Nu ger vi eleverna en likvärdig och rättvis bedömning

– Kunskapsgarantin är en viktig reform. Med hjälp av den kan vi säkerställa att varje elev har tillräckliga kunskaper för att gå vidare till nästa årskurs. Samtidigt ser vi till att bedömningen är rättvis, oberoende av vilken skola eleven går i, säger SFP:s ordförande och undervisningsminister Anders Adlercreutz.

– Skolan ska vara rättvis och förutsägbar. Eleverna ska kunna lita på att samma krav gäller i alla kommuner och skolor, säger Adlercreutz.

Konkret innebär reformen att tydligare bestämmelser om bedömning och uppflyttning fastställs i lag som ett stöd för lärarna och för att garantera en lika bedömning i hela landet. Genom enhetliga kriterier för när en elev kan gå vidare till nästa årskurs säkerställs att eleven har de kunskaper som behövs för att klara nästa steg.

– Om en elev trots stödåtgärder inte har uppnått de kunskaper som behövs, och därmed fått underkänt i ett eller flera ämnen, kan eleven inte gå vidare till nästa årskurs. På det här sättet säkerställer vi att alla barn har den kunskapsnivå som behövs för att gå vidare till följande årskurs, säger Adlercreutz.

En elev som inte når målen ska ges möjlighet att visa sitt kunnande på nytt. Samtidigt införs ett krav på mellanbetyg i årskurs 9, för att ge en fingervisning av kunskapsläget inför fortsatta skolgången.

Arbete åt unga – SFP presenterar åtgärder för att stärka ungas sysselsättning

SFP:s ordförande Anders Adlercreutz och riksdagsledamot Christoffer Ingo presenterade på onsdag SFP:s åtgärder för att stärka ungas sysselsättning. Adlercreutz och Ingo betonade vikten av att stärka ungas framtidstro och att alla unga ska kunna lita på att arbete lönar sig och att den utbildning man får också bär.

– Framtidstron stärks när man känner att man kan påverka sitt eget liv. Om unga fastnar i arbetslöshet i början av sin karriär riskerar det att underminera både deras möjligheter och deras tro på framtiden. Därför måste vi agera, säger Adlercreutz.

Arbetslösheten bland unga är idag hög. Enligt SFP handlar det inte främst om brist på vilja eller kompetens, utan om att arbets- och praktikplatser är svåra att hitta.

– Det måste finnas fler vägar in i arbetslivet. Vi behöver både göra det lättare för företag att anställa unga och uppmuntra fler unga att skapa sitt eget arbete, till exempel genom företagande. Samtidigt lägger vi grunden för nästa generation av finländska företagare, säger Ingo.

SFP lyfter även upp vikten av särskilda insatser för de unga som ännu inte hittat sin plats i arbets- eller studielivet.´

– Psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till sjukpensionering bland personer under 35 år. Därför måste vi också stärka tillgången till rehabilitering och stöd för att hjälpa unga tillbaka till sina studier och arbete, säger Adlercreutz.

– Finland har inte råd att förlora en generation unga till arbetslöshet. Med riktade reformer kan vi skapa fler möjligheter och ge unga en starkare start i arbetslivet, säger Ingo.

SFP:s 10 åtgärder för att stärka ungas sysselsättning

 

  1. Inför en ungdomsreservering i företagsbeskattningen

För att underlätta anställningen av under 30-åringar vill vi införa en ungdomsreservering för företag. Med hjälp av den kan företag göra ett separat avdrag för lönebikostnader som inte beaktas när årets resultat beräknas. De reserverade medlen skulle inte beskattas som vinst och skulle få användas under skatteåret eller tre därpå följande år för att finansiera investeringar. Beskattningsreserveringen blir skattepliktig inkomst om den inte används inom angiven tidsfrist för att finansiera investeringar.

2. Sporra unga till företagande genom att fördubbla storleken på startpengen

Vi vill uppmuntra fler unga att ta steget in på företagarbanan genom att fördubbla startpengen för under 30-åringar. År 2026 är startpengen 37,21 euro per dag. En fördubbling skulle ge unga företagare en tryggad inkomst på 1 480 euro per månad. En förhöjd startpeng är en tydlig signal och ett konkret incitament som främjar det att fler unga vågar satsa på sina idéer och bygga upp sin företagsverksamhet.

3. Sänk tröskeln för ungt företagande med en särskild företagsmodell för 15–25-åringar

Vi vill göra det betydligt enklare för unga att bli företagare genom att skapa en lättare företagsmodell för 15–25-åringar genom att bygga vidare på Ungt företagande-modellen. Den skulle ge skattefrihet på vinst upp till en viss taksumma, automatisera bokföringen via Skatteförvaltningens system och kompletteras med undervisning i entreprenörskaps- och ekonomifärdigheter på högstadiet och på andra stadiet. Modellen minskar byråkratin och gör företagande till ett verkligt alternativ för unga som vill skapa sin egen sysselsättning.

4. Slopa första anställningsmånadens arbetspensionsförsäkringsavgift för att främja sommarjobb

Många unga får in foten i arbetslivet via ett sommarjobb. För att främja att företag anställer sommar- och säsongsarbetare vill vi slopa den första anställningsmånadens arbetspensionsförsäkringsavgift då företaget anställer en ung person upp till 25 år för en korttidsanställning. Arbetsgivaren sparar via det ungefär en femtedel av kostnaderna för den första anställningsmånaden.

5. Stärk samarbetet mellan högskolor, yrkesutbildning och näringslivet för att främja praktik och slutarbeten

Inom många sektorer har unga svårt att hitta en praktikplats, vilket kan påverka möjligheten att slutföra sin examen ifall det handlar om obligatorisk arbetspraktik. Praktiken kan ha en stor roll i att få anställning efter utexaminering. Vi vill främja ett stärkt samarbete mellan högskolor och näringsliv på regional nivå och skapa en skattemorot för företag som bekostar ett slutarbete på magister- eller kandidatnivå.

6. Utveckla läroavtalen så att fler unga kommer in i arbetslivet

I Finland är läroavtal fortfarande administrativt tunga och dyra för företagen. Vi vill förenkla den administrativa bördan, stärka handledningen för studerande och främja samarbetet mellan företag och utbildningsanordnare och på så sätt få fler företag att erbjuda läroavtalsplatser och ge unga en smidig väg in i arbetslivet. Försöket med verksamhetsstyrningen inom yrkesutbildningen möjliggör också ett tätare samarbete mellan det lokala näringslivet och utbildningsanordnarna i regionen.

7. Sporra att ta emot deltidsarbete genom att återinföra det skyddade beloppet i arbetslöshetsdagpenning för alla

Slopandet av det skyddade beloppet har i det rådande ekonomiska läget inte lett till det önskade resultatet att fler skulle övergå från att arbeta deltid till att i stället arbeta heltid. Snarare finns det tecken på att fler unga helt avstår från arbete, eftersom redan små inkomster leder till ett delvis bortfall av stöd. Arbete ska alltid löna sig. Därför föreslår vi att det skyddade beloppet återinförs.

8. Negativ inkomstbeskattning som språngbräda för jobb och ungt företagande

Vi vill inleda ett försök med negativ inkomstbeskattning, vilket innebär att personer med låga eller inga inkomster alls får stöd via beskattningen i stället för komplicerade inkomstöverföringar. Vi vill att det alltid ska löna sig att arbeta och att det ska synas i plånboken ifall man arbetar mera.

Med negativ inkomstbeskattning skulle dagens splittrade socialskydd med sina många olika stödformer och nivåer ersättas av ett enklare system. Det skulle eliminera flitfällor, skapa klara incitament både att ta emot jobb och att starta företag samtidigt som den minskar tung byråkrati. Resultatet blir ett begripligt system som är lätt för användaren.

9. Upphandlingen av sysselsättningstjänster ska vara resultatorienterad

När kommuner upphandlar sysselsättningstjänster av privata tjänsteproducenter ska mer fokus läggas på att den arbetslösa också får ett jobb. Det ska inte räcka med att de privata tjänsteproducenterna ordnar utbildning ett visst antal timmar, utan det centrala är att åtgärderna leder till anställning. Exempelvis har Lahtis infört en modell som utgår från detta.

10. Minska ungas andel av sjukpensioneringar genom att stärka rehabiliteringen och främja en återgång till arbetslivet

Den vanligaste orsaken till att unga sjukpensioneras tidigt är problem med den mentala hälsan. Forskningen visar att sannolikheten för att en person återgår till arbetet minskar ju längre sjukfrånvaron pågår. Därför är det viktigt att trygga människors tillgång till rehabiliteringstjänster ännu tidigare än idag och, i de fall där det är praktiskt möjligt, göra deltagandet i rehabilitering mer förpliktande. För att underlätta återgången till arbetslivet ska tröskeln för användning av arbetsprövning via företagshälsovården sänkas och användningen av IPS-arbetsträning främjas i välfärdsområdena. Samtidigt behöver vi bättre följa med arbetsförmågan hos de unga som saknar anställning eller studieplats. Eftersom kunskapsunderlaget om hur effektivt olika rehabiliteringsformer främjar återgången till arbetet är begränsat, vill vi att detta utreds för att säkerställa att den rehabilitering som erbjuds faktiskt ger resultat.

Skolan utgör grunden för Finlands framgång

Undervisningsminister Anders Adlercreutz bjöd på onsdagen den 25 mars in sina företrädare till en gemensam lunch i statsrådets festvåning i Helsingfors. Totalt deltog 13 tidigare undervisningsministrar i mötet, som satte fokus på den finländska grundskolans utveckling och framtid.

Den finländska grundskolan, som nu har över 50 år på nacken, har länge betraktats som en hörnsten i samhället och en central förklaring till landets framgång – både nationellt och internationellt. Flera av de ministrar som deltagit i att bygga upp systemet fanns på plats.

– Den finländska grundskolan är en av våra viktigaste samhällsinstitutioner. Den har lagt grunden för vårt lands framgång och fortsätter att vara avgörande för vår framtid, säger Adlercreutz.

Under lunchen diskuterades också aktuella reformer inom utbildningssektorn. Adlercreutz lyfte särskilt fram det visionsarbete för grundskolan som nyligen presenterats och som väckt internationellt intresse.

– Det arbete som mina företrädare har initierat och utvecklat är fortfarande högst relevant. Vi bygger vidare på en stark grund, men måste samtidigt våga förnya skolan i takt med att samhället förändras, säger Adlercreutz.

Han betonade också utbildningspolitikens centrala roll:

– Att ansvara för utbildningen är ett av de viktigaste uppdragen i ett samhälle. Skolan formar inte bara individens möjligheter, utan hela nationens framtid.

Låt varje dag vara Nordens dag

För 64 år sedan, den 23 mars 1962, undertecknades Helsingforsavtalet – det avtal som gav det nordiska samarbetet dess ramar. Dagen firar vi som Nordens dag, för att påminna oss om den unika gemenskap vi delar.

Under årens lopp har samarbetet prövats. Migrationen och pandemin satte det under press, och förhoppningsvis har vi också tagit lärdom av det. I dag är det nordiska samarbetet mångfacetterat: våra regeringar samverkar inom Nordiska ministerrådet och våra parlament inom Nordiska rådet. De senaste årens säkerhetspolitiska förändringar har dessutom fördjupat samarbetet ytterligare – genom vårt gemensamma Natomedlemskap och ett tätare samarbete kring till exempel krisberedskap. De senaste tidernas diskussion kring kärnvapen är också en del av en harmonisering av vår lagstiftning – om än kring ett bistert tema. 

För många är det ändå de vardagliga kontakterna som binder oss samman. Särskilt vi finländare rör på oss – i Sverige bor i dag över 120 000 personer födda i Finland. Det ska vara enkelt att röra sig i Norden. Det ska kännas lika naturligt att studera i Århus eller Lund som i Åbo. Vi berikas när människor rör sig i alla riktningar – och här finns det mycket att göra.

I en allt mer komplex värld är det avgörande att ha vänner och allierade. Var för sig är de nordiska länderna små, men tillsammans utgör vi en kraft som är större än summan av våra delar. Få regioner i världen har ett lika starkt varumärke som Norden. Det blev vi åter påminda om när World Happiness Report nyligen publicerades: alla fem nordiska länder placerade sig bland de sex främsta, med Finland i topp.

Samtidigt har våra samhällen utvecklats på olika sätt. Den danska socialdemokratins syn på invandring har förståeligt nog väckt förvånade reaktioner i andra nordiska länder. I Finland har det varit svårt för vissa att förhålla sig till de svenska socialdemokraternas skattepolitiska reformer, som avskaffandet av arvsskatten. Det är viktigt att förstå varje lands särskilda förutsättningar – men också att vara öppen för att goda lösningar kan fungera på fler håll.

Alla nordiska länder behöver tillväxt. Våra välfärdssamhällen måste vara långsiktigt hållbara. Genom ett tätt samarbete har vi i Norden alla förutsättningar att lyckas ännu bättre.

Under denna regeringsperiod har samarbetet varit ovanligt nära och konkret. Det svensk-finska regeringsmötet 2024 är ett tydligt exempel. På EU-nivå är vår koordinering starkare än tidigare, och i takt med att säkerhetsfrågorna fått större tyngd har också Norden blivit mer synligt.

Det är också nödvändigt. När frihandel, rättsstat, jämställdhet, hållbarhet och säkerhet utmanas globalt kan de nordiska länderna bidra med erfarenheter och lösningar som behövs – inte bara inom EU utan i världen i stort. Finland behöver ett starkare Norden, EU behöver mer nordiskt inflytande, och världen behöver ett mer nordiskt EU.

De nordiska statsministrarna har slagit fast målet: Norden ska vara världens mest integrerade region år 2030. Tiden går snabbt, och vi behöver aktivt fördjupa samarbetet för att nå dit. Det formella samarbetet har sina verktyg – som Gränshinderrådet, där Finlands representant Astrid Thors arbetar med att identifiera hinder och föreslå lösningar. Men ansvaret ligger också hos oss alla. Genom våra egna val kan vi stärka den nordiska gemenskapen i vardagen.

Nordens dag firas en gång om året.

Men vi som lever i Norden har anledning att fira betydligt oftare än så.

Barn är viktigare än strukturer

Senaste vecka uppdagades det att svenskspråkiga barn inom småbarnspedagogiken i Kyrkslätt i praktiken saknar tillgång till psykologstöd på sitt eget språk. I stället erbjuds stöd i form av finskspråkig konsultation. Det här är oacceptabelt. 

När Kyrkslätt rekryterade psykologtjänster inom småbarnspedagogiken prioriterades inte kunskaper i svenska. Språkkunskaper sågs i rekryteringen bara som en merit, och inte som ett krav. Resultatet blev att svenskspråkiga barns behov inte beaktades.

Jag beklagar att vi inte kände till den här processen medan den pågick. Det här verkar inte heller ha varit helt klart för alla i kommunledningen. Här behöver både vi politiker och tjänsteinnehavare klara av att göra bättre. Nu blev konsekvensen att svenskspråkiga barn inte får stöd på sitt eget språk.

Kommunens egna utredningar visar att psykolog- och kuratorstjänster spelar en viktig roll för barns välbefinnande. Tjänsterna bidrar till att problem upptäcks i tid, de ger stöd till personal och familjer och förebygger svårigheter längre fram. Det är alltså helt avgörande att stödet fungerar i praktiken.

För små barn är språket inte bara ett kommunikationsmedel. Det ger trygghet och skapar den kontakt barnen har till vuxna. Barn som behöver psykologiskt stöd befinner sig ofta i en situation där känslor är svåra att sätta ord på redan från början. Om stödet dessutom ges på ett annat språk än barnets modersmål blir tröskeln ännu högre.

Att erbjuda stöd på barnets eget språk är därför inte en detaljfråga, eller någonting som bara är trevligt att ha. Språket är en förutsättning för att stödet ska fungera.

Det här är självklart överallt, men i en tvåspråkig kommun som Kyrkslätt ska det här inte ens behöva diskuteras. Det ska vara helt självklart. Det ska vara självklart för både politiker och tjänsteinnehavare. 

Rekrytering av psykologer och andra specialister kan vara utmanande. Många kommuner konkurrerar om samma yrkesgrupper. Men just därför är det viktigt vilka signaler kommunen skickar. Språkkunskaper måste tydligt framgå. De är helt centrala för att man ska kunna sköta uppdraget. 

Språkservice uppstår inte av sig själv. Den måste planeras.

Kyrkslätt är en tvåspråkig kommun där en betydande del av invånarna har svenska som modersmål. Det innebär också ett ansvar att säkerställa att kommunens tjänster fungerar på båda språken i praktiken – inte bara i teorin.

För familjer med barn i svensk småbarnspedagogik handlar frågan ytterst om trygghet och förtroende. Föräldrar ska kunna lita på att deras barn får stöd när det behövs och att stödet ges på ett språk barnet förstår.

Det är därför viktigt att kommunen ser över hur stödtjänsterna inom småbarnspedagogiken organiseras. Om nuvarande strukturer inte fungerar behöver man hitta lösningar som fungerar bättre.

När det gäller små barns välbefinnande ska utgångspunkten vara klar. Strukturer och organisationsmodeller får aldrig vara viktigare än barnens behov.

Vi kommer ha nästan 100 000 färre barn i skolan om 20 år 

Finland står inför stora utmaningar när befolkningsstrukturen förändras. Det blev tydligt när SFP:s ordförande, undervisningsminister Anders Adlercreutz den 12 mars tog emot den första heltäckande rapporten om befolkningsutvecklingen och dess konsekvenser för den grundläggande utbildningen.

Mellan 2023 och 2040 beräknas antalet barn i grundskoleåldern minska med nästan 100 000 barn. Utvecklingen innebär en stor utmaning för kommunerna som behöver se över hur den grundläggande utbildningen ordnas. 

– När elevantalet minskar så kraftigt kan inte varje kommun försöka lösa situationen på egen hand. Vi måste tänka nytt, stärka samarbetet mellan kommunerna och se till att alla barn också i framtiden har tillgång till en högklassig grundskola, säger Adlercreutz.

Utvecklingen ser samtidigt mycket olika ut i olika delar av landet. I många kommuner minskar elevantalet, medan det i vissa kommuner tvärtom ökar, bland annat till följd av invandring. 

Rapporten lyfter fram flera åtgärder för att möta förändringen. Ett viktigt tema är ökat samarbete mellan kommunerna och en översyn av strukturerna inom skolan. Bland annat lyfts ett gemensamt åskådningsämne fram som ett alternativ som kunde frigöra resurser.

– Det viktigaste är att minskande åldersklasser inte får användas som ett argument för att minska finansieringen. Färre barn betyder inte automatiskt lägre kostnader. Tvärtom kan kostnaderna per elev öka, särskilt i kommuner där elevunderlaget krymper men där det fortfarande behövs lokaler, lärare och skolskjutsar, säger Adlercreutz.

Rapporten behandlar också den svenskspråkiga utbildningen. Förändringar slår ofta hårdare mot mindre språkgrupper, och därför måste rätten till undervisning på svenska tryggas också i framtiden.

– Den svenskspråkiga utbildningen är sårbar när elevunderlaget minskar och avstånden är långa. Därför behöver vi se till att det finns högklassig utbildning på svenska, att finansieringen beaktar tvåspråkighetens merkostnader och att tillgången till läromedel och behörig personal tryggas, säger Adlercreutz.

Verklighetsförankrade lösningar

I en färsk doktorsavhandling slår forskaren Jon Järvinen fast att Svenska folkpartiet är Finlands minst populistiska parti. Det kanske ligger oss litet i fatet under valkampanjer, då populistiska budskap ju har visat sig fungera. Samtidigt passar populism SFP, och mig, väldigt dåligt. Våra lösningar är inte förenklade, vi fortsätter med en verklighetsförankrad retorik och politik.

Ett färskt exempel på populism är debatten om arbetslösheten bland utrikes födda som gått het de senaste dagarna. Arbetslösheten i vårt land ska förstås tas på allvar, och vi ska analysera den, för att bättre kunna förstå vilka åtgärder som behövs. 

Finland har i dag omkring 350 000 arbetslösa. Av dem är cirka 50 000 födda utomlands. Det betyder att knappt 15 procent av de arbetslösa är invandrare. Det är en betydande andel, men det är inte hela bilden – och det är inte förklaringen till vår svaga ekonomi.

Den mycket större och mer oroande framtidsfrågan är ungdomsarbetslösheten. I slutet av förra året var nästan 90 000 personer under 30 år arbetslösa. Att få det första jobbet har blivit allt svårare. Och ju längre man står utanför arbetslivet, desto svårare blir det att ta sig in.

När konjunkturen försämras är det alltid de med svagast förankring i arbetslivet som drabbas först. De som nyligen etablerat sig på arbetsmarknaden – unga och invandrare – löper större risk att bli uppsagda. Det betyder inte att de skulle orsaka arbetslösheten i sig. Det betyder att de är mer sårbara när ekonomin går sämre.

Och för tydlighetens skull: hög arbetslöshet är inte orsaken till vår svaga ekonomi. Det är den svaga ekonomin som är orsaken till den höga arbetslösheten.

Det behövs naturligtvis kraftfulla åtgärder för att få fart på tillväxten och för att sänka tröskeln till arbetslivet. Regeringens sysselsättningssedel för unga, som ger arbetsgivare en 50 procents lönesubvention vid nyanställning, är ett steg. På den satsas 30 miljoner euro. Också andra åtgärder behövs: mer incentiv för företag att anställa unga, bättre möjligheter att arbeta under studierna och en starkare koppling mellan studier och näringslivet. Företagande borde också uppmuntras tidigare.

Samtidigt ska vi också tala klarspråk när det gäller hindren för nyanlända. Forskning visar att namn och etnicitet påverkar möjligheterna att få jobb. Språkkunskaper är en annan tröskel. Lösningarna är inte enkla – men skuldbeläggning är definitivt fel väg.

Det är också värt att minnas att en stor del av sysselsättningsökningen under 2000-talet har skett genom invandring. Utan invandring skulle vår ekonomiska tillväxt ha varit ännu svagare.

Finlands styrka har alltid varit ett jämlikt samhälle. När alla människors kompetens tas till vara stärks hela samhället. Att leta syndabockar bara försvagar oss.

Sysselsättningen är en gemensam utmaning. Den kräver breda reformer, saklig analys och en politik som bygger broar snarare än murar. Att skuldbelägga den som saknar arbete är inte bara dumt, det är dessutom struntprat.

Katedralskolan i Åbo – finländska utbildningstraditionens ryggrad

Om en dryg vecka uppmärksammas bildningens långa anor i Åbo. Katedralskolan, Finlands äldsta skola, firar 750-årsjubileum i år och invigningen av jubileumsåret äger rum. En tidsresa tillbaka till 1200-talet känns nästan hisnande – så mycket har hunnit hända på sju och ett halvt sekel. Finland har levt igenom medeltiden, reformationen, stormaktstiden, upplysningen, autonomin, självständigheten, krigstiden – och välfärdsstatens uppbyggnad.

Vid tiden då Katedralskolan grundades var utbildning något för de få, men dess betydelse för samhället som helhet var redan då uppenbar.

Det jubileumsfirande som vi nästa vecka inleder tillhör inte bara skolan själv, utan hela Åbo, hela Svenskfinland och i förlängningen hela Finland. Vid tiden då Katedralskolan grundades var utbildning något för de få, men dess betydelse för samhället som helhet var redan då uppenbar. Åbo var Finlands centrum för förvaltning, kyrkligt liv och lärdom, och just här växte den struktur fram som lade grunden för vårt senare skolväsen.

Man kan alltså med fog säga att Katedralskolan utgör själva ryggraden i den finländska utbildningstraditionen. Utan denna skola hade vi till exempel knappast haft Kungliga Akademin i Åbo år 1640 – och därmed inte heller det universitetssystem som i dag är en självklar del av vårt samhälle.

Efter att först få fira Katedralskolans 750 år känns det extra passande att lite senare i februari få presentera det framtidsarbete inom grundskolan som vi har arbetat med på Undervisnings- och kulturministeriet denna regeringsperiod.

Syftet med framtidsarbetet är att ta fram en vision som tar sikte på en önskad framtid, hur den grundläggande utbildningen ska se ut år 2045 och vilka färdigheter som eleverna behöver lära sig i framtiden.

Under denna regeringsperiod har vi haft fokus på att stärka de grundläggande färdigheterna, att läsa, skriva och räkna. Vi har sedan augusti 2026 till exempel utökat veckotimmarna i dessa ämnen samt reformerat stödet för lärande, så att alla som behöver stöd ska få det i ett så tidigt skede som möjligt. Samtidigt är det viktigt att elever och studerande erbjuds möjlighet att lära sig nya kunskaper och färdigheter som behövs i framtidens samhälle.

Det är just det framtidsarbetet fokuserar på.

Förutom att det fortsättningsvis finns ett behov att stärka de grundläggande färdigheterna handlar det också om teman som berör till exempel artificiell intelligens och teknik samt ekologisk och social hållbarhet. Alla dessa är stora, samhällsomvälvande fenomen som vi vet att behöver tacklas också framöver.

Skolans uppgift är på många sätt allomfattande.

Samtidigt som syftet är att lära ut den kompetens som behövs för att kunna fungera i samhället – det vill säga de grundläggande färdigheterna – handlar det om att ge unga människor verktyg att förstå världen, att tänka kritiskt, att samarbeta och att ta ansvar.

Också när svaren inte är enkla.

Katedralskolans erfarenhet av att allt detta – att leva i tiden, lära ut de färdigheter som unga behöver och samtidigt vara en bärande aktör genom århundradena förtjänar en eloge. Låt oss tillsammans blicka framåt på de kommande seklen.

Vi är mer än summan av våra beståndsdelar

Jag har genom åren många gånger haft möjligheten att leda besöksgrupper genom Riksdagshuset. Jag gör gärna det själv, eftersom det ger mig en möjlighet att diskutera med besökarna, men också att själv stanna upp inför allt det som Riksdagshuset representerar.

När man 1923 beslöt att det nyblivna självständiga Finland skulle få ett riksdagshus var det inte mycket som talade för att vi fortfarande skulle vara ett självständigt land 102 år senare. I Europa rykte det fortfarande efter kriget och i Ryssland var det ställvis fortsatt oroligt. Finland var ett av Europas fattigaste länder.

Men vi trodde på oss själva och för 100 år sedan, 1925, offentliggjordes det vinnande förslaget. Det var en kombination av influenser både från vår egen och från andra länders arkitektur, och låg som grund för byggandet under de kommande åren.

Beslutsfattarna trodde på Finland och upplevde att vår demokrati behövde en symbol som var vårt land och vår demokrati värdig. De tänkte klokt.

Idag känns det ofta som att vi saknar en motsvarande tro på framtiden. Vilket är paradoxalt med tanke på allt som talar för oss idag, till skillnad från hur det var för 100 år sedan. 

I mitt jobb som undervisningsminister reser jag emellanåt också utomlands och fungerar via det lite som en ambassadör för vårt samhälle och framförallt vår skola. Överallt är mottagandet enormt positivt. Man ser upp till Finland. Vår skola beundras, och man kopplar nästan uteslutande positiva saker till det som kan kallas vårt nationella varumärke.

Jag kan inte undgå att tycka att vi här hemma i våra diskussioner lätt fastnar i helt annorlunda tankegångar. Ett land kan inte ha allt, men man kan ha mycket. Och Finland har mycket. 

Vår skola är fortfarande god. Vi placerar oss fortfarande högt uppe på listor där olika kompetenser mäts. Våra vuxna är världsbäst i PIAAC, det så kallade vuxnas PISA-test. Vi har en stark pressfrihet, mycket låg korruption, en hyggligt smidig byråkrati och en god livskvalitet. Balansen mellan arbete och fritid klarar vi rätt bra. 

Det är helt sant att vi har en hel hög med utmaningar. Den offentliga ekonomin är inte i balans. Tillväxten är inte på en tillräckligt nivå. Men samtidigt är det inte realistiskt att förvänta sig en uppsjö investeringar om vi inte själva ser de möjligheter vi har runtomkring oss. 

Det är förstås också viktigt att inse att vi inte vet allt bäst själva. Därför är det klart att vi också behöver idéer utifrån. Tillväxt är svårt att skapa om man sysslar med ett eget nationellt nollsummespel inom sina egna gränser. 

Vårt varumärke och våra unika konkurrensfördelar – tryggheten och förtroendet – kunde användas till att locka hit kunnande och kapital. Men det kräver också att vi är lite mer nyfikna, mottagliga för idéer och mer villiga till samarbete. 

Vi har många gånger under vår självständighet stått inför stora utmaningar. Ofta har vi hittat vägen ut genom att vi fördomsfritt trott på oss själva, i både krig och fred. 

På självständighetsdagen har vi ett utmärkt tillfälle att påminna oss själva om vad vi har, om vad så många under tidigare generationer gjort för oss och hur vi tillsammans så ofta varit långt mer än summan av våra beståndsdelar. Glad självständighetsdag. 

Skolan behöver riktning, stöd och höjda ambitioner

När vi nu är kalibrerade för några sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att läsa en längre text. Därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att klara av tristess ibland.

Skolan har en helt central roll när vi talar om Finlands framtid.

Eftersom den är så central är det viktigt att vi inte fastnar i ett letande efter syndabockar eller i en längtan efter svunna tider när vi diskuterar dess utveckling.

Skolan påverkas av samhället runtomkring den. Den är inte en isolerad ö. Samtidigt som det är viktigt att ta lärdom av det förflutna är det därför också klart att dagens utmaningar kräver lösningar som passar in i nutiden.

Det finns orsak att med oro se på de försämrade inlärningsresultaten.

Därför analyserar vi vid Undervisnings- och kulturministeriet som bäst orsakerna som ligger bakom de senaste årtiondenas utveckling – och bilden är komplex. Här vill jag ändå lyfta fram några centrala aspekter.

Digitaliseringen har förändrat verkligheten för våra barn och unga.

Koncentrationsförmågan utmanas av en verklighet i vilken vi ständigt bombarderas av en kaskad av budskap från olika apparater.

Lösningen är ändå inte att ta bort alla digitala läromedel från skolan, utan vi behöver hantera frågan pragmatiskt och pedagogiskt. Här har förstås lärarna och skolan en stark roll, men också hemma behöver vi stöda våra barn genom en sund inställning till skärmar.

Förmågan att fokusera och kunna koncentrera sig under längre perioder är avgörande för lärandet. När vi idag i vardagen är kalibrerade för 15–30 sekunders videosnuttar kan det kännas omöjligt att till exempel läsa ett längre kapitel i en bok. Just därför måste skolan aktivt arbeta med uthållighet och förmågan att till och med klara av tristess ibland.

Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.

Också den fysiska lärmiljön spelar stor roll: buller, stora öppna klassrum och för stora grupper är problem som kan åtgärdas.

Samtidigt måste vi vara tydliga med vad de försämrade inlärningsresultaten inte beror på. Skulden till det, att våra Pisaresultat dalat är inte ett ökat antal elever med utländsk bakgrund. Det visar forskningen. Vi löser inte våra utmaningar om vi letar efter syndabockar på fel grunder på fel ställen.

Skolans största tillgång är våra lärare. Under åren har deras arbetsbild ändå breddats.

Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.

Förväntningarna från hemmen har ökat, ibland mer än vad som kan anses rimligt.

Lärarens uppdrag är ändå först och främst att undervisa. Vi behöver värna lärarnas självständighet och ge dem förutsättningar att utvecklas. Vi behöver inte mera kontroll eller nya mätare.

Arbetsro och högre krav kräver tydliga spelregler. Att ta bort mobiltelefoner från klassrummen har redan gett tydligt positiva resultat.

Grundläggande färdigheter – att läsa, skriva och räkna – kräver tillräckligt med tid. De tre nya årsveckotimmarna i dessa ämnen i de lägre årskurserna som vi infört är därför viktiga.

Utmaningar finns också efter den grundläggande utbildningen – men där finns framför allt möjligheter.

Om 20 år kan yrkesutbildning bra vara den mest attraktiva vägen för unga.

Praktiska färdigheter, problemlösning och arbetslivskompetens blir centrala i 2030- och 2040-talens ekonomiska verklighet. Därför behöver hela utbildningssektorn klara av att leva i en tid av snabb förändring.

Vi löser inte skolans problem genom att skylla på invandring, skärmar eller hur läroplanen ser ut.

Problemen löser vi genom att stöda lärare och elever, höja ambitionsnivån och stärka strukturerna – samtidigt.

Vid sidan av kunskap behöver vi dessutom mer empati, mer samarbetsförmåga och en inställning som präglas av livslångt lärande. Det här är inte ”mjuka” värden, utan kärnan i framtidens konkurrenskraft.

Som undervisningsminister ser jag grundskolan som helt central för vår framtid. Låt oss höja ribban tillsammans.

Den kommande kompetensgarantin är nästa steg. Vi måste trygga arbetsro både för lärare och elever, och ge varje barn chansen att nå sin potential – med blicken riktad framåt, inte bakåt.