Anders Adlercreutz vill ha likvärdiga och ekvivalenta examina i Norden

Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz talade på Nordiska rådets session i Köpenhamn på onsdag. Han vill se likvärdiga och ekvivalenta examina i Norden.

– För en helsingörsbo skall det vara lika naturligt att studera i Tammerfors som i Trondheim. För en Stockholmare ska Helsingfors kännas lika nära som Helsingborg. Att studera i ett annat nordiskt land är en fantastisk möjlighet för alla nordiska ungdomar, men den möjligheten används alltför sällan och asymmetriskt. Det är vanligt att finländare studerar i Sverige, men få svenskar studerar här. Och samma asymmetri finns över andra gränser, säger Adlercreutz.

Norden är världens bästa regionbränd, men det här verkar inte återspeglas i de nordiska ungdomarnas val av studieort. Att studera och bo i ett annat nordiskt land öppnar stora möjligheter och ökar förståelsen för det nordiska.

– Vi måste göra våra examina likvärdiga och ekvivalenta. Det vore redan ett stort steg. Samtidigt måste vi jobba på de mentala barriärerna. Vi måste informera om det nordiska, ta upp det som ett verkligt alternativ och marknadsföra de möjligheter som finns. Det skulle stärka Norden i det långa loppet, säger Adlercreutz.

Tilläggsinformation:
Anders Adlercreutz, tfn. 044 981 0191

Nånting är det som inte funkar!

Livet i Finland som förälder är relativt lätt. Många av de bekymmer man får tampas med i andra länder känns rent av absurda. VI behöver inte välja boningsort på basen av hurdana de olika skolorna är. Vi behöver inte samla in pengar via kakbak eller donationer för att skolan ska kunna skaffa böcker eller som förälder ha ambulerande assistentturer. Grundskolan har skapat jämlikhet. Men det finns signaler som tyder att det finns sprickor i murverket.

Enligt det Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU) ökar ojämlikheten i vår skolvärld. Den ack så tråkiga men i det stora hela effektiva one-size-fits-all-grundskolan är inte mera så jämlik som vi kanske trott. Inlärningsresultaten är inte mer de samma överallt och skolan är inte mera lika duktig på att lyfta upp de barn som har ett sämre utgångsläge när de börjar skolan.

Nånting i vårt system funkar inte. Det är inte en obetydlig fråga. Om skolor delas upp i olika kategorier, om vi i allt högre grad har bättre och sämre bostadsområden, då förlorar vi sakta men säkert en del av det som varit vår framgångssaga. Vi går miste om kärnan i den nordiska välfärdsstaten som trots allt är ett system där den sociala mobiliteten hittills varit bättre än i så gott som alla andra länder.

Vad beror detta då på? Utan att kunna luta tillbaka mot gedigen forskning vågar jag påstå att familjernas situation segregeras. Somliga jobbar mer än tidigare. En del mindre. Psykisk ohälsa är ett stort problem och utmaningarna i klassrummet större än tidigare. Samtidigt har vår bostadspolitik som länge lyckats motverka segregering betydligt bättre än till exempel den svenska inte mera kunnat stå emot det, att de socioekonomiska skillnaderna mellan  bostadsområden växer. Allt detta syns i skolan, där man i en viss situation kanske kan klara av en stor klass, men i en annan är samma lärarresurs totalt underdimensionerad.

Den vackra tanken om integrerade klasser kräver också resurser som svarar mot behovet. När alla skall undervisas i samma miljö måste det kompenseras med individuell uppmärksamhet. Och det finns det uppenbarligen inte alltid tillräckliga resurser till.

Men sedan finns det också en annan baksida, som kanske speciellt gäller våra svenskspråkiga skolor.

Vår värld kommer att vara allt mer diversifierad. Vi reser allt mer. Våra barn kommer med stor sannolikhet att tillbringa en del av sitt arbetsliv utomlands. De kommer med stor sannolikhet att arbeta tillsammans med någon som är född utanför vårt lands gränser.

Det, att integration så sällan sker på svenska liksom det, att invandrarinslagen i svenskspråkiga skolor ofta är mycket mindre än i finskspråkiga är ett problem. Eleverna går miste om en stor del av den förståelse som behövs i livet bortom skolbänken när de inte får uppleva denna diversitet i sin skola. Skolan kan inte vara frånkopplad från den verklighet vi lever i, för vi skall lära för livet som det är, inte för livet som det var.

Och med vetskap om det är det upp till oss politiker att se att den verkligheten också återspeglas i tillräckliga resurser.

 

Kolumn i tidningen Läraren, september 2021.

Den utvidgade läroplikten är ingen liten sak

I all tysthet godkändes den största skolreformen sedan grundskolan strax före jul. Medan den politiska diskussionen än en gång kretsade kring al-Hol och Haavisto bestämde riksdagen att det andra stadiet stegvis blir obligatoriskt från och med nästa höst. Det är inte en liten sak.

Det är ett stort steg som egentligen känns helt självklart: vi vet, att sysselsättningsgraden för dem som inte studerar vidare efter grundskolan är ca 40 procent, medan en utbildning från andra stadiet höjer den till över 70 procent.

Och eftersom vi vet detta, är det bara naturligt: om vi vill att alla går andra stadiet, om vi ser det som helt avgörande för våra barns framtid – då skall det rimligtvis också vara ett obligatorium. En åldersgräns på 15 år kan ses som lika naturlig eller självklar – eller konstgjord – som en åldersgräns på 12. Men en gräns vid 18 års ålder går att motivera.

Vad betyder det då? Hen som kanske har det svårt vid 14 års ålder måste flytta sin horisont. Det räcker inte att räkna dagar till 9:ans slut utan man måste tänka längre. Det gör för all del inte utmaningarna mindre. Det ger inte extra stöd och hjälp. Men perspektivet har också betydelse.

Till sin natur är det en rätt mekanisk reform. Man flyttar mållinjen. Men man måste också hjälpa löparna på vägen. Och här finns det en källa till oro, inte bara bland oss politiker utan också i lärarkåren.

De offentliga finanserna är i viss mån ett nollsummespel. Det man ger med ena handen måste man ofta ta med den andra.

Man har med goda skäl därför varit orolig för att elevvården som redan idag ofta är underresurserad skall lida. Och i synnerhet i de finlandssvenska skolorna är det ett praktiskt, konkret problem: vi har en stor brist på utbildade studiehandledare.

Och om stödfunktionerna inte finns, om de som behöver stöd för att hitta sin väg ut ur grundskolan och vidare inte får hjälp – då kan hela reformen som bygger på det, att elever skall vara mer färdiga att ta steget vidare, haverera.

Det behövs större satsningar på elevvården. Och det kommer att satsas mera. Men samtidigt är det upp till kommunerna och skolorna att se till att de pengar som ges används på rätt sätt, för det stöd som behövs.

Skolan måste hela tiden utvecklas. Jag är helt övertygad om att en god skola är en helt avgörande konkurrensfördel för oss som land. Men det är också skäl att emellanåt stanna upp och fundera på vad som gjort vår skola bra: jämlikheten, en jämn bra kvalitet, en klar linje. Ja, kanske också det, att den är förutsägbar, ibland tråkig.

Det är inte lätt att jobba om allting är i ständig förändring. Jag hoppas därför nu också på arbetsro. Att vi efter denna reform låter bitarna falla på plats. Att vi ger skolan tid att ta in allt det nya, att finslipa processerna och utveckla undervisningen. Att vi är lite tråkiga och förutsägbara igen.

 

Kolumn i tidningen Läraren 1/2021

Adlercreutz: Förstagångskvoterna täpper vägen till högskolestudierna

I dagens riksdagsdebatt om den förlängda läroplikten lyfte Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz fram problematiken med förstagångskvoterna i högskolornas antagning. Enligt Adlercreutz leder kvoterna till att studiestarten kan skjutas på framtiden, då ungdomar väljer att optimera för att inte mista sin status som förstagångssökande.

– Vi vet att förutsättningarna att sysselsättas är mycket högre för dem som gått andra stadiet. Därför är det logiskt att förlänga läroplikten till 18 år. Det följande steget – steget till högskolestudierna – har emellertid blivit till en flaskhals efter att förstagångskvoterna togs i bruk år 2016. Kvoten leder till att man väntar med att ta emot en studieplats tills man är alldeles säker att det är rätt val, och då fördröjs hela studiestarten, säger Adlercreutz.

Förstagångskvoten är problematisk också eftersom den gör det mycket svårare att byta studieinriktning.

– Redan nu är våra unga tvungna att i ett tidigt skede fatta beslut om sin utbildning som påverkar dem långt in i framtiden. Förstagångskvoten gör det ännu svårare att i ett senare skede sadla om. Det är helt naturligt att det tar tid att hitta sin grej, det man helst vill syssla med i arbetslivet. Vi borde se all mångsidig och bred kompetens som en fördel, nånting positivt som vi behöver för att lösa våra framtidsproblem.

– Förlängningen av läroplikten är en bra sak, men reformbehovet stannar inte där. Alla studerande borde få tävla på en neutral spelplan. Förstagångskvoterna borde slopas för att försnabba studiestarten, förkorta studierna, förbättra de ungas välmående och samtidigt förlänga yrkeskarriärerna.