Mina fem teser som nybliven undervisningsminister

/1 Kommentar/i , , , /av

(teksti suomeksi täällä)

Som fembarnspappa har jag haft nöjet och förmånen att vara en del av mina barns skolstig i över tjugo år. Det är ingen kort tid, och när jag ser tillbaka på den inser jag att skollivet har förändrats ganska mycket under vägens gång. Vi ser förändringar både i utbildningens innehåll och t.ex. i hur vårt samhälle digitaliserats. Mina sex år som ordförande för Hem och Skola i Finland har också gett mig en inblick i skollivet och samarbetet mellan skolan och hemmen.

När jag driver frågor strävar jag till att ta till mig så mycket information som möjligt och lyssna på dem som vet mest. I mitt arbete som undervisningsminister innebär det att först och främst lyssna på utbildningsexperter: lärare, rektorer, kuratorer, skolpsykologer, skolsköterskor, skolgångshandledare och andra yrkesgrupper med nära koppling till undervisning och utbildning. Och det är klart att barn och ungdomar och deras vårdnadshavare också är viktiga intressenter.

På samma sätt som det var viktigt att lyssna på olika sakkunniga när regeringsprogrammet utarbetades, är det lika viktigt att lyssna på dem när regeringsprogrammet genomförs.

Den finländska skolan kan utvecklas endast om de människor som varje dag arbetar med utbildning känner att deras insats ses och uppskattas och de är motiverade att göra sitt jobb. 

Med den här artikeln vill jag bjuda in lärare och föräldrar till en dialog med mig. Jag hoppas ni kontakar mig med låg tröskel, till exempel via e-post. Skriv ”Idéer och synpunkter till utbildningsministern” i ämnesraden på e-postmeddelandet. Jag har inte tid att svara på alla meddelanden, men jag kommer att läsa dem alla. 

Jag kommer ännu inte att kommentera de faktiska åtgärderna eller riktlinjerna som hör till vårt program. Tiden för det kommer senare. Mitt ministerium har redan inlett ett omfattande arbete för att analysera det nuvarande skolsystemets tillstånd och orsakerna till de försämrade studieresultaten, och vi arbetar också med att ta fram en vision för den framtida grundutbildningen. Denna text är mina egna reflektioner också med detta arbete i åtanke. 

Först vill jag dela med mig av min syn på utbildningens bredare samhälleliga roll, och sedan kommer jag att presentera fem teser som jag tycker är relevanta för utvecklingen av grundskolan. 

 

Utbildningens sociala roll: Vårt uppdrag är att värna om bildningen. 

Globaliseringen och och det hela tiden accelererande informationsflödet har lett till en situation där det blir allt svårare för oss att förstå de komplexa sambanden mellan olika aktörer, saker och händelser.

När vi betraktar sådana här  komplexa samband sysslar vi med systemiskt tänkande, vilket är motsatsen till att tackla frågor ett problem i taget. Systemiskt tänkande är också, som jag ser det,  länkat till  ett begrepp som vi alla är mycket mer bekanta med: allmänbildning.

I ”Kuinka sivistys tulisi tänä päivänä ymmärtää”, publicerad av Sitra skriver Antti Moilanen om hur bildning handlar om att försöka lösa problem i samhället med hjälp av så mångsidig och djup kunskap, omdöme, handling och empati som möjligt.

I artikeln definierar Moilanen en bildad person på följande sätt: ”En bildad person är en självständig, kritisk och ansvarsfull medborgare som har utvecklat sina färdigheter på ett balanserat sätt inom den mänskliga kulturens olika områden. Hit hör kroppslighet, hantverk och teknik, samhälle, olika former av estetik, språk, litteratur och kultur, historia och politik, ekonomi, matematik och naturvetenskap, filosofi och etik.”

Jag anser att vi för att främja bildning och den samhälleliga nyttan som den för med sig måste se till att skolorna fortsätter att erbjuda inte bara så kallade ”hårda vetenskaper” – matematik och naturvetenskap – utan också tillräckligt med humanistiska ämnen, såsom historia, filosofi och språk, och konst och hantverk, såsom musik och bildkonst. Humaniora hjälper oss att utveckla vår självkänsla och vår förmåga till empati i en alltmer komplex och pluralistisk värld.

Bildningsstatens uppgift är att främja bildningen, och främjandet av bildning är ett villkor för bildningsstatens existens.

En stark känsla av gemenskap, delaktighet och respekt för pluralism i allmänhet skapar en grogrund för att använda allmänbildningen på ett sätt som stöder hållbar utveckling.

 

Fem teser för utvecklingen av grundutbildningen

 

Tes #1: Utvecklingen av de kognitiva färdigheterna bör vara i undervisningens kärna

Kognitiva förmågor är förmågan att bearbeta information, att uppfatta omgivningen, att tänka språkligt och konceptuellt, att lösa problem samt att behärska känslor och motivation.

De kognitiva färdigheterna utmanas i allt högre grad i dagens informationssamhälle: vi måste navigera och göra val samtidigt som vi bombarderas av ett  enormt informationsöverflöd. Metoderna för inlärning och de färdigheter som krävs av oss förändras i snabb takt. För att hålla jämna steg med förändringarna krävs ständig anpassning till en föränderlig omgivning.

Vi människor är väldigt olika när det gäller inlärning: vissa av oss tar till sig saker snabbare än andra.  Vissa kan göra flera saker samtidigt, medan andra föredrar att fokusera på en sak i taget. Det råder ingen tvekan om vilken typ av människor som gynnas av dagens utbildnings- och arbetsliv.

Grundskolans uppgift är att se till att alla elever får möjlighet att hitta sätt att lära sig som passar dem och att alla får möjlighet att utvecklas som elever.

Om våra kognitiva färdigheter inte är tillräckliga leder det lätt till  andra problem, som t.ex. utanförskap.

Många lärare och föräldrar är idag oroade för detta. I praktiken innebär det sämre koncentrationsförmåga, minskad förmåga att lära sig och komma ihåg saker, minskad förmåga att självständigt lösa teoretiska och mer praktiska uppgifter, minskad förmåga att uttrycka sig och minskad förmåga till empati.

 

Hur stärker vi utvecklingen av de kognitiva färdigheterna?

Goda kognitiva färdigheter består av goda

– språkliga färdigheter (som möjliggör konceptuellt tänkande och fantasi)

– motoriska färdigheter (som gör det möjligt att uppfatta omgivningen genom rörelse)

– förmågor att uttrycka sig själv (så att man kan utforska sina egna gränser och förstå olikheter)

– förmågor till logiskt tänkande (förståelse för orsakssamband)

Denna lista är en påminnelse om att alla ämnen i den finländska läroplanen är lika viktiga för utvecklingen av de kognitiva färdigheterna.

Det är just denna mångfald som är den finländska skolans särskilda styrka och som vi bör värna om. Vissa ämnen, såsom slöjd och idrott, ses ofta som ”lättare” ämnen än läseämnena, trots att de, i en tid av smarta enheter och artificiell intelligens,  med fog kan sägas spela en ännu viktigare roll än tidigare för den kognitiva utvecklingen. Vi måste därför ägna särskild uppmärksamhet åt den roll som dessa ämnen har för barns och ungdomars utveckling.

Även om uppfinnandet av något nytt, en innovation,  ofta kräver teoretiskt och logiskt tänkande, föregås det, att vi kommer på en ny hypotes eller tanke av en skapande process i vår hjärna. Vi strukturerar och kombinerar information på ett nytt och oväntat sätt. 

Konst och hantverk spelar en viktig roll när det gäller att ”kittla” hjärnan och lära oss att känna igen och bemästra den skapande processen.

Den pågående debatten om vilken roll smarta enheter – och framför allt telefoner – ska ha i skolan är naturligtvis direkt kopplad till debatten om utvecklingen av de kognitiva färdigheterna.

Jag själv förhåller mig kritiskt till användningen av smarta telefoner under skoldagen eftersom både barn, ungdomar och vuxna är allt mer beroende av smarta telefoner och den kavalkad av stimulerande  innehåll de öser över oss. Samtidigt minskar barns och ungdomars koncentrationsförmåga och de psykiska hälsoproblemen ökar.

Denna trend, som inleddes under 2010-talet, har dokumenterats av bland andra den amerikanske socialpsykologiprofessorn Jonathan Haidt, och även om jag inte har möjlighet att validera hans skrifter eller argument i akademiskt hänseende, så stödjer hans resonemang mina egna observationer.

I sin bok ”An anxious generation” (Terra Cognita, 2024) skriver Haidt om lekens betydelse för barns utveckling. Han påpekar att unga däggdjur, liksom människobarn, har en medfödd önskan att leka; de blir socialt, kognitivt och känslomässigt begränsade om de inte får möjlighet att göra det.

Skolrasten, som ger möjlighet till lek och social interaktion, har en viktig kognitivt stärkande roll. Det har betydelse hur barnen använder rasten. Samtidigt berättar lärare om hur telefonerna  tar upp en allt större del av barns och ungdomars tid på rasterna, och det är skäl att fråga sig vad detta innebär för de sociala färdigheterna. Det är en sak att kommunicera via ett digitalt gränssnitt. Och en annan sak att diskutera och interagera ansikte mot ansikte.

Personligen skulle jag vilja se att barn och ungdomar använder sin rast till att leka och umgås med varandra, inte med sina apparater. 

Vi vet att hjärnan behöver tid för att återhämta sig från dagens aktiviteter. Det är viktigt för utvecklingen av de kognitiva färdigheterna och inlärningen. Vi behöver få tillräckligt med sömn och motion och tillräckligt med mångsidig kost.

Vår skola erbjuder barn och ungdomar en mångsidig lunch, fysisk aktivitet, hälsofostran och handledning. Det är familjens ansvar att se till att de övriga måltiderna är mångsidiga och att barn får tillräckligt med sömn och motion. 

Detta leder oss till den andra tesen: ett närmare samarbete mellan hem och skola.

 

Tes #2: Skola och hem bör ha ett närmare samarbete

Det gamla afrikanska talesättet ”Omwana takulila nju emoi.” syftar på samhällets betydelse som fostrare av barnet. På svenska kunde frasen översättas så här:  ”Ett barn växer inte upp i bara ett hem”. Ett ofta citerat engelskt talesätt i samma anda är: ”It takes a village to raise a child.”

Som mångårig ordförande för Hem & Skola har jag haft nöjet att följa samarbetet mellan skola och hem, och det kommer inte som en överraskning för någon att jag i min nya roll som undervisningsminister kommer att lyfta fram potentialen som detta samarbete för med sig. Jag gör det trots att det inte finns några direkta lagstiftningsbehov i anslutning till detta område.

Vi interagerar i allt högre grad virtuellt. Vi föräldrar ser med nostalgi tillbaka på vår barndoms lekar, där vi lärde oss sociala färdigheter i grupp; att följa regler, lösa tvister och uppfinna tillsammans. Vi lärde oss också att känna igen och undvika faror.

Jag refererade tidigare till boken ”The Anxious Generation” av professorn i socialpsykologi Jonathan Haidt. I den säger han att vi föräldrar överbeskyddar våra barn i den fysiska världen och underbeskyddar dem i den virtuella världen. Det tar sig uttryck i hur vi “curlar” och kontrollerar barnen på det sätt som smarttelefonen möjliggör; vi berättar att vi ständigt finns där för dem, var de än är eller vad de än behöver.

Det här bidrar inte till att bygga upp barnens förtroende för att de kan klara sig själva. 

Haidt påpekar att det är viktigt för vuxna att kunna tolerera tanken på att deras egna barn ibland kommer att hamna i obekväma situationer, situationer som de måste kunna hantera. Det kan handla om ett bråk med en klasskamrat eller en skada i en fotbollsmatch. Att klara sig själv ger barn en tilltro till deras egen förmåga att hitta lösningar. Klart är förstås att vuxna inte ska tolerera långvariga stressituationer, som t.ex. mobbning.

Jag är personligen övertygad om att skolan mår bra av att det finns en  nära kontakt mellan elevernas familjer. När föräldrar och andra vuxna i grannskapet, t.ex. butiksinnehavaren eller fotbollstränaren, känner varandra och tillsammans följer barnens aktiviteter i samhället, är det mindre sannolikt att långvariga stressituationer uppstår. Samtidigt är det klart att det är en utmaning att uppnå detta i en stor skola.  

Forskningen ger stöd åt detta. Det nätverk som goda relationer mellan föräldrarna bygger upp förbättrar barnens välmående och framgång i skolan.

 

Hur kan vi stärka samarbetet mellan hem och skola?

Skolan kan spela en roll i stärkandet av  föräldragemenskapen  och kan underlätta skapandet av gemensamma spelregler. Men föräldrarna själva har också ett ansvar, vilket kräver insatser på samma sätt som alla andra människorelationer. Personligen, och av erfarenhet, tänker jag att denna investering är värd att göra.

Det kan handla om att komma överens om att ingen ska spela datorspel hemma efter klockan 20.00 eller att ingen ska cykla till skolan utan hjälm. Som förälder är det lättare för oss att sätta gränser för sitt eller sina barn och att vara konsekvent när vi vet att föräldrarna till våra barns vänner tänker lika.

Det är viktigt för barnens välbefinnande och via det för deras inlärning att föräldrarna känner varandra, litar på varandra och kan kommunicera med varandra i alla frågor. Och att alla arbetar för hela gemenskapens bästa, med empati.

I en sådan gemenskap är varje barns välbefinnande en hederssak för varje vuxen.

Och slutligen ska föräldrasamarbetet inte bara baseras på t.ex. en insamling av pengar till klassen, ett fenomen som vi säkert alla känner igen. Ett bra mål kan i stället vara att föräldrarna ordnar en gemensam kväll ute på stan. Eller gör som skolkören i gymnasiet i Korsholm: ordnar en  körhelg där även föräldrarna får vara med och sjunga.

 

Tes #3: Segregation måste förhindras

Vi har segregation på många plan i skolvärlden. Pojkar klarar sig sämre än flickor. Vissa skolor klara sig bättre än andra och elever med viss bakgrund har större utmaningar än elever med annan bakgrund. Skolshoppingen ökar och jämlikheten, grundvalen i vår grundskola är plötsligt inte vad den varit. Det här är problem vi inte kan blunda för.

I många västländer har multikulturalism varit en del av vardagen under en lång tid, men för oss finländare, som länge har levt i en förhållandevis homogent samhälle, är det ett nyare fenomen. Framtidens Finland kommer oundvikligen att vara allt mer mångkulturellt och redan nu finns det i vissa skolor barn från mycket olika bakgrunder.

Vi måste medvetet arbeta för att alla barn, oberoende av bakgrund, skall känna sig accepterade i skolan.

Särskilt i huvudstadsregionen är segregationen mellan skolor och stadsdelar påtaglig. Det för med sig sociala utmaningar. Men också eftersom framtiden är mångkulturell och våra barn mår bra av att möta olika människor redan i tidig ålder är det viktigt att segregation motarbetas. Den ”skolshopping” som har varit i rubrikerna under de senaste åren passar inte ihop den tanke om jämlikhet och  jämställdhet som har styrt utvecklingen av grundskolan i Finland i årtionden. Försvarsmakten har traditionellt spelat en viktig roll när det gäller att föra samman olika folkgrupper och skapa social kohesion, och jag tänker att skolorna har en liknande roll att spela i detta avseende.

Mångkulturalism medför dock oundvikligen utmaningar för undervisningen: Om ett barn har ett annat modersmål än finska eller svenska kan det inte undgå att påverka inlärningen. Flera lärare som arbetar i en mångkulturell skola har berättat för mig om de utmaningar som uppstår just på grund av barnens bristande språkkunskaper.

Som jag sade tidigare när jag skrev om kognitiva färdigheter och deras betydelse, är språkkunskaper nyckeln till att förstå och klara sig i världen. Därför är skolans främsta uppgift att se till att varje barn lär sig det skolspråk som hen väljer. Inte bara på ett tillfredsställande sätt, utan på ett bra sätt. Föräldrar till S2- och R2-barn har också en viktig roll att spela när det gäller språkinlärningen i skolan: det är viktigt att motivera och engagera hela familjen att arbeta mot ett gemensamt mål.

 

Hur kan segregation förebyggas?

Förhindrandet av segregation börjar med att man öppet och orädd tar emot de människor som flyttar till Finland och inte skapar områden där det bara bor invandrare eller människor med en viss inkomstnivå. Här har stadsplaneringen och bostadspolitiken en central roll. Det är också viktigt att vi arbetar för att integration sker på våra båda nationalspråk. 

För integrationen är det viktigt att barnen redan i skolan får möjlighet att bli vänner med ”infödda” finska barn och att de lär sig språket så snabbt som möjligt.

Lärarna söker aktivt efter metoder för att främja invandrarbarns inlärning. Förutom konkreta åtgärder som förnuftig stadsplanering och integrationspolitik är det särskilt viktigt att skapa ett allmänt klimat som bidrar till att förhindra segregation.

Vi vet alla att vi måste känna oss välkomna och trygga för att kunna anpassa oss till en ny miljö och kultur. Forskning visar att detta är en nyckelfaktor för lyckad integration.  Om man inte blir accepterad, varför skulle man då vilja bli en del av en grupp eller ett samhälle?

Hur vi bemöter barn och ungdomar, oavsett bakgrund, har betydelse för hur sedda och accepterade de känner sig.

Det är viktigt med utbildning i mångkultur och mångfald i vår småbarnsfostran och i våra skolor. På utbildningsministeriet kommer jag att inleda arbetet med en handlingsplan för jämlikhet och likabehandling. Genom den kommer vi att skapa konkreta verktyg för att främja jämlikhet och likabehandling under hela skolstigen.

Vi säkerställer också den s.k. jämställdhetsfinansieringen och förnyar stödet för lärande. Det är båda åtgärder som minskar segregering och utanförskap.

 

Tes #4: Barn knäcks inte av förväntningar

Ofta skyddar vi våra barn från alltför stora ansträngningar och besvikelser. I livet är få saker lätta och därför belönas vanligen flit. Besvikelse och frustration är en del av lärandet, för ju svårare saker blir, desto mer måste vi stå ut med obekväma situationer och en känsla av att vi inte kan kontrollera allting.

Sociala medier sprider ofta bilden av ”naturbegåvningar” och ”överpresterare”. Verkligheten är att vi genom historien oftast har passat in på Gauss kurva och precis som tidigare är antalet naturligt begåvade elever inte speciellt högt. Faktum är att det nästan undantagslöst krävs hundratals eller till och med tusentals timmar av hårt arbete och uthållighet för att lära sig något. Det handlar om  upprepning, som också kallas rutin.

Den ungersk-amerikanske psykologen Mihályi Csikszentmihályi är känd för sin Flow-teori. Enligt denna teori når människor ett tillstånd av flow när de uppgifter de får är tillräckligt utmanande, men inte överdrivet svåra. I detta flow-tillstånd lär sig människor också mest, vilket innebär att de just då är bäst som elever.

Vi måste hjälpa våra barn att hitta detta flow-tillstånd  genom att sätta ribban på lagom nivå i förhållande till deras förmågor.

Å andra sidan, som jag sa i min text ovan, är barn mycket olika som elever. Underpresterande beror sällan på bristande begåvning, utan på att ett barn eller en ung person inte kan ta till sig det som presenteras för dem.

I dagens skola försöker man identifiera barns särskilda behov på ett helt annat sätt än man gjorde för 50 år sedan. Förr antog man att alla barn är lika och speciella utmaningar förblev odiagnostiserade. Vi minns våra föräldrars berättelser om hur de som vänsterhänta barn tvingades bli högerhänta. Inte ens de mest uppenbara inlärningssvårigheterna, som till exempel dyslexi, uppmärksammades. Vi har kommit långt i detta avseende, och jag vill inte att vi i onödan målar upp en nostalgisk bild av skolan från förr.

Den reform av stödet för inlärning som snart kommer ges till riksdagen strävar till att säkerställa tillgången till individuellt stöd och att antalet personer som behöver stöd i klassrummet inte blir så stort att det hämmar inlärningen. 

 

Hur bygger vi upp modet att kräva mer av våra barn?

Den här frågan går också tillbaka till samarbetet mellan hem och skola.

Mina egna barn har haft olika inlärningsförmåga: det som har varit lätt som en plätt för en har varit jobbigt för en annan. När det är jobbigt hjälper det ett barn att veta att det är bra på något. Att känna igen sina egna styrkor hjälper när man hanterar besvikelser.

En stark självkänsla kommer från en känsla av att man räcker till: ”Jag duger precis som jag är.”

Vi föräldrar bör därför ha en så realistisk uppfattning som möjligt om vad vi förväntar oss av våra barn i förhållande till deras förmågor, och lita på att de kommer att hitta sin plats i världen, så länge de får tillräckligt bra kunskaper inom de områden där de har svårigheter. Omvänt måste vi ha modet att be dem att bli bättre och bättre på de uppgifter som vi tycker är lätta för dem att utföra.

Det är skolans uppgift att se till att barn när de lämnar grundskolan klarar av de grundläggande uppgifterna: att de kan ta till sig information, räkna i vardagen, fungera i grupp, att de har en sund självkänsla och har färdigheter och motivation att studera vidare. 

För att ett barn ska komma in i det tillstånd av “flow” som jag beskriver ovan måste vi kunna identifiera hens styrkor och svagheter och ge hen uppgifter som är anpassade till hens nivå. Uppgifter som är tillräckligt utmanande, men inte överväldigande. Barn mår inte bra om det är föräldrarna som gör läxorna.

 

Tes #5: Vi har goda förutsättningar att bli bäst i världen

Utan att för ett ögonblick bortse från de utmaningar som vår skola för närvarande står inför är grunden stark: våra lärares kompetens, och därmed vår skola, håller fortfarande en mycket hög standard i ett internationellt perspektiv.

Även om många saker i samhället förändras förblir människans grundläggande behov oförändrade. Jag är ingen beteendevetare, men min gissning är att vårt välbefinnande beror på enkla saker: att vara en del av ett team, att uppleva framgång och att vara så självständig som möjligt.

Skolan spelar en viktig roll när det gäller att kombinera dessa grundläggande individuella behov med samhällets behov.

Lärarna har fingret på våra barns och ungdomars puls. De har möjlighet att ur ett inlärningsperspektiv identifiera deras styrkor och svagheter och eventuella särskilda behov.

Vi föräldrar bör vara mottagliga för lärarnas observationer och feedback.

När hemmets och skolans roller i utbildningen är i balans har vi utmärkta förutsättningar att uppnå goda inlärningsresultat och bli bäst i världen. Och att visa att i en nordisk demokrati har alla barn, oavsett socioekonomisk bakgrund eller särskilda behov, jämlika möjligheter till högkvalitativ inlärning. 

 

Hur blir vi bäst i världen?

Mina teser 1-5  ger förhoppningsvis en del av svaren på denna fråga när det gäller undervisningsinnehåll och samarbetet mellan hem och skola.

Jag skulle dock vilja lyfta fram ett meddelande som jag fick från en lärare. Hen påminde mig om att lärare inte är en homogen grupp, utan att deras färdigheter och personligheter varierar. Jag tycker att detta är en viktig iakttagelse och den ger upphov till många tankar. Jag vill lyfta fram en av dem här i slutet av min artikel.

Varje lärares bakgrund är olika. Innehållet i deras “ryggsäckar” varierar beroende på deras livserfarenhet, personliga värderingar, utbildning och undervisningserfarenhet. Jag ser mångfalden som en självklar tillgång för både elever och lärare.

Jag hoppas att lärarna använder sina egna personligheter och livserfarenheter i sin undervisning på ett så modigt sätt som möjligt.

Vår lärarkår bär ett stort ansvar för våra barns och ungdomars utveckling. De befinner sig också i en maktposition i förhållande till våra barn, så förhållandet mellan makt och ansvar är närvarande varje dag. Rektorernas uppgift är att säkerställa att arbetsgemenskapen mår bra. Det ligger i det finländska samhällets intresse att lärarna har en god psykisk hälsa och att deras verktygsback är fulla av sådant som ökar deras möjligheter att lyckas i sitt arbete: en god arbetsatmosfär, bra undervisningsmetoder, fortbildning, ett gott samarbete med hemmet, en lön som känns rättvis och motiverande osv.

Som undervisningsminister och förälder vill jag tacka alla lärare för deras värdefulla arbetsinsats som, som jag konstaterar i denna text, har en stor samhällelig betydelse. Er arbetsplats är Finlands framtidsfabrik. 

Med dessa reflektioner önskar jag alla föräldrar och lärare lycka till.

 

Ge näring åt kreativiteten i skolan

/2 Kommentarer/i , , , /av

Idag inleder jag mitt arbete som undervisningsminister. Den väg som började med min första skoldag har varit både lång och kort. Och den första dagen minns jag fortfarande klart: Jag kommer ihåg hur min mamma väckte mig med ett glas apelsinuice, för det var en speciell dag. Jag kommer ihåg min gröna axelväska med vita kantband som jag köpt några dagar tidigare på Intersport i Grankulla. Jag kommer ihåg hur den doftade och penalen som låg inuti den. Jag kommer ihåg hur det kändes se mina nya klasskompisar som lätt skymdes av den långa skärmen på min skärmmössa. Jag kommer ihåg hur det kändes att svara på de frågor min lärare Asta ställde oss och hur det kändes att öppna skolboken för första gången. Ryggen knarrade lite. 

Jag tänker med värme på alla de lärare jag mötte under min skoltid. Och när jag tänker på dem, tänker jag inte på hur effektivt de plöjde genom läroplanen. Jag tänker snarare på deras person och vad de representerade. På allt de gav av sig själva. På hur de orkade med oss och hade tålamod också när vi kanske inte förtjänade det. 

Vi har alla våra personliga erfarenheter av skolan. Det ser läroplikten till. Jag hoppas att dessa personliga erfarenheter också för med sig ett intresse för det arbete vi gör på Undervisnings- och kulturministeriet. 

En uppgift formad av erfarenhet

Varje utbildningsminister bär med sig en ryggsäck full med egna erfarenheter. Dessa erfarenheter påverkar de frågor som hen betonar under sin mandatperiod. Själv har jag efter grundskolan och gymnasiet fått en högklassig utbildning vid arkitektavdelnignen vid Tekniska högskolan i Esbo, det som nu kallas Aalto-universitetet. Det som gör arkitektutbildningen speciell är att den präglas av en mycket stark blandning av teori och praktik. Det var under mina arkitektstudier som jag insåg värdet av att lära mig abstrakt tänkande och praktiskt arbete, sida vid sida. 

I de finska grundskolorna har man alltid lärt ut inte bara läsning utan också praktiska färdigheter, vilket är ganska unikt även i ett globalt perspektiv. Det här är värdefullt och något vi måste hålla fast vid. Jag är övertygad om att en mångsidig och tvärvetenskaplig utbildning främjar kreativiteten.

Som undervisningsminister vill jag tala om hur kreativitet är ett bränsle som skapar välbefinnande. 

Vad talar jag om när jag talar om kreativitet?

Kreativitet betyder olika saker för olika människor. För en person kan det betyda ett finurligt sätt att lösa en matematikuppgift, för en annan förmågan att skapa en frisyr som får människor att haja till. 

Det finns inte specifika “kreativa” branscher. Alla branscher är kreativa. 

Kreativitet är att hitta lösningar som inte baserar sig på färdiga modeller eller formler. Kreativitet betyder att man ifrågasätter inlärda mönster. Man kopplar ihop olika saker fördomsfritt och är inte rädd för att misslyckas. 

Som undervisningsminister är de här frågorna jag måste ställa mig: Hur kan vi hjälpa våra barn att bygga ett gott självförtroende och en vilja att experimentera och skapa? Hur kan vi sporra dem att se och utnyttja sina egna styrkor så att de får upplevelser av att lyckas som i sin tur skapar mer vilja att försöka och skapa? Hur kan vi odla social kompetens som hjälper dem att få andra att villa lösa problem och utmaningar tillsammans med dem? Hur kan vi hjälpa dem att bibehålla sin barnasjäl så att det cyniska inte tränger in och utestänger skaparglädjen och experimentlustan? Hur kan vi stärka banden mellan generationerna så att ackumulerad information strömmar genom dem och vidare in i framtiden? 

Varför är det så viktigt att ge näring åt kreativiteten?

Kreativiteten är en kritisk framgångsfaktor för vårt samhälle eftersom, för att citera Herakleitos, det enda som är konstant är förändring. I varje stund och ögonblick behöver vi nya insikter och infallsvinklar för att tackla nya problem och utmaningar, utan att glömma vår historia och våra rötter. 

Kreativiteten är en positiv kraft. Vi kopplar den till de upplevelser vi haft som barn. Leken är fri och obegränsad. Den får sin näring ur fantasin som är gränslös. Vid sidan av “homo sapiens” bor “homo lundens”, den lekande människan. Skolans uppgift är att se båda dessa sidor. 

Det samhälleliga beslutsfattandet skall inte bli normativt på ett sätt som begränsar kreativiteten. Det här gäller allt från hur elever lär sig, hur lärarens arbete ser ut, hur läroplanen utformas och förvandlas till lektioner och det dagliga livet i skolan. 

Jag har med mig mina egna erfarenheter från min skolstig och mina fem barns skolstigar. Men jag vet inte hur det är att vara en lärare i grundskolan eller på det andra stadiet och därför har jag inte färdiga svar på frågan om hur vi på bästa sätt håller barns kreativitet vid liv och stärker den. Därför kommer jag regelbundet att träffa lärare i mitt arbete. Min och mitt ministeriums uppgift är att bedöma hur vi på bästa möjliga sätt kan stöda lärarna i sitt arbete så att kreativitetens rötter växer sig starka i skolan. 

 

Adlercreutz vald till Svenska folkpartiets nya partiordförande

/0 Kommentarer/i , , /av

Europa- och ägarstyrningsminister och tredje periodens riksdagsledamot Anders Adlercreutz har idag med 183 röster valts till ny partiordförande för Svenska folkpartiet på partidagen i Helsingfors.

– Jag är enormt glad och tacksam för det stora stöd och förtroende som jag fick idag av partidagen, säger SFP:s nyvalda partiordförande Anders Adlercreutz. 

– Jag vill rikta ett stort tack till alla som stött mig i ordförandekampanjen, och ett speciellt tack vill jag rikta till min familj för allt stöd.

– Nu finns en beställning på SFP:s politik. Då andra partier åker ut mot kanterna är vår spelplan är öppen. För att vi också i fortsättningen ska kunna stå upp för allt det som är viktigt för oss – ett öppet, tolerant samhälle och ett tvåspråkigt Finland – behöver vi ett starkt mandat av våra väljare och det ska vi ta sikte på. Nästa år har vi ett kommunalval och ett välfärdsområdesval och det jobbet börjar nu. 

I sitt tal tackade Adlercreutz sina medkandidater Otto Andersson och Henrik Wickström för en god kampanj och avgående partiordförande, SFP:s färska EU-parlamentariker Anna-Maja Henriksson för hennes åtta år som ordförande. 

Till SFP:s vice ordförande valdes Ramieza Mahdi, Silja Borgardsóttir Sandelin och Sandra Bergqvist

Mera information: Specialmedarbetare Crista Grönroos, 050 441 4257

Linjetal på SFP:s partidag 2024

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Bästa partidag, bästa SFP:are, bästa vänner,

Vad är det som får en SFP:are att gång på gång gräva fram tältet ur garaget, ladda in det i bilens baklucka och åka iväg till närmaste butik för att igen möta människor och berätta vad det är som SFP vill göra för det allmänna bästa?

Inte är det alltid tacken. För vi alla här i salen vet att man inte alltid får ett tack.

Det är något annat.

Det är en vilja att bära ansvar.

En vilja att göra livet lite bättre för dem man har runtomkring sig.

Frivillig aktivism är en mystisk kraft.

Det är grunden till all politisk verksamhet. Det är orsaken till att vi sitter här idag. Att vi använder ett alldeles utmärkt sommarveckoslut till att sitta inne i en mötessal och diskutera politik.

För vi vill bära ansvar. Vi vill bära ansvar för det gemensamma.

Det har inte varit ett lätt år. Regeringssamarbetet har prövat oss och jag vet att det här i salen finns åsikter både för och emot. Det ska vi inte vara rädda för det att vi kan, och vågar, vara av olika åsikter är också en del av det som gör oss till SFP.

Det som varit avgörande, är frågan om var vi kan ha mest inflytande. Var kan vi bäst bära ansvar för Finland, var hörs vår röst bäst.

Bästa vänner,

Vi har alla olika vägar i livet och in i politiken. Somliga av oss har varit med sen tonåren. Andra, som jag, har kommit med senare.

Starten för mitt politiska engagemang kom under en tågresa i september 2012, när Annika från partikansliet frågade om jag ville ställa upp i kommunalvalet.

När jag kom med i politiken arbetade jag som företagare och arkitekt. Arbetet vid ritbordet och i fullmäktigesalen är mer lika än man skulle kunna tro.

Som arkitekt tar man fram lösningar. Man ska sälja sin idé och få alla med på en gemensam vision. Det handlar om att förstå hur människor fungerar och vad som behövs i vardagen. Om att förhandla, och finna sig i att målet kanske inte nås om ett år, utan om fem eller tio. Och det handlar om att bära ansvar för slutresultatet, för det gemensamma.

Jag njuter av diskussioner med dem som tycker annorlunda. Det ger mig alltid nya perspektiv och insikter – och har lärt mig att förstå andra bättre.

Det är också det vi behöver nu. Vi behöver lära oss av varandra. Vi måste bli mycket bättre på att utnyttja de styrkor och all den kunskap vi har i vår rörelse. Vi ska inte blunda för utmaningarna, men vi ska framförallt se möjligheterna.

Kära vänner,

SFP är mitt parti för här får jag bära ansvar på, och för, mitt eget språk. SFP är mitt parti för att jag är företagare, för att jag tror på en ansvarsfull ekonomisk politik, för att jag vill värna om skolan, för att jag tror på närservice, jämställdhet och demokrati.

SFP är mitt parti eftersom vi inte drar en skiljelinje mellan säkerhet och medmänsklighet. Eftersom vi förstår att det finns nyanser, att allt inte är svart eller vitt.

Haluni lähteä mukaan politiikkaan kasvoi yhteiskunnallisen polarisoitumisen lisääntyessä. Halusin olla vastavoima. Halusin edustaa ratkaisukeskeistä ja ihmiskeskeistä politiikkaa. Ja tätä haluan myös RKP:n politiikan edustavan. Mahdollisuuksia ja yhteisöllisyyttä.

Det som började år 2012 har lett till att jag nu står här. Under årens lopp har jag gång på gång inspirerats av er och det vi gjort tillsammans. Jag vet att vi, tillsammans, kan göra Finlands mest framgångsrika politik.

Bästa vänner,

Under den här ordförandekampanjen har jag haft möjlighet att träffa de flesta av er som sitter här idag. Jag har hört om oro och problem, men också om framtidstro och lösningar.

Jag har hört om hur en kommun med 2 000 invånare visst kan klara sig hur bra som helst, fast räknenissarna säger att det inte ska vara möjligt. Jag har hört om företag som började med att tillverka en enkel liten produkt och som nu är globala ledare – för att man ville och vågade. Jag har träffat lärare som brinner för sin skola och ger allt för sina elever,  människor som öppnat sina hem för folk som flytt kriget. Växthusodlare som tagit fram lösningar som sparar både energi och pengar, och anställda inom äldrevården som ser till att alla får den vård de är värda.

Vi inte bara talar om bildning, skola, vård, omsorg, företagsamhet, medmänsklighet och ansvar. Vi SFP:are runt om i Finland lever ut våra värderingar i vårt dagliga liv. Det är just det här som är Svenska folkpartiet. Det är precis det här Finland behöver.

Min farmor brukade säga att vi ska göra det som är rätt, och inte det som är lätt. Det här kunde lika bra vara SFP:s valspråk.

Hyvät ystävät: Politiikan pitää olla mahdollisuuksiin tarttumista, ei pelkoihin takertumista. Suomalaiset eivät kaipaa lisää vastakkainasettelua, vaan tulevaisuuskestäviä ratkaisuja. Me tarvitsemme positiivista viisautta. Juuri tämä on RKP:n ydin. Tämä on se syy miksi RKP:tä tarvitaan.

This is also why I stand here today. Because I know that our politics are tried and tested. I know that we have answers to the problems we face in today’s world.

För att veta vart man är på väg, måste man veta varifrån man kommer.

Och vi vet.

Det är bara Svenska folkpartiet som i alla lägen står upp för ett tvåspråkigt Finland, för den svenska servicen. Det är bara SFP som i alla lägen värnar om våra livsviktiga institutioner. Det här sitter i vårt DNA, det är en bestående del av oss.

För att också i fortsättningen kunna försvara allt det här måste vi ha ett starkt mandat. Ju starkare vi är, desto bättre kan vi försvara våra värderingar och vår kärna: Ett öppet, tolerant samhälle och ett tvåspråkigt Finland. Det här är en positiv och inspirerande utmaning.

Orsaken till att vi som parti inte känner oss riktigt bekväma idag är att övriga partier åkt ut mot kanterna. Här har vi vår möjlighet – för vår spelplan är plötsligt öppen.

Vårt jobb, och här behövs vi alla, är att kunna berätta om vår politik, vår vision, våra värderingar. Många säger att de kunde tänka sig att rösta på oss. I mätning efter mätning är vi ett av de mest populära alternativen för väljare.

Vi har det bästa utgångsläget ett politiskt parti kan ha. Vi behöver inte ändra på våra värderingar eller vårt innehåll. Vi måste göra vår politik synlig.

Bästa partidag,

Jag tar avstånd från en sådan politik som vill bygga en motsättning mellan stad och landsbygd.

SFP är representerat både i kommunstyrelsen i Korsnäs och i stadsstyrelsen i Helsingfors. Och så ska det vara.

Jag ser framför mig ett SFP som är modigare än vi är idag. Som tar plats. Som alltid står emot populism och polarisering. Som är speciellt bra på att ta hand om alla som är med i vårt parti och som får nyfinländare att känna sig hemma. Som leder via sitt exempel och som kan förnya sättet man gör politik på. Ett SFP där vi arbetar för varandras regioner. Ett parti som har flera mandat i flera valkretsar.

Vi ska vara ett parti som påverkar på riktigt, ett parti som på bästa sätt bevakar våra intressen och värderingar.

Hyvät ystävät: Pelikentän muuttuminen tarjoaa RKP:lle mahdollisuuden. Muiden puolueiden ajautuessa ulos reunoille me olemme Suomen ainoa, uskottavasti liberaali keskustaoikeistolainen puolue.

Bästa vänner,

Anna-Maja har lett partiet framgångsrikt under 8 år, i två regeringar och under utmanande omständigheter. Anna-Maja, ett stort tack för allt du gjort för partiet.

Under den här ordförandekampanjen har Henrik, Otto och jag rest runt och träffat en mängd engagerade SFP:are. Den framtidstro och det engagemang ni visat, det har imponerat. Kampanjen har gjort gott för partiet, och stämningen har varit god.

Jag vill passa på att tacka mina medkandidater och er alla för det.

Nu står jag här och ber om ert förtroende att leda vår folkrörelse.

Bästa vänner: Dagen gryr. Tältet grävs fram igen och packas ner i bilen. SFP är som vanligt först av alla på plats på kampanjfältet.

För sådana är vi. Vi vill bära ansvar.

Svenskfinland behöver er. SFP behöver er. Och Finland behöver ett starkt SFP.

Tack.

Om skogen, vården och maten

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Det här veckoslutet väljer Svenska folkpartiet en ny ordförande. Jag ser fram emot att träffa alla partidagsdelegater och andra deltagare och fortsätta de diskussioner som förts under vårens lopp ute på fältet runtom i Svenskfinland.

Svenska Yle har idag publicerat en artikel där de jämför oss ordförandekandidater och några av våra svar i valkompassen inför riksdagsvalet 2023. De har lyft fram frågor som berör till exempel krav på språkkunskaper, stödet för köttproduktionen och hur vi ser på skogspolitiken i Finland. 

Eftersom valkompasser är menade för att hitta skillnader mellan olika kandidater tänkte jag här öppna upp hur jag resonerat i mina svar. Det brukar dessutom vara svårt att ge ett komplett svar i en valkompass, ofta därför att de givna svarsalternativen inte möjliggör att beakta nyanser.

Det är självklart att man ska få vård på sitt modersmål. Då det handlar om patientsäkerhet måste tillräckliga språkkunskaper kunna garanteras. När man är sjuk ska man få tala sitt modersmål. Det är ändå en realitet att vi lider av brist på arbetskraft inom vårdsektorn, samtidigt som vi vet att integration av nyfinländare bäst sker via arbete. Via jobbet lär man sig också språket. Därför tror jag att det i vissa uppgifter inom vården är möjligt att se över språkkraven. Det betyder inte att man i fortsättningen inte ska få vård på svenska eller finska, utan att vi ger en möjlighet för en nyinflyttad att också förbättra sina språkkunskaper i jobbet. Inom vårdsektorn finns flera assisterande uppgifter som man kan börja med medan man förbättrar sina språkkunskaper. Jag tror att det är möjligt att kombinera dessa, men eventuella förändringar ska förstås granskas noggrant.

SFP har också tidigare lyft upp att kraven på kunskaper i finska ofta är så höga att de kan gör det svårt för svenskspråkiga att få anställning. Det är också ett problem vi behöver se närmare på.

Den inhemska matproduktionen är helt central för vår försörjningsberedskap och överlag för livskraften i vårt samhälle. Vi har en ren och hållbar matproduktion i Finland och den behöver vi också framöver. Därför behövs åtgärder för att förbättra primärproduktionens lönsamhet – bara så kan vi garantera att vi har matproduktion i Finland också i framtiden. Om man vill köpa kött från andra sidan jorden, fårkött från Nya Zeeland eller biffar från Brasilien, så ska man förstås få göra det, men jag tycker det är helt naturligt att använda till exempel beskattning för att styra konsumtionen mot producenter i Närpes, Korsholm, Pargas eller Raseborg istället. Det är klokt både för miljön, klimatet och vår egen självförsörjning.

I en situation där vi har hållbar och lokal köttproduktion i Finland är det bakvänt att importerat kött från fjärran länder kan säljas billigare än vårt närproducerade kött. Så länge deras höga koldioxidavtryck inte på något sätt syns i priset har de en fördel jämfört med inhemsk produktion. Det bör åtgärdas.

Som skogsägare är det självklart för mig att vi ska ta hand om vår skogar och få den att växa bra. Det är bra både med tanke på att vi behöver ett fortsatt skogsbruk och att vi på grund av klimatuppvärmningen behöver stärka vår kolsänka. Det här kan vi uppnå genom en aktiv skogsvård som ökar skogens tillväxt – här finns det många åtgärder man kan ta till. Samtidigt behöver vi värna om den biologiska mångfalden – som är viktig också med tanke på vår matproduktion – och t.ex. från EU kommer krav om att vi ska skydda en del av vår skog. Här behöver vi hitta en balans. Vi ska skydda de allra värdefullaste skogarna på statlig mark och via Metso-programmet erbjuda samma möjlighet för privata skogsägare. Här är respekten för privat ägande en central fråga. Skydd på privat mark ska vara frivillig och den ska kompenseras. Detta har vi arbetat för också i denna regering. Genom aktiva skogsvårdsåtgärder som ökar skogens tillväxt kan vi fortsätta använda skogen som vi gjort idag.

Helt som inom andra sektorer är det viktigt att ta fram marknadsmässiga mekanismer som stöder vår strävan: Jag hoppas att vi kan utveckla en modell enligt vilken skogsägarna får kompensation för den sänka de upprätthåller. Vi behöver inte bara en utsläppsmarknad, utan också en marknad för biologiska och tekniska sänkor.

SFP ska vara partiet som inte bygger skiljelinjer mellan stad och landsbygd. Vi ska också vara speciellt bra på att ta fram lösningar som ger ren och närproducerad mat den konkurrensfördel som den förtjänar. Och vi ska aktivt arbeta för att alla ska få vård på eget modersmål.

 

Vi måste göra vad som än krävs för att stärka EU:s konkurrenskraft

/0 Kommentarer/i /av

EU står inför starka ekonomiska motvindar. Med sårbara leveranskedjor, höga energikostnader och betydande investeringar som krävs för att nå nettonoll har EU nått en punkt där vi inte har råd att ignorera våra konkurrenskraftsproblem.

För att hantera pandemin och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har EU:s politiska åtgärder ofta varit snabba, men också kortsiktiga. På många sätt är detta naturligt – när det brinner måste man först släcka elden.

Det finns inga snabba lösningar på vår långsiktiga konkurrenskraftskris. Även om det kan ha varit nödvändigt att lätta på reglerna för statsstöd under pandemin, skulle det slita sönder vår inre marknad om vi öppnande dörren permanent för en europeisk flodvåg av statliga stöd. Att göra så är dessutom inte ett hållbart sätt för EU att konkurrera med USA eller Kina, vars finansiella muskler för stöd överstiger till och med de största europeiska ekonomiernas.

I stället för att spela med någon annans regler måste EU bygga på sina egna styrkor – i synnerhet den inre marknaden, en ambitiös handelspolitik och en öppenhet för att anamma nya innovationer snabbt och brett. Kort sagt behöver vi en EU-strategi för konkurrenskraft som inte bara reagerar på rörelser i de andra stora ekonomierna.

Vi anser att utgångspunkten för en sådan strategi måste vara att öka produktiviteten. Om vi inte kan producera mer per timme och per person med hjälp av innovationer kommer arbetstillfällena att flytta bort och EU riskerar att bli ett enormt museum för föråldrad industri.

Därför är det synnerligen oroväckande att den genomsnittliga produktivitetstillväxten i EU har varit svagare än i andra stora ekonomier i nästan 30 år. Samtidigt investerar vi mindre i forskning och utveckling än man gör i USA, Kina, Japan och Sydkorea.

Detta innebär att EU förlorar mark när det gäller innovationer, produktion och användning av teknik som artificiell intelligens, kvantdatorteknik och bioteknik. Eftersom många av dessa tekniker har både civila och militära tillämpningar kan vårt konkurrenskraftsunderskott också leda till ett säkerhetsunderskott.

Sverige och Finland kommer därför att arbeta intensivt för att se till att konkurrenskraften står i centrum för den strategiska agenda som stats- och regeringscheferna kommer att anta vid Europeiska rådets möte i juni och som kommer att vägleda den tillträdande kommissionens arbete.

Vi anser särskilt att följande frågor måste tas upp:

  • Förnya den inre marknaden. För att citera Hamlet har önskan om att fördjupa den inre marknaden ”iakttagits mer genom att strida mot den än genom att följa den”. Avsaknaden av en övergripande tillväxtstrategi för större delen av denna mandatperiod har bara bidragit till våra problem.

Nästa kommission måste anta en kraftfull agenda för bättre lagstiftning. I det här sammanhanget är kommissionens löfte nyligen om att minska rapporteringskraven för företag med 25 procent på EU-nivå viktigt – som ett första steg. Dessutom måste kommissionen leva upp till sitt löfte att genomföra ”konkurrenskraftskontroller” av all ny EU-politik och ta hänsyn till den inverkan som den samlade mängden EU-lagstiftning har på företag. Målet måste vara att göra EU till den bästa platsen i världen för att starta och driva företag.

  • Mobilisera privat kapital. Om vi menar allvar med att skapa högteknologiska, nettonollsamhällen som kan skydda våra säkerhetsintressen måste vi mobilisera enorma mängder privat kapital. Det är det enda sättet för oss att flytta resurserna till mer produktiva och innovativa sektorer i ekonomin.

Det innebär att arbetet med att skapa en kapitalmarknadsunion för att underlätta gränsöverskridande investeringar måste påskyndas. Mycket arbete måste också göras på medlemsstatsnivå, där kapitalmarknaderna ofta är för små. Medlemsstaterna måste därför göra sitt för att förverkliga en kapitalmarknadsunion genom att skapa bättre incitament, genom exempelvis skattelättnader och pensionsfonder, för att låta besparingar komma till produktiv användning. Vilande sparkonton innebär en vilande ekonomi.

  • Handel för att stärka vår röst i världen. Som EU:s före detta brexitförhandlare Michel Barnier nyligen konstaterade är den inre marknaden den enda anledningen till att USA och Kina respekterar EU.

Mot denna bakgrund är en aktiv och öppen handelspolitik bra för EU:s geopolitiska ställning i världen och för våra ekonomier. Genom att ingå handelsavtal med fler partner över hela världen minskar vi riskerna och vårt beroende samtidigt som vi ser till att vi får inflytande. Ännu en mandatperiod med bara en eller ett fåtal avslutade handelsförhandlingar skulle undergräva EU:s globala roll. I stället måste vi driva på förhandlingarna med partner som Mercosur, Australien och Indien.

  • En ”grön giv” som ger mer. Nu när den gröna given och EU:s klimatpaket Fit for 55 har nått mållinjen i lagstiftningsprocessen måste vi fokusera på två saker i framtiden: en korrekt implementering och att stärka affärsmöjligheterna som den gröna omställningen ger.

Det är särskilt viktigt att vår gemensamma lagstiftning öppnar dörren för alla koldioxidneutrala energikällor – inklusive kärnkraft, hållbara och cirkulära bioekonomilösningar och lagring av koldioxid. Till exempel krävs det klarhet i lagstiftningen för att skapa förutsättningar för investeringar i permanenta negativa utsläpp genom avskiljning och lagring av koldioxid från bioenergi (BECCS). För att nå våra klimatmål måste vi vara agnostiker, inte dogmatiker, och ta vara på alla fossilfria energislag.

Det är välkänt att ECB:s ordförande Mario Draghi för tolv år sedan konstaterade att ECB var redo att göra ”vad som än krävs” för att rädda euron. Nu har samme Draghi fått i uppdrag att skriva en rapport om EU:s framtida konkurrenskraft, som ska publiceras tidigt i sommar.

Oavsett hur förslagen till sist ser ut efter att valet till Europaparlamentet i juni skett så hoppas vi att ”vad som än krävs”-andan genomsyrar EU:s konkurrenskraftsagenda nästa mandatperiod. Vi har ingen tid att förlora för att rädda vårt välstånd, vår tillväxt och våra framtida arbetstillfällen.

Anders Adlercreutz, Europa- och ägarstyrningsminister, Finland

Jessika Roswall, EU-minister, Sverige

Niinistö borde välja sina fiender bättre

/0 Kommentarer/i , /av

Europaparlamentariker Ville Niinistö från De Gröna har de senaste dagarna riktat hård kritik mot SFP, både på sociala medier och nu också i en insändare (HBL 23.5).

I en demokrati behöver man kunna komma överens över partigränserna om man vill få saker gjorda. De Gröna väljer ändå att attackera SFP, som i många frågor när det gäller demokrati och försvarandet av rättsstaten tänker lika på ett europeiskt plan. Vi vet alla att dessa frågor utmanas i dagens Europa. Niinistö säger att SFP är del av problemet. Jag skulle snarare säga att det Niinistö håller på med i sin kampanj är en del av problemet. Genom att Niinistö av inrikespolitiska skäl försöker försvaga SFP riskerar han att bidra till att populisternas inflytande ökar. Vi behöver en starkare, inte en svagare grupp i den politiska mitten i Europaparlamentet.

Jag är övertygad om att en stor del av Niinistös väljare är tacksamma över att SFP finns representerade i Europaparlamentet. De gröna borde fokusera sin kampanj på att lyfta sina egna kandidater. Vill man föra negativ kampanj borde man välja partier att attackera som inte delar ens egna värderingar.

Niinistö skriver om EU:s restaureringsförordning. Ordförandelandet Belgien valde att dra tillbaka förslaget eftersom det saknades tillräckligt stöd. Finland var ett av många länder som inte stödde förslaget. Finland hade flera reservationer till innehållet, och trots att det blivit betydligt bättre efter SFP:s Nils Torvalds ihärdiga arbete i höstas kunde Finland inte stödja den version som ordförandelandet Belgien lade fram. Målsättningen är ändå att arbetet fortsätter och att förordningen kommer upp i en bättre version. Den är ingalunda död och begraven.

Niinistö lyfter också upp att anslagen för natur och miljöskydd är mindre under denna period. De är mindre, till stor del eftersom de gavs som temporära, tillfälliga satsningar av den förra regeringen där både SFP och De Gröna satt med. De var temporära, eftersom regeringen, där De Gröna också bar ansvar, upplevde att de inte kunde göras bestående.

Jag är övertygad om att en stor del av också Niinistös väljare håller med om att det är bättre för Finland att SFP finns representerat också i nästa parlament. Som väljare är det ändå du som avgör, så kom ihåg att rösta.

Visst har det en betydelse om vi har en MEP eller inte

/0 Kommentarer/i , /av

Har det en betydelse om ett parti har en röst av 720 i Bryssel? Har det en betydelse om SFP har en Europaparlamentariker eller inte?

Svaret på denna fråga är enkel: klart det har.

Nils Torvalds arbete är ett klart bevis på detta. Sällan har en person haft så stor betydelse på specifika politiksektorer inom EU: miljöpolitiken, skogspolitken och energipolitiken har alla ett starkt avtryck av Torvalds och SFP:s politik.

När jag träffar kommissionärer, politiker eller tjänstemän i Bryssel stöter jag ofta på samma konstaterande: Du är från Finland, känner du Nils Torvalds? Och detta utan man kopplar ihop oss som partikollegor.

Sådant är Torvalds avtryck i Bryssel.

Så visst har det betydelse om vi har en MEP eller inte. Det har all betydelse för att vi skall vara ett relevant, nationellt betydelsefullt parti. En stor del av den lagstiftning som vi behandlar i riksdagen är tillämpningar av beslut som fattas i Bryssel. Också därför är det livsviktigt för ett parti att ha den kontakt vi har haft.

Många av de stora globala frågorna kan inte lösas utan ett starkt och fungerande EU. Och, med facit på hand, kan man säga att ett fungerande EU gagnas av att det finns en SFP-MEP i leden.

Den kommande kommissionen och det kommande parlamentet kommer att ha en diger uppgift. Som jag ser det står vi ett vägskäl i flera viktiga frågor.

EU måste se över sin konkurrenskraft. Vi måste stärka den inre marknaden och stärka det som är grundorsaken till att ett exportberoende land som Finland gagnas av vårt medlemskap. Det här har en avgörande betydelse också för att ens en del av de projekt som väntar på att förverkligas i Finland – 260 miljarder inalles, enligt EK – skall hitta ett hem hos oss. Det här har en speciellt stor betydelse för Österbotten, vår exportkust.

Samtidigt är det klart att konkurrenskraften också måste bygga på att det är så lätt som möjligt att investera och vara företagare. Det betyder att vi också måste se över all den reglering som ibland medför gott, men som ofta också medför en stor arbetsbörda för de som investerar, innoverar och producerar.

En annan viktig fråga är säkerheten. Som Europaminister är det beklämmande att följa med hur olika länderna inom EU förhåller sig till den existentiella kris Europa i dag bevittnar. Om vi inom EU inte kan se stundens allvar och inte producerar och levererar den hjälp Ukraina behöver så är detta bygge i sin helhet hotat. Och det kan vi inte acceptera.

Och sen kanske den mest avgörande frågan för att detta bygge ska fungera: Om vi inte inom EU följer samma regler så eroderas förtroendet för unionen. Det är oacceptabelt att ett land kan hålla 26 länder som gisslan i beslutsfattandet som Ungern gjort. Ett EU i vilket inte alla länder följer rättsstatsprincipen, men som till stor del baserar sig på en tanke om gemensamt ansvar och en fördelning av våra gemensamma resurser, kan inte fungera effektivt. Rättsstatsprincipen måste följas av alla.

Och i alla dessa frågor visar SFP väg. I alla regeringskoalitioner gör SFP den finländska politiken bättre. Och en driftig SFP-parlamentariker kan på ett avgörande sätt göra EU till en starkare och bättre aktör.

Den så kallade Brysseleffekten kan leda till att stärka våra värderingar och EU:s inflytande stärks globalt. Men för att den skall fungera så bra som möjligt behövs en SFP-effekt i Bryssel.

Insändaren är publicerad i Vasabaldet 22.5.2024.

Tal på Europadagen | Eurooppa-päivän puhe

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Hyvät ystävät, bästa vänner,

I år firar vi Europadagen några dagar i förskott eftersom det är helg på torsdag, men det är absolut inget problem – som Europaminister är jag kanske lite jävig, men jag tycker att vi kunde fira Europa-vecka, eller varför inte Europa-månad! För Europa är något som det verkligen är värt att fira.

Finland har varit medlem av den Europeiska unionen i snart 30 år, och nästa år blir det jubileumsfirande. Det betyder samtidigt att EU-Finland är det enda Finland man känner till. Medlemskapet har på många sätt blivit en del av vår identitet. För många är det att Finland är medlem av EU en självklarhet.

On hienoa, että Suomi on asettunut osaksi suurempaa joukkoa maita, joita yhdistää maantieteellisen sijainnin lisäksi yhteinen arvopohja ja halu turvata alueellamme rauha sekä halu rakentaa vaurautta. Samalla suhtautuminen jäsenyyteen itsestäänselvyytenä voi olla myös hieman riskialtista: nykymaailmassa on tärkeää muistaa, että hyvää kannattaa oikeasti puolustaa ja vaalia. Viime vuosien aikana olemme saaneet useita muistutuksia siitä, että emme loppujen lopuksi voi pitää mitään itsestäänselvyytenä. Kaikki voi myös muuttua.

Ennen kuin Suomi liittyi Euroopan unioniin, järjestettiin kansanäänestys, jossa kysyttiin yksinkertainen kysymys: Tulisiko Suomen liittyä EU:hun vai ei?

Käytiin kampanjoita puolesta ja vastaan, ja me suomalaiset saimme käydä vaaliuurnilla kertomassa mielipiteemme. Vuosi oli 1994 ja olin itse silloin Erasmus-vaihto-opiskelijana Barcelonassa. Elin eurooppalaista unelmaa. Opiskelin arkkitehtuuria, opettelin espanjaa ja haaveilin rajattomasta maailmasta, täynnä mahdollisuuksia. Aika lailla siis sellaisesta maailmasta, jonka EU-jäsenyytemme myötä meille suomalaisille avautuikin. Minulle valinta oli tuolloin yhtä selvä kuin se on tänään: Suomen paikka ja Suomen etu on EU:ssa. 

Ennen kuin olimme EU:n jäseniä, Eurooppa oli täynnä rajoja. Ei ollut euroa, vaan kaikilla mailla oli oma valuuttansa, jonka vaihtokurssi vaihteli päivittäin. Matkustaminen ja liikkuminen oli täysin erilaista kuin nykyään. Passintarkastukseen piti jonottaa siellä ja täällä, tuotteen tilaaminen toisesta maasta oli hankalaa, ja toiseen maahan muuttaminen työn tai opiskelun vuoksi oli monimutkaista. Maailma oli yksinkertaisesi mutkikkaampi paikka.

Ei myöskään ole kovin montaa vuotta siitä, kun piti varmistaa, että matkapuhelimen verkkovierailutoiminto oli kytketty pois päältä, kun matkusti toiseen Euroopan maahan. Se, että liittymämme nykyään toimivat automaattisesti ja ilman lisäkustannuksia ympäri EU:ta tuntuu itsestäänselvyydeltä, mutta näin ei ole aina ollut.

Totumme nopeasti siihen, että asiat toimivat ongelmitta riippumatta siitä, missä olemme. Joskus on hyvä miettiä, miksi näin on. Näin Eurooppa-päivän alla meillä on mielestäni erityisen hyvä syy pysähtyä hetkeksi iloitsemaan siitä, mitä kaikkea EU on meille antanut.

Euroopan unioni perustettiin aikoinaan siksi, että Euroopassa haluttiin säilyttää rauha. EU on siis rauhanprojekti. Vaikka me unionin jäsenmaat olemme onnistuneet rauhan vaalimisessa, aivan EU:n rajan toisella puolella on sota. Sen ainoa syypää on Venäjä. Sota ja väkivalta on saatava loppumaan – ja se onnistuu parhaiten yhteisin ponnistuksin. Siksi EU:lla on tärkeä rooli myös naapurimaissamme. EU:n rajojen ulkopuolelle jäävät maat elävät Venäjän jatkuvan paineen alla. On hybridivaikuttamista, miehitystä, ja jopa avointa sotaa. Siksi työskentelemme EU:n laajentumisen edistämiseksi. Siksi meidän on autettava Ukrainaa niin kauan, kunnes ukrainalaiset voittavat sodan Venäjää vastaan. Ja siksi meidän on työskenneltävä sen eteen, että niin Ukraina kuin muut EU:n ehdokasmaat voivat edetä jäsenyyspolullaan ja tehdä tarvittavat uudistukset sekä täyttää vaadittavat kriteerit, jotta EU-jäsenyys voisi aikanaan toteutua.

EU muodostaa myös maailman suurimmat sisämarkkinat. Tämä tarkoittaa, että me voimme päätöksillämme ja toimillamme oikeasti vaikuttaa ympäröivään maailmaan. Kun me EU:ssa esimerkiksi asetamme tiettyjä standardeja, muun maailman on sopeuduttava ja muututtava. Siksikin toimivista sisämarkkinoista on pidettävä huolta. Ne ovat EU:n vaikuttavuudesta perusta. Ja yhtä lailla meidän on jatkettava yhteisten arvojemme, kuten oikeusvaltioperiaatteen ja ihmisoikeuksien edistämistä niin EU:ssa kuin globaalisti. Yleisestikin EU:n toimintakyvystä on huolehdittava, jotta EU myös tulevaisuudessa toimisi mahdollisimman hyvin.

Joten kysymys siis kuuluu, frågan lyder: vad kan du och jag konkret göra för att EU ska bli ännu bättre?

I år är svaret mycket enkelt: rösta i EU-parlamentsvalet! Och givetvis så, att du ger din röst till en kandidat vars målsättning är att utveckla EU i en bättre riktning.

Vi finländare har ett gott rykte i EU: vi anses vara pragmatiska och lösningsinriktade. Därför har vi också ett större inflytande i EU än vad vår storlek eller antal EU-parlamentariker direkt skulle medföra. Många finländska EU-parlamentariker har med sitt arbete visat att de på riktigt har en möjlighet att påverka saker i sådan riktning att slutresultatet är bättre för Finland – och hela EU. Genom att rösta kan du och jag påverka det att sådana krafter också finns representeraade i nästa parlament.

Och ännu till slut, vielä lopuksi: Toisin kuin monet vaalikoneet vihjailevat, niin EU:n etu useimmiten on myös Suomen etu. Nämä eivät ole ristiriitaisia asioita. Kun EU kehittyy ja vahvistuu, Suomenkin asema paranee. Ja vastaavasti, kun Suomen jälki ja painoarvo EU:ssa kasvaa, EU kehittyy parempaan suuntaan.

Lopetan tämän puheenvuoron siis siihen, mistä aloitinkin – iloitkaamme kaikesta hyvästä, mitä EU on meille tuonut. Juhlistakaamme yhteistä unionimme.

Låt oss glädjas för att det goda EU har gett oss och tillsammans fira vår union.

Glad Europadag – och kom ihåg att rösta i EU-valet!

Hyvää Eurooppapäivää teille kaikille, ja muistakaa äänestää EU-vaalissa!

 

Bild: Lauri Heikkinen, Statsrådets kansli

Tal på Svensk Ungdoms 81:a kongress

/0 Kommentarer/i , /av

Hoppas var och en hade en hejdundrande Valborg!

Jag firade det här året i Bryssel på allmänna rådets inofficiella möte, men jag hade med mig min teknologmössa. Jag tänkte att det var på sin plats att ta med sig lite finländska valborgstraditioner till Bryssel. Men frågade någon av journalisterna vid doorstepen vad det är för en tofs som dinglar över axeln? Nej, det var tyvärr den mest normala av alla grejer. 

Många saker – som Vappen firandet, var sig det var på Ölkken, Nylle, Casa, Kåren, Ollis, och många fler – förenar dagens unga och min generation, men det finns också saker som skiljer sig.

När vi  röstade om EU år 1994 ledde jag den europeiska drömmen. Jag tillbringade det året i Barcelona som Erasmus-studerande och kände starkt att det fanns hopp i luften.. EU var frihet, fred, för all del också billigt vin, tänkte vi. Men framförallt gränslöshet. 

Allt blev inte som vi då trodde. Men mycket blev. 

För vi har  åstadkommit  viktiga saker. Vi har skapat världens största inre marknad och infört en gemensam valuta.  Vi har skapat en fredsunion, hjälpt och förbättrat livet för många både inom och utanför unionen genom bistånd och utvecklingssamarbete. EU driver förändring globlat på många plan.  

Jag har nu i nästan ett år varit Europa- och ägarstyrningsminister.

Under den tiden har jag blivit övertygad om att det finns kraft i vår europeiska samhörighet – något som  jag lärde mig redan under gymnasietiden blev när jag var ett år på utbyte på en liten ö I ögruppen Azorerna. 

Fast vi inte talar samma språk och kommer från olika kulturer, så kan vi ändå, när det väl kommer till kritan, sitta vid samma bord och förhandla för hela unionens bästa.

Samtidigt är det viktigt att minnas att det finns motkrafter som helst skulle vända klockorna tillbaka. Världsläget är utmanande. Till och med skrämmande. Det finns krafter som vill nedmontera allt vi åstadkommit, som helst vill se våra gemensamma europeiska värderingar försvinna. 

Vi har ett krig i Europa och vi har länder som tänjer på rättsstatsprincipen och inte inser det kollektiva ansvaret i att vara ett EU-land. Länder som inte vill bära sitt ansvar utan hellre trasar ner det vi har. 

När vi i december i Bryssel skulle komma överens om att ge kandidatstatus åt Moldavien och Ukraina var vi tvungna att fösa ut Orban ur rummet för att det skulle gå. Rättsstaten prövas på oväntade håll och populismen slår in kilar i vår gemenskap. I den här verkligheten behövs vi, SFP. 

Men i den här verkligheten är det utmanande att vara ett pragmatiskt parti. Tolerans väcker mindre gensvar än konfrontation och pragmatism får ett mindre utslag än populism. 

Samtidigt som vi kanske känner oss mer obekväma än på länge, så behöver vi mer än någonsin krafter  som står i mitten, liberaler som står upp för allt det EU byggts upp på: frihet; demokrati; jämlikhet; rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna. Vi behöver det internationella samarbetet för att det är den effektivaste medicinen mot den polarisering som hotar oss.

Det kommande EU- valet är ett framtidsval. Generellt sett så kan man säga att man i europaparlamentet bestämmer om frågor som har långvariga konsekvenser – för så är strukturerna uppbyggda. Men speciellt under de följande fem åren avgörs det flera av de alldeles centrala frågorna som EU och hela världen måste kämpa för. För att vi skall kunna lösa de utmaningarna så måste EU fungera. Det finns nämligen inga andra som kommer in i vårt ställe. 

Svensk Ungdom bär stort ansvar på EU-vallistan – det finns till och med sju kandidater som är under 30 år – en tredjedel – och det är fantastisk. Och alla ni, jag hjälper  er gärna – det är bara att vara i kontakt! Och jag hoppas att var och en av er här också engagerar sig i någons kampanj och hjälper till på något hörn.  

Tillsammans kan vi vinna valet. Det är nämligen så att EU inte bara behöver SFP utan i synnerhet  SU.

Där vi är på den politiska kartan finns en klar plats för oss och mycket utrymme runtomkring. Vi har en naturlig potential – det visar alla undersökningar. SFP är det enda trovärdigt liberala borgerliga partiet. Vi är ett nordiskt bildningsparti som förstår att företagsamhet, utbildning och mångfald går hand i hand med en sund ekonomi. Vi är partiet som vet att det finns en stark koppling mellan landsbygdens och städernas livskraft. OCh vi är partiet som inte svajar i sin hållning till EU beroende på om vi är i regeringsställning eller i opposition. 

VI är det ledande  EU-partiet i Finland och det är inte ett dåligt utgångsläge att göra kampanj ifrån. 

Nu önskar jag er en riktigt fin kongress, och hoppas att ni under veckoslutet kan diskutera, utmana varandra och göra smarta och modiga beslut. Det brukar ni vara bra på!