En ria om värderingar

/0 Kommentarer/i , , , /av

(Suomeksi täällä)

När jag skriver detta gör jag det som undervisningsminister, som ordförande för Svenska folkpartiet – men också som förälder. Det är inte bara en fråga om politik, utan om vilket exempel vi ger våra barn och vilket Finland vi bygger.

Förra veckans uttalanden om invandring gick över en gräns – en gräns vi inte kan acceptera i Finland. När människor kallas “mindre värda” handlar det inte längre om politiska meningsskiljaktigheter, utan om ett direkt angrepp på människovärdet.

För SFP är det här en grundläggande fråga. När vi krävt tydliga konsekvenser för rasistiskt språkbruk har det inte varit en symbolisk markering, utan en fråga om principer. Vilket språk får riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar använda? Om gränsen överskrids måste det få följder.

Regeringen har tidigare slagit fast att jämlikhet är en helt central och förpliktigande princip: alla är lika inför lagen och ingen får diskrimineras på grund av sin bakgrund. Den principen är inte dekoration – den är grunden för regeringsarbetet. Och, vill jag tillägga, för hela vårt samhälle.

Det är också viktigt att komma ihåg att de åtgärder mot rasism som vidtagits under denna mandatperiod har skett på SFP:s initiativ. Detta har från början varit en central för oss.

Inom SFP tänker vi att samhället utvecklas bäst när vi har som utgångsläge att tro gott om varje människa. Och på samma sätt ska hen som begår brott ställas inför rätta, oberoende av bakgrund. Ingen är “mindre värd”. Ofta är våra handlingar snarare signaler – uttryck för problem i det förflutna eller oro inför framtiden.

Som människor är vi summan av dem vi möter. Låt oss alltså bemöta varandra jämlikt och med respekt – och lämna dömandet åt domstolarna.

Forskning stöder detta synsätt. Teorier om social upplösning visar att människor i riskzonen för utanförskap söker mening och tillhörighet – och därför är särskilt sårbara för språk som stämplar och splittrar. Sådan retorik kan öka instabiliteten och skapa grogrund för radikalisering.

Regeringssamarbetet prövas

När regeringen bildades stod det klart att samarbetet med Sannfinländarna skulle bli svårt. Värdekonflikterna var uppenbara, och oron för att de skulle växa sig för stora var reell. Samtidigt är det viktigt att minnas att det funnits stora motsättningar också i tidigare regeringar.

Beslutet att delta i regeringen fattades gemensamt inom partiet – inte lättvindigt, utan med övertygelsen att ett parti som har ett starkt mandat från sina väljare också måste bära ansvar i regeringen, inte bara stå vid sidan och kritisera.

Nu står vi i ett läge där detta ansvar testas. Sannfinländarna har möjlighet att visa att de är redo att bära det. Om de i stället väljer att fortsättningsvis tänja på gränserna handlar det inte längre om seriöst regeringssamarbete, utan om identitetspolitik.

“Varför fäller ni inte regeringen?”

Många frågar oss detta. Jag förstår frustrationen. När värderingar sätts på prov känns det lockande att dra i nödbromsen. Det här arbetet har krävt tålamod. Men att fälla regeringen är inget beslut man fattar lättvindigt. Det skulle riskera att lamslå beslutsfattandet i upp till ett år och skapa en osäkerhet som skulle drabba alla – särskilt i ett så här tufft ekonomiskt läge.

I Finlands politiska historia har vi haft 77 regeringar. Endast ett fåtal har fallit – den senaste för över 40 år sedan. Sedan Kekkonens presidenttid har regeringar alltid suttit hela mandatperioden. Jag väljer att inte räkna Sipiläs regerings förtida avgång eller vissa byten av statsministrar som egentliga fall.

Och det är i det här sammanhanget SFP:s linje måste ses: vi är inte ett parti som svajar i vinden, utan ett parti som sätter hela landets bästa främst och bär ansvar.

Därför har vi valt den svårare vägen: vi stannar vid bordet, håller fast vid våra värderingar och arbetar kontinuerligt för att spelreglerna ska följas. 

Det sker inte utan villkor och det är inte att låta sig kuvas  – det är att bära ansvar.

Vad om Sannfinländarna vore i opposition?

Den ärliga sanningen är att vi inte vet. Kanske hade det rasistiska språkbruket blomstrat ännu mer från oppositionshåll, utan det ansvar som regeringsmedverkan innebär. Kanske hade spänningarna lösts på annat sätt. Men detta är spekulation. Det viktiga nu är att Sannfinländarna, som sitter i regeringen, har både möjligheten och skyldigheten att följa reglerna, ta ansvar och visa att de kan göra det.

Och vi försöker bygga samarbete kring det som förenar oss, en oro för ekonomin. 

Det är viktigt – för det finns mycket arbete att göra:

Finland saknar vision och gemensam riktning

Finlands tillväxt har stannat av. Produktiviteten har stampat på stället, och det finns ingen gemensam syn på varifrån nästa tillväxt ska komma. Det är en farlig kombination, särskilt om vi samtidigt låter politiken och ett dåligt samhällsklimat slita oss i bitar.

Vi behöver tre saker:

  1. En vision för 2030-talets Finland – ett bildat land som lockar talanger, skapar innovationer och exporterar lösningar.
  2. En gemensam attityd – som påminner om tiden då landet reste sig på fötter efter kriget. Då drog alla åt samma håll. Vi behöver samma “ett lag”-anda – inte för att vi ska tycka lika i allt, utan för att vi alla bär ansvar.
  3. Människor – lärare, forskare, experter, företagare, vårdare och andra som vill bygga sin framtid här. De stannar inte om samhällsklimatet insinuerar att de inte är välkomna. 

Stämningen i landet spelar en roll. Den avgör om människor och investeringar vill komma till Finland – och stanna här. Alltför många som skulle kunna och framförallt skulle vilja investera och slå sig ner i Finland väljer idag att flytta annanstans. Andra stannar men lever kanske i sina egna bubblor när samhället inte tar dem till sig.

Detta handlar inte om att skuldbelägga någon – det är snarare en uppmaning: Vore det inte bättre att göra Finland till en plats där det lönar sig att stanna, försöka och lyckas.

Fyra saker vi alla måste stå upp för

  1. Gemensamt ansvar är fosterländskhet. Hela det politiska fältet behöver bättre situationsmedvetenhet, mer självreflektion och förmåga att be om ursäkt. Finland byggs inte genom kortsiktiga maktspel, utan genom samarbete och respekt.
  2. De ekonomiska realiteterna har betydelse. Det finns inga lätta lösningar för att stävja skuldsättningen. Den som säger det handlar i populism. Tillväxt skapas genom utbildning, forskning, mod och internationalisering – inte genom önsketänkande.
  3. Utan invandring klarar vi oss inte. Vår demografi kan inte vändas utan arbetskraftsinvandring. Därför måste samhällsklimatet vara välkomnande. Här har vi riksdagsledamöter och ministrar ett särskilt ansvar genom vårt exempel. Jämlikhet är inte någonting man förhandlar om – det är en förutsättning för att människor ska vilja komma och stanna. De som ifrågasätter invandring undviker ofta att berätta följderna av det valet: nämligen stagnation.
  4. Vi måste känna våra styrkor – och uppmuntra till innovation. Vi har en stark bildningstradition, ett tryggt samhälle och tillit. Det måste vi skydda. Samtidigt behöver vi en tydlig tillväxtberättelse och en “can do”-attityd som lockar unga, internationella experter och investerare.

Vad gör SFP? 

  • Vi står fast vid våra värderingar. Rasism har ingen plats i politiken – inte mellan raderna, inte som “skämt”, inte som strategi.
  • Vi bygger broar. Vi tar de svåra diskussionerna så att spelreglerna blir gemensamma – och följs.
  • Vi förnyar oss själva. SFP ska vara ett öppet hem för liberala värderingar på båda våra nationalspråk.
  • Vi gör vår hemläxa om tillväxt. Utbildning och forskning är investeringar. Vi gör allt för att Finland ska locka kompetens, höja produktiviteten och stärka exporten.

Till syvende och sist handlar det om tillit

Tillit uppstår när ord och handling inte kolliderar med varandra. Det centrala är en respekt för människovärdet. Samtidigt måste vi se till att Finland förblir handlingskraftigt och kan fatta beslut också i svåra tider.

Det är lätt att välja sida i en konflikt. Det är betydligt svårare att bygga en bro över den. SFP väljer det senare – inte för att vi accepterar allt, utan för att vi ser den stora bilden: ett lag som säger nej till polarisering och ja till framtiden.

Med avstamp i detta arbetar vi nu vidare.

Vi måste bli bättre på att se det goda omkring oss

/0 Kommentarer/i , , , , , , , , /av

”Det är helt klart att mycket fungerar bättre i Finland. Det är verkligen inte det praktiska det hänger på längre. Bostadsmarknaden funkar, skolorna är bra, lovprocesserna är lätta och nu när återvändande finländare skall få skattelättnader finns det mycket få orsaker att inte återvända.” Så sade en finländsk företagsledare, Antti, till mig för några veckor sedan när vi stötte på varandra på en bekants sommarstuga.

Han hade arbetat ett antal år i Sverige men nu bestämt att ta sitt pick och pack hem till Finland, liksom sitt företag. Inte till Schweiz, som planerat, utan till Finland.

I all tysthet har vi med många små saker gradvis förbättrat Finlands attraktionskraft. Och nu skall det så småningom börja bära frukt. Men det här är förstås bara början – vi skall ha som mål att vara det land där vardagen på alla plan är så lätt och smidig som möjligt. För faktum är att också jag blev lite förvånad över min bekants analys. Inte ens jag var övertygad om att det faktiskt är lätt att flytta till Finland och slå sig ner.

Kanske för att den allmänna retoriken säljer en helt annan bild? När vi öppnar tidningen läser vi inte om de företag som vill investera. Nej, vi får oftast läsa om investeringen som inte kom. Vi läser inte om den person som lockades till Finland för att vi har en bra skola och ett stabilt samhälle, utan om hen som inte hittar sin plats i systemet och väljer en annan väg.

Gång på gång placerar sig Finland högt i olika mätningar. Och gång på gång blir vi förvånade, ifrågasätter resultatet och agerar på ett sätt som gör att vi alltsom oftast inte riktigt lever upp till summan av alla våra beståndsdelar. Vi underpresterar till slut fast vi inte har skäl till det. Och jag har svårt att se att det vore fråga om något annat än den mentala sidan.

Antti hade kanske bott tillräckligt länge utanför den finländska mentala bubblan, så han kunde fatta beslut på basen av objektiva fakta. Fakta som vi finländare i regel väljer att blunda för.

För ett år sedan tog SFP och Svenska riksdagsgruppen fram ett paket på 26 åtgärder för tillväxt. Det gjorde vi eftersom vi ser det som vår roll i det politiska fältet. När många andra politiska aktörer och partier ser det som sin uppgift att fokusera på grandet i sin broders öga tänker vi att politik skall handla om verkstad och lösningar.

Jag tänker också att vi på samma sätt har en speciell uppgift i att visa på de möjligheter vi har. Inte fundera på om de är vänster eller höger, utan om de för oss framåt eller bakåt – för att anspela på den kategorisering som Joakim Strand ofta tar till och som jag gillar. Politik handlar om att nå resultat. Om att kunna samarbeta också i svåra tider eller jobbiga konstellationer så att världen blir lite bättre.

Men för att vi skall veta vad som bör göras är det helt nödvändigt att vi vet vad vi är och talar realistiskt om våra betingelser. Realism behöver inte vara synonymt med aska i håret. Det kan vara det, att vi glädjer oss över våra vinster. Som till exempel det att vi helt på riktigt verkar vara inte bara världens lyckligaste land utan också det mest hållbara.

Detta faktum fördjupas av ett annat positivt budskap jag stötte på under semestern: det japansk-amerikanska paret Naomi Moriyamas och William Doyles bok om Finland – ”The Sisterhood of the Enchanted Forest”. Det är en lovsång till allt som vi tror är självklart men som sannerligen inte är det. Jag rekommenderar varmt att alla finländare läser den, men särskilt varje företagsledare och beslutsfattare.

Vi måste bli bättre på att se det goda omkring oss. De stora sakerna, men också de små, som till exempel det att SFP:s initiativ om att ge skattelättnader till finländare som flyttar tillbaka på riktigt nu verkar svänga pendeln till vår fördel. Och om inte din kompis ser det, så be honom fråga Antti.

Kommunen ska nu fokusera på livskraft och bildning 

/0 Kommentarer/i , , , , , , , , , , , /av

När vi gick till val för fyra år sedan såg kommunerna annorlunda ut. Visst, vi visste att social- och hälsovårdsreformen var på kommande. Men den stora förändringen var inte ännu verklighet. 

Idag är vi i en annan situation. Vården åkte iväg till välfärdsområdet  och kommunerna blev kvar med två primära byggstenar: livskraft och bildning. 

Inom båda dessa sektorer står Kyrkslätt mitt i en stor förändring. Vi har stora industrietableringar på gång och det planeras stort både i kommunens centrum och längre bort i till exempel Kantvik. 

Som arkitekt ser jag att vi här har fantastiska möjligheter till att skapa enastående miljöer. Men jag återkommer till det i en annan skrivelse. I denna text vill jag fokusera på skolans roll för livskraften. För kopplingen mellan dessa två – livskraft och bildning – är uppenbar. 

När jag i min roll som undervisningsminister besöker skolor eller talar med företagare runt om i landet, hör jag samma budskap om och om igen: utbildning och näringsliv behöver varandra. Att utveckla dem sida vid sida, som en integrerad helhet, är en av våra viktigaste uppgifter.

Livskraft uppstår inte ur tomma intet. Kommunernas beslut avgör om företag har verkliga möjligheter att växa och utvecklas. Det är kommunens ansvar att säkerställa att företag hittar kompetent arbetskraft, att infrastrukturen fungerar och att tillståndsprocesser löper smidigt utan onödig byråkrati. Utan kloka beslut försvinner jobben och tjänsterna tynar bort.

Det är lätt att säga att skattehöjningar kan trygga välfärden. Men i verkligheten är det arbete och företagande som skapar en hållbar framtid. Det är just därför jag lägger så mycket tid på att se till att utbildningen i framtiden ännu bättre motsvarar arbetslivets behov.

När jag tillträdde som undervisningsminister var det klart att vi måste korrigera kursen inom utbildningen. Finland ligger inte längre i världstoppen i PISA-undersökningarna. De sjunkande inlärningsresultaten är ett obestridligt faktum – men det är inte en oundviklig utveckling. Vi kan påverka situationen. Därför har vi under denna regeringsperiod beslutat att göra historiska investeringar i grundskolan. Dessa satsningar kommer att synas i varje kommun i Finland.

Vad gör vi då med denna tilläggssatsning på 200 miljoner euro? Vi stärker grunden. 

Vi får inte inbilla oss att baskunskaper som läsning, skrivning och räkning är självklarheter. Redan idag ser vi klart att alla unga inte besitter tillräckliga grundläggande färdigheter för att klara sig i andra stadiets utbildning eller i arbetslivet. Ett konkret steg för att möta denna utmaning är att vi inför tre extra årsveckotimmar i dessa ämnen i de längre klasserna. I höst kommer alltså eleverna i varje skola i Finland att få en starkare grund att stå på än för ett år sedan.

Jag har mött elever för vilka läsning är en daglig kamp. Jag har mött föräldrar som oroar sig för sina barns framtid. Att minska klyftorna i inlärning är därför en av mina viktigaste prioriteringar.

Den finländska skolans filosofi har alltid varit att varje barn och ungdom ska ha jämlika möjligheter att lyckas i livet. Vi håller fast vid den principen också genom dessa investeringar. Regeringen har befäst jämställdhetsfinansieringens nivå till 50 miljoner euro per år för att säkerställa att alla barn – oavsett bakgrund – får en rättvis start i skolan.

Jag vet att utbildning inte löser allt. Men en utbildning av hög kvalitet är den viktigaste grundbulten i kommunens livskraft. Arbetslivet förändras, och kommunerna har en central roll i att ge unga de färdigheter de behöver för att klara sig i denna föränderliga värld. Vi stärker grundskolan och gör yrkesutbildningen mer flexibel och arbetslivsanpassad – utan att kompromissa med kvaliteten.

En livskraftig kommun uppstår inte av en slump. Den skapas genom en serie kloka beslut. Den byggs upp genom långsiktigt och systematiskt arbete. Därför är det ett tungt ansvar som vilar på dem som väljs i det kommande kommunalvalet. 

Och speciellt viktigt är det, att det kommande fullmäktiget tar vara på de möjligheter som nu ges: att vi implementerar de extra årsveckotimmarna fullt ut, att vi kanaliserar pengarna för stödet i lärandet till skolorna och att vi tillsamman med eleverna för diskussioner kring användningen av mobiltelefoner i skolorna. Nästa höst försvinner de från lektionerna, men om deras användning under rasterna fattar man beslut tillsammans, i skolan. 

Nästa period är viktig för Kyrkslätts livskraft. Och därför är det så viktigt att din röst hörs. 

Det är i kommunerna som Finlands framtid avgörs.

 

Anders Adlercreutz 

Undervisningsminister, partiordförande SFP



Ketchup lärde Axel att våga vara företagare

/0 Kommentarer/i , , , /av

Ung Företagsamhet – som nyligen gick ihop med TAT Ekonomi och ungdom – är en ideell organisation som erbjuder företatagsamhetsfostran i skolor och läroinrättningar. De program som organisationen driver stödjer barns och ungas kunnande inom arbetsliv och ekonomi.

Anders, som länge har förespråkat företagsamhetsfostran, träffade Axel Tuormaa i Borgå, för att höra om de lärdomar och erfarenheter som programmet har gett honom.

Påverkade kursen i företagsamhetsfostran ditt beslut att grunda ett eget företag?

– Kursen i företagsamhetsfostran är ett valfritt ämne i skolan. Jag tyckte att kursen lät intressant och beslöt mig för att delta. Under kursen startade jag mitt eget företag, som visade sig vara en mycket större sak än vad jag hade föreställt mig.

– Även om kursen väckte intresse bland mina vänner var det många som inte valde den eftersom den krockade med bland annat många språktimmar. Totalt deltog 15-20 studeranden i kursen och jag var en av dem.
Tyckte du att det var svårt att komma igång?

– I början kändes det svårt. Många av idéerna vi hade kändes för komplicerade. Det kändes som om vi försökte uppfinna hjulet på nytt. Vår lärare påminde oss om att inte göra det för komplicerat och det slutade med att vi startade ett företag som tillverkade såser som liknar ketchup.

– Vi tillverkade och packade produkten hemma. För att få igång försäljningen kontaktade vi olika butiker och frågade om vi kunde ha ett försäljningsstånd utanför dem. Vi deltog också i tävlingen Ungt företagsamhet, nådde semifinalen och slutligen finalen, där vi vann priset för det bästa varumärket.

– Vår logo, som prydde våra produkter, föreställde en glad pojke i munktröja. Vi hade en egentillverkad lokal produkt. Det faktum att vi skötte både produktion, marknadsföring och försäljning bidrog till att vi vann priset. Då någon gick förbi vårt försäljningsstånd en gång och sedan kom tillbaka för att köpa vår produkt visste vi att vi hade lyckats med vår marknadsföring.

En livsmedelsprodukt måste uppfylla många krav innan den kan nå butikshyllorna. Hur lyckades ni få butikerna att ta in era produkter i sitt sortiment?

– Att få in våra produkter i de första butikerna var inte lätt, men våra ansträngningar gav resultat. Borgå Fiskhus var den första butiken som tog in våra produkter i sitt sortiment. Vi fäste särskild uppmärksamhet vid hygienen, till exempel hur vi fyllde steriliserade burkar osv.

– Ingen av butikerna krävde att vi skulle ändra något i vårt koncept, varken i själva produkten eller dess utseende.

Hur ser det ut nu, ett år efter att företaget grundades. Finns det fortfarande kvar?

– Verksamheten fortsatte på sommaren efter kursen som ett sommarjobb, men sedan slutade vi eftersom skolan började uppta så mycket av vår tid. Nu tänker jag aktivt på olika nya affärsidéer.

– Före kursen hade jag tänkt att jag skulle vilja börja studera företagsekonomi vid Hanken. Jag hade aldrig ens tänkt på företagande. Efter att jag gått kursen kändes företagande som en möjlighet.  Kursen ändrade definitivt mitt förhållningssätt till vad jag vill göra efter att jag avslutat mina studier.

Har den här erfarenheten påverkat ditt sätt att se på inkomster, utgifter och pengar i allmänhet? 

– Ja, det har den, även om jag inte tänkt på det innan den här frågan.  Jag har börjat göra upp en månadsbudget för att hålla reda på saker som bensin och andra utgifter. Hela mitt sätt att tänka på både pengar och budgetering har förändrats – på ett bra sätt. Jag har helt enkelt blivit mer noggrann med vad jag använder mina pengar till.

Många studier har visat att unga människor har en mer positiv inställning till företagande än tidigare. Hur kändes det att vara företagare  och blev du överraskad av hur mycket du faktiskt kan? 

– I början kändes många saker svåra och obekanta. Till exempel redovisning. Men när man väl kom igång började saker och ting kännas lättare och till och med vardagliga. Man lärde sig allt förvånansvärt snabbt; marknadsföring, försäljning osv.

– Jag har alltid varit intresserad av matlagning, så det var det område som jag var mest insatt i. Men alla andra delar av företagandet var svårare, särskilt i början.

Tror du att detta har gett dig mer självförtroende att prova nya saker?
– Ja, det tror jag definitivt. Det känns som om tröskeln för att lära sig något nytt har sänkts. Det är också roligt att lära sig något nytt.  Jag tror inte att jag vill göra en och samma sak hela mitt liv. Jag är villig att prova nya saker, byta jobb eller bransch.

– Jag tycker att det är viktigt att jag lär mig saker som jag nödvändigtvis inte skulle ha lärt mig under en vanlig kurs. Så kursen var definitivt inget slöseri med tid. Jag har knutit nya kontakter och fått ett nytt perspektiv på världen.

Adlercreutz: Tröskeln för företagsamhet måste sänkas.

/0 Kommentarer/i , , , , , , /av

Det är dags att inse att arbetslivet lever i en förändring. Vi behöver en kombinationsförsäkring som täcker både egenföretagare och anställda, säger riksdagsledamot Anders Adlercreutz.

-Idag kan man byta yrke flera gånger under sin arbetskarriär och framförallt kan man byta roll flera gånger. Ibland är man arbetsgivare, ibland arbetstagare. Emellanåt är man företagare, emellanåt arbetar man för någon annan. Men vårt socialskyddssystem ser ut som det alltid gjort. Vi har skilda system för dem som anställer, och skilda för dem som blir anställda. Det här skapar många problem och framförallt inflexibilitet, säger Adlercreutz

Adlercreutz konstaterar att det för närvarande finns cirka 190 000 egenföretagare i Finland.

– Det är på många sätt en positiv sak. Inställningen till företagande är märkbart bättre idag än den var för bara tjugo år sedan. Men samtidigt är det ett tecken på ett problem: många av de som är egenföretagare gör det av fri vilja. De vill själva styra över sin tillvaro. Det finns även många som gör det för att alternativen är få. I stället för att anställa en person väljer företag att köpa tjänster av en företagare, eftersom man upplever att risken att anställa är för stor, säger Adlercreutz.

Adlercreutz anser att detta måste åtgärdas både genom att reformera arbetsmarknaden och genom att göra det lättare  att gå från företagare till anställd och vice versa.

-Det måste bli lättare och framförallt attraktivare att anställa. Det är en del av lösningen. Men vi måste också bryta upp de silon vi har. SFP har länge talat för en kombinationsförsäkring som en lösning till problemet. En försäkring, som består även om man tar steget från företagare till anställd eller tvärtom. Många är rädda för att starta ett företag av rädsla för att förlora sina förmåner. Det här skulle åtgärda det som idag skapar tröghet på marknaden,  säger Adlercreutz.

– Vi har inte råd med ett system som inte erkänner den verklighet vi lever i. Världen har förändrats. Den verklighet, i vilken man vandrar in genom en fabriksport som tjugonågonting gammal och ut i pensionslivet som 60-plussare, finns inte mera. Vårt socialskyddssystem måste börja känna igen det här, säger Adlercreutz.

Dinosauriernas tid borde vara förbi

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

Vårt pensionssystem är byggt för dinosaurier, sade en egenföretagare som jag träffade för en tid sedan.

Det är lätt att hålla med. Världen har förändrats. Den verklighet, i vilken man vandrar in genom en fabriksport som tjugonågonting gammal och ut i pensionslivet som 60-plussare, finns inte mera.

Idag kan man byta yrke flera gånger under sin arbetskarriär och framförallt kan man byta roll flera gånger. Ibland är man arbetsgivare, ibland arbetstagare. Emellanåt företagare, emellanåt arbetar man för någon annan.

Men vårt system ser ut som det alltid gjort. Vi har skilda system för dem som anställer, och skilda för dem som blir anställda. Det här skapar många problem och framförallt inflexibilitet.

Samtidigt leder vår styva arbetsmarknad till det, att företag skyr från att anställa. Det, att vi har 190 000 egenföretagare i Finland, är på många sätt en positiv sak. Inställningen till företagande är märkbart bättre idag än den var för bara tjugo år sedan. Men samtidigt är det ett tecken på ett problem: många av de som är egenföretagare gör det av fri vilja. De vill själva styra över sin tillvaro. Men många gör det eftersom det finns få alternativ. I stället för att anställa en person väljer företag att köpa tjänster av en företagare. Eftersom man upplever, att risken att anställa är för stor.

I den här verkligheten blir vårt segregerade socialskyddssystem ett problem. Arbetslivet kräver flexibilitet, men socialsskyddssystemet ser inte behovet av att växla mellan två roller.

Vi bör se över både orsakerna till problemet och våga ta i följderna av det.

Det, att många inte vågar anställa måste åtgärdas. Här handlar det om att se över t.ex. de förpliktelser små företag har. Den byråkrati som följer av en anställning måste underlättas och visst, vi behöver också lokalare avtal. Anställningsrisken måste sänkas. Det skall alltid vara en möjlighet. 

Samtidigt vill vi inte skapa hinder som gör det jobbigt att växla mellan de olika rollerna.

SFP har länge talat för en kombinationsförsäkring. En försäkring, som består även om man tar steget från företagare till anställd eller tvärtom.

Det här skulle ta bort en av de styvheter vi har som idag skapar tröghet på marknaden och i förlängning leder till en hög strukturell arbetslöshet och via det ineffektivitet.

Samtidigt kan man med fog säga, att alla strukturer som hindrar människor att fatta de val de vill också leder till illamående. Om man vill bli företagare skall inte vårt skyddsnät hindra en att göra det när det borde vara tvärtom. Skyddsnätet skall vara det som gör att man vågar försöka, vågar lyckas eller misslyckas.

Jag har tidigare skrivit om tunneltänket i skolan. Det system som leder till att 15-åringar idag måste fatta avgörande beslut i ett alltför tidigt skede av sitt liv. Samma tunneltänk präglar vårt arbetsliv. Och det är lika skadligt där.

Dinosaurierna klarade sig alldeles utmärkt i miljontals år. Men världen förändrades. Idag, i dagens värld behöver vi mer flexibla system, från skolan till arbetslivet.

(Insändare i HBL 7.2.2023)

Adlercreutz: Migrationsverket måste utredas

/1 Kommentar/i , , , /av

–Vi får höra om det ena absurda fallet efter det andra. Inom SFP har vi länge med stigande oro följt med hur godtyckligt uppehållstillståndsansökningar får avslag. Det här håller inte. Vi behöver en grundlig genomgång av Migrationsverket och dess processer, säger Anders Adlercreutz, ordförande för Svenska riksdagsgruppen. 

Helsingin Sanomat rapporterade på lördagen om hur  Anudari Bolbaatar, en i Finland utbildad sjuksköterska med bakgrund i Mongoliet, fått avslag på sin anhållan om uppehållstillstånd efter en gravt felaktig process. 

– Avvisningen stoppades när felet uppdagats, men det, att man så grovt kränker en persons rättsskydd vittnar om en verksamhetskultur som inte håller måttet, säger Adlercreutz

I fallet som Helsingin Sanomat skrev om nekades den sökande information om varför ansökan fått avslag. 

— Det här vittnar om en total oförståelse för hur en rättstat fungerar. Ett uppehållstillstånd är inte en trivial fråga. Det kan ha helt avgörande betydelse för en människas framtid. Då kan inte beslutet basera sig, som det gjorde i Bolbaatars fall, på att tjänstemannen som behandlar frågan inte kan läsa ett kontoutdrag. Framförallt, så måste sökanden få tillgång till motiveringarna och ha en möjlighet att korrigera missförstånden. Det här kan inte ses som annat än en grov förseelse för Migris del, konstaterar Adlercreutz 

Den ekonomiska expertisen är enig om att Finland behöver mer arbetskraftsrelaterad invandring.

– Idag är netto-invandringen drygt 20 000 per år. För att klara hållbarhetsgapet borde den siffran fördubblas. Enbart teknologi-industrin beräknas behöva 130 000 anställda till under det kommande decenniet. När vi står inför sådana här utmaningar är det rent vansinne att ens tänka på att utvisa människor som är i arbete, som bidrar till vårt samhälle. Vi har gjort en hel del lagändringar som hjälpt situationen. Men många problem består. Migrationsverket måste ändra sin kultur och sitt tänkesätt. Vi behöver en oberoende utredning av Migris processer, avslutar Adlercreutz 

Adlercreutz valdes till vice ordförande för riksdagens nya grupp för entreprenörskap – gruppen samlade representanter från alla partier

/0 Kommentarer/i , , /av

En grupp för entreprenörskap har igår grundats i riksdagen för att öka växelverkan mellan företagare och beslutsfattare. Saara-Sofia Sirén (Samlingspartiet) valdes till ordförande för entreprenörsgruppen och Anders Adlercreutz (SFP) till vice ordförande.

– För att upprätthålla vårt välfärdssamhälle behöver vi tillväxt under de kommande åren. Den kommer att komma från företag och entreprenörskap. Det är upp till oss som beslutsfattare att skapa förutsättningar för tillväxt och undanröja hindren för den. Därför är jag särskilt glad över att denna grupp har väckt intresse brett över partigränserna och att riksdagsledamöter från alla partier har kommit med, säger Sirén.

Coronapandemin innebar många oförutsedda utmaningar för företagsklimatet. Därpå finns det andra frågor som fortfarande är olösta och som kräver en nära dialog mellan beslutsfattare och näringslivet.

– Det råder brist på arbetskraft inom många sektorer – det är svårt att hitta kvalificerad personal. Detta är en av flaskhalsarna för tillväxt. Kompetensutvecklingen och rekryteringen av kunnig arbetskraft från utlandet måste fungera som en helhet. I dagens läge är processerna för långsamma och byråkratiska”, säger Adlercreutz.

Gruppen för entreprenörskap samlar riksdagsledamöter som är intresserade av att främja entreprenörskap och strävar efter att hitta gemensamma lösningar.

– Vi upplevde att det finns ett behov av en grupp som denna nu när blickarna börjar riktas mot nästa regeringsprogram. Särskilt viktigt är att garantera en förutsägbar och stabil investeringsmiljö. Vi vill att entreprenörernas röster och budskap ska höras på ett omfattande sätt även här i parlamentet”, säger Sirén och Adlercreutz om deras beslut att grunda gruppen.

Den politiska diskussionen under mötet inleddes av Harri Jaskari från Företagare i Finland. I mötet diskuterades även andra frågor som stödjer entreprenörskapsgruppens framtida verksamhet. Speciellt frågor kring utbildning inom företagsamhet, offentliga upphandlingar, kunnande inom anbudsförfaranden samt social trygghet för entreprenörer väckte livlig debatt.

På bilden Anders Adlercreutz, Saara-Sofia Sirén och Harri Jaskari.

Adlercreutz: Vi behöver ett integrationsprogram för varje utländskt företag som etablerar sig i Finland

/0 Kommentarer/i , , , , , , /av

Vi bör lägga fokuset på företagens och näringslivets framgång och livskraft, säger Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz. Han påminner om att hela det finländska välfärdssamhället bygger på livskraftiga företag och att vi också behöver utländska aktörer vid sidan av inhemska företag. Adlercreutz har nyss återvänt från Irland, där internationella företag stöds på flera olika sätt.

-Varje beslutsfattare och expert borde förstå att göra sitt allra bästa för företagets framgång, säger Adlercreutz.

Finland lämnade in sin ansökan om medlemskap i Nato den 18 maj. Processen har satt Finland på världskartan och många utländska företag har blivit allt mer medvetna om Finland. Finland bör utnyttja all den uppmärksamhet som vi får, tycker Adlercreutz.

-Vi kan dra stor nytta av den positiva uppmärksamheten. Vi är ett attraktivt, stabilt land och utbildningsnivån är hög. Här finns det stora möjligheter t.ex. för företag som söker högteknologiskt kunnande, säger Adlercreutz.

Adlercreutz, som själv också har en bakgrund som företagare, betonar vikten av att avskaffa marknadsbarriärer och understryker hur vi ska vända på alla stenar för att öka attraktionskraften. Detta innebär att vi måste lösa problemet med tillgång på arbetskraft och skapa en smidigare beslutskultur.

-Som en första praktisk åtgärd föreslår jag att varje utländskt företag tilldelas en egen kontaktperson i förvaltningen – till exempel i Business Finland. En person som är lätt att kontakta och som skulle kunna fungera som kanal till de olika myndigheterna. Kontaktpersonen skulle se till att samarbetet med myndigheterna inte blir ett hinder för företagets framgång och fortlevnad i Finland. På samma sätt bör den utländska ledningen och deras familjer tilldelas en eller flera fadderfamiljer för att säkerställa att de som kommer hit nätverkar och trivs i vårt land, sammanfattar Adlerceutz.

Adlercreutz presenterar en modell för lokala avtal

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Svenska riksdagsgruppens ordförande Anders Adlercreutz vill stärka förhandlingskulturen och förnya den på sätt som motsvarar den moderna arbetsmarknadens behov. I tankesmedjan Liberas färska rapport presenterar Adlercreutz tillsammans med Björn Wahlroos och Janne Juusela reformer som behövs för att sätta fart på Finlands ekonomi. I rapporten presenterar Adlercreutz en för finska förhållanden skräddarsydd modell för lokala avtal.

– Arbetsmarknaden förändras och det är ofrånkomligt. Vi jobbar på nya sätt, våra karriärer ser annorlunda ut, rollerna på arbetsmarknaden förändras. Vi kan antingen försöka hantera förändringen och reagera på den med framförhållning, eller också kan vi låta förändringarna ske okontrollerat. Personligen föredrar jag det tidigare handlingssättet, konstaterar Adlercreutz.

– Både arbetsgivarna och arbetstagarna önskar mera lokala avtalsförhandlingar. Det skulle vara klokt att stärka och förnya förhandlingskulturen på ett sätt som motsvarar behovet på dagens arbetsmarknad. Det kan ske genom att vi rationaliserar kollektivavtalens struktur, avlägsnar hinder för att ingå avtal och skapar förutsättningar för förhandlingar samtidigt som vi stöder tillgången till information, skydd och dialog, säger Adlercreutz.

Adlercreutz konstaterar att lokala avtal sägs öka sysselsättningen och konkurrenskraften, men många har också farhågor.

– Jag förstår oron, men erfarenheterna från t.ex. Sverige och Danmark visar klart att det inte finns någon grund för farhågorna. Det är ändå väsentligt att se till att det i varje förhandling uppstår en jämlik förhandlingssituation och det är just det här som är målsättningen i den modell jag presenterar. Det är väsentligt att arbetstagarna alltid har en stark representation och rätt till information. Den här lösningen handlar om att ge mer morötter, inte käpp, säger Adlercreutz.

Tankesmedjan Libera presenterade sin senaste rapport ”Kolme piristysruisketta Suomelle” på tisdag den 14 december.