i denna verklighet och mot detta faktum vi behandlar redogörelsen. Den här utvecklingen innebär att vår resiliens prövas på ett annat sätt än tidigare.

I gruppanförandet lyfte Adlercreutz även fram betydelsen av Finlands internationella referensramar inom försvarspolitiken.

– EU, Nato och Nordefco är våra viktigaste samarbetspartners – utan att glömma Sverige, Norge och USA. Vi är glada över det förtätade försvarssamarbetet. Tomrum som uppkommer fylls nämligen lätt upp – det är inte en tillfällighet att Kina deltog i en militärövning i Östersjön. Ett litet land som Finland är beroende av samarbetspartners för att vi ska kunna upprätthålla stabiliteten i vårt eget närområde.

Gruppanförande i riksdagens debatt om den försvarspolitiska redogörelsen 16.9.2021

Ärade talman,

Under de senaste tio åren har säkerhetsläget i Europa, Norden inkluderad, försämrats och förändrats. Det regelbaserade system som vi tagit för givet har kraftigt ifrågasatts. Krim har annekterats och vi har flera frysta konflikter i östra Europa och norra Asien.

Man kan med fog säga att tröskeln för att använda militära medel har sänkts.

Samtidigt är det inte bara stormaktsspelet som avgöra vad oroshärdar föds. Fenomen som klimatförändringen kan också leda till oroligheter som i förlängningen återspeglas i vår säkerhetspolitik.

Arvoisa puhemies,

Uhkat eivät ole pelkästään sotilaallisia. Vaikuttamista tapahtuu laajasti, ja informaatiovaikuttaminen voi usein olla tehokkaampaa kuin sotilaallisilla keinoilla uhkaileminen. Levottomuutta ja sisäistä hajaannusta voi luoda sotilaallisilla toimenpiteillä uhkaamalla, mutta myös disinformaation avulla.

Mielipiteitä jakavien poliittisten kysymysten, kuten esimerkiksi maahanmuuton, käytöstä propagandistisiin tarkoituksiin ja levottomuuden luomiseksi on olemassa selkeitä viitteitä ja todisteita. Luodaan uhkakuvia ja ruokitaan eripuraa.

EU:n kyseenalaistamisen tarkoituksena ei aina ole unionin kehittäminen. Joskus tarkoituksena on myös tahallinen epäluottamuksen luominen ja unionin heikentäminen. Salaliittoteorioita levitetään esimerkiksi mobiiliverkkoihin liittyen ja nyt viimeksi rokotteita koskevien epäluulojen herättämiseksi.

Puolustuspolitiikka on nykyään aiempaa laajempi käsite. Se tarkoittaa myös sitä, että kriisinsietokykyä koetellaan eri tavalla kuin aiemmin.

Tässä todellisuudessa ja tämän tosiseikan valossa käsittelemme Suomen puolustuspoliittista selontekoa. Käsittelemme sitä maailmassa, jossa konfliktien kirjo on aiempaa laajempi ja osittain myös heikommin ennakoitavissa.

Pelikentällä on uusia toimijoita. Kuka olisi kymmenen vuotta sitten uskonut, että Kiina osallistuu Itämerellä järjestettäviin sotilasharjoituksiin?

Ärade talman,

Grunden i vår försvarspolitik är en allmän värnplikt. Svenska riksdagsgruppen ser det som en naturlig utveckling att också kvinnor omfattas av uppbåden. Det är en jämställdhetsfråga att alla medborgare skall få ställa sig frågan: Är jag beredd att göra värnplikt?

Återkommande repetitionsövningar liksom de lokala och nationella försvarskurserna bidrar till att uppehålla en nationell medvetenhet om det komplexa system som behövs för att vi skall klara oss i en kris. Av vilket slag krisen än må vara.

Under denna regeringsperiod görs stora satsningar på både marin och luftförsvar. Det är glädjande att de stöds av alla partier.

Men inget land klarar sig ensamt. Och om säkerheten i våra närområden, eller på annat håll i Europa, är hotad, kan Finland som medlem av EU inte hålla sig utanför. Vi är beroende av våra samarbetspartners för att upprätthålla stabiliteten i vårt eget närområde.

EU, Nato och Nordefco är våra viktigaste internationella referensramar för försvarspolitiskt samarbete – utan att glömma Sverige, Norge och USA.

De fyller alla sina egna funktioner. Det är också viktigt att vi kan hushålla med dessa resurser. Det är inte ändamålsenligt att bygga upp överlappande kapaciteter. Man kan fråga sig om det är ändamålsenligt att EU gör det NATO kan göra.

Arvoisa puhemies,

Mainitsemisen arvoista on se, että Suomi on useimpien Naton keskeisten yhteistyöverkostojen jäsen. Suomi ei ole Naton jäsen, mutta se on sen tiiviisti integroitunut yhteistyökumppani. Vahva ja yhtenäinen Nato on Suomen etu.

Ruotsissa voi hyvinkin käydä niin, että keskustelu Nato-jäsenyydestä ottaa askeleen eteenpäin seuraavien vaalien jälkeen. Ruotsalaisen eduskuntaryhmän mielestä siitä pitäisi kyetä keskustelemaan myös Suomessa.

Kataisen hallituksen aloittama ja Sipilän hallituksen jatkama puolustusyhteistyön tiivistäminen Ruotsin kanssa on kehittynyt entisestään. Se on hyvä. Ei pelkästään siksi, että meillä on toisiaan täydentäviä suorituskykyjä, vaan myös siksi, että se vahvistaa pohjoismaista yhteistyötä ylipäänsä.

Mutta turvallisuudessa ei ole kyse vain sotilaallisista asioista tai kyberasioista.

Puolustusvoimille on annettava tunnustusta Afganistanin onnistuneesta evakuointioperaatiosta.

Mutta myös katastrofin syy on selvä. Yhteiskunta ei pysy koossa ilman demokratiaa, oikeusvaltiota, yhdenvertaisuutta, tasa-arvoa ja sitä, että kaikki löytävät oman paikkansa ja saavat yhdenvertaiset mahdollisuudet.

Toissa päivänä keskustelimme kehityspoliittisesta selonteosta. Sen avulla emme rakenna pohjaa ainoastaan kehitykselle vaan myös turvallisuudelle. Monimutkaisessa maailmassa tarvitaan monenlaisia keinoja. Joskus kovia, mutta toivottavasti niin harvoin kuin mahdollista.

Nånting är det som inte funkar!

Livet i Finland som förälder är relativt lätt. Många av de bekymmer man får tampas med i andra länder känns rent av absurda. VI behöver inte välja boningsort på basen av hurdana de olika skolorna är. Vi behöver inte samla in pengar via kakbak eller donationer för att skolan ska kunna skaffa böcker eller som förälder ha ambulerande assistentturer. Grundskolan har skapat jämlikhet. Men det finns signaler som tyder att det finns sprickor i murverket.

Enligt det Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU) ökar ojämlikheten i vår skolvärld. Den ack så tråkiga men i det stora hela effektiva one-size-fits-all-grundskolan är inte mera så jämlik som vi kanske trott. Inlärningsresultaten är inte mer de samma överallt och skolan är inte mera lika duktig på att lyfta upp de barn som har ett sämre utgångsläge när de börjar skolan.

Nånting i vårt system funkar inte. Det är inte en obetydlig fråga. Om skolor delas upp i olika kategorier, om vi i allt högre grad har bättre och sämre bostadsområden, då förlorar vi sakta men säkert en del av det som varit vår framgångssaga. Vi går miste om kärnan i den nordiska välfärdsstaten som trots allt är ett system där den sociala mobiliteten hittills varit bättre än i så gott som alla andra länder.

Vad beror detta då på? Utan att kunna luta tillbaka mot gedigen forskning vågar jag påstå att familjernas situation segregeras. Somliga jobbar mer än tidigare. En del mindre. Psykisk ohälsa är ett stort problem och utmaningarna i klassrummet större än tidigare. Samtidigt har vår bostadspolitik som länge lyckats motverka segregering betydligt bättre än till exempel den svenska inte mera kunnat stå emot det, att de socioekonomiska skillnaderna mellan  bostadsområden växer. Allt detta syns i skolan, där man i en viss situation kanske kan klara av en stor klass, men i en annan är samma lärarresurs totalt underdimensionerad.

Den vackra tanken om integrerade klasser kräver också resurser som svarar mot behovet. När alla skall undervisas i samma miljö måste det kompenseras med individuell uppmärksamhet. Och det finns det uppenbarligen inte alltid tillräckliga resurser till.

Men sedan finns det också en annan baksida, som kanske speciellt gäller våra svenskspråkiga skolor.

Vår värld kommer att vara allt mer diversifierad. Vi reser allt mer. Våra barn kommer med stor sannolikhet att tillbringa en del av sitt arbetsliv utomlands. De kommer med stor sannolikhet att arbeta tillsammans med någon som är född utanför vårt lands gränser.

Det, att integration så sällan sker på svenska liksom det, att invandrarinslagen i svenskspråkiga skolor ofta är mycket mindre än i finskspråkiga är ett problem. Eleverna går miste om en stor del av den förståelse som behövs i livet bortom skolbänken när de inte får uppleva denna diversitet i sin skola. Skolan kan inte vara frånkopplad från den verklighet vi lever i, för vi skall lära för livet som det är, inte för livet som det var.

Och med vetskap om det är det upp till oss politiker att se att den verkligheten också återspeglas i tillräckliga resurser.

 

Kolumn i tidningen Läraren, september 2021.

Svenska riksdagsgruppens sommarmöte: Höjd flyktingkvot och en humanitär korridor behövs nu för att hjälpa afghanerna

– Det är på sin plats och självklart att Finland inte avvisar afghaner för tillfället. Men det räcker inte. Vi måste införa snabba processer för att ta hand om dem som nu svävar i livsfara. Det inkluderar också deras familjer – familjeåterföreningsprocessen måste göras smidig och snabb för dessa människor. Det måste också kännas ofattbart tungt för många av de i Finland bosatta personer som nu är oroliga för sina anhöriga i Afghanistan.

Det konstaterade svenska riksdagsgruppen som på onsdag öppnade sitt tvådagars sommarmöte i Nagu, Pargas.

– Efter att talibanerna har tagit över makten är särskilt kvinnor och flickor plötsligt i en mycket utsatt position. Det är också människorättsaktivister och journalister. Också de otaliga afghaner som hjälpt med säkerheten i anslutning till de utländska organisationernas och beskickningarnas verksamhet är i fara, kommenterar riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz.

Svenska riksdagsgruppen uttrycker sin stora oro för att en humanitär katastrof sveper över Afghanistan, inför våra ögon. Partiordförande, justitieminister Anna-Maja Henriksson anser att det måste finnas beredskap i detta läge att höja flyktingkvoten.

– Det är alldeles klart att regeringen nu bör ha beredskap att höja flyktingkvoten från 1050 uppåt. Situationen i Afghanistan har eskalerat och det gör det mycket motiverat att flyktingskvoten nu skulle höjas utöver det som överenskommits i regeringsprogrammet. Vi måste hjälpa de mest utsatta. Det vore både oskäligt och omänskligt, ifall Finland inte skulle bära sitt internationella ansvar, säger Anna-Maja Henriksson.

– Vi kan inte låta byråkratin komma emellan och ta udden från våra hjälpinsatser. Praktiska hinder, som att man måste ta sig till det finländska konsulatet i New Delhi för att komma vidare i familjeåterföreningsprocessen, måste bort. Det är ett omöjligt och omänskligt krav i denna akuta situation, slår riksdagsgruppen fast.

– I och med att Finland beslutat att evakuera vår egen ambassadpersonal blir EU och FN viktiga kanaler. Vi måste också arbeta via dessa organisationer så att hjälpen kommer fram i tid. Det behövs en internationell humanitär korridor. Det är också ett sätt att motarbeta människosmugglingen.

Anders Adlercreutz: EU bör vara vägvisare i klimatpolitiken

Det är skäl att tala klarspråk i klimatpolitiken, understryker Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz.

– För Finlands del är det här inte bara regeringens angelägenhet. Oppositionen bör också inse stundens allvar. Det handlarna om en stor omställning, en omställning som också öppnar för nya möjligheter. Och det är helt klart, att EU behövs för att vi skall klara av den globala utmaningen vi står inför, säger Adlercreutz.

Enligt den internationella klimatpanelen IPCC:s rapport som kom ut igår är det möjligt att vi redan på 2030 -talet når en global uppvärmning på 1.5 grader. Det är enligt många experter en smärtgräns.

EU presenterade sitt klimatpaket i juli. Åtgärdspaketet betyder att EU minskar sina nettoutsläpp med minst 55 procent fram till 2030.

– I ett globalt perspektiv har det Finland gör bara en begränsad betydelse. Men det EU gör är helt avgörande. Som en del av EU kan och bör vi arbeta för en rättvis, ambitiös global klimatpolitik. Det gagnar våra företag och via det vår ekonomi, säger Adlercreutz.

Han framhåller att om EU ställer krav, och unionen som världens största marknad säger att det här är vår standard, då måste den övriga världen också reagera.

-Ett starkt och fungerande EU kan vara en ledare inom den globala klimatpolitiken. Höstens klimatmöte COP26 i Glasgow kan förhoppningsvis vara den positiva milstolpe vi behöver.

-Utsläppshandeln måste stärkas. Vår resterande koldioxidbudget måste kopplas till den och marknadsmekanismerna måste justeras så att de stöder de mål vi har, understryker Adlercreutz.

Politiken i Kyrkslätt kan vara landets mest konstruktiva och resultatinrikade.

När vi läser detta är kommunalvalskampanjen alldeles på slutrukakan. På söndag kväll vet vi redan vem de nya medlemmarna i fullmäktige är. Då vet vi vem som får äran att styra skeppet som heter Kyrkslätt under de fyra kommande åren. Vi lever alltså i spännande tider.

Då resultatet publiceras kör det verkliga arbetet igång – då är det dags att kasta kampanjsinnet i skräpkorgen och börja sätta sig in i de brännande aktuella frågorna. Som tur finns det tid för att ta itu med dem över sommaren i hängmattan.

För en del är de frågor som ligger på fullmäktiges agenda bekanta, men för många nya förtroendevalda är frågorna nya. De nya fullmäktigeledamöterna måste därtill lära sig de olika praktikaliteterna som hör till jobbet. Här har de gamla ledamöterna en möjlighet att hjälpa till: det är en ära att få vara mentor.

Och vare sig man är ny eller gammal är kommunfullmäktige nytt, förnyat.

Som kommunfullmäktigeordförande har jag aktivt strävat till att arbeta emot partipolitisering och motsättningar. Det trevliga i kommunalpolitiken är också det, att den saknar skiljelinjen mellan regering och opposition. Här framhävs samarbete och det bästa slutresultatet nås då ledamöter från olika partier konstruktivt arbetar tillsammans. Ofta godkänns till exempel budgeten enhälligt, och kan då anses representera den gemensamma synen. De flesta ärenden godkänns också utan en separat omröstning. I fullmäktige ser vi heller sällan partidisciplin och till exempel motioner görs ofta tillsammans över partigränserna.

Då jag själv blev invald i fullmäktige för första gången år 2012 var jag en nybörjare inom politiken. Jag hade inte ens en bakgrund inom ett parti. En av de första tankarna som slog mig då arbetet kört igång var varför i all världen jag inte aktiverat mig tidigare! Fullmäktige är fullt av trevliga mänskor och vi tillbringade tid tillsammans också utanför fullmäktigemötena. Vi hade också ärenden på vårt bord som tydligt påverkade alla kommuninvånare. Det kändes fint att få påverka! Jag hoppas att alla de snart invalda nya ledamöterna får en lika positiv upplevelse av starten på sin politikerbana som jag.

Coronaviruset har emellertid försvårat samarbetet. Jag märker att den fysiska distansen och de uttröttande Teams-mötena ibland har en negativ inverkan också på politiken. Också med tanke på detta önskar jag att vi så snabbt som möjligt kunde återgå till det normala. Jag hoppas att det nya fullmäktige som idag väljs från första början skulle få uppleva kulturen om att jobba tillsammans och den entusiastiska atmosfären. För sanningen är denna: Oberoende av hur stor en politisk grupp är i fullmäktige, kan inget åstadkommas ensam.

Detta är inte det sista kommunalvalet, trots att många gjort kampanj för brinnande livet. Om fyra år är det kampanj igen. Inför valet har det varit diskussion om att det varit svårare än normalt att rekrytera kandidater. Också i medier har det diskuterats att många är rädda för att bli föremål för trakasserier eller negativ uppmärksamhet, och därför inte vågar gå med i politiken. Själv hoppas jag att alla invalda i Kyrkslätt har som målsättning att göra politik på ett sätt som får även den följande generationen att tro på att samhälleligt beslutsfattande är meningsfullt. Politiken i Kyrkslätt kan vara landets mest konstruktiva och resultatinriktade politik. Det är människorna som gör politiken. 

Jag tackar det nuvarande, snart avgående fullmäktige för gott samarbete och ett idogt arbete för kommunens bästa.

Vi gagnas inte av en progressiv kommunalskatt

Val skapar behov för ekonomiska utspel. Inför riksdagsvalet lovades högre pensioner. Inför kommunalvalet mera pengar till kommunerna. Förslaget om att göra kommunalskatten progressiv är ett sådant utspel. Och det är dåligt av många skäl. Det är också synnerligen dåligt för de kommuner som redan idag har det sämre.

Kommunalskatten är en plattskatt i teorin. I praktiken har den en progressiv natur redan idag – inte genom en föränderlig procentsats utan genom det, att olika avdrag leder till att många inte behöver betala kommunalskatt överhuvudtaget. Med inkomster under 16 000 euro betalar man inte kommunalskatt på sina inkomster, enligt Skattebetalarnas Centralförbund.

Men trots det är en verklig progressivitet inte i någons intresse.

En progressiv kommunalskatt enligt de tankar statsminister Sanna Marin kastade fram – en lägre skatt för dem med låga inkomster och en högre för dem med höga inkomster – betyder att kommuner som redan nu har ett dåligt skatteunderlag skulle lida ytterligare. Deras finansiering skulle minska, medan de kommuner som har det bra idag skulle få ökade intäkter.

Detta vore man sedan tvungen att kompensera med statsandelar, vilket betyder att den statliga inblandningen i den kommunala ekonomin skulle öka. Detta skulle minska på de förtroendevaldas möjligheter att styra ekonomin och minska den kommunala ekonomins transparens och förutsägbarhet. Det kunde också leda till en acceleration av skillnaderna i skattesats mellan olika kommuner. Det är inte en god utveckling.

Samtidigt skulle så kallade ”goda skattebetalare” bli en allt mer eftertraktad vara för kommunerna med allt vad det kan betyda av negativa följder.

Så modellen har uppenbara strukturella problem.

En progressiv kommunalskatt skulle också leda till en ökad allmän progressivitet i beskattningen. I en situation där vi redan idag beskattar en medelinkomst med en nästan fem procent högre skattesats än till exempel Sverige skulle vi ytterligare höja marginalskatten.

I stället för att slopa flitfällor skulle vi skapa dem.

Skattepolitiken skall vara förutsägbar och konsekvent. Man skall inte komplicera den mer än nödvändigt. Finland utjämnar idag inkomstskillnader mer än något annat land i världen. 27 procent av skattebetalarna betalar 97 procent av skatterna i statsbeskattningen (2014). Vi har inte bara en progressiv beskattning, vi tillämpar också olika avgifter på flera offentliga tjänster beroende på hurdana inkomsterna är.

Mot den här bakgrunden är det klart, att vi inte behöver eller gagnas av en progressiv kommunalskatt. I synnerhet som den skulle slå till mot dem som man synbarligen strävar att hjälpa – de svagaste kommunerna. I osäkra tider är ofta konsekvens och förutsägbarhet en bristvara, men likväl behövs dessa då mer än någonsin. Också inför ett val.

 

Insändare i Vasabladet 30.5.2021

Tal på SFP:s partidag 29.5.2021

Bästa partidag,

I politiken grälar frågorna, inte människorna. Så här tycker vi att det skall vara. Men så här är det inte alltid. Och det känns som om vi allt mer och mer glider i fel riktning ju mindre vi träffar varandra, ju mindre vi ses.

Och nu menar jag inte er, bästa partidag. Jag talar om politiken i allmänhet. Diskussionerna i samhället. När frågor blir konflikter och diskussioner inte sker öga mot öga utan via våra twitterbubblor går vi i fel riktning.

Då ser vi inte varandra, utan vi ser symboler, vi ser grupper, vi ser antagonister. Och ännu värre – vi ser inte lösningar. När det uttryckligen är lösningar som behövs.

Den här utvecklingen ser vi nu i valkampanjen. Plakat förstörs. Kandidater trakasseras. Skyltar skändas.

En diskussion på Twitter – nej inte ens en diskussion, en kommentar – kan leda till direkta hot.

Det här är en väg vi måste hitta ut ur.

Vi behöver en exitplan ur coronakrisen. Men vi behöver också en exitplan ur ett politiskt klimat där vad som helst tillåts. Där det är tillåtet att bygga ett politiskt narrativ kring rädsla, demonisering, hot.

Bästa partidag, arvoisa puoluekokous,

Tarvitsemme exit-suunnitelma ei ainoastaan koronasta, vaan myös siitä alati jyrkkenevästä polarisaatiosta, demonisoinnista, joka muodostuu esteeksi järkevälle keskustelulle. Kohtaamisille ja asioiden ratkaisemiselle.

Hyvät ystävät,

Politiikan luonteeseen kuuluu se, että roolit vaihtuvat. Välillä olemme hallituksessa, välillä oppositiossa. On ymmärrettävää, että asiat muuttuvat. On ymmärrettävää, että mielipiteissä on hienosäätöä.

Mutta fundamenteista pitää pitää kiinni. Jokaisessa puolueessa tulee olla jokin, joka ei muutu. Joitakin kysymyksiä, joihin kanta pysyy kaikissa tilanteissa.

Se ei liene liikaa vaadittu.

Minulta kysyttiin eilen, että mitkä ovat meidän kynnyskysymykset. Mistä asioista emme neuvottele. Siihen oli helppo vastata.

Tasa-arvo, ihmisoikeudet, markkinatalous, elinkeinovapaus, EU-jäsenyys – muutamia mainitakseni. Näistä emme neuvottele. Nämä ovat samoja olemme sitten oppositiossa tai hallituksessa.

Det måste finnas värderingar och saker som står fast. Oberoende av om man är i regering eller opposition.

EU är en sådan sak.

Nej. EU borde vara en sådan.

För det är den inte mera.

Vad betyder EU för oss? Det betyder trygghet. Det betyder ekonomisk nytta – ca 15 miljarder per år, för att vara exakt. Det betyder handel och växelverkan. Det betyder en större roll i det internationella samfundet.

Det betyder också, att vi har en chans att tackla våra stora globala problem. Tack vare EU finns det en chans att vi skall klara vår klimatutmaning, till exempel.

Därför måste vi veta vad vi vill med EU. Vi kan inte göra EU till en inrikespolitisk fråga. Vi kan inte göra det till en kommunalpolitisk fråga.

Samlingspartiet var berett att göra det. De var beredda att spela med Finlands i särklass viktigaste internationella relation. Ja, de var beredda att spela med vår ekonomi, vårt välstånd, vår export.

För att vi ”förhandlade fel”. För att ett land som representerar 1 procent av EU:s befolkning enbart fick överenskommelsen bättre, inte perfekt.

Det här får inte hända mer. Vi måste vara bättre än så.

För så här är det tydligen, bästa vänner – stabilitet är en bristvara.

Vi bör klara av att friställa vissa frågor från partipolitik och framförallt regerings-oppositionspolitik. EU är en sådan fråga.

Bästa partidag,

När jag talade till er för ett år sedan trodde jag att nästa partidag skulle bli annorlunda. Ja, vanlig. Så är det inte. Vår Via Dolorosa fortsätter även om vi kan ana en bättring. Också i riksdagen har det här året varit långt.

Trots att vi är i mitten av regeringsperioden finns det mycket som är ogjort. Mycket av vårt ambitiösa regeringsprogram återstår att behandlas. Svenska riksdagsgruppen sköter sin del av det här jobbet. Vi läser på, vi förhandlar, vi diskuterar, vi levererar.

Om några veckor torde vi komma i mål vad social- och hälsovårdsreformen beträffar. Då har ett över nästan två decennier långt lopp kommit till sin ända.

Arvoisa puolueväki, arvoisa puheenjohtaja,

Sote-uudistusta on yritetty pitkään. Nyt se tulee menemään maaliin.

Yrityksiä on ollut monta. Kerta toisensa jälkeen ne ovat kaatuneet poliittisiin erimielisyyksiin tai perustuslakiin.

Nyt meillä on uudistus, joka on perustuslain mukainen. Ja nyt se ei sitten kelpaa oppositiolle. Perustuslakivastainen kelpasi. Tämä ei.

Tämä kertoo paljon politiikan tilasta.

Bästa partidag,

Vi har nu en social- och hälsovårdsreform som inte är grundlagsstridig.

Den är inte perfekt. Men det är en markant förbättring jämfört med den modell man försökte sig på under förra perioden. Visst återstår en hel del arbete. Visst kommer det att krävas förbättringar. Visst är finansieringen ställvis problematisk.

Men vi kan nu gå vidare. Och förbättra den an efter.

Bästa partidag,

Politik fastnar lätt i retoriken. Men ibland är det skäl att påminna om det konkreta.

Den politiska diskussionen handlar lätt om förenklingar. Vi mot er, de mot oss. Men verkligheten är mer mångfacetterad. Alla regeringar har sina utmaningar. Ideologiskt renläriga lösningar lämnar ofta någon utanför. På vägen ut ur krisen måste vi ta hand om alla. Och det gör vi nu. Vi sporrar till sysselsättning men stöder också dem som har det svårt. Vi ger en puff åt de starka, men skapar också arbetstillfällen för dem som har nedsatt arbetsförmåga.

Vi har stött företagen. Vi har gett skydd åt ensamföretagare. Vi har sänkt industrins elskatt. Vi har infört dubbla avskrivningar för att stödja investeringar. Vi har höjt momsgränsen. Nu hjälper vi de överskuldsatta. Vi ser över hushållsavdraget, och tar fram en modell för att ge företagare samma skydd som de som är anställda – för att hjälpa dem som växlar mellan dessa roller.

Vi kommer också att göra processerna kring den arbetsrelaterade invandringen märkbart smidigare och snabbare.

Det här är företagarvänlig politik, även om oppositionen inte kan medge det. För man kan både tugga tuggummi och gå samtidigt.

Arvoisa puolueväki,

Politiikassa on hukassa, jos hukkaa kompassinsa. Ihan kuten elämässäkin.

Politiikka on helpompaa, jos tietää missä seisoo ja minne haluaa mennä. Ja se on helpompaa, ellei kantaansa tarvitse kalibroida jokaisen sometuulen mukaan. Meidän ei tarvitse. RKP:n ei tarvitse. Tulosta syntyy, koska suunta on selvä.

Me uskomme arvoihimme riippumatta siitä, olemmeko hallituksessa vai oppositiossa. On kyse sitten oikeusvaltiosta, EU:sta, ihmisoikeuksista tai yrittämisestä.

Sen Anna-Maja ja Thomas ovat osoittaneet tämän vuoden aikana hallituksessa. Sen ovat osoittaneet Eva, Veronica, Sandra. Mats, Anders, Mikko ja Jocke eduskunnassa, Hannan, Henrikin, Christelin ja avusatajiemme tukemina. Sen te kaikki olette näyttäneet.

Bästa partidag,

Vi har alla visat var vi står. Och vart vi vill gå. Alla SFP:are i små och stora kommuner. Och det skall vi också visa i det kommande kommunalvalet.

Vi har inte råd att rubba skolprojekten

Vår kommun har ett stort investeringsprogram. Många skolor är i slutändan av sin livscykel och tillfälliga byggnadslösningar fyller redan för många skolgårdar.

Det, att det finns flera byggprojekt innebär i praktiken att investeringsprogrammet penningmässigt är stort. Skolbyggnadsprojekten för även med sig omfattande logistiska utmaningar: Då ett planeras byggs det andra och det tredje rivs. Eleverna flyttas från en tillfällig byggnad till en annan. Det här är en logistisk utmaning som också kräver att vi optimerar användningen av de tillfälliga byggnaderna – inget annat skulle vara ekonomiskt försvarbart. Att leda helheten är en krävande uppgift.

Därför kan man inte nog betona nödvändighet av att man håller den stora bilden i åtanke. Om ett projekt försenas hämmar det lätt förverkligandet av följande. Gesterby skolcentrums projektplan remitterades för tredje gången till beredning på kommunstyrelsens initiativ. Jag är mycket orolig över detta.

Gesterby skolcentrumsprojekt, som innefattar bland annat Gesterby skola och Winellska skolan, är viktigt. Det är beklagligt att det ifrågasätts på lätta grunder. Projektet är inte överdimensionerat, snarare tvärtom. Det är redan nu dimensionerat för ett lägre elevantal än det nuvarande. Det är inte heller överprissatt, utan dess kostnadskalkyl är i linje med motsvarande projekt. Att förverkliga projektet stegvis eller bara delvis gör det mer komplicerat och riskfyllt. Inbesparingar är antagligen inte att vänta.

Jag är också orolig för den regionala och politiska motsättning som nu byggs upp kring de olika projekten, trots att situationen borde vara den absolut motsatta: Då ett projekt fås i mål underlättas förverkligandet av följande.

Det är inte lätt att fatta stora beslut. Ibland är det bra att ta en andningspaus. Men ett ansvarsfullt beslutsfattande kräver att man ser helhetsbilden. För skolutrymmenas del är situationen tydlig: våra elevers skolvardag lugnar inte ner sig ifall vi inte ror dessa projekt i hamn. Gesterby, Nissniku, Kantvik, gymnasiecampuset – listan är lång. Var och en av dem ska på ett ansvarsfullt sätt fås i mål.

Med tanke på vår kommuns dragningskraft kan man inte underskatta betydelsen av goda skolutrymmen. Vi kan inte riskera våra unga kommuninvånares undervisning eller hälsa. I investeringsprogrammet finns vissa projekt som inte kan ifrågasättas. Friska skolbyggnader är sådana. I sista hand är det frågan om att skydda barnen och de vuxna som undervisar dem.

 

Insändare i Kirkkonummen Sanomat 23.5.2021