Verklighetsförankrade lösningar

/0 Kommentarer/i , , , , , , , /av

I en färsk doktorsavhandling slår forskaren Jon Järvinen fast att Svenska folkpartiet är Finlands minst populistiska parti. Det kanske ligger oss litet i fatet under valkampanjer, då populistiska budskap ju har visat sig fungera. Samtidigt passar populism SFP, och mig, väldigt dåligt. Våra lösningar är inte förenklade, vi fortsätter med en verklighetsförankrad retorik och politik.

Ett färskt exempel på populism är debatten om arbetslösheten bland utrikes födda som gått het de senaste dagarna. Arbetslösheten i vårt land ska förstås tas på allvar, och vi ska analysera den, för att bättre kunna förstå vilka åtgärder som behövs. 

Finland har i dag omkring 350 000 arbetslösa. Av dem är cirka 50 000 födda utomlands. Det betyder att knappt 15 procent av de arbetslösa är invandrare. Det är en betydande andel, men det är inte hela bilden – och det är inte förklaringen till vår svaga ekonomi.

Den mycket större och mer oroande framtidsfrågan är ungdomsarbetslösheten. I slutet av förra året var nästan 90 000 personer under 30 år arbetslösa. Att få det första jobbet har blivit allt svårare. Och ju längre man står utanför arbetslivet, desto svårare blir det att ta sig in.

När konjunkturen försämras är det alltid de med svagast förankring i arbetslivet som drabbas först. De som nyligen etablerat sig på arbetsmarknaden – unga och invandrare – löper större risk att bli uppsagda. Det betyder inte att de skulle orsaka arbetslösheten i sig. Det betyder att de är mer sårbara när ekonomin går sämre.

Och för tydlighetens skull: hög arbetslöshet är inte orsaken till vår svaga ekonomi. Det är den svaga ekonomin som är orsaken till den höga arbetslösheten.

Det behövs naturligtvis kraftfulla åtgärder för att få fart på tillväxten och för att sänka tröskeln till arbetslivet. Regeringens sysselsättningssedel för unga, som ger arbetsgivare en 50 procents lönesubvention vid nyanställning, är ett steg. På den satsas 30 miljoner euro. Också andra åtgärder behövs: mer incentiv för företag att anställa unga, bättre möjligheter att arbeta under studierna och en starkare koppling mellan studier och näringslivet. Företagande borde också uppmuntras tidigare.

Samtidigt ska vi också tala klarspråk när det gäller hindren för nyanlända. Forskning visar att namn och etnicitet påverkar möjligheterna att få jobb. Språkkunskaper är en annan tröskel. Lösningarna är inte enkla – men skuldbeläggning är definitivt fel väg.

Det är också värt att minnas att en stor del av sysselsättningsökningen under 2000-talet har skett genom invandring. Utan invandring skulle vår ekonomiska tillväxt ha varit ännu svagare.

Finlands styrka har alltid varit ett jämlikt samhälle. När alla människors kompetens tas till vara stärks hela samhället. Att leta syndabockar bara försvagar oss.

Sysselsättningen är en gemensam utmaning. Den kräver breda reformer, saklig analys och en politik som bygger broar snarare än murar. Att skuldbelägga den som saknar arbete är inte bara dumt, det är dessutom struntprat.

Sysselsättningsutmaningen är akut men inte svartvit

/0 Kommentarer/i , , /av

Suomeksi täällä.

Under de senaste dagarna har det förts en livlig diskussion på olika sociala medier om arbetslösheten bland personer födda utomlands. Diskussionen är en följd av den kolumn ETLA publicerade. Siffrorna är dåliga, men de behöver sättas i sina rätta sammanhang och både fenomenets proportioner och orsaker diskuteras sakligt.

Jag återkommer till den delen senare i denna text.

Den fråga som inte diskuteras, men som borde göras det är en mer central framtidsfråga: arbetslösheten bland ungdomar. I slutet av förra året var antalet arbetslösa under 30-åringar redan nästan 90000. Detta att jämföra med antalet arbetslösa invadrare som är drygt 50000.

Det är enormt svårt att få den första arbetsplatsen. Och ju längre man blir utanför arbetslivet desto svårare är det.

Den centrala frågan är förstås hur den ekonomiska tillväxten kan acceleras, men samtidigt måste medvetna åtgärder vidtas för att sänka tröskeln till arbete.

Förra sommaren föreslog SFP en ny sysselsättngingsmodell för unga under 30 år. Den har nu blivit verklighet i och med att sysselsättningssedel för unga trätt i kraft. En arbetsgivare kan genom det subventioneras med 50% för lönekostnaderna när hen anställer en ung person.

Stöd för ungt företagande är en annan idé värd att utveckla. Den så kallade tillväxtgruppens, Kasvuryhmäs, tanke om att göra företagarforstran till en obligatorisk ämne är värd att ta på allvar. Flexibla studiemöjligheter är en tredje.

Det handlar om att möjliggöra arbete under studierna men också om att hitta en väg in i arbete efter att man blivit färdig. Kunde man incentivera företag att erbjuda slutarbetesmöjligheter för studerande för att på så sätt ge dem en omkörsfil in i arbetslivet? Och vilka är flaskhalsarna som idag leder till att studerande har så svårt att hitta praktikplatser?

Vi kommer som parti inom kort att presentera våra egna nya förslag för att underlätta situationen.

Sedan till den andra biten:

Av de arbetslösa är knappt 15 procent födda utomlands. Det är naturligtvis en stor andel, men det är inte den stora bilden av arbetslösheten eller vårt centrala problem.

Under det senaste året har arbetslösheten bland infödda finländare i själva verket ökat snabbare än arbetslösheten bland nyanlända.

Den artikel som publicerades i HS i januari har delats flitigt. Ofta uppenbarligen med antagandet att få orkar läsa den i sin helhet. De slutsatser som dragits ur den är både missvisande och på många sätt felaktiga.

I Finland har vi cirka 350 000 arbetslösa. Av dessa är ungefär 50 000 invandrare.

Att både arbetslösheten bland invandrare och bland unga har ökat visar att båda grupperna befinner sig i en position där arbetslösheten slår hårdast när det ekonomiska läget försämras. De erfarna får behålla sina jobb, medan de som nyligen tagit steget in på arbetsmarknaden löper större risk att bli uppsagda.

Arbetslösheten bland invandrare försämrades kraftigt för några år sedan, men utvecklingen har på senare tid varit bättre – eller mer exakt uttryckt, mindre dålig – än bland majoritetsbefolkningen. Finlands totala arbetslöshet hör just nu till de högsta i EU, vilket är ytterst oroande.

Samtidigt är det skäl att notera att utlänningarnas andel av befolkningen hos oss är en av de lägsta i Västeuropa och klart under EU-genomsnittet. Det tyder inte på någon direkt korrelation med sysselsättningsläget.

Och på samma sätt: En hög arbetslöshet är inte orsaken till att vi har en dålig ekonomi. Den dåliga ekonomin är orsaken till att vi har hög arbetslöshet.

Det är också värt att minnas att den största enskilda gruppen som kommit till Finland under de senaste åren är ukrainare som flytt kriget. Det är den största siffran i statistiken.

Utmaningen är ändå verklig. Vad borde då göras?

Den finländska arbetsmarknaden är svår för nyanlända. Forskning visar att etnicitet och namn påverkar möjligheterna att få arbete i betydande grad. Detta är något som förändras långsamt i takt med att attityder förändras. Språkkunskaper är ett annat centralt hinder. Det finns inga enkla lösningar.

När vi talar om attityder är det också uppenbart att skuldbeläggning av invandrare för arbetslösheten inte bara är felaktig utan den förvärrar också situationen ytterligare.

Det är också skäl att komma ihåg att ökningen av antalet sysselsatta under 2000-talet i hög grad har skett genom invandring. Samtidigt har produktivitetstillväxten varit svag generellt. Det innebär i praktiken att den ekonomiska tillväxten skulle ha varit ännu svagare utan invandring.

Det finländska samhällets centrala ethos är jämlikhet.

Inte för att det är ett vackert ord, utan för att det också innebär effektivitet. Jämlikhet bygger på tanken att alla resurser ska användas så effektivt som möjligt, utan att konstgjorda hinder kopplade till kön, etnicitet eller andra egenskaper försvårar allas delaktighet  i samhällsbygget.

Därför leder skuldbeläggning av en viss grupp människor ofrånkomligen till en mer polariserad, och sämre, situation. Sysselsättningen är en gemensam utmaning som kräver breda åtgärder, analytisk skärpa och systemiskt tänkande.

Tankar om ansvarsfull politik 

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

”We have nothing to fear, but fear itself”.

Vi kan inte låta rädslan styra våra handlingar, men vi bör vara aktsamma för att inte agera. Och framförallt för att fokusera på fel saker.

Finland befinner sig inte i en djup kris, men det finns ett tydligt behov av förändring. Inte för att den tidigare politiken skulle ha varit ”ansvarslös”, ”oansvarig” eller något i ditåt, trots att den politiska retoriken som strävar efter motsättningar försöker förmedla en sådan bild. Faktum är att de partier som nu förhandlar på Ständerhuset inte hade speciellt olika syn på statens intäkter och utgifter under den senaste perioden. Det finns ett behov av förändring helt enkelt därför att det är uppenbart att vi efter två kriser inte skulle överleva en tredje i god form.

Det är därför fokus i regeringsförhandlingarna denna gång ligger på ekonomin. Hållbarhetsgapet är nära 9 miljarder euro och måste täppas så att vi är klara att möta eventuella framtida kriser och de marknadschocker som kriserna kommer att medföra.

”If it ain’t broke, don’t fix it.”. Med andra ord: Det lönar sig inte att reparera sådant som inte är trasigt. Däremot bör man fokusera på att fixa de saker som verkligen behöver fixas.

Finlands väg har skilt sig från de övriga nordiska ländernas väg under det senaste dryga decenniet. Den strukturella arbetslösheten är högre och produktivitetstillväxten har varit svagare än i andra länder. Våra offentliga finanser uppvisar ett kroniskt underskott. Arbetsmarknaden är stel och det arbete som finns hittar inte dem som söker arbete.

Samtidigt åldras vår befolkning. Nativiteten är låg och den demografiska pyramiden är upp och nedvänd. Sverige har inte dessa problem, för att välja ett exempel.

Och det är just dessa saker som behöver åtgärdas: arbetsmarknaden måste göras flexibel och befolkningens åldersstruktur bör korrigeras.

Samtidigt som vi har klara utmaningar finns det också tydliga glimtar av hopp. Bara förra året tillkännagavs investeringsplaner inom den gröna omställningen till ett värde av över 16 miljarder euro i Finland. Tåget rullar framåt och det är upp till oss att ta vara på den chans som erbjuds.

De utmaningar jag har nämnt kommer inte att lösas genom att begränsa invandringen eller sakta ner den gröna omställningen. Tvärtom: de aktuella problemen skulle bara bli värre om vi gjorde så.

Förra året hade vi exceptionellt mycket invandring till Finland. Omkring 48 000 ukrainare ansökte om tillfälligt skydd år 2022.

Men under normala omständigheter är invandringen till Finland blygsam. Nettoinvandringen ligger på cirka 15 000 personer per år. Det är en ohållbart låg nivå. Omkring 2 000 personer ansöker om asyl varje år. Även det är en blygsam siffra.

Om vi inte kan öka nettoinvandringen med flera tiotusentals personer per år är vi illa ute. Enligt en undersökning av ETLA skulle den arbetsföra befolkningen med 20 % under de kommande 50 åren om vi bibehåller den nuvarande nettoinvandringsnivån.

Vad skulle det innebära? Det skulle innebära att vår ekonomi skulle lida och att till exempel pensionsåldern skulle behöva höjas avsevärt. Därför kommer det att bli mycket svårt att fixa hållbarhetsgapet om inte invandringen ökar. ETLA har uppskattat att vi behöver en nettoinvandring på 44 000 personer för att stabilisera försörjningskvoten. Det är uppenbart att vi inte kommer att nå detta mål utan beslutsamma åtgärder.

Invandring stärker den offentliga ekonomin. Detta är ett objektivt faktum. Sysselsättningsgraden för invandrare i Finland är på nästan samma nivå som för infödda finländare. Skillnaden är numera mycket liten. Integrationen löper bättre allteftersom attityderna gentemot invandrare blir mer gynnsamma. Undersökningar visar att ett företag som en gång har anställt en person med invandrarbakgrund är mycket mer positivt inställt till att anställa en till. Rädsla dämpas mest effektivt av erfarenhet och bra så.

Poblemen med invandring måste diskuteras öppet och lösningsorienterat: Vi har ett för lågt antal invandrare, vår attraktionskraft som land är inte hög, vi har  ineffektiva processer, vi  behöver en attitydförändring, vi har  utbildningsutmaningar, det går långsamt att komma in i arbetslivet  och vissa grupper har svårt att integreras och segregation leder till problem som  till exempel gängtillhörighet. Det skulle vara speciellt viktigt att kvinnor som kommit via den humanitära vägen snabbt skulle integreras på arbetsmarknaden.

Det är också viktigt att komma ihåg att de saker som orsakar problem för invandrare ofta också orsakar problem för den övriga befolkningen. En incitamentsfälla är en fälla oavsett vilken bakgrund man har.

Det är dessa frågor vi nu bör ta itu med – pragmatiskt och genom att medvetet undvika generaliseringar.

Och är arbetet mot klimatförändringen en börda och ett problem för oss? Straffar det finländarna och hämmar det vår konkurrenskraft?

Nej, det gör det inte. En ambitiös klimatpolitik är nödvändig – för alla länder. De åtgärder som hittills har vidtagits har till exempel sänkt elpriset i Finland. Det är ingen slump att Finland förra året hade de näst billigaste elprisen i Europa.

En grön omställning stimulerar ekonomin och stärker vår självförsörjning och försörjningstrygghet.

Alternativen är dyra och urholkar vårt lands industriella bas. Det råder ingen tvekan om vart världen är på väg. Vi bör därför förhålla oss nyfiket till ”den nya världen” och ambitiöst ta tag i den utmaningar och möjligheter som erbjuds.  Att fastna i gnäll om rimligheten i de klimatmål som satts upp för oss, till exempel i förhållande till Kinas åtaganden, kommer inte att föra oss framåt som land. Kina har varit den europeiska konsumtionens ”bakgård” i årtionden. Det har blivit dags för oss att ta ansvar.

”Början till all visdom är att erkänna fakta”. Men det kräver objektiv kunskap och en förmåga att göra rätt analys.

Det är därför viktigt att de kritiska beslut som för Finland framåt inte hänger upp sig på meningslös identitetspolitik. Syftet med sådan politik är nämligen inte det allmänna bästa utan snarare en strävan att tala om och främja vad man tror att ”de egna” vill ha. Sådan politik är inte ett rakryggat främjande av hela landets intresse. Att kommunicera svåra frågor och beslut till sin egen väljarkår är alla politikers ansvar.

Vi har inte valts till riksdagen för att behaga väljarna, utan för att främja hela landets bästa.

Och ännu en sak: Den nordiska samhällsmodellen har utvecklats till vad den är idag av både vänstern och högern. Det finns få absoluta sanningar inom politik, samhällsvetenskap eller ekonomi. Det finns också massor av saker som det inte är meningsfullt att med tvång placera på en vänster-höger axel. Mänskliga rättigheter är universella, och skyddandet av minoriteter i en välfärdsstat ska inte vara kontroversiellt. Att erkänna de fel som har gjorts och försöka korrigera riktning är inte radikalt eller dumt utan visdom.

Det är också en av de grundmekanismer som bidragit till det  västerländska samhällets – och Finlands som en del av det – utveckling under århundraden.

Vi har traditionellt varit stolta över att kallas en civiliserad stat. Men den epiteten är ingen självklarhet utan den måste vi fortsätta att förtjäna. Ofta är det en bristande efter- och omtanke som leder till politisk konfrontation och en benägenhet att förenkla komplexa frågor. Civilisationer har ofta förstörts just när de börjat  ta sig själva och det de uppnått för givet.

 

Vi lär oss

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Diskussionen kring arbetsrelaterad invandring har tagit fart. Det är positivt. Helsingin Sanomat lyfte förtjänstfullt upp fallet Anudari Boldbaatar, berättelsen om hur en i Finland utbildad sjukskötare från Mongoliet på grund av något som snarast kan liknas vid inkompetens hotades med utvisning.

I vår egen familj har vi exempel på hur vår utbyteselev Santiago, en exceptionell matematisk talang, inte fick bli i Finland för att studera tack vare att Migrationsverket inte ser sig ha möjligheten att göra subjektiva bedömningar. I Sverige togs han emot. I dag utvecklar han bland annat algoritmer för kvantdatorer i Tyskland.

Min kolumn ledde till insiktsfulla kommentarer av Sakari Aaltonen (HBL 11.12) och HBL-kolumnisten Tomas Hanell (HBL 6.12). De konstaterar helt riktigt att utfallet av arbetskraftsrelaterad invandring är beroende av vem som invandrar. Det är naturligtvis sant.

Våra demografiska och ekonomiska utmaningar löses inte heller enbart med arbetskraftsinvandring. Det är en självklarhet. Men lika klart är det att vårt hållbarhetsgap inte kan sys igen utan ökad arbetskraftsrelaterad invandring.

Dagligen förblir en stor mängd insatser ogjorda tack vare att företagen inte hittar arbetskraft. Bristen på arbetskraft är företagens största oro.

Det är naturligtvis också så att den stora mängd arbetslösa vi har i landet också på ett effektivare sätt måste hitta de lediga arbetsplatser som finns. Det kräver förändringar i till exempel den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen, men också i de arbetskraftstjänster som erbjuds. Vi behöver bättre kompletterande utbildning, effektivare omskolning och en utbildning som svarar mot de behov företagen har. Läroavtal måste äntligen bli ett riktigt alternativ.

Men tillbaka till frågan om invandring: Hanell lyfter upp att attityderna, viljan att anställa en invandrare, är oroväckande. Samtidigt visar undersökningar att om man anställer en invandrare förändras attityderna genast. Då anställer man gärna nästa.

Undersökningar visar också, att integrationen fungerar allt bättre hela tiden. Vårt samhälle lär sig. Vi lär oss.

Det handlar också om hur vi förhåller oss till språket. Är det en binär verklighet där allt eller ingenting gäller? Kan vi kanske tåla ett lite bristfälligt språkbruk och låta folk lära sig på jobbet?

Det skulle nämligen löna sig.

Forskning vid Örebros universitet (Magnus Lodefalk, Andreas Hatzigeorgiou) visar att det att man anställer en i utlandet född person starkt korrelerar med ökad export. Bara för att ta ett exempel.

I en alltmer gränslös värld har kulturell förståelse en betydelse. Genom att göra Finland till ett land man söker sig till, i stället för ett land som man halvt av misstag hamnar i, kan vi underlätta våra demografiska utmaningar, men vi kan också bidra till att skapa en ekonomi i vilken företag i allt högre grad vågar leta sig utanför landets gränser, hittar nya marknader och vågar växa.

Insändare i HBL 17.12.2022

Adlercreutz: Migrationsverket måste utredas

/1 Kommentar/i , , , /av

–Vi får höra om det ena absurda fallet efter det andra. Inom SFP har vi länge med stigande oro följt med hur godtyckligt uppehållstillståndsansökningar får avslag. Det här håller inte. Vi behöver en grundlig genomgång av Migrationsverket och dess processer, säger Anders Adlercreutz, ordförande för Svenska riksdagsgruppen. 

Helsingin Sanomat rapporterade på lördagen om hur  Anudari Bolbaatar, en i Finland utbildad sjuksköterska med bakgrund i Mongoliet, fått avslag på sin anhållan om uppehållstillstånd efter en gravt felaktig process. 

– Avvisningen stoppades när felet uppdagats, men det, att man så grovt kränker en persons rättsskydd vittnar om en verksamhetskultur som inte håller måttet, säger Adlercreutz

I fallet som Helsingin Sanomat skrev om nekades den sökande information om varför ansökan fått avslag. 

— Det här vittnar om en total oförståelse för hur en rättstat fungerar. Ett uppehållstillstånd är inte en trivial fråga. Det kan ha helt avgörande betydelse för en människas framtid. Då kan inte beslutet basera sig, som det gjorde i Bolbaatars fall, på att tjänstemannen som behandlar frågan inte kan läsa ett kontoutdrag. Framförallt, så måste sökanden få tillgång till motiveringarna och ha en möjlighet att korrigera missförstånden. Det här kan inte ses som annat än en grov förseelse för Migris del, konstaterar Adlercreutz 

Den ekonomiska expertisen är enig om att Finland behöver mer arbetskraftsrelaterad invandring.

– Idag är netto-invandringen drygt 20 000 per år. För att klara hållbarhetsgapet borde den siffran fördubblas. Enbart teknologi-industrin beräknas behöva 130 000 anställda till under det kommande decenniet. När vi står inför sådana här utmaningar är det rent vansinne att ens tänka på att utvisa människor som är i arbete, som bidrar till vårt samhälle. Vi har gjort en hel del lagändringar som hjälpt situationen. Men många problem består. Migrationsverket måste ändra sin kultur och sitt tänkesätt. Vi behöver en oberoende utredning av Migris processer, avslutar Adlercreutz 

Svenska riksdagsgruppens sommarmöte: Höjd flyktingkvot och en humanitär korridor behövs nu för att hjälpa afghanerna

/0 Kommentarer/i , , , /av

– Det är på sin plats och självklart att Finland inte avvisar afghaner för tillfället. Men det räcker inte. Vi måste införa snabba processer för att ta hand om dem som nu svävar i livsfara. Det inkluderar också deras familjer – familjeåterföreningsprocessen måste göras smidig och snabb för dessa människor. Det måste också kännas ofattbart tungt för många av de i Finland bosatta personer som nu är oroliga för sina anhöriga i Afghanistan.

Det konstaterade svenska riksdagsgruppen som på onsdag öppnade sitt tvådagars sommarmöte i Nagu, Pargas.

– Efter att talibanerna har tagit över makten är särskilt kvinnor och flickor plötsligt i en mycket utsatt position. Det är också människorättsaktivister och journalister. Också de otaliga afghaner som hjälpt med säkerheten i anslutning till de utländska organisationernas och beskickningarnas verksamhet är i fara, kommenterar riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz.

Svenska riksdagsgruppen uttrycker sin stora oro för att en humanitär katastrof sveper över Afghanistan, inför våra ögon. Partiordförande, justitieminister Anna-Maja Henriksson anser att det måste finnas beredskap i detta läge att höja flyktingkvoten.

– Det är alldeles klart att regeringen nu bör ha beredskap att höja flyktingkvoten från 1050 uppåt. Situationen i Afghanistan har eskalerat och det gör det mycket motiverat att flyktingskvoten nu skulle höjas utöver det som överenskommits i regeringsprogrammet. Vi måste hjälpa de mest utsatta. Det vore både oskäligt och omänskligt, ifall Finland inte skulle bära sitt internationella ansvar, säger Anna-Maja Henriksson.

– Vi kan inte låta byråkratin komma emellan och ta udden från våra hjälpinsatser. Praktiska hinder, som att man måste ta sig till det finländska konsulatet i New Delhi för att komma vidare i familjeåterföreningsprocessen, måste bort. Det är ett omöjligt och omänskligt krav i denna akuta situation, slår riksdagsgruppen fast.

– I och med att Finland beslutat att evakuera vår egen ambassadpersonal blir EU och FN viktiga kanaler. Vi måste också arbeta via dessa organisationer så att hjälpen kommer fram i tid. Det behövs en internationell humanitär korridor. Det är också ett sätt att motarbeta människosmugglingen.

Adlercreutz: Finland behöver mer arbetskraftsinvandring

/0 Kommentarer/i , , , /av

Finland har gått miste om miljardintäkter från arbetskraftsinvandring i förhållande till andra europeiska länder som Storbritannien, Tyskland och Sverige, konstaterar Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz.

Han hänvisar till en undersökning som publicerades av organisationen Movinga på onsdag, som visar att Finland kunde ha mycket mer att vinna ekonomiskt på en ökad arbetskraftsinvandring.

– Arbetskraftsinvandring behövs, det råder inget tvivel om saken. Statistiken visar dessutom, att människor som flyttar till Finland för att arbeta också efter ett årtionde har en långt högre sysselsättningsgrad än befolkningen över lag, säger Adlercreutz.

Att öka i synnerhet den kvalificerade arbetskraftsinvandringen är en av de centrala åtgärderna i regeringen Rinnes regeringsprogram för att höja sysselsättningsgraden.

– När regeringen snart kan fortsätta sitt arbete med att verkställa regeringsprogrammet är det viktigt att arbetet med att införa en maxgräns på 1 månad för arbetslovsprocessen går vidare, betonar Adlercreutz.

Adlercreutz: Permanent uppehållstillstånd till utländska högskoleutexaminerade

/0 Kommentarer/i , , , /av

Cirka 2 000 utländska studeranden avlägger högskoleexamen i Finland varje år. Bara en bråkdel av dem stannar i Finland efter avlagd examen. Det här är ett stort slöseri med resurser, säger SFP:s vice ordförande och riksdagsledamot Anders Adlercreutz.

– Som land är det i vårt intresse att så många som möjligt av dessa högt utbildade personer kan och vill stanna i Finland. Vi behöver arbetskraft och vi behöver i synnerhet internationellt kunnande. Idag kan man efter avlagd examen ansöka om fortsatt uppehållstillstånd för ett år för att söka jobb. Det här är inte tillräckligt. Om en person vill studera i Finland, och till och med betalar sin universitetsutbildning själv – för det gör studeranden som kommer utanför EU- och EES-området i dag – finns det ingen logik bakom den tanken att man inte efter fullbordad examen ska få ett permanent uppehållstillstånd.

– Vi vet att vår exportindustri behöver utländska kontakter. Vi vet att anställandet av en person med utländskt ursprung korrelerar med ökad export. Och samtidigt vet vi att en tredjedel av alla företag i Nyland ser bristen på arbetskraft som ett hinder för deras tillväxt. Den här ekvationen har en enkel lösning: nästa regering måste avskaffa behovsprövningen av utländsk arbetskraft, men också skrida till åtgärder för att se till att de som studerar här vill och kan stanna, säger Adlercreutz.

Adlercreutz, Semi och Parviainen: Regeringens lagändring sätter käppar i hjulet för asylsökande som vill studera

/0 Kommentarer/i , /av

Riksdagsledamöterna och medlemmarna i riksdagens förvaltningsutskott Matti Semi (V), Olli-Poika Parviainen (Gröna) och Anders Adlercreutz (SFP) har lämnat in ett skriftligt spörsmål till inrikesminister Kai Mykkänen om en förändring i beviljandet av uppehållstillstånd för studier. Efter en lagändring som trädde i kraft i september har Migrationsverket tolkat lagen så, att en asylsökande under en pågående asylprocess inte längre kan ansöka om uppehållstillstånd för studier även om hen fått studieplats.

Med den nya lagen verkställdes EU:s direktiv om inresa och vistelse för forskare, studerande, volontärarbetare och au pair-arbetstagare. Lagen berör inte asylsökande och lagens eventuella effekter på asylsökande uppmärksammades inte i regeringens proposition. Inte heller under behandlingen i riksdagen eller i utskottet uppdagades vilka effekter den har på asylsökandes ställning. Lagens konsekvenser kom som en överraskning till och med till riksdagsledamöterna som behandlade lagen i utskottet.

– Det kan inte vara så, att man i Migrationsverkets praxis smyger in förändringar som påverkar asylsökandes ställning utan att det framgår tydligt i lagen. Nu kom förändringen som i praktiken i hög grad påverkar asylsökande som en överraskning både för personerna i fråga och för de experter som assisterar dem, säger Olli-Poika Parviainen.

Anders Adlercreutz betonar att många asylsökande som kommit till Finland har integrerats under den långa processen och börjat studera. Hittills har en pågående asylprocess inte varit ett hinder för att ansöka om uppehållstillstånd på andra grunder, även om processerna är separata.

– Åtskilliga asylsökande som kommit till Finland under de senaste åren har väntat många år på att deras asylansökan ska behandlas. Asylsökande har en möjlighet att studera redan under asylprocessen, och många har under processens gång fått studieplats, bekantat sig med finländare och på så sätt blivit en del av samhället, säger Adlercreutz.

Matti Semi anser att förändringen är negativ både för individen och samhället:

– Både ur individens och ur samhällets synvinkel är det förnuftigt att sporra dem som kommer hit till studier och via det vidare till arbetsmarknaden. Alla vinner på att vi främjar möjligheterna till att studera. Det är huvudlöst att lägga käppar i hjulen för studier genom att komplicera situationen och skapa ytterligare osäkerhet, säger Semi.

Inrikesministeriet har svarat på kritiken som uppstått genom att hänvisa till direktivets krav och till det att en asylsökande kan studera fritt, men att man redan nu behandlar ansökningar för uppehållstillstånd på andra grunder först efter att asylprocessen avslutats. Enligt flera som arbetar med asylsökande har ändringen emellertid lett till att asylsökande har hamnat i en ojämlik ställning och till att risken för problematiska avvisningar har ökat. I värsta fall kan det att asylsökande inte kan ansöka om uppehållstillstånd för studier under asylprocessen enligt riksdagsledamöterna leda till att en person trots studier hinner avlägsnas ur landet efter ett negativt asylbeslut.

Oppositionsledamöterna kräver att få en redogörelse för om regeringen var medveten om lagens faktiska effekter på asylsökandes ställning, vilket inte tangeras i lagpropositionen. De efterlyser även information om anvisningarna som getts till Migrationsverket. Semi, Parviainen och Adlercreutz kräver att asylsökande ska ha en möjlighet att fortsätta redan påbörjade studier och ansöka om uppehållstillstånd på basen av dem, samt att personer som har en grund för uppehållstillstånd inte ska avlägsnas ur landet.

Regeringen måste svara på riksdagsledamöters skriftliga spörsmål inom tre veckor.

Adlercreutz: Migrationsverkets utredning är ett välkommet första steg – men mera behövs

/0 Kommentarer/i , /av

Migrationsverket har idag publicerat en intern utredning om asylprocessen och behandlingen av asylärenden. Asylsökandes försvagade rättsskydd har under våren kritiserats i offentligheten av bl.a. högsta förvaltningsdomstolens president Pekka Vihervuori och professor Tuomas Ojanen. Riksdagsledamot och SFP:s vice ordförande Anders Adlercreutz välkomnar rapporten, men lyfter fram att det nu krävs åtgärder för att rätta till de problem som uppdagades.

– Jag är glad över att inrikesminister Mykkänen tagit tag i problematiken. Rapporten lyfter fram många av de frågor som människorättsorganisationer, sakkunniga och vi inom SFP har tagit fasta på. Det handlar om resursbrist, bristande kunskap bland dem som intervjuar och bristfällig tolkning, men också om de förändringar i lagstiftningen som gjorts under denna regeringsperiod, säger Adlercreutz.

– Det största problemet är inskränkningarna i rättshjälpen. Om vi vill ha smidiga, snabba – och felfria – processer måste vi se till att de asylsökande får tillräcklig handledning av rättsbiträden under asylprocessen. Regeringen borde upphäva de begränsningar i rättshjälpen som gjordes 2016.

Rapporten innehåller 28 olika förbättringsförslag. Det handlar främst om Migrationsverkets egna processer och är steg i rätt riktning. Samtidigt skall man inom Migrationsverket införa en tidsgräns på sex månader för nya asylprocesser.

– Det är i sig bra att man strävar efter snabba processer. Men om man inte samtidigt ser över resurserna och satsar på grundlig utbildning av dem som behandlar anställningarna riskerar vi att hamna ur askan i elden. Tidsgränsen får inte leda till att enskilda behandlare överbelastas och kvaliteten lider. Rättsskyddet måste garanteras.

– Det sätt som vi behandlar barn i asylprocessen har väckt internationell kritik. Utredningen tar inte ställning till situationen för den här gruppen, liksom inte heller till andra speciellt utsatta grupper såsom tortyroffer eller sexuella minoriteters situation. Jag hoppas att inrikesminister Mykkänen inte glömmer dessa grupper när arbetet går vidare.