Tankar om förtroende och samarbete

När jag gick in i politiken för tio år sedan var jag inte längre ung. I mer än 30 år hade jag arbetat med alla slags människor och uppgifter: Jag hade skottat, städat, lyft, sålt, väglett, undervisat, designat, ritat och byggt. Som pappa till en familj på fem barn hade jag naturligtvis också vårdat och uppfostrat. Jag har bott i olika länder och varit tvungen att anpassa mig till olika kulturer. Jag tyckte att det var en styrka att ha ett brett spektrum livserfarenheter.

Jag har haft min beskärda del av utmaningar längs vägen. Som när jag bodde ett år i en pytteliten plåtcontainer mitt ute i Atlanten med en familj på fyra personer och några höns. Även om vi inte verkade ha så mycket gemensamt – inte ens ett gemensamt språk – lärde jag mig snart att känna en djup samhörighet med dem. Jag uppskattade deras omsorg och vilja att dela med sig av det de hade till de andra byborna, och till mig.

Genom mina olika livserfarenheter har jag lärt mig en sak: Ja är övertygad om att jag utan dessa möten skulle låta mina val  styras av antaganden snarare än erfarenheter. Det igen skulle göra mitt liv fattigare.

I detta beklagligt långa blogginlägg öppnar jag upp mina tankar om respekt, förtroende och samarbete oss människor emellan. Det känns viktigt i en situation där vi i allt högre grad glider in i läger och ställer oss mot varandra. Och i ett sammanhang där konsten att lyssna och viljan att förstå andra lätt överskuggas av egocentrism  och extremism.

Värderingar och världsbild går i arv

I ett välmående samhälle fungerar det sociala om det finns en  ömsesidig respekt och tillit. Förtroende motiverar och stärker. Det skapar en känsla av att vi tillsammans kan skapa något nytt och stort, helst något som kommer att bestå från generation till generation.

Den viktigaste komponenten i förtroende är respekt för andra människor och deras sätt att tänka. När vi uppskattar, har vi tillit. Och när vi litar på varandra känner vi att vi tillsammans är mer än summan av våra beståndsdelar.

Förtroende kommer alltså från uppskattning, men vad skapar uppskattning?

Den miljö vi växer upp i har ett stort inflytande på hur vi ser på världen. Detta gäller i högsta grad i mitt eget fall.

Mina föräldrar betonade för oss barn, till leda, att alla människor är lika mycket värda. Opportunism eller fräckhet sågs inte med blida ögon. Rättvisa var lika med ansvar.

Ibland gör vi alla misstag eller beter oss tanklöst. Återigen var budskapet från mina föräldrar tydligt: ingen behöver vara perfekt. Du kan bli förlåten för tanklöshet och svagheter, så länge du är självkritisk när det gäller dina tankar och handlingar och ångrar dina misstag. Förstå att skämmas när det är befogat. Viljan att växa som människa är avgörande: ett misstag kan vara en gåva, eftersom det hjälper dig att bli klokare.

Jag är mycket medveten om arvet från mitt hem. Jag kunde också ha vuxit upp i en helt annan miljö och därmed sett på världen från en annan vinkel.

Min världsbild styr mina politiska val. Det är därför inte förvånande att politiska val går i arv, precis som vår världsbild.

I konfliktsituationer kommer de grundläggande värderingar som förankrats genom utbildning och uppväxt upp till ytan och är svåra att ignorera. Det är därför den politiska debatten ibland kan vara hätsk.

Debatt handlar om att genomföra och förverkliga demokrati, och det finns inget att frukta av ens den mest våldsamma av debatter, tvärtom. Men situationen blir utmanande om politiken bedrivs på ett sätt som undergräver den sociala sammanhållningen, jämlikheten och därmed möjligheternas jämställdhet. Ofta är sådan politik opportunistisk – dvs. den utnyttjar den rådande trenden eller situationen – utan större hänsyn till moral.

Avsikterna avgör

Hur skapar vi vår bild av världen och av våra medmänniskor?

Om respekten för andra människor inte beror på deras bakgrund – inte  deras utbildning, intelligens, status eller utseende – vad beror den då på?

Drivkrafterna bakom våra  handlingar är avgörande. Vad försöker vi uppnå, dvs. vilka är våra avsikter? Är avsikten att öka förtroendet och samhörigheten mellan människor eller att skapa misstro och splittring?

Det är här de fördomar som finns inbyggda i oss människor kommer in i bilden, och hur de används i politiken för att driva en fråga. Syftet med sådan politik är ofta att dela upp befolkningen i ”oss” och ”dem”.

Ett exempel på en sådan politik är populisters vana att först ge näring åt sina anhängares fördomar och sedan erbjuda dem enkla svar för att dämpa deras känsla av osäkerhet. På ett mycket listigt sätt smickrar den populistiska politikern sina lyssnare genom att skapa en illusion av att de själva har kommit på lösningen på sina problem. Saker och ting berättas ”som de är” med en oberörd min.

Och finns det en mer sannolik syndabock för problemen i våra egna liv än ”någon annan”. En mörkhyad invandrargranne i turban, eller en godhjärtad pojke i Elokapina. Eller en ”rantahurri” som ”tror att han är bättre än jag”.

Cirkeln av konfrontation och missförstånd är därmed fullbordad.

Den som sedan ifrågasätter detta enkla tänkande är, i populisternas ögon, en konspiratorisk elitist. En globalist. Eller, som ofta när det gäller oss finlandssvenskar, en ”som tror sig vara förmer”.

Det enda sättet att övervinna fördomar är att lära känna människor och att verkligen vilja förstå hur de tänker. Först när man vet vad den andra personen verkligen tycker är det möjligt att bedöma deras avsikter.

Populism finns i alla partier

Goda avsikter är inte kopplade till ett politiskt parti eller en persons bakgrund. Goda avsikter kan vara goda oavsett vilket parti man representerar eller röstar på. Därför är det också populistiskt att anta att en person som röstar på ett visst politiskt parti är en viss typ av person.

För att sammanfatta: allas avsikter kan vara goda eller dåliga. Goda avsikter är de som stärker den enighet som är nödvändig för ett fungerande samhälle. Enighet är det som gör det möjligt för världen att framgångsrikt lösa de problem som plågar den.

Men enighet betyder inte enhällighet. Det betyder ett diskussionsklimat som präglas av respekt.

Debatten  är livsviktig för demokratin. Men konstruktiv och produktiv debatt uppnås bäst när det inte finns rädsla i luften.

Dåliga avsikter är sådana som skapar rädsla och undergräver förtroendet mellan människor, och därigenom minskar vår förmåga att agera. En konstruktiv debatt kan inte äga rum i en atmosfär där ett ifrågasättande av idéer leder till hot, eller där motsatta åsikter i första hand uppfattas som hot snarare än en debatt.  Eller i ett klimat där fria medier, aktivister eller politiker utsätts för påtryckningar i stället för att få sina idéer kritiserade genom argument, baserade på fakta.

Politiskt mod

Världen är inte svartvit och sanningen finns ofta – ja, nästan alltid – i de olika nyanserna av grått. Ingen politisk rörelse har monopol på sanningen. Det finns korn av lösningar i varje parti.

Det är ofta mer politiskt lönsamt att ge snabb tillfredsställelse än att berätta obehagliga fakta. Till exempel att vägen framåt är svår och att belöningen ligger flera år fram i tiden. Lösningar på svåra problem är sällan enkla och ännu mer sällan leder de till omedelbar politisk popularitet.

Motsatsen till populism är politiskt mod. Mod att tala om saker som är svåra och utmanande, ibland till och med obehagliga

Och vi politiker har verkligen utmanande saker att säga, eftersom vi kämpar med utmanande problem just nu.

Av dessa kommer klimatförändringen och den förlust av biologisk mångfald som den medför att ha de mest omfattande och långtgående effekterna på alla aspekter av samhället. Finland kommer att vara en av de regioner som kommer att få känna av märkbara förändringar, även lokalt.

Den finska ekonomin är skuldsatt på ett sätt som inte skulle vara så oroande om vi inte samtidigt stod inför betydande demografiska utmaningar som påverkar försörjningskvoten, påverkar tillgången på arbetskraft och ökar behovet av offentliga tjänster. Detta blir inte bättre av att den europeiska och globala ekonomin befinner sig i en svacka.

Snabba tekniska framsteg och en allmän polarisering skapar ojämlikhet och undergräver människors förtroende för våra samhällsinstitutioner, vilket sannolikt kommer att öka otryggheten och den psykiska ohälsan. Det är svårt att hänga med.

Rysslands angreppskrig i Europa gör det nödvändigt att förbereda sig för eventuella lokala konflikter och tvingar oss att hjälpa Ukraina både humanitärt och materiellt.

En debatt om värderingar är viktig

För att klara av dessa stora utmaningar är det absolut nödvändigt att vi i Finland har välmående, psykiskt och fysiskt friska människor. Människor som är kapabla att producera tekniska och sociala innovationer som löser problem som klimatförändring, hållbarhetsunderskott och ojämlikhet.

Mot denna bakgrund måste varje finländsk politiker också ta ansvar för den nationella enigheten, eftersom den möjliggör vår handlingskraft.

För att stärka samhörigheten mellan de människor som bor i Finland är det viktigt att finna en samsyn kring de värden som vi vill bygga Finland på och de värderingar som vi vill att det politiska beslutsfattandet ska förankras i. Först när detta är kristallklart är det dags att överväga medlen. Därför kommer värderingarna alltid först.

Värderingar och världsåskådning är svåra begrepp och vi människor förstår dem ofta på olika sätt. Det är därför viktigt att vara öppen i den pågående debatten. Även om det kan vara frustrerande för många människor när det samtidigt finns stora praktiska frågor att lösa.

Var står vi idag?

Teksti suomeksi täällä.

Varför är vi i den här regeringen?

Årets riksdagsval var ett val om ekonomin. Efter två kriser har vi ett allvarligt underskott i de offentliga finanserna och prognoserna är dystra. Oberoende av vad som anses ha bidragit till underskottet – och den tidigare oppositionspartiernas analys av orsakerna är inte helt objektiv – finns det behov av att korrigera kursen. 

Detta faktum styrde valdebatten och avgjorde till stor del valresultatet. Valresultatet gav i sin tur en indikation på vilka koalitioner som kan bli möjliga. De olika partiernas inställning till hur de offentliga finanserna kan eller skall balanseras var också en kraftig fingervisning. Samlingspartiet ställde en anpassning på sex miljarder under en regeringsperiod som sitt mål  Denna siffra byggde på finansministeriets kalkyler och blev nyckeln som i praktiken styrde regeringsförhandlingarna. 

De som följer med politiken vet vad som styr SFP:s agerande och politik. Vi är det enda liberala center-högerpartiet i Finland. I vår politik betonas en hållbar ekonomi, EU-frågor, mänskliga rättigheter och globalt ansvar. Detta är inte små politiska sidofrågor, utan väsentliga frågor som definierar vår politik. 

Mot denna bakgrund är det uppenbart att det alternativ som Petteri Orpo valde inte var det som vi i första hand hade föredragit. Det var dock det enda alternativ som stod till buds när SDP och Centern var ovilliga att förhandla. Vi var därför tvungna att överväga om vi kunde gå in i en koalition med Sannfinländarna – eller om vi redan från början skulle utesluta det som ett alternativ? 

I vårt  DNA är tanken om SFP som ett brobyggande parti en central tanke.  Därför ansåg vi att denna konfiguration borde ges en chans. Vi ansåg att det också var viktigt ur en demokratisk synvinkel – trots allt hade Sannfinländarna fått ett starkt mandat från folket. Vi respekterade också Petteri Orpos vision och gick in i förhandlingarna med kännedom om att de skulle bli svåra. Vi satte upp tydliga tröskelfrågor.

Ur en ekonomisk synvinkel blev resultatet bra. Programmet kommer,  ifall att det förverkligas, att balansera de offentliga finanserna med 6 miljarder euro. EU-politiken fortsätter på den vedertagna linjen och klimatmålen bibehålls. Utgiftsnedskärningar kommer att göras så, att utbildningens finansiering tryggas. Den grundläggande miljöfinansieringen kommer inte heller att påverkas. 

Programmet innehåller också viktiga sysselsättningsåtgärder. Arbetsmarknaden reformeras på ett sätt som inte på något sätt kan beskrivas som radikalt. Finland gör nu det som Tyskland och Sverige framgångsrikt gjorde för 20 år sedan och som starkt bidragit till deras ekonomiska livskraft. 

Jag är säker på och vill tro att alla partier – såväl de som är i regering och de som är i  opposition – vill att dessa reformer skall genomföras. Detta av den enkla anledningen att alla partier kommer att skörda frukterna av dessa reformer i framtiden när de sitter i regeringen.  

Utgiftsnedskärningarna i regeringsprogrammet har kritiserats. Det är lätt att förstå. 4 miljarder euro är en stor summa och åtgärderna känns i människors och organisationers vardag. Vi anser dock att effekterna av nedskärningarna är väl avvägda.

Med detta program vill vi trygga välfärden för alla finländare. Retoriken ’de fattiga blir fattigare och de rika rikare’ kan tjäna politiska syften, men enligt min åsikt återspeglar den inte målen i regeringsprogrammet. Personligen tror jag starkt på det nordiska välfärdssamhället, ett samhälle i vilket även de rikaste njuter mest av sitt välstånd när också de sämst ställda har det så bra som möjligt. Därför står jag bakom regeringens program, även när det gäller anpassningsåtgärderna.

Varför tvivlar vi nu på regeringens handlingskraft?

Ekonomin är motorn bakom det välstånd vi bygger. Om ekonomin kommer i obalans raseras vår välfärd snabbt. Det var länge sedan vi befann oss i en situation där man var tvungen att dra åt svångremmen. Vi har levt i en modest men säker positivt konjunktur. 

De senaste kriserna har ökat vår skuldsättning. Stigande räntor och accelererande inflation minskar människors köpkraft snabbt och obönhörligt. I en sådan situation är det absolut nödvändigt med en målmedveten anpassning av ekonomin.

De ekonomiska mekanismerna är komplexa. De påverkas av tillgången på arbetskraft och råvaror, utbildningsnivå och innovationsförmåga, konkurrenskraftig beskattning, investeringsvilja, politisk stabilitet osv. Ekonomin är därför summan av många saker. 

En av de viktigaste drivkrafterna bakom en hållbar ekonomi är förtroendet: förtroendet för kontinuitet och rättvisa. 

Detta inkluderar förtroende mellan medborgare, förtroende för nationella institutioner, förtroende för regeringen och beslutsfattare samt förtroende för arbetsmarknaden.

En av Finlands viktigaste konkurrensfördelar på den internationella marknaden har länge varit vår politiska stabilitet, som bottnar i ett ömsesidigt förtroende mellan de parter jag räknat upp. 

Regeringens första tid har varit skakig. Det interna förtroendet har skadats av att centrala ministrar och riksdagsledamöter har lekt med  fascistiska och rasistiska idéer. 

De sannfinländska ministrarnas och riksdagsledamöternas tankar har inte kommit som en överraskning för oss inom SFP, även om detaljerna var nya. Vi var naturligtvis bekanta med gruppens sätt att bedriva politik. Vi visste att deras värderingar skilde sig från våra egna. Ändå ville vi tro att regeringsansvaret skulle medföra moderation och en vilja att fokusera på frågor snarare än identitetspolitik. 

Jag tror att det finns en genuin oro bland sannfinländska politiker och väljare över att vissa invandringsrelaterade problem skall sprida sig från vissa länder till Finland. Vi tar också denna oro på allvar, och vi sopar den absolut inte under mattan. Det finns dock många olika sätt att närma sig dessa utmaningar: man kan se det som ett hot eller som en möjlighet. Finland behöver mer invandring och därför måste fokus ligga på god och effektiv integration och skapandet av åtgärder och ett samhällsklimat som möjliggör detta. Snabb integration underlättas inte av att man kritiserar, förlöjligar eller stigmatiserar en viss grupp av människor.

Ur vår synvinkel handlar debatten därför i första hand om vilka värderingar som styr politiken och hur den utformas. För oss handlar politik om att lösa sociala problem med fokus på hela vårt land. Ett effektivt regeringsarbete är endast möjligt om det finns ett förtroende inom regeringen. Under den korta tid som denna regering har suttit har vi redan ställts inför två förtroendekriser till följd av ministrarnas beteende: först minister Junnilas uttalanden  och nu senast Riikka Purras oacceptabla skrifter. 

Skrifterna är gamla och Purra bad om ursäkt för dem. Men det sätt på vilket hon urvattnade sin ursäkt den 13 juli fick oss att tvivla på ursäktens äkthet. (Purra: ”Kuten oli arvattavissa, nyt vastustajien tähtäimessä on jo perussuomalaisten käyttämä suora ja kaunistelematon puhe, maahanmuuttokriitikki ja vaadittavat politiikkatoimet. Jopa naista alistavien, tasa-arvon vastaisten tapojen arvostelu ”rumasti”! (Burkaa arvosteleva blogitekstini)…/…Yhtä varmasti kuin aina uuden perussuomalaisen virheen osoittelu jatkuu ja tulee jatkumaan, perussuomalaisetkin jatkaa linjalla, johon meillä on mandaatti. Jos se rasittaa muita puolueita liikaa, ongelma ei ole meidän.”) 

Utöver Purras ”tillbakadragande” har innehållet i Purras ursäkt i praktiken ogiltigförklarats av sannfinländarnas partifält, partisekreterare och riksdagens talman.

Vi hade velat, att minister Purra hade förklarat hur hennes tänkande har förändrats under åren och vad som har lett till denna förändring. Vi skulle också ha velat att hon tydligt hade sagt att hennes uttalanden är rasistiska och att hon och hennes riksdagsgrupp klart tar avstånd från dylika uttalanden. 

Rasistiskt beteende är oacceptabelt, oavsett vem det handlar om. Det handlar inte om en jakt på Riikka Purra eller Sannfinländarna, utan om en medvetenhet om att det finns sorgliga och ödesdigra exempel i vår västerländsk historia på vad som händer när rasistiska och fascistiska uttalanden gradvis blir normaliserade. I historiens ljus är det fråga om långa processer, och vi måste se till att en sådan process inte kommer i gång i Finland.

Regeringen har förbundit sig att främja jämlikhet för alla, vilket tydligt framgår av regeringsprogrammet. Ministrarna – alla i regeringen – måste göra sitt yttersta för att detta skall bli verklighet. Oberoende av parti.

Vi kan fundera på hur våra ledande politikers uttalanden påverkar hur Finland uppfattas internationellt som ett land att studera, arbeta eller investera i. Men det är lika viktigt att se till att alla finländare och människor som bor i Finland kan känna sig hemma, välkomnade och trygga. Av denna anledning kan vi inte heller acceptera rasism. Inte i någon form.

Regeringens egentliga arbete har inte ens börjat. Alla åtgärder för att skapa ekonomiskt och socialt välstånd är brådskande. En situation där uttalanden av regeringsmedlemmar väcker frågor om regeringens värdegrund och står i bjärt kontrast till de principer som anges i regeringsprogrammet är oacceptabel. Riikka Purra sade själv: ”Det här kommer inte att ta slut”. Hennes uttalande kommer sannolikt att väcka nya frågor, både bland oss regeringsmedlemmar och medborgare. En vaghet och oro  är inte bra för förtroendet.

För oss är ekonomi och mänskliga rättigheter, produktivitet och jämlikhet, ekonomi och naturens välbefinnande olika sidor av samma mynt. Å ena sidan möjliggör ekonomin mänskligt välbefinnande, å andra sidan måste ekonomin skötas med ett socialt ansvar som ledstjärna. Vi delar inte uppfattningen att vi inte kan ha det ena utan det andra. 

Vi vill verka inom en politisk ram som ambitiöst främjar båda. Det är med detta som  grundval som vi fattar våra politiska beslut.

Ur vår synvinkel är regeringens program inte perfekt, men det är bra, särskilt när det gäller ekonomi och sysselsättning. Det är därför mycket olyckligt att motsättningarna inom och runt regeringen hindrar eller i onödan bromsar genomförandet av programmet. Även om pragmatism är viktigt kan inte ens pragmatiska beslut i hållbarhetens namn grundas på något annat än hållbara värderingar. 

För att sammanfatta:

Det finns många sätt att utforma politik och många sätt att lösa samhällsproblem. SFP är känt för sin förmåga att agera som brobyggare. Det är den roll vi vill spela även här, och mot den bakgrunden har vi fram till en viss punkt varit beredda att göra politiska kompromisser. Om vi med denna regeringsgrund undergräver Finlands image och samhällklimat, Finlands dragningskraft, vår nationella enhet och politiska kultur, då blir priset för kompromisserna för högt.

Vad gör vi nu?

I förrgår, den 14 juli, höll vi ett konstruktivt och analytiskt gruppmöte. Mötet var enhälligt och som ett resultat publicerade vi ett pressmeddelande där vi uttryckte vår oro för regeringens funktionsförmåga.Vi har ännu inte beslutat om en förtroende eller om vägen framåt. 

Precis som under de senaste veckorna tyder reaktionerna på vårt pressmeddelande i sociala medier på att rasismdebatten håller på att hetta till. Människor, inklusive våra anhängare, visar sin besvikelse över att vi inte omedelbart uppmanar till en förtroendeomröstning om Purra eller att vi inte omedelbart fäller regeringen.

Vi värdesätter politiska processer. Vi vill föra en genuin dialog med våra kolleger för att hitta hållbara lösningar som bäst tjänar Finlands helhetsintressen. Vi förstår att det är svårt för människor, inklusive våra väljare, att acceptera eller förstå politikens långsamma tempo när de sitter hemma och scrollar genom sociala medier. Vi förstår frustrationen. 

Vi beslutsfattare – och i synnerhet vi ministrar – lever fortfarande våra arbetsliv mitt i sommaren. Vi deltar i krävande internationella möten med knappt en minuts paus. På dessa möten behandlas frågor som är viktiga för Finland. Vi vet att det är orimligt och också oklokt att försätta våra kolleger i en situation där fokus måste flyttas från dessa frågor till Purra-krisen, hur viktig den än är. 

I en tid då de värdekonflikter som finns mellan SFP och Sannfinländarna verkar svåra att jämka, har vi fortfarande förtroende för Orpo. Vi vill därför klargöra vår ståndpunkt och ge honom möjlighet att bedöma den övergripande situationen. Som vi säger i vårt pressmeddelande kommer vi att fortsätta debatten om regeringens funktionsduglighet och framtid under Orpos ledning. Vi kommer att föra en diskusson, vars resultat kommer att speglas mot RKP:s värderingar. Efter det fattar vi beslut. 

Den världsbild som varje parti bygger sin politik på återspeglas i ord och handling. Vi kan inte vara med och främja en värld som vi inte tror på. Det är det, vi nu begrundar. 

Mina väljare kan räkna med att mina värderingar förblir oförändrade. SFP väljare kan lita på att vårt partis värderingar är oförändrade. Eller, om möjligt, ännu klarare. 

Jag är övertygad om att den pågående debatten om rasism kommer att leda till goda saker. Jag vill tacka alla som aktivt har deltagit i debatten. Om det är något som är värdefullt i den nordiska demokratin så är det samhällsdebatten och samhällsaktivismen. För min egen del kan jag inte nog understryka detta, i denna stund.

Ibland måste man resa långt för att se nära.

Ukraina behöver en Leopardinsats

(English version here)

Kriget i Ukraina går in på sitt andra år. Initiativet ligger nu hos Ukraina, men det finns inget snabbt slut i sikte. Kriget mal på och gnager sakta sönder Ukraina.

Ukrainas framgång har inte endast bottnat i en stark vilja att försvara sig själv, utan också i det stöd väst gett i form av utbildning och utrustning. Detta stöd kommer att avgöra hur kriget slutar. Det ligger i vårt, Europas och hela den fria världens intresse att kriget slutar med en så snabb seger som möjligt för Ukraina. Ryssland skall inte få leva i den villfarelsen, att det på något som helst sätt har gynnats av ett kriminellt angreppskrig. Det materiella stödet till Ukraina måste fortsätta och förstärkas.

I början av kriget diskuterades det i alla länder mycket om nivån på hjälpen och vilket material som skulle skickas. Vi har lärt oss mycket på ett knappt år. Bland annat att nya tekniker snabbt kan förändra situationen på slagfältet. Steg för steg har vi ökat på både kvantitet och kvalitet av det material som skickats. Förändringen har dock varit långsam. Nu är det dags att ta ett steg framåt.

Vintern är här. Den frusna marken kommer återigen att förändra situationen för både Ryssland och Ukraina. Detta bör även återspeglas i det stöd vi ger.

Trots att man beslutsamt stött Ukraina är vissa vapen fortfarande uteslutna från stödet. Bl.a. västerländska, moderna stridsvagnar har inte hört till det material som skickats. Sådana stridsvagnar skulle avsevärt öka Ukrainas stridsförmåga på slagfältet. Ny utrustning kräver utbildning, och det vore därför särskilt värdefullt att förse ukrainarna med ett stort antal stridsvagnar av samma typ, i vars användning de ukrainska trupperna effektivt kan utbildas.

En Leopard 2-stridsvagn av tyskt ursprung skulle vara idealisk för detta ändamål. Tusentals varianter av denna har byggts sedan slutet av 1970-talet och används bland annat i Tyskland, Nederländerna, Sverige, Danmark, Spanien, Norge, Polen och Finland. Den är en av de mest använda västerländska stridsvagnarna. När det gäller prestanda överträffar den den ryska utrustningen från sovjettiden. Under det kalla kriget handlade det om att åstadkomma ett kvalitativt övertag på en anfallare som antogs ha ett kvantitativt försprång.

Genom en gemensam europeisk insats kunde vi på ett kanske avgörande sätt bidra till att Ukraina kan upprätthålla ett momentum i kriget.

Finland har totalt cirka tvåhundra Leopard 2-stridsvagnar. Geografin begränsar våra möjligheter att överföra stora mängder av viktig utrustning som är i bruk. Men genom att signalera beredskap att bidra även med ett litet antal stridsvagnar kan vi kanske få igång ett europeiskt stridsvagns-talko. Det behövs nu.

Genom att starta denna diskussion kunde vi så ett frö för ett bredare – och effektivare – stöd.

Finlands egen försvarsförmåga får inte äventyras, men det är uppenbart att Ukrainas framgång i kriget också är avgörande för Finlands säkerhet. Om vi levererar vagnar måste vi naturligtvis genast inleda beredningen av ersättande anskaffningar.

Risken för att en höjning av stödnivån skulle medföra en eskalering bör inte överskattas. I själva stödets natur inte nämnvärt förändras av att stödet även skulle omfatta västerländska stridsvagnar. Vi skall också akta oss för att analysera vårt stöd utgående från ett ryskt narrativ utan låta oss styras av hur vi bäst försvarar våra egna intressen och våra värderingar.

(insändare i HBL 27.12.2022)

Anders Adlercreutz, riksdagsledamot, SFP

Atte Harjanne, riksdagsledamot, De Gröna

Finland på annan linje än Sverige i gasledningsfrågan

(Insändare i Hufvudstadsbladet 13.10.2016 med Elina Lepomäki, Saml.)

 

Den första Nord Stream-ledningen mellan Ryssland och Tyskland blev klar 2011. Den planerade Nord Stream 2-ledningen planeras löpa parallellt med den gamla, och skall fördubbla den totala kapaciteten. Sedan 2011 har världen emellertid förändrats. Kriget i Ukraina, annekteringen av Krim och den ökade militära aktiviteten i Östersjöområdet har lett till att Europas säkerhetspolitiska omgivning i dag är annorlunda än den var då beslutet om Nord Stream 1 fattades.

Nord Stream-företagets huvudägare är ryska Gazprom. Många andra europeiska länder anser att byggande av den nya gasledningen försvagar EU:s enhetliga Rysslandspolitik, Ukrainas och andra östeuropeiska länders ställning samt den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet.

I mitten av september lämnade Nord Stream 2-företaget en projektansökan till Sveriges regering. Sverige är det första av fem länder som gör en tillståndsbedömning av projektet. Nästa år väntas företaget lämna in en ansökan också till Finland, Ryssland, Danmark och Tyskland. I Tyskland understöder regeringen byggandet av gasledningen av energi- och finanspolitiska intressen.

Statsminister Juha Sipilä (C) yttrade sig om Finland ståndpunkt gällande Nord Stream 2-projektet senast i slutet av september i ett svar på ett skriftligt spörsmål. Enligt Sipilä förväntas byggandet av de nya gasledningarna bredvid de befintliga Nord Stream I-ledningarna ”enligt nuvarande bedömningar” inte påverka Finlands säkerhetspolitiska ställning. Några säkerhetshot förväntas inte heller förknippas med byggningsskedet, eftersom projektet är under ”effektiv myndighetstillsyn”. Finland betraktar Nord Stream 2 som ett ekonomiskt projekt.

Finlands inställning skiljer sig märkbart från Sveriges. I Sverige har regeringen och det största oppositionspartiet Moderaterna har tagit ställning mot Nord Stream 2-projektet. Sveriges försvarsminister har pratat om att göra en säkerhetspolitisk utvärdering av frågan. Utrikesminister Margot Wallström har nyligen sagt att Sverige aktivt tänker motsätta sig Nord Stream 2 inom EU. Sverige har också utnämnt ett specialsändebud i frågan och stöds i sin förhållning av de baltiska länderna.

Finland är i likhet med Sverige medlem i EU:s energiunion, vars syfte är att minska på beroendet av vissa bränslen, energileverantörer och tillförselvägar. Startskottet för energiunionen var kriget i Ukraina eftersom flera medlemsländer ansågs vara för beroende av några få energiformer, i praktiken rysk gas. Det är uppenbart att Nord Stream 2-projektet är emot energiunionens målsättningar. Projektet ökar beroendet av en energikälla och en leverantör, Gazprom.

Det skulle bli billigare att öka kapaciteten i de befintliga ledningarna som går genom Östeuropa än att bygga nya. För tillfället används endast lite över hälften av kapaciteten i Nord Stream I-ledningen. Dessa fakta understryker Nord Stream 2-projektets politiska motiv, vilket också vi borde inse. Vi borde i vår egen utvärdering också begrunda projektets säkerhetspolitiska dimensioner ur Finlands – och Europas – synvinkel.

Det är oroväckande om Finland tar en annan ställning än grannländerna i Nord Stream-frågan. Finlands och Sveriges allt tätare samarbete har uppskattats i båda länderna; senast i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse i början av september. Om vi skall gå vidare i vårt säkerhetspolitiska samarbete är det skäl att också koordinera vår utrikespolitik.

Skriftligt spörsmål om Nord Stream 2 -projektet

Pressmeddelande 6.9.2016
Publiceringsfritt genast

 

Riksdagsledamot Elina Lepomäki (Saml.) har tillsammans med ledamöterna Anders Adlercreutz (SFP), Mikko Kärna (C) och Antero Vartia (Gröna) lämnat in ett skriftligt spörsmål till regeringen gällande Nord Stream 2-gasprojektets säkerhetspolitiska dimension.

I spörsmålet efterlyser ledamöterna en precisering av Finlands ståndpunkt i frågan om Nord Stream 2-projektet. Statsminister Sipilä har sagt att ”det räcker för Finland att projektet är i enlighet med miljönormerna och att rättsfrågorna är kontrollerade av EU-kommissionen”, och vidare att ”denna fråga är inte en politisk fråga för Finland. För oss är detta ett handelsprojekt”.

Finlands ståndpunkt är märkbart annorlunda än flera andra Europeiska länders. De baltiska länderna, Polen och några centraleuropeiska EU-länder har krävt att man avstår från NS2-projektet. Europaparlamentets största grupp EPP och Europeiska rådets ordförande Donald Tusk har också tagit ställning emot gasröret.

Även i USA förhåller man sig negativt till projektet, och i slutet av augusti varnade landets vicepresident Joe Biden EU för att öka sitt beroende av rysk gas. I Sverige har försvarsministern Peter Hultqvist sagt att man skall göra en säkerhetspolitisk analys av projektet.

Finland är med i EU:s Energiunion, vars ena syfte är att minska på beroendet av ”vissa bränslen, energileverantörer och tillförselvägar”. Energiunionen återupplivades i och med kriget i Ukraina, eftersom många medlemsländer ansågs vara för beroende av några få energiformer, i praktiken rysk gas. Rysslands intressepolitik i Östeuropa har under de senare åren skapat oro i det internationella samfundet.

Undertecknarna av det skriftliga spörsmålet frågar om regeringen ser en säkerhetspolitisk dimension i Nord Stream 2-projektet och ifall regeringen i likhet med Sverige tänker göra en säkerhetspolitisk analys av det.

 

Tilläggsuppgifter på svenska:
Anders Adlercreutz 044 981 0191

Vi riksdagsledamöter skall inte gömma oss bakom folkomröstningens skynke

Pressmeddelande 31.5.2016
Publiceringsfritt genast

Inom de närmaste åren kommer Finland med stor sannolikhet att ta ställning till NATO. I samband med det har diskussionen om en möjlig folkomröstning tagit fart. Riksdagledamot Anders Adlercreutz tycker inte att en folkomröstning är rätt väg.

– Det är väsentligt att vi för en aktiv diskussion om ämnet. Men det är inte rätt att undfly det ansvar man blivit tilldelad som riksdagsledamot. Visst, det skulle vara bekvämt att undvika att ta ställning till frågan och hänvisa till en kommande folkomröstning då man av en väljare blir tillfrågad om hur man förhåller sig till NATO. Som folkvald måste man dock även fatta svåra beslut – och stå för sin åsikt.

– Vi ordnade inte en folkomröstning om Lissabon-fördraget som på många sätt medförde mer djupgående säkerhetpolitiska, ekonomiska och politiska konsekvenser än vad ett potentiellt NATO-medlemskap skulle medföra.

Ett möjligt NATO-medlemskap är ett stort steg för ett land som Finland – inte i praktiken, men som en symbolfråga. Vi ser alliansfriheten som en viktig del av den nationella identiteten. Vår kommande försvarslösning kan se ut på många sätt, och ett ökat nordiskt samarbete är ett av alternativen. Alla de här alternativen bör begrundas. Men det här – liksom all säkerhetspolitik – är en känslig fråga. Den bör beredas försiktigt, med stark utrikes- och försvarspolitisk sakkunskap – och gärna i nära samarbete med Sverige.

– En folkomröstning lämpar sig dåligt för ett ärende som gäller säkerhetspolitik. Vi vet hur aktivt vårt östra grannland på olika sätt strävar till att påverka folkopinionen redan idag. Vi kan blott ana vilken propagandaoffensiv en folkomröstning skulle medföra. Att tala om en fri viljeyttring i det skedet är inte realistiskt, avslutar Adlercreutz.
Tilläggsuppgifter:
Anders Adlercreutz
tel. 044 981 0191