Suomeksi täällä

I torsdags publicerades YLE:s senaste mätning, som HBL skrev om med rubriken ”Katastrofsiffror för SFP – sämsta på flera år”. Nyheten har naturligt lett till en livlig diskussion, präglad av många olika känslor. Jag har läst hundratals kommentarer på sociala medier. Med vetskap om att en mätning är en mätning, och att denna mätning landade på 0,1 procentenheters avstånd från motsvarande mätning förra året, så vill jag ändå dela min egen syn på situationen.

Kritik uppstår inte ur tomma intet. Den speglar en upplevelse som många bär på: osäkerhet, frustration och en känsla av att SFP:s roll och riktning i vår tid inte längre är lika tydlig för alla som tidigare.

Vad har hänt?

Det politiska fältet har förändrats snabbt. Och det gäller inte bara politiken i sig, utan hela vårt samhälle. Polarisering, motsättningar, allt som skapar känslor får uppmärksamhet. En sansad, lösningsorienterad politik hamnar lätt i skymundan. Samtidigt verkar vi i en regeringskoalition där partiernas värderingar skiljer sig markant åt.

Det är i sig inget nytt. Också i den förra regeringen var partierna av olika åsikt i olika frågor. Men skiljelinjerna nu är annorlunda. I denna regering delar vi långt samma oro för ekonomin och sysselsättningen men i många värdefrågor är vi långt från varandra.

I den här situationen har SFP bedrivit politik på ett sätt som är krävande: genom att försvara sina värderingar, ta ansvar och samtidigt undvika att den politiska debatten permanent fastnar i konflikt.

Jag förstår att detta för många kan upplevas som kompromisser, som reaktivitet och som brist på tydlig riktning. Och jag förstår att det skapar frustration.

Men det är också viktigt att säga: SFP har inte övergett sina värderingar. Tvärtom. Vi bedriver värdebaserad politik varje dag – vare sig det handlar om utbildning, ekonomi, företagande, vård, säkerhet, jämlikhet, miljö eller minoriteters rättigheter. Vi samarbetar, förhandlar, påverkar målmedvetet – med blicken riktad mot framtiden.

Utmaningen ligger inte i vad vi gör. Utmaningen är att våra gärningar och vårt arbete inte alltid syns eller uppmärksammas utanför vår egen bubbla. I opinionsmätningarnas logik blir vårt sätt att påverka och leda lätt otydligt eller hamnar i skuggan, även om det politiskt ger resultat. För resultat har vi åstadkommit. 

Med andra ord: handling omsätts inte automatiskt i opinionssiffror. Det betyder inte att vi saknar riktning. Vi har ett mål – men för att nå dit måste vi också stärka vår spelplan. Vi vill inte spela försvarsspel för evigt, utan måste föra spelet till offensiv zon, för att ta till en ishockey-referens.

”Varför fäller vi inte regeringen?”

Detta är en fråga som återkommer i offentligheten – och jag förstår den. Många av SFP:s väljare kräver öppet en omedelbar reaktion när saker händer som strider mot våra värderingar.

Samtidigt är det skäl att komma ihåg att Finland befinner sig i ett läge där ekonomin, säkerheten och sammanhållningen i samhället samtidigt är under press. Att fälla regeringen skulle öka osäkerheten och skaka just de strukturer som vi borde stärka. För många kan det vara svårt att överblicka vad ett regeringsfall i detta läge konkret innebär. Det rättar inte till ett enskilt problem, utan sätter i gång en kedja av händelser som kan vara svåra att kontrollera.

Samtidigt vill jag tydligt säga: ansvarstagande betyder inte att till varje pris stanna kvar. Om vi hamnar i en situation där värdekonflikten blir oöverstiglig, innebär ansvar också förmågan att fatta svåra beslut. Ansvar är inte passivitet, utan eftertanke.

SFP sitter i regeringen inte för att denna koalition skulle vara oproblematisk, utan med vetskap om att det våren 2023 fanns få alternativ, och för att stabilitet, förutsägbarhet och långsiktighet just nu ligger i hela landets intresse. Utan SFP skulle många beslut se annorlunda ut – också i frågor som inte når rubrikerna.

Sen vill jag också påpeka detta: Vilken regering som helst hade varit tvungen att anpassa ekonomin. De gröna hade varit tvungna att göra det, precis som socialdemokraterna och vänstern. 

Nu föll förverkligandet på vår lott. Det är värt att också se på oppositionspartiernas alternativa budgetar i detta perspektiv. Visst, kritiken har varit hård mot arbetsmarknadsreformerna – men också SDP tog med så gott som alla i sitt alternativ. Vänsterförbundet kritiserar sysselsättningsläget, och man kan inte sticka under stol med att situationen är mörk – men samtidigt skulle de själva enligt riksdagens utredningstjänst märkbart försämra sysselsättningen i sitt alternativa budgetförslag. Detta nu som ett par exempel. 

Det här visar på den rävsax Finland är i. 

Samtidigt kan man konstatera, för att hänvisa till en av de frågor som diskuterats mycket: i ett nordiskt perspektiv har Finland fortfarande den kanske mest liberala migrationspolitiken. 

Språkfrågan: ett egenvärde

Den svenska språkets ställning har inte varit i fokus i rubrikerna den senaste tiden. Orsaken är enkel: det har inte funnits några stora hot. Principerna stakades ut redan i regeringsprogrammet. Arbetet har skötts förebyggande och bakom kulisserna – och det har varit effektivt. Här handlar det inte heller enbart om partiets eller ministergruppens arbete: Det finlandssvenska organisationsfältet gör, precis som tidigare, ett mycket värdefullt arbete för svenskans ställning i vårt land, liksom hela vår riksdagsgrupp.

Att trygga svenskans ställning har alltid varit och kommer alltid att vara kärnan i SFP:s program.

Att språkfrågorna inte har tillspetsats under denna regeringsperiod har gjort det möjligt för oss att också bedriva en bredare allmänpolitik än tidigare – just det som många länge har efterlyst och som också är en förutsättning för att på längre sikt bredda vårt väljarstöd.

Jag vill säga detta eftersom partiets livskraft och tryggandet av språkets ställning på lång sikt går hand i hand. Samtidigt vill jag här upprepa det jag sagt många gånger tidigare: SFP:s framtid förutsätter en mer heterogen väljarbas och medlemskår – också ur ett språkligt perspektiv. Detta är ett matematiskt faktum om vi ska vara en politisk kraft att räkna med också i framtiden.

Detta har ingenting att göra med att förringa betydelsen av att försvara svenskans ställning. Det är snarare ett villkor för att det ska kunna göras effektivt. Och framför allt: det ena utesluter inte det andra – om vi inte själva väljer att göra det så.

Mitt ledarskap

När jag valdes till ordförande för SFP beslöt jag att vi som parti ska agera öppnare än tidigare. Jag har medvetet fokuserat på att förnya strukturer, arbeta strategiskt och lyssna på fältet. Det här är ingen process som sker över en natt. Den tar tid.

Jag tog över ledarskapet i en regeringskoalition som är den svåraste för SFP på mycket länge, med vetskap om att arbetet inte skulle bli lätt. Och jag visste att vi behövde intern sammanhållning och dialog mer än någonsin för att klara av denna vaktperiod.

I partiledningen råder en konstruktiv, respektfull och framåtblickande anda. Det betyder inte att svåra diskussioner inte förs – tvärtom. De förs mer än på länge.

Vad säger responsen?

Jag gick igenom hundratals kommentarer på sociala medier efter den senaste mätningen och lät också göra en analys av dem. Den visar tydligt tre saker:

1. En del upplever att SFP:s värderingar syns för svagt.
2. En del ifrågasätter kompromissförmågan och ser den som en svaghet.
3. Många längtar efter en tydligare riktning och ledarskap, inte bara reaktioner.

Denna respons är värdefull. Den försvinner inte genom att ignoreras, utan genom att bemötas.

Blicken framåt

Inom partiet är vårt strategiarbete på slutrakan. Syftet är att tydliggöra SFP:s roll i vår tid, stärka den gemensamma riktningen och göra vår politik mer synlig också i handling. Strategin presenteras under vårens lopp. 

Det är också viktigt att se den här tiden i ett större sammanhang. Sitras färska rapport Megatrender 2026 betonar att samhällen under de kommande åren lyckas om de kan stärka demokrati, tillit, utbildning, mångfald och förmågan att göra genomtänkta kompromisser i en värld som präglas av polarisering och förenklade lösningar.

Just detta är SFP:s kärnvärden. De ger kanske inte snabba opinionsvinster – men de är nödvändiga för en hållbar framtid. SFP:s styrka ligger inte i att ropa högst eller agitera. Den ligger i förmågan att fungera som brobyggare. I förmågan att ta ansvar också i svåra situationer. Det är en viktig roll, även om den ibland är förtvivlat svår och sällan ger de mest lockande rubrikerna.

Avslutningsvis vill jag ställa en fråga till oss alla:

Har polariseringens tid smugit sig också in hos oss, så att vi börjar se kompromissförmåga som en svaghet – trots att förmågan att hitta lösningar i olika konstellationer har varit en av våra största styrkor?

Jag ser det också som vår speciella roll som ett parti i den politiska mitten. Samtidigt som kompromisser per definition automatiskt betyder att resultatet sällan till 100 procent avspeglar ett partis ensamma syn är kompromisser nödvändiga för att samarbete ska vara möjligt. 

Vi försöker vara en kraft som motverkar polarisering. Vi strävar till att titta framåt, inte åt sidan. Vi vill fokusera på lösningar, inte våra politiska potentiella antagonister. Ibland lyckas vi bättre. Ibland lyckas vi sämre. Men vi försöker alltid och medvetet.

SFP:s uppgift är inte att ropa högst, utan att ta ansvar. Också när det är som svårast. Det är ingen lätt väg. Men jag vill tro att den just nu är den rätta.

Jag lyssnar. Jag tar kritiken på allvar. Och jag vill föra SFP framåt – med handling, riktning och ansvar. Svenska folkpartiet har klarat av både större och mindre utmaningar under vår 120-åriga historia, och jag är övertygad om att den politik vi driver är precis vad Finland behöver just nu.