Jag har hunnit vara partiordförande sedan början av juni och undervisningsminister sedan juli. Starten har inte saknat utmaningar, men det var väntat. Både i Finland och globalt lever vi i en tid av ökad polarisering. Partier och politiker som försöker överbrygga motsättningar är svåra att hitta. Partier som strävar till att föra människor samman, föra dialog och hitta lösningar är en bristvara är en bristvara. Ett sådant parti har jag ändå förmånen att få leda.

Svenska riksdagsgruppen öppnade den politiska säsongen under vårt sommarmöte i Vasa i augusti med att lansera 26 åtgärder för att få igång den ekonomiska tillväxten. Det senaste decenniet har tillväxten i Finland stampat på stället, och det är helt avgörande att vi klarar av att vända utvecklingen. Vissa av våra kostnader, som social- och hälsovården, stiger oundvikligen, och därför måste även vår ekonomi växa.

Vi delade in våra åtgärder i 4 kategorier: Finland behöver investeringar, Finland behöver mera arbetskraftsinvandring, Våra företag ska få bättre förutsättningar för tillväxt och Vi ska ta hand om vårt mänskliga kapital. Ett tecken på att vi lever i underliga tider var det, att  speciellt åtgärd nummer nio av tjugosex väckte diskussion i offentligheten. Där konstaterade vi att vår nettoinvandring behöver vara på minst 40 000 personer per år för att möjliggöra en balanserad offentlig ekonomi. I fjol var nettoinvandringen ungefär 58 000 personer, så det fanns ingen dramatik i vårt förslag. Det tog ändå skruv i samhällsdebatten, trots att vårt moderata mål har sin grund i bland annat Finansministeriets uttalanden.

Politiska partier ska vara konstruktiva och basera politiska utspel på verkligheten och de behov som finns i samhället. Det kommer Svenska folkpartiet att fortsätta med. Under hösten brukar oppositionen arbeta med sina alternativ till statsbudgeten. Jag kommer ihåg det gedigna arbete vi gjorde under tiden vi var i opposition, men uträkningar om vad våra idéer innebar. Det är med spänning jag väntar på oppositionens alternativ i år eftersom det alltid ska finnas utrymme att diskutera lösningar. Att kritisera utan att presentera alternativ är förstås ett enkelt sätt att göra politik, men det för inte saker framåt.

Det ekonomiska läget är utmanande, och regeringen fattade i vårens ramria beslut om anpassningsåtgärder som berör alla ministerier på något sätt. Det gäller även mitt ministerium, där anpassningarna inom yrkesutbildningen väckt en hel del offentlig debatt. Det är aldrig trevligt att anpassa, men vi gjorde vårt bästa i budgetförhandlingarna i augusti för att se till att nedskärningarna görs så att de inte drabbar studerande som studerar till sin första examen. Idag har många av de som studerar till en yrkesexamen redan en eller flera examina från tidigare. Man ska kunna fortbilda sig och byta bransch, men i en tid när vi är tvungna att prioritera ska vårt primära mål vara att alla har åtminstone en examen. Den extra nedskärning som vi blev tvungna att ta motsvarade ungefär 1% av yrkesutbildningens totala utgifter. Även om det var beklagligt hade alternativet, att gå åt den som helhet betydligt mindre kultursektorn ännu mer, varit ännu sämre. Jag förstår förstås att nedskärningar ändå alltid väcker negativa reaktioner.

Trots att vi inte kan blunda för våra utmaningar ser jag med tillförsikt på framtiden. Regeringen genomför reformer på arbetsmarknaden som är helt nödvändiga för att vi ska kunna rädda vår välfärd på sikt. Det enorma strukturella underskott vi har i våra statsfinanser kommer vi inte åt bara genom nedskärningar, vi måste också få igång tillväxten. Ekvationen är inte lätt, men den måste lösas. De åtgärder som gjorts, och ännu görs under hösten, kommer att bygga grunden för en starkare konkurrenskraft. Det tar sin tid, men vändningen kommer. SFP ryggar inte för utmaningarna och kommer också framöver att dra sitt strå till stacken.

Publicerad i Åbo Underrättelser 13.9.2024