Puheenvuoro eduskunnan keskustelussa Pariisin ilmastosopimuksesta 18.10.2016

/0 Comments/in , , /by

Värderade talman,

Parisavtalet är med stor sannolikhet detta århundradets viktigaste dokument. För en gångs skull har en stor majoritet av världens länder kunnat förena sig inför det hot som den globala klimatuppvärmningen medför. För det är det, ett hot.

Voimme olla iloisia siitä, että ilmastoskeptikkojen määrä vähenee. Tällä hetkellä jopa sen kolmannen hallituspuolueen kanta tuntuu olevan se, että kyse on tosiasiasta, ei humpuukista.

Ja hallitus on tässä suhteessa hallitusohjelman tasolla toiminut hyvin. Hallitusohjelman kirjaukset ovat monella tavalla hyvinkin edistykselliset. Tuontiöljyn puolittaminen, uusiutuvien polttoaineiden osuuden kunnianhimoinen kasvattaminen, biotalouden tukeminen, ne vievät oikeaan suuntaan.

Nämä ovat hyviä asioita. Ja ne kirjattiin ohjelmaan ennen Parisiin kokousta. Kiitos siitä.

Nyt pitäisi kuitenkin päästä toteutukseen, eikä se onnistu ilman ponnisteluja. Päästöjen leikkaaminen 80 prosentilla vuoteen 2050 mennessä ei tule riittämään, vaan tarvitaan enemmän. Tähän viittaavat monet selvitykset. Meidän tulee olla hiilineutraali maa vajaan 30 vuoden kuluttua, ja todennäköisesti hiilinegatiivinen maa vuonna 2050.

Miten me tähän pääsemme?

Arvoisa puhemies – ei se onnistu surffailemalla hiljaa eteenpäin. Ei se onnistu jatkamalla vanhaan malliin. Ei se onnistu vilkuilemalla kilpailijoita sivusta. Se onnistuu ainoastaan olemalla edelläkävijä. Ensimmäinen 40 prosenttia on helppo. Se seuraava tulee olemaan huomattavasti vaikeampi. Siksi on turha nyt juuttua siihen, onko vähennys 37 prosenttia tai 39 prosenttia. Enempään pitää päästä, ja mahdollisimman nopeasti. Kunnianhimon tulee olla korkealla, ja toimet sen mukaiset.

Eteenpäin pitää päästä myös siksi, että tässä juoksussa edelläkävijöillä on paljon voitettavaa. He pääsevät ensin markkinoille. He pääsevät vaikuttamaan siihen, mihin suuntaan kehitys kulkee.

Siksi verotuksen tulee suosia vähähiilisiä ratkaisuja. Siksi hankintojen arviointikriteerinä tulee olla vähähiilisyys. Siksi yritystukien, sikäli kun niitä on, tulee tukea ja kannustaa siihen, että päästöjä alennetaan johdonmukaisesti ja pitkäjänteisesti.

Siksi päästökaupan tuloja ei tule ohjata takaisin saastuttaville yrityksille. Koska silloin ammumme itseämme jalkaan. Pienenä muistan saaneeni 15 markkaa jos olin kuukauden syömättä karkkia. 15 markkaa, se oli iso raha. Mutta en minä sillä karkkia saanut ostaa. Päästökauppatulojen ohjaaminen takaisin päästölähteeseen on, hieman soveltaen, sama asia. Paitsi että tässä saa syödä karkkia karkkilakon aikana. Se ei ole kestävää toimintaa.

Arvoisa puhemies,

Sikäli kun hallitus pysyy kannassaan, että hiilivuotoa on – ja se on hyvin kyseenalainen kanta – niin silloin vähimmäisvaatimus on, siis vähimmäisvaatimus, että nämä tulot ohjataan päästöjä vähentäviin investointeihin. Siksi on tervetullutta, että hallitus on arvioimassa kantaansa uudelleen. Ainoastaan silloin päästökauppa palvelee edes auttavasti tavoitettaan.

Pienistä virroista tulee iso puro. Ilmastotavoitteen saavuttaminen vaatii paljon tekoja, kaikilla yhteiskunnan eri osa-alueilla.

Energiapalettimme tulee olla laaja – paikallista tuotantoa tulee edistää, ja verotuksen sekä lainsäädännön tulee tehdä sen mahdolliseksi, myös taloudellisessa mielessä.

Jokainen kilo kuivaa puuta on sitonut itseensä melkein 2 kiloa hiilidioksidia. Puurakenteinen omakotitalo säilöö 30 tonnin edestä hiilidioksidia. Edistämällä puurakentamista muuttamalla lainsäädäntöä materiaalineutraaliksi edistämme päästötavoitteeseemme pääsemistä. Tässä asiassa hallitus on käsittääkseni pääsemässä eteenpäin. Se on hyvä.

Arvoisa puhemies,

Puolet hiilijalanjäljestämme liittyy rakennuksiimme. Mutta kyse on paljosta muustakin, kuin primäärienergian kulutuksesta. Lähes nollaenergiapaketin tulee edistää kestävyyttä ja vähähiilisyyttä, ei mineraalivillan tai ilmanvaihtokoneistojen menekkiä. Muuten se ajaa meidät ojasta allikkoon.

Värderade talman,

Många bäckar små blir en stor å. Nästa steg är att ratificera Parisavtalet, och sedan är det bara att kavla upp ärmarna. Vårt klimatmål kräver ett brett spektrum åtgärder, och det gläder mig att det på många håll finns åtminstone god vilja.

Låt oss fortsätta så, med en ännu högre ambitionsnivå. Vi hjälper gärna med förverkligandet.

Energipaletten skall vara bred

/0 Comments/in , , /by

(Insändare HBL 8.10.2016)

Både Jarl Ahlbeck och Sten von Troil diskuterar vidare kring energifrågan (HBL 3.10). Det är välkommet.

I vindkraftskritiken tas ofta produktionens otillförlitlighet upp. Det är helt korrekt. Men det är endast ett problem om man utgår ifrån att vi skall förlita oss på en enda energiform. Och det tror ingen – energipaletten är och ska vara diversifierad. Ytterligare är det värt att konstatera att professor Christian Breyer vid Villmanstrands tekniska universitet i sin forskning har visat att till exempel solenergi och vindenergi kompletterar varandra väl vad effekten beträffar.

Både Ahlbäck och von Troil tvivlar på att lagring av energi kommer att bli en reell möjlighet. Med tanke på hur snabbt tekniken har utvecklats är jag själv inte beredd att döma ut lagringen som en del av det pussel som ser till att utbud matchar efterfrågan på elmarknaden. Om det sedan i praktiken är vatten, batterier, power-to-gas – eller en helt annan lösning – återstår att se. Antagligen kommer vi även här att ha flera lösningar i framtiden när nya tekniska framsteg görs.

”Vi var sent ute, och lät våra egna aktörer gå under innan hemmamarknaden hann komma i gång ordentligt.”

Det är helt korrekt, som Ahlbäck skriver, att nya vindkraftverk inte leder till speciellt många inhemska arbetstillfällen. Men det kan vi skylla oss själva för. Vi var sent ute, och lät våra egna aktörer gå under innan hemmamarknaden hann komma i gång ordentligt. Vi skall inte – och får inte – göra samma misstag när det gäller smarta elnät, solenergi, energilagring eller någon av de andra möjligheterna som väntar bakom hörnet.

Det nuvarande stödsystemet har tjänat ut – men behovet av förnybar energi består

/0 Comments/in , /by

(Mielipidekirjoitus Hufvudstadsbladetissa 25.9.2016)

Sedan år 2011 har Finland understött produktionen av vindkraft med hjälp av ett tariffsystem med inmatningspris. I högts tolv års tid får vindkraftverket ett rörligt stöd – inmatningspriset – som följer marknadspriset på el. Poängen med inmatningstariffsystemet var från första början att få igång vindkraftsproduktionen, och i slutet av år 2015 hade vi uppnått en vindkraftskapacitet på 1005 MW och en årlig produktion på över 2,3 TWh.

Det råder en rätt stor enighet om att inmatningstariffsystemet har gjort sitt och att vi behöver en ny mekanism. Idag har det en snedvridande verkan och tar t.ex. inte i beaktande den teknologiska utveckling som skett. Men systemet förde också gott med sig. Det beklagliga är kanske snarare att det inte infördes tidigare, så att våra inhemska aktörer som hann gå i konkurs eller köpas upp skulle ha haft en hemmamarknad och kanske hade klarat sig.

Just nu håller regeringen på med att utforma energi- och klimatstrategin och där måste de ta ställning till om och hur förnybar energi ska stödas. Framtidens system borde byggas upp kring ett auktionsförfarande, vilket skulle leda till att priset reagerar på de faktiska produktionskostnaderna. Av denna åsikt är också vindkraftsbranschen (Kauppalehti 29.82016). Tillvägagångssättet baserar sig på en simpel mekanism, som samtidigt ger den lägsta möjliga nivån på produktionskostnaden: staten meddelar att man vill ha förnybar energi enligt vissa produktionskrav, och sedan berättar producenterna till vilket pris de kan producera energin. De bästa buden vinner auktionen.

Vi vet redan idag att produktionskostnaderna för förnybar energi sjunker hela tiden. Fortum uppskattar att solenergi om fyra år kommer att kosta 52 €/ MWh på Stockholms höjd, och trenden är sjunkande. För att vårt energisystem i en större utsträckning ska kunna basera sig på förnybara energiformer krävs dock att vi hittar på sätt för att lagra energin, annars hålls inte paketet ihop. Vad den biten gäller är jag hoppfull, och tror att vi kommer att göra stora framsteg under de kommande åren.

Energidiskussionen ses ofta som en kamp mellan olika lösningar. Men det är inte fråga om antingen eller. Faktum är, att vi behöver flera lösningar. Och kommer att ha flera lösningar. Det som styr oss är långt det målsättningar vi förbundit oss till genom Paris-avtalet – och ekonomin.

Så länge vi väntar på kostnadseffektiva lösningar för energilagring är realiteten dock den att vi också behöver kärnkraft för att tillfredställa vårt energibehov. Samtidigt är det klart att det knappast är en kostnadseffektiv energiform i det långa loppet, priset stiger hela tiden. Både kraftverk Akkuyu i Turkiet som byggs av Rosatom och Hinkley Point i Storbritannien kommer att producera el med ett garantipris som ligger kring 100€/MWh. Olkiluoto 3 har visat sig vara ett synnerligen dyrt projekt, och allt tyder på att Fennovoimas garantipris på 50€/MWh är alltför optimistiskt. Oberoende om vad man tycker om kärnkraft – eller förnybar el – är det viktigt att vi aktivt utvecklar och utökar andelen förnybar energiproduktion i vår energipalett.

EU måste visa klimatledarskap / Insändare i HBL 28.7.2016

/0 Comments/in , , , /by

Det slutliga värdet av ett avtal avgörs av hur framgångsrik implementeringen är.

Det internationellt bindande klimatavtalet som förhandlades fram i Paris i december 2015 är det ambitiösaste klimatavtal det globala samhället hittills skådat. Men det är bara ett avtal – det viktiga är nu att det ratificeras så snabbt som möjligt. Ett avtal leder ingen vart om det inte verkställs. Parisavtalet har undertecknats av 178 parter, men hittills har endast 19 länder ratificerat det, av vilka Norge är det första europeiska landet. Frankrike ratificerade avtalet som första EU-land i mitten av juni.

EU har varit en global ledare inom klimatpolitiken i nästan tre decennier. Genom långsiktigt tänkande och ambitiösa målsättningar har unionen föregått med gott exempel för resten av världen. Att unionen har en framträdande roll inom klimat- och energipolitiken är mycket viktigt med tanke på vårt globala ansvar, men också med tanke på vårt internationella inflytande och vår trovärdighet. I en tid som denna, då populism och känsloladdade åsikter banar väg för ökad nationalism och inåtvändhet, är det viktigare än någonsin att EU:s medlemsländer visar en enad front inom klimatpolitiken. Bara på så sätt kan vi desarmera de minor som klimatskepticismen och en fokusering på kortsiktig egen nytta planterar i det internationella samarbetet.

EU:s klimatledarskap ställs nu på prov: vill EU även i framtiden se sig som en trovärdig klimatpolitisk vägledare i den internationella gemenskapen? Då borde unionen ta en ännu proaktivare och framförallt synligare roll. Medlemsländerna bör sporras att påbörja de nationella ratificeringsprocesserna för att unionen via dem som helhet skall kunna ratificera Parisavtalet så snabbt som möjligt.

Om EU:s interna ratificeringsprocess drar ut på tiden och Parisavtalet hinner träda i kraft innan EU som part har hunnit ratificera det löper unionen en risk att bli utan rösträtt i de första beslutsfattande mötena. Då mister unionen, och därmed medlemsländerna, betydelsefull makt i implementeringsprocessen. Vill EU förbli en ledare inom den internationella klimatpolitiken – vilket ju med fördel ligger i varje medlemslands intresse – är det av yttersta vikt att unionen inte låter den politiska drivkraft som uppstod i Paris i december ebba ut utan visar fortsatt intern vilja att bekämpa klimatförändringen.

Vi har inte råd att vänta med att ratificera Parisavtalet – räkningen för klimatförändringen stiger för var dag vi sitter sysslolösa. Ju tidigare avtalet träder i kraft, desto tidigare kan även arbetet påbörjas – och desto större är sannolikheten för att vi tillsammans skall lyckas bromsa temperaturförhöjningen och motverka de katastrofala följderna.

 

Nollenergihus är inte rätt väg / Mielipidekirjoitus HBL:ssa 10.5.2016

/0 Comments/in , , , /by

Hur skall vi spara på våra resurser? Hur skall vi bygga energieffektivt? Och varför är mögelskolor och -daghem vardagsmat i vårt nyhetsflöde?

De här frågorna har ett klart samband. Min familj bor i ett gammalt trähus från 1920-talet. De mer ömfotade gästerna välkomnas av en korg yllesockor i tamburen, för det kan vara svalt hemma hos oss på vintern. Vårt hems energieffektivitet kommer inte av att vi skulle ha extra lager isolering, utan av att vi ibland drar ner på komforten. Och av att vårt hus har hållit i hundra år, och med säkerhet håller hundra år till, om dess användare så vill.

Propositionen om lagen om nära-nollenergibyggnader är på remissrunda. Lagförslaget baserar sig på ett EU-direktiv från år 2010, enligt vilket alla nya byggnader ska vara nära noll-energibyggnader från och med 2020. Målsättningen med lagförslaget är att minska på byggnaders energianvändning och samtidigt främja användandet av förnybar energi.

Lagförslagets fokus ligger på att förbättra energieffektiviteten, vilket givetvis är eftersträvansvärt. Nu håller dock beredningen på att totalt glömma bort att se på byggandet ur en bredare synvinkel. Vi kan inte endast utgå från energieffektivitet då vi utvärderar byggnaders miljövänlighet, utan byggnadens hela livscykel måste tas i beaktande: vilka material som används, byggnadens livslängd, den verkliga energiförbrukningen och hur byggnadsmaterialen kan återanvändas. Endast så kan vi bedöma den totala belastningen på miljön.

Paradoxalt är, att forskning visar att de byggnader som byggs idag inte konsumerar nämnvärt mindre energi än de som byggdes i mitten av förra seklet. Det här har professor Juha Vinha från Tammerfors tekniska universitet genom sin forskning påvisat. Skolor och daghem har inte blivit nämnvärt energieffektivare sedan 1950-talet. Samtidigt vet vi, att vi allt oftare ställs inför problem med inomhusluften.

Vad beror det på? En konstruktion där vi har lager på lager med material som alla har en specifik uppgift – och så ser en modern vägg ut – men som alla är mycket dåliga på att sköta det intilliggande lagrets uppgift, bäddar för problem. Det är ett byggnadssätt som baserar sig på tron att inga misstag sker under byggnadsprocessen eller under byggnadens livscykel. Men så fungerar inte verkligheten. Misstag sker både då ett hus byggs, och under den tid det används. Och dessa misstag klarar inte våra väggar av. Små defekter, små hål i membranen, leder till stora problem.

Massiva väggkonstruktioner, som t.ex. stock eller tegel, är säkra. Vi vet av erfarenhet att de fungerar, vi vet att de håller och vi vet att de bidrar till ett gott inomhusklimat. Vi vet också att de är mycket mer energieffektiva än vad de matematiska kalkylerna låter påvisa. Om vi nu gör de planerade åtstramningarna riskerar vi inte bara att ytterligare förkorta våra byggnaders livscyklar och skapa nya problembyggnader, vi skjuter även vår egen träindustri i foten när vi tar avstånd från den trend av ekologiskt hållbart byggande som sveper över Europa – en trend som vår byggindustri absolut borde hoppa på.

Hela energieffektivitetslagstiftningen borde nu ta en time-out tills vi får mer forskningsbaserad information om vilka lösningar och metoder som vi borde tillämpa i Finland. Lagstiftningen skall inte vara villkorslös, utan den skall tillåta olika alternativ.

Idag kör bulldozern förbi ett hus från 1920-talet och stannar framför ett daghem som byggdes på 1990-talet. Om vi nu gör god lagstiftning, kör bulldozern om 30 år förbi det daghem vi bygger nästa år. Men det kräver åtgärder, att vi tänker om. För mycket av vår nationella egendom sitter i våra byggnader för att vi skall ha råd att ge oss in på detta vågspel.

Anders Adlercreutz
Riksdagsledamot

Nollenergihus är inte rätt väg / Insändare i HBL 10.5.2016

/0 Comments/in , , /by

Hur skall vi spara på våra resurser? Hur skall vi bygga energieffektivt? Och varför är mögelskolor och -daghem vardagsmat i vårt nyhetsflöde?

De här frågorna har ett klart samband. Min familj bor i ett gammalt trähus från 1920-talet. De mer ömfotade gästerna välkomnas av en korg yllesockor i tamburen, för det kan vara svalt hemma hos oss på vintern. Vårt hems energieffektivitet kommer inte av att vi skulle ha extra lager isolering, utan av att vi ibland drar ner på komforten. Och av att vårt hus har hållit i hundra år, och med säkerhet håller hundra år till, om dess användare så vill.

Propositionen om lagen om nära-nollenergibyggnader är på remissrunda. Lagförslaget baserar sig på ett EU-direktiv från år 2010, enligt vilket alla nya byggnader ska vara nära noll-energibyggnader från och med 2020. Målsättningen med lagförslaget är att minska på byggnaders energianvändning och samtidigt främja användandet av förnybar energi.

Lagförslagets fokus ligger på att förbättra energieffektiviteten, vilket givetvis är eftersträvansvärt. Nu håller dock beredningen på att totalt glömma bort att se på byggandet ur en bredare synvinkel. Vi kan inte endast utgå från energieffektivitet då vi utvärderar byggnaders miljövänlighet, utan byggnadens hela livscykel måste tas i beaktande: vilka material som används, byggnadens livslängd, den verkliga energiförbrukningen och hur byggnadsmaterialen kan återanvändas. Endast så kan vi bedöma den totala belastningen på miljön.

Paradoxalt är, att forskning visar att de byggnader som byggs idag inte konsumerar nämnvärt mindre energi än de som byggdes i mitten av förra seklet. Det här har professor Juha Vinha från Tammerfors tekniska universitet genom sin forskning påvisat. Skolor och daghem har inte blivit nämnvärt energieffektivare sedan 1950-talet. Samtidigt vet vi, att vi allt oftare ställs inför problem med inomhusluften.

Vad beror det på? En konstruktion där vi har lager på lager med material som alla har en specifik uppgift – och så ser en modern vägg ut – men som alla är mycket dåliga på att sköta det intilliggande lagrets uppgift, bäddar för problem. Det är ett byggnadssätt som baserar sig på tron att inga misstag sker under byggnadsprocessen eller under byggnadens livscykel. Men så fungerar inte verkligheten. Misstag sker både då ett hus byggs, och under den tid det används. Och dessa misstag klarar inte våra väggar av. Små defekter, små hål i membranen, leder till stora problem.

Massiva väggkonstruktioner, som t.ex. stock eller tegel, är säkra. Vi vet av erfarenhet att de fungerar, vi vet att de håller och vi vet att de bidrar till ett gott inomhusklimat. Vi vet också att de är mycket mer energieffektiva än vad de matematiska kalkylerna låter påvisa. Om vi nu gör de planerade åtstramningarna riskerar vi inte bara att ytterligare förkorta våra byggnaders livscyklar och skapa nya problembyggnader, vi skjuter även vår egen träindustri i foten när vi tar avstånd från den trend av ekologiskt hållbart byggande som sveper över Europa – en trend som vår byggindustri absolut borde hoppa på.

Hela energieffektivitetslagstiftningen borde nu ta en time-out tills vi får mer forskningsbaserad information om vilka lösningar och metoder som vi borde tillämpa i Finland. Lagstiftningen skall inte vara villkorslös, utan den skall tillåta olika alternativ.

Idag kör bulldozern förbi ett hus från 1920-talet och stannar framför ett daghem som byggdes på 1990-talet. Om vi nu gör god lagstiftning, kör bulldozern om 30 år förbi det daghem vi bygger nästa år. Men det kräver åtgärder, att vi tänker om. För mycket av vår nationella egendom sitter i våra byggnader för att vi skall ha råd att ge oss in på detta vågspel.

Anders Adlercreutz
Riksdagsledamot

Inlägg i debatten om regeringens utvecklingspolitiska redogörelse 17.2.2016

/0 Comments/in , /by

Vi diskuterar idag den utvecklingspolitiska redogörelsen. Tills i år har man med orsak kunnat vara ganska nöjd här hos oss i Finland. Vi har inte behövt skämmas för vår insats. Och om man läser våra målsättningar är det inte alls svårt att hålla med om den stora bilden. Vad vi vill uppnå, vad vi tror på.

Men orden har ingen betydelse, om inte aktionerna backar upp dem.

Arvoisa puhemies,

Ei ne sanat, vaan ne teot.

Hallituksen politiikan ristiriitaisuus ei toki ole uusi asia. Olemme syksyn mittaan keskustelleet kehityksen sumuverhoon verhoilluista leikkauksista. Siitä, miten työttömien päivähoidon oikeuden rajaaminen on kädenojennus lapsille. Tai siitä, miten turvapaikan saaneiden tai sitä hakevien integrointia autetaan leikkaamalla heidän toimeentuloaan ja lisäämällä epävarmuustekijöitä heidän arkeensa.

Kehityspolitiikan teoissa tämä ristiriita nousee räikeimmin esille.

Turvapaikkakeskustelussa yksi kantava niin sanottujen maahanmuuttokriitikoiden linjaus on ollut se, että ihmisiä pitäisi auttaa lähtömaissaan, ei täällä. Että maahanmuuton syihin pitäisi kohdistaa toimenpiteitä, eikä pelkästään seurauksiin.

Olemme samaa mieltä – syihin pitää puuttua. Mutta se vaatii panostuksia.

Ne samat äänet, jotka puhuvat paikallisen auttamisen puolesta ovat kaikkein äänekkäimmin, hyvin populistisen sävyyn, puhuneet myös kehitysyhteistyömäärärahojen leikkausten puolesta. Tässä on suunnaton ristiriita, jonka toivon hallituksen ymmärtävän. Ja korjaavan.

Ohjeilta siihen löytyy muun muassa meidän varjobudjetistamme.

Arvoisa puhemies,

Kakkua ei voi sekä syödä että säilyttää. Mitä nämä leikkaukset käytännössä tarkoittavat?

Leikkaukset tarkoittavat, että lukematon määrä hankkeita lopetetaan, kertaheitolla ja heti.

Onko tässä mitään järkeä? Ajatelkaa hetki.

Onko mitään mieltä rakentaa kymmenien miljoonien eurojen tehdas, jonka ovia ja ikkunoita ei ikinä asenneta, eikä tuotantoa käynnistetä. Tämä on tilanne usean kehitysyhteistyöhankkeen kohdalla. Pitkäjänteinen työ ja muutos eivät tule hetkessä, sen tiedämme kaikki – se työ valuu hukkaan kun lyödään viime metreillä lappu luukulle. Tämä on suunnatonta varojen ja työpanosten hukkaamista.

Tästä eivät luonnollisesti kärsi ainoastaan suomalaiset veronmaksajat ja järjestöt, vaan ennen kaikkea avun kohteena olevat. Pelkästään Suomen Lähetysseura keskeyttää 17 eri hanketta, ja vetäytyy neljästä maasta kokonaan. Pelkästään yhteen järjestöön kohdistuneet leikkaukset vaikuttavat suoraan satoihin tuhansiin ihmisiin. Satoihin tuhansiin ihmisiin – miehiin, naisiin, vanhuksiin, lapsiin.

Hallitusohjelman valopilkkuja ovat satsaukset vihreään talouteen ja kestävään ilmastopolitiikkaan. Siitä teille kiitos.

Sanoista on kuitenkin matkaa tekoihin.

Aikaisemmin päästökauppatulot ovat ohjautuneet kehitysyhteistyöhön, vaan eivät enää. Nyt nämä rahat kanavoidaan takaisin päästölähteeseen. Kuka tässä salissa uskoo että tämä vähentää päästöjämme? Kuka uskoo että tämä kannustaa kehittämään puhtaampia tuotantoprosesseja?

En minäkään.

Viime syksyn Pariisin ilmastokonferenssi oli tämän vuosisadan kenties tärkein kansainvälinen tapaaminen. Tulos oli hyvä, ja tärkeä. Mutta mitä teki Suomi – ennen kokousta hallitus päätti leikata kaiken tukensa YK:n ympäristöjärjestölle UNEP:lle. Kaiken. Minkä signaalin tämä lähettää? Kaiken tuen leikkaaminen on todella vakava viesti ja kertoo siitä, että Suomi joko pitää järjestön työtä täysin turhana, tai järjestöä täysin korruptoituneena. Mikä on hallituksen kanta kansainväliseen ilmastotyöhön?

Näinä päivinä muruistakin joutuu olemaan kiitollinen, joten on hyvä, että UNEP:lle myöhemmin ohjattiin pieni tuki.

Kehitysyhteistyö on myös ulkopolitiikkaa, kuten ministeri Toivakka totesi. Se on vaikuttamista paikallisesti. Se on esimerkin näyttämistä ja kestävää kehitystä.

Vetäytymällä näistä pöydistä Suomi paitsi heikentää kansainvälistä vaikutusvaltaansa myös ihan konkreettisesti omaa brändiään. Meistä tulee heikompia.

Värderade talman,

Biståndsarbetet är viktigt. Det är en möjlighet att inverka och utverka inflytande.

Det kräver strategiskt tänkande och ett långt perspektiv. Inte detta.

Puheenvuoro eduskunnan keskustelussa kehityspoliittisesta selonteosta 17.2.2016

/0 Comments/in , , /by

Vi diskuterar idag den utvecklingspolitiska redogörelsen. Tills i år har man med orsak kunnat vara ganska nöjd här hos oss i Finland. Vi har inte behövt skämmas för vår insats. Och om man läser våra målsättningar är det inte alls svårt att hålla med om den stora bilden. Vad vi vill uppnå, vad vi tror på.

Men orden har ingen betydelse, om inte aktionerna backar upp dem.

Arvoisa puhemies,

Ei ne sanat, vaan ne teot.

Hallituksen politiikan ristiriitaisuus ei toki ole uusi asia. Olemme syksyn mittaan keskustelleet kehityksen sumuverhoon verhoilluista leikkauksista. Siitä, miten työttömien päivähoidon oikeuden rajaaminen on kädenojennus lapsille. Tai siitä, miten turvapaikan saaneiden tai sitä hakevien integrointia autetaan leikkaamalla heidän toimeentuloaan ja lisäämällä epävarmuustekijöitä heidän arkeensa.

Kehityspolitiikan teoissa tämä ristiriita nousee räikeimmin esille.

Turvapaikkakeskustelussa yksi kantava niin sanottujen maahanmuuttokriitikoiden linjaus on ollut se, että ihmisiä pitäisi auttaa lähtömaissaan, ei täällä. Että maahanmuuton syihin pitäisi kohdistaa toimenpiteitä, eikä pelkästään seurauksiin.

Olemme samaa mieltä – syihin pitää puuttua. Mutta se vaatii panostuksia.

Ne samat äänet, jotka puhuvat paikallisen auttamisen puolesta ovat kaikkein äänekkäimmin, hyvin populistisen sävyyn, puhuneet myös kehitysyhteistyömäärärahojen leikkausten puolesta. Tässä on suunnaton ristiriita, jonka toivon hallituksen ymmärtävän. Ja korjaavan.

Ohjeilta siihen löytyy muun muassa meidän varjobudjetistamme.

Arvoisa puhemies,

Kakkua ei voi sekä syödä että säilyttää. Mitä nämä leikkaukset käytännössä tarkoittavat?

Leikkaukset tarkoittavat, että lukematon määrä hankkeita lopetetaan, kertaheitolla ja heti.

Onko tässä mitään järkeä? Ajatelkaa hetki.

Onko mitään mieltä rakentaa kymmenien miljoonien eurojen tehdas, jonka ovia ja ikkunoita ei ikinä asenneta, eikä tuotantoa käynnistetä. Tämä on tilanne usean kehitysyhteistyöhankkeen kohdalla. Pitkäjänteinen työ ja muutos eivät tule hetkessä, sen tiedämme kaikki – se työ valuu hukkaan kun lyödään viime metreillä lappu luukulle. Tämä on suunnatonta varojen ja työpanosten hukkaamista.

Tästä eivät luonnollisesti kärsi ainoastaan suomalaiset veronmaksajat ja järjestöt, vaan ennen kaikkea avun kohteena olevat. Pelkästään Suomen Lähetysseura keskeyttää 17 eri hanketta, ja vetäytyy neljästä maasta kokonaan. Pelkästään yhteen järjestöön kohdistuneet leikkaukset vaikuttavat suoraan satoihin tuhansiin ihmisiin. Satoihin tuhansiin ihmisiin – miehiin, naisiin, vanhuksiin, lapsiin.

Hallitusohjelman valopilkkuja ovat satsaukset vihreään talouteen ja kestävään ilmastopolitiikkaan. Siitä teille kiitos.

Sanoista on kuitenkin matkaa tekoihin.

Aikaisemmin päästökauppatulot ovat ohjautuneet kehitysyhteistyöhön, vaan eivät enää. Nyt nämä rahat kanavoidaan takaisin päästölähteeseen. Kuka tässä salissa uskoo että tämä vähentää päästöjämme? Kuka uskoo että tämä kannustaa kehittämään puhtaampia tuotantoprosesseja?

En minäkään.

Viime syksyn Pariisin ilmastokonferenssi oli tämän vuosisadan kenties tärkein kansainvälinen tapaaminen. Tulos oli hyvä, ja tärkeä. Mutta mitä teki Suomi – ennen kokousta hallitus päätti leikata kaiken tukensa YK:n ympäristöjärjestölle UNEP:lle. Kaiken. Minkä signaalin tämä lähettää? Kaiken tuen leikkaaminen on todella vakava viesti ja kertoo siitä, että Suomi joko pitää järjestön työtä täysin turhana, tai järjestöä täysin korruptoituneena. Mikä on hallituksen kanta kansainväliseen ilmastotyöhön?

Näinä päivinä muruistakin joutuu olemaan kiitollinen, joten on hyvä, että UNEP:lle myöhemmin ohjattiin pieni tuki

Kehitysyhteistyö on myös ulkopolitiikkaa, kuten ministeri Toivakka totesi. Se on vaikuttamista paikallisesti. Se on esimerkin näyttämistä ja kestävää kehitystä.

Vetäytymällä näistä pöydistä Suomi paitsi heikentää kansainvälistä vaikutusvaltaansa myös ihan konkreettisesti omaa brändiään. Meistä tulee heikompia.

Värderade talman,

Biståndsarbetet är viktigt. Det är en möjlighet att inverka och utverka inflytande.

Det kräver strategiskt tänkande och ett långt perspektiv. Inte detta.

Lisää soraa raiteille

/4 Comments/in , , , , /by

Viime viikon lopulla saimme kuulla, että valtaosa Helsingin ja Turun välillä kulkevista pikajunista ei tulevaisuudessa enää pysähdy Kirkkonummella. Tämä on valitettavasti vain yksi monista viime aikoina tehdyistä rantaradan palvelutasoa heikentävistä päätöksistä.

Alkusyksystä päätettiin lakkauttaa Y-juna. Tämä oli päätös, joka jättää Inkoon maaliskuun lopusta lähtien vaille junaliikennettä. Koska ratkaisu heikentää Siuntion asukkaiden elämänlaatua, Siuntio tarttui ministeriön kehotuksesta itse toimeen ja neuvotteli sopimuksen HSL:n kanssa. Näin saatiin Y-junan tarjoamat yhteydet edes osittain palautettua – hinta tosin oli makea, eivätkä palautetut vuorot palvele parhaalla mahdollisella tavalla koululaisia ja pääkaupungissa työssä käyviä.

Isku iskun perään

Reilu kuukausi myöhemmin HSL äänesti täpärästi Mankin ja Luoman asemien lakkauttamisen puolesta. VR vaati seisakkeista luopumista käynnistääkseen Siuntion ja Helsingin välistä Y-junaa osittain korvaavan liikenteen. Tämäkin päätös aiheuttaa kunnille ja yhteiskunnalle lisää kustannukisa uusien bussivuorojen muodossa.

Näiden kahden junaliikenteeseen kohdistuneen vastaiskun olisi luullut riittävän jopa kiihkeimmille rantaradan vastustajille, mutta ei. Jostakin syystä Helsinki-Turku -välillä on VR:lle sen verran symboliarvoa, että näiden kahden kaupungin yhdistävän reitin nopeuttamiseksi ollaan valmiita uhraamaan lähiliikenteen palvelurakenne. Sen sijaan, että ryhdyttäisiin toimiin rantaradan saattamiseksi kauttaaltaan kaksiraiteiseksi, yritetään nyt putsata rata paikallisliikennematkustajista. Seuraukset saavat jopa surkuhupaisia piirteitä: miten voi olla järkevää ajaa Kirkkonummen ohi pysähtymättä ja kustantaa sen sijaan näiltä asemilta mukaan pyrkiville bussikuljetus Karjaalle, jossa he pystyvät nousemaan kaukojunan kyytiin?

VR:n suunnittelijohtaja Tuomisen näkemys tilanteesta on suorastaan surkuhupaisa. Hän toteaa lausunnossaan: ”Näin saamme kokemuksia uudenlaisesta, eri matkustusmuodot yhdistävästä palvelusta”. Eli sen sijaan että kuljetettaisiin matkustajia junalla pisteestä A  pisteeseen C, kokeillaan mallia, jossa kulkuneuvoa vaihdetaan pisteessä B. Kuka VR:llä on valmis ja kykenevä talonpoikaisjärjen käyttöön?

Junalla vai autolla?

Palvelun sujuvuutta kirkkonummelaisilla on jatkossa aikaa pohtia Turkuun matkustaessaan: ensin noustaan Kirkkonummella paikallisjunaan ja matkataan 40 minuuttia Helsinkiin, missä noustaan Helsinki-Turku pikajunaan ja matkataan puoli tuntia takaisin samaan pisteeseen mistä Kirkkonummella noustiin ja jatketaan siitä sitten Turkuun. Vaihtoehtoisesti istutaan tunnin bussissa Kirkkonummen ja Karjaan välillä. Onko ihme, jos yhä useampi tässä tilanteessa suosii yksityisautoilua?

Syksyn junakeskustelun sivujuonne oli keskustelu mahdollisesta tulevasta junaliikenteen yksityistämisestä. Itse olen suhtautunut asiaan skeptisesti. Pidän joukkoliikennettä luonteeltaan subventointia vaativana toimintana, jolla ohjataan ihmisten käyttäytymistä. Kannattavuus tulee välillisesti kansalaisten toiminnan tehostumisesta ja ympäristöystävällisyydestä.

Viime aikojen kokemukset siitä, minkälaisena VR näkee tehtävänsä ja vastuunsa joukkoliikenteen ylläpitämisessä ja kehittämisessä asettaa koko kysymyksen kuitenkin uuteen valoon. Jääkö muuta vaihtoehtoa, kuin antaa uusille, asiakaspalveluun tottuneille toimijoille mahdollisuus?

 

 

Ketä varten junat kulkevat? Mielipidekirjoitus HBL:ssä 24.11.2016

/0 Comments/in , , , , /by

Det är inte lätt att vara tågresenär i Nyland. Y-tågets vara eller icke vara har dominerat debatten under hösten, men i skuggan av den händer andra saker – saker som man utgick ifrån att var avvärjda.

HRT:s styrelse beslöt på tisdagen med rösterna 6-6 – där ordförandens röst avgjorde – att Mankby och Bobäck stationer dras in fr.o.m. 28.3.2016.

Det här beslutet kom som en kalldusch för invånarna – men inte som en total överraskning, vilket de som följt med debatten bl.a. på denna tidnings sidor väl vet. År 2013 blev Kyrkslätts kommun flera gånger tillfrågad om kommunen kunde gå med på en indragning. Kommunstyrelsen svarade nej en gång, två gånger, men vek sig den tredje med rösterna 6-7 efter att Trafikverket hotat med att dra in delfinansieringen på 4 miljoner euro för ombyggnaden av Tolls hållplats. En offentlig aktör i monopolställning idkade regelrätt utpressning på en kommun, och det gav resultat.

Efter det har Kyrkslätts kommun – liksom även HRT självt – konstaterat att frågan skall iakttas i ljus av den kommande markanvändningen. För ett år sedan gjorde jag tillsammans med Minna Hakapää (De gröna) en fullmäktigemotion som koordinerades med en motsvarande i Esbo. Motionen gick ut på att Kyrkslätt och Esbo tillsammans skulle verka för att via planering säkerställa ett tillräckligt befolkningsunderlag för tåglinjerna. Båda motionerna fick stort understöd.

Trots detta beslöt HRT i tisdags om en nedläggning, trots att Esbo redan intensifierat planeringen av Mankby, och Kyrkslätts arbete med delgeneralplanen i Bobäck satt igång.

Vad ligger bakom det hela? Flera saker. Dels vill VR försnabba Åbotågets framfart på kustbanan, dels är banan i dåligt skick över lag. Det finns en ovilja att investera i hållplatserna och man vill bli av med övergångarna.

Driftsekonomi handlar det inte om – åtminstone inte i en större skala. Det är billigare att stanna på en befintlig hållplats än att grunda nya busslinjer för att ersätta den service som försvinner.

Det argumentet som lyser med sin frånvaro är tågresenärens. Vem bygger vi räls för? Är det för tågen – eller är det för passagerarna? Om svaret är det förra är saken klar – vi stänger alla hållplatser mellan Åbo och Helsingfors.

Om svaret är det senare – om tågen och vår kollektivtrafik finns till för passagerarna – då skall HRT tänka om. Och vi skall efterlysa en ärlig debatt om vår kollektivtrafik – och om statens, VR:s och HRT:s ansvar.