Skolan utgör grunden för Finlands framgång

Undervisningsminister Anders Adlercreutz bjöd på onsdagen den 25 mars in sina företrädare till en gemensam lunch i statsrådets festvåning i Helsingfors. Totalt deltog 13 tidigare undervisningsministrar i mötet, som satte fokus på den finländska grundskolans utveckling och framtid.

Den finländska grundskolan, som nu har över 50 år på nacken, har länge betraktats som en hörnsten i samhället och en central förklaring till landets framgång – både nationellt och internationellt. Flera av de ministrar som deltagit i att bygga upp systemet fanns på plats.

– Den finländska grundskolan är en av våra viktigaste samhällsinstitutioner. Den har lagt grunden för vårt lands framgång och fortsätter att vara avgörande för vår framtid, säger Adlercreutz.

Under lunchen diskuterades också aktuella reformer inom utbildningssektorn. Adlercreutz lyfte särskilt fram det visionsarbete för grundskolan som nyligen presenterats och som väckt internationellt intresse.

– Det arbete som mina företrädare har initierat och utvecklat är fortfarande högst relevant. Vi bygger vidare på en stark grund, men måste samtidigt våga förnya skolan i takt med att samhället förändras, säger Adlercreutz.

Han betonade också utbildningspolitikens centrala roll:

– Att ansvara för utbildningen är ett av de viktigaste uppdragen i ett samhälle. Skolan formar inte bara individens möjligheter, utan hela nationens framtid.

Låt varje dag vara Nordens dag

För 64 år sedan, den 23 mars 1962, undertecknades Helsingforsavtalet – det avtal som gav det nordiska samarbetet dess ramar. Dagen firar vi som Nordens dag, för att påminna oss om den unika gemenskap vi delar.

Under årens lopp har samarbetet prövats. Migrationen och pandemin satte det under press, och förhoppningsvis har vi också tagit lärdom av det. I dag är det nordiska samarbetet mångfacetterat: våra regeringar samverkar inom Nordiska ministerrådet och våra parlament inom Nordiska rådet. De senaste årens säkerhetspolitiska förändringar har dessutom fördjupat samarbetet ytterligare – genom vårt gemensamma Natomedlemskap och ett tätare samarbete kring till exempel krisberedskap. De senaste tidernas diskussion kring kärnvapen är också en del av en harmonisering av vår lagstiftning – om än kring ett bistert tema. 

För många är det ändå de vardagliga kontakterna som binder oss samman. Särskilt vi finländare rör på oss – i Sverige bor i dag över 120 000 personer födda i Finland. Det ska vara enkelt att röra sig i Norden. Det ska kännas lika naturligt att studera i Århus eller Lund som i Åbo. Vi berikas när människor rör sig i alla riktningar – och här finns det mycket att göra.

I en allt mer komplex värld är det avgörande att ha vänner och allierade. Var för sig är de nordiska länderna små, men tillsammans utgör vi en kraft som är större än summan av våra delar. Få regioner i världen har ett lika starkt varumärke som Norden. Det blev vi åter påminda om när World Happiness Report nyligen publicerades: alla fem nordiska länder placerade sig bland de sex främsta, med Finland i topp.

Samtidigt har våra samhällen utvecklats på olika sätt. Den danska socialdemokratins syn på invandring har förståeligt nog väckt förvånade reaktioner i andra nordiska länder. I Finland har det varit svårt för vissa att förhålla sig till de svenska socialdemokraternas skattepolitiska reformer, som avskaffandet av arvsskatten. Det är viktigt att förstå varje lands särskilda förutsättningar – men också att vara öppen för att goda lösningar kan fungera på fler håll.

Alla nordiska länder behöver tillväxt. Våra välfärdssamhällen måste vara långsiktigt hållbara. Genom ett tätt samarbete har vi i Norden alla förutsättningar att lyckas ännu bättre.

Under denna regeringsperiod har samarbetet varit ovanligt nära och konkret. Det svensk-finska regeringsmötet 2024 är ett tydligt exempel. På EU-nivå är vår koordinering starkare än tidigare, och i takt med att säkerhetsfrågorna fått större tyngd har också Norden blivit mer synligt.

Det är också nödvändigt. När frihandel, rättsstat, jämställdhet, hållbarhet och säkerhet utmanas globalt kan de nordiska länderna bidra med erfarenheter och lösningar som behövs – inte bara inom EU utan i världen i stort. Finland behöver ett starkare Norden, EU behöver mer nordiskt inflytande, och världen behöver ett mer nordiskt EU.

De nordiska statsministrarna har slagit fast målet: Norden ska vara världens mest integrerade region år 2030. Tiden går snabbt, och vi behöver aktivt fördjupa samarbetet för att nå dit. Det formella samarbetet har sina verktyg – som Gränshinderrådet, där Finlands representant Astrid Thors arbetar med att identifiera hinder och föreslå lösningar. Men ansvaret ligger också hos oss alla. Genom våra egna val kan vi stärka den nordiska gemenskapen i vardagen.

Nordens dag firas en gång om året.

Men vi som lever i Norden har anledning att fira betydligt oftare än så.

Kustkommunerna får nu skatteintäkter av havsvindkraften

Idag har statsrådet godkänt lagförslaget om fastighetsskatt för havsvindkraft i den ekonomiska zonen för riksdagsbehandling. Enligt förslaget kommer till och med en femtedel av skatteintäkterna att tillfalla de kustkommuner som ligger närmast vindkraftsparkerna. SFP:s ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz är nöjd över att partiets arbete för att klargöra spelreglerna för havsvindkraften i den ekonomiska zonen bär frukt.

– Det enda rättvisa är att de kommuner som berörs av havsvindkraften också kompenseras i form av skatteintäkter. Därför har SFP i regeringen jobbat hårt för att garantera att detta förverkligas i den nya lagstiftningen, säger Adlercreutz.

Den ekonomiska zonen börjar ungefär 22 kilometer (12 sjömil) från kusten, men områdena tillhör inte enskilda kommuner. Finland kan utnyttja naturresurserna i havsområdet, men det har hittills inte funnits lagstiftning som möjliggör beskattning av havsvindkraft som byggs där.

–  SFP har länge efterlyst tydliga regler för havsvindkraften – inklusive fördelningen av skatteintäkterna. De riktlinjer SFP tog fram i vårt energipolitiska program fick vi sedan in i regeringsprogrammet. Även om det kan ta ett årtionde innan projekt blir verklighet är det centralt att vi nu har tydliga spelregler som både möjliggör investeringar och samtidigt styr en skälig kompensation till de kustkommuner som berörs mest.

– Det är viktigt att invånarna också gynnas när det byggs havsvindkraft i närliggande havsområden. När projekt genererar lokal nytta kommer också kommuner att främja investeringar – och det är så vi utvecklar samhället, säger Adlercreutz.

Ett jämställt Finland är ett starkare Finland

Ett jämställt samhälle är ett starkare samhälle. Det betonar SFP:s ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz, i samband med Minna Canthdagen.

Trots att Finland i ett internationellt perspektiv placerar sig relativt väl i jämställdhetsfrågor, återstår mycket arbete. Mäns våld mot kvinnor är enligt statistiken vanligare i Finland än i så gott som något annat EU-land. Det är något som SFP aktivt arbetar för att motverka.

– Den farligaste platsen för en kvinna är fortfarande i hemmet och så kan det inte fortsätta. Samtidigt ser vi en oroande utveckling där även unga flickor upplevt våld i sina relationer och är särskilt utsatta, inte minst på sociala medier, säger Adlercreutz.

Finland har också en mycket könssegregerad arbetsmarknad, jämfört med övriga Europa. Redan i skolan syns det i hur flickor och pojkar väljer olika banor efter grundskolan, gör olika val inom yrkesutbildningen eller ämnesval i studentskrivningarna, vilket påverkar deras framtida studie- och yrkesvägar. 

– Ingen ska känna att vissa studier eller yrken inte är möjliga på grund av sitt kön. Då går vi miste om både kompetens och potential. Här spelar skolan en viktig roll i att öppna fler dörrar genom att uppmuntra elever att utforska sina intressen och styrkor. I utvecklingsprogrammet för likabehandling och jämställdhet inom utbildningen som vi publicerade förra året finns åtgärder som tar tag i detta, säger Adlercreutz.

Även fördelningen av familjeledigheter har en direkt påverkan på jämställdheten i både arbetslivet och hemmet.  Därför har SFP varit med och drivit reformer som gör det lättare att dela ansvaret mer jämlikt och ger pappor bättre möjligheter att vara hemma längre med sina barn. Resultaten från den senaste reformen från 2022 har gett resultat och pappors andel av föräldraledigheterna har nästan fördubblats.

– Ett mer jämnt uttag av föräldraledighet är viktigt för att stärka inte bara jämställdheten på arbetsmarknaden utan också familjernas välbefinnande. Alla vinner, säger Adlercreutz. 

Barn är viktigare än strukturer

Senaste vecka uppdagades det att svenskspråkiga barn inom småbarnspedagogiken i Kyrkslätt i praktiken saknar tillgång till psykologstöd på sitt eget språk. I stället erbjuds stöd i form av finskspråkig konsultation. Det här är oacceptabelt. 

När Kyrkslätt rekryterade psykologtjänster inom småbarnspedagogiken prioriterades inte kunskaper i svenska. Språkkunskaper sågs i rekryteringen bara som en merit, och inte som ett krav. Resultatet blev att svenskspråkiga barns behov inte beaktades.

Jag beklagar att vi inte kände till den här processen medan den pågick. Det här verkar inte heller ha varit helt klart för alla i kommunledningen. Här behöver både vi politiker och tjänsteinnehavare klara av att göra bättre. Nu blev konsekvensen att svenskspråkiga barn inte får stöd på sitt eget språk.

Kommunens egna utredningar visar att psykolog- och kuratorstjänster spelar en viktig roll för barns välbefinnande. Tjänsterna bidrar till att problem upptäcks i tid, de ger stöd till personal och familjer och förebygger svårigheter längre fram. Det är alltså helt avgörande att stödet fungerar i praktiken.

För små barn är språket inte bara ett kommunikationsmedel. Det ger trygghet och skapar den kontakt barnen har till vuxna. Barn som behöver psykologiskt stöd befinner sig ofta i en situation där känslor är svåra att sätta ord på redan från början. Om stödet dessutom ges på ett annat språk än barnets modersmål blir tröskeln ännu högre.

Att erbjuda stöd på barnets eget språk är därför inte en detaljfråga, eller någonting som bara är trevligt att ha. Språket är en förutsättning för att stödet ska fungera.

Det här är självklart överallt, men i en tvåspråkig kommun som Kyrkslätt ska det här inte ens behöva diskuteras. Det ska vara helt självklart. Det ska vara självklart för både politiker och tjänsteinnehavare. 

Rekrytering av psykologer och andra specialister kan vara utmanande. Många kommuner konkurrerar om samma yrkesgrupper. Men just därför är det viktigt vilka signaler kommunen skickar. Språkkunskaper måste tydligt framgå. De är helt centrala för att man ska kunna sköta uppdraget. 

Språkservice uppstår inte av sig själv. Den måste planeras.

Kyrkslätt är en tvåspråkig kommun där en betydande del av invånarna har svenska som modersmål. Det innebär också ett ansvar att säkerställa att kommunens tjänster fungerar på båda språken i praktiken – inte bara i teorin.

För familjer med barn i svensk småbarnspedagogik handlar frågan ytterst om trygghet och förtroende. Föräldrar ska kunna lita på att deras barn får stöd när det behövs och att stödet ges på ett språk barnet förstår.

Det är därför viktigt att kommunen ser över hur stödtjänsterna inom småbarnspedagogiken organiseras. Om nuvarande strukturer inte fungerar behöver man hitta lösningar som fungerar bättre.

När det gäller små barns välbefinnande ska utgångspunkten vara klar. Strukturer och organisationsmodeller får aldrig vara viktigare än barnens behov.

Vi kommer ha nästan 100 000 färre barn i skolan om 20 år 

Finland står inför stora utmaningar när befolkningsstrukturen förändras. Det blev tydligt när SFP:s ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz den 12 mars tog emot den första heltäckande rapporten om befolkningsutvecklingen och dess konsekvenser för den grundläggande utbildningen.

Mellan 2023 och 2040 beräknas antalet barn i grundskoleåldern minska med nästan 100 000 barn. Utvecklingen innebär en stor utmaning för kommunerna som behöver se över hur den grundläggande utbildningen ordnas. 

– När elevantalet minskar så kraftigt kan inte varje kommun försöka lösa situationen på egen hand. Vi måste tänka nytt, stärka samarbetet mellan kommunerna och se till att alla barn också i framtiden har tillgång till en högklassig grundskola, säger Adlercreutz.

Utvecklingen ser samtidigt mycket olika ut i olika delar av landet. I många kommuner minskar elevantalet, medan det i vissa kommuner tvärtom ökar, bland annat till följd av invandring. 

Rapporten lyfter fram flera åtgärder för att möta förändringen. Ett viktigt tema är ökat samarbete mellan kommunerna och en översyn av strukturerna inom skolan. Bland annat lyfts ett gemensamt åskådningsämne fram som ett alternativ som kunde frigöra resurser.

– Det viktigaste är att minskande åldersklasser inte får användas som ett argument för att minska finansieringen. Färre barn betyder inte automatiskt lägre kostnader. Tvärtom kan kostnaderna per elev öka, särskilt i kommuner där elevunderlaget krymper men där det fortfarande behövs lokaler, lärare och skolskjutsar, säger Adlercreutz.

Rapporten behandlar också den svenskspråkiga utbildningen. Förändringar slår ofta hårdare mot mindre språkgrupper, och därför måste rätten till undervisning på svenska tryggas också i framtiden.

– Den svenskspråkiga utbildningen är sårbar när elevunderlaget minskar och avstånden är långa. Därför behöver vi se till att det finns högklassig utbildning på svenska, att finansieringen beaktar tvåspråkighetens merkostnader och att tillgången till läromedel och behörig personal tryggas, säger Adlercreutz.

Arbetet för en fungerande vård och omsorg fortsätter

Arbetet med att stärka vården pågår i hela Finland. Samtidigt som det finns mycket inom vården som behöver utvecklas och utmaningar vi inte kan blunda för, finns det också flera ljusglimtar, konstaterar SFP:s ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz.

– Det behövs nu åtgärder för att man i alla välfärdsområden ska uppleva att det finns tillförsikt och framtidstro. Samtidigt som välfärdsområdena som helhet gör ett överskott är vi medvetna om att den ekonomiska verkligheten i områdena varierar. Därför är det viktigt att regeringen gett ett lagförslag om att tilläggstid kan beviljas för att täcka det ekonomiska underskottet. Inom SFP har vi också arbetat för att det ska tillsättas en parlamentarisk arbetsgrupp som ska granska hur finansieringen av områdena borde se ut i framtiden, och vi är nöjda över att detta nu kommer att ske, berättar Adlercreutz. 

Adlercreutz lyfter fram behovet av satsningar på kontinuitet i vården och gläds över de framsteg som gjorts gällande egenläkarmodellerna, något som SFP länge har arbetat för.

– SFP:s politik stärker en modern och fungerande vård. Kontinuiteten i vården är avgörande. När läkaren känner sin patient och patientens sjukdomshistoria blir vården både bättre, mer effektiv och mer hållbar i längden.

Också terapigarantin för barn och unga är betydelsefull åtgärd. Garantin som snart har varit i kraft i ett år innebär att barn och unga under 23 år ska få tillgång till psykiskt stöd inom en månad.

– Det är ett viktigt steg i rätt riktning. Samtidigt behöver stödet utvecklas vidare, bland annat genom att på sikt höja åldersgränsen till 30 år. Vården måste kunna ge hjälp i tid, innan problemen blir ännu svårare och samtidigt dyrare att hantera, säger Adlercreutz.

Teknologins utveckling har på många områden gjort vårt samhälle mer effektivt och samma utveckling syns också inom vården. 

– Vi vill att personalens tid i så hög utsträckning som möjligt används för klient- och patientarbete, inte för administration. Därför är det viktigt att utnyttja teknologi och artificiell intelligens. På flera hälsostationer har man börjat använda artificiell intelligens för att skriva utkast till anteckningar som personalen sedan granskar och godkänner. Under denna regeringsperiod är avsikten även att möjliggöra teknologistödd bedömning av vårdbehov, säger Adlercreutz.

Arbetet för levande nationalspråk är inte symbolpolitik

Våra nationalspråk utgör grunden för vår identitet, vår historia och vår kultur. Det är genom språket vi för vidare kunskap och framtidstro till nästa generation, betonar SFP:s ordförande och undervisningsminister Anders Adlercreutz.

I samband med firandet av Institutet för de inhemska språkens 50-årsjubileum tisdagen den  3 mars framförde Adlercreutz statsrådets hälsning och betonade språkets roll för demokratin och institutets viktiga arbete i att stärka och utveckla våra nationalspråk.

– I en tid av polarisering och förenklade svar behöver vi stärka vår förmåga att faktiskt föra konstruktiva diskussioner, och inte tala förbi varandra, säger Adlercreutz.

För SFP är det en självklarhet att värna om och stärka våra två nationalspråk, svenska och finska. Språkliga rättigheter handlar inte om symbolpolitik, utan om jämlikhet i praktiken. I en allt mer globaliserad värld där till exempel engelskan tar över allt mer i fler sektorer är det viktigt att vi inte glömmer vikten av våra nationalspråk.

– Att arbeta för levande nationalspråk är inte symbolpolitik. Det handlar om rätten att gå i skola på sitt modersmål, att bli förstådd i vården och att kunna använda sitt språk i kontakt med myndigheter, oavsett var i landet man bor, säger Adlercreutz.

Verklighetsförankrade lösningar

I en färsk doktorsavhandling slår forskaren Jon Järvinen fast att Svenska folkpartiet är Finlands minst populistiska parti. Det kanske ligger oss litet i fatet under valkampanjer, då populistiska budskap ju har visat sig fungera. Samtidigt passar populism SFP, och mig, väldigt dåligt. Våra lösningar är inte förenklade, vi fortsätter med en verklighetsförankrad retorik och politik.

Ett färskt exempel på populism är debatten om arbetslösheten bland utrikes födda som gått het de senaste dagarna. Arbetslösheten i vårt land ska förstås tas på allvar, och vi ska analysera den, för att bättre kunna förstå vilka åtgärder som behövs. 

Finland har i dag omkring 350 000 arbetslösa. Av dem är cirka 50 000 födda utomlands. Det betyder att knappt 15 procent av de arbetslösa är invandrare. Det är en betydande andel, men det är inte hela bilden – och det är inte förklaringen till vår svaga ekonomi.

Den mycket större och mer oroande framtidsfrågan är ungdomsarbetslösheten. I slutet av förra året var nästan 90 000 personer under 30 år arbetslösa. Att få det första jobbet har blivit allt svårare. Och ju längre man står utanför arbetslivet, desto svårare blir det att ta sig in.

När konjunkturen försämras är det alltid de med svagast förankring i arbetslivet som drabbas först. De som nyligen etablerat sig på arbetsmarknaden – unga och invandrare – löper större risk att bli uppsagda. Det betyder inte att de skulle orsaka arbetslösheten i sig. Det betyder att de är mer sårbara när ekonomin går sämre.

Och för tydlighetens skull: hög arbetslöshet är inte orsaken till vår svaga ekonomi. Det är den svaga ekonomin som är orsaken till den höga arbetslösheten.

Det behövs naturligtvis kraftfulla åtgärder för att få fart på tillväxten och för att sänka tröskeln till arbetslivet. Regeringens sysselsättningssedel för unga, som ger arbetsgivare en 50 procents lönesubvention vid nyanställning, är ett steg. På den satsas 30 miljoner euro. Också andra åtgärder behövs: mer incentiv för företag att anställa unga, bättre möjligheter att arbeta under studierna och en starkare koppling mellan studier och näringslivet. Företagande borde också uppmuntras tidigare.

Samtidigt ska vi också tala klarspråk när det gäller hindren för nyanlända. Forskning visar att namn och etnicitet påverkar möjligheterna att få jobb. Språkkunskaper är en annan tröskel. Lösningarna är inte enkla – men skuldbeläggning är definitivt fel väg.

Det är också värt att minnas att en stor del av sysselsättningsökningen under 2000-talet har skett genom invandring. Utan invandring skulle vår ekonomiska tillväxt ha varit ännu svagare.

Finlands styrka har alltid varit ett jämlikt samhälle. När alla människors kompetens tas till vara stärks hela samhället. Att leta syndabockar bara försvagar oss.

Sysselsättningen är en gemensam utmaning. Den kräver breda reformer, saklig analys och en politik som bygger broar snarare än murar. Att skuldbelägga den som saknar arbete är inte bara dumt, det är dessutom struntprat.

Om Rubios tal i München och skiftet i den transatlantiska relationen

Är relationen mellan USA och Europa fortfarande ett partnerskap eller har den blivit ett bekvämlighetsäktenskap?

Marco Rubios tal i München beskrevs allmänt som mer polerat och försonligt än tidigare framträdanden från Trumpadministrationen i Europa.

Och ändå: viktigare än vad som sades var kanske vad som inte sades: Ukraina nämndes bara en gång och Ryssland inte alls i själva talet. 

I stället låg fokus på en sorts civilisatorisk stolthet, västvärldens ”nedgång” och behovet av starkare allierade som kan försvara sig själva och det som uppfattas som det egna arvet.

På ytan är detta förstås välbekant retorik. Under ytan är det ändå ett skifte. 

Under decennier har den transatlantiska relationen vilat på gemensamma värderingar: demokrati, rättsstat och en regelbaserad internationell ordning. Nu förskjuts tyngdpunkten från värderingar till makt, från multilateralism till mer transaktionellt ledarskap, från gemensamma principer till villkorad samstämmighet.

Det är talande att många kommentatorer – från mycket olika politiska utgångspunkter – beskriver relationen med metaforer hämtade från en problematisk, till och med destruktiv, relation. Oavsett om jämförelsen är rättvis eller inte, säger det  något väsentligt: tilliten håller på att erodera.

Europa står inför en svår balansgång. Vi är beroende av USA för vår säkerhet, men måste samtidigt definiera vår egen politiska identitet och strategiska autonomi. Är Europa i första hand en geopolitisk aktör, ett projekt eller en värdebaserad union?

Och kan vi leva upp till vår potential? EU är en enorm marknad. Den så kallade Bryssel-effekten (EU:s förmåga att via sin reglering påverka världen) är reell om än inte så stark som den kunde vara. 

Om EU skulle nedmontera hindren med vilka vi fjättrar den inre marknaden kunde den årliga tillväxten vara flera procent större än de är idag. Om vi kunde reformera sätten på vilka vi fattar beslut inom EU – och undvika det, att länder som Ungern och Slovakien kan sätta käppar i hjulen för effektivt beslutsfattande  – skulle vi stärka vår politiska makt. 

Det har betydelse. Ekonomi är makt och utrikespoltiskens betydelse kan inte existera om man inte har en förmåga att fatta beslut. 

Ju starkare EU är, ju starkare den transatlantiska unionen är, desto mer vinner både EU och USA på det. Vilket tar mig tillbaka till Rubios tal: Rubio beskrev det han ser som en nedgång som ett val. Det är sant. Men även alliansernas natur är ett val.

Allianser byggda på makt kan vara effektiva, i stunden. Allianser byggda på tillit är hållbara.

Om den transatlantiska relationen utvecklas till ett bekvämlighetsäktenskap snarare än ett partnerskap grundat i gemensamma övertygelser, kan den bestå – men den kommer inte att leda.

Och i en tid av global instabilitet spelar den skillnaden roll.