Adlercreutz: Vi behöver ett företagardiplom på andra stadiet. 

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

– Attityden kring företagande är på klar uppgång. Det är dags att det också syns i undervisningen. Vi behöver ett företagardiplom på andra stadiet. 

Det tycker Anders Adlercreutz, riksdagsledamot och ordförande för Svenska riksdagsgruppen. 

– Organisationer som Ung företagsamhet (UF)   har vuxit kraftigt de senaste åren. I riksdagens Finansutskott har vi flera år kunnat stärka finansieringen för företagarfostran.  Förra året deltog nästan 5000 elever i programmet. Företagande är plötsligt en möjlig bana för allt fler ungdomar. Och även om man inte själv tänker gå in på en företagarbana ger program som UF eleverna viktiga färdigheter för det kommande studie- och arbetslivet. 

Adlercreutz anser, att man borde bygga upp en undervisningshelhet kring företagande. 

– Vi har redan nu gymnasiediplom i konstämnen. Det är en positiv sak. Nu borde vi bygga upp en motsvarande struktur kring företagande. Och framförallt: eftersom vi vet, att studentprovets tyngd i högskolantagningen  långt styr de val en 15-åring gör inför sina gymnasiestudier borde vi gå längre än så. Jag hoppas att även högskolorna ser vikten av dessa diplom och ger dem en tyngd i högskoleantagningen. 

Adlercreutz påpekar, att attityder bäst ändras när man är ung. 

– Alla behöver förstås inte bli företagare. Men det är värdefullt att få försöka på det, och framförallt att få stifta bekantskap med de mekanismer som styr företagande – och i förlängningen vår ekonomi. Samtidigt ger program som UF eleverna en möjlighet att lyckas eller misslyckas i en trygg miljö. De erfarenheterna hjälper varje elev senare i livet. 

Dinosauriernas tid borde vara förbi

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

Vårt pensionssystem är byggt för dinosaurier, sade en egenföretagare som jag träffade för en tid sedan.

Det är lätt att hålla med. Världen har förändrats. Den verklighet, i vilken man vandrar in genom en fabriksport som tjugonågonting gammal och ut i pensionslivet som 60-plussare, finns inte mera.

Idag kan man byta yrke flera gånger under sin arbetskarriär och framförallt kan man byta roll flera gånger. Ibland är man arbetsgivare, ibland arbetstagare. Emellanåt företagare, emellanåt arbetar man för någon annan.

Men vårt system ser ut som det alltid gjort. Vi har skilda system för dem som anställer, och skilda för dem som blir anställda. Det här skapar många problem och framförallt inflexibilitet.

Samtidigt leder vår styva arbetsmarknad till det, att företag skyr från att anställa. Det, att vi har 190 000 egenföretagare i Finland, är på många sätt en positiv sak. Inställningen till företagande är märkbart bättre idag än den var för bara tjugo år sedan. Men samtidigt är det ett tecken på ett problem: många av de som är egenföretagare gör det av fri vilja. De vill själva styra över sin tillvaro. Men många gör det eftersom det finns få alternativ. I stället för att anställa en person väljer företag att köpa tjänster av en företagare. Eftersom man upplever, att risken att anställa är för stor.

I den här verkligheten blir vårt segregerade socialskyddssystem ett problem. Arbetslivet kräver flexibilitet, men socialsskyddssystemet ser inte behovet av att växla mellan två roller.

Vi bör se över både orsakerna till problemet och våga ta i följderna av det.

Det, att många inte vågar anställa måste åtgärdas. Här handlar det om att se över t.ex. de förpliktelser små företag har. Den byråkrati som följer av en anställning måste underlättas och visst, vi behöver också lokalare avtal. Anställningsrisken måste sänkas. Det skall alltid vara en möjlighet. 

Samtidigt vill vi inte skapa hinder som gör det jobbigt att växla mellan de olika rollerna.

SFP har länge talat för en kombinationsförsäkring. En försäkring, som består även om man tar steget från företagare till anställd eller tvärtom.

Det här skulle ta bort en av de styvheter vi har som idag skapar tröghet på marknaden och i förlängning leder till en hög strukturell arbetslöshet och via det ineffektivitet.

Samtidigt kan man med fog säga, att alla strukturer som hindrar människor att fatta de val de vill också leder till illamående. Om man vill bli företagare skall inte vårt skyddsnät hindra en att göra det när det borde vara tvärtom. Skyddsnätet skall vara det som gör att man vågar försöka, vågar lyckas eller misslyckas.

Jag har tidigare skrivit om tunneltänket i skolan. Det system som leder till att 15-åringar idag måste fatta avgörande beslut i ett alltför tidigt skede av sitt liv. Samma tunneltänk präglar vårt arbetsliv. Och det är lika skadligt där.

Dinosaurierna klarade sig alldeles utmärkt i miljontals år. Men världen förändrades. Idag, i dagens värld behöver vi mer flexibla system, från skolan till arbetslivet.

(Insändare i HBL 7.2.2023)

Adlercreutz: Viktigt beslut om Leopardinsatserna

/0 Kommentarer/i , , /av

Tyskland har idag bekräftat att man kommer att skicka Leopard 2-stridsvagnar till Ukraina. Riksdagsledamot Anders Adlercreutz gläds över att förbundskanslern Olaf Szholz nu äntligen ger grönt ljus för ett effektivt stöd till Ukraina.

– Det här var ett nödvändigt beslut. Ryssland ökar trycket mot de ukrainska försvarsställningarna och Ukrainas resurser är begränsade. Ju snabbare vi hjälper, ju effektivare stödet är, desto snabbare kan kriget ta slut. Det är i vårt intresse, det är i Ukrainas intresse, och paradoxalt nog, också i Rysslands intresse, säger Adlercreutz.

I slutet av december publicerade Adlercreutz tillsammans med de Grönas riksdagsledamot Atte Harjanne en text som föreslog ett europeiskt gemensamt Leopard-talko. Sedan dess har diskussionen gått snabbt framåt.

– Viljan att hjälpa har varit stor. Samtidigt har det varit beklämmande att se hur svårt det har varit att fatta beslut. Stridsvagnar i Ukrainas händer är inte offensiva vapen, de krävs för att det ukrainska folket skall kunna försvara sig. Och eftersom det i detta fall inte bara är fråga om att leverera vagnar, utan också utbildning, dröjer det innan hjälpen når fram. Ett dröjsmål, som Ukraina inte har råd med. Nu bör vi agera snabbt, säger Adlercreutz.

Försvarsministern Mikko Savola bekräftade idag på eftermiddagen efter Tysklands besked, att Finland kommer att delta i ett internationellt samarbete för att leverera Leoparder 2-stridsvagnar till Ukraina. Vårt deltagande kommer inte att vara stort, men Adlercreutz påpekar att det är viktigt att vi drar vårt strå till stacken.

– Under diskussionens gång har det också framkommit, att alla länder inte håller sin utrustning i skick. Det har vi däremot gjort. Vi har ett stort antal stridsvagnar som dessutom är i funktionsdugligt skick. De behövs nu i Ukraina och jag ser det som helt klart, att Finland ska vara med. Vi bör delta med noggrant avvägd mängd stridsvagnar, säger Adlercreutz.

Tankar på tröskeln till ett nytt år

/0 Kommentarer/i , , /av

Den amerikanska drömmen känner alla. Den lever vidare fastän den inte på en tid varit förankrad i verkligheten och snarare har blivit en tanke som kan tillämpas i vilket land som helst. Samtidigt har den amerikanska visionen fördunklats. Det finns inte en gemensam bild, utan snarare två totalt motsatta syner på omvärlden. En progressiv och en regressiv. En som ser framtiden som ett hot, den andra som en möjlighet, för att ta till en grov förenkling.

Detsamma gäller säkert de flesta länder. Vi ser vilka våra hot är, men är inte kollektivt övertygade om vart vi borde gå eller ens om vad vi borde ta tag i härnäst.

Politiken har blivit reaktiv, den reagerar på det som händer i stunden eller snarare, på de reaktioner som stundens händelser väcker. När ett uttalande kan leda till en omedelbar svallvåg av reaktioner är det klart krävande att hålla en vision i åtanke, ett mål som ligger årtionden framåt i tiden.

Vi bekämpar en pandemi, men kommer vi i alla stunder ihåg att beakta vad åtgärderna leder till? Vi vill underlätta människornas vardag i energikrisen. Men ser vi, att justeringar här lätt kan bromsa investeringar som kunde vara avgörande för att förbättra situationen om tio år?

En gemensam vision förankrar oss. Ett gemensamt mål möjliggör fortfarande många vägar mot målet, men ger en referens mot vilken alla åtgärder mäts.

Men visionen måste vara delad. Putin har en vision för Ryssland. Men den är snarare personlig än gemensam. Och den kan svårligen ses som något som för landet framåt. En vision som bygger på en upprättelse av missförstådda historiska skeenden lämpar sig för parader på Röda torget, men inte för att lyfta en befolkning ur fattigdom.

Det ryska folket ligger helt utanför denna vision. De ser inte politiken som en del av sin verklighet och följaktligen inte heller det politiken åstadkommer. Det mesta de väntar sig är att morgondagen inte är sämre än denna dag.

En vision som inte bygger på de lagar om orsak och verkan som vårt samhälle är uppbyggt kring leder sällan till något positivt. Och för all del: en vision som saknar förankring i verkligheten riskerar att bli planekonomi snarare än en positiv drivkraft.

Rotlöshet, segregation, utanförskap – det är svårt att se ett socialt problem som inte på något sätt skulle reflektera dessa fenomen. Samtidigt är de alla fenomen som skulle avhjälpas av en gemensam uppfattning av vart vi är på väg och vad vi vill åstadkomma.

Det gäller för USA, Ryssland – men i allra högsta grad också för Finland.

Vi har en hel del enastående konkurrensfördelar. Ren luft, rent vatten och ren natur utgör utmärkta byggstenar för ett visionsarbete. Vi har en unikt låg korruptionsnivå. Det betyder att beslutsfattandet, för att inte tala om förverkligandet av besluten, har alla förutsättningar att vara både snabbt, smidigt och effektivt. Vi har en god utbildning, vilket borde leda till att vi har alla förutsättningar att vara bäst i klassen i vilken innovationsjämförelse som helst.

Samtidigt ser vi en polarisering krypa in också i vår politiska diskurs. Politiken blir kulturkrig framför att bli konkret, en övning där man erövrar utrymme för opinioner i stället för att vinna stöd för åtgärder som leder till ett gemensamt mål.

En vision löser inte morgondagen. En vision kanske blir verklighet först om 30 år. Men en klar sådan underlättar mycket. Den gör politiken inte bara lättare, utan också mer produktiv. Ett Finland som klart säger sig sträva till att vara världsbäst på utbildning, bioekonomi och grön teknologi klarar vilka som helst utmaningar lättare.

När vi baserar vår vision på till exempel dessa strävanden och alla upplever sig som delaktiga är det lättare att hitta en mening i vardagslivet. Vi mår alla bra av att vara behövda.

(kolumn i HBL 2.1.2023)

Nya perspektiv, nya möjligheter

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Detta år har gett oss ett nytt perspektiv. Vi har tvingats fundera på vad som är stort – och vad som är smått. Vi har tvingats finna oss i det faktum, att vi har ett krig i Europa, ett krig i vilket en stat försöker erövra territorium av en annan. Det är en tanke som få av oss trodde var trolig eller ens möjlig för ett år sedan.

För ett år sedan tänkte jag att den största frågan som vår kommun skulle stå inför år 2022 var välfärdsområdena och hur överflyttningen av tjänster och uppgifter sköts. Och det har varit en fråga som varit närvarade i så gott som alla kommunanställdas eller förtroendevaldas vardag i en form eller annan under året som gått. 

Men samtidigt som vi förberett överföringen av social- och hälsovården till välfärdsområdena har våra tankar varit annanstans. I det vansinniga krig som för tillfället pågår i Ukraina. 

Kriget syns också här i Kyrkslätt på många plan. Våra skolor har fått nya elever som behöver stöd och vägledning. Många kommuninvånare har hjälpt de ukrainare som kommit hit och dem som blivit kvar i Ukraina. 

På olika håll i vår kommun har man arrangerat evenemang för att hälsa ukrainarna välkomna och hjälpa dem. I vår kyrka har det arrangerats konserter för att samla medel åt dem som varit tvungna all lämna sina hem som en följd av kriget. 

Våra egna erfarenheter har helt klart haft betydelse. Våra egna krig gör det lättare att förstå vad de som nu tvingats fly har genomgått. Vi vet vad det betyder, när det egna fosterlandet är hotat. Och på samma sätt vet vi, att egna interna missämjor måste sättas åt sidan när man konfronteras med ett allvarligt hot. Små saker får ge vika för de stora frågorna. 

I skrivande stund ser det ut som om kriget kan fortsätta länge till. Det betyder också, att vårt stöd måste fortsätta. 

Men tillbaka till vår egen kommun: Kyrkslätt fortsätter att utvecklas. I år har vi fått nyheter om både stora investeringar och en fortsatt inflyttning. Människor vill flytta till Kyrkslätt eftersom vi kan erbjuda utrymme för liv och upplevelser. Vi kan inte säga, att coronan hör till det förflutna, men de lärdomar vi fick under pandemin har redan påverkat kommunens utveckling. Man vill ha utrymme, natur och svängrum. Kommuner som Kyrkslätt har en ny attraktionskraft. 

Kommunala byggprojekt kan ta sin tid. När min familj flyttade till Kyrkslätt 1972 övertalade mina föräldrar min aningen tvivlande storasyster om att flytten är en bra idé med att berätta om den nya simhallen som alldeles strax skulle byggas i kommunen. Löftet infriades, tre årtionden senare. När man väntar på någonting gott kan man vänta lite längre. 

Hälsocentralens efterträdare, välfärdscentralen, har äntligen öppnat sina dörrar. Det betyder, att ett projekt som pågått ett par årtionden också det nått målet. I början var det fråga om en renovering av den gamla hälsocentralen, sen kom en utbyggnad med i bilden, och nu när allting är färdigt är det fråga om en helt ny byggnad på en ny plats invid simhallen. Och inte vilken byggnad som helst, utan en modern hälsocentral som fyller alla tänkbara krav. 

När hälsovårdstjänsterna flyttar från kommunen till välfärdsområdet märker vi kommuninvånare inte nödvändigtvis en stor skillnad i den service vi får, men beslutsfattandet ändrar. Beslut om organisering, kvalitet och omfattning fattas efter det i välfärdsområdet. Det, att vi har Finlands kanske modernaste välfärdscentral betyder, att det är i välfärdsområdets intresse att upprätthålla god service i vår kommun. Det är en bra sak. 

Många andra byggprojekt har tagit flera steg framåt detta år. I Gesterby inleds arbetet med det nya skolcentret. På planeringsbordet går det nya gymnasiecampuset och skolan i Nissniku framåt. 

Om några år kan vi dra ner på investeringstakten. När våra grundläggande investeringar är i skick kan vi andas lite lättare och fokusera på att producera service på ett så bra och effektivt sätt som möjligt.

Detta år har varit positivt med tanke på kommunens ekonomi. Vi gör ett kännbart överskott. Nästa års budget förväntas också leda till ett ordentligt överskott. Det är fråga om en stor förändring jämfört med hur det såg ut för några år sedan. Överskotten hjälper oss att både hantera de pågående investeringarna och att utveckla och upprätthålla den service som blir kvar i kommunen. 

Detta år ger oss ett gott avstamp till nästa år. 

Jag vill tacka alla kommunens anställda och förtroendevalda för det arbete ni gjort. Jag vill rikta ett speciellt stort tack till vår långvariga kommundirektör Tarmo Aarnio som nu går vidare mot nya utmaningar. Under hans tid har kommunen tagit stora steg framåt. Tack var det arbete ni alla gjort har kommunen också detta år utvecklats positivt. 

Jag vill också tacka alla kommuninvånare. Det är en glädje att stöta på er i matbutikens korridorer eller vid fotbollsplanen. Den respons ni ger hjälper oss beslutsfattare i vårt arbete. Gemenskap är en styrka också när det gäller att utveckla vår kommun. 

Under julen har de flesta av oss möjlighet att vara tillsammans med nära och kära vänner. I den rådande världssituationen är dessa stunder speciellt viktiga. Att stanna upp i ögonblicket och njuta av små stunder är inte alltid lätt. Själv har jag försökt bli bättre på det under det gångna året. 

Tack för året som gått. Jag önskar era alla ett gott nytt år. 

 

 

Ukraina behöver en Leopardinsats

/0 Kommentarer/i , , , , , , /av

(English version here)

Kriget i Ukraina går in på sitt andra år. Initiativet ligger nu hos Ukraina, men det finns inget snabbt slut i sikte. Kriget mal på och gnager sakta sönder Ukraina.

Ukrainas framgång har inte endast bottnat i en stark vilja att försvara sig själv, utan också i det stöd väst gett i form av utbildning och utrustning. Detta stöd kommer att avgöra hur kriget slutar. Det ligger i vårt, Europas och hela den fria världens intresse att kriget slutar med en så snabb seger som möjligt för Ukraina. Ryssland skall inte få leva i den villfarelsen, att det på något som helst sätt har gynnats av ett kriminellt angreppskrig. Det materiella stödet till Ukraina måste fortsätta och förstärkas.

I början av kriget diskuterades det i alla länder mycket om nivån på hjälpen och vilket material som skulle skickas. Vi har lärt oss mycket på ett knappt år. Bland annat att nya tekniker snabbt kan förändra situationen på slagfältet. Steg för steg har vi ökat på både kvantitet och kvalitet av det material som skickats. Förändringen har dock varit långsam. Nu är det dags att ta ett steg framåt.

Vintern är här. Den frusna marken kommer återigen att förändra situationen för både Ryssland och Ukraina. Detta bör även återspeglas i det stöd vi ger.

Trots att man beslutsamt stött Ukraina är vissa vapen fortfarande uteslutna från stödet. Bl.a. västerländska, moderna stridsvagnar har inte hört till det material som skickats. Sådana stridsvagnar skulle avsevärt öka Ukrainas stridsförmåga på slagfältet. Ny utrustning kräver utbildning, och det vore därför särskilt värdefullt att förse ukrainarna med ett stort antal stridsvagnar av samma typ, i vars användning de ukrainska trupperna effektivt kan utbildas.

En Leopard 2-stridsvagn av tyskt ursprung skulle vara idealisk för detta ändamål. Tusentals varianter av denna har byggts sedan slutet av 1970-talet och används bland annat i Tyskland, Nederländerna, Sverige, Danmark, Spanien, Norge, Polen och Finland. Den är en av de mest använda västerländska stridsvagnarna. När det gäller prestanda överträffar den den ryska utrustningen från sovjettiden. Under det kalla kriget handlade det om att åstadkomma ett kvalitativt övertag på en anfallare som antogs ha ett kvantitativt försprång.

Genom en gemensam europeisk insats kunde vi på ett kanske avgörande sätt bidra till att Ukraina kan upprätthålla ett momentum i kriget.

Finland har totalt cirka tvåhundra Leopard 2-stridsvagnar. Geografin begränsar våra möjligheter att överföra stora mängder av viktig utrustning som är i bruk. Men genom att signalera beredskap att bidra även med ett litet antal stridsvagnar kan vi kanske få igång ett europeiskt stridsvagns-talko. Det behövs nu.

Genom att starta denna diskussion kunde vi så ett frö för ett bredare – och effektivare – stöd.

Finlands egen försvarsförmåga får inte äventyras, men det är uppenbart att Ukrainas framgång i kriget också är avgörande för Finlands säkerhet. Om vi levererar vagnar måste vi naturligtvis genast inleda beredningen av ersättande anskaffningar.

Risken för att en höjning av stödnivån skulle medföra en eskalering bör inte överskattas. I själva stödets natur inte nämnvärt förändras av att stödet även skulle omfatta västerländska stridsvagnar. Vi skall också akta oss för att analysera vårt stöd utgående från ett ryskt narrativ utan låta oss styras av hur vi bäst försvarar våra egna intressen och våra värderingar.

(insändare i HBL 27.12.2022)

Anders Adlercreutz, riksdagsledamot, SFP

Atte Harjanne, riksdagsledamot, De Gröna

Vi lär oss

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Diskussionen kring arbetsrelaterad invandring har tagit fart. Det är positivt. Helsingin Sanomat lyfte förtjänstfullt upp fallet Anudari Boldbaatar, berättelsen om hur en i Finland utbildad sjukskötare från Mongoliet på grund av något som snarast kan liknas vid inkompetens hotades med utvisning.

I vår egen familj har vi exempel på hur vår utbyteselev Santiago, en exceptionell matematisk talang, inte fick bli i Finland för att studera tack vare att Migrationsverket inte ser sig ha möjligheten att göra subjektiva bedömningar. I Sverige togs han emot. I dag utvecklar han bland annat algoritmer för kvantdatorer i Tyskland.

Min kolumn ledde till insiktsfulla kommentarer av Sakari Aaltonen (HBL 11.12) och HBL-kolumnisten Tomas Hanell (HBL 6.12). De konstaterar helt riktigt att utfallet av arbetskraftsrelaterad invandring är beroende av vem som invandrar. Det är naturligtvis sant.

Våra demografiska och ekonomiska utmaningar löses inte heller enbart med arbetskraftsinvandring. Det är en självklarhet. Men lika klart är det att vårt hållbarhetsgap inte kan sys igen utan ökad arbetskraftsrelaterad invandring.

Dagligen förblir en stor mängd insatser ogjorda tack vare att företagen inte hittar arbetskraft. Bristen på arbetskraft är företagens största oro.

Det är naturligtvis också så att den stora mängd arbetslösa vi har i landet också på ett effektivare sätt måste hitta de lediga arbetsplatser som finns. Det kräver förändringar i till exempel den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen, men också i de arbetskraftstjänster som erbjuds. Vi behöver bättre kompletterande utbildning, effektivare omskolning och en utbildning som svarar mot de behov företagen har. Läroavtal måste äntligen bli ett riktigt alternativ.

Men tillbaka till frågan om invandring: Hanell lyfter upp att attityderna, viljan att anställa en invandrare, är oroväckande. Samtidigt visar undersökningar att om man anställer en invandrare förändras attityderna genast. Då anställer man gärna nästa.

Undersökningar visar också, att integrationen fungerar allt bättre hela tiden. Vårt samhälle lär sig. Vi lär oss.

Det handlar också om hur vi förhåller oss till språket. Är det en binär verklighet där allt eller ingenting gäller? Kan vi kanske tåla ett lite bristfälligt språkbruk och låta folk lära sig på jobbet?

Det skulle nämligen löna sig.

Forskning vid Örebros universitet (Magnus Lodefalk, Andreas Hatzigeorgiou) visar att det att man anställer en i utlandet född person starkt korrelerar med ökad export. Bara för att ta ett exempel.

I en alltmer gränslös värld har kulturell förståelse en betydelse. Genom att göra Finland till ett land man söker sig till, i stället för ett land som man halvt av misstag hamnar i, kan vi underlätta våra demografiska utmaningar, men vi kan också bidra till att skapa en ekonomi i vilken företag i allt högre grad vågar leta sig utanför landets gränser, hittar nya marknader och vågar växa.

Insändare i HBL 17.12.2022

Adlercreutz: Migrationsverket måste utredas

/1 Kommentar/i , , , /av

–Vi får höra om det ena absurda fallet efter det andra. Inom SFP har vi länge med stigande oro följt med hur godtyckligt uppehållstillståndsansökningar får avslag. Det här håller inte. Vi behöver en grundlig genomgång av Migrationsverket och dess processer, säger Anders Adlercreutz, ordförande för Svenska riksdagsgruppen. 

Helsingin Sanomat rapporterade på lördagen om hur  Anudari Bolbaatar, en i Finland utbildad sjuksköterska med bakgrund i Mongoliet, fått avslag på sin anhållan om uppehållstillstånd efter en gravt felaktig process. 

– Avvisningen stoppades när felet uppdagats, men det, att man så grovt kränker en persons rättsskydd vittnar om en verksamhetskultur som inte håller måttet, säger Adlercreutz

I fallet som Helsingin Sanomat skrev om nekades den sökande information om varför ansökan fått avslag. 

— Det här vittnar om en total oförståelse för hur en rättstat fungerar. Ett uppehållstillstånd är inte en trivial fråga. Det kan ha helt avgörande betydelse för en människas framtid. Då kan inte beslutet basera sig, som det gjorde i Bolbaatars fall, på att tjänstemannen som behandlar frågan inte kan läsa ett kontoutdrag. Framförallt, så måste sökanden få tillgång till motiveringarna och ha en möjlighet att korrigera missförstånden. Det här kan inte ses som annat än en grov förseelse för Migris del, konstaterar Adlercreutz 

Den ekonomiska expertisen är enig om att Finland behöver mer arbetskraftsrelaterad invandring.

– Idag är netto-invandringen drygt 20 000 per år. För att klara hållbarhetsgapet borde den siffran fördubblas. Enbart teknologi-industrin beräknas behöva 130 000 anställda till under det kommande decenniet. När vi står inför sådana här utmaningar är det rent vansinne att ens tänka på att utvisa människor som är i arbete, som bidrar till vårt samhälle. Vi har gjort en hel del lagändringar som hjälpt situationen. Men många problem består. Migrationsverket måste ändra sin kultur och sitt tänkesätt. Vi behöver en oberoende utredning av Migris processer, avslutar Adlercreutz 

Ingen attraktion utan attitydförändring

/0 Kommentarer/i /av

För ett par veckor sedan intervjuades Pasi Saukkonen, en forskare, om arbetskraftsinvandring i Helsingin Sanomat. ”Pratet om arbetsrelaterad invandring är totalt orealistiskt och ansvarslöst”, sade han i rubriken. Det tog eld i de led som ser invandring som ett stort hot. Artikeln delades ivrigt.

Men få av dem som delade den verkar ha läst den.

Saukkonen lyfte upp tre saker: Påståendet att arbetskraftsrelaterad invandring skulle lösa våra demografiska problem är orealistiskt. Det håller jag med om. Det löser inte ensamt våra problem – och det har mig veterligen ingen påstått. Men det är en del av lösningen då det gäller arbetskraftsbristen.

Ett annat argument var det att Finland inte är tillräckligt attraktivt. Det finns inget sug som drar dem hit – och när man väl kommit hit vill man inte stanna. Vi har, enligt Saukkonen för få invandrare för att flera skall vilja komma.

Det tredje var det att attitydklimatet inte är färdigt för en stor mängd arbetskraftsrelaterad invandring. Det stämmer – men det är någonting vi kan kontrollera. Och något som den diskussion vi politiker för antingen kan främja eller sabotera.

När man frågar företag vad som bekymrar dem mest har svaret länge varit det samma. De hittar inte människor att anställa.

Finland har ett så kallat hållbarhetsgap som före kriget i Ukraina enligt Finlands Bank beräknades vara 3,5 procent av bnp. Situationen är märkbart sämre än i våra nordiska grannländer.

Det blir inte bättre när vi blickar framåt: Medan de övriga nordiska ländernas ekonomi väntas växa med cirka 20 procent fram till 2030 väntas vår tillväxt var ungefär hälften av detta. Det försprång som Sverige fick efter finanskrisen bara växer.

Det finns flera orsaker till det, men den största är demografin. Arbetskraften växer inte i Finland medan förhållandet mellan den arbetsföra befolkningen och den del som är utanför arbetslivet växer. Sedan 1987 har antalet pensionärer vuxit åtta gånger mera än den arbetsföra befolkningen. Sedan 2000 har nästan hela tillväxten inom den arbetsföra befolkningen bestått av invandrare.

Så vi behöver arbetskraftsrelaterad invandring. Enligt Teknologiateollisuus behövs en nettoinvandring på cirka 50 000 per år. I dag ligger vi på drygt 20 000. En liten höjning skulle redan ta ner hållbarhetsgapet med några decimaler av bnp.

Men vi är dåliga på att ta emot människor. Och det blir inte bättre av en debatt som sannerligen inte håller hög klass.

Man förvränger fakta – som att en stor del av socialbidragen som betalas ut i Närpes går till utlänningar utan att säga att det absoluta, faktiska antalet är obetydligt, och långt under landets genomsnitt.

Man använder det sorgliga fallet av människohandel i samma region för att stämpla inte bara en industri utan all utländsk arbetskraftsrelaterad invandring – utan att berätta att det bara gäller en bråkdel av den lokala arbetskraften.

Man gör som förvaltningsutskottets ordförande gjorde förra veckan i plenisalen: Man låter förstå att antalet uppehållstillstånd som beviljats det senaste året är fyra gånger större än det är.

Eller så förenklar man frågan om ungdomsbrottslighet till ett problem som primärt handlar om invandring – och stämplar genom det en stor folkgrupp.

Pasi Saukkonen lyfte upp attityden som ett allvarligt hinder för integration och det att Finland skall uppfattas som ett attraktivt land.

Det är sådan här skev debatt som skapar attityder som dessa.

Vi är sannerligen ingen magnet som drar till sig kunnig arbetskraft. För att det skall vara så måste vi få ordning på processerna, men också göra det attraktivt att bo i landet. Vi måste ändra vår attityd.

Man skall kunna mötas av ett småleende på gatan, man skall kunna få lära sig språket medan man arbetar, man skall hitta skola för sina barn, inte bara på finska eller svenska, och man skall inte få skrämda blickar kastade efter sig när man går förbi.

Och vi beslutsfattare skall förstå att vi också bygger ett diskussionsklimat.

Publicerad i HBL 1.12.2022.

Hälsningar från hyvelbänken

/0 Kommentarer/i , , /av

Ett mediebolag skickar med jämna mellanrum ut en enkät till alla riksdagsledamöter. Enkäten innehåller varje gång samma fråga: Vad var det bästa du åstadkom denna månad? Den är inte alltid lätt att besvara. Var det ett lagförslag man arbetat för som gått igenom? En budgetpeng som säkrades, eller något annat?

För mig var svaret lätt denna gång: Jag lyckades äntligen bygga den där bokhyllan som jag lovat min hustru i flera månader. Nå, ok: som jag lovat i ett års tid. 

 Men nu står den där, fylld med böcker. 

 Det finns en underlig tillfredsställelse i att bygga saker. Få saker fascinerar mig lika mycket som den fina träyta som stiger fram när man drar några gånger med hyveln över ett stycke trä. Den råbarkade ytan får plötsligt en nästan magisk lyster. Det som såg ut som ett uniform material avslöjar plötsligt en hel värd av strimmor, ådror, streck. Och en underbar glans. När två trästycken är sammanfogade i varandra finns det en underlig tillfredsställelse i att låta fingret glida över skarven, många gånger. 

 Jag hade en massa saker jag borde ha gjort det veckoslutet. Men jag lät byggarmanin ta över och sköt allt annat åt sidan. Jag tror alla vann på det. 

 Vi människor vill se saker födas, växa fram. Det är inte en händelse att coronatiden ledde till alla tiders surdegsboom. Vi satt hemma och måste åstadkomma något. Nybakt bröd ligger nära till hands. På samma sätt hade järnaffärerna en guldålder. Vi snickrade, hamrade och skruvade. 

 Vi tog bilder av det vi åstadkom och lade ut dem på nätet. På det sättet förmedlade vi lycka. Lyckan av att ha åstadkommit något. 

 Att bygga, skapa och forma stimulerar hjärnan på en massa olika sätt. Nya kopplingar skapas och andra förstärks. Hjärnan lär sig och endorfiner utsöndras. På 1800-talet kunde man ordineras stickning för att råda bot på oro och ångest. Vi mår bra av att koncentrera oss på en sak och se förändring. 

 Samtidigt vaknar kanske andra insikter. Kanske paragraferna i den där pappershögen med propositioner som jag plöjde igenom plötsligt faller på plats eller kanske det där talet som inte ville gå någon vart plötsligt hittar sin bärande tanke. 

 Enormt många av oss gör ett arbete där det ibland är svårt att se det konkreta som skapas. Exceltabeller presenterar en verklighet, men verkligheten i sig är ändå annorlunda. 

 Ett av vår grundskolas finaste påfund är det, att man har huslig ekonomi och slöjd i skolan. De har säkert motiverats av tanken av att de är färdigheter som barn  bör kunna. Man skall kunna hamra, sy och laga mat. Och visst är det så. Det är något enormt fint i den tanken, en tanke som erkänner och ser bildningens många sidor. Att kultivera, att bearbeta, är kultur. 

 Men jag tror att de också har en psykologisk betydelse. De är ämnen som erbjuder en väg in i en värld där man konkret kan göra saker och via det få tillfredsställelse. 

 Varför har man inte en slöjd även i gymnasiet? Jag har svårt att tro, att det inte vore alldeles utmärkt nyttigt före en 17-åring att få vika av från bokhögen i biblioteket och få sätta sig vid svarven.

Jag läste nyss om en vd som stickade under mötena. Vid slutet av året fick hela kontoret sockor i present. I vissa företag har syjuntor dykt upp. Själv drömmer jag om en liten snickeriverkstad som kunde ligga bakom cafét i riksdagen. Där kunde man ställa sig vid hyvelbänken när paragraferna inte löper – eller när talet inte riktigt vill gå med på att födas. Ett drag med hyveln, och plötsligt faller allt på plats.

 För mig skulle det åtminstone funka. Alla gånger.