Novos desenhos de segurança e defesa: o caso da Finlândia

(In English: here )

Muitas coisas aconteceram em pouco mais de um ano. No meu país natal, a Finlândia, foi destruído um alicerce básico da política de segurança. A Finlândia já não é um país neutro, nem sequer um país não alinhado, mas um membro da NATO. Esta é uma situação que muito poucos finlandeses teriam pensado ser possível há apenas dois anos, mas que agora é uma realidade e um facto evidente que ninguém põe em causa.

A Finlândia e Portugal são dois pequenos países situados em extremos opostos do continente europeu. Somos ambos vizinhos de um país maior. Somos ambos irmãos mais pequenos desse vizinho maior. Mas num aspeto somos muito diferentes.

Enquanto Portugal tem o Atlântico ao longo da sua fronteira, a Finlândia tem a Rússia. Isso teve um impacto profundo no nosso sentimento de segurança e na nossa abordagem à política externa.

Quando, há cerca de quinze anos, perguntaram ao antigo Ministro da Defesa finlandês, Häkämies, qual era o maior desafio da Finlândia em termos de segurança, ele respondeu que havia três desafios:

”A Rússia, a Rússia e a Rússia”.

Há quinze anos, esta declaração deu que falar. Chegou mesmo a suscitar algumas críticas, especialmente do lado esquerdo do espetro político finlandês.

Hoje em dia, é vista como uma franca exposição dos factos. É esse o nosso desafio e, no que respeita à segurança, a nossa única ameaça militar.

Irei falar sobre a situação atual, mas para chegar a esse ponto quero recuar um pouco na história. Falarei sobre os antecedentes do desenvolvimento da Finlândia, como se formou o nosso sentimento de segurança, que factos e acontecimentos históricos conduziram à nossa abordagem. Como nos libertámos gradualmente do trauma pós-guerra, como a Finlândia se aproximou do Ocidente – porque tem sido um processo lento e não totalmente fácil.

Falarei sobre o nosso conceito de segurança e sobre como difere das soluções de segurança de outros países. Falarei sobre o pensamento por trás dele.

E, no final, abordarei as razões que acabaram por levar a Finlândia e, espero, também a Suécia a se tornarem membros da NATO. O que significa a guerra na Ucrânia para a Europa e para o mundo e como desafia a visão que temos da nossa posição no mundo. Como deve ser encarada a segurança na Europa, qual é a nossa maior ameaça e como podemos sair desta crise com um melhor conhecimento da realidade.

Porque verdade seja dita, caros amigos, nós, europeus, fomos mais do que ingénuos durante demasiado tempo.

Há momentos que definem uma nação. No caso da Finlândia, é fácil perceber qual foi esse momento.

Falarei da guerra na Ucrânia mais adiante, mas há razões para a guerra ter tido uma tão grande repercussão na população finlandesa.

A trinta de novembro de mil novecentos e trinta e nove, a Finlândia foi atacada pela União Soviética, numa guerra que se previa muito curta e rápida. Shostakovich já havia composto uma peça musical para ser apresentada em Helsínquia alguns dias após o ataque. Estaline pensou que o Exército Vermelho poderia marchar sem contestação até à nossa capital e que os soviéticos seriam recebidos como libertadores e amigos.

Tal como Putin pensou que seria bem recebido em Kiev após apenas três dias de combates.

Não foi esse o acolhimento que teve.

A Finlândia lutou durante cento e cinco dias na chamada Guerra de Inverno. Foi o único país que lutou contra os soviéticos e que não foi invadido e conquistado.

A Finlândia teve de ceder algum território, mas as perdas do lado soviético foram tão dramáticas que Estaline aceitou celebrar um acordo de paz com os finlandeses.

A Guerra de Inverno ensinou-nos, a nós, finlandeses, que a Rússia é uma ameaça, que não se pode confiar nela, que tem ambições imperiais, e que temos – e somos capazes – de nos defender. As alianças são uma coisa boa, mas, no fim de contas, cada país tem de cuidar de si próprio. É uma questão de economia, de defesa, de produção, de educação e, acima de tudo, de cooperação.

Essa lição tem sido a base do pensamento finlandês em matéria de segurança desde então.

Depois da guerra, a Finlândia passou por momentos muito difíceis. Éramos independentes, mas estávamos claramente sob influência soviética. Havia uma necessidade pragmática de manter boas relações com o nosso vizinho de Leste, o que não era totalmente desprovido de benefícios. A Finlândia tinha muitas relações comerciais bilaterais com a União Soviética, mas, por outro lado, a nossa liberdade de circulação na esfera internacional era limitada.

Balançávamos entre o Ocidente e o Leste, sendo lentamente empurrados para o lado ocidental.

Quando a NATO foi formada em mil novecentos e quarenta e nove, ficou claro que a Finlândia não se tornaria membro. Mas a Suécia também não. A Suécia ficou de fora da NATO devido à sua longa história de neutralidade, mas também por lealdade para com a Finlândia. Se tivéssemos ficado sozinhos ao lado do urso soviético, a história poderia ter tido um desfecho diferente.

Mas, lentamente, fomos avançando em direção ao ocidente. Em mil novecentos e cinquenta e cinco, a Finlândia tornou-se membro do Conselho Nórdico. Em mil novecentos e sessenta e um, a Finlândia celebrou um acordo de comércio livre com a EFTA. Em mil novecentos e setenta e três, assinámos um acordo de comércio livre com a Comunidade Europeia e, em mil novecentos e oitenta e seis, aderimos à EFTA.

Tudo isto aconteceu numa altura em que a abordagem finlandesa era vista por muitos como excessivamente pragmática. Cunhou-se o termo ”finlandisierung”, ”finlandização”.

Equilibrámo-nos por uma questão de sobrevivência, tentando manter relações amigáveis com a União Soviética e, ao mesmo tempo, evoluir para um país ocidental orientado para o mercado.

Lembro-me claramente de como nos sentíamos um pouco envergonhados com o epíteto de ”finlandização”. Quando vim para Angra, em mil novecentos e oitenta e sete, com dezassete anos, já tinha pensado muito sobre o assunto e tinha todas as respostas na ponta da língua para o caso de alguém me perguntar.

Bem, ninguém perguntou.

E a era da finlandização terminou mais cedo do que muitos pensavam.

O colapso da União Soviética mudou a História. Não acabou com ela, como pensava Francis Fukuyama no seu livro de mil novecentos e noventa e dois, mas mudou-a.

E isso também levou a Finlândia a dar os derradeiros passos necessários à sua plena integração no contexto da Europa Ocidental.

Tornámo-nos membros da União Europeia em mil novecentos e noventa e cinco, após um referendo nacional bastante renhido. Para mim, para muitos finlandeses, foi um grande passo em termos emocionais. Desde então, a Finlândia tem sido um dos países mais favoráveis à União Europeia dentro da própria União. Apesar de, durante uma grande parte da nossa adesão, termos sido um contribuinte líquido do ponto de vista económico.

Mas voltemos à segurança. Foram esses acontecimentos que moldaram o nosso conceito de segurança. Confiar em si próprio, estar pronto, estar preparado.

A Finlândia tem uma população de cinco vírgula cinco milhões de habitantes. Temos um exército de duzentos e setenta mil soldados em tempo de guerra e uma reserva de quase um milhão. Temos a maior artilharia da Europa. As nossas forças armadas são mais poderosas do que as da maioria dos países europeus.

E isto não é de agora. O serviço militar obrigatório foi sempre uma constante durante toda a nossa existência. A defesa nacional é uma tarefa nacional. Pode mesmo dizer-se que é uma missão.

Espera-se que todos os rapazes – e muitas raparigas – cumpram serviço militar. E a maioria dos rapazes cumpre. E não é apenas uma forma de ensinar competências militares ou de manter a prontidão militar, mas também um modo de criar unidade nacional.

Costumo dizer que o superpoder finlandês é a confiança. A confiança na sociedade. As coisas são bastante fáceis na Finlândia. Raramente se precisa de muita papelada, a palavra dada tem muito peso.

E creio que o serviço militar partilhado tem muito que ver com isso.

Quando um grupo inteiro de jovens passa por uma experiência comum, o serviço militar, cria-se um laço que gera confiança. E essa confiança, mais tarde, é transportada para a vida e para a sociedade e facilita a concordância em muitas coisas.

Então a história chegou ao fim com a Guerra Fria? Não.

Enquanto a maioria dos Estados europeus implementou transformações fundamentais nas suas forças armadas no rescaldo da Guerra Fria – passando de capacidades de combate em grande escala a pequenas forças totalmente voluntárias – a abordagem finlandesa à defesa pouco mudou. Estando situada junto a uma grande potência militar, a Rússia, a lógica da nossa defesa militar não se alterou no início da década de noventa, nem sequer quando a União Soviética entrou em colapso. Embora o enquadramento ocidental da segurança internacional tenha mudado consideravelmente nos anos noventa e seguintes, a Finlândia continuou a adquirir tanques de batalha, sistemas de lançamento múltiplo de foguetes, caças intercetores, sistemas de mísseis terrestres de defesa aérea, e outros sistemas militares necessários a uma abordagem defensiva de “grande guerra”.

Preparámo-nos para uma situação que a maioria dos países pensou que nunca iria acontecer. Preparámo-nos para a situação que a Ucrânia está a enfrentar agora – e comprámos tanques que os Países Baixos pensavam já não precisar ou canhões de que a Alemanha se queria livrar.

No meio da maior crise económica que a Finlândia alguma vez teve, a depressão do início dos anos noventa, comprámos uma quantidade significativa de F/A dezoito aos Estados Unidos. Fomos ridicularizados por vivermos no velho mundo, mas pensámos que poderiam vir a ser úteis um dia. Ao mesmo tempo que esperávamos que não viessem a sê-lo.

O princípio orientador no domínio da defesa militar tem sido o de que não é possível inverter a marcha rapidamente. A transformação militar demora cerca de trinta anos. Livrar-se das capacidades existentes é possível em poucos anos – construir novas capacidades demora anos, décadas. Isto é algo de que vários países já se aperceberam.

Atualmente, tal como durante a Guerra Fria, o sistema de defesa finlandês baseia-se no princípio de que ”nem o maior dos ursos come um porco-espinho”. Não se trata de igualar o nível de capacidade militar da vizinhança da Finlândia; trata-se de tornar qualquer potencial operação militar contra a Finlândia tão dispendiosa que nem sequer tentá-la seja uma opção atrativa. O aumento da cooperação internacional no domínio da defesa – com a Suécia, por exemplo – apoia esta lógica.

Há pouco falei de confiança. Um aspeto essencial de uma capacidade de defesa é a vontade que os cidadãos têm de defender o país. São envidados todos os esforços para que essa vontade se mantenha elevada. Mais de oitenta por cento da população adulta concorda que a Finlândia deve ser defendida militarmente contra um ataque em todas as situações, mesmo naquelas em que o sucesso não é garantido. É uma das percentagens mais elevadas da Europa. Penso que só é ultrapassada pela da Ucrânia.

Noutros países, o resultado é significativamente inferior. Como concluiu um inquérito global da Gallup Internacional em dois mil e quinze, ”sessenta e um por cento dos inquiridos em sessenta e quatro países estariam dispostos a lutar pelo seu país, enquanto vinte e sete por cento não estariam. No entanto, existem variações significativas por região. A vontade de lutar é mais baixa na Europa Ocidental, situando-se nos vinte e cinco por cento”.

Os números são elevados não porque nós, finlandeses, não saibamos o que é a defesa nacional e o que pode significar na prática, mas porque sabemos.

O serviço militar obrigatório é também um fator importante que intensifica a força da sociedade finlandesa. Para além de fornecer um conjunto de recursos humanos necessário às forças de defesa em tempo de guerra, o serviço militar obrigatório fortalece toda a sociedade e a sua capacidade de resistência em situações de crise. Ter uma finalidade na sociedade – e estar pronto a sacrificar tempo e esforço – é um elemento unificador fundamental. Praticamente todos os agregados familiares na Finlândia têm um ou vários cidadãos-soldados no seu seio. Eu tenho cinco filhos – quatro filhos e uma filha. O meu filho do meio, Alvar, acabou de sair do serviço militar e vai continuar com a sua vida normal de estudante de economia.

Eu sou um oficial na reserva. A maioria dos finlandeses tem unidades designadas em tempo de guerra e tarefas designadas em caso de crise.

Mas a segurança não é apenas uma questão militar. A doutrina de segurança finlandesa articula-se em torno de um conceito chamado modelo de segurança abrangente. É construído em torno da defesa militar, mas sobretudo em torno do conceito de que toda a sociedade tem uma tarefa em caso de crise.

Temos cursos de defesa nacional que são frequentados pela maioria dos executivos de topo e funcionários públicos. Isto significa que tanto as empresas como a sociedade civil sabem o que contribui para a segurança. Todos têm uma tarefa. Todos sabem o que podem e devem fazer em caso de crise.

A coesão social também tem um impacto. As pessoas instruídas, com emprego e possibilidades de uma vida decente, têm poucos ou nenhuns incentivos para um comportamento antissocial. Isto é particularmente verdade quando o bem-estar absoluto das pessoas está relacionado com um sentido de justiça e com a justa distribuição da riqueza e do bem-estar na sociedade. É por isso que a igualdade de oportunidades não pode ser negligenciada.

Quando sentimos que temos um lugar na sociedade, queremos contribuir. Quando sentimos que recebemos algo, queremos dar. Esta é também a essência do modelo finlandês – ou nórdico.

E, especialmente hoje em dia, quando os ataques podem surgir de várias formas, quando a guerra híbrida pode prejudicar-nos tanto como a guerra convencional, a educação é fundamental.

Porque a Rússia tem programas alargados de guerra de informação. Sabemos o que fizeram nas eleições de dois mil e dezasseis nos Estados Unidos. Sabemos o que fizeram no referendo do Brexit. Muitos partidos europeus radicais de direita ou de esquerda têm laços obscuros com a Rússia. Perante esta realidade, a educação é fundamental e, especialmente, a literacia mediática.

Mesmo que a Finlândia tenha sido alvo de operações de informação alargadas por parte da Rússia, o impacto foi, na melhor das hipóteses, modesto. Uma população instruída sabe distinguir o verdadeiro do falso e é mais resistente a ataques híbridos.

Mas voltemos à atualidade.

Muitos de nós pensámos que a Rússia era um país mudado. A boa vontade que se alastrou pela Rússia nos anos noventa e ainda durante este milénio foi significativa. Sim, talvez tenhamos tomado as coisas como garantidas, e sim, talvez toda as consultas de que o governo russo usufruiu nos anos noventa não tenham sido de primeira água, mas mesmo assim as coisas poderiam ter seguido um rumo muito diferente.

Na sua tentativa de assegurar o poder no final dos anos noventa, o círculo em torno de Ieltsin cometeu alguns erros críticos que minaram efetivamente o sistema político russo.

E, acima de tudo, subestimaram Putin e pensaram que ele era um fantoche que podiam manipular. Obviamente não era.

Putin não é um democrata. É um imperialista nostálgico que não se coíbe de utilizar até as medidas mais duras para atingir os seus objetivos.

Não hesitou em arrasar Grozny. Não hesitou em invadir a Geórgia. Não hesitou em remover os seus opositores do terreno, quer se chamem Lebedev, Politkovskaya ou Navalny. Não hesitou em invadir a Crimeia, em mentir na televisão internacional ou nacional, e agora não hesitou em invadir a Ucrânia, causando assim a maior ameaça à segurança internacional desde a segunda guerra mundial.

Para nós, é difícil ver a fundamentação lógica por detrás disso. Para um imperialista nostálgico, a fundamentação lógica é provavelmente muito simples. Que mais causou ele?

A invasão da Ucrânia conduziu a muitas coisas. Foi uma guerra que, supostamente, foi motivada pela necessidade de impedir os países de aderirem à NATO.

Até à data, teve vários efeitos, nenhum dos quais, comprovadamente, era pretendido. Destruiu, muito provavelmente, o futuro económico da Rússia por várias décadas. Fez cair a pique o estatuto internacional do país. Quando o único apoio na ONU vem da Bielorrússia, da Eritreia, da Síria, e da Coreia do Norte, a Russia tem um problema.

A guerra fez com que dois países não alinhados, a Finlândia e a Suécia, se tornassem membros da NATO. Bem, a Suécia ainda está à espera que Erdogan e Orban se organizem, mas acabará por entrar.

Em vez de impedir os países de aderirem à NATO, Putin mais do que duplicou a fronteira da Rússia com a NATO. É um feito e tanto.

Porque, na verdade, a NATO não estava no radar da Finlândia. De facto, tentámos evitar um debate sobre a NATO. Preferimos falar da cooperação nórdica, por ser mais fácil. Preferimos falar da componente de defesa da União Europeia, pois parecia mais amigável.

Devido à nossa história, a NATO era um assunto mais difícil.

O meu partido foi um de apenas dois, num total de nove, no parlamento, que se mostraram favoráveis a uma adesão. Agora, todos os partidos a apoiam.

Durante décadas, o apoio rondou os vinte por cento. Quando a Rússia invadiu a Geórgia, não se alterou. Quando a Rússia invadiu a Crimeia, não se alterou. Quando, há dois anos, eu próprio apelei a um processo de adesão, já que era evidente que a Rússia estava a planear algo, não se alterou.

Mas quando os tanques russos começaram a marchar em direção a Kiev, os finlandeses fartaram-se. O apoio ultrapassou imediatamente os cinquenta por cento e está agora nos oitenta por cento.

Nós, os finlandeses, somos pessoas pragmáticas. Podemos ser teimosos, mas quando a situação muda, podemos mudar de ideias. Durante demasiado tempo, pensámos que era possível negociar com os russos. Quando Putin mostrou a sua verdadeira face ou, para citar o nosso Presidente Niinistö, ”quando lhe caiu a máscara”, adotámos essa realidade. E o resto é história. No Parlamento, cento e oitenta e sete deputados votaram a favor da adesão e apenas seis votaram contra. Trata-se de uma enorme maioria.

Naturalmente, era extremamente importante que a Suécia também aderisse à NATO. Isso levou a um intenso vaivém entre a Suécia e a Finlândia em março e abril de dois mil e vinte e dois. Nós, finlandeses, tivemos de convencer a Suécia a alterar a sua posição. E não foi tarefa fácil.

Para a Suécia, a neutralidade faz parte integrante da sua identidade nacional. Têm os ABBA, o IKEA, as almôndegas e a neutralidade. Não foi fácil abandonar essa identidade e o primeiro-ministro sueco Andersson mostrou-se muito relutante no início.

Tage Erlander, que era primeiro-ministro da Suécia quando a NATO foi formada, disse nas suas memórias que a Suécia ficou de fora da NATO, de certa forma, por solidariedade para com a Finlândia. Agora, nós, finlandeses, tivemos, por solidariedade, de empurrar suavemente a Suécia para a NATO.

E conseguimos, o que me deixa muito feliz.

Com a Finlândia e a Suécia como membros, a NATO ganha algumas capacidades significativas. Estes países são democracias fortes, duas das potências militares mais capazes da Europa e têm indústrias de defesa consideráveis.

Nenhum deles é um fardo e ambos podem assumir as suas responsabilidades defensivas.

Tendo isso em consideração, é triste constatar até que ponto o processo de ratificação foi objeto de um jogo político. Uma aliança que depende essencialmente do ”princípio dos três mosqueteiros”, um por todos, todos por um, e que não consegue ratificar rapidamente a adesão de dois candidatos que a reforçam de forma inequívoca, tem um problema. 

Por isso, esperemos que a promessa que Erdogan fez em Vilnius há algumas semanas se mantenha.

Mas, entretanto, a guerra continua. E expôs muitos problemas que, até agora, nos tínhamos recusado a ver.

A Europa tem estado demasiado dependente dos Estados Unidos para a sua defesa. Desmantelámos a nossa indústria de defesa e a nossa prontidão. A maioria dos países desmantelou os seus sistemas de serviço militar obrigatório e virou-se para forças voluntárias que são pequenas e mais adequadas a tarefas limitadas do que à defesa da Europa.

Durante este ano, a Europa tem ajudado a Ucrânia de muitas formas. Também militarmente. Foi também uma revelação, no sentido negativo, o facto de não dispormos de stocks adequados. Temos obuses, mas não temos munições suficientes. Podemos ter aviões, mas poucos têm tanques.

Fui um dos dois deputados finlandeses que lançaram a iniciativa europeia “Leopard”, que levou vários países europeus a enviar tanques Leopard um e dois para a Ucrânia. Embora tenhamos um número abundante destes tanques modernos na Europa, apenas alguns estão em condições de ser utilizados em caso de crise.

Temos estado terrivelmente mal preparados.

Atualmente, a NATO cobre uma grande parte da União Europeia. Não vale a pena construir estruturas paralelas. Mas mesmo que tenhamos a NATO, cada país tem de suportar o seu próprio peso. A meu ver, há muito poucas coisas pelas quais Donald Trump merece crédito, mas a regra dos dois por cento da NATO é uma delas. Todos os países devem gastar pelo menos dois por cento do seu PIB em defesa, para que tenhamos capacidades credíveis, já que vivemos ao lado da Rússia.

E a crer no abrangente kit de ferramentas de defesa finlandês, a segurança é um conceito amplo. No ano passado, apercebemo-nos do que significa a dependência energética.

Depender de combustíveis fósseis e de recursos que estão nas mãos de ditadores autoritários conduz a dependências que podem ser catastróficas. Não podemos fechar os olhos aos défices democráticos quando lidamos com países e devemos ter uma visão crítica das nossas dependências em geral.

E como os incêndios florestais deste verão nos têm mostrado uma e outra vez, a segurança é também uma questão ambiental. Um mundo em que as alterações climáticas grassam não é seguro para ninguém. Mas isto seria tema para outra conversa.

Obrigado por me ouvirem e tenho todo o gosto em responder a quaisquer questões que me queiram colocar.

Tankar om förtroende och samarbete

När jag gick in i politiken för tio år sedan var jag inte längre ung. I mer än 30 år hade jag arbetat med alla slags människor och uppgifter: Jag hade skottat, städat, lyft, sålt, väglett, undervisat, designat, ritat och byggt. Som pappa till en familj på fem barn hade jag naturligtvis också vårdat och uppfostrat. Jag har bott i olika länder och varit tvungen att anpassa mig till olika kulturer. Jag tyckte att det var en styrka att ha ett brett spektrum livserfarenheter.

Jag har haft min beskärda del av utmaningar längs vägen. Som när jag bodde ett år i en pytteliten plåtcontainer mitt ute i Atlanten med en familj på fyra personer och några höns. Även om vi inte verkade ha så mycket gemensamt – inte ens ett gemensamt språk – lärde jag mig snart att känna en djup samhörighet med dem. Jag uppskattade deras omsorg och vilja att dela med sig av det de hade till de andra byborna, och till mig.

Genom mina olika livserfarenheter har jag lärt mig en sak: Ja är övertygad om att jag utan dessa möten skulle låta mina val  styras av antaganden snarare än erfarenheter. Det igen skulle göra mitt liv fattigare.

I detta beklagligt långa blogginlägg öppnar jag upp mina tankar om respekt, förtroende och samarbete oss människor emellan. Det känns viktigt i en situation där vi i allt högre grad glider in i läger och ställer oss mot varandra. Och i ett sammanhang där konsten att lyssna och viljan att förstå andra lätt överskuggas av egocentrism  och extremism.

Värderingar och världsbild går i arv

I ett välmående samhälle fungerar det sociala om det finns en  ömsesidig respekt och tillit. Förtroende motiverar och stärker. Det skapar en känsla av att vi tillsammans kan skapa något nytt och stort, helst något som kommer att bestå från generation till generation.

Den viktigaste komponenten i förtroende är respekt för andra människor och deras sätt att tänka. När vi uppskattar, har vi tillit. Och när vi litar på varandra känner vi att vi tillsammans är mer än summan av våra beståndsdelar.

Förtroende kommer alltså från uppskattning, men vad skapar uppskattning?

Den miljö vi växer upp i har ett stort inflytande på hur vi ser på världen. Detta gäller i högsta grad i mitt eget fall.

Mina föräldrar betonade för oss barn, till leda, att alla människor är lika mycket värda. Opportunism eller fräckhet sågs inte med blida ögon. Rättvisa var lika med ansvar.

Ibland gör vi alla misstag eller beter oss tanklöst. Återigen var budskapet från mina föräldrar tydligt: ingen behöver vara perfekt. Du kan bli förlåten för tanklöshet och svagheter, så länge du är självkritisk när det gäller dina tankar och handlingar och ångrar dina misstag. Förstå att skämmas när det är befogat. Viljan att växa som människa är avgörande: ett misstag kan vara en gåva, eftersom det hjälper dig att bli klokare.

Jag är mycket medveten om arvet från mitt hem. Jag kunde också ha vuxit upp i en helt annan miljö och därmed sett på världen från en annan vinkel.

Min världsbild styr mina politiska val. Det är därför inte förvånande att politiska val går i arv, precis som vår världsbild.

I konfliktsituationer kommer de grundläggande värderingar som förankrats genom utbildning och uppväxt upp till ytan och är svåra att ignorera. Det är därför den politiska debatten ibland kan vara hätsk.

Debatt handlar om att genomföra och förverkliga demokrati, och det finns inget att frukta av ens den mest våldsamma av debatter, tvärtom. Men situationen blir utmanande om politiken bedrivs på ett sätt som undergräver den sociala sammanhållningen, jämlikheten och därmed möjligheternas jämställdhet. Ofta är sådan politik opportunistisk – dvs. den utnyttjar den rådande trenden eller situationen – utan större hänsyn till moral.

Avsikterna avgör

Hur skapar vi vår bild av världen och av våra medmänniskor?

Om respekten för andra människor inte beror på deras bakgrund – inte  deras utbildning, intelligens, status eller utseende – vad beror den då på?

Drivkrafterna bakom våra  handlingar är avgörande. Vad försöker vi uppnå, dvs. vilka är våra avsikter? Är avsikten att öka förtroendet och samhörigheten mellan människor eller att skapa misstro och splittring?

Det är här de fördomar som finns inbyggda i oss människor kommer in i bilden, och hur de används i politiken för att driva en fråga. Syftet med sådan politik är ofta att dela upp befolkningen i ”oss” och ”dem”.

Ett exempel på en sådan politik är populisters vana att först ge näring åt sina anhängares fördomar och sedan erbjuda dem enkla svar för att dämpa deras känsla av osäkerhet. På ett mycket listigt sätt smickrar den populistiska politikern sina lyssnare genom att skapa en illusion av att de själva har kommit på lösningen på sina problem. Saker och ting berättas ”som de är” med en oberörd min.

Och finns det en mer sannolik syndabock för problemen i våra egna liv än ”någon annan”. En mörkhyad invandrargranne i turban, eller en godhjärtad pojke i Elokapina. Eller en ”rantahurri” som ”tror att han är bättre än jag”.

Cirkeln av konfrontation och missförstånd är därmed fullbordad.

Den som sedan ifrågasätter detta enkla tänkande är, i populisternas ögon, en konspiratorisk elitist. En globalist. Eller, som ofta när det gäller oss finlandssvenskar, en ”som tror sig vara förmer”.

Det enda sättet att övervinna fördomar är att lära känna människor och att verkligen vilja förstå hur de tänker. Först när man vet vad den andra personen verkligen tycker är det möjligt att bedöma deras avsikter.

Populism finns i alla partier

Goda avsikter är inte kopplade till ett politiskt parti eller en persons bakgrund. Goda avsikter kan vara goda oavsett vilket parti man representerar eller röstar på. Därför är det också populistiskt att anta att en person som röstar på ett visst politiskt parti är en viss typ av person.

För att sammanfatta: allas avsikter kan vara goda eller dåliga. Goda avsikter är de som stärker den enighet som är nödvändig för ett fungerande samhälle. Enighet är det som gör det möjligt för världen att framgångsrikt lösa de problem som plågar den.

Men enighet betyder inte enhällighet. Det betyder ett diskussionsklimat som präglas av respekt.

Debatten  är livsviktig för demokratin. Men konstruktiv och produktiv debatt uppnås bäst när det inte finns rädsla i luften.

Dåliga avsikter är sådana som skapar rädsla och undergräver förtroendet mellan människor, och därigenom minskar vår förmåga att agera. En konstruktiv debatt kan inte äga rum i en atmosfär där ett ifrågasättande av idéer leder till hot, eller där motsatta åsikter i första hand uppfattas som hot snarare än en debatt.  Eller i ett klimat där fria medier, aktivister eller politiker utsätts för påtryckningar i stället för att få sina idéer kritiserade genom argument, baserade på fakta.

Politiskt mod

Världen är inte svartvit och sanningen finns ofta – ja, nästan alltid – i de olika nyanserna av grått. Ingen politisk rörelse har monopol på sanningen. Det finns korn av lösningar i varje parti.

Det är ofta mer politiskt lönsamt att ge snabb tillfredsställelse än att berätta obehagliga fakta. Till exempel att vägen framåt är svår och att belöningen ligger flera år fram i tiden. Lösningar på svåra problem är sällan enkla och ännu mer sällan leder de till omedelbar politisk popularitet.

Motsatsen till populism är politiskt mod. Mod att tala om saker som är svåra och utmanande, ibland till och med obehagliga

Och vi politiker har verkligen utmanande saker att säga, eftersom vi kämpar med utmanande problem just nu.

Av dessa kommer klimatförändringen och den förlust av biologisk mångfald som den medför att ha de mest omfattande och långtgående effekterna på alla aspekter av samhället. Finland kommer att vara en av de regioner som kommer att få känna av märkbara förändringar, även lokalt.

Den finska ekonomin är skuldsatt på ett sätt som inte skulle vara så oroande om vi inte samtidigt stod inför betydande demografiska utmaningar som påverkar försörjningskvoten, påverkar tillgången på arbetskraft och ökar behovet av offentliga tjänster. Detta blir inte bättre av att den europeiska och globala ekonomin befinner sig i en svacka.

Snabba tekniska framsteg och en allmän polarisering skapar ojämlikhet och undergräver människors förtroende för våra samhällsinstitutioner, vilket sannolikt kommer att öka otryggheten och den psykiska ohälsan. Det är svårt att hänga med.

Rysslands angreppskrig i Europa gör det nödvändigt att förbereda sig för eventuella lokala konflikter och tvingar oss att hjälpa Ukraina både humanitärt och materiellt.

En debatt om värderingar är viktig

För att klara av dessa stora utmaningar är det absolut nödvändigt att vi i Finland har välmående, psykiskt och fysiskt friska människor. Människor som är kapabla att producera tekniska och sociala innovationer som löser problem som klimatförändring, hållbarhetsunderskott och ojämlikhet.

Mot denna bakgrund måste varje finländsk politiker också ta ansvar för den nationella enigheten, eftersom den möjliggör vår handlingskraft.

För att stärka samhörigheten mellan de människor som bor i Finland är det viktigt att finna en samsyn kring de värden som vi vill bygga Finland på och de värderingar som vi vill att det politiska beslutsfattandet ska förankras i. Först när detta är kristallklart är det dags att överväga medlen. Därför kommer värderingarna alltid först.

Värderingar och världsåskådning är svåra begrepp och vi människor förstår dem ofta på olika sätt. Det är därför viktigt att vara öppen i den pågående debatten. Även om det kan vara frustrerande för många människor när det samtidigt finns stora praktiska frågor att lösa.

Var står vi idag?

Teksti suomeksi täällä.

Varför är vi i den här regeringen?

Årets riksdagsval var ett val om ekonomin. Efter två kriser har vi ett allvarligt underskott i de offentliga finanserna och prognoserna är dystra. Oberoende av vad som anses ha bidragit till underskottet – och den tidigare oppositionspartiernas analys av orsakerna är inte helt objektiv – finns det behov av att korrigera kursen. 

Detta faktum styrde valdebatten och avgjorde till stor del valresultatet. Valresultatet gav i sin tur en indikation på vilka koalitioner som kan bli möjliga. De olika partiernas inställning till hur de offentliga finanserna kan eller skall balanseras var också en kraftig fingervisning. Samlingspartiet ställde en anpassning på sex miljarder under en regeringsperiod som sitt mål  Denna siffra byggde på finansministeriets kalkyler och blev nyckeln som i praktiken styrde regeringsförhandlingarna. 

De som följer med politiken vet vad som styr SFP:s agerande och politik. Vi är det enda liberala center-högerpartiet i Finland. I vår politik betonas en hållbar ekonomi, EU-frågor, mänskliga rättigheter och globalt ansvar. Detta är inte små politiska sidofrågor, utan väsentliga frågor som definierar vår politik. 

Mot denna bakgrund är det uppenbart att det alternativ som Petteri Orpo valde inte var det som vi i första hand hade föredragit. Det var dock det enda alternativ som stod till buds när SDP och Centern var ovilliga att förhandla. Vi var därför tvungna att överväga om vi kunde gå in i en koalition med Sannfinländarna – eller om vi redan från början skulle utesluta det som ett alternativ? 

I vårt  DNA är tanken om SFP som ett brobyggande parti en central tanke.  Därför ansåg vi att denna konfiguration borde ges en chans. Vi ansåg att det också var viktigt ur en demokratisk synvinkel – trots allt hade Sannfinländarna fått ett starkt mandat från folket. Vi respekterade också Petteri Orpos vision och gick in i förhandlingarna med kännedom om att de skulle bli svåra. Vi satte upp tydliga tröskelfrågor.

Ur en ekonomisk synvinkel blev resultatet bra. Programmet kommer,  ifall att det förverkligas, att balansera de offentliga finanserna med 6 miljarder euro. EU-politiken fortsätter på den vedertagna linjen och klimatmålen bibehålls. Utgiftsnedskärningar kommer att göras så, att utbildningens finansiering tryggas. Den grundläggande miljöfinansieringen kommer inte heller att påverkas. 

Programmet innehåller också viktiga sysselsättningsåtgärder. Arbetsmarknaden reformeras på ett sätt som inte på något sätt kan beskrivas som radikalt. Finland gör nu det som Tyskland och Sverige framgångsrikt gjorde för 20 år sedan och som starkt bidragit till deras ekonomiska livskraft. 

Jag är säker på och vill tro att alla partier – såväl de som är i regering och de som är i  opposition – vill att dessa reformer skall genomföras. Detta av den enkla anledningen att alla partier kommer att skörda frukterna av dessa reformer i framtiden när de sitter i regeringen.  

Utgiftsnedskärningarna i regeringsprogrammet har kritiserats. Det är lätt att förstå. 4 miljarder euro är en stor summa och åtgärderna känns i människors och organisationers vardag. Vi anser dock att effekterna av nedskärningarna är väl avvägda.

Med detta program vill vi trygga välfärden för alla finländare. Retoriken ’de fattiga blir fattigare och de rika rikare’ kan tjäna politiska syften, men enligt min åsikt återspeglar den inte målen i regeringsprogrammet. Personligen tror jag starkt på det nordiska välfärdssamhället, ett samhälle i vilket även de rikaste njuter mest av sitt välstånd när också de sämst ställda har det så bra som möjligt. Därför står jag bakom regeringens program, även när det gäller anpassningsåtgärderna.

Varför tvivlar vi nu på regeringens handlingskraft?

Ekonomin är motorn bakom det välstånd vi bygger. Om ekonomin kommer i obalans raseras vår välfärd snabbt. Det var länge sedan vi befann oss i en situation där man var tvungen att dra åt svångremmen. Vi har levt i en modest men säker positivt konjunktur. 

De senaste kriserna har ökat vår skuldsättning. Stigande räntor och accelererande inflation minskar människors köpkraft snabbt och obönhörligt. I en sådan situation är det absolut nödvändigt med en målmedveten anpassning av ekonomin.

De ekonomiska mekanismerna är komplexa. De påverkas av tillgången på arbetskraft och råvaror, utbildningsnivå och innovationsförmåga, konkurrenskraftig beskattning, investeringsvilja, politisk stabilitet osv. Ekonomin är därför summan av många saker. 

En av de viktigaste drivkrafterna bakom en hållbar ekonomi är förtroendet: förtroendet för kontinuitet och rättvisa. 

Detta inkluderar förtroende mellan medborgare, förtroende för nationella institutioner, förtroende för regeringen och beslutsfattare samt förtroende för arbetsmarknaden.

En av Finlands viktigaste konkurrensfördelar på den internationella marknaden har länge varit vår politiska stabilitet, som bottnar i ett ömsesidigt förtroende mellan de parter jag räknat upp. 

Regeringens första tid har varit skakig. Det interna förtroendet har skadats av att centrala ministrar och riksdagsledamöter har lekt med  fascistiska och rasistiska idéer. 

De sannfinländska ministrarnas och riksdagsledamöternas tankar har inte kommit som en överraskning för oss inom SFP, även om detaljerna var nya. Vi var naturligtvis bekanta med gruppens sätt att bedriva politik. Vi visste att deras värderingar skilde sig från våra egna. Ändå ville vi tro att regeringsansvaret skulle medföra moderation och en vilja att fokusera på frågor snarare än identitetspolitik. 

Jag tror att det finns en genuin oro bland sannfinländska politiker och väljare över att vissa invandringsrelaterade problem skall sprida sig från vissa länder till Finland. Vi tar också denna oro på allvar, och vi sopar den absolut inte under mattan. Det finns dock många olika sätt att närma sig dessa utmaningar: man kan se det som ett hot eller som en möjlighet. Finland behöver mer invandring och därför måste fokus ligga på god och effektiv integration och skapandet av åtgärder och ett samhällsklimat som möjliggör detta. Snabb integration underlättas inte av att man kritiserar, förlöjligar eller stigmatiserar en viss grupp av människor.

Ur vår synvinkel handlar debatten därför i första hand om vilka värderingar som styr politiken och hur den utformas. För oss handlar politik om att lösa sociala problem med fokus på hela vårt land. Ett effektivt regeringsarbete är endast möjligt om det finns ett förtroende inom regeringen. Under den korta tid som denna regering har suttit har vi redan ställts inför två förtroendekriser till följd av ministrarnas beteende: först minister Junnilas uttalanden  och nu senast Riikka Purras oacceptabla skrifter. 

Skrifterna är gamla och Purra bad om ursäkt för dem. Men det sätt på vilket hon urvattnade sin ursäkt den 13 juli fick oss att tvivla på ursäktens äkthet. (Purra: ”Kuten oli arvattavissa, nyt vastustajien tähtäimessä on jo perussuomalaisten käyttämä suora ja kaunistelematon puhe, maahanmuuttokriitikki ja vaadittavat politiikkatoimet. Jopa naista alistavien, tasa-arvon vastaisten tapojen arvostelu ”rumasti”! (Burkaa arvosteleva blogitekstini)…/…Yhtä varmasti kuin aina uuden perussuomalaisen virheen osoittelu jatkuu ja tulee jatkumaan, perussuomalaisetkin jatkaa linjalla, johon meillä on mandaatti. Jos se rasittaa muita puolueita liikaa, ongelma ei ole meidän.”) 

Utöver Purras ”tillbakadragande” har innehållet i Purras ursäkt i praktiken ogiltigförklarats av sannfinländarnas partifält, partisekreterare och riksdagens talman.

Vi hade velat, att minister Purra hade förklarat hur hennes tänkande har förändrats under åren och vad som har lett till denna förändring. Vi skulle också ha velat att hon tydligt hade sagt att hennes uttalanden är rasistiska och att hon och hennes riksdagsgrupp klart tar avstånd från dylika uttalanden. 

Rasistiskt beteende är oacceptabelt, oavsett vem det handlar om. Det handlar inte om en jakt på Riikka Purra eller Sannfinländarna, utan om en medvetenhet om att det finns sorgliga och ödesdigra exempel i vår västerländsk historia på vad som händer när rasistiska och fascistiska uttalanden gradvis blir normaliserade. I historiens ljus är det fråga om långa processer, och vi måste se till att en sådan process inte kommer i gång i Finland.

Regeringen har förbundit sig att främja jämlikhet för alla, vilket tydligt framgår av regeringsprogrammet. Ministrarna – alla i regeringen – måste göra sitt yttersta för att detta skall bli verklighet. Oberoende av parti.

Vi kan fundera på hur våra ledande politikers uttalanden påverkar hur Finland uppfattas internationellt som ett land att studera, arbeta eller investera i. Men det är lika viktigt att se till att alla finländare och människor som bor i Finland kan känna sig hemma, välkomnade och trygga. Av denna anledning kan vi inte heller acceptera rasism. Inte i någon form.

Regeringens egentliga arbete har inte ens börjat. Alla åtgärder för att skapa ekonomiskt och socialt välstånd är brådskande. En situation där uttalanden av regeringsmedlemmar väcker frågor om regeringens värdegrund och står i bjärt kontrast till de principer som anges i regeringsprogrammet är oacceptabel. Riikka Purra sade själv: ”Det här kommer inte att ta slut”. Hennes uttalande kommer sannolikt att väcka nya frågor, både bland oss regeringsmedlemmar och medborgare. En vaghet och oro  är inte bra för förtroendet.

För oss är ekonomi och mänskliga rättigheter, produktivitet och jämlikhet, ekonomi och naturens välbefinnande olika sidor av samma mynt. Å ena sidan möjliggör ekonomin mänskligt välbefinnande, å andra sidan måste ekonomin skötas med ett socialt ansvar som ledstjärna. Vi delar inte uppfattningen att vi inte kan ha det ena utan det andra. 

Vi vill verka inom en politisk ram som ambitiöst främjar båda. Det är med detta som  grundval som vi fattar våra politiska beslut.

Ur vår synvinkel är regeringens program inte perfekt, men det är bra, särskilt när det gäller ekonomi och sysselsättning. Det är därför mycket olyckligt att motsättningarna inom och runt regeringen hindrar eller i onödan bromsar genomförandet av programmet. Även om pragmatism är viktigt kan inte ens pragmatiska beslut i hållbarhetens namn grundas på något annat än hållbara värderingar. 

För att sammanfatta:

Det finns många sätt att utforma politik och många sätt att lösa samhällsproblem. SFP är känt för sin förmåga att agera som brobyggare. Det är den roll vi vill spela även här, och mot den bakgrunden har vi fram till en viss punkt varit beredda att göra politiska kompromisser. Om vi med denna regeringsgrund undergräver Finlands image och samhällklimat, Finlands dragningskraft, vår nationella enhet och politiska kultur, då blir priset för kompromisserna för högt.

Vad gör vi nu?

I förrgår, den 14 juli, höll vi ett konstruktivt och analytiskt gruppmöte. Mötet var enhälligt och som ett resultat publicerade vi ett pressmeddelande där vi uttryckte vår oro för regeringens funktionsförmåga.Vi har ännu inte beslutat om en förtroende eller om vägen framåt. 

Precis som under de senaste veckorna tyder reaktionerna på vårt pressmeddelande i sociala medier på att rasismdebatten håller på att hetta till. Människor, inklusive våra anhängare, visar sin besvikelse över att vi inte omedelbart uppmanar till en förtroendeomröstning om Purra eller att vi inte omedelbart fäller regeringen.

Vi värdesätter politiska processer. Vi vill föra en genuin dialog med våra kolleger för att hitta hållbara lösningar som bäst tjänar Finlands helhetsintressen. Vi förstår att det är svårt för människor, inklusive våra väljare, att acceptera eller förstå politikens långsamma tempo när de sitter hemma och scrollar genom sociala medier. Vi förstår frustrationen. 

Vi beslutsfattare – och i synnerhet vi ministrar – lever fortfarande våra arbetsliv mitt i sommaren. Vi deltar i krävande internationella möten med knappt en minuts paus. På dessa möten behandlas frågor som är viktiga för Finland. Vi vet att det är orimligt och också oklokt att försätta våra kolleger i en situation där fokus måste flyttas från dessa frågor till Purra-krisen, hur viktig den än är. 

I en tid då de värdekonflikter som finns mellan SFP och Sannfinländarna verkar svåra att jämka, har vi fortfarande förtroende för Orpo. Vi vill därför klargöra vår ståndpunkt och ge honom möjlighet att bedöma den övergripande situationen. Som vi säger i vårt pressmeddelande kommer vi att fortsätta debatten om regeringens funktionsduglighet och framtid under Orpos ledning. Vi kommer att föra en diskusson, vars resultat kommer att speglas mot RKP:s värderingar. Efter det fattar vi beslut. 

Den världsbild som varje parti bygger sin politik på återspeglas i ord och handling. Vi kan inte vara med och främja en värld som vi inte tror på. Det är det, vi nu begrundar. 

Mina väljare kan räkna med att mina värderingar förblir oförändrade. SFP väljare kan lita på att vårt partis värderingar är oförändrade. Eller, om möjligt, ännu klarare. 

Jag är övertygad om att den pågående debatten om rasism kommer att leda till goda saker. Jag vill tacka alla som aktivt har deltagit i debatten. Om det är något som är värdefullt i den nordiska demokratin så är det samhällsdebatten och samhällsaktivismen. För min egen del kan jag inte nog understryka detta, i denna stund.

Ibland måste man resa långt för att se nära.

Ukraina behöver en Leopardinsats

(English version here)

Kriget i Ukraina går in på sitt andra år. Initiativet ligger nu hos Ukraina, men det finns inget snabbt slut i sikte. Kriget mal på och gnager sakta sönder Ukraina.

Ukrainas framgång har inte endast bottnat i en stark vilja att försvara sig själv, utan också i det stöd väst gett i form av utbildning och utrustning. Detta stöd kommer att avgöra hur kriget slutar. Det ligger i vårt, Europas och hela den fria världens intresse att kriget slutar med en så snabb seger som möjligt för Ukraina. Ryssland skall inte få leva i den villfarelsen, att det på något som helst sätt har gynnats av ett kriminellt angreppskrig. Det materiella stödet till Ukraina måste fortsätta och förstärkas.

I början av kriget diskuterades det i alla länder mycket om nivån på hjälpen och vilket material som skulle skickas. Vi har lärt oss mycket på ett knappt år. Bland annat att nya tekniker snabbt kan förändra situationen på slagfältet. Steg för steg har vi ökat på både kvantitet och kvalitet av det material som skickats. Förändringen har dock varit långsam. Nu är det dags att ta ett steg framåt.

Vintern är här. Den frusna marken kommer återigen att förändra situationen för både Ryssland och Ukraina. Detta bör även återspeglas i det stöd vi ger.

Trots att man beslutsamt stött Ukraina är vissa vapen fortfarande uteslutna från stödet. Bl.a. västerländska, moderna stridsvagnar har inte hört till det material som skickats. Sådana stridsvagnar skulle avsevärt öka Ukrainas stridsförmåga på slagfältet. Ny utrustning kräver utbildning, och det vore därför särskilt värdefullt att förse ukrainarna med ett stort antal stridsvagnar av samma typ, i vars användning de ukrainska trupperna effektivt kan utbildas.

En Leopard 2-stridsvagn av tyskt ursprung skulle vara idealisk för detta ändamål. Tusentals varianter av denna har byggts sedan slutet av 1970-talet och används bland annat i Tyskland, Nederländerna, Sverige, Danmark, Spanien, Norge, Polen och Finland. Den är en av de mest använda västerländska stridsvagnarna. När det gäller prestanda överträffar den den ryska utrustningen från sovjettiden. Under det kalla kriget handlade det om att åstadkomma ett kvalitativt övertag på en anfallare som antogs ha ett kvantitativt försprång.

Genom en gemensam europeisk insats kunde vi på ett kanske avgörande sätt bidra till att Ukraina kan upprätthålla ett momentum i kriget.

Finland har totalt cirka tvåhundra Leopard 2-stridsvagnar. Geografin begränsar våra möjligheter att överföra stora mängder av viktig utrustning som är i bruk. Men genom att signalera beredskap att bidra även med ett litet antal stridsvagnar kan vi kanske få igång ett europeiskt stridsvagns-talko. Det behövs nu.

Genom att starta denna diskussion kunde vi så ett frö för ett bredare – och effektivare – stöd.

Finlands egen försvarsförmåga får inte äventyras, men det är uppenbart att Ukrainas framgång i kriget också är avgörande för Finlands säkerhet. Om vi levererar vagnar måste vi naturligtvis genast inleda beredningen av ersättande anskaffningar.

Risken för att en höjning av stödnivån skulle medföra en eskalering bör inte överskattas. I själva stödets natur inte nämnvärt förändras av att stödet även skulle omfatta västerländska stridsvagnar. Vi skall också akta oss för att analysera vårt stöd utgående från ett ryskt narrativ utan låta oss styras av hur vi bäst försvarar våra egna intressen och våra värderingar.

(insändare i HBL 27.12.2022)

Anders Adlercreutz, riksdagsledamot, SFP

Atte Harjanne, riksdagsledamot, De Gröna

Paras ajankohta Natoon liittymiseen on takana mutta toiseksi paras ajankohta on nyt.

Miten maanpuolustuksemme uskottavuuteen ja toimivuuteen vaikuttaa sellainen Nato-keskustelu, joka ei perustu näkökulmaan oman maan edusta, vaan jatkuvaan ja loputtomaksi venyvään pohdiskeluun siitä, miten joku muu osapuoli reagoisi sen mahdolliseen käyttämiseen?

Suomalainen Nato-keskustelu on muuttumassa farssiksi. Emme pohdi Suomen puolustusjärjestelmää kokonaisuutena; emme keskustele maiden välisen yhteistyön merkityksestä ja resurssien optimoinnista, vaan siitä, miten Venäjä reagoisi Nato-jäsenyyteemme.

Samaan aikaan näemme, miten Venäjä hyödyntää pohdiskeluamme ja sisäistä painiamme. Se hyödyntää tilannetta nostamalla painetta meidän suuntaamme ja uhkaamalla toimilla, mikäli Suomi hakisi jäsenyyttä. 

Pahimmillaan tästä seuraa se, että me ulkoistamme Nato-päätöksemme Venäjälle. Jos Natoon liittyminen ei ikinä ole oikea-aikaista, ”koska se voi herättää reaktioita”, niin silloin päätös liittymisestä on käytännössä ulkoistettu sille, joka meitä painostaa.

Olemme siirtymässä ratin takaa pelkääjän paikalle. Nato kelpaa vain, jos voimme olla varmoja, ettei Venäjä reagoi millään tavalla jäsenyyteemme. Mutta mehän tiedämme, että Venäjä reagoi, kuten se on tehnyt aiemminkin – ei välttämättä asevoimin, mutta hyvin todennäköisesti ainakin kauppapoliittisesti. Tässä ei olisi meille mitään uutta. Kauppapolitiikkaa on käytetty hybridivaikuttamisen välineenä toistuvasti. Sen sijaan, että kylvemme kansana epämääräisissä uhkakuvissa, meidän tulisi pohtia analyyttisesti asiantuntijoiden johdolla, mitä tällainen tilanne, de facto, merkitsisi maallemme.

Naton kannatus on kasvanut Suomessa, ja syystäkin. Suurin vaikuttaja kannatuksen kasvuun on ollut Venäjä itse. Jäätyneiden konfliktien katalysointi ja ylläpito, Krimin valtaus, Ukrainan separatistien yllyttäminen ja tukeminen, energiapolitiikan sotkeminen turvallisuuspolitiikkaan sekä salamurhat niin kotimaassa kuin ulkomailla ja nyt viimeksi turvatakuista puhuminen ovat ymmärrettävästi vieneet keskustelua tähän suuntaan. Venäjä ampuu toistuvasti itseään jalkaan sisäpoliittisista syistä. 

Samaan aikaan on syytä muistaa, että Nato on puolustusliitto. Nato ei valmistaudu hyökkäykseen idän suuntaan. Nato ei valtaa muiden suvereenien valtioiden alueita. Venäjälle ei koidu minkäänlaista turvallisuusuhkaa Suomen ja/tai Ruotsin liittymisestä Natoon.

Natoon liittyminen ei ole mikään muutaman päivän prosessi. Se voi viedä kuukausia tai se voi viedä vuosia. Prosessin ajoitus ei voi olla kiinni päivän tai viikon tapahtumista. Siksi paras ajankohta Natoon liittymiseen on takana ja toiseksi paras ajankohta on juuri nyt, Carl Haglundin erityisavustajana toiminutta Patrik Gayeria lainatakseni.

Liittymisen pitää perustua kokonaisvaltaiseen analyysiin pitkän tähtäimen turvallisuustilanteesta. Ja vaikka itsekin olen sitä mieltä, että liittoutumattomilla mailla voi olla aivan erityinen tehtävä vakauden ylläpitämisessä, niin pitkän tähtäimen kehitys Euroopassa puhuu sen puolesta, että Suomen paikka on Natossa. 

Meillä on puolustuspolitiikassa monta tärkeää kahdenvälistä yhteistökumppania. Olen iloinen siitä, että yhteistyö Norjan ja Ruotsin kanssa on viime vuosien aikana tiivistynyt entisestään. 

Samaan aikaan Suomen turvallisuuspoliittisessa keskustelussa kierretään Nato-keskustelua kuin kissa kuumaa puuroa. Puhumme ”helpoista” kahdenvälisistä suhteista sen sijaan, että puhuisimme kansainvälisestä yhteistyöstä. Siirrämme huomion EU:n puolustusulottuvuuteen, joka käsitteenä on kaikkea muuta kuin selvä. Natolle on vaikea saada kansan enemmistön tukea, ellemme puhu siitä oikeilla sanoilla ja ääneen. Joka tasolla. 

Suomi mielletään osaksi länttä. Suomi harjoittelee Naton kanssa ja meidän järjestelmämme ovat täysin Nato-yhteensopivia jo tällä hetkellä. Olemme keskeisten Naton yhteistyöelimien jäsen. Olemme käytännössä paljastaneet kaulamme, mutta meillä ei ole artikla V:n tarjoamaa suojaa. Jäsenyys olisi käytännön tasolla hyvin pieni askel, mutta silti se toisi meille puolustusnäkökulmasta merkittävää lisäturvaa. Kuten Jaakko Iloniemi on todennut: ”Jaamme nyt riskit mutta emme turvallisuustakuita”. 

Meidän tulisi käynnistää prosessi Natoon liittymiseksi ja Ruotsi on on syytä ottaa tähän junaan mukaan. Natoon liittymisen lisäksi pidän tärkeänä ja itsestäänselvänä, että säilytämme yleiseen asevelvollisuuteen perustuvat vahvat puolustusvoimat. 

Finland på annan linje än Sverige i gasledningsfrågan

(Insändare i Hufvudstadsbladet 13.10.2016 med Elina Lepomäki, Saml.)

 

Den första Nord Stream-ledningen mellan Ryssland och Tyskland blev klar 2011. Den planerade Nord Stream 2-ledningen planeras löpa parallellt med den gamla, och skall fördubbla den totala kapaciteten. Sedan 2011 har världen emellertid förändrats. Kriget i Ukraina, annekteringen av Krim och den ökade militära aktiviteten i Östersjöområdet har lett till att Europas säkerhetspolitiska omgivning i dag är annorlunda än den var då beslutet om Nord Stream 1 fattades.

Nord Stream-företagets huvudägare är ryska Gazprom. Många andra europeiska länder anser att byggande av den nya gasledningen försvagar EU:s enhetliga Rysslandspolitik, Ukrainas och andra östeuropeiska länders ställning samt den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet.

I mitten av september lämnade Nord Stream 2-företaget en projektansökan till Sveriges regering. Sverige är det första av fem länder som gör en tillståndsbedömning av projektet. Nästa år väntas företaget lämna in en ansökan också till Finland, Ryssland, Danmark och Tyskland. I Tyskland understöder regeringen byggandet av gasledningen av energi- och finanspolitiska intressen.

Statsminister Juha Sipilä (C) yttrade sig om Finland ståndpunkt gällande Nord Stream 2-projektet senast i slutet av september i ett svar på ett skriftligt spörsmål. Enligt Sipilä förväntas byggandet av de nya gasledningarna bredvid de befintliga Nord Stream I-ledningarna ”enligt nuvarande bedömningar” inte påverka Finlands säkerhetspolitiska ställning. Några säkerhetshot förväntas inte heller förknippas med byggningsskedet, eftersom projektet är under ”effektiv myndighetstillsyn”. Finland betraktar Nord Stream 2 som ett ekonomiskt projekt.

Finlands inställning skiljer sig märkbart från Sveriges. I Sverige har regeringen och det största oppositionspartiet Moderaterna har tagit ställning mot Nord Stream 2-projektet. Sveriges försvarsminister har pratat om att göra en säkerhetspolitisk utvärdering av frågan. Utrikesminister Margot Wallström har nyligen sagt att Sverige aktivt tänker motsätta sig Nord Stream 2 inom EU. Sverige har också utnämnt ett specialsändebud i frågan och stöds i sin förhållning av de baltiska länderna.

Finland är i likhet med Sverige medlem i EU:s energiunion, vars syfte är att minska på beroendet av vissa bränslen, energileverantörer och tillförselvägar. Startskottet för energiunionen var kriget i Ukraina eftersom flera medlemsländer ansågs vara för beroende av några få energiformer, i praktiken rysk gas. Det är uppenbart att Nord Stream 2-projektet är emot energiunionens målsättningar. Projektet ökar beroendet av en energikälla och en leverantör, Gazprom.

Det skulle bli billigare att öka kapaciteten i de befintliga ledningarna som går genom Östeuropa än att bygga nya. För tillfället används endast lite över hälften av kapaciteten i Nord Stream I-ledningen. Dessa fakta understryker Nord Stream 2-projektets politiska motiv, vilket också vi borde inse. Vi borde i vår egen utvärdering också begrunda projektets säkerhetspolitiska dimensioner ur Finlands – och Europas – synvinkel.

Det är oroväckande om Finland tar en annan ställning än grannländerna i Nord Stream-frågan. Finlands och Sveriges allt tätare samarbete har uppskattats i båda länderna; senast i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse i början av september. Om vi skall gå vidare i vårt säkerhetspolitiska samarbete är det skäl att också koordinera vår utrikespolitik.

Kaasuputkeen tarvitaan naapurien yhteinen kanta

(Vieraskynä-kolumni Helsingin Sanomissa Elina Lepomäen kanssa 8.10.2016)

Suomen ja Ruotsin erilaiset ulkopoliittiset linjaukset Nord Stream 2 – hankkeessa vaikeuttavat yhtenäisen turvallisuuspolitiikan rakentamista.

Nord Stream 2 -hankkeen tavoitteena on rakentaa kaksi kaasuputkea Laukaansuusta, venäjäksi Ust-Lugasta, Saksan Greifswaldiin.

Nord Streamin ensimmäisen vaiheen putket valmistuivat tämän vuosikymmenen alussa. Sen jälkeen Euroopan turvallisuuspoliittinen ympäristö on muuttunut olennaisesti Ukrainan sodan, Krimin anastuksen sekä Itämeren alueen lisääntyneen sotilaallisen aktiivisuuden vuoksi.

Nord Stream -yhtiön pääomistaja on venäläinen Gazprom. Monet Euroopan maat katsovat uusien kaasuputkien rakentamisen heikentävän EU:n yhteistä Venäjä-politiikkaa, Ukrainan ja muun Itä-Euroopan asemaa sekä turvallisuuspoliittista tilannetta Itämerellä.

Nord Streamin kakkosvaihetta rakentava yhtiö jätti syyskuun puolivälissä Ruotsin elinkeinoministeriölle projektihakemuksen. Ruotsi on ensimmäinen viidestä maasta, joka tekee projektista lupa-arvion. Ensi vuonna yhtiö jättänee lupa-anomuksen myös Suomelle, Venäjälle, Tanskalle ja Saksalle. Saksassa hallitus kannattaa kaasuputkea: asiaan liittyy energiataloudellinen intressi.

Pääministeri Juha Sipilä (kesk) totesi syyskuun lopussa kirjalliseen kysymykseen antamassaan vastauksessa, että uusien putkien rakentaminen Nord Stream 1 -putkien rinnalle ei “tämän hetkisen arvion mukaan” vaikuta Suomen turvallisuuspoliittiseen asemaan”. Myöskään rakentamisvaiheeseen ei pääministerin mukaan odoteta kohdistuvan turvallisuusuhkia, koska hanke on “tehokkaassa virkamiesvalvonnassa”. Suomi näkee Nord Stream 2:n kaupallisena hankkeena.

Suomen kanta eroaa selvästi Ruotsin kannasta. Ruotsin sosiaalidemokraattinen hallitus ja pääoppositiopuolue maltillinen kokoomus ovat kääntyneet Nord Stream 2 -hanketta vastaan.

Ruotsin puolustusvoimat ja puolustusministeri Peter Hultqvist ovat puhuneet turvallisuuspoliittisen arvion tekemisestä lupa-arvion yhteydessä. Ulkoministeri Margot Wallström kertoi hiljattain valtiopäivillä Ruotsin pyrkivän toimimaan EU:ssa aktiivisesti sen puolesta, ettei toista Nord Stream -putkistoa rakenneta. Ruotsi on nimittänyt asiaa varten erikoislähettilään. Vaikutustyölle Ruotsi on saanut tukea Baltiasta.

Ruotsissa kaasuputkihanke on herättänyt pitkään kriittistä keskustelua, sillä sen rakentaminen edellyttäisi muun muassa Gotlannissa Sliten sataman vuokraamista Nord Stream -yhtiön käyttöön.

Suomessa uusien kaasuputkien rakennusvaiheen logistiikkakeskukset sijaitsevat Kotkassa ja Hangossa. Rakennustöiden valmistelu on jo aloitettu, vaikkei Nord Stream 2:n lupaprosessia ole vielä käynnistetty.

Uusien putkien rakentaminen edellyttää Suomessa ympäristövaikutusten arviointimenettelyä, valtioneuvoston lupaa talousvyöhykkeen käyttöön sekä vesilain mukaista rakentamislupaa. Kaasuputket kulkevat Suomen ja Ruotsin talousvyöhykkeellä mutteivät niiden aluevesillä. Rantavaltion oikeudet ja velvollisuudet ovat talousvyöhykkeellä rajoitetummat kuin aluevesillä.

Suomi ja Ruotsi ovat mukana EU:n energiaunionissa. Sen tarkoitus on vähentää riippuvuutta yksittäisistä polttoaineista, energiantoimittajista ja toimitusreiteistä. Energiaunioni käynnistettiin Ukrainan sodan vuoksi. Monien jäsenmaiden katsottiin olevan liian riippuvaisia muutamasta energiamuodosta, ennen kaikkea venäläisestä kaasusta.

On ilmeistä, ettei Nord Stream 2 -hanke toimi energiaunionin tavoitteiden puolesta. Se lisää riippuvuutta yhdestä energialähteestä ja yhdestä toimittajasta, Gazpromista.

Nykyisten yhteyksien kapasiteetin nostaminen tulisi halvemmaksi kuin uusien putkien rakentaminen. Nytkin Nord Stream 1:n kapasiteetista on käytössä vain hieman yli puolet. Tästä voi tehdä johtopäätöksen, että Nord Stream 2:lla on poliittiset tarkoitusperät. Suomessa tulisi pohtia hankkeen turvallisuuspoliittisia ulottuvuuksia koko Euroopassa.

On huolestuttavaa, jos Suomi ottaa asiassa eri kannan kuin naapurimaat.

Suomen ja Ruotsin tiivistyvää yhteistyötä turvallisuuspolitiikan saralla on kiitelty molemmissa maissa – viimeksi Ruotsin ulko- ja turvallisuuspoliittisessa selvityksessä syyskuun alussa. Ilman yhtenäistä ulkopolitiikkaa Suomen ja Ruotsin välille on vaikea kuvitella yhtenäistä turvallisuuspolitiikkaa.

Skriftligt spörsmål om Nord Stream 2 -projektet

Pressmeddelande 6.9.2016
Publiceringsfritt genast

 

Riksdagsledamot Elina Lepomäki (Saml.) har tillsammans med ledamöterna Anders Adlercreutz (SFP), Mikko Kärna (C) och Antero Vartia (Gröna) lämnat in ett skriftligt spörsmål till regeringen gällande Nord Stream 2-gasprojektets säkerhetspolitiska dimension.

I spörsmålet efterlyser ledamöterna en precisering av Finlands ståndpunkt i frågan om Nord Stream 2-projektet. Statsminister Sipilä har sagt att ”det räcker för Finland att projektet är i enlighet med miljönormerna och att rättsfrågorna är kontrollerade av EU-kommissionen”, och vidare att ”denna fråga är inte en politisk fråga för Finland. För oss är detta ett handelsprojekt”.

Finlands ståndpunkt är märkbart annorlunda än flera andra Europeiska länders. De baltiska länderna, Polen och några centraleuropeiska EU-länder har krävt att man avstår från NS2-projektet. Europaparlamentets största grupp EPP och Europeiska rådets ordförande Donald Tusk har också tagit ställning emot gasröret.

Även i USA förhåller man sig negativt till projektet, och i slutet av augusti varnade landets vicepresident Joe Biden EU för att öka sitt beroende av rysk gas. I Sverige har försvarsministern Peter Hultqvist sagt att man skall göra en säkerhetspolitisk analys av projektet.

Finland är med i EU:s Energiunion, vars ena syfte är att minska på beroendet av ”vissa bränslen, energileverantörer och tillförselvägar”. Energiunionen återupplivades i och med kriget i Ukraina, eftersom många medlemsländer ansågs vara för beroende av några få energiformer, i praktiken rysk gas. Rysslands intressepolitik i Östeuropa har under de senare åren skapat oro i det internationella samfundet.

Undertecknarna av det skriftliga spörsmålet frågar om regeringen ser en säkerhetspolitisk dimension i Nord Stream 2-projektet och ifall regeringen i likhet med Sverige tänker göra en säkerhetspolitisk analys av det.

 

Tilläggsuppgifter på svenska:
Anders Adlercreutz 044 981 0191

Lepomäen, Adlercreutzin, Vartian ja Kärnän kirjallinen kysymys Nord Stream 2 -hankkeesta

Lehdistötiedote 6.9.2016
Julkaisuvapaa heti

 

Kansanedustaja Elina Lepomäki (kok.) on jättänyt hallituksen asianomaiselle ministerille vastattavaksi kirjallisen kysymyksen Nord Stream II -kaasuhankkeen turvallisuuspoliittisesta ulottuvuudesta. Kysymyksen ovat allekirjoittaneet Lepomäen lisäksi edustajat Anders Adlercreutz (r.), Mikko Kärnä (kesk.) ja Antero Vartia (vihr.).

Kirjallisessa kysymyksessä toivotaan täsmennystä Suomen kantaan Nord Stream 2 -hankkeessa. Pääministeri Sipilä on lausunut, että “Suomelle riittää, että hanke on ympäristönormien mukainen ja oikeusasiat EU-komission tarkastamia” sekä “Suomelle tämä ei ole poliittinen kysymys. Meille tämä on kaupallinen hanke”.

Suomen kanta on selvästi erilainen kuin monella muulla Euroopan maalla. Baltian maat, Puola ja eräät keskisen Euroopan EU-maat ovat vaatineet luopumista NS2-hankkeesta. Putkea vastaan ovat asettuneet myös Euroopan parlamentin suurin EPP-ryhmä sekä Eurooppa-neuvoston puheenjohtaja Donald Tusk.

Hankkeeseen on suhtautunut kielteisesti myös Yhdysvallat, jonka varapresidentti Joe Biden varoitteli EU:ta elokuun lopussa lisäämästä kaasuriippuvuutta Venäjästä. Ruotsin puolustusministeri Peter Hultqvist on kertonut, että hankkeesta laaditaan turvallisuuspoliittinen analyysi kun sitä virallisesti esitetään.

Suomi on mukana EU:n Energiaunionissa, jonka yhtenä tarkoituksena on vähentää riippuvuutta “tietyistä polttoaineista, energiantoimittajista ja toimitusreiteistä”. Energiaunioni herätettiin henkiin Ukrainan sodan vuoksi, sillä useiden jäsenmaiden katsottiin olevan liian riippuvaisia vain muutamasta energiamuodosta, eli käytännössä venäläisestä kaasusta.

Venäjän etupiiripolitiikka Itä-Euroopassa on viime vuosina herättänyt huolta kansainvälisessä yhteisössä.

Kirjallisen kysymyksen allekirjoittajat kysyvät näkeekö hallitus Nord Stream 2 -hankkeessa turvallisuuspoliittista ulottuvuutta ja aikooko se laatia turvallisuuspoliittisen analyysin naapurimaa Ruotsin tavoin.

 

Vi riksdagsledamöter skall inte gömma oss bakom folkomröstningens skynke

Pressmeddelande 31.5.2016
Publiceringsfritt genast

Inom de närmaste åren kommer Finland med stor sannolikhet att ta ställning till NATO. I samband med det har diskussionen om en möjlig folkomröstning tagit fart. Riksdagledamot Anders Adlercreutz tycker inte att en folkomröstning är rätt väg.

– Det är väsentligt att vi för en aktiv diskussion om ämnet. Men det är inte rätt att undfly det ansvar man blivit tilldelad som riksdagsledamot. Visst, det skulle vara bekvämt att undvika att ta ställning till frågan och hänvisa till en kommande folkomröstning då man av en väljare blir tillfrågad om hur man förhåller sig till NATO. Som folkvald måste man dock även fatta svåra beslut – och stå för sin åsikt.

– Vi ordnade inte en folkomröstning om Lissabon-fördraget som på många sätt medförde mer djupgående säkerhetpolitiska, ekonomiska och politiska konsekvenser än vad ett potentiellt NATO-medlemskap skulle medföra.

Ett möjligt NATO-medlemskap är ett stort steg för ett land som Finland – inte i praktiken, men som en symbolfråga. Vi ser alliansfriheten som en viktig del av den nationella identiteten. Vår kommande försvarslösning kan se ut på många sätt, och ett ökat nordiskt samarbete är ett av alternativen. Alla de här alternativen bör begrundas. Men det här – liksom all säkerhetspolitik – är en känslig fråga. Den bör beredas försiktigt, med stark utrikes- och försvarspolitisk sakkunskap – och gärna i nära samarbete med Sverige.

– En folkomröstning lämpar sig dåligt för ett ärende som gäller säkerhetspolitik. Vi vet hur aktivt vårt östra grannland på olika sätt strävar till att påverka folkopinionen redan idag. Vi kan blott ana vilken propagandaoffensiv en folkomröstning skulle medföra. Att tala om en fri viljeyttring i det skedet är inte realistiskt, avslutar Adlercreutz.
Tilläggsuppgifter:
Anders Adlercreutz
tel. 044 981 0191